Homosexuella män får inte bli blodgivare, trots att det råder blodbrist.
Logiken i detta är svår att förstå. Det är ju inte den sexuella läggningen i sig som ökar HIV-smittorisken. Det är livsstilen!
En heterosexuell man som träffar många olika sexpartners, alltid har oskyddat sex och gör detta i högriskområden utomlands löper mycket större risk att smittas med HIV än en homosexuell man som har en eller få partners, använder kondom och håller sig inom Sverige.
Med samma logik skulle man säga att bara lesbiska och inte heterosexuella kvinnor fick bli blodgivare. Risken att smittas med HIV är för en lesbisk kvinna nästan obefintlig, oavsett sexuell praktik och antal partners. För en heterosexuell kvinna är risken betydligt större, särskilt om hon har oskyddat sex, träffar många olika partners och gör detta i högriskområden utomlands. Faktiskt är risken att smittas större för en heterosexuell kvinna än för en heterosexull man med motsvarande livsstil. Vid oskyddat samlag förs smittan lättare vidare via kvinnans slemhinnor än via mannens könsorgan. Vid oskyddat analsamlag ökar risken för kvinnan ytterligare.
Vad borde då konsekvensen av detta bli? Att bara lesbiska kvinnor och heterosexuella män tillåts bli blodgivare?
Nej, självklart inte!
Varje fall är ju individuellt och skillnaden mellan individerna är större än mellan grupperna. Människor kan själv, genom sin livsstil, minimera smittorisken. På blodgivare ligger ett särskilt ansvar, så länge de vill fortsätta ge blod. Varför skulle homosexuella manliga blodgivare klara detta sämre än andra?!
Det råder blodbrist och det är bara idiotiskt att inte låta fler bli blodgivare!
Läs även: DN
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
Hej Hillevi, börjar bli van på din blogg nu men när du länkar till nyheter så får du vara berädd eftersom jag är nyhetsnarkoman.
Först och kanske främst: Skulle jag ligga på operationsbordet och behöva blod skulle jag aldrig säga nej varifrån det än kom, må så vara bög, flata, jude, kommunist eller pedofil. Jag tror inte att personens värderingar sitter i blodet så jag är bara tacksam för den som ger.
Skulle det däremot finnas ett sätt för mig att gallra bort risker som kan medföra att jag får blod som kanske ger mig ett liv värre än den direkta död jag riskerar på operationsbordet så skulle jag väldigt gärna använda mig av de sätten. Det är väl ett ganska enkelt resonemang som även du kan hålla med om?
Problemet med homosexuella män, precis som med folk som varit på semester i områden kända för smittsamma sjukdomar, är att de har satt sig (eller är) i en situation där risken för att deras blod smittar andra är större än vad som kan anses vara rationellt acceptabelt, och kom ihåg här att det inte på något vis är en rättighet att få lämna blod.
Hiv/AIDS sprider sig fortfarande kvantitativt mest bland homosexuella män även om den procentuelltg största ökningen sker bland narkomaner. Och även om allt blod som kommer in via blodcentraler testas, så är just hiv ett sådant virus som kan ligga i dvala och därför inte upptäckas i testerna.
Den här blandningen, av dels en stor population smittade inom en mindre grupp samt att andelen ständigt ökar gör att man med rationellt val kan välja att exkludera den lilla grupp som homosexuella män ändå är för att sänka riskerna för den behövande grupp människor som blodgiveriet är till för.
Ditt resonemang om att man, om man exkluderar homo-män, också borde hindra hetro-män och kvinnor låter resonabelt. Men med tanke på vad du själv påpekar, att blodbristen då skulle vara ett ständigt faktum, gör att vi inte kan göra så utan helt enkelt måste ta risken att använda oss utav människor som teoretiskt kan vara smittade. Men det är dock just vid hetro-män och kvinnor som saken är värd risken. Det är den tyvärr inte när vi går över till homo-män.
Jag tror verkligen inte att någon skulle gå till en blodcentral och lämna blod om de vet om sig att de är smittade, men just Hiv är farlig på det sättet att man kan ha det utan att veta om det. Därför är den större risken något man alltid vill hålla utanför!
En vetenskaplig undersökning har visat att homosexuella män i snitt hade 100 sexuella kontakter per år.
Heterosexuella naturligtvis långt mindre.
Detta är som du förstår ett starkt argument mot att generellt tillåta homosexuella ge blod. Men du föreslår en individuell prövning, inte sant?
Men vad skulle poängen med en sådan vara? Det är ju varken någon mänsklig rättighet, eller ens någon service för den som gör det, att _ge_ blod! Hur skulle man kontrollera en homosexuells kontakter och vad skulle det kosta? Finns inte risken för att sådana kontroller är integritetskränkande, eller att konflikter om moral bland homosexuella skapas?
Det är som sagt ingen mänsklig rättighet att ge blod. Jag tar en mycket svag dos betablockerare (blodtryck) och kan därför inte ge blod, och jag känner mig inte det minsta kränkt, trots att mitt blod skulle kunna rädda livet på människor. Vill de ha absolut 100 procent kvalitet samt inte ta några risker så visst kan vi väl acceptera det?
Att homosexuella tar upp detta som en rättighets- samt kränkningsfråga gör att mitt förtroende faller rätt mycket för den lobbyn (och jag vet att många homosexuella anser detsamma).
Till Simon:
För mig handlar denna fråga främst om att det råder blodbrist. På flera sjukhus i landet har operationer till och med fått ställas in på grund av detta!
Det är inte bara diskriminerande att utesluta en hel grupp enbart pga sexuell läggning, det är ett slöseri!
Men självklart vill jag inte tumma på säkerheten. Jag vill istället uppdatera de frågor som varje blodgivare får svara på. (Frågor som är skrivna i en annan tid.) På det sättet skulle man kunna öka säkerheten, lokalisera de som verkligen riskerar att bära på smitta och låta övriga ge blod.
Här år frågorna man IDAG får svara på, relaterat till sexuella kontakter:
20. Har du under de 3 senaste månaderna haft en ny sexpartner?
21. Har du själv, eller, enligt vad du vet, din sexpartner under de 12 senaste månaderna betalat, eller fått betalt för sexuellt umgänge?
23. Fråga till kvinnor: Har den man, som du under de senaste 12 månaderna haft sexuellt umgänge med, enligt vad du vet, haft sexuellt umgänge med en man?
24. Fråga till män: Har du någonsin haft sexuellt umgänge med en man?
Den första frågan är bra: har du under de tre senaste månaderna haft en ny sexpartner?
Detta är självklart viktig information. Svarar man ja på frågan hamnar man i karantän i 3 månader. Är blodet därefter fritt från HIV-smitta får man ge blod.
Men hur går detta ihop med frågan till män: har du någonsin haft sexuellt umgänge med en man?
Den som svarar ja på frågan får aldrig under resten av sitt liv ge blod.
Även en kvinna som haft sex med en man som någon gång i sitt liv haft sex med en man hindras från att donera blod.
Om en kille i tonåren någon gång exprerimenterat med sin sexualitet så anses han livet ut som "opålitlig". Liksom en eventuell kvinna han senare lever med. Även om de lever i ett monogamt förhållande och även om han testat sitt blod och det är osmittat.
Ett bögpar som gift sig och lovat varandra trohet får däremot aldrig under sin livstid ge blod. Även om de testat sig och blodet är osmittat.
Detta gäller till och med en man som en gång i sin ungdom hade en sexuell relation men som sedan drabbats av samvetskval och valt att leva resten av sitt liv i celibat. Han är också "opålitlig" och kan aldrig bli blodgivare.
Däremot kan heterosexuella män och kvinnor ha hur många sexkontakter som helst, med vem som helst (utom prostituerade). De kan resa till högriskområden i övriga Europa och världen och ha oskyddade samlag. Detta leder inte till att de på livstid avstängs från möjligheten att ge blod. Uppger de att de haft en eller flera nya sexpartners de senaste tre månaderna sätts de bara i karantän i 3 månader. Sedan kan de ge blod igen.
Var finns logiken?
Till Magnus:
Det skulle vara intressant att ta del av den vetenskapliga undersökning du hänvisar till - där homosexuella män uppges ha sex med 100 män per år (och heterosexuella betydligt färre.)
I vilket land har den gjorts? Hur har urvalet sett ut och hur har undersökningen genomförts. Är materialet statistiskt säkerställt?
Det skulle också vara intressant att höra om detta är den enda undersökning som gjorts och om så inte är fallet: vad framkom i de andra undersökningarna?
Men det mest intressant är egentligen: Kan man inte se en spännvidd inom "homogruppen" på samma sätt som inom den heterosexuella gruppen. D.v.s. det finns en del av gruppen som har många partners och en del som har få eller inga. På samma sätt som bland heterosexuella.
Vore det egentligen inte mer relevant att ställa frågor om livsstilen? (antal sexpartners under senare månader, om kondom använts, om högriskområden besökts och om man träffat någon där o.s.v.) Och att ställa dessa frågor både till homo- och heterosexuella?
Avslutningsvis så finns det en konstig skillnad mellan blodgivare och organdonatorer.
Män som uppger att de har/har haft sex med män får karantän på 12 månader. Därefter testas de för eventuella smittor. Om de är friska får de donera sina organ.
Hur kan vi tillåta detta? Vid organdonation överförs ju även smittade vävnader och blod, på samma sätt som vid blodtransfusioner? Man frågar ju inte heller en döende organdonator om han under de senaste tre månaderna haft sex med en annan man. (De som dör knall och fall hinner man inte fråga något heller, även om man ville) Därmed blir organdonation osäkrare än blodgivning, eller?
Kanske borde vi upprätta ett register dit oroliga människor kan anmäla sig. Man skulle kunna uppge att man, om man akut behöver ett organ, absolut inte vill ha organ från homosexuella män. Hellre då att vänta på ett annat "säkert" organ eller dö.
Jag har själv kommenterat (på min blogg)den påstådda undersökningen som säger att homosexuella män i snitt har 100 sexpartners per år. Uppgiften är falsk och undersökningen säger inget sådant.
oops, länken kom visst inte med: www.allotetraploid.se
Hej Hillevi
Återigen, att ge blod är inte en rättighet. Det är ett medicinskt ingrepp för att kunna underlätta kirurgiska ingrepp. Nu kanske det kommer lite oväntat för dig, men blodbristen är sällan mer skadlig än att sjukhusen i sverige måste gå till blodförråd från andra sjukhus. Har själv jobbat en del med sjukhustransporter där blod ingått i sortimentet och det är sällan värre än att vi kan åka och hämta extra påsar på en halvtimme. När du säger att operationer ställs in kanske en annan överraskning kommer, Man ställer in operationer även om lagren är rätt hyfsat fulla, detta för att det kanske saknas blod i rätt grupp eller att man inväntar en större trafikhelg. Akuta operationer ställs aldrig in.
Skulle vi nu ändå tillåta homo-män att donera blod är väl frågan hur stor effekt det faktiskt skulle få, en ytterst grov undersökning säger att 10% av svenskarna kan ses som homosexuella, en annan säger blott 2-3%. Hälften utav dessa är men (5% el. 1%).
Andelen utav den svenska befolkningen som ger blod är slående 2% av hela befolkningen. Menar du att homo-män har en enorm förmåga att täcka blodbristen på något sätt?
Återigen, blod tas emot med en risk, kan man minimera risken gör man det. Att ge blod är inte en rättighet för någon. Att kalla det diskriminering är fel ordval.
Vad gäller undersökningen sm nämnts gällande homosexuellas sexuella relationer behöver man inte gå längre än till RFSL som under året kom ut med en undersökning som visade både på ett påtagligt högre antal sexuella relationer samt en högre andel otrohet inom relationer bland homosexuella.
Senast idag kunde GP skriva om Ronny Tikkanens undersökning som visar på att hela 60% av homosexuella män väljer att avstå från kondom vid analsex samt att de flesta ahr dåliga kunskaper om Hiv. Jag vill inte säga att homosexuella män är en korkad grupp människor, för så är sällan fallet. Men jag kan mycket väl känna av en attityd som leder till fara för personen på operationsbordet om det skulle gå så långt.
Vi behöver alla blodgivare vi kan få! Jag tycker inte det är fy skam om vi kan få ytterligare en grupp till att lämna blod.
Jag håller med om att den ökade HIV-spridningen är ett stort problem. Spridningen sker dock inte bara bland homosexuella män utan ökar även i andra grupper.
Det jag är rädd för är att vi invaggas i en falsk säkerhet som bygger på förutfattade meningar. Enligt den föreställningen är blodet från homosexuella per definition "osäkert" medan blodet från heterosexuella är "säkert".
Det är ju istället livsstilen som avgör! Alla bögar utsätter sig inte för risker, lika lite som alla heterosexuella lever "säkert".
Jag tror inte en bög som svarar JA på Socialstyrelsens fråga om han haft sex med en annan man kommer att ljuga om sin livsstil. Då kunde han ju lika bra ljugit från början och utelämnat informationen om att han någon gång haft sex med en annan man! På det sättet kan man utesluta dem som utsätter sig för smittorisk.
De som har en riskabel livsstil - både hetero- och homosexuella - är problemet. Det är dessa man bör ringa in! Socialstyrelsens frågeformulär bör ändras så att detta blir möjligt!
Det är faktiskt förvånansvärt att inga frågor i formuläret handlar om kondomanvändning, antalet sexpartners, sexuell praktik, och utlandsresor med sexuella kontakter. Det är ju här riskfaktorerna finns, oavsett sexuell läggning.
Hillevi: Jag ska ge dig uppgifter om undersökningen senare i dag (tar nog tyvärr 5-10 minuter att söka den och jag ska äta nu).
Vill förklara att det är stor skillnad på blodgivning och organdonation i både risk- och behovshänseende.
För snittat blod så drabbas en stor mängd människor, medan det vid organdonation är endast en soma drabbas.
Vidare finns det ett i det närmaste konstant underskott på organ vilket innebär att människor dör i brist på organ. I det läget är risken av underordnad betydelse. Men det kan ju mycket väl tänkas att reglerna endast tillämpas på organ som det rä underskott på, och i så fall så "diskrimineras" ju homosexuella även för donation som gäller mellan två personer (vid blodgivning från en till många).
Återkommer med ytterligare svar.
Skicka en kommentar