Ministerkandidater på väg ut ur riksdagen

I förra veckan var han en stark ministerkandidat för en rödgrön regering. Den här veckan är han inte ens säker på en riksdagsplats. – Nu hänger det på personkryssen, säger Luciano Astudillo, S-politiker från Malmö.
Enligt det preliminära valresultatet tappar Socialdemokraterna sjutton riksdagsmandat. Luciano Astudillo är en av många etablerade S-politiker som för att bli kvar i riksdagen måste hoppas på fler personröster än partikamrater högre upp på valsedeln.

– Det har hänt mirakel förr. Men jag tror inte att det sker nu, säger Luciano Astudillo, som inte bedrivit någon krysskampanj för att ta sig in i riksdagen med hjälp av personröster.

Astudillo har haft parti­ledaren Mona Sahlins öga och öra. Han ledde det interna partirådslag som gav Socialdemokraterna en ny småföretagarpolitik. I spekulationerna om en rödgrön regeringsbildning har han nämnts som en tänkbar integrationsminister – men också som en möjlig ungdoms­minister med ansvar för att minska arbetslösheten bland unga.

– Jag fortsätter att vara politiskt engagerad. Och jag står kvar som reserv i riksdagen. När Hillevi Larsson får barn i december blir jag ersättare under en tid.

Luciano Astudillo stod inför valet på fjärde plats på S-valsedlarna i Malmö. Den riksdagsplatsen går i stället till Sverigedemokraterna. Egentligen skulle Sten Andersson bli den SD-ledamot som tog plats på riksdagens Malmöbänk. Efter hans död är Astudillos riksdagsplats i stället vikt för Per Ramhorn, tolfte namn på SD:s rikslista.

Också andra kända skåningar får med största sannolikhet lämna riksdagen, bland annat Karin Svensson Smith, MP, som också nämnts som en ministerkandidat. Hon slås ut av partikamraten Maria Ferm som fick 8,4 procent personkryss i Malmö­valet.

Även Lennart Pettersson (C) och Christin Hagberg (S) från Sva­löv samt Göran Persson (S) från Simrishamn åker ur riksdagen.

En handfull allianspolitiker är ute, men kan vända majoritetsläget i riksdagen om de kommer in med hjälp av utlandsröster och oräknade förtidsröster.

Bland dem finns Camilla Lindberg (FP) från Borlänge, Lennart Sacrédeus (KD) från Mora, Eva Flyborg (FP) från Göteborg och Dan Kihlström (KD) från Karlstad.

Bland andra kända riksdagsledamöter som inte tycks ha blivit omvalda märks Magdalena Streijffert (S) från Halmstad, Roger Tiefensee (C) från Malmköping och Alice Åström (V) från Vagge­ryd. Tiefensee är Centerns gruppledare i riksdagen, Åström är Vänsterpartiets vice ordförande.


Publicerad i Sydsvenskan 22 september 2010

SSUs regeringstips

Sist ut att välja sin drömregering är SSU:s Jytte Guteland. Foto: Tommy Pedersen
Jytte Guteland: Släpp in oss unga i regeringen, Mona
Andelen mellan 0-35 år i Sverige är 42,5 är procent - vi unga har
oproportionerligt lite politiskt inflytande i Sverige, skriver Jytte Guteland.


Här är min drömregering:

Mona Sahlin(S), Statsminister.
Åsa Westlund (S) Utrikesminister.
Johan Persson(S) Finansminister.
Ardalan Shekarabi (S) Justitieminister.
Luciano Astudillo(S) Jobb och näringsminister.
Maria Ferm (MP) Miljöminister.
Gustav Fridolin(MP) Bostadsminister.
Mikael Damberg(S) Utbildnings- och forskningsminister.
Josefin Brink(V) Social och äldreminister.
Jakop Dalunde(MP) Integritetsminister.
Johan Löfstrand(S) Kommunminister.
Hans Linde (V)Infrastrukturminister
Veronica Palm(S) Jämställdhets och jämlikhetsminister.
Anna Johansson (S) Storstadsminister.
Marit Bergman, artist, Kulturminister.
Lena Hallengren(S) Skolminister.
Ida Gabrielsson(V) Biståndsminister.
Maryam Yazdanfar (S) EU-minister.
Charlie Hansson (S) Handelsminister.
Jonas Gunnarsson(S) Ungdomsminister.
Hillevi Larsson (S) Försvarsminister.

Jag har ett tydligt politiskt budskap till Mona Sahlin när hon bildar en ny regering för Sverige. Budskapet är att låta de unga ta plats. En nation som värnar en ung generations möjligheter kommer långsiktigt att vinna stora fördelar i framtiden. Solidariteten mellan generationer ger en styrka. Stora generationer som tidigt tar plats orkar driva på både samhällsutveckling och näringsliv.

Den unga generationen är stor. Andelen av befolkningen mellan 0- 35 år är 42,5 procent och nära en fjärdedel av den svenska befolkningen befinner sig i spannet 18- 35 år. De unga har samtidigt oproportionerligt lite politiskt inflytande i Sverige. Underlaget från dagens beslutande församlingar visar en ordentligt sned åldersfördelning. Samtidigt, eller kanske just därför, har unga behandlats styvmoderligt av den politiska makten. En av fyra unga saknar jobb, många tvingas bo hemma högt upp i åldrarna och många tvingas lämna gymnasiet med skolmisslyckanden i ryggsäcken.

Min regering är ung och innehåller därför, med få undantag, inte dagens etablerade politiker men jag hoppas att vi i framtiden ser mer av dem jag listar här. Drömregeringen innehåller engagerade och bra representanter från alla de rödgröna partierna. Där finns många unga Socialdemokrater som visat att de har det engagemang och den kunskap som krävs för att leda Sverige. I drömregeringen finns EU-parlamentariker som Åsa Westlund, riksdagsledamöter som Lena Hallengren, Luciano Astudillo eller Hillevi Larsson. I drömregeringen behövs entreprenörer som Charlie Hansson, kommunalråd som Johan Persson och artister som Marit Bergman.
Slutligen, den nya regeringen får också ett första medskick från mig.

Det behövs en regering med beslutsamhet och visioner. Varje dag en ung saknar jobb förlorar vårt land lite mer självförtroende. USA hade en gång en president, John F. Kennedy, som lovade att nationen skulle bli först att landa på månen. Det blev verklighet. Det kan verkligen inte vara omöjligt för Sverige att ha nolltolerans mot ungdomsarbetslöshet.
Höj blicken, räta på ryggen och ge vårt land självförtroende igen.



JYTTE GUTELAND
Jytte Guteland är förbundsordförande för SSU.


Publicerad på Expressens debattsida (sidan 4) 16 september 2010

RFSL regeringstips

Om en dryg vecka vet vi hur det gått i årets val och vem som får bilda regering. För att underlätta det krävande och stressiga arbetet med att utse ministrar, vill RFSL passa på att redan nu komma med förslag till delar av laguppställningen. Urvalet är baserat på RFSL:s valundersökning ”Verklighetens väljare” och på politikernas övriga engagemang i hbt-frågor.

– Ministern har stor betydelse för vilken politik som drivs på dennes område. Därför är det centralt att de poster där ansvaret för många frågor som är viktiga för hbt-personer behandlas får ministrar med god hbt-kompetens, säger Ulrika Westerlund, förbundsordförande för RFSL.

RFSL:s tips till Fredrik och Mona:

Socialminister

Andreas Carlgren, C
Har en bred politisk erfarenhet och var en av de riksdagskandidater som fick högst poäng i RFSL:s valundersökning. Vi har stort förtroende för att han kommer att kunna driva igenom frågor som assisterad befruktning för ensamstående kvinnor och modernisera lagar och regler om fastställelse av kön och vård och behandling för transpersoner.

Gunvor G Ericson, MP
Har ett av riksdagens tydligaste engagemang för en bred familjepolitik. Har länge varit engagerad i frågor som till exempel surrogatmödraskap och assisterad befruktning för ensamstående kvinnor.

Äldre- och folkhälsominister


Barbro Westerholm, FP
Folkpartiets grand old lady med ett genuint engagemang för hbt-personers hälsa och för hiv- och aidsfrågor. Har även drivit frågan om surrogatmödraskap inom Folkpartiet.

Lars Ohly, V
Fick maxpoäng i RFSL:s valundersökning och är tydlig med sin vilja att jobba för hbt-personers rättigheter. Skulle bli en mycket bra äldre- och folkhälsominister med sitt stora engagemang för hbt-personers liv och hälsa.

Utrikesminister

Birgitta Ohlsson, FP
En av de ministrar i svensk historia som varit bäst på att lyfta hbt-personers rättigheter internationellt och RFSL:s självklara val på posten som alliansens utrikesminister.

Hans Linde, V
Vänsterpartiets utrikespolitiska talesperson har gedigen kompetens och stort engagemang för att arbeta för hbt-personers rättigheter globalt. Linde har varit en av de rödgrönas allra tydligaste röster i hbt-politiken den senaste mandatperioden.

EU-minister

Christofer Fjellner, M
RFSL skulle gärna ta hem europaparlamentarikern Fjellner, som har visat stort aktivt internationellt engagemang för hbt-personers rättigheter och skulle våga sticka ut hakan till försvar för hbt-personers rättigheter inom EU.

Åsa Westlund, S
Också en europaparlamentariker som RFSL gärna skulle ta hem för att ge ett ministeransvar istället. På topplacering i RFSL:s valundersökning inför Europaparlamentsvalet. Intresse och engagemang för bland annat biståndsfrågor.

Justitieminister

Lena Ek, C
Ännu en europaparlamentariker som RFSL vill ta hem. Jurist med integritet som RFSL tror skulle få mycket bra reformer genomförda i hbt-frågor. En av de politiker som fick högst poäng i RFSL:s valundersökning inför valet till Europaparlamentet.

Hillevi Larsson, S
En av de socialdemokrater som fick bland de högsta poängen i RFSL:s valundersökning. Har en tydlig vilja att driva igenom några av de lagändringar som RFSL anser är nödvändiga för att förbättra situationen för hbt-personer i Sverige. Gedigen kompetens med erfarenhet från bland annat justitieutskottet och lagutskottet.

Migrationsminister

Fredrick Federley, C
Har ett stort engagemang för hbt-flyktingars rätt till asyl i Sverige och är inte rädd för konflikter, en egenskap som krävs på en av de mest utsatta ministerposterna. Fick höga poäng i RFSL:s valundersökning.

Maria Wetterstrand, MP
Har aldrig tvekat att stå upp för hbt-personers rättigheter. Har politiskt mod och tydlighet. Skulle definitivt våga på allvar ta tag i problemet att Migrationsverket inte följer de lagar som stödjer hbt-flyktingars rätt till asyl.

Integrations- och jämställdhetsminister

Sofia Arkelsten, M
Riksdagsledamot med stort engagemang i hbt-frågor. Har varit en av alliansens mest synliga och tydliga röster i många av de senaste årens mest aktuella hbt-politiska frågor.

Josefin Brink, V
Vänsterpartiets nyutnämnda jämställdhetspolitiska talesperson har ett mångårigt engagemang för jämställdhet och hbt-personers rättigheter och en bred kompetens på området.

Utbildningsminister

Ewa Björling, M
Visade föredömligt att man kan ta upp hbt-frågor och hiv- och aidsfrågor i Sveriges bilaterala handelspolitiska kontakter, men nu behöver vi virusforskaren Björling som utbildningsminister.

Ylva Johansson, S
En av Socialdemokraternas verkliga veteraner med bred politisk erfarenhet. Har tidigare varit skolminister, och är nu vice ordförande i socialutskottet. I den rollen har hon bland annat varit drivande i att ändra sitt partis uppfattning i frågan om informationsplikten i smittskyddslagen. Med henne som ansvarig för den högre utbildningen tror RFSL att frågan om vikten av hbt-kompetens på kursplanerna kan tas på allvar.

Biståndsminister

Désirée Pethrus Engström, KD
Fick högst poäng av de kristdemokrater som nu sitter i riksdagen i RFSL:s valundersökning och är den enda kristdemokrat RFSL vill ge ministerförtroende inom ett område som har stor betydelse för hbt-personer.

Ulf Holm, MP
Miljöpartiets hbt-politiske talesperson är ledamot i EU-nämnden och har tidigare varit ledamot i Europaparlamentet. Placerade sig högt i RFSL:s valundersökning och är mycket engagerad i mänskliga rättigheter.

Kulturminister

Martin Andreasson, FP
Bokförläggare, författare och tidigare förbundssekreterare i RFSL. Martin Andreasson har stenkoll på hbt-politik och skulle bli en fantastisk liberal kulturminister.

Maryam Yazdanfar, S
Statsvetare och journalist som tidigare arbetat bland annat med kulturjournalistik. En av de högst placerade kandidaterna i RFSL:s valundersökning.

Kommunminister

Helene Odenjung, FP
Har ett brinnande engagemang för vikten av att hbt-kompetens ska finnas också i kommunala verksamheter. Är kommunalråd i Göteborg och vice partiordförande.

Börje Vestlund, S
En av riksdagens allra mest outtröttliga kämpar för alla hbt-personers rättigheter. Har ett starkt engagemang för bland annat hbt-personers hälsa, ett område där kommunernas ansvar är stort. Ordförande i riksdagens hbt-grupp.


Valundersökningen uppdaterad
I valrörelsens slutspurt släpper nu RFSL en uppdaterad version av valundersökningen som tidigare lanserades under Stockholm Pride. 17 svarande har tillkommit och det totala antalet är nu 243. Hela nio ministrar (Beatrice Ask, Tobias Billström, Ewa Björling, Andreas Carlgren, Tobias Krantz, Maria Larsson, Birgitta Ohlsson, Nyamko Sabuni och Åsa Torstensson) finns med bland de svarande.

– Vi har valt att lyfta fram andra namn än de som nu är ministrar på flera av de poster som är centrala för hbt-personer, säger Ulrika Westerlund.

– Vi skulle också vilja se ett annat parti på Socialdepartementet om Alliansen vinner valet. Att Kristdemokraterna innehavt båda ministerposterna där har varit djupt problematiskt för oss som jobbar med att driva frågor som hivprevention och hivpositivas och transpersoners rättigheter, fortsätter Ulrika Westerlund.

– RFSL är också starkt kritiska till Tobias Billströms svaga agerande i frågor som rör asylsökande hbt-personer och tycker även att Beatrice Ask har varit för osynlig när det gäller att driva på i frågor som berör hbt-personers situation. Frågan om moderskapspresumtion* har till exempel legat på regeringens bord sedan den tillträdde, men inget har hänt. Hatbrotten har fortsatt att öka, men den politiska signalen om att detta är oacceptabelt har varit för svag, säger Ulrika Westerlund.

Centerpartiet är det alliansparti som får högst genomsnittspoäng, medan Kristdemokraterna får lägst. Moderaterna är det mest splittrade partiet. I genomsnitt får partiet lika låga poäng som Kristdemokraterna, men här finns en stor spridning, med några namn högt placerade, och andra i bottenskiktet.

Det är Vänsterpartiet som placerar sig högst bland riksdagspartierna i RFSL:s valundersökning och på den rödgröna sidan är splittringen inom partierna inte lika stor som på allianssidan. Men också på den rödgröna sidan finns många nya personer, som inte tidigare varit ministrar, att lyfta fram och placera på ministerposter. Lars Ohly är den av partiledarna som fick högst poäng och Josefin Brink, Hans Linde, Ulf Holm och Börje Vestlund fick alla höga poäng.

RFSLs valundersökning, som redovisar riksdagskandidaters svar på fem hbt-politiska frågor finns att ladda ner i en uppdaterad version HÄR samt på RFSLs hemsida.

* Om en kvinna som föder ett barn är gift med en man blir han automatiskt juridiskt förälder till barnet. Det kallas faderskapspresumtion. Om kvinnan istället är gift med en annan kvinna blir hon inte på samma sätt förälder utan måste vända sig till familjerätten för att få föräldraskapet fastställt (om barnet blivit till genom assisterad befruktning i Sverige) eller genomföra en närståendeadoption. RFSL vill att moderskapspresumtion ska gälla på samma sätt som faderskapspresumtion.


För frågor och vidare information kontakta:
RFSL:s pressekreterare Malinda Flodman, 0736 – 60 32 64, alt malinda.flodman@rfsl.se

Ulrika Westerlund, förbundsordförande för RFSL, 0703-45 01 83, alt ulrika.westerlund@rfsl.se

RFSL, Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas och transpersoners rättigheter, bildades 1950 och är därmed en av världens äldsta organisationer av sitt slag. RFSL verkar genom politiskt påverkan, informationsarbete och sociala och stödjande verksamheter.

Besök RFSL:s hemsida för ytterligare information: www.rfsl.se


Förslag till "HBT-regering" publicerad 12 september 2010 på RFSLs hemsida, Politikerbloggen.se och makthavare.se

Unga kvinnor i Malmö valladdar

Snart går Sverige till val. Vi har alla chans att personrösta på dem vi hoppas kunna föra vår talan i riksdag och regering de kommande fyra åren. Några av de unga kvinnliga politiker som står långt upp på listorna i Malmö är Erika Hedblom (c), Maria Ferm (mp), Hillevi Larsson (s) och Kajsa Lunderquist (m). Lisa Loderus rapporterar.

Det är alltid intressant mer politiker som har en stark verklighetsanknytning i form av en karriär vid sidan av den politiska.

Erika Hedblom, 34 år, är i dag ordförande för Malmöcentern och står som första namn på riksdagslistan, men hon jobbar även heltid som projektledare på en event/webb-byrå i Malmö fram till valet.

Erika brås på sin storasyster, centerpolitikern Elisabeth Tand Ringqvist som PfB har skrivit om tidigare.

De har lite olika infallsvinklar och företräder olika delar av Sverige, men är båda entreprenöriella karriärister, gröna och liberala.

Men Erikas svar på frågan varför hon blev just centerpartist är inte familjen, utan att centern var det parti hon tyckte minst illa om. Ett ärligt svar.

Blir hon invald i riksdagen vill hon jobba för mångfald, miljö och Öresundsregionen. Viktigaste frågan i årets val för Erika är jobben, speciellt för unga. Hennes lösning är att sänka arbetsgivaravgiften.

För Öresundsbor borde man även förenkla reglerna kring jobb på båda sidor om bron.

Maria Ferm är en av de yngsta politikerna att kämpa om en plats i riksdagen. I sin roll som språkrör för grön ungdom har hon med sina 25 år redan driva flera viktiga frågor. Liksom nästan alla andra politiker 2010 har hon en egen blogg och många followers på Twitter men hon vill inte svara på om hon tror att hon har bättre koll än sina äldre kollegor när det gäller sociala medier.

Hon tror däremot att det är en lika viktig del som att delta i debatter och seminarier. Hon, liksom övriga miljöpartister ser klimatfrågan som den viktigaste, men hon vill även kämpa för en mänsklig asylpolitik och människors lika värde. I Vellinge, den Skånska kommun hon ursprungligen kommer från, blev hon känd för den namninsamling hon startade för att kommunen skulle ta emot fler flyktingar.

Maria bor nu i Stockholm men står som tvåa på miljöpartiets lista i Malmö, direkt efter Karin Svensson Smith.

Som fyra på Malmömoderaternas lista står Kajsa Lunderquist. Att moderaterna i Malmö har män på de tre översta platserna beror enligt Kajsa själv på att just de tre under lång tid har profilerat och utmärkt sig inom politiken både i Malmö och på nationell nivå. Kajsa är 27 år och biträdande jurist på en advokatbyrå vid sidan av politiken, men blir hon invald i riksdagen blir det politik på heltid.

En av hennes hjärtefrågor i detta val är att få in de unga på arbetsmarknaden genom fler praktikplatser och bättre kontakt mellan skola och arbetsliv. Om moderaterna och alliansen vinner valet ser hon hellre andra former av koalitioner mellan partier än att tvingas samregera med sverigedemokraterna.

Hon hoppas att eventuella sd-väljare inser att de är ett enfrågeparti utan bärande politik redan innan valet.

Socialdemokraternas kvinna i Malmö heter Hillevi Larsson. Hon har suttit i riksdagen sedan 2004 och är en ung politisk räv vid det här laget med flera tunga poster i bagaget, inte minst som ordförande i Republikanska föreningen.

Hon har en bakgrund inom journalistiken och anser att politiken liksom journalistiken ytterst handlar om att arbeta för ett bättre samhälle. Det är hennes mål i dag – att förändra samhället till det bättre och skapa jobb både inom privat och offentlig sektor.

Även Hillevi nämner de unga som en speciellt viktig grupp. På frågan om hur det är att vara ung, kvinna och riksdagsledamot svarar hon att hon i början möttes med fördomar. Nu känner man och respekterar henne. Nu är hon dessutom småbarnförälder, något som förvånar många.

Att vara just ung och kvinna kan vara en fördel enligt Hillevi, då det är en bristvara i riksdagen. Hon tycker det är viktigt att riksdagen är folkets representanter, att inte bara medelålders män får komma till tals.


Lisa Loderus är PfB:s korrespondent i Malmö. Hon arbetar med bland annat konceptutveckling och design.

Artikel publicerad i Passion for business tisdag 7 september 2010

Dags för fler nattisplatser

Barnomsorgen är inte anpassad efter arbetsmarknaden. Därför behövs ett lagstadgat krav på alla kommuner att erbjuda barnomsorg på obekväm arbetstid, skriver riksdagsledamoten Hillevi Larsson (S), ordförande för S-kvinnor Malmö.
Utbyggnaden av barnomsorg i offentlig regi har inneburit en revolution för jämställdheten och idag anses det självklart att man skall kunna kombinera arbete och familj.

Det är till och med lagstadgat att kommunerna skall erbjuda barnomsorg inom rimlig tid så att ingen skall behöva säga upp sig från sitt jobb eller tacka nej till ett nytt jobb för att barnomsorg saknas.

Men det finns en begränsning i lagen. Det finns inget krav på kommunerna att erbjuda barnomsorg på obekväm arbetstid – det vill säga kvällar, nätter och helger.

I slutet av 2009 frågade Makalösa föräldrar landets kommuner hur många som erbjöd barnomsorg på obekväm arbetstid. 60 procent av dem som svarade uppgav att de inte erbjöd tjänsten över huvud taget.

Det i särklass vanligaste skälet som kommunerna uppgav till att de inte hade OB-barnomsorg var att det inte fanns någon efterfrågan. Den ekonomiska krisen och försämrad ekonomi i kommunen angavs också som skäl, särskilt från de kommuner som tidigare erbjudit tjänsten men nu dragit in den.

När det gäller efterfrågan kan man lätt beräkna den genom att titta på hur arbetsmarknaden ser ut. Inom många yrken gäller helt andra arbetstider. Som exempel kan nämnas kulturarbetare, poliser, personal i vården, äldreomsorgen, handeln, industrin, försäljningen och servicen. Förutom det uppenbara behov som finns – med småbarnsföräldrar som vänder sig till medier och startar upprop och insamlingar – finns också ett stort dolt behov.

Men det tär på relationerna att hela tiden binda upp släkt och vänner med påtvingad barnpassning. Det finns dessutom många föräldrar som inte har någon att tillgå. De riskerar att bli arbetslösa till följd av detta.

I synnerhet ensamstående föräldrar har en mycket tuff situation om de samtidigt jobbar OB.

14 procent av de ensamstående mammorna med barn under sju år är idag arbetslösa. Det är en hög siffra och kan ha ett samband med att barnomsorgen i många kommuner inte är anpassad efter hur arbetsmarknaden ser ut.

I många kommuner är budskapet till småbarnsföräldrar att de gärna får arbeta, men bara inom vissa begränsade yrkesområden och begränsade arbetstider. Annars får de ingen barnomsorg.

Det är ett hårt slag mot jämställdheten eftersom många kvinnor arbetar OB och huvuddelen av de ensamstående föräldrarna är kvinnor. Dessutom arbetar i många fall båda föräldrarna på obekväma arbetstider – då måste någon gå ner i arbetstid eller säga upp sig.

Brist på barnomsorg på obekväm arbetstid går stick i stäv med arbetslinjen. Genom att erbjuda både piska och morot kan vi påskynda processen. Det krävs ett lagstadgat krav på alla kommuner att erbjuda barnomsorg åt småbarnsföräldrar med obekväm arbetstid – piskan. Det måste också till ökade statsbidrag till kommunerna för att klara uppdraget – moroten. Denna satsning kommer att betala sig mångdubbelt både för stat och kommuner när landets småbarnsföräldrar fullt ut kan arbeta och fler barn får tillgång till förskolan.



HILLEVI LARSSON

Debattartikel publicerad i Sydsvenskan söndag 5 september 2010

Regeringen bluffar om sänkt skatt!

Förra valet lovade Reinfeldt svenska folket en tusenlapp mer i månaden i form av sänkt skatt. Men tusenlappen gällde inte alla. ”Bidragstagare” skulle inte få ta del av reformen. Som bidragstagare räknas ålderspensionärer, förtidspensionärer, sjuka, arbetslösa och föräldralediga.

Men dessa grupper är inte bidragstagare, de är försäkringstagare. De har under hela tiden de arbetat avstått lön till pension, föräldraledighet, a-kassa, sjukförsäkring m.m.
En stor del av dessa pengar har regeringen nu stulit och använt till att bekosta skattesänkningar som främst gynnat de rikaste.

Regeringen har nämligen inte nöjt sig med att utestänga stora grupper från skattesänkningarna, de har dessutom kraftigt sänkt ersättningen till sjuka och arbetslösa och utförsäkrat stora grupper.

Det är som ett försäkringsbolag som tar emot premier för en husförsäkring under flera decennier och när huset sedan brinner ner låter husägarna stå med lång näsa utan att få någon ersättning. För att dölja bedrägeriet kallar regeringen alla som blivit blåsta för ”bidragstagare” och utmålar dem som arbetsskygga fuskare.

Det har gått så långt att människor som arbetat hårt hela sitt liv men tappat orken när de blivit svårt sjuka jagas av försäkringskassan som vill tvinga dem att arbeta heltid! Allt enligt regeringens direktiv.

På valdagen har du chansen att återställa rättvisan i Sverige och ge återupprättelse åt alla som fått gå från hus och hem p.g.a, regeringens politik och dessutom utmålats som fuskare. Den stora bluffen står regeringen för. De säger sig gynna vanliga människor, men nedskärningarna drabbar låginkomsttagarna och guldregnet sker över miljonärerna!

Hillevi Larsson (s)


Insändare publicerad i Skånska dagbladet 1 september 2010

Bostadsdebatt

MALMÖ. Bygg mer! Alla är eniga om att bostadsbristen skall lösas genom ökat byggande. Men hur det skall gå till råder det skilda meningar om.

Det framgick när Hyresgästföreningen anordnade en debatt om boende på Hipp i Malmö under måndagskvällen.

I panelen satt politiker och det var, enligt Hyresgästföreningen, och idel tunga namn. Mats Odell (KD), ansvarigt statsråd för bostadsfrågor, hade skickat sin närmaste man, statssekreteraren Dan Ericsson. Från Moderaterna deltog Ewa Thalén Finne. Hillevi Larsson kom från Socialdemokraterna, Anneli Philipson från Vänsterpartiet, Lennart Pettersson från Centern och Lari Pitkä-Kangas från Miljöpartiet.

Mitt emot dem – i en bekvämare "lounge" satt Bland annat Stefan Lindvall, vd för Fastighetsägarna Syd, representanter för Hyresgästföreningen och några bostadssökande.

Madeleine och Mona var två bostadssökande som berättade om sin situation. Båda har letat länge efter en lägenhet, men tvingats konstatera att de inte har råd.
Och deras uppmaning till politikerna var: "Skärp er!" – vilket självklart applåderas av en halvfull teatersalong.

Hyresgästföreningen krav är att det byggs 15 000 nya hyresrätter i Sverige, varav 5 000 i Skåne.

De vill också har rättvisare skatteregler och ökad konkurrens inom byggsektorn.
De flesta i debatten var eniga om att det behövs ett ökat byggande. Men hur det skall finansieras rådde delade meningar om.

Beskedet från fastighetsägarna var dock klart:

– Vi kommer inte att kunna bygga billigare, det finns inte en chans. Men vi kan bygga och starta en flyttkedja, förklarade Stefan Lindvall.


Artikel Skånska dagbladet 31 augusti 2010

Rädda liv eller sänka skatten?

Krönika publicerad i tidningen Aktuellt i Politiken 23 augusti 2010

Min man har haft en hel del kontakt med vården det senaste året eftersom han drabbats av sjukdom. Vi har därmed fått erfara vad borgarnas politik har lett till i praktiken.

När han kom in med 40 graders feber till akuten blev han hemskickad utan undersökning, trots att han lider både av hjärtsvikt och av en misstänkt autoimmun sjukdom. Detta var samma vecka som en man med långt framskriden svininfluensa avvisades från akuten och senare dog.

Nästa gång min man åkte in akut hade han mer tur. Han togs direkt in på infektionsavdelningen, fick antibiotika och genomgick omfattande undersökningar. Personalen berättade då att sparbetingen även drabbat dem.

Först minskades antalet vårdplatser på avdelningen, då sades flera anställda upp med hänvisning till ”arbetsbrist”. Sedan utökades plötsligt antalet vårdplatser igen och de kvarvarande anställda fick göra de uppsagdas jobb!

Min man fick bra vård under de fem dagar han låg inlagd. Men när han kom hem hade han ändå gått ner fem kilo i vikt. Orsaken var kraftiga sparbeting på maten, som höll mycket låg kvalitet. Personalen beklagade detta djupt, men beslutet hade tagits över huvudet på dem.

På hjärtsviktsenheten är det än värre. Där ligger sparbetinget på 40 procent vilket innebär att många hjärtsjuka inte ens får komma dit utan enbart är hänvisade till kontakt med vårdcentral!

Efter fyra år med högerstyre i Region Skåne befinner sig sjukvården i kris. Kraftiga besparingar har genomförts på samtliga vårdverksamheter för att bekosta skattesänkningarna.

Samtidigt som överbeläggningarna ökar, köerna växer, stressnivån skruvas upp sägs personal upp på löpande band. Borgarna har dessutom aviserat ytterligare en miljardbesparing på den skånska vården som genomförs direkt efter valet om de vinner.

Till och med när det gäller liv och död väljer högern skattesänkningar framför medborgarnas hälsa.

Hillevi Larsson

Existensiella frågor

Intervju publicerad i tidningen Broderskap 23 augusti 2010

Hillevi Larsson
35 år
Riksdagsledamot
Malmö

1. Hur ofta funderar du på existensiella frågor?
Det händer då och då. Ibland tänker jag medvetet på det, ibland kommer tankarna oväntat när jag gör något helt annat.

2. Vad är meningen med livet?
Kärleken: Att umgås med människor man älskar och att ägna sig åt det man verkligen brinner för.

3. Är du nöjd med tiden du lägger på jobb respektive familj?
Ibland önskar jag att dygnet hade fler timmar, det är så mycket jag vill! När jag reser mycket saknar jag familjen. Men jag försöker jobba undan på kvällarna när jag är borta så att jag ska få lite mer tid att umgås när jag väl är hemma. Som tur är stortrivs min dotter på dagis och hemma med pappa, så jag vet att hon har det bra även när jag är på resande fot. Trots att tiden ibland känns knapp så kan jag inte tänka mig att välja bort vare sig jobbet eller familjen. Jag älskar ju både mitt uppdrag och min familj och vill inte ge avkall på någotdera!

Riv gränshinder i Öresundsregionen!

Inlägg på Kvällspostens debattsida publicerad 23 augusti 2010

Tio år efter Brons invigning befinner sig Öresundsregionen i stark tillväxt. Men fortfarande kvarstår en rad onödiga gränshinder som bromsar den fortsatta utvecklingen.
Trots den rådande lågkonjunkturen och jobbkrisen är Öresundsregionen en tillväxtregion. Idag arbetspendlar dagligen cirka 23 000 personer över nationsgränsen. Inom tio år pekar utvecklingen på närmare en fördubbling av antalet pendlare.
Men för att regionen skall kunna utvecklas till sin fulla kraft måste kvarvarande gränshinder rivas så att invånarna utan problem kan flytta, jobba, studera och bosätta sig på båda sidor av Sundet.
Jag anser att den svenska regeringen – och den danska – gjort alldeles för lite för att förbättra integrationen och därmed främja utvecklingen i Öresundsregionen.
Öresunds socialdemokratiska förening, som består av skånska och danska socialdemokrater, har tagit fram ett konkret handlingsprogram för att riva gränshinder i Öresundsregionen.
Skapa en gemensam Öresundstaxa för mobiltelefoni och mobilt bredband, tillgång till trådlöst internet i hela regionen, gemensamt pendlarkort för kollektivtrafiken som gäller inom hela regionen och ett gemensamt porto inom Öresundsregionen – särskilt nu när det svenska och danska postväsendet slås samman i ett gemensamt bolag.
Omförhandla skatteavtalet mellan Sverige och Danmark. Man skall betala skatt där man bor – inte där man arbetar! Det också dags för en fast förbindelse mellan Helsingborg och Helsingör.
Vi ska ha en gemensam arbetsmarknad för Öresundsregionen. Danska och svenska arbetssökande skall kunna göra praktik i grannlandet utan att gå miste om understödet.
Arbetspendlare bosatta i Sverige som betalar avgift till danska a-kassor bör ha samma ersättningsnivåer som i Danmark. Idag får de ersättning enligt svenska a-kasseregler.
Satsa på danska i svenska skolor och svenska i danska skolor. Se till att vi kan finansiera bilaterala forskningsprojekt gemensamt över Sundet. Gemensamma forskningsprojekt ökar regionens konkurrenskraft.
El- och fjärrvärmeproduktionen i Öresundsregionen bör få räkna utsläppsmålen på ett gränsöverskridande sätt. Det skulle gynna lokal miljövänlig produktion.
Med dessa förslag till ökad integration i Öresundsregionen kan vi skapa en stark och hållbar tillväxt som innebär fler, inte minst gröna och klimatsmarta, jobb i vår region.


Hillevi Larsson
Riksdagsledamot (s) Malmö

Fler hyresrätter krävs!

Gästblogg Läge för Lägenheter publicerad 3 augusti 2010


När opinionsundersökningar genomförs om vilka de viktigaste politiska frågorna är brukar bostadspolitiken hamna ganska långt ner. Kanske beror det på att många av dem som svarar har sitt på det torra i och med att de har en bra ställning på bostadsmarknaden. Frågar man i första hand dem som saknar bostad eller har en svag ställning på bostadsmarknaden – inte minst unga – hamnar frågan högre upp på prioriteringslistan.

Tyvärr tror jag att man från politiskt håll många gånger utgår från opinionsundersökningar och då prioriteras inte bostadsfrågan. Istället borde man utgå ifrån att det finns stora grupper som befinner sig i strykklass på bostadsmarknaden och att något radikalt måste göras innan det blir ännu värre!

Att ha ett bra boende är lika grundläggande som att ha ett arbete. Utan egen bostad kan man inte flytta hemifrån och starta ett självständigt liv. Har man inte ett fast arbete får man inte lån till rimliga villkor och då kan man inte köpa en lägenhet. Många hyresvärdar ställer också krav på fast arbete för att få ett hyreskontrakt. Hur många ungdomar har idag fast arbete? Som student kan det vara mycket tufft att stå utan egen bostad samtidigt som man försöker studera.

Vad är då det grundläggande problemet? Ja, inte är det brist på villor, radhus och bostadsrätter. Är man bara beredd att betala vad det kostar och beviljas lån så är det inget problem att ta sig in på den marknaden. Till och med i storstäderna där bostadsbristen är som värst går det bra att ta sig in om man kan betala.

Problemet uppstår för dem som av olika skäl inte kan eller vill köpa sin bostad. För dem återstår hyresmarknaden och där är konkurrensen stenhård, särskilt i storstäderna där efterfrågan är störst.

Är man beredd att betala dyrt går det att sig in på hyresmarknaden. Det lilla byggande av hyresrätter som sker består främst av dyra, fashionabla hyreslägenheter. Men mindre, billigare hyreslägenheter är idag en bristvara. Det anses inte lönsamt att bygga sådana lägenheter.

Regeringen har avvecklat allt stöd för byggande och resultatet är tyvärr att bara egna hem, bostadsrätter och dyrare hyreslägenheter byggs. Det lilla bestånd billigare hyresrätter som byggs står främst allmännyttan för.

Marknaden skulle lösa problemen, men marknaden ser inte till människornas behov utan enbart till lönsamheten. Resultatet är att problemen har förvärrats.

Vi måste nu politiskt jobba för fler hyresrätter till rimliga hyror!

Här är några saker som vi behöver göra:

1. Statlig stimulans för byggande av billiga hyresrätter, då blir det mer lönsamt att bygga.

2. Försvåra ombildningar av hyresrätter till bostadsrätter. Regeringen har gjort det lättare att ombilda vilket har bidragit till att antalet hyresrätter krympt under senare år.

3. Ta bort den skattemässiga diskrimineringen av hyresrätten vilket gör att hyresgästerna beskattas betydligt hårdare än ägare av egna hem.

4. Underlätta byggande av studentlägenheter och göra det billigare att bo där.

5. Boende i studentkorridor är inte likvärdigt med boende i egen lägenhet. Därför måste beskattningen ändras till studenternas fördel.

6. Stoppa utförsäljningar av allmännyttan! Privatisering leder till att ännu fler ombildningar av hyresrätter till bostadsrätter sker och att ännu färre hyresrätter och studentlägenheter byggs.

7. Gör byggprocessen snabbare och billigare! En effektivare planprocess och industrialiserat byggande kan bidra till detta.

8. Öka statens och kommunernas myndighetskontroll för att motverka byggfusk, kartellbildningar och skattefusk.

9. Värna de hyresrätter som finns genom att renovera och modernisera dem, då håller de längre. Fördelen med det äldre beståndet är att hyrorna är relativt låga jämfört med nybyggda hyreslägenheter. Statligt stöd i kombination med krav på hyresvärdarna kan åstadkomma det.

10. Slå fast att bostaden är en social rättighet och därmed ett offentligt ansvar. Ansvaret kan inte lämnas över till marknaden!


Hillevi Larsson, Riksdagsledamot (s), Civilutskottet

Debatt Hägglund Barnfattigdom

Riksdagsdebatt om regeringens ekonomiska familjepolitik tisdag 29 juni 2010

Anf. 66 Socialminister GÖRAN HÄGGLUND (kd):
Fru talman! Matilda Ernkrans har frågat mig om jag anser att regeringen lever upp till sitt eget familjepolitiska mål och om jag avser att vidta några ytterligare åtgärder för att uppnå målen. Monica Green har frågat äldre- och folkhälsoministern om hon avser att vidta några åtgärder som minskar barnfattigdomen. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på denna interpellation. Hillevi Larsson har frågat mig om vad jag och regeringen gör åt den växande barnfattigdomen samt hur jag och regeringen kan stödja föräldrarna för att förbättra de ekonomiska villkoren för barnen. Dessutom ställs frågan om jag kan verka för att mildra konsekvenserna av förd politik för sjuka och arbetslösa föräldrar så att politiken inte går ut över barnen.
Vad gäller barnens situation har vi i Sverige ett väl utvecklat stöd till barn och deras familjer, och barns ekonomiska situation är en viktig fråga för regeringen. Den ekonomiska familjepolitiken bidrar till att ge alla barnfamiljer förbättrade förutsättningar för en god levnadsstandard. De behovsprövade stöden, till exempel bostadsbidraget, är direkt riktade till de hushåll som har de lägsta inkomsterna. Även barnbidraget verkar inkomstutjämnande och kommer familjer i ekonomiskt utsatta hushåll till del.
För barnhushållen utgjorde den ekonomiska familjepolitikens förmåner i genomsnitt 11 procent av den disponibla inkomsten 2009. Störst påverkan har familjepolitiken på ensamhushållen. Exempelvis utgjorde familjestöden 27 procent av den disponibla inkomsten för ensamstående med två eller flera barn under 2009, och knappt hälften av dessa hushåll fick bostadsbidrag någon gång. Utöver familjepolitiken har även utvecklingen av barnomsorg och skatter stor påverkan på barnfamiljernas ekonomiska levnadsstandard.
Av särskilt intresse är utvecklingen av andelen hushåll med låg ekonomisk standard, vilken regeringen följer kontinuerligt. Därför redovisar regeringen varje år andelen med låg ekonomisk standard i budgetpropositionen. Regeringen har dessutom gett Försäkringskassan i uppdrag att redovisa och analysera utvecklingen inom den ekonomiska familjepolitiken. I denna rapportering ingår andelen ekonomiskt utsatta som en betydelsefull del. För att utveckla analysen har Försäkringskassan kompletterat det nuvarande måttet på låg inkomststandard med absoluta mått. Absoluta mått visar vad man kan konsumera med sin inkomst oberoende av andras inkomster, medan ett relativt mått visar hur din inkomst förhåller sig till andras.
Försäkringskassan presenterade i början av juni sin rapport som visar utvecklingen av den ekonomiska familjepolitiken och dess effekter. Ett sätt att mäta låg ekonomisk standard är hur många hushåll som har inkomster som ligger under riksnormen – alltså när man kan få ekonomiskt bistånd. Av samtliga barnhushåll hade 7 procent disponibla inkomster under riksnormen i upp till ett år under perioden 2004–2008, medan bara knappt 1 procent hade haft så låga inkomster under hela perioden. För ensamstående med barn var motsvarande siffror 12 procent ett år och drygt 1 procent för hela femårsperioden.
Under 2009 fanns det 138 000 barn i de 237 000 hushåll som någon gång fick ekonomiskt bistånd. Naturligtvis borde inga barn behöva växa upp med låg ekonomisk standard, men de allra flesta upplever alltså detta under en begränsad period av sin barndom. Det var 25 000 hushåll med barn som fick ekonomiskt bistånd under minst tio månader 2009. Av de ensamstående kvinnorna med barn var det 22 procent som fick ekonomiskt bistånd någon gång under 2009. Det är en återgång till 2004 års nivå. Som lägst har andelen med disponibel inkomst under riksnormen legat på 19 procent 2007.
Men faktum kvarstår: Barnfamiljernas viktigaste inkomstkälla är förvärvsarbete, vilket innebär att åtgärder som skapar bättre förutsättningar för arbete är den viktigaste åtgärden för att möjliggöra en god ekonomisk standard. Här är drivkrafter för arbete en viktig del, och regeringens satsningar inom skatteområdet är av stor vikt för att göra det mer lönsamt att arbeta. Det är viktigt att förhindra en långvarig frånvaro från arbetsmarknaden, men under såväl långa som korta perioder finns de sociala trygghetssystemen där som stöd.

Då Monica Green, som framställt en av interpellationerna, anmält att hon var förhindrad att närvara vid sammanträdet medgav andre vice talmannen att Eva-Lena Jansson i stället fick delta i överläggningen.

Anf. 67 HILLEVI LARSSON (s):
Fru talman! Jag tycker att svaret handlar rätt så mycket om statistik som ska visa att det inte har blivit värre. Men samtidigt kommer det oroande tecken från många håll. Jag nämnde i min interpellation Rädda Barnens rapport som visar att barnfattigdomen under den senaste mandatperioden, de senaste fyra åren, har ökat, från 225 000 fattiga barn till ungefär 350 000 fattiga barn. Detta går åt alldeles fel håll.
Jag tror att det blir lite förenklat om man bara tittar på det som kallas för ekonomiskt bistånd. Man får även titta på de barn som har sjuka och arbetslösa föräldrar som de facto har fått en betydligt försämrad levnadsstandard. Man kan se att både socialbidragen och utbetalningen från a-kassan har ökat. I nio av tio kommuner har utbetalningarna av socialbidrag ökat. Vi har i dag massarbetslöshet. Arbetslösheten har ökat från 5 procent till över 9 procent. Det är klart att detta drabbar alla de barn som lever i dessa familjer.
Det går säkert att hitta olika statistik. Men jag tror att det är farligt om man säger att det inte finns något problem, för det är alldeles för många barn som lever i fattigdom, och det har faktiskt blivit fler.
Det viktiga är nu att gå vidare och se vad vi nu kan göra för att hjälpa dessa barn. Det som är tragiskt är att barnen drabbas av föräldrarnas situation, och barnen kan faktiskt inte hjälpa att familjen har hamnat i en ekonomisk knipa.
Man kan säga att barnfattigdomen är ett dubbelt problem. Den ena delen är det självklara att familjen har svårt att få ekonomin att gå ihop. Det kan till och med vara så att man ibland inte kan äta sig mätt utan att barnen får äta extra mycket i skolan eller i förskolan, och på helgerna kan det vara ganska knappt. Man kan till och med bli beroende av välgörenhet. Det är självklart den ena sidan av saken, alltså att få det mest grundläggande att fungera.
Den andra delen är den relativa fattigdomen. Det handlar om att klyftorna växer mellan olika barn. Då blir det en känsla av utanförskap. De andra barnen som man känner har råd att åka på semester. I skolan har de råd att vara med på utflykter, fester och resor där det ofta är dolda avgifter. Vanligtvis är det inte så höga avgifter men tillräckligt höga för att en familj som är fattig faktiskt tvingas låta barnen stanna hemma vid sådana aktiviteter. Det blir då ett stort utanförskap.
Det är viktigt att vi nu inriktar oss på vad vi kan göra för att hjälpa dessa barn. Målet måste vara att föräldrarnas ekonomiska knipa inte ska gå ut över barnen. I viss utsträckning gör den naturligtvis det. Men vi kan försöka att från samhällets håll se till att man ändå försöker värna barnen så långt det går.
Det gäller bland annat barn till arbetslösa och sjuka. Kan man inte på något sätt försöka hjälpa dessa familjer ekonomiskt? Det handlar om barnomsorg på obekväm arbetstid som skulle underlätta inte minst för ensamstående föräldrar. Det handlar om de deltidsarbetslösa, inte minst många kvinnor, som har svårt att försörja sig. Det handlar om de skuldsatta föräldrarna. Det handlar om underhållsstöd. Det handlar om att man skulle kunna ha förbud mot avgifter i skolan. Det är några exempel. Jag tycker att det är viktigt att vi nu inriktar oss på vad vi kan göra för att hjälpa barnen.

Anf. 68 EVA-LENA JANSSON (s):
Fru talman! Jag tackar för svaret på Monica Greens interpellation. Hon är dess värre förhindrad att närvara eftersom hon deltar i Nordiska rådets verksamhet, och den här veckan skulle det inte ha varit några interpellationer. Vi har fått lite sena svar.
Monica Green ställde från början en interpellation till Göran Hägglund. Men hon fick svaret att det var Maria Larsson som skulle besvara interpellationen. Men sedan hamnade den hos Göran Hägglund i alla fall.
Omkring en kvarts miljon barn i Sverige växer upp i fattiga familjer där brist på pengar är ett ständigt problem. Det handlar om familjer som kämpar för att få tillvaron att gå ihop, utan marginaler till något utöver det allra nödvändigaste. Andelen barn i hushåll med ekonomiskt bistånd har ökat. Barnfamiljer vräks från sina bostäder, och allt fler hamnar hos kronofogden.
Ur ett barnperspektiv är det allvarligt att andelen barnhushåll med låg ekonomisk standard ökar eftersom det innebär en risk för stora både sociala och ekonomiska problem. Om inget görs för att vända utvecklingen är det stor risk att barnfattigdomen totalt kommer att öka och att också klyftorna kommer att vidgas ännu mer. Självförtroendet och framtidstron kan minska hos barn som upplever att det är stor skillnad mellan de möjligheter som de själva har och vad andra barn kan göra. Detta är något som vi har sett bevis på bland annat i boken Jämlikhetsanden där man pekar på att alla mår mycket bättre i ett jämlikt samhälle och att ju större klyftor som vi får i samhället, desto sämre mår alla. Man har redovisat att 23 000 barn inte kommer att kunna läsa vad som står på tavlan i skolan. Anledningen är inte att de inte kan läsa utan att deras föräldrar inte har råd att köpa glasögon till dem – i Sverige 2010. För en del låter detta helt främmande, men så ser situationen faktiskt ut. Det har redovisats i rapporter att föräldrar även avstår från att ta ut läkemedel i den omfattning de behöver därför att de inte har pengar så det räcker.
”Regeringen avser nu att ändra definitionen av barnfattigdom så att färre barn enligt statistiken blir fattigare. Detta påverkar självfallet inte barnens situation utan är bara till för att regeringen ska komma i bättre dager.” Detta skriver Monica Green i sin interpellation, och hon ställer frågan: ”Avser statsrådet att vidta några åtgärder som minskar barnfattigdomen?”
Sedan läser man svaret, och mycket av det som står där är en redovisning av hur situationen ser ut i dag. Det handlar om bostadsbidrag och om barnbidrag, som verkar inkomstutjämnande. Jag vill säga att barnbidrag är en generell välfärd, och det säger vi att alla ska ha. Det är inte bara för dem som lever i fattiga familjer. Regeringen pekar på familjestöd och olika saker, men egentligen kan man säga att den konstaterar fakta.
I sista avsnittet kommer regeringen fram. Vad är lösningen? Vad är åtgärden? Vad ska man göra? Jo, att öka drivkraften för arbete är viktigt, och man satsar på skatteområdet för att det ska vara mer lönsamt att arbeta. Trösten för dem som är arbetslösa och sjuka är alltså att de får lägre ersättning, och jag som har ett välbetalt uppdrag får skattesänkningar – så att de fattiga förstår att de inte borde vara fattiga utan verkligen borde ta sig i kragen och söka jobb. Nu när det är nästan 10 procents arbetslöshet och ungdomsarbetslösheten är Europas högsta är svaret att drivkrafterna måste öka för att fattiga inte ska vara så fattiga.
Fru talman! Detta tror jag inte är lösningen på problemet att vi har en ökad barnfattigdom. Jag tror att man måste se det ur ett mycket bredare perspektiv. Om människor som är arbetslösa inte kan få hjälp till exempelvis komvuxstudier eller arbetsmarknadsutbildningar för att komma vidare, eftersom regeringen har valt att skära ned på detta och samtidigt sänka ersättningen, gör inte det barnfamiljer mindre fattiga. Det gör inte att de får mindre drivkrafter. Jag har svårt att tro att det finns föräldrar som frivilligt avstår från att köpa glasögon till sina barn bara för att de inte har tillräckligt med drivkraft för att skaffa jobb.
Jag önskar ett förtydligande av statsrådet Hägglund i den fråga Monica Green har ställt. Den är berättigad.

Anf. 69 MATILDA ERNKRANS (s):
Fru talman! Jag ska ta ministern med till ett samtal vid ett köksbord för några veckor sedan.
En av personerna runt bordet säger gång på gång att han vill kunna arbeta. Han vill kunna försörja sig själv och sin familj. Han säger att han aldrig trodde att en sjukdom skulle kunna förändra hans liv så mycket. Han återkommer till tiden innan han var sjuk och hur han faktiskt tittade lite snett på dem som var sjukskrivna. Han tänkte för sig själv: Den där ser inte ut att vara sjuk. Han borde väl kunna jobba.
Det var då, före hans egen kamp mot sjukdom och före hans kamp för att komma tillbaka till ett jobb. Nu vet han hur svårt det är, hur många bakslag han har mött och hur han har ansträngt sig. Han är fortfarande fast besluten – det ska gå. Självklart ska han kunna jobba någon gång, åtminstone halvtid. Men nu är hans dagar i sjukförsäkringen slut. Han har nått den absolut sista dagen. Han har insett att det nu inte spelar någon roll hur sjuk han är och vilken plan eller rehabilitering han har i gång, för dagarna är slut. Han vet inte om han orkar mer, men han måste för barnens skull. Barnen har redan fått försaka så mycket. Nu blir det ännu tuffare.
Mannen framför mig vid köksbordet såg på mig och sade: Det här är inte rimligt. Det här är inte vårt Sverige.
Det här är ditt land, Göran Hägglund. Det är ministern och den här alliansregeringen som har skapat den verklighet mannen berättade om vid köksbordet för några veckor sedan. Det står i djup kontrast till den färdriktning jag vill ta Sverige i. För mig har nämligen minskade klyftor ett egenvärde för samhället och för oss alla. Det får oss att må bättre. Också den som har det bra vinner på ett samhälle där klyftan ned till den som har det jobbigare är så liten som möjligt. Det blir tryggare, och det blir bättre.
Sedan 2008 gäller målet för den ekonomiska familjepolitiken att den ska bidra till att ge goda förutsättningar för en god ekonomisk levnadsstandard för alla barnfamiljer. Har alliansregeringen nått upp till sitt eget mål? Jag skulle vilja svara nej, och jag tycker att de svar vi hittills har fått här i kammaren av Göran Hägglund understöder det. Familjer och barn har fått betala ett högt pris och har drabbats hårt av krisen. Det har blivit tuffare att ha barn i Sverige.
Det har blivit mindre i plånboken för dem som vårdar sjuka barn och för dem som är föräldralediga. Dessutom får föräldralediga betala högre skatt än de som jobbar. Det ska uppenbarligen inte löna sig att ta hand om sina egna, små barn. VAB-intyget misstänkliggör en hel föräldrageneration och skapar en osäkerhet: Om jag nu är hemma och vårdar mitt sjuka barn, kommer jag då att få den ersättning jag har rätt till?
Barn till sjuka och arbetslösa har fått se sina föräldrars kamp. Det handlar inte bara om kampen tillbaka till ett arbete eller kampen för att bli frisk utan också om kampen för att få pengarna att räcka till. Jag har i den valrörelse som är i gång redan träffat många ungdomar som vittnar om klumpen de bär i magen för att de vet att deras mamma eller pappa närmar sig en utförsäkringsdag. Jag tycker inte att det är rimligt.
Som Hillevi Larsson väldigt bra beskrev har barnfattigdomen ökat i Sverige under de senaste fyra åren. Den har enligt Rädda Barnen ökat med närmare 50 procent. Det finns i dag, under regeringens fjärde regeringsår, 350 000 fattiga barn i Sverige. Klyftorna ökar, och vardagen hårdnar. Det är inte bara för de föräldrar och barn som uppenbart drabbas utan också för var och en av oss som lever i ett land som taktfast byggs otryggare och svagare.
Är detta god ekonomisk levnadsstandard för alla barnfamiljer, Göran Hägglund? Det här är verkligheten. Vad är ditt svar?

Anf. 70 Socialminister GÖRAN HÄGGLUND (kd):
Fru talman! Den fråga vi just nu diskuterar är mångfasetterad, vilket de olika inläggen har speglat, och den handlar ytterst om de ekonomiska förhållanden under vilka barn får möjlighet att växa upp. Det finns en grupp barn som växer upp under knappa ekonomiska omständigheter, och det påverkar givetvis deras liv i väldigt stor utsträckning – både i jämförelse med kamrater som är mer lyckligt lottade och när det gäller den faktiska situationen.
Det är någonting som beskrivs genom de olika begrepp jag har försökt resonera en del kring. Det handlar om relativ fattigdom, alltså min egen ekonomiska standard i förhållande till andra, och det som är absolut fattigdom. Det gäller förstås att arbeta medvetet på båda dessa områden för att minska gapet, glappet och skillnaderna så att vi har ett sammanhållet samhälle.
Det finns betydande problem, och det är självklart så att dessa problem förstärks när Sverige precis som övriga delar av världen genomgår en ekonomisk kris med den kraft vi har kunnat se under de senaste två åren. Det slår mot kommuners ekonomi och gör att de kanske inte har råd att ha lika många anställda som tidigare, och det slår mot företag som i sin tur säger upp personer. Detta minskar skatteintäkterna för kommunerna, och man hamnar i en problematisk situation.
Regeringen har försökt motverka detta, bland annat genom att sänka skatten för människor, vilket gör det möjligt för fler att kunna leva på sin egen lön. Ett vårdbiträde har 1 480 kronor mer i plånboken efter skatt per månad, och en metallarbetare har 1 680 mer per månad. Det handlar dock inte bara om det, utan det handlar också om att erbjuda fler vägar in på arbetsmarknaden. Därför har vi förstärkt nystartsjobben, och vi har skapat fler platser på yrkeshögskolan och yrkesvux. Vi har gett mer stöd till arbetslösa genom coachning, fler praktikplatser, mer av kompetensutveckling och utbildning för arbetslösa. Det är för att man ska kunna använda den olyckliga tid av arbetslöshet som uppkommer för att gå vidare.
Det är förstås också extremt viktigt att vi har en samhällsekonomi som är i balans och en arbetsmarknad som fungerar. Där har regeringen tagit ansvar på ett sätt som låter tala om sig vida kring. För att dämpa fallet i kommuner och landsting har vi också gjort massiva resurstillskott till dessa sektorer för att de ska kunna stå starka.
Utöver detta finns en rad åtgärder, som till exempel förstärkning av flerbarnstilläggen. Det spelar väldigt stor roll för – det ligger i sakens natur – barnfamiljerna.
Jag säger inte det här för att relativisera problemen utan för att skapa ett visst perspektiv. År 1999 var andelen ensamstående kvinnor som uppbar ekonomiskt bistånd någon gång under året 30 procent, år 2004 var andelen 22 procent och vi befinner oss på den nivån nu också efter att vi, som vi hoppas, har genomlevt det sista av finanskrisen.
Jag säger inte att inte mer behöver göras, men vi behöver ha lite perspektiv på det här. Och det är klart att varje enskilt barn som inte upplever att det kan leva under trygga ekonomiska omständigheter är ett misslyckande för samhället. Därför måste vi ständigt göra vårt yttersta för att på olika sätt bidra till att skapa så stabila och goda ekonomiska förutsättningar som möjligt.

Anf. 71 HILLEVI LARSSON (s):
Herr talman! Det är klart att de som har heltidsjobb, speciellt om det är båda föräldrarna, har det ganska bra i dag. Visserligen äts inkomsten upp i andra änden av höjda kostnader för bilförsäkring, a-kasseavgift, mediciner, läkarbesök och hyror till följd av regeringens bostadspolitik. Men även om man väger in de här kostnaderna klarar man sig i de flesta fall, speciellt om man har goda löner. Då får man också en större skattesänkning ju högre lön man har.
Problemet är de barn som inte befinner sig i sådana familjer. Många barn har ensamstående föräldrar, arbetslösa och sjuka föräldrar. Tyvärr är regeringens enda svar, och även svaret på den här interpellationen, att för att hjälpa de barnen ska man göra det ännu mer lönsamt att arbeta, det vill säga att man sänker skatten ännu mer, speciellt för dem som tjänar bra.
Jag tror att drivkraften redan finns väldigt stark i de här familjerna att kunna försörja sig. Problemet är att arbetslösheten har ökat, kanske inte enbart till följd av den här politiken, men man kan i alla fall se att den inte har gjort läget bättre. Och det är fler barn i dag som befinner sig i en utsatt ekonomisk situation.
Det är då jag ifrågasätter att lösningen på det här problemet är att gå vidare med ytterligare skattesänkningar, så att skillnaden mellan de barn som lever i familjer där föräldrarna har det bra ekonomiskt och de fattiga familjerna växer. Jag tror inte att det gynnar barnen. Därför tycker jag att man måste gå in och hjälpa de här speciella familjerna i den situation som de i dag befinner sig i och inte bara måla upp en drömvärld där alla ska få jobb och klara sig bättre ekonomiskt.
Dessutom handlar det inte bara om skatterna för dem som arbetar. Vi har väldigt många deltidsarbetslösa kvinnor. Den dominerande delen av de deltidsarbetslösa är ju kvinnor, många av dem dessutom ensamstående föräldrar. För dem är det mycket viktigare att få rätt till heltid än den här skattesänkningen, som dessutom är ganska liten om man har en låg inkomst. Här har regeringen inte gjort någonting för att garantera rätten till heltid. Det är en diskriminering av en stor del av Sveriges befolkning. Det här drabbar inte alls män i samma utsträckning.
Dessutom har regeringen tagit bort möjligheten att deltidsstämpla. Det innebär att många kvinnor ställs inför en svår situation som innebär att de för att över huvud taget kunna klara sig ekonomiskt måste säga upp sig från sitt deltidsjobb, därför att arbetsgivaren inte ger dem heltid. Det är inte bra för vare sig arbetslinjen eller barnen att man riskerar att bli heltidsarbetslös. Och så länge som man inte ställer krav på att arbetsgivarna ska erbjuda rätt till heltid är det kvinnorna som får ta smällen och även barnen i de familjerna. Där är något konkret som man skulle kunna göra för många familjer i ett utsatt läge, inte minst ensamstående.
Visst, det är bra med flerbarnstillägget, men det är väldigt lite pengar det handlar om. Och många ensamstående föräldrar har bara ett barn men ändå en väldigt svår ekonomisk situation.
När det gäller bidragen till kommuner och landsting drog regeringen först undan pengar men tillförde sedan pengar, och nu har man fryst anslagen. Räknar man ihop det här har kommunerna och landstingen i dag stora ekonomiska behov. Därför tycker jag att man skulle prioritera att skjuta till mer pengar framför att gå vidare med ytterligare stora skattesänkningar.

Anf. 72 EVA-LENA JANSSON (s):
Herr talman! Jag tycker inte att jag fick något riktigt svar av statsrådet. Jag ställde frågan vad man faktiskt vill göra för den kvarts miljon barn som växer upp i fattiga familjer. Svaret kan väl inte vara att om föräldrarna bara får det lite sämre kommer det nog att lösa sig för barnen.
Herr talman! Det är inte den finansiella krisen som har sänkt ersättningen för de sjuka och arbetslösa. Det är inte den finansiella krisen som valt att inte förstärka välfärden i den omfattning som krävs. Det är inte den finansiella krisen som har valt att lägga skattebidrag på städning i stället för att satsa på mer arbetsmarknadsutbildning och mer komvuxplatser. Det är regeringen som är ansvarig.
I dag skriver Aftonbladet om Lena Nyman. Hon kan inte tvätta håret själv, och hela kroppen skriker av smärta. Hon har förlorat en tusenlapp i månaden sedan 2006. Hur blir hon friskare av det? Det kan inte jag begripa.
Precis som Hillevi Larsson redovisade har en del par som jobbar och är friska tjänat lite mer på politiken, i alla fall ekonomiskt. Men den som har levt i ett ojämlikt samhälle vet att alla drabbas förr eller senare. Ingen mår bra av att bo i ett ojämlikt samhälle utan alla mår sämre.
Att se hur människor far illa, dag ut och dag in, gör inte mig lyckligare. Om inte barngrupperna minskar, om barn som går i skolan inte har råd med glasögon därför att deras föräldrar är så fattiga, om de inte har råd att ta ut mediciner under den tid som de behöver göra det därför att föräldrarna har det dåligt ställt blir det inte bättre för att jag har fått stora skattesänkningar. Det ökar inte mina drivkrafter.
Som jag sade i går, herr talman, vill jag ha ett solidariskt samhälle. Jag vill inte ha ett välgörenhetssamhälle där vi får ha TV4-galor för fattiga barn i Sverige. Vi har ju bestämt att vi ska ha ett välfärdssystem där vi ser till att fördela från var och en efter förmåga och till var och en efter behov. Då måste vi ha råd, tid och vilja att se även dem som inte befinner sig på solsidan och inte säga: Vi bryr oss inte om dem, utan att om vi satsar på dem som redan har det bra kommer de andra att förstå att resa på sig, ta sig i kragen och bli friska och få arbete. Trots att arbetslösheten är nästan 10 procent kommer det att bli fler jobb bara för att de sjuka och arbetslösa fått det sämre, bara för att barnfattigdomen ökar.
Det var därför jag ställde frågan: Vad är egentligen regeringens svar på Monica Greens interpellation? Avser statsrådet att vidta några åtgärder för att minska barnfattigdomen? Jag kan inte se det någonstans i svaret. Att regeringen kontinuerligt följer andelen hushåll med låg ekonomisk standard är säkert intressant, men det är inte speciellt roligt för de familjer som tvingas leva i fattigdom att regeringen bara följer det kontinuerligt.
Om man vill göra någonting kan man agera, och Göran Hägglund har faktiskt varit socialminister i snart fyra års tid. Då måste man vara tydlig med vad man önskar och vill göra. Hur vill man åstadkomma att de här barnfamiljerna får det bättre, och framför allt hur säkerställer man att barn inte drabbas av regeringens politik?
Herr talman! Jag kan tyvärr inte höra någonting från statsrådet som gör mig lugn eller lite mindre otrygg med den utveckling som vi har sett med fler barn som lever i fattiga familjer. Men jag önskar och hoppas att statsrådet ändå ska kunna komma med ett tydligt svar på om det finns någonting som han vill göra för att åstadkomma minskad barnfattigdom.

Anf. 73 MATILDA ERNKRANS (s):
Herr talman! En god ekonomisk levnadsstandard för alla barnfamiljer, Göran Hägglund, är ett beslut som du i regeringen tillsammans med den borgerliga riksdagen har fattat ska gälla i Sverige som land. Jag tycker att du är svaret skyldig på hur du under dina fyra år vid makten har sett till att det är en god ekonomisk levnadsstandard för alla barnfamiljer. Jag skulle vilja hävda att det är precis tvärtom.
Precis som Eva-Lena Jansson var inne på är det inte den ekonomiska krisen som har sänkt ersättningen för vård av sjuka barn och för föräldralediga. Det är inte den ekonomiska krisen som har satt en sista dag i sjukförsäkringen. Det är inte den ekonomiska krisen som har infört VAB-intyg eller vårdnadsbidrag.
Det här är en verklighet för familjer och barn som den borgerliga alliansregeringen själv har beslutat om och applåderat i den här kammaren. Jag skulle vilja hävda att det man har lyckats skapa snarare är ett Bidrags-Sverige. Socialbidragen ökar i nio av tio kommuner. Hillevi Larsson beskrev det tidigare i bättre ordalag. Regeringen har dessutom infört ett rent vårdnadsbidrag på området med 3 000 kronor i månaden.
Minister Hägglund är ju känd för att skoja till det hela lite grann, så jag tänkte att jag skulle skoja till det lite här i kammaren också men med ett djupt allvar. Jag vill nämligen i debatten komma ned på det som är vardag – det som blir vardag i högeralliansens Sverige. Jag gjorde det tidigare med samtalet från köksbordet, och jag gör det nu genom att skoja till det lite.
I Kristdemokraternas Sverige skulle inte jag och ministern ha stått här i dag i kammaren. Det skulle bara ha varit den manlige ministern här, med så där en 80 000–90 000 kronor i månadslön. Jag skulle ha varit hemma med mina barn för så där en 3 000 kronor i månaden. Jag har två barn, så under de senaste tio åren skulle jag ha varit hemma i minst sex år med kristdemokratisk politik. Jag kanske skulle ha varit hemma ännu mer. Det här med barn är ju det som jag är bra på, så jag hade kanske önskat mig ett barn till.
Klyftorna hade varit stora mellan mig och Hägglund – 80 000–90 000 kronor i månaden mot 3 000 kronor. Men det är inte bara det. I Kristdemokraternas land får inte alla gifta sig, men alla får väl skilja sig om jag har förstått det rätt. Så vad hade hänt om kärleken hade tagit slut? Jag hade nog fått ta hand om barnen. Jag är ju deras trygghet. Men som ensamstående mamma skulle jag inte ha getts något extra engagemang från Göran Hägglund – ingenting faktiskt. Något jobbskatteavdrag skulle jag inte heller ha fått del av, för jag hade ju inte jobbat. Jag hade varit hemma och tagit hand om barnen.
När det handlar om god ekonomisk levnadsstandard för alla barnfamiljer, Göran Hägglund, är det här din verklighet. Detta är ditt Sverige. Det här är dina beslut som du har varit med och skapat och som du borde kunna ta ansvar för. Är det här den framtid som du ser framför dig? Vill du stå här i kammaren tillsammans med andra män, ungefär likadana som du?
Jag tror inte på en sådan framtid. Jag tror att det gör Sverige svagare och debatten i den här kammaren fattigare. Jag tror att Sverige som land och alla vi som bor och lever här har någonting att bidra med. Om Sverige ska klara konkurrenskraften runt om i världen måste vi ta till vara varje människas talang. Det gör man inte i Kristdemokraternas Sverige, och det gör man definitivt inte i högeralliansens Sverige. Det ser man om man tittar på vad som har hänt med familjer och barn.
Det handlar om god ekonomisk levnadsstandard för alla barnfamiljer. Vad är ditt svar? Vad har du gjort och vad tänker du göra?

Anf. 74 LARS U GRANBERG (s):
Herr talman! Jag vill ge mig in i debatten om den fattigdom som ökar i vårt land och ge en bild av en grupp till. Vi har diskuterat dem som är sjuka med flera. Vi ska till den gruppen också föra dem som är funktionsnedsatta. Det kan röra sig om att man har ett barn som är funktionsnedsatt. Det kan röra sig om att man har föräldrar som är funktionsnedsatta. Man kan drabbas exceptionellt hårt av den förda politiken.
På vilket sätt då? Det har nämnts tidigare i debatten att socialbidragen ökar i nio kommuner av tio. Om man har ett barn som är funktionsnedsatt och är berättigad till vårdnadsbidrag samordnas dessa två insatser. Om familjen då hamnar utanför arbete och blir utförsäkrad från sjukförsäkringen hänvisas den till kommunernas försörjningsstöd. I det läget tappar vårdbidraget sitt tillskott till familjekassan.
Man kan säga att gruppen familjer med barn som har funktionsnedsättning och som är berättigade till vårdnadsbidrag också ökar i och med att vi får fler och fler som är berättigade till försörjningsstöd. De är garanterat de som har en av de svåraste situationerna när det handlar om fattigdom.
Det blir ofta separationer. Det finns statliga utredningar som visar att det ofta sker separationer i familjer med funktionsnedsatta barn. Kvinnorna i familjerna har tyvärr med regeringens politik när det handlar om deltidsarbete ofta låg inkomst. Mycket av detta har gjort att de hamnar utanför och i dag återfinns i försörjningsstödskön.
Eftersom jag själv är aktiv i handikapprörelsen vet jag att detta är ett stort problem. Vi som är aktiva där möts dagligen av förtvivlade människor som signalerar att det som var ett stöd nu har blivit en enorm börda eftersom det gör att vårdnadsbidraget slår undan benen och rätten till ett försörjningsstöd – den sista utposten när det handlar om socialt skyddsnät i vårt samhälle.
Där har vi en stor uppgift. Jag väntar fortfarande, precis som mina kolleger, på svar från socialministern. Hur tänker socialministern ta sig an den ökade fattigdomen? Jag gav en bild av en fattigdom som har funnits och som vi hela tiden har ett kollektivt ansvar för att se. Vi måste se till att titta över systemen så att vi får en koordination och att de inte krockar. Men den här gruppen finns där ute bland dem som vill ha ett svar. Vad ska vi göra? Vad gör regeringen åt den ökade fattigdomen?

Anf. 75 Socialminister GÖRAN HÄGGLUND (kd):
Herr talman! Vi ska ta till vara varje människas talang, säger Matilda Ernkrans. Om jag diskret får ge något slags karriärtips är det att avråda från stand-up-karriär. Det var kanske inte någon höjdare, det där.
Vi pratar om oerhört viktiga frågor. Jag tror att det kan finnas skäl att påminna lite grann om vad det är som bygger välstånd och välfärd i ett land. Det är förstås att många människor bidrar till vår gemensamma försörjning för sin egen del och för att bygga Sverige starkt genom arbete. Det var misslyckandet på det området som ledde till att vi fick ett regeringsskifte 2006. Människor var trötta på en regering som inte tog frågan på allvar och som inte trodde att det skulle komma att spela någon roll för utslaget i valet. Människor reagerade och sade att det måste bli en ändring. Vi måste få en ny politik som leder till att fler människor får en möjlighet att försörja sig själva och genom det också större skatteintäkter för att kunna genomföra förbättringar på många betydelsefulla områden.
När den nya regeringen tillträdde genomförde den många viktiga saker. Under åren har det gjorts förbättringar när det gäller psykiatrin. Det är en grupp som har varit utsatt för tuffa ekonomiska förhållanden under långa tider och som har varit bortglömd. Det har gjorts förbättringar för människor som har stått i evighetslånga vårdköer, för att förstärka för många äldre genom skattesänkningar, genom att öka det ekonomiska utrymmet för löntagare och genom att ta itu med frågor som hade långhalats tidigare, till exempel i form av en tandvårdsreform. Det finns också många, många andra saker som jag skulle kunna nämna här. Jag tror att det är viktigt att ha denna grund klar för sig.
Sverige har, vilket jag tycker att det finns skäl att påminna om eftersom mina motdebattörer ständigt glömmer bort det, gått igenom den värsta ekonomiska krisen sedan 30-talet. Jag vet att ni tycker att det är tjatigt när man säger det. Men om man tror att detta kan inträffa utan att det får några som helst konsekvenser för ett land är man att gratulera till en enastående hårdnackad inställning gentemot verkligheten. Det påverkar faktiskt vårt land. Det påverkar kommunernas möjligheter att bibehålla antalet sysselsatta. Det påverkar exportindustrins möjligheter att erbjuda jobb. Det påverkar underleverantörer och så vidare. Det spelar en roll för ett land.
När detta inträffar spelar det förstås också roll för socialbidragens utnyttjande. Allt fler människor hamnar i en situation där de behöver stöd. Jag har beskrivit här hur det tycks som om utvecklingen har vänt för ensamstående mammor. Vi ligger nu på samma nivå som vi gjorde 2004 – väsentligt bättre än vi gjorde 1999 i Sverige. Det är bra; det ska vi vara glada för. Men vi ska verkligen inte vara nöjda, utan här finns mycket att göra ytterligare.
Någon sade här att de inte hade hört någon beskrivning av vad regeringen har gjort. Då undrar jag om det är någon mening med att jag står här och berättar vad vi faktiskt har gjort. Vi kommer självfallet att i budgetsammanhang ytterligare värdera situationen i ljuset av den kunskap som vi har.
Vi har självfallet ingen annan ambition än att se till att alla barn kan växa upp under goda ekonomiska förutsättningar. Det spelar en roll för barnen nu, och det spelar också en roll långsiktigt för barnen.
Vi kommer att pröva varje tänkbar åtgärd för att kunna fortsätta utvecklingen mot att fler får möjlighet att klara sig på sin egen försörjning. De som inte kan arbeta får möjlighet till rehabilitering och återgång. De som ändå inte passar in på arbetsmarknaden för att de har olika funktionsnedsättningarna eller sjukdomar ska naturligtvis ha ett tryggt skyddsnät som finns där. Grunden för det är en ansvarsfull ekonomisk politik.

Anf. 76 HILLEVI LARSSON (s):
Herr talman! Jag minns när vi hade en borgerlig regering på 90-talet. Resultatet av de åren var massarbetslöshet, utanförskap, ökade klyftor och underskott i finanserna. Det är ungefär den utvecklingen vi kan se under den här mandatperioden också. Ända sedan dess har jag som en förklaring till att det gick så illa hört att det inte berodde på regeringens politik utan på den ekonomiska krisen.
Nu får vi höra från ministern att vi hade den senaste så här allvarliga krisen på 30-talet. Då frågar jag mig: Var det regeringens misslyckade politik som orsakade problemen på 90-talet eller var det kris då också? Man får faktiskt bestämma sig.
Jag tycker att svaret handlar väldigt mycket om statistik. Man försöker få fram budskapet att fattigdomen inte har förvärrats för barnen och att det till och med har blivit bättre. Jag tycker att det är oroväckande.
Det borgarna gick till val på handlade om arbetslöshet och utanförskap. Nu när man ser att det faktiskt inte har blivit bättre är lösningen att ändra statistiken, det vill säga sättet att beräkna med statistiken. Dessutom friskförklarar man svårt sjuka människor så att det ser ut som om det är färre som är sjukskrivna.
Det här hjälper faktiskt inte de barn som lever i ekonomiskt utsatta familjer. Det har nyligen kommit siffror som visar att var fjärde ensamstående mamma är fattig. Vi kan se hur allt fler kommer till kyrkan för att få matpaket. Jag tycker att verkligheten tränger sig på. Vi kan inte bara prata om statistik.
Nu önskar jag att ni kommer med konkreta åtgärder för de barn som befinner sig i den här utsatta situationen. Man kan inte bara komma med åtgärder för de barn som faktiskt har det bra och tro att det ska leda till att de fattiga barnen automatiskt får det bättre. Vi måste även hjälpa folk direkt i dag.
Jag vill avsluta med att önska alla en glad sommar. Vi ses i valrörelsen!

Anf. 77 EVA-LENA JANSSON (s):
Herr talman! Monica Green konstaterar i sin interpellation att regeringen avser att ändra definitionen av barnfattigdom så att färre barn enligt statistiken blir fattigare. Det kan inte vara lösningen på problemet.
Det finns ett uttryck som lyder: Bären varandras bördor! Jag tycker att det är ganska bra. Det handlar om solidaritet.
Herr talman! Den här regeringen har tagit som sin policy: Åt den som har ska varda givet. Det tycker jag inte alls är lika roligt.
Vi vet att det finns barn i dag i Sverige vars föräldrar inte har råd att köpa glasögon. Vi vet att föräldrar tvingas ställa in deltagande i idrottsevenemang. Barn får inte följa med på utflykter, man kan inte åka och bada och så vidare därför att det kostar pengar, och de här föräldrarna är så fattiga att man inte har råd.
Vi vet att arbetslösheten har ökat och att antalet socialbidragstagare har ökat. Innan man blev regering var regeringens paradgren det så kallade utanförskapet. Man gick till val på att minska det. Det har skenat, och den här regeringen säger att det beror på den finansiella krisen.
Jag är ganska säker på att man kan hantera en ekonomisk kris med en solidarisk politik till skillnad från den orättvisa politik som Göran Hägglund och regeringen har genomfört.
Min fråga till Göran Hägglund blir: Hur kan Göran Hägglund försvara en sådan här politik? Hur kan man vara stolt och säga att vi hade en finansiell kris, och man lät den slå hårdast mot dem som inte hade jobb, mot dem som var sjuka och mot de fattiga barnfamiljerna? Det var de som fick bära bördan, medan jag som tjänade mest skulle bli belönad. Hur kan man säga att man är stolt över en sådan politik, herr talman? Det är för mig en gåta.

Anf. 78 MATILDA ERNKRANS (s):
Herr talman! Jag fick ett råd av Göran Hägglund, och jag kan inte motstå att ge ett råd tillbaka. Jag avråder Göran Hägglund från att aspirera på socialministerposten i framtiden. Där tycker jag faktiskt inte att ministern har varit speciellt lyckad. Han får väl fundera på om han kan göra bättre succé någon annanstans.
Om det nu är krisen eller regeringens misslyckade politik som har åstadkommit dagens verklighet verkar Hägglund få fundera på. Men oavsett det har den här regeringen gjort ett antal val. Man tyckte sig ha råd att sänka skatterna med uppåt 100 miljarder trots att det var en ekonomisk och finansiell kris. Man tyckte uppenbarligen att man inte hade råd att stödja familjer och barn i fattigdom, för då skulle vi inte ha haft det som Rädda Barnen har konstaterat, det vill säga 350 000 fattiga barn i Sverige i dag.
Det är detta det kommer att handla om. Det handlar om det i dag i kammaren och förhoppningsvis under hela valrörelsen. Det handlar om att få den borgerliga regeringen att ta ansvar för den vardag och den verklighet som Göran Hägglund och hans regering har skapat i Sverige i dag. Man kan inte gömma sig bakom finanskriser och annat. Det är faktiskt så att de beslut, framför allt när det gäller den ekonomiska familjepolitiken, som berör barn och familjer fattades innan och oberoende av finanskrisen. Det gäller sänkningarna av ersättningen för vård av sjuka barn och ersättningen till föräldralediga. Utförsäkringarna i sjukförsäkringarna beslutades också innan och oberoende av finanskrisen.
Det finns en annan färdriktning att välja. Vi har redan klara socialdemokratiska och rödgröna besked som handlar om minskade klyftor och en kamp mot barnfattigdomen. Där har vi bland annat ett flerbarnstillägg, ett höjt underhållsstöd och ett höjt bostadsbidrag för ensamstående.

Anf. 79 LARS U GRANBERG (s):
Herr talman! Det kan vara farligt ibland att säga att man har lyckats så bra när man har sanerat den värsta ekonomiska krisen sedan 30-talet. Man kan ju möta någon som var med 1994. Den riksdagsledamoten kan komma in på några ideologiska frågeställningar, till exempel: Vilka ideologiska avkall har den här regeringen gjort under den så kallade saneringen av den ekonomiska krisen?
När vi tillträdde 1994 och började städa efter den regering som hade börjat försöka sanera den ekonomiska krisen gjorde vi enorma ideologiska avkall. Vi gick i full konflikt med LO. När gick Göran Hägglund i full konflikt med Svenskt Näringsliv senast? Vi gick i full konflikt med alla andra. Vi var nere och sparade i den pension som betalas ut till efterlevande barn till föräldrar som omkommit i olyckor. Sådana avkall var vi tvungna att göra, men den krisen nämns aldrig av den nuvarande alliansregeringen.
De säger att de har varit så duktiga, men de har inte gjort ett enda ideologiskt avsteg. Jag kallar det inte för att göra ett ideologiskt avsteg när man som stolt socialminister säger att vi har fått ett privat barnsjukhus som har öppnat en marknad. Där säljs det presentkort på bra vård. Är det att göra ideologiska avkall för att sanera den värsta krisen sedan 30-talet? Nej.
Den socialpolitik som Göran Hägglund har varit ansvarig för innebär att vi har fått presentkortslösningar för barn i hälso- och sjukvården. Men det gäller inte de barn som vi pratar om i den här debatten utan de barn som har föräldrar som har råd att efterfråga detta på en marknad som Göran Hägglund vill ha.
Nej, Göran, ni har inte gjort ett enda ideologiskt avkall. Ta ansvar och säg att den här krisen inte var någonting jämfört med krisen på 90-talet!

Anf. 80 Socialminister GÖRAN HÄGGLUND (kd):
Herr talman! Det är intressant om man gör en poäng av att man har gjort ideologiska avkall, alltså att man har gjort ideologiska avsteg. Är det någon gång som ideologier spelar en roll – det är kanske bäst att förklara för den som inte följer den politiska debatten att ideologier betyder grundläggande värderingar – är det när det är ekonomisk kris. De behövs alltid, men alldeles särskilt behövs de vid en ekonomisk kris eller om man behöver genomgå en tuff saneringsperiod. Du säger att Socialdemokraterna gjorde ideologiska avkall. Det är ett intressant uttalande.
Jag tror inte att det leder särskilt långt att resonera om skuld eller inte historiskt sett, men jag tror att det leder ganska långt att ha en förståelse för den ekonomiska kris som Sverige har genomgått. För en kort tid sedan var IMF:s Peter Doyle här och sade att det är svårt att se vad den svenska regeringen hade kunnat göra bättre för att klara den svenska ekonomin, och det är klart att det är ett betyg som spelar roll. Vi vet att klarar vi inte av att hantera den ekonomiska situationen blir det i första hand de som har de minsta ekonomiska marginalerna som får betala.
Vi har gjort precis så gott som vi har kunnat. Vi har gjort vårt yttersta för att se till att så många människor som möjligt ska ha jobb i Sverige genom en politik som främjar anställning och att behålla arbetskraft, genom att satsa på kommuner och landsting för att de ska kunna ha kvar sina anställda, genom att förbättra med satsningar på framtidsinriktade saker som infrastruktur, forskning och annat och att använda tiden till detta men också genom att ge särskilt stöd till särskilt utsatta, till exempel genom flerbarnstillägget. Här har regeringen gjort betydelsefulla insatser. Allt har säkert inte varit perfekt, men alla internationella jämförelser visar att vi har lyckats bättre än nästan varje annat land.

Överläggningen var härmed avslutad.

IP Barnfattigdom

Interpellation ang. barnfattigdom inlämnad 10 maj 2010


till socialminister Göran Hägglund (kd)

Barnfattigdomen har tyvärr ökat i Sverige under senare år.

År 2006 var andelen fattiga barn i Sverige 11,9 procent enligt Rädda Barnens undersökningar. Det betyder att 229 000 barn levde i fattigdom. Mellan 2006 och 2010 beräknas barnfattigdomen ha ökat med närmare 50 procent. Detta innebär ca 350 000 fattiga barn nu under regeringens fjärde regeringsår.

Barnfattigdom drabbar särskilt barn till ensamstående föräldrar, långvarigt arbetslösa eller sjuka föräldrar, överskuldsatta föräldrar samt barn i familjer där ett barn har en funktionsnedsättning. Var fjärde ensamstående mamma är i dag fattig, vilket också leder till barnfattigdom i dessa familjer.

Barn i fattiga familjer drabbas ofta av ett utanförskap både på fritiden, eftersom de inte har råd att delta i sociala aktiviteter, och i skolan, där extra avgifter begränsar deras deltagande på till exempel utflykter, skolresor och klassfester.

En del av de fattiga barnen kan inte ens äta sig mätta varje dag, för att familjen inte har råd med lagad mat varje kväll.

De fattigaste familjerna kan bli beroende av välgörenhet för att klara sig. Matpaket från kyrkan har för de mest utsatta blivit ett nödvändigt inslag för att få vardagen att gå ihop.

Denna utveckling är oroande. I en välfärdsstat ska vi kunna garantera att alla barn har en grundtrygghet, ingen ska behöva vara beroende av allmosor för att kunna äta sig mätt!

Samtidigt som barnfattigdomen ökar växer klyftorna mellan barn ur olika grupper. Vi kan se stora skillnader mellan barn med utländsk och svensk bakgrund, barn med ensamstående och sammanboende föräldrar, barn i de fattigaste och rikaste familjerna, barn i rikare och fattigare stadsdelar i storstäderna och barn i rika respektive fattiga kommuner.

Som ett exempel på skillnader mellan kommuner kan nämnas att 30,3 procent av barnen i Malmö är fattiga – högst i Sverige. I den lilla välbärgade grannkommunen Lomma är andelen fattiga barn bara 3,3 procent.

Väl fungerande familjestöd i form av till exempel barnbidrag, föräldraförsäkring, underhållsstöd och bostadsbidrag är betydelsefulla för att minska barnfattigdomen.

Genom att hjälpa föräldrarna hjälper man också barnen. Anständiga ekonomiska villkor för arbetslösa och sjuka är också bra för deras barn. Genom att hävda rätten till heltid för deltidsarbetslösa kan fler försörja sig på sin lön, och då kan de även försörja sin familj. Barnomsorg på obekväm arbetstid möjliggör för fler ensamstående att kombinera arbete och familj, och därmed också försörja barnen. Bättre möjligheter till skuldsanering innebär en chans för överskuldsatta föräldrar att komma igen. Som systemet ser ut i dag tvingas de leva på existensminimum, under socialbidragsnivån, även om de arbetar och får lön. Detta går självklart ut över barnen i dessa familjer.

Mina frågor till socialministern är:

Vad gör socialministern och regeringen åt den växande barnfattigdomen?

Hur kan socialministern och regeringen stödja föräldrarna för att på så sätt förbättra de ekonomiska villkoren för barnen?

Kan socialministern på något sätt verka för att mildra konsekvenserna av förd politik för sjuka och arbetslösa föräldrar så att politiken inte går ut över barnen?


Hillevi Larsson (s)

Riksdagsdebatt Expropriation

Ersättning vid expropriation måndag 21 juni 2010

Anf. 1 HILLEVI LARSSON (s):
Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till vår gemensamma reservation.
Expropriation kan man säga är att ta egendom från någon, men man gör det i det allmännas intresse. Det är en avvägning mellan olika intressen, å ena sidan den enskilda äganderätten och å andra sidan det allmänna intresset. Det kan handla om alltifrån naturskydd till infrastruktur, telenät, alltså allmänna behov, för det gemensamma bästa.
Det är viktigt att göra denna avvägning på rätt sätt. Det blir inte automatiskt bättre för att man väger över för mycket åt det ena eller det andra hållet, utan det är viktigt att ha balans. Vi tycker att man har gått lite väl långt i den här avvägningen och dessutom inför ett schablontillägg. Tidigare beräknade man marknadsvärdet på den egendom som man tog i anspråk, som man exproprierade.
Enligt det nya förslaget ska man lägga på ett schablontillägg på 25 procent av det beräknade marknadsvärdet. Det är här vi har lite problem. Dessa 25 procent är inte anpassade efter värdet på egendomen, utan det blir mer ju högre marknadsvärde egendomen har. De som redan får mest pengar får ännu mer med det här schablontillägget.
Risken är att de som får in en massa pengar är kommersiella fastighetsägare som har egendomar med höga värden. Det kan gälla fastigheter i storstäder som värderas högt. Det kan till och med handla om juridiska personer som äger fastigheter.
Å andra sidan har vi privatpersoner till exempel på landsbygden där marknadsvärdet på deras egendom kanske inte räknas så högt. Det kan i många fall handla om deras bostadshus. Man rycker undan mattan för deras verksamhet att försörja sig med men även för deras hem. Det är svårt att beräkna det i pengar.
Tyvärr tror jag att det kan upplevas väldigt orättvist om kommersiella aktörer eller sådana som inte har direkt koppling till fastigheten, juridiska personer till exempel, får ut en massa pengar, medan privatpersonerna drabbas väldigt hårt. De får visserligen schablontillägget på 25 procent, men det blir mycket mindre med hänsyn till att den ursprungliga summan är så mycket lägre i och med att en liten fastighet i en liten kommun i Sverige kan ha ett ganska lågt marknadsvärde.
Därför vänder vi oss mot schablontillägget.
Det finns även risk för att det här leder till ökade kostnader för det allmänna. Det finns många viktiga saker som det allmänna måste kunna göra. Det handlar om att skydda orörd natur till exempel, om infrastruktur och så vidare för att tillgodose de allmänna intressena.
I den proposition som ligger till grund för det här ärendet sägs det att det inte blir någon ökad kostnad för det allmänna med schablontillägget. Det ska ske inom nuvarande ramar. Risken är att det i praktiken innebär en nedskärning, att det helt enkelt blir svårt att garantera det allmänna gemensamma bästa. Till exempel framförs av remissinstanserna risken att det kan innebära att det blir mindre pengar till att bevara naturen. Det är allvarligt för miljön och mångfalden.
Lagrådet instämmer i kritiken. Ärendet är inte fullständigt, utan det saknas en del väsentliga delar. En sådan gäller så kallad vinstdelning. Det är en utredning som ligger till grund för förslaget från regeringen. I utredningen för man en diskussion om det, ifall det är ett kommersiellt företag – det kan vara ett företag inom till exempel telefoni – som kommer att tjäna väldigt mycket pengar på att man exproprierar en lantbruksfastighet, är rimligt att lantbrukaren, eller vem det nu är, kan få del av framtida vinster, om det inte bara är till det allmännas intresse utan även genererar vinst. Då skulle man få lite extra ersättning utifrån att den som exproprierar får en stor vinst.
Denna fråga lämnar regeringen därhän. Man lämnar över den till en ny utredning. Det är en stor och väsentlig fråga i sammanhanget, likaså kostnadsersättning inom lantmäteriförrättningar. Det kan bli väldigt dyra processer för den enskilde. Stora kommersiella aktörer klarar det, medan den enskilde kan få det svårt ekonomiskt. Då är det risk att man viker sig för den starka parten därför att man är rädd för att kostnaden springer i väg.
Den här frågan lämnas också därhän. Vi är tveksamma till förslaget på grund av att schablonersättningen riskerar att bli orättvis, att det allmänna får svårare att bevara våra gemensamma intressen och att viktiga delar skjuts fram. Vi vill se de sammantagna effekterna innan förslag läggs fram. Det känns tyvärr som ett hastverk i och med att man inte har kommit med ett fullständigt förslag. Därför önskar vi att man bereder detta noggrannare och kommer tillbaka.

Debatt Björklund OB-dagis

Svar på interpellation om barnomsorg på obekväm arbetstid 8 juni 2010

Anf. 68 Utbildningsminister JAN BJÖRKLUND (fp):
Fru talman! Hillevi Larsson har frågat arbetsmarknadsministern om han avser att verka för barnomsorg på obekväm arbetstid för småbarnsföräldrar med obekväma arbetstider och om han avser att verka för att i synnerhet kvinnor inte ska tvingas gå ned i arbetstid eller säga upp sig för att barnomsorgen inte är anpassad efter verkligheten. Vidare har hon frågat om ministern avser att vidta åtgärder så att barnen inte ska få sämre omsorg bara för att deras föräldrar arbetar på obekväma arbetstider och åtgärder så att inte enbart familjen, utan även det offentliga, förutsätts ta ansvar för barnomsorg på obekväm arbetstid. Slutligen har Hillevi Larsson frågat vad ministern avser att göra för att tillgodose behovet av barnomsorg på obekväm arbetstid för alla småbarnsföräldrar som behöver det.
Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på den här interpellationen om barnomsorg.
Tillgången till god barnomsorg är en av grundförutsättningarna för att kvinnor och män ska kunna förena arbete och studier med familjeliv. Det är viktigt att såväl förutsättningarna för jämställdhet mellan kvinnor och män förbättras som att familjepolitiken präglas av ett tydligt barnperspektiv. Föräldrar ska också kunna känna sig trygga när det gäller sina barns omsorg, även om de arbetar andra tider än dagtid från måndag till fredag.
Blandningen av lek, lärande och omsorg gör den svenska förskolan uppskattad och unik. Självklart går det inte att bedriva samma pedagogiska verksamhet på kvällar och nätter som till exempel förskolan erbjuder på dagtid. Omsorg på obekväm arbetstid kan dock erbjudas på ett kvalitativt bra sätt genom nattöppna förskolor, familjedaghem eller barnvårdare i det egna hemmet.
Som jag tidigare har sagt här i kammaren ska föräldrar som har behov av omsorg utanför reguljär arbetstid få sitt behov prövat av kommunen. Regeringen behandlar frågan i förslaget till ny skollag som riksdagen kommer att rösta om inom kort. Där förtydligas att kommunen ska sträva efter att erbjuda omsorg för barn under den tid då förskola eller fritidshem inte erbjuds, i den omfattning det behövs med hänsyn till föräldrarnas förvärvsarbete och familjens situation i övrigt.
Att sträva efter innebär enligt lagen att en kommun inte utan vidare kan avstå från att tillhandahålla sådan omsorg. Ambitionen måste vara att tillhandahålla kommunalt finansierad omsorg även under så kallad obekväm arbetstid för barn till föräldrar som har behov av det. Kommunen bör för varje ansökan om plats göra en individuell bedömning och besluta därefter. Det ska även vara upp till kommunen att besluta i vilka former verksamheten ska bedrivas samt tidpunkten för när kvällsomsorgen tar vid efter dagtid.
Avslutningsvis noterar jag att Hillevi Larssons parti varken i sin följdmotion till skollagspropositionen eller i följdmotionen till regeringens vårbudget föreslår en generell rätt till barnomsorg på obekväm arbetstid.

Anf. 69 HILLEVI LARSSON (s):
Fru talman! Den här frågan tycker jag är viktig av många olika anledningar. Den första och mest självklara är arbetslinjen. Det är självklart jättepositivt att kunna arbeta även om man har familj. Den andra anledningen är barnen. Det blir en väldigt osäker situation för barnen om de ska forslas runt mellan ens släkt och vänner och kanske till och med få följa med på jobbet. Även de barnen har ju rätt till kvalitet.
Arbetslivet har förändrats mycket. Det blir allt vanligare med jobb på obekväm arbetstid. Det gäller inom vården, och det gäller inom handeln, där det dessutom allt oftare är kvällsöppet, och vi har hela kultursektorn och underhållningsindustrin. Det räcker att titta på vilka som jobbar där. Det är självklart en hel del småbarnsföräldrar.
Utvecklingen har inte hängt med här, utan på många håll är barnomsorgen anpassad efter att man jobbar bara dagtid och vardagar. Det är till och med så illa att många känner att man måste gå ned till deltid för att hinna hämta innan dagis stänger. Det leder till en kvinnofälla, för det är ofta kvinnan som går ned på deltid. I värsta fall kanske man till och med tvingas tacka nej till jobb för att man helt enkelt inte får ihop det med barnomsorgen.
I ett modernt samhälle måste självklart barnomsorgen vara anpassad efter föräldrarnas arbetstider, för själva poängen med barnomsorg är givetvis att barnen ska få god omsorg och pedagogisk utveckling. Men det råkar också vara så att barnomsorgen utnyttjas just när föräldrarna arbetar, och då måste den finnas även på obekväm arbetstid.
Det som jag tycker är allra värst är att problemet har förvärrats. Makalösa föräldrar har frågat kommunerna i Sverige hur det ser ut med barnomsorg på obekväm arbetstid. Tidigare var det ungefär hälften av kommunerna som erbjöd barnomsorg på obekväm arbetstid. År 2009, alltså rätt nyligen, var det 60 procent av kommunerna som inte erbjöd barnomsorg på obekväm arbetstid. Läget har alltså försämrats. Dessutom har vi hög arbetslöshet, så det är liksom ett dubbelt problem.
Regeringen vill inte lagstifta för att kräva att kommunerna ska göra någonting. Man vill inte heller skjuta till statsbidrag, vilket är en del i att kommuner med dålig ekonomi har svårt att klara uppdraget, och då blir det barnomsorg på obekväm arbetstid som de drar in. De kanske nätt och jämt lyckas erbjuda barnomsorg dagtid inom en viss tidsram så att föräldrar inte ska behöva vänta för länge, men det andra har de inte råd med. Därför skulle jag så klart önska dels ökade statsbidrag till kommunerna, dels en skärpning av lagen.
Vi socialdemokrater har diskuterat den här frågan med Vänstern och Miljöpartiet. De är positiva till att fler ska få tillgång till barnomsorg på obekväm arbetstid, så jag tror att det är fullt möjligt att vi också kan lagstifta om det. Men jag hoppas ändå att frågan ska lösas så snabbt som möjligt för alla småbarnsföräldrars och alla de berörda barnens skull.

Anf. 70 CARINA HÄGG (s):
Fru talman! Statsrådet! Det är en mycket angelägen fråga som Hillevi Larsson har lyft fram i sin interpellation som jag välkomnar. Jag välkomnar också att hon lyfte in Makalösa föräldrar.
I dag kan föräldraskapet och familjebildningarna se väldigt olika ut. Arbetslivet ser alltmer olika ut. Vi månar om en arbetslinje, och vi månar om att barnen ska ha rätt till en förskola med god kvalitet. Alla de delarna hänger ihop, och ska så göra. Därför är det viktigt att förskolan är en del av barnens uppväxt och också att föräldrarna kan känna en trygghet i att förskolan finns där när man behöver den. Särskilt i dessa tider med olika examens- och sommaraktiviteter och planeringsdagar är det många föräldrar, inte minst i den här regionen, som vittnar om att det är väldigt svårt att kombinera ett aktivt yrkesliv med att vara förälder. Allt fler krav ställs på att det är föräldrarna som ska vara flexibla i förhållande till förskolan och inte tvärtom, att förskolan ska vara flexibel utifrån föräldrarnas och barnens behov. Det är en del i att regeringen inte tar sitt ansvar, men också att man har valt att prioritera skattesänkningar framför kvaliteten i skola och barnomsorg. Man pressar ut ansvar på föräldrarna som naturligt borde ligga på förskolan i stället.
Det här är en fråga som jag inte kan se att man kan lösa på något annat sätt än att förskolan får de resurser som gör att man kan uppfylla de förväntningar vi har rätt att ha på den, men också att regeringen går från ord till att vara beredd att göra en lagreglering. Att en sådan inte kommer till bottnar naturligtvis i attityd.
Jag tänker på Ove Andersson, en moderat, som ställd inför föräldrarnas protester mot nedläggningen av kommunens enda nattis svarade: Skaffa man sig barn är man förpliktad att ta hand om dem. Barnens omsorg är inte samhällets business.
Jag tror att de här värderingarna finns som gör att man inte sätter ned foten och säger: Nej, vi vill ha en annan tingens ordning. Vi står på barnens sida och på de föräldrars sida som känner en stor trygghet i att ha en kvalitativt god barnomsorg på tider då man behöver arbeta.
Det här löser sig inte av sig självt. Hillevi Larsson beskrev väl att det är en problematik som är växande och att det inte går åt rätt håll. Då måste en regering ta sitt ansvar.
Regeringen har tidigare gått fram med snabba lagförslag som har varit ganska ogrundade. Vi har tidigare i dag hört att regeringen tror saker i stället för att visa konsekvensanalyser. Här har vi konsekvensanalyser och fakta. Nu är det bara för regeringen och statsrådet Björklund att gå till handling och skriva hur det ska regleras lagstiftningsmässigt.

Anf. 71 Utbildningsminister JAN BJÖRKLUND (fp):
Fru talman! Både Hillevi Larsson och Carina Hägg argumenterar för att föräldrar ska ha rätt att få barnomsorg också på obekväm arbetstid, alltså nattis och vad det kallas i debatten. Jag kan dock konstatera att Socialdemokraterna inte föreslår det. Det finns inga sådana förslag från deras parti.
Ni får övertyga ert eget parti först, Hillevi Larsson och Carina Hägg, och det finns nog ett skäl till att ni inte har lyckats med det: Det är en väldigt långtgående förändring ni föreslår.
Den lilla statsbidragsökning som finns i det socialdemokratiska budgetalternativet och som ska vara ett stimulansbidrag till barnomsorg på obekväm arbetstid räcker inte tillnärmelsevis för att införa en rätt till detta, utan det är en spottstyver som anslås i jämförelse med vad kostnaderna skulle bli.
Vidare skärper vi skollagen. Den 21 juni röstar riksdagen om regeringens förslag till ny skollag. Om förslaget går igenom kommer lagen att skärpas. Den blir skarpare än någonsin tidigare när det gäller att kräva att kommuner anstränger sig i situationer när föräldrar hör av sig och har detta behov. Den lag som nu föreslås av den borgerliga alliansregeringen, som ni förtalar så i era inlägg, är mycket strängare i dessa avseenden än den lag som gällde när det var socialdemokratisk regering. Det ställs alltså högre krav på kommunerna.
Det finns ett skäl till varför varken socialdemokratiska regeringar eller alliansregeringen anser att man kan ha samma rätt till barnomsorg dygnet runt som man har på dagtid. Låt mig utveckla det något.
Interpellanten uttryckte att barnomsorgen ska anpassas efter föräldrarnas arbetstider, punkt. Det fanns inget att problematisera. Jag vill dock komplettera det. När man får barn kan man som förälder inte utgå från att man i varje avseende kan leva exakt likadant som man gjorde innan man fick barn. Man måste kompromissa.
Låt mig ta ett konkret exempel. Om man jobbar natt i vården och går till kommunen och kräver barnomsorg nattetid är det rimligt att kommunen säger: Har du kollat om du kan jobba dagtid i stället? Det är först om det inte går att lösa som det blir en diskussion med kommunen. Det är en fullt rimlig attityd som jag tror att de flesta kommuner har oavsett politisk styrning. Det är inte en obetingad rättighet att få barnomsorg på natten.
Visst finns det ensamstående föräldrar; man kan ha skilt sig och så vidare. De flesta barn har dock trots allt två föräldrar. Att pappan har flyttat fråntar honom inte ansvar. Även fäder som inte bor med sina barn har ansvar för att ta hand om sina barn. Det är inte så att bara för att man har skilt sig ska samhället gå in och ta pappans ansvar. Här måste vi också vara tydliga och säga: Här finns en pappa; han ska också ta ansvar.
Har en arbetsgivare många anställda och kräver att de ska arbeta kvällar och nätter kan man diskutera arbetsgivarens ansvar för att hjälpa till att ordna barnomsorg. Allt är inte samhällets ansvar. Så resonerar både borgerliga och socialdemokratiska kommuner.
Man kan inte bara säga att förskolorna ska hålla öppet dygnet runt, utan man måste kunna problematisera det. Ert eget parti gör detta, även om ni två är väldigt långtgående. Det är inte riktigt så enkelt, och de budgetpengar som anslås i er budgetmotion räcker inte på långa vägar till den höga ambitionsnivå ni här argumenterar för.

Anf. 72 HILLEVI LARSSON (s):
Fru talman! Jag tror att de allra flesta småbarnsföräldrar sätter sina barn främst. Det förändrar livet att få barn. De flesta vill inget hellre än att kompromissa. Problemet är att arbetsgivarna sällan är lika villiga att kompromissa.
Jag har ett konkret fall från vården i Skåne. En kvinna som jobbade på ett sjukhus fick barn. När hon kom tillbaka från föräldraledigheten uppstod ett dilemma. På den här arbetsplatsen delade man på nattpassen eftersom det var mest rättvist. Arbetsgivaren gav kvinnan en tidsfrist. Hade hon inte löst problemet med barnomsorg inom en viss tid skulle hon bli uppsagd. Under tiden fick hennes kolleger rycka in och ta fler kvälls- och nattpass. När tiden gick ut hade hon inte lyckats ordna barnomsorg eftersom det inte fanns någon att tillgå, och hon blev uppsagd. Då gällde det att hitta ett nytt jobb, men är man utbildad inom vården har många jobb dessa villkor. Det är inte så lätt att hitta ett annat jobb med andra arbetstider.
Det är lätt att säga att arbetsgivaren ska ta ett ansvar, men i praktiken är det arbetsgivaren som bestämmer arbetstiderna. Det är inte heller så roligt för de kolleger som inte har småbarn att de alltid ska behöva jobba kväll och natt. Det kan vara jobbigt nog att ha obekväm arbetstid.
Problemet är att det blir den enskilde småbarnsföräldern som drabbas i praktiken och tvingas ge sig ut att söka ett nytt jobb utan någon garanti att hitta ett. Därför är det samhällets ansvar att fixa barnomsorgen.
Det är också bra för kommunernas ekonomi. Ju fler som arbetar och betalar skatt, desto mer resurser har kommunen att ordna både vanlig barnomsorg och barnomsorg på obekväm arbetstid.
Det är svårt att sätta en exakt gräns. Öppettiderna brukar vara 7–17. De tiderna kanske gällde förr i tiden. I dag är det dock många jobb som slutar kl. 17, och det räknas inte som obekväm arbetstid. Då kan det bli problem att hämta barnen. Det förekommer även att förskolor stänger redan kl. 16, och då tvingas man gå ned till deltid. Samtidigt har regeringen ett krav på att man ska jobba heltid. Det rimmar alltså illa.
Att man ska tvingas ta ett jobb med pendlingsavstånd ställer också till problem. Har man en timmes pendling fram och tillbaka hinner man inte hämta på dagis innan det stänger. Arbetslinjen och barnomsorgen krockar här. Man kan inte bara lämna över ansvaret till den enskilde arbetstagaren att kompromissa, för det kan han eller hon inte mot arbetsgivarens vilja.
Vad innebär det i praktiken att arbetsgivaren ska fixa barnomsorg? Ska även en mindre arbetsplats erbjuda barnomsorg? Då skulle jag vilja se en tvingande lagstiftning på det från regeringen. Det är ett vansinnigt förslag, men något måste göras. Det kan inte vara så att den enskilde småbarnsföräldern ska drabbas – eller samhället, för att färre jobbar.

Anf. 73 CARINA HÄGG (s):
Fru talman! Regeringen har valt att lägga fokus på vårdnadsbidraget som är en helt annan linje än den arbetslinje som vi förespråkar. Vi ser att det här är ett problem på arbetsplatserna, för de enskilda, för föräldrarna och för barnen. Många runt barnfamiljerna försöker ställa upp och hjälpa till, men i dag bor man inte alldeles nära varandra – om man någonsin har gjort det. Det är ganska orimligt att ha det på det sättet.
Nästan en tredjedel av alla barn i Sverige växer i dag upp med föräldrar som separerat eller aldrig bott ihop. Många tar om möjligt ett gemensamt ansvar, men en majoritet av barnen bor med en ensamstående mamma. Denna grupp har det betydligt tuffare än sammanboende par att få livet att gå ihop och drabbas hårt av begränsningar i förskolans öppettider. Det försvårar ytterst också för den här gruppen småbarnsmammor att komma ut och få en fast förankring på arbetsmarknaden.
Även föräldrar som inte arbetar dagtid är i behov av nya flexibla lösningar. Barnomsorg på kvällar, nätter och helger är en nödvändighet för många familjer. När jag var yngre kunde jag se att barn fick följa med sina föräldrar på nattpassen och sova i något sidorum. Jag trodde att den tiden var förbi. Nu ser jag att det ökar. När man talar med föräldrar i telefon hör man dem ofta säga: Jag har fått ta med mig barnen till arbetet i dag. Det kan ju vara roligt någon gång, men det är inte den bästa lösningen. Detta är något som regeringen tydligen känner sig nöjd med.
År 2007 var endast 2 300 barn inskrivna för tillsyn på obekväm arbetstid. Över hälften av kommunerna saknar helt sådan omsorg. Uppgifter från LO visar att drygt hälften av LO-kvinnorna med barn har oregelbunden arbetstidsförläggning. Det är ofta de som inte så lätt kan flexa ut. Det är inte de som lättast kan ta med sig barnen till arbetet en dag när det kör ihop sig. Det är också en fråga om män och kvinnor och vilken yrkesgrupp man tillhör. Vi behöver en lagstiftning. Det är vad vi har kommit fram till.

Anf. 74 Utbildningsminister JAN BJÖRKLUND (fp):
Fru talman! Det blir en skarpare lagstiftning nu. Det är väl bra. Jag noterar att de båda debattörerna i sina inlägg förespråkar en mer långtgående lagstiftning än vad deras parti motionerar om. Det får de naturligtvis gärna göra, men jag noterar att inte heller Socialdemokraterna föreslår en förändring av lagstiftningen åt det håll som de båda debattörerna förespråkar.
Man måste väga olika saker mot varandra. Det ni föreslår är en reform som är väldigt dyr, nämligen att ge föräldrar en generell rätt till barnomsorg också på obekväm arbetstid. Jag utesluter inte att en hel del människor skulle utnyttja det. Ni tar ju upp frågan för att ni tror att det finns ett behov av det. Det gör det säkert. Det är därför det blir dyrt, och det är därför socialdemokratiska regeringar i alla tider har sagt nej till detta. Vi skärper lagstiftningen men det blir ingen obetingad rätt till barnomsorg. Det måste prövas mycket strängt.
Jag vill föra in en parameter som ni inte har nämnt. Vi diskuterar detta som om förskolan bara handlar om att barnen ska ha passning och tillsyn. Förskolan är en pedagogisk verksamhet som har mål i läroplanen för barnens utveckling. Ni måste vara klara över att man inte når de målen nattetid. Om man har barnpassning på natten handlar det om att barnen ska sova i närvaro av en vuxen. Det betyder att barnen ska vara i förskolan dagtid för att nå målen i läroplanen, och sedan ska de också vara i barnomsorgen nattetid.
Jag vill varna för att vi bygger ut en verksamhet där barnen under huvuddelen av dygnets timmar befinner sig i samhällets omsorg. Det är ytterligare en aspekt på detta. Man måste något fundera över var gränserna för åtagande går mellan samhället och föräldrarna.
Som jag har sagt i interpellationssvaret tycker jag att vi ska flytta fram positionerna. Vi ska skärpa kraven på kommuner att ta hänsyn. Det får inte vara så att en del kommuner kan säga att man inte erbjuder detta över huvud taget och inte ens prövar när föräldrar ansöker. När föräldrar säger att de har behov ska de ha rätt att få sin sak prövad och bedömd. Att införa en generell rätt till barnomsorg på obekväm arbetstid – på nätter, helger och så vidare – är ett väldigt långtgående förslag och jag noterar att inget av regeringsalternativen i höstens val lovar att genomföra en sådan förändring.

Anf. 75 HILLEVI LARSSON (s):
Fru talman! Jag håller med om att förskolan inte bara handlar om barnomsorg när föräldrarna arbetar. Det finns även viktiga pedagogiska mål. Det förvånar mig att regeringen inför vårdnadsbidrag. Det är ju en uppmuntran till att stanna hemma med barnen. Under de tre första åren som det handlar om händer det väldigt mycket. Det finns mycket pedagogisk utveckling att hämta där. Jag kan utgå från min egen situation. Min dotter är två år och har gått på förskolan ett bra tag och utvecklats oerhört väl. Vi kunde inte ge henne den stimulansen hemma som hon har fått på förskolan. Det rimmar lite illa att utmåla barnomsorg på obekväm arbetstid som ett hot mot den pedagogiska utvecklingen när man samtidigt uppmuntrar till vårdnadsbidrag.
Det är få föräldrar som jobbar enbart nattetid. Ofta har man en del kvälls- och nattpass. Då behöver barnen omsorg. Självklart behövs det även dagtid. Det kan också handla om oregelbunden arbetstid. Jag tror inte att det kommer att bli något problem att fylla behovet. Även kvällsverksamheten, att läsa godnattsagor för barnen, kan vara väldigt pedagogiskt utvecklande. Ett sådant innehåll är inte uteslutet ur nattbarnomsorgen.
Ungefär 40 procent av kommunerna erbjuder barnomsorg på obekväm arbetstid. Vad jag vet har det inte inneburit någon katastrof för barnen och att de totalt har missat sin pedagogiska utveckling. Både kommunerna, föräldrarna och barnen är nöjda. Det visar väl att det går att genomföra detta. Jag hoppas på ökade statsbidrag till kommunerna för att genomföra det samt skärpt lagstiftning.

Anf. 76 JASENKO OMANOVIC (s):
Fru talman! Alla föräldrar som jag har träffat, känner och har hört om vill ha mer tid med sina barn, särskilt när de är så små att de går i förskolan. Ministern säger att föräldrarna ska ta större ansvar och ta fajten på arbetsplatsen, både med arbetsgivaren och sina kolleger, för att ändra arbetstiden och styra vilken arbetstid de ska ha. Det är lite olyckligt att uttala att man vill lyfta över det ansvaret på föräldrarna. Vi har faktiskt stora problem på arbetsmarknaden för att småbarnsföräldrar diskrimineras. En del arbetsgivare ser på småbarnsföräldrar som en belastning på arbetsplatsen. Om man till det lägger att de får kräva vilken tid de vill jobba blir det väldigt olyckligt för många småbarnsföräldrar.
Ministern sade också att arbetsgivare kan ta större ansvar för omvårdnaden och att samhället inte alltid behöver stå för det. Jag tolkar det som att Ikea ska ha en förskola och att Ericsson ska ha en förskola. Jag skulle vilja att ministern förklarar om det var det ministern menade. Ska vi på varje köpcentrum ha en Ikea förskola där de som jobbar på Ikea kan lämna sina barn? I Birsta till exempel, utanför Sundsvall, skulle man ha en förskola för alla som jobbar på Ikea och i andra affärer där. Det vore intressant att höra om jag har tolkat det fel. Jag vill att ministern förklarar det.
Även om man har barnomsorg på obekväm tid handlar det om lika många timmar. Det är inte som statsrådet sade att huvudansvaret kommer att ligga på samhället. Föräldrar jobbar ju 40 timmar. De 40 timmarna kan hamna en söndag, en kväll eller en natt. Det är det som frågan handlar om. Man ska ha möjlighet till barnomsorg just när man jobbar och bidrar till tillväxten i landet. Man ska känna att samhället ställer upp just den natt eller söndag då man måste gå och jobba. Det innebär inte att det huvudsakliga ansvaret ligger på samhället utan det ligger på föräldrarna, förutom de max 40 timmar i veckan då man jobbar.

Anf. 77 Utbildningsminister JAN BJÖRKLUND (fp):
Fru talman! Under eftermiddagen kommer jag att stå här länge och svara på olika socialdemokraters interpellationer. Jag kan säga att i princip nästan varenda interpellation innebär nya utgifter för staten om man skulle följa det som föreslås. Det är bara det att det inte för något av de förslag som man argumenterar för finns täckning i det socialdemokratiska budgetalternativet.
Ett stimulansbidrag till barnomsorg på obekväm arbetstid på den nivå som ni i oppositionen föreslår räcker inte tillnärmelsevis till det som ni argumenterar för. Ni argumenterar för en rätt till barnomsorg på obekväm arbetstid. Men ett sådant förslag finns inte i era motioner. Det är väl bra att ni argumenterar för det, men det skulle vara mer trovärdigt om ni också berättade hur kostnaderna för det ska täckas, hur det ska betalas. Då skulle det bli en mycket trovärdigare och en intressant diskussion, för då måste kostnaden vägas mot kostnaden för annat. Jag noterar alltså att ni när ni själva prioriterar i er budget inte prioriterar det som ni argumenterar för här i debatten.
Det är inte så att man bara för att man blir förälder blir ett mähä som inte kan säga ifrån. Det är klart att föräldrar – jag är själv småbarnsförälder – varenda dag funderar på hur man ska få almanackan och klockan, tiden, att gå ihop med alla aktiviteter man vill ägna sig åt. Självklart för många föräldrar en dialog med sin arbetsgivare om arbetstider och så vidare. Om man är på en arbetsplats med skiftarbete – till exempel i vården, som här nämnts; vården måste ju vara i gång hela dygnet – kan man när barnen är som allra minst be om att, ifall detta är möjligt, få förlägga sin arbetstid så att det något så när passar från barnomsorgssynpunkt och så att man kan ta hand om sina barn.
Det sägs här att det skulle vara främmande för föräldrar att göra på det sättet. Så tror jag inte alls att det är, utan jag tror att de flesta tänker så och vill göra så. Många gör det också. Här nämns det att 40 kommuner i dag erbjuder omsorg på obekväm arbetstid. Jag har inte räknat, men uppgiften stämmer säkert. Jag var själv i en massa år skolkommunalråd i en kommun som erbjöd det, nämligen i Stockholms stad. Men inte ens där var detta en allmän rätt. I stället sker en ytterst sträng prövning. Om personen i fråga själv kan ordna barnomsorg på annat sätt – med anhöriga exempelvis – måste man göra det. Det som det här talas om är en yttersta utväg.
Det ni argumenterar för är alltså väldigt långtgående. Det vore mer intressant om ni var beredda att betala för de reformer som ni argumenterar för.

Överläggningen var härmed avslutad.