Riksdagsdebatt onsdag 27 januari 2010
civilutskottets betänkande 2009/10:CU6
Insolvens- och utsökningsrätt.
Anf. 11 HILLEVI LARSSON (s):
Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 1. Jag vill också säga lite om denna reservation.
I dag har reglerna när det gäller utmätning ändrats. Kronofogden har tidigare gjort så när människor inte kan betala sina skulder att om skulden kan täckas genom ett års löneutmätning, alltså genom att man under ett års tid tar från lönen i samma sekund som den kommer in på kontot varje månad, ger man sig inte på fasta tillgångar som den skuldsatte har.
Från och med den 1 januari 2008 har man ändrat reglerna för detta. Ändringen innebär att man ger sig på den fasta egendomen om skulden inte kan täckas genom tre månaders löneutmätning. Detta är en praxis som har uppstått – just tremånadersregeln är alltså inte huggen i sten.
Tyvärr har resultatet nu kommit. Det har visat sig att det är fler skuldsatta som nu får sin bostad utmätt. Det tycker vi är en väldigt olycklig konsekvens, för det är väldigt svårt att backa bandet och reparera den skada som väl har skett när någon förlorat sin bostad.
Det finns också en risk att barnfamiljer drabbas av det här. Man gör självklart allt i sin makt för att undvika just att barn drabbas. Men tyvärr finns risken, eftersom en del av de skuldsatta har barn. Det tycker jag gör att det finns ännu större anledning att försöka tillgodose dessa familjers behov och att över huvud taget se över den här regeln, som nu har gjort att fler bostäder blir utmätta.
Siffrorna för det här har nu kommit från Kronofogdemyndigheten. 2007 var det 700 bostadsrätter som blev utmätta. 2008 hade siffran stigit till 1 100 bostadsrätter. Och 2009 ligger vi på omkring 1 000 bostadsrätter.
Man kan alltså se en tydlig ökning. Det har också Kronofogdemyndigheten kunnat se. Det är alltså fler som förlorar sitt hem, som förlorar tak över huvudet.
Det har också förekommit att små skulder, väldigt små skulder, har lett till att en bostad blivit utmätt. Det är tack och lov undantagsfall. I de flesta fall lyckas man lösa det på annat sätt. Men det förekommer att man för några tusenlappar mäter ut en människas bostad och riskerar att göra hela familjen hemlös.
Om man väl har hamnat i kronofogdens register och dessutom fått sin bostad utmätt är det inte så lätt att hitta en ny bostad. Allt det här följer ju med när man söker en ny bostad, speciellt om man söker en hyresrätt. Då är risken överhängande att man inte får den.
På många orter runt om i landet finns det inte heller mycket hyresrätter att tala om, speciellt inte ute på landsbygden, utan det är bostadsrätt, villa eller radhus som gäller. Då drabbas även de som har det tuffast ekonomiskt av den här utmätningen. Det kan man se. Fördelen med att ha en hyresrätt är att den inte går att mäta ut, för det är ingen tillgång. Då kan man åtminstone behålla tak över huvudet medan man försöker betala av sin skuld.
Jag tycker att det finns all anledning att se över hur den här nya regeln, som kronofogden nu tillämpar, har slagit. Det är faktiskt mindre summor nu som kan göra att man riskerar att förlora tak över huvudet.
Sedan finns det en annan aspekt av det här. När man väl sätter huset på exekutiv auktion, som det heter, betingar den oftast ett mycket lägre pris än om man säljer bostaden på vanligt sätt. Då är risken att man slumpar bort tillgången. Det drabbar både den enskilde som förlorar sin bostad och den som ska driva in skulden och självklart borgenären, alltså den som den skuldsatta är skyldig pengar.
Man får in mindre pengar på det sättet, eftersom det helt enkelt blir ett lägre pris. Den summa som kanske ska gå tillbaka till den skuldsatta blir också mindre.
Det är olyckligt på alla sätt och vis att man gör på det här sättet. Dessutom går det stick i stäv med regeringens strategi mot hemlöshet. Det är faktiskt fler som riskerar att bli hemlösa på det här sättet.
När det gäller fastigheter menar man villa eller radhus. Då äger man alltså hemmet helt och hållet. När det gäller dessa är det färre som har fått sin bostad utmätt. Det är tydligen lite olika regler för bostadsrätt och egnahem, när man måste lämna hemmet. Detta har inte drabbat fastighetsägare lika hårt. Men man kan ändå se att det även är ett par hundra fler som har förlorat sitt egnahem sedan de nya reglerna trädde i kraft.
Sammanfattningsvis tycker jag att det finns all anledning att se över de här reglerna, för det har slagit väldigt illa i praktiken. Kronofogden säger själv att man genom att lägga upp en strategi för den enskilde som är skuldsatt kan komma väldigt långt för att skulden ska bli betald. Deras motto är att alla vill göra rätt för sig. Det är deras erfarenhet. Detta går också att lösa, men då är det väldigt olyckligt om man på det här sättet går in och tar ifrån människor deras bostad.
Vi har även en annan reservation. Vi har valt att inte yrka bifall till den. Men det handlar allmänt om problemet med överskuldsättning som är ett växande problem i samhället. Vi kan inte minst se alla sms-lånen. De bidrar till överskuldsättningen. Detta är en direkt bidragande orsak, men det är så klart också en konsekvens av att många redan är skuldsatta och helt enkelt inte får fram pengar och ser det här som en sista utväg. De flesta vet att det är väldigt ofördelaktiga villkor och en väldigt hög ränta och att man egentligen får väldigt lite i slutändan.
Men det visar att vi måste göra något åt det här problemet. Det är en skenande utveckling. Fler blir också evighetsgäldenärer. De har svårt att någonsin ta sig ur skuldfällan. Vi vill att regeringen ska titta på den här frågan och göra en samlad redovisning av alla som är överskuldsatta och åtgärder för att komma till rätta med det här.
Sedan tycker vi det att finns speciellt allvarliga komponenter. En sak handlar om alla ungdomar som har drabbats. Risken är att man börjar sitt liv som skuldsatt och aldrig kommer ur fällan.
Vi tycker också att man ska ta hänsyn till ålder och sjukdom. De som är väldigt gamla eller väldigt sjuka eller som är både väldigt gamla och väldigt sjuka borde kanske inte behöva betala riktigt lika mycket i taget när de ska betala sin skuld. De skuldsatta får ju allting utmätt, både sin inkomst och sina tillgångar.
Det viktigaste av allt är att se till att det finns ett incitament att ta sig ur skuldfällan. Tyvärr finns inte det i dag. Om man tjänar lite mer eller får barnbidrag dras det också. Då är det risk att man känner sig otroligt pressad och aldrig kommer ur den här fällan. Det säger Kronofogdemyndigheten också. Ge incitament, alltså drivkrafter, att komma ur fällan, och öka möjligheterna till skuldsanering!
Anf. 12 EGON FRID (v):
Fru talman! När vi diskuterar de frågor som berörs i betänkandet, insolvens- och utsökningsrätt, brister i kreditgivningen och överskuldsättning, är det viktigt att sätta in frågorna i ett större sammanhang. Det är frågor som rör bankernas verksamhet och hur kreditgivningen sker. Det är ju inte mindre viktigt nu när finanskrisen påverkar oss alla på olika sätt, som sysselsatta och som konsumenter.
Fru talman! Jag vill inledningsvis yrka bifall till reservationerna 1 och 3 i betänkandet CU6.
Vi vet att många småföretags utvecklingskraft är beroende av sunt riskkapital och kreditgivare som har ett långsiktigt intresse. Balansen mellan kreditgivare och låntagare är en central fråga. Vi ser hela tiden hur obalansen finns och förstärks. Regeringen och majoriteten i riksdagen värnar äganderätten, avtalsrätten och kreditgivarnas intressen före låntagarnas och gäldenärernas – särskilt evighetsgäldenärernas – situation.
Ett av målen med en sund kreditgivning måste vara att vi ska lyfta av evighetsgäldenärerna deras stora bördor genom att införa en absolut preskription. Vi kommer aldrig att komma till rätta med problemen med överskuldsättning om vi inte får en absolut preskription, en slutgiltig avskrivning av skulder, efter ett visst antal år.
Frågor som rör överskuldsättning, krediter och livsvillkor för överskuldsatta behandlas i det betänkande som vi nu debatterar. Det berör yrkanden från Vänsterpartiets motioner om konsumentpolitik och konsumentfrid.
Livsvillkoren för överskuldsatta berörs av och kan stöttas av ett stöttande samhälle genom saneringslån och sociala lån. Dessutom är det viktigt med en seriös och god kreditprövning och kreditupplysning och att inkassobolagens verksamhet styrs upp så att krediter inte kan fortsätta att vara en marknad på marknaden. Jag tar mig friheten att också nämna dessa frågor här, då jag tycker att alltihop hänger ihop.
Vänsterpartiets utgångspunkt när det gäller alla dessa frågor är att alla vill göra rätt för sig.
Det är en oerhört viktig utgångspunkt, särskilt när man ser nuvarande obalans mellan intressena för borgenärerna och intressena för gäldenärerna. Denna obalans kommer att bestå så länge inte någon radikal förändring sker.
Fru talman! Sms-lånen, som vi kommer att diskutera lite senare här i dag, är också en konsekvens av den överskuldsättning som evighetsgäldenärerna befinner sig i. Vi har ett ansvar från samhällets, riksdagens, regeringens och lagstiftningens sida att skapa en lagstiftning som hjälper evighetsgäldenärerna i deras situation.
Vi kan minska antalet evighetsgäldenärer radikalt genom att de kan få sina krediter och lån avskrivna efter en rimlig tid. Med den utgångspunkt som jag nämnde, att alla vill göra rätt för sig, måste man få en möjlighet att få sina krediter avskrivna så att man kan komma igen och börja om.
Det går inte att leva på existensminimum år ut och år in. Här krävs kraftiga förändringar. Dels måste förbehållsbeloppet höjas till en rimlig nivå, dels är våra förslag om absolut preskription, en slutlig avskrivning av lånen, den enda möjligheten för att en kraftig förändring ska ske.
Fru talman! Om vi slår in på det spåret finns det också andra möjligheter. Det finns flera förslag som kan komplettera detta. Vänsterpartiet har i sina motioner tagit upp frågan om saneringslån. Det är en modell som Finland använder via en garantistiftelse. Överskuldsatta privatpersoner får hjälp med saneringslån för att betala av sina skulder.
Finland har för övrigt en absolut preskription efter 15 år. Finland är ett av de länder i Europa som har sociala lån som ett komplement för hushåll med relativt svag ekonomi. De som till exempel behöver investera i en kapitalvara kan få hjälp med ett socialt lån för att finansiera det.
Vi måste göra en översyn av inkassobolagens verksamhet. Den förändring som insolvensutredningen har föreslagit med en förkortad skuldtid från fem till tre år i skuldsaneringslagen måste få bli genomförd.
Görs inte det kan vi misstänkta att man har låtit inkassobolagens verksamhet styra och att regeringen ser till borgenärsintressena i första hand. De får då fortsätta med sin ockerverksamhet, sina avgifter, sin indrivning och sin rätt att köpa och sälja krediter för att tjäna på folks skulder. Det krävs en total översyn och en kraftig förändring av inkassobolagens rätt att bedriva sin verksamhet på det sätt som de gör nu. Det här är något som lagstiftningen legitimerar.
Fru talman! En annan fråga som berörs i detta betänkande är utmätning av bostäder som vi tar upp i reservation 1. Hillevi Larsson har föredömligt beskrivit det här. Vänsterpartiet har motionerat om att en översyn snarast görs för att förhindra att gäldenärer avhyses från sina bostäder för relativt små skuldbelopp.
Tryggheten för skuldsatta har försämrats på ett orimligt sätt. Det gäller inte minst barnens rätt till ett tryggt boende. Vi menar att inga barnfamiljer ska få vräkas. Måste barnfamiljer flytta ska en ny bostad vara ordnad innan verkställighet av utmätning av familjens bostad sker.
De förändringar som skedde i januari 2008 som syftade till att förenkla utmätningsförfarandet innebär att Kronofogdemyndigheten gör en fullständig undersökning av den skuldsattes tillgångar. Det medför att även gäldenärens bostad ingår oberoende av skuldens storlek. Någon form av skälighetsprövning måste göras för att förhindra att skuldsatta avhyses från sina bostäder för relativt små belopp.
Fru talman! Jag yrkar än en gång bifall till reservationerna 1 och 3. Jag anser att det behövs ett snabbspår för förändringen av insolvens- och utsökningsrätten.
Anf. 13 JAN LINDHOLM (mp):
Fru talman! Den moderatledda högerregeringens företrädare i civilutskottet är inte så förtjusta i att man analyserar de grundvärderingar som ligger i majoritetstextens formuleringskonst. I det här fallet handlar det kanske i första hand om hur man beskriver maktförhållandet mellan fordringsägarna och de skuldsatta.
Eftersom man inte tycker om det tänkte jag den här gången avstå från den typen av argumentation. Det gör i och för sig mitt anförande betydligt tråkigare, och det blir mindre tydligt var de politiska konflikterna och motsättningarna står. Men det är av hänsyn till majoritetsföreträdarnas humör, och blodtryck kanske i första hand.
Betänkandet behandlar insolvens och utsökningsrätt, som det heter, eller på mer normal svenska betalningsvägran och uttagande av fordring. Det kanske inte blir så mycket tydligare. För mig är det svårt som inte har grundkunskaperna i det juridiska språket.
Det handlar alltså om utmätning av bostäder och överskuldsättningsproblem som vi har hört från Hillevi Larsson och Egon Frid. Men det handlar också om 16 andra yrkanden som behandlas i det här betänkandet på det sätt som vi kallar förenklat. Det gör de på grund av att de tidigare under den här mandatperioden har varit här i kammaren i något betänkande och då fått avslag. Bland de förslagen, som alltså behandlas förenklat, finns det ett antal som jag tror är så pass intressanta att jag utgår från att regeringen sitter och funderar på dem och att man så småningom återkommer till riksdagen med förslag till beslut.
Man bör påpeka för allmänheten som lyssnar på detta att det faktum att motioner avslås i normalfallet inte betyder att de motionerna och de yrkandena saknar betydelse för den politik som sedan kommer att formas här i kammaren. Det är den naturliga arbetsmetodik som gäller för hur vi förfar med förslag här i kammaren. Motionerandet, både från majoritetens och oppositionens företrädare, i riksdagen är ett sätt att tipsa regeringen om nya möjligheter att utveckla lagstiftningen.
Jag vill först yrka bifall till reservation 1 i betänkandet, reservationen om utmätning av bostäder.
Miljöpartiet har ett flertal gånger genom åren påpekat problemet med barn som kan fara mycket illa när föräldrarnas ekonomi raseras. Det är en självklar sanning, en generell sanning som man kan använda sig av och hänvisa till i många olika sammanhang.
I det här betänkandet handlar det om barnens situation när det gäller vräkning från bostäder och specifikt när det gäller bostäder som föräldrarna äger. Vad jag har kunnat få fram är inte statistiken sådan att man riktigt kan koppla förhållandet till bostaden till hur många barn som berörs. Därför har jag valt att för att beskriva problematiken fokusera på berörda barn först.
Vi i oppositionen anser att det är för många barn som blir indragna i situationer där de berörs av vräkning. Om man tittar på statistiken, som jag har försökt att göra, ser man att det ändå är så att antalet barn som berörs av vräkningar har minskat. Totalt var det 13 955 barn som på något sätt berördes av vräkningsärenden 2000. Enligt den senaste statistiken för till och med december 2009 var det 9 705 barn som berördes av vräkningar på något sätt.
I praktiken går inte alla de fallen till verkställighet. År 2000 var det 5 055 barn som berördes av verkställda vräkningar. År 2009 hade det minskat till 3 040 barn. Det var en liten ökning jämfört med 2008.
Minskningen av antalet verkställda vräkningar har avtagit. Under perioden 2000–2006 sjönk antalet barn som berördes av verkställda vräkningar med ungefär 300 per år. Efter 2006, sedan vi fick den nuvarande regeringen, har minskningen bara varit 80 barn när det gäller barn som har berörts av sådana ärenden.
Att minskningstakten har avtagit behöver man inte beskriva som något slags misslyckande från regeringens sida. För det mesta när man från samhällets sida i en kommun eller i någon verksamhet försöker ta hand om en problemsituation är det ju enklast i början, och ju längre man kommer i arbetet desto svårare blir det.
Antalet begärda vräkningar har också ökat. De var som lägst 2006 och har ökat lite grann, inte mycket, men med ungefär 500 fall per år till 2009, och det gör också att det naturligtvis är svårt att komma vidare.
Vi i Miljöpartiet tycker emellertid att det fortfarande är alldeles för många barn vars familj eller en del av familjen, för det handlar i många fall om splittrade familjer, berörs av en vräkning. Vi menar att regeringen borde agera på något sätt och komma med förslag på hur man kan se till att antalet barn som tvingas vara med om att deras familj blir vräkt på något sätt minskar.
I reservationen och i det här betänkandet ligger fokus på det orimliga i att de belopp som ska utmätas kan vara relativt små i förhållande till de värden som familjen som helhet direkt tappar och som kanske har tagit många år att bygga upp i form av en ägd bostad och som Hillevi Larsson beskrev väl i första hand när det handlar om bostadsrätter men även ägda fastigheter. Den ekonomiska förlusten för familjen kan vara så stor att det är näst intill omöjligt att reda upp, och det är en koppling till den andra punkten om överskuldsättning.
Vår uppfattning är att utsökningsbalken borde reformeras på ett sådant sätt att just bostadsrätter och egnahem skulle särbehandlas så att man säkerställer att barnfamiljer inte hamnar i en sådan här situation. Vi menar att olika former av stöd för att sanera en sådan här familjs situation på något sätt borde vara en betydligt intressantare lösning ur ett samhällsperspektiv. Man borde kunna satsa betydligt mer medel på detta, eftersom förlusterna på sikt för en sådan familj och framför allt för barnen är så stora.
Självklart är vi medvetna om att båda parter i en situation som denna har en rätt att hävda och att det inte är enkelt, men samtidigt menar vi att vi som politiker inte kan tillåta att barnen hamnar i kläm och blir lidande när vuxna inte klarar av att sköta sina ekonomiska mellanhavanden. Barnets fortsatta boende måste lösas innan en utmätning får ske och de blir av med sin bostad. Det tycker vi borde vara grundprincipen.
När det gäller reservationerna 2 och 3 yrkar vi inte bifall till dem. Vi har inte ställt oss bakom dem, för vi tycker att majoritetstexten ändå lovar en översyn som vi tror kan ge en del av det vi önskar. Därför väljer vi att avstå på de punkterna.
Anf. 14 ANTI AVSAN (m):
Fru talman! Vi debatterar civilutskottets betänkande Insolvens- och utsökningsrätt, och det allra mesta som omfattas av det här betänkandet är sådant som både har bemötts och debatterats tidigare. Därför är de allra flesta motionsyrkandena behandlade i förenklad ordning. Det är egentligen två delar som inte har behandlats förenklat, och det är frågan om utmätning av bostäder och överskuldsättning.
Jag ska börja med att säga någonting om utmätning av bostäder. Den 1 januari 2008 trädde nya regler i kraft som rör utmätningsförfarandet i enskilda mål hos Kronofogdemyndigheten, det vill säga mål som gäller verkställighet av privaträttsliga fordringar. Det är alltså fordringar som har uppkommit mellan till exempel privatpersoner eller privatpersoner och företag. Det handlar inte om exempelvis skatter.
Det var civilutskottet som hanterade det aktuella lagstiftningsärendet som hade rubriken Förenklat utmätningsförfarande. De aktuella reglerna innebär att det sedan den 1 januari 2008 finns en enhetlig reglering av tillgångsundersökningar, och handläggningen hos Kronofogdemyndigheten är inte längre tidsbegränsad.
Vad som är viktigt att framhålla är att utmätningsreglerna i sig inte ändrades, utan lagstiftningsärendet gällde vad man kan kalla det administrativa förfarandet hos Kronofogdemyndigheten. Det framstod som opraktiskt att behålla en ordning där borgenären skulle välja mellan begränsad och fullständig tillgångsundersökning när det inte innebär något merarbete av betydelse för kronofogden att få fram de uppgifter som omfattas av en fullständig tillgångsundersökning.
I propositionen om förenklat utmätningsförfarande framhålls som ett skäl för den föreslagna ordningen att Kronofogdemyndigheten i alla mål flexibelt kan bedöma vilken verkställighetsåtgärd som kan förväntas ge bästa möjliga resultat för borgenären med minsta möjliga olägenhet för gäldenären. Med det tidigare systemet kunde gäldenären tvingas underkasta sig en lång löneutmätning, trots att det fanns andra sätt att snabbare och enklare nå ett bra resultat även för borgenären.
Oppositionens inställning tycks vara att det är tillgången till information om gäldenärens tillgångar som är problemet. Jag har svårt att se hur detta skulle kunna vara problemet när utmätningsreglerna i sig inte har ändrats.
Hillevi Larsson nämnde antalet utmätta bostadsrätter och att det antalet hade ökat. Jag vet inte om man kan dra kopplingen direkt till lagändringen som skedde den 1 januari 2008. Det kan ju inte vara helt obekant att vi har och har haft en finanskris och att den också har haft vissa effekter på ekonomin.
Möjligheten att få utmätning enligt utsökningsbalkens regler är för det första inte begränsade till vissa speciella tillgångar. Av hänsyn till gäldenärens behov eller av andra skäl finns det däremot en rad undantagsregler som gäller för utmätning. Någon bestämmelse om undantag från utmätning av fast egendom som utgör gäldenärens stadigvarande bostad finns inte. Enligt en bestämmelse i 4 kap. utsökningsbalken krävs däremot för att utmätning ska få ske att utmätningen kan beräknas ge ett överskott som gör åtgärden försvarlig. Vidare krävs i första hand att den utmätningsbara egendom som tas i anspråk är en sådan tillgång som kan användas till fordringens betalning med minsta kostnad, förlust eller annan olägenhet för gäldenären.
Om man läser vad Egon Frid och de andra motionärerna vill i sin motion tror man nästan att just förhållandet att även en bostad ingår i det som omfattas av tillgångsundersökningen i sig leder till en risk att bli hemlös för små skulder. Sedan efterlyses någon form av skälighetsprövning. Det fattas några led i det resonemanget, för skälighetsprövningen framgår ju av reglerna i utsökningsbalken.
Fru talman! Sammantaget kan man säga följande: De regler som ger borgenären möjlighet att driva in skulder måste naturligtvis balanseras mot gäldenärernas behov av skydd och rättssäkerhet. All utmätning ska föregås av en bedömning av om åtgärden är försvarlig. Enligt bestämmelserna i utsökningsbalken ska i första hand utmätning ske av sådan egendom som förorsakar minst skada för gäldenären. Kronofogden försöker också i det längsta att undvika att utmäta bostäder. Det är bara om annan utmätningsbar egendom saknas eller om den inte räcker till för att betala skulden som bostadens utmäts.
Kronofogdemyndigheten måste således i varje enskilt fall göra en bedömning av om det är försvarligt att utmäta en gäldenärs bostad. Det saknas därför skäl att nu vidta några åtgärder med anledning av motionsyrkandena.
I sammanhanget vill jag ändå peka på regeringens strategi för att motverka hemlöshet och utestängning från bostadsmarknaden. Ett av målen innebär att antalet vräkningar ska minska och att inga barn ska vräkas. Denna strategi och målsättning ligger helt i linje med motionsönskemålen även om den inte har någon direkt bäring på eller något motsatsförhållande till utsökningsbalkens regler. Utskottsmajoriteten är alltså inte beredd att föreslå någon åtgärd från riksdagen med anledning av de aktuella motionsyrkandena som gäller utmätning av bostäder.
Fru talman! Jag går nu över till frågan om överskuldsättning. Där vill jag särskilt nämna att Skatteverket i regleringsbrevet för 2004 fick i uppdrag att analysera de problem som leder till att personer har svårt att komma ur sin skuldsituation och som till följd av detta riskerar att bli så kallade evighetsgäldenärer. Man fick också i uppgift att lämna förslag till åtgärder. Förslaget redovisades genom en skrivelse i december 2004. Där togs ett antal olika punkter upp som i allt väsentligt motsvarar de motionsyrkanden som finns på detta område.
Man föreslog att preskriptionsreglerna för civilrättsliga fordringar ges en liknande utformning som för det allmännas fordringar, det vill säga en absolut preskription. Man föreslog att det i utsökningsbalken skulle införas regler som sätter en bortre gräns för hur länge indrivning av skulder vid Kronofogdemyndigheten får ske. Man föreslog också att det i utsökningsbalken införs regler som innebär att frågan om preskription av en fordran kan komma under prövning även om gäldenären inte har gjort invändningar härom, alltså att Kronofogdemyndigheten självmant ska pröva om preskription har inträtt. Man hade också ett förslag om att krediteringsreglerna vid indrivning utformas så att kapital krediteras före ränta och att ett räntetak införs.
Det pågår arbete efter ett antal undersökningar, avgivna rapporter och utredningsförslag utöver Skatteverkets skrivelse som jag har redogjort för nu. Man kan under alla förhållanden konstatera att långvarig överskuldsättning skapar sociala problem och utanförskap, vilket i sin tur leder till kostnader för samhället. Det är därför angeläget att lagstiftningen har den samhällsekonomiskt mest effektiva utformningen. Men när man prövar vad som är den mest effektiva utformningen är det viktigt att man väger in de motstående intressen som kan finnas.
Jag kan nämna 2007 års insolvensutredning, vilken inte jag ska redogöra för, utan det kan min utskottskollega Jan Ertsborn göra i stället. Jag kan också nämna en utredning med förslag som kommer från Kronofogdemyndigheten och som gäller utmätning av lön. Allt detta är föremål för beredning inom Regeringskansliet. Utöver detta har regeringen aviserat en mer allmän översyn av utsökningsbalken. Det finns därför inte någon anledning att föregripa det arbete som pågår genom några åtgärder från riksdagens sida. Därför bör motionsyrkandena avslås.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag till beslut.
Anf. 15 HILLEVI LARSSON (s) replik:
Fru talman! Jag tänkte ta upp frågan om utmätning av bostad. Egon Frid säger att det inte behöver ha med de nya reglerna att göra att antalet utmätningar har ökat. Men vi har fått signaler från Kronofogdemyndigheten själv att det har att göra med de nya reglerna. Man kan också se att det skedde ett rejält skutt uppåt direkt efter att reglerna infördes och att antalet utmätningar har hållit sig på ungefär samma nivå sedan dess. Sedan är det klart att krisen inte underlättar.
Men jag tycker ändå att det är intressant att det är Kronofogdemyndigheten själv som ger denna signal. Kronofogdemyndigheten menar också att det har funnits en regel som innebar att om man genom löneutmätning under ett års tid kunde få in skulden gav man sig inte på de övriga tillgångar som den skuldsatte har, innefattande bostaden. Men den regeln togs bort den 1 januari 2008. Då blev det fritt fram att även ge sig på bostaden. Därför finns det självklart ett samband mellan ett ökat antal utmätningar av bostäder och borttagandet av denna regel.
Kronofogdemyndigheten föreslår också själv att man ska se över det som kallas beneficieregeln. Det handlar om både språket i lagen och vad som innefattas i hemmet om man talar om husgeråd. Det är alltså ett gammaldags språk. Men framför allt handlar det om när det inte finns något skydd i dag när det gäller fast egendom, alltså när människor äger sin bostad – bostadsrätt eller egnahem. Däremot finns detta skydd när de har en hyresrätt. Det innebär att man inte kan ta ifrån människor en hyresrätt för att de är skuldsatta så länge de betalar sin hyra. Men där föreslår Kronofogdemyndigheten själv ett skydd även för dem som har egnahem och bostadsrätter. Det är många som bor runt om i landet där det inte finns några hyresrätter och som inte har något val. Jag tycker därför att det finns ett problem här.
Anf. 16 ANTI AVSAN (m) replik:
Fru talman! Jag undrade ett tag vad jag skulle svara på när Hillevi Larsson i sin replik polemiserade mot Egon Frid. Men så var det uppenbarligen inte.
När det gäller varför antalet utmätningar har ökat får man titta på hur stor ökningen har varit i förhållande till hur nivån var tidigare. Jag tror inte att man kan säga att det beror på nya regler. Om man har ändrat någon del i regelverket får man väl i brist på andra uppgifter utgå från att det handlar om föreskrifter och att det ligger på den nivån.
Som jag sade i mitt anförande har man i propositionen Förenklat utmätningsförfarande pekat på att just detta att man fastnade i löneutmätningar var ett problem när det fanns andra tillgångar som kunde realiseras. Svårigheten är att blunda för ett underlag som omfattar en gäldenärs tillgångar när det finns tillgängligt. Det var också ett av skälen till att man föreslog dessa ändringar som trädde i kraft den 1 januari 2008.
Jag kan alltså inte säga att Hillevi Larsson har rätt i sina påståenden, utan oftast när det gäller sådana här saker försöker man måla upp en allmän bild utan att kanske kunna hänföra sig till konkreta fall. Visst kan det finnas konkreta fall där det har blivit en effekt som man kan ha synpunkter på. Men det är inte säkert att det beror på det som påstås här.
När det talas om beneficieregeln vet jag att det finns förslag i denna mängd av utredningar och annat som pekar just på att det ska finnas incitament för att kanske öka sina inkomster. När man inte gör det tar kronofogden inte precis allt i en löneutmätning. Båda parter ska tjäna på detta, både borgenär och gäldenär.
Anf. 17 HILLEVI LARSSON (s) replik:
Fru talman! Jag ber så mycket om ursäkt för mitt misstag tidigare. Jag menade naturligtvis Anti Avsan. Jag blev lite distraherad när jag hörde att Egon Frid också skulle upp och tala. Men jag och Egon Frid är helt överens om det mesta.
När det gäller detta med tak över huvudet som det ytterst handlar om tycker jag att det är värre för den enskilde att förlora sin bostad och tak över huvudet än att ha löneutmätning i upp till ett år. Visserligen får man kanske leva lite snålt under detta år, men man har i alla fall bostad under tiden. Har man familj har den tak över huvudet. När året sedan har gått och skulden förhoppningsvis är betald har man sin bostad kvar. Dilemmat är om man under denna tid har förlorat sin bostad, och det kan vara för relativt små skulder. I de värsta fallen blir det mycket besvärligt för den enskilde och dessutom vara registrerad i kronofogdens register med den börda som det innebär att söka ny bostad. Man är inte så populär på bostadsmarknaden i den situationen. Risken är att man förlorar stora belopp när lägenheten säljs på exekutiv auktion. Det blir inte samma pris som när man säljer den på egen hand.
Det innebär mycket långtgående konsekvenser för dem som drabbas. Därför borde det göras väldigt tydligt att det är mycket mer betungande än löneutmätning att förlora sin bostad. Jag tycker alltså tvärtom, Anti Avsan, i det avseendet.
Mina uppgifter är inte tagna ur luften, utan Kronofogdemyndigheten själv har gett de här signalerna. Där tycker man att skyddet ska utökas när det gäller bostaden – en tak-över-huvudet-garanti – även för dem som har bostadsrätt eller egnahem.
Vi är helt överens om incitamenten, drivkrafterna, för att ta sig ur skuldsituationen och få lite över varje månad efter betalning. Men det har inte lagts fram något förslag om det. Ett sådant förslag efterfrågar vi.
Anf. 18 ANTI AVSAN (m) replik:
Fru talman! Jag börjar med att säga några ord med anledning av det Hillevi Larsson sade i sin tidigare replik när det gäller beneficieregeln och frågan om hyresrätt. Jag förstår inte riktigt vad det har med detta att göra. I den delen vill jag påpeka att socialtjänsten har ett ansvar när någon riskerar att vräkas från en hyresrätt, så det är inte bara så att man får lämna bostaden på grund av obetalda hyror. Det finns möjligheter att rädda situationen. Men en hyresgästs viktigaste förpliktelse är just att betala hyran.
Jag vill inte föra in något skuldresonemang här. Trots allt finns det alltid två parter när någon är skuldsatt. Det är klart att man på grund av omständigheter som man inte råder över kan hamna i en väldigt olycklig situation. Kanske tvingas man sälja sitt hus och försäljningen inbringar ett väldigt lågt marknadsvärde, en låg köpeskilling, vid just det tillfälle då huset säljs samtidigt som man har stora lån och därigenom blir skuldsatt. Kanske blir man också av med jobbet. Jag har full respekt för att människor kan hamna i den typen av situationer.
Samtidigt finns det trots allt ett ansvar när det gäller situationer som man i någon mån kan kontrollera, vilket också är viktigt i sammanhanget och något som påpekas från gäldenärssidan. Om människor inte tar ansvar drabbas alla låntagare och alla gäldenärer.
Men det finns också andra möjligheter. I Norge anlitas en mäklare när en fastighet ska säljas exekutivt. Det menar man leder till en högre köpeskilling än vid en försäljning på exekutiv auktion som i Sverige. Det finns alltså även andra alternativ.
torsdag 28 januari 2010
tisdag 26 januari 2010
Fritt fram för oseriösa hyresvärdar
Publicerad på Sydsvenskans debattsida söndag 24 januari 2010
Riksdagens beslut att avskaffa förvärvslagen för hyresfastigheter öppnar för fler oseriösa fastighetsägare att etablera sig på hyresmarknaden. Med en rödgrön riksdagsmajoritet kommer beslutet att rivas upp, skriver riksdagsledamöter från de tre oppositionspartierna.
Runt om i landet finns olämpliga och oseriösa fastighetsägare som tar ut höga hyror för usla bostäder. Inte minst i Malmö finns ett flertal exempel på hur hyresfastigheter missköts av oseriösa ägare.
Vittnesmålen från drabbade hyresgäster i Herrgården i Rosengård är många. Inte sällan handlar det om barnfamiljer som tvingats bo i lägenheter i uselt skick. Trots otaliga anmälningar från hyresgäster har fel i fastigheterna inte avhjälpts.
Mögliga badrum och nedslitna lägenheter har inte åtgärdats. Trasiga hissar har lämnats därhän. Kackerlackorna frodas. Situationen i flera hyreshus är oacceptabel. Boendemiljön riskerar hyresgästernas hälsa. I bostadsbristens Sverige tvingas hyresgästerna bo kvar i sina lägenheter eftersom det inte finns andra boendealternativ.
Trots att det uppdagats flera fall av grov vanskötsel av hyresfastigheter och många hyresgäster råkat illa ut fattade den moderatledda majoriteten i riksdagen i dagarna ännu ett beslut som innebär att hyresgästernas rättigheter försvagas. Regeringen Reinfeldt fick därmed igenom sin vilja och den så kallade förvärvslagen avskaffas.
Enligt denna lag skall köp av hyresfastigheter anmälas till kommunen, som sedan kan begära att förvärvarens lämplighet som hyresvärd prövas av hyresnämnden.
Den borgerliga politiken innebär att det nu kommer att vara fritt fram för oseriösa personer eller företag att förvärva hyresfastigheter. Ingen prövning av en fastighetsköpare skall kunna ske. En köpare som tidigare gjort sig känd som oseriös fastighetsägare skall inte längre kunna stoppas från att köpa fler fastigheter.
De borgerliga partierna går på tvärs mot en rad myndigheter och organisationer, inte minst Hyresgästföreningen, som starkt motsatt sig att lagen avskaffas. Stödet för regeringens politik är lågt.
Med den moderatstyrda regeringens politik ökar nu risken för att köpare som är direkt olämpliga kommer att etablera sig på hyresmarknaden, och hyresgästernas boendetrygghet minskar. Om de hyresvärdar som misskött sig i Herrgården vill köpa fler fastigheter i Rosengård finns inte längre möjlighet för Malmö kommun att stoppa dem. Fallen av vanskötsel och uselt förvaltarskap kommer att bli fler. Fler hyresgäster kommer att råka illa ut.
Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet kan aldrig acceptera en sådan politik. Lagstiftningen behöver skärpas – inte avskaffas. De problem med vanskötsel av hyresfastigheter som finns måste leda till en vassare lagstiftning – inte till sänkt ambitionsnivå. Självklart måste hyresgästernas rätt till ett bra boende stå i centrum.
Med en rödgrön politik kommer lagstiftningen att skärpas och en förvärvslag återinföras. Oseriösa köpare skall inte vara välkomna på hyreshusmarknaden.
HILLEVI LARSSON (S)
EGON FRID (V)
JAN LINDHOLM (MP)
Riksdagens beslut att avskaffa förvärvslagen för hyresfastigheter öppnar för fler oseriösa fastighetsägare att etablera sig på hyresmarknaden. Med en rödgrön riksdagsmajoritet kommer beslutet att rivas upp, skriver riksdagsledamöter från de tre oppositionspartierna.
Runt om i landet finns olämpliga och oseriösa fastighetsägare som tar ut höga hyror för usla bostäder. Inte minst i Malmö finns ett flertal exempel på hur hyresfastigheter missköts av oseriösa ägare.
Vittnesmålen från drabbade hyresgäster i Herrgården i Rosengård är många. Inte sällan handlar det om barnfamiljer som tvingats bo i lägenheter i uselt skick. Trots otaliga anmälningar från hyresgäster har fel i fastigheterna inte avhjälpts.
Mögliga badrum och nedslitna lägenheter har inte åtgärdats. Trasiga hissar har lämnats därhän. Kackerlackorna frodas. Situationen i flera hyreshus är oacceptabel. Boendemiljön riskerar hyresgästernas hälsa. I bostadsbristens Sverige tvingas hyresgästerna bo kvar i sina lägenheter eftersom det inte finns andra boendealternativ.
Trots att det uppdagats flera fall av grov vanskötsel av hyresfastigheter och många hyresgäster råkat illa ut fattade den moderatledda majoriteten i riksdagen i dagarna ännu ett beslut som innebär att hyresgästernas rättigheter försvagas. Regeringen Reinfeldt fick därmed igenom sin vilja och den så kallade förvärvslagen avskaffas.
Enligt denna lag skall köp av hyresfastigheter anmälas till kommunen, som sedan kan begära att förvärvarens lämplighet som hyresvärd prövas av hyresnämnden.
Den borgerliga politiken innebär att det nu kommer att vara fritt fram för oseriösa personer eller företag att förvärva hyresfastigheter. Ingen prövning av en fastighetsköpare skall kunna ske. En köpare som tidigare gjort sig känd som oseriös fastighetsägare skall inte längre kunna stoppas från att köpa fler fastigheter.
De borgerliga partierna går på tvärs mot en rad myndigheter och organisationer, inte minst Hyresgästföreningen, som starkt motsatt sig att lagen avskaffas. Stödet för regeringens politik är lågt.
Med den moderatstyrda regeringens politik ökar nu risken för att köpare som är direkt olämpliga kommer att etablera sig på hyresmarknaden, och hyresgästernas boendetrygghet minskar. Om de hyresvärdar som misskött sig i Herrgården vill köpa fler fastigheter i Rosengård finns inte längre möjlighet för Malmö kommun att stoppa dem. Fallen av vanskötsel och uselt förvaltarskap kommer att bli fler. Fler hyresgäster kommer att råka illa ut.
Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet kan aldrig acceptera en sådan politik. Lagstiftningen behöver skärpas – inte avskaffas. De problem med vanskötsel av hyresfastigheter som finns måste leda till en vassare lagstiftning – inte till sänkt ambitionsnivå. Självklart måste hyresgästernas rätt till ett bra boende stå i centrum.
Med en rödgrön politik kommer lagstiftningen att skärpas och en förvärvslag återinföras. Oseriösa köpare skall inte vara välkomna på hyreshusmarknaden.
HILLEVI LARSSON (S)
EGON FRID (V)
JAN LINDHOLM (MP)
söndag 24 januari 2010
Riksdagsdebatt ang. "kackerlackehus"
Debatt i riksdagen torsdagen den 20 januari 2010
civilutskottets betänkande 2009/10:CU3
Ägande och förvaltning av hyreshus (prop. 2009/10:21).
Anf. 102 HILLEVI LARSSON (s):
Fru talman! Det är framför allt en scen som har bitit sig fast i mitt medvetande och som angår den här debatten. Det var när vi fick se tv-inslaget om kackerlackorna i Rosengård. Det var bland annat en barnfamilj som intervjuades. Situationen var fruktansvärd. Man kunde med egna ögon se hur illa ställt det var. Det var inte bara hörsägen, utan man kunde se hundratals, till och med tusentals, kackerlackor krypa omkring.
De drabbade barnen var inte förskonade från kackerlackorna vare sig dag- eller nattetid. De fanns hela tiden överallt. På natten skulle barnen sova, och de kunde inte ta bort kackerlackorna. Kackerlackorna kröp över barnens kroppar, inte minst över ansikten och ögon. En barnläkare hade tittat på hemsituationen, och läkaren hade krävt att problemen skulle åtgärdas omedelbart. Flera år senare visade sig situationen vara precis densamma.
Barnen led av mardrömmar och posttraumatiskt stressyndrom på grund av kackerlackorna som nätterna igenom sprang över ansiktena. Budskapet till familjen från förvaltningsföretaget som hade ansvar för deras hyreslägenhet var att det var familjens eget fel att det fanns kackerlackor och även att det var fukt- och mögelskador i lägenheten. De hade inte städat tillräckligt. Det visade sig att familjen städade mer än normalt, mer än man egentligen ska behöva göra. Varje dag städade de undan alla kackerlackor, men det kom hundratals, tusentals, nya hela tiden. De kröp fram i nedgången köksutrustning och i det fuktskadade badrummet. Det här var bara en av många drabbade familjer.
Tyvärr finns ett stort mörkertal. Det är inte allting som vi får höra i medierna. Det här var verkligen ett skräckexempel.
Denna familj, och många med den, är fast i en utpressningssituation. I många fall är det höga hyror trots att det inte sker något underhåll av bostaden, vilket är förvaltarens och hyresvärdens ansvar. De har ingen annanstans att bo. I Malmö, där jag kommer ifrån, är bostadsbristen stor. Det finns helt enkelt ingen annanstans att flytta. Därför hjälper det inte heller att klaga. Hyresvärden vet om att de inte har någonstans att ta vägen och struntar i dem. Samtidigt gör bolagen feta vinster på människor i en desperat situation. De tar ut överhyror trots att de inte ens underhåller beståndet.
I dessa frågor är det självklart att ingripa när katastrofen är framme – när det har gått så här långt som i fallet med kackerlackorna. Ännu bättre är det om man lyckas förebygga så att det över huvud taget inte uppstår en sådan situation. Ett utmärkt sätt att förebygga är att se till att hyresvärdar som har misskött sig tidigare inte får köpa nya fastigheter och göra om samma sak igen. Här finns något som heter förvärvslagen. Den är till för att förhindra just detta. Nu föreslår regeringen i sin proposition – och majoriteten i utskottet är med på detta – att förvärvslagen ska avskaffas. Motiveringen är att syftet med lagen är bra, det vill säga att förhindra oseriösa fastighetsförvaltare och hyresvärdar att ta över fastigheter – som i slutändan drabbar hyresgästerna. Men lagen har inte fungerat tillräckligt bra, det vill säga man har inte kommit åt oseriösa aktörer. Då är helt enkelt lösningen att avskaffa lagen.
Jag tycker att man borde se detta precis tvärtom. Om vi inte når tillräckligt många borde vi i stället skärpa lagen och titta på de kryphål som har utnyttjats för att komma undan lagen. Ett sådant kryphål är det som kallas indirekt förvärv, det vill säga att bakvägen skaffa sig ägande i fastigheterna men det syns inte på ytan.
När det gäller övriga lagar brukar vi när folk hittar kryphål försöka täppa till kryphålen. Vi tar inte bort hela lagen. I det här fallet borde vi inte ge upp utan i stället försöka förhindra att de oseriösa aktörerna får ett ännu större bestånd av bostäder som gör att ännu fler hyresgäster riskerar att drabbas.
Även om lagen inte fungerar ultimat, man når inte tillräckligt många som borde stoppas, stoppas en tredjedel av dem som anmäls. Det är så det går till, det vill säga kommuner anmäler till hyresnämnden att den som vill köpa en fastighet verkar oseriös och vill kontrollera personen eller bolaget. Det är ändå rätt många, med tanke på hur många hundratals hyresgäster som kan vara berörda i varje enskilt fall där man lyckas stoppa någon. Det jag nu är rädd för är att det även för denna tredjedel av de anmälda som i dag stoppas blir fritt fram att ta sig in på bostadsmarknaden – de flesta är redan där inne – skaffa ännu fler fastigheter och tjäna ännu mer pengar på hyresgästernas bekostnad genom att inte underhålla bostäderna och ta ut överhyror.
Jag tycker att vi borde göra tvärtom. I stället för att ge upp måste vi höja ambitionsnivån och komma åt de indirekta förvärven, som det kallas när man bakvägen skaffar inflytande och ägande över fastigheter, och öka kompetensen. Jag tror att man redan med nuvarande lag skulle kunna komma åt många fler. Då handlar det om att anmäla, och då handlar det om kunskap om hur det ser ut och vilka som har misskött sig och om att försöka anmäla i tid så att de inte kan skaffa ännu fler fastigheter.
Jag tror att det allra viktigaste med den här lagen är den preventiva effekten, det vill säga att kunna förebygga genom att de oseriösa aktörerna inte vågar skaffa fler fastigheter när de har missbrukat dem de redan har då de vet att det finns en risk att de blir anmälda.
Kronofogdemyndigheten, som har avstyrkt förslaget att avskaffa lagen, menar att detta är den viktigaste funktion som lagen har. Risken med att avskaffa lagen är att det blir ännu fler oseriösa som inte ser några hinder alls för att ge sig in på den här marknaden.
Jag tycker att det är ett tungt argument för att behålla lagen. Även om man inte skulle skärpa den är det bättre att behålla den än att ta bort den, men självklart borde vi hellre skärpa lagen så att vi kommer åt ännu fler bovar och banditer som tjänar pengar på fattiga människor.
Konsumentverket och Boverket tycker också att vi ska behålla lagen. Konsumentverket pekar på att vi måste tänka på alla de hyresgäster som på detta sätt i dag slipper ha oseriösa värdar på grund av lagen. Även om vi inte stoppar så många oseriösa aktörer är det många hyresgäster som bevaras från oseriösa hyresvärdar och oseriösa förvaltare.
En sak är vi i oppositionen överens med majoriteten om – och vi är överens med regeringen – är att bostadsförvaltningslagen ska skärpas. Detta är steg två. När någon väl har lyckats komma över en fastighet och börjar missköta sig grovt finns det en möjlighet att ingripa från samhällets sida. Det här har varit svårt att göra, har man kunnat se. Många kommuner har haft problem med det, för det krävs ett väldigt stort missbruk för att man ska kunna ingripa. Nu föreslås att vi ska göra det lättare att ingripa. Vi tycker att det är jättebra, så där är vi helt överens.
Däremot tycker vi att det är tragiskt att det ska behöva gå så långt. Målet måste vara att stoppa dem innan de har sett till att husen förfaller fullständigt. Det ligger i både hyresgästernas och samhällets intresse att fastigheter inte ska förfalla på detta sätt. I slutändan blir det stora kostnader både om det är kommunen som ska ta ansvar och om det är någon ny, seriös ägare som tar över. Då måste man rusta upp, och det kostar mycket mer att rusta upp än att sköta det kontinuerligt.
Därför tycker jag att vi inte ska ge upp när det gäller att hindra oseriösa fastighetsägare att skaffa fler fastigheter. Risken är annars att signalen blir: Fortsätt att köpa! Det spelar ingen roll hur många ni redan har och hur mycket ni missköter dem – det är fritt fram att köpa fler. Då minskar också kommunens möjligheter att stoppa det.
Avslutningsvis vill jag säga att tvångsförvaltning är ett stort problem. Det är det man kan ta till när man finner att det har missbrukats och man försöker rätta till situationen. Det är inte så många som vill gå in och ta över de förfallna bostäder som det handlar om, och då hamnar hyresgästerna i kläm. Något som jag tycker att vi måste jobba vidare med är att hitta förvaltare som kan ta över.
Jag yrkar bifall till reservationen.
Anf. 103 EGON FRID (v):
Fru talman! Det har sedan länge ansetts angeläget att förhindra att olämpliga personer eller företag förvärvar hyresfastigheter. Förvärvslagen har haft och har till syfte att förhindra detta. Om en kommun begär prövning av ett förvärv av en hyresfastighet får förvärvet genomföras endast efter tillstånd av hyresnämnden. Det har också ansetts nödvändigt med regler som gör det möjligt att ingripa i efterhand mot hyresvärdar som inte sköter fastighetsförvaltningen på ett tillfredsställande sätt. I bostadsförvaltningslagen finns därför regler om att hyresnämnden under vissa förutsättningar kan besluta att en fastighet ska förvaltas av annan än fastighetsägaren, det som kallas tvångsförvaltning.
Enligt förvärvslagen får en fastighet som är taxerad som hyreshusenhet förvärvas endast efter tillstånd av hyresnämnden. Tillståndsplikten gäller flertalet slag av förvärv, bland annat köp, byte och gåva, men inträder först om den kommun där fastigheten är belägen har begärt hyresnämndens prövning.
Fru talman! Vad behöver då göras? Jo, vi behöver ett starkare skydd för att förhindra oseriös förvaltning av hyreshus, utifrån den otrygghet som många hyresgäster känner och utifrån den urusla förvaltning vi ser exempel på från flera orter i landet – inte, som regeringen föreslår, ta bort en lag som borde kunna fungera bättre men som i dag är ett verktyg för att öka tryggheten för hyresgästerna.
Inledningsvis yrkar jag därför bifall till reservationen i betänkandet.
Det är fortfarande angeläget att förhindra att olämpliga personer eller företag förvärvar hyresfastigheter. Vi ser runt om i landet exempel på olämpliga och oseriösa fastighetsägare som förvärvar och förvaltar hyreshus. Vi ser dock och får tydliga signaler från framför allt Hyresgästföreningen om att nuvarande förvärvslag har haft en viktig betydelse för att förhindra oseriösa fastighetsägare. Tydliga exempel finns här från bland annat Malmö. Samtidigt är Herrgården i Malmö, som Hillevi Larsson har beskrivit, det tydligaste skräckexemplet på just oacceptabel misskötsel och undermålig förvaltning.
Nuvarande förvärvslag behöver, i stället för att upphävas, reformeras! Den behöver reformeras för att bli den garanti – ihop med andra viktiga lagar på området, som bostadsförvaltningslagen – som kan förhindra oseriösa fastighetsägare och oseriös fastighetsförvaltning. Vi behöver en skärpt förvärvslag som än tydligare och än kraftfullare hindrar olämpliga personer eller företag att förvärva hyreshus. De problem som i dag tydligast visar sig i den privatägda delen av Herrgården i Malmö säger oss att vi inte ska minska ambitionsnivån utan i stället skärpa lagstiftningen. De brister som vi alla ser i Herrgårdens mycket bristfälliga förvaltning borde omedelbart vara grund för tvångsförvaltning.
I vår gemensamma reservation uppmärksammar vi att regeringen med sitt förslag väljer att gå emot en rad tunga remissinstanser, som Kronofogdemyndigheten, Konsumentverket och Boverket. En annan tung remissinstans, Hyresgästföreningen, anser att alla förvärv ska prövas, oberoende av om köpet avser själva hyreshuset eller andelar eller aktier i ett bolag som äger huset. Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet förslår att grunderna för att vägra förvärvstillstånd ska tydliggöras.
Som ett alternativ till upphävande av förvärvslagen efterlyser hyresnämnderna i Göteborg och Sundsvall överväganden som tar sikte på indirekta förvärv, till exempel hur det på ett effektivt sätt kan förhindras att anmälningsplikten för aktieförvärv kringgås.
I övrigt är remissinstanserna delade. Det finns hyresnämnder och länsstyrelser som både tillstyrker och avstyrker propositionen.
Problemen i dag med oseriös hyresförvaltning kan i sig inte utgöra grunden för att upphäva förvärvslagen. Ser regeringen verkligen problemet, vilket både Mats Odell och Beatrice Ask nyligen har uttryckt i debatter i riksdagen, borde tillämplig lagstiftning i stället stärkas. Problemet med bristande enhetlighet vid tillämpningen av lagen kan heller inte utgöra grund för att upphäva lagen. I alla fall av bristande enhetlighet är behovet i stället en förtydligad lagstiftning, vilket i det här fallet flera remissinstanser föreslår i stället för ett upphävande.
Detsamma gäller regeringens argument att reglerna kringgås genom indirekta förvärv, ett utdraget förfarande och behovet av en effektivare sanktion. Alla dessa områden och övriga behov av förbättringar bör gå att få till stånd genom skärpningar i förvärvslagen.
Fru talman! I propositionen föreslås även bland annat att bostadsförvaltningslagen skärps. Det är viktiga signaler från lagstiftarna att stärka hyresgästernas ställning genom ökade möjligheter att få till stånd ingripanden mot fastighetsägare som inte sköter sig.
Målet med en skärpt bostadsförvaltningslag måste vara, utifrån dagens problem med oseriösa ägare av hyreshus, att stärka lagen när det gäller möjligheter att tillgripa tvångsförvaltning. Tyvärr föreslår inte regeringen detta, trots uttalanden från både Mats Odell och Beatrice Ask i den riktningen.
I propositionen föreslås lägre krav för ingripande i vissa fall när det gäller beslut om särskild förvaltning. Detta är en bra skärpning.
Sedan känns det, i ljuset av missförhållandena när det gäller de norska ägarna i Herrgården och på andra håll i landet, som att det finns ett stort behov av att överväga ett förvaltningsförbud eller näringsförbud för oseriösa personer eller företag som äger och förvaltar hyreshus.
Hillevi Larsson tog upp problemet med att hitta förvaltare som vill förvalta hus vid tvångsförvaltning. Jag tycker att det vore rimligt att titta på om de allmännyttiga kommunala bostadsföretagen skulle kunna utses till förvaltare, bland andra, av hus vid tvångsförvaltning, detta för att öka möjligheterna att hitta fler förvaltare.
Fru talman! Förvärvslagen behöver förstärkas och reformeras i stället för att upphävas. Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet kommer att återinföra förvärvslagen och genomföra de förändringar av lagen som behöver göras när och om vi får regeringsansvaret. De övriga förslagen i denna proposition, som vi till största delen delar, kommer vi att ta ansvar för att genomföra, för att uppnå en bättre och seriösare bostadsförvaltning i syfte att ytterligare stärka hyresgästernas ställning på bostadsmarknaden.
Anf. 104 JAN LINDHOLM (mp):
Fru talman! Vad vill regeringen? Det är nog många som har ställt sig den frågan ett antal gånger under den innevarande mandatperioden.
Vilka motiv har de för sina förslag? Är motivet att skapa rättvisa? Nej. Är motivet att bygga broar mellan individer? Det är knappast det heller. Är motivet att skapa trygghet för medborgarna? Det är inte troligt. Är motivet att hushålla med miljö och naturresurser? Nej, det är knappast det heller. Är motivet att lösa klimatutmaningen? Nej, det är det absolut inte.
Den moderatledda högerregeringen kan knappast beskyllas för att vilja bygga vidare på det socialdemokratiska folkhemmet, där även den sämst lottade skulle få alla möjligheter att nå toppen i samhällsstegen, lite i stil med den amerikanska drömmen. Det var en samhällsmodell som präglades av gemenskap, hushållning, vetenskap och sunt förnuft.
Man kan knappast heller, fru talman, beskylla den moderatledda högerregeringen för att visa några tecken på att vilja bygga det nya globalt rättvisa och uthålliga samhället, det gröna samhället. Det är en samhällsmodell som även den präglas av gemenskap, hushållning, vetenskap och sunt förnuft. Men den är kompletterad med insikten att jorden har begränsningar som man måste ta hänsyn till och att utan en global solidaritet upphör inte kapplöpningen för att plundra jorden på den sista skatten.
Nej, den moderatledda högerregeringens reformförslag är i stället genompyrda av unken gammal ideologi, gamla sorgliga värderingar som att den som är starkast och försedd med de vassaste armbågarna får ta för sig på andras bekostnad. Sådana värderingar borde inte platsa i ett modernt samhälle.
Varför strävar egentligen regeringen hela tiden efter att klämma åt medborgarna och göra det både svårare och dyrare för dem? Svaret kan vara enkelt. Ideologin är viktigare än folket.
För att exempelvis lyckas med konststycket att sälja ut delar av apoteksmonopolet tvingades man att höja handelsmarginalen från 17 procent till 30 procent. Man tvingades alltså att lagstifta om att öka vinstutrymmet med 13 procent för att på det sättet få företagen intresserade av en väldigt tuff marknad.
På liknande sätt var det med Vin & Sprit. Den utförsäljningen kostar numera skattekollektivet 5 miljarder varje år.
(ANDRE VICE TALMANNEN: Jan Lindholm! Jag vill påminna om att det handlar om ägande och förvaltning av hyreshus.)
Fru talman! Så länge som det är ideologiskt rätt får det tydligen kosta hur mycket som helst i den mörkblå högerregeringens Sverige.
Ibland, fru talman, är prislapparna för högerregeringens omställning inte lika tydliga som i fallet Vin & Sprit och Apoteksbolaget.
Vad kostar den proposition som vi debatterar just nu? Det är nog många som undrar det.
Man tar ifrån kommunerna möjligheten att gå till hyresnämnden och få en spekulant prövad. Detta är naturligtvis inte en hundraprocentig garanti för att den som inte är lämpad att förvalta hyresfastigheter inte kan komma över hyresfastigheter. Men det är väldigt svårt att förstå hur regeringen kan anse att några hål i håven skulle vara motiv för att beröva kommunerna möjligheten att freda sig mot ökända fastighetsskojare.
Att, som högerregeringen gör, erbjuda en ökad möjlighet att i efterhand vidta åtgärder, exempelvis genom ålägganden enligt bostadsförvaltningslagen, är knappast någon tröst för de tusentals hyresgäster som redan med dagens konstruktion har tvingats bo i undermåliga och dåligt skötta fastigheter i åratal.
Det är inte enbart i Malmö som den här typen av problem finns. Jag kan ta ett annat exempel ur nyhetsfloden. Det finns en fastighetsförvaltare som bland annat äger fastigheter i Sundsvallsområdet. I områdena Essvik och Nacksta är klagomålen väldigt stora från de boende. Och när kommunens miljöinspektörer besöker områdena slås de av underhållsnivån. Det har gått så långt att kommunen har diskuterat tvångsövertagande av fastigheterna.
Det är inte ovanligt med läckande vattenledningar, trasiga avlopp, ventilation som inte fungerar, nästan obefintlig värme, trasiga tvättmaskiner och hissar som inte fungerar. Grovsopor kan ligga i stora berg i källare och även på vindar. Det är farliga utemiljöer för barnen med trasiga lekredskap. Det luktar ofta både mögel och sopor i trapphus, källare och vindar. Sophanteringen fungerar oftast dåligt. En del fasader på de här husen är täckta med ett organiskt material som liknar någon sorts grönt slem. Och liksom i Malmö förekommer skadedjur även i en del av dessa fastigheter.
Även i min hemkommun, fru talman, har en fastighetsförvaltare, med ett större mer skandalomsusat bestånd av hyresfastigheter i Sundsvall, lyckats komma över sju mindre hyresfastigheter i det lilla samhället Sågmyra. Drygt ett år efter det här övertagandet har kommunen beslutat om böter om inte åtgärder vidtas snarast.
Letar man på nätet kan man hitta mängder av lägenheter eller fastigheter, ska man väl säga, som ägs av förvaltare som inget hellre tycks önska än att husen ska falla ihop som korthus. Problematiken är ofta likartad. Det är trasigt, kallt och osunt.
I större städer skulle man kunna tänka sig att strategin är att bli av med hyresgästerna för att sedan kunna lyxrenovera och sälja ägarlägenheter eller bostadsrätter. Men jag tror faktiskt inte, efter att jag har letat på nätet, att den typen av marknad finns där de flesta av de här vanskötta fastigheterna står.
Att den här typen av osunda uppväxtmiljöer skapar sociala kostnader i miljardklassen tror jag inte är särskilt svårt att visa. Vad kostar då det här betänkandet samhället?
Detta, det verkliga utanförskapet, som högerpolitiken skapar, alienationen och den destruktivitet som riskerar att bli resultatet av den här typen av förfallna bostadsområden innebär bara utförsbackar för de boende.
Vad vill regeringen? Vill man att det ska vara lätt även för osunda företag att tjäna stora och snabba pengar?
Går vinst före mänskliga värden? Kan man tolka den verklighet som högerpolitiken leder till på något annat sätt? Jag undrar. Ideologin att pengarna går före de mänskliga värdena, den råa nyliberalismen, blir tydligare för varje betänkande som majoriteten trummar igenom här i kammaren.
Det finns alternativ till den hårda, kalla ekonomismen som slår ut människor. Det finns alternativ till den blinda egoismen. Den isande konsumismens slagord att den som har flest prylar när han eller hon dör vinner är inte längre bara ett ironiskt skämt, utan det har blivit en uppmaning att bjuda upp till motstånd.
Regeringens argumentation för sitt förslag i betänkandet att avskaffa förvärvslagen är, tycker jag när jag läser texten, nästan totalt obefintlig. Man erkänner att hyresgästerna har ett legitimt intresse av att slippa lida av bristfälliga fastighetsförvaltningar, men man skriver bara att det intresse som de boende har bör kunna tillgodoses på annat sätt.
Man erkänner till och med, fru talman, att borttagandet av förvärvslagen kan innebära att vi får fler olämpliga fastighetsförvaltare. Jag tycker att det är svårt att uppfatta majoritetstexten i betänkandet som en argumentation för att avskaffa förvärvslagen.
I alla sammanhang i politiken brukar vi säga att det är billigast att förebygga, att förekomma, att se till att olyckan inte inträffar. Men här har vi en regering som fullt medvetet är beredd att offra tusentals barns uppväxtmiljö för att några år senare när skadan redan har skett ge möjligheter till förelägganden och tvångsförvaltning. Det finns situationer i politiken där det kan vara bra att prova sig fram och experimentera, men när det gäller barns framtid och när den står på spel brukar vi vara ganska överens om att det är bäst att man vet vad man gör.
Vi i oppositionen har ingenting emot utan bifaller tvärtom regeringens ambitioner att göra bostadsförvaltningslagen bättre. Men vi ser det bara som ett verktyg att använda i de fall där olämpliga fastighetsförvaltare har lyckats ta sig in på marknaden av misstag. För oss är det inte en rutin som skapar en fungerande hyresmarknad. Det är bra med kraftiga verktyg när det går hål i håven, men att kasta bort håven och öppna för fastighetsskojare är att offra många barn.
Jag yrkar avslag på förslaget i betänkandet och bifall till reservationen.
För övrigt anser jag att regeringen snarast bör ge det nya Trafikverket i uppdrag att starta bygget av dubbelspåret mellan Falun och Borlänge.
Anf. 105 CHRISTINE JÖNSSON (m):
Fru talman! Denna proposition innebär att lagen om förvärv av hyresfastigheter från 70-talet upphävs och att lagen om bostadsförvaltning skärps. Lagen om förvärv av fastighet tillkom, som sagt, på 70-talet för att förhindra olämpliga personer att förvärva hyresfastigheter.
Fru talman! Precis som ett antal företrädare i utskottet här har pratat om uppmärksammas i princip varje vecka dåligt förvaltade bostäder i tidningar och i reportage i radio och tv. I en del fall är det näst intill övergivna fastigheter, i andra ytterst vanvårdade fastigheter med hälsofarliga boendemiljöer. Hyresgäster går i sin desperation och vanmakt till massmedier för att få till stånd en förändring av bostadsförhållandena.
Jan Lindholm från Miljöpartiet försöker få det till att alliansens företrädare har en människosyn som inte skulle se de här problemen. Naturligtvis är det inte så. Vi ser problemen, men vi har kanske lite olika verktyg för att hitta fram till lösningarna på de problem som har uppkommit.
Jag har under mina år som politiker, framför allt i kommunpolitiken, stött på många fall av icke acceptabla bostadsförhållanden i såväl hyrda som ägda fastigheter. I de flesta av de fallen finns det en komplex situation. Det kan vara hyresvärdar med stora ekonomiska problem. Ofta kan man se sociala problem hos den som äger och förvaltar fastigheterna. Det kan också vara stora företag med stora vinstintressen. Enbart vinsten är intressant, inte förvaltningen.
Man ser också fastigheter som säljs ofta. Där har man inte ett direkt intresse av förvaltningen.
I många fall i min egen kommun och andra kommuner är det till och med kommunen själv som betalar en del av hyresgästernas hyra. Det kan uppröra mig ganska mycket att den instans som ska vara till för att skydda hyresgästerna också är den som betalar hyresvärdarna genom den hyra som hyresgästerna har.
Med lite perspektiv har jag sett att det finns enstaka fall där man hade kunnat förhindra det med förvärvslagen om den hade utnyttjats fullt ut, men i de flesta fall är det ärenden som inte förvärvslagen skulle ha förhindrat utan där problem uppstått senare i förvaltningen av fastigheterna. Det är en av orsakerna till att lagen från 70-talet om tillstånd och förvärv av hyresfastigheter har spelat ut sin roll. Det är oftast inte vid köpet som den dåliga förvaltningen förhindras.
Hillevi Larsson tog upp ett exempel, Herrgården i Malmö. Som flera andra talare har varit inne på finns det andra skräckexempel på dålig förvaltning. Men om man ser på Herrgården och den komplexitet som finns där med en som förvaltar och en som äger och ägande som förändrats under året, kanske under det senaste halvåret, är det inte heller där förvärvslagen som skulle kunna förhindra det problem som har uppstått. Det krävs andra åtgärder för att komma till rätta med det som har hänt på Herrgården och flera andra ställen i Sverige.
I dag krävs det en stor organisation i kommunerna för att administrera tillståndsgivning enligt förvärvslagen. Det är som en del andra har varit inne på 15 ärenden per år som går till hyresnämnd för prövning. Den organisation som finns skulle i stället kunnat vara för att ta itu med de problem som har uppstått på Herrgården och med ett antal andra dåligt förvaltade bostäder.
Kommunen hade kunnat lägga de pengarna på miljöförvaltningen för miljöinspektion och andra tillståndsdelar för att se på de boendemiljöer som finns. Då hade man kanske hunnit förhindra att det hade gått så pass långt som med Herrgården.
Kommunerna ser också olika ut. En del kommuner som min egen, Lunds kommun, har en organisation för det här som fungerar väl. Man har två tre ärenden per år som man handlägger. Andra kommuner har inte ett enda ärende. Man kan fundera över kompetensen när det gäller de här delarna. Det är inte bra att man har en lagstiftning som innebär att man kan ha olika kompetens i olika delar av landet.
En annan del som har varit ett bekymmer när man tittar tillbaka och som jag har pratat med banker och mäklare om är den handläggningstid som finns för de vanliga ärendena, de som fungerar, där hyresvärden är en bra hyresvärd som tänker förvalta sin fastighet. Där har man en handläggningstid i de flesta kommuner på tre fyra månader. De tre fyra månaderna kan ha en stor betydelse för den som ska köpa fastigheten. Det kostar pengar för den som köper, för kommunens handläggning och för banker och mäklare som blir inblandade i ärendena.
Man kan också fundera på vad som händer om fler ärenden går tillbaka till den som säljer och man inte godkänner köparen. Vad händer när de går tillbaka till de gamla ägarna som då inte vill ha fastigheten och kanske inte ens har kvar pengarna från fastighetsförsäljningen? Det finns rätt mycket problem med den lagen.
Ska man behålla en lag som inte fungerar? Jag delar inte Jan Lindholms och Egon Frids uppfattning – det är kanske också Socialdemokraternas – att man ska behålla lagen. Då får man väl ta bort den och försöka hitta andra verktyg för att få det att fungera.
Den andra delen i propositionen handlar om lagen om bostadsförmedling. En del är, precis som ni har tagit upp, att man skärper den. Man har sett att det är där problemen till stor del kommer fram.
Min uppfattning är att det ska vara väldigt svårt att missköta sina fastigheter. Det gäller framför allt fastigheter där det drabbar andra, det vill säga där det drabbar hyresgäster oavsett om det är två eller tre hyresgäster i en liten fastighet eller, som i exemplet Herrgården, många personer som blir inblandade.
Det ska kosta, men det ska också finnas effektiva medel så att kommuner och andra myndigheter kan gå in och säga att man inte förvaltar på ett sätt som är acceptabelt för en god miljö. Jag tycker att ett första steg är förändringen i bostadsförvaltningslagen.
Det viktigaste är något som ingen annan har tagit upp här, nämligen att det ska finnas en prövotid när man tar över en fastighet. Den prövotiden sätts till tre år, men kan förlängas med ett fjärde år. Då testar man hyresvärdar som kanske inte är kända av kommunerna. På det sättet har man möjlighet att gå in om det inte fungerar.
Precis som ett antal andra har sagt här tidigare minskar kravet för när man har möjlighet att gå in med åtgärder. Miljöförvaltningar och andra måste arbeta mycket mer effektivt för att få detta att fungera.
Det här kanske inte är tillräckligt för att lösa problemen. Då får man naturligtvis titta på det. Jag kan inte förstå att man vill behålla en lag som inte fungerar över huvud taget och väldigt sällan når de mål man är ute efter.
Jag tror att det var Jan Lindholm som sade att oppositionen ska återinföra lagen om man får makten efter valet. Då undrar jag: Ska man återinföra den precis som den är? Det verkar ju väldigt konstigt. Tänker man förändra den? I så fall vore det bra att få reda på hur ni tänker förändra den.
Med det vill jag yrka bifall till propositionen.
Anf. 106 EGON FRID (v) replik:
Fru talman! Christine Jönsson tog upp hur vi ska förhålla oss till förvärvslagen vid ett eventuellt regimskifte i höst. Som jag sade kommer vi att arbeta för att återinföra förvärvslagen i reformerat skick. I arbetet med lagstiftningen finns det mycket konstruktiva och kloka idéer om hur man kan förstärka en förvärvslagstiftning. Ett återinförande av en förvärvslag kommer naturligtvis att innebära att vi förbättrar den enligt de förslag som finns.
Regeringen utgör en trippelproblematik när det gäller bostads- och hyresmarknaden. Det är det extremt låga bostadsbyggandet, de relativt höga hyrorna och det ideologiska avskaffandet av skyddslagar, vilket den här debatten berör.
Christine Jönssons argumentation för att avskaffa förvärvslagen är lika ihålig som argumentationen i betänkandet. Det finns ingen argumentation som håller. I stället har vi i kammaren hört uttalanden från regeringen – både från Mats Odell och från Beatrice Ask – om att stärka tryggheten för hyresgästerna och att stärka skyddslagstiftningen när det gäller förvärvslagen och bostadsförvaltningslagen och problematiken med tvångsförvaltning.
Hur tänker regeringen? Har Christine Jönsson förstått vad regeringen avser ska träda in i stället för en avskaffad förvärvslag för att ge kommuner, hyresgäster och invånarna i landet samma skydd som förvärvslagen trots allt ger i dag?
Anf. 107 CHRISTINE JÖNSSON (m) replik:
Fru talman! Först ber jag om ursäkt. Det var ju Egon Frids uttalande jag hänvisade till, inte Jan Lindholms.
Jag kan glädja mig åt att ni inte tänker återinföra lagen som den ser ut i dag, utan diskuterar reformering av den nuvarande lagen. Om vi ska hitta varandra någonstans måste man nog börja i den delen.
Som du själv var inne på finns det ett antal fall där man måste diskutera hur man går vidare, som till exempel om de förändringar i bostadsförvaltningslagen som regeringen nu inför är tillräckliga eller om man ska titta på annan skyddslagstiftning.
Det jag vänder mig emot i ert resonemang är att ni så hårt inriktar er på att försvara förvärvslagen som ju inte har nått det här målet och inte hittar den dåliga förvaltaren eller dåliga husköparen. Man konstaterar att man vill ha kvar den i fall att.
Man måste inrikta sig på att titta på hur bostadsförvaltningslagen kommer att fungera. Kommer den att ge hyresgästen det skydd som både ni och vi är ute efter, eller måste man titta på andra delar?
Jag tycker att jag vet vad alliansregeringen vill när det gäller bostadspolitiken och anser att man måste skydda hyresgästerna i det här läget eftersom det är de som är mest utsatta. Det är inte förvärvslagen som ger det skyddet. Man kanske snarare ska gå vidare när det gäller bostadsförvaltningen och se om man måste gå in med ytterligare tvång i den.
Anf. 108 EGON FRID (v) replik:
Fru talman! Tryggheten och skyddet för hyresgästen och skyddet av kapitalet och de investeringar som gjorts i boendet är oerhört viktigt att försvara. Det är ju inte som Christine Jönsson säger att lagstiftningen har varit verkningslös. Det är heller inte någon stor dyr myndighet eller stor dyr byråkrati för detta. Vi har en inbyggd myndighetsstruktur i hyresnämnderna och för arbetet i kommunerna att bevaka förvärv av fastigheter i kommunerna. Det är en relativt enkel myndighetshantering av de ärenden vi pratar om.
Av de anmälningar som görs till hyresnämnden mot att förvärv ska ske är det en tredjedel som stoppas tack vare förvärvslagen.
Jag håller med om att en del av den oseriösa fastighetsförvaltning som vi ser exempel på i samhället kan ha dykt upp efter det att förvärvet skett. Vi vet också att de fastighetsägare som anmäls till hyresnämnden och stoppas tack vare förvärvslagen hindras från att förvärva fastigheter och öka andelen oseriösa fastighetsägare i Sverige. Förvärvslagen har naturligtvis haft en viktig och positiv effekt när det gäller att hindra oseriös fastighetsförvaltning.
Vi har ändå uppfattat att regeringsföreträdare, både Mats Odell och Beatrice Ask, här i kammaren har redovisat att man har sett problemen och vill vara med och hitta lösningar. Man vill vara med och titta på hur man kan öka möjligheten till tvångsförvaltning. Var är de konkreta förslagen från regeringen?
Det är ett rent ideologiskt avskaffande av en skyddslagstiftning. Man kan inte se det på något annat sätt.
Anf. 109 CHRISTINE JÖNSSON (m) replik:
Fru talman! Bostadsförvaltningslagen är den första delen i att öka möjligheten för hyresgäster att få en fungerande skyddslagstiftning. Det är en ganska stor förändring som har skett. Det har inte skett sedan lagarna kom på 60- och 70-talet att man sänker ribban för det som ska kunna bli tvångsförvaltning. Man tittar över skyddsbestämmelserna också när det gäller när man kan gå in med förvaltningsåtgärder.
Det har inte hänt på de senaste 40 åren. Jag ser det som ett rätt stort steg.
Ett stort steg är också att man får en prövotid. Det ger en ännu bättre signal än förvärvslagen. Det säger att den som tar över en fastighet har en prövotid där myndigheten kan gå in mycket tidigare. Det tycker jag ger en tydligare signal än vad förvärvslagen ger i dag.
Egon Frid säger att det inte finns någon stor organisation. Jo, det finns en förhållandevis stor organisation. Jag frågade till exempel Lunds kommun, som är landets tolfte kommun, hur man låg till när det gäller tjänstetimmar om man tittar på den handläggning som man har. Det rör sig om 1–1,25 tjänst per år. Man kan titta på hur det är i de flesta kommunerna. Om man i stället har denna del får man en organisation för att se till att det ska fungera när man till exempel får dessa signaler från Herrgården eller från andra ställen, och då har man faktiskt en rätt bra grund för att denna lagstiftning, bostadsförvaltningslagen, ska fungera.
Anf. 110 HILLEVI LARSSON (s) replik:
Fru talman! Det är riktigt att förvärvslagen inte förhindrar dem som inte tidigare har misskött sig att köpa fastigheter. Däremot finns det goda möjligheter när det gäller de som har missbrukat systemet. Ett konkret exempel gäller det norska företaget Acta, som agerade i bostadsområdet Herrgården i Rosengård, och som hade Newsec som fastighetsförvaltare. Dessa två aktörer är kända nu, och man kan hindra i alla fall dem från att skaffa fler fastigheter.
Det som jag tycker är tragiskt med detta förslag om att avskaffa förvärvslagen är att det nu är fritt fram för just dessa företag i Malmö och andra som verkar överallt i Sverige att köpa fastigheter. Det är först i andra ledet, när de väl har köpt fastigheter, som samhället kan gå in. Jag tycker inte att dessa företag förtjänar denna signal. Det är nästan som att vi säger att vi nu belönar dem för att lagen inte fullt ut har fungerat. Jag tycker att man skulle sända motsatt signal, nämligen att vi behåller lagen och skärper den plus att vi självklart ökar möjligheterna att hantera dem som redan har misskött sig. Där är vi helt överens. Men det ena behöver inte utesluta det andra. Man måste både kunna förhindra att fler skaffar fastigheter och försöka komma åt dem som redan har gjort det.
Något som har kommit bort är den förebyggande effekten, det vill säga att om vi tar bort lagen finns det risk för att det kommer många fler. Kronofogden har pekat på att denna lag har en preventiv effekt. Vi hade haft ännu fler oseriösa hyresvärdar och hyresförvaltare i dag om denna lag inte hade funnits. Det tycker jag är en anledning att behålla den men också att skärpa den. Det borde vi inrikta insatserna på.
Anf. 111 CHRISTINE JÖNSSON (m) replik:
Fru talman! Först och främst hade det med förvärvslagen inte gått att förhindra det som hände i Herrgården, vilket Hillevi Larsson också var inne på. Det är vi överens om. Sedan är det inte mindre tragiskt att det har gått så långt som det har gjort i Herrgården.
När det gäller både fallet Herrgården men också ett antal andra ärenden som vi har hört talas om i olika medier måste det ställas frågor om bland annat kommunernas tillsyn när man så att säga går in med miljöförvaltning och annat. Det gäller hur lång tid som det handlar om och alla de åtgärder som ska vidtas.
Det kanske mest tragiska i dessa ärenden är att det tar så fruktansvärt lång tid från det att en dålig förvaltning anmäls tills det verkligen vidtas åtgärder. Det är en del som man ska ta med sig och som förvärvslagen inte heller hindrar. Möjligen kan man använda bostadsförvaltningslagen om man sänker ribban och går in tidigare. Men jag är tveksam till det också. Man kanske också måste fortsätta diskussionen om hur man ska kunna gå in i dessa ärenden.
Man kan säga att det är möjligt att förhindra dessa företag från att köpa andra fastigheter. Det skulle man möjligtvis kunna göra om de inom en ganska snar framtid har samma ägarstruktur och annat och försöker köpa andra fastigheter. Men det som ofta händer, precis som någon tidigare var inne på, är att dessa företag går in med en annan konstellation. De går in med insider, med andra ägare eller med bulvaner. Då är det svårt att hindra dem, och då måste man bli överens om vilka åtgärder som ska vidtas när man väl upptäcker detta.
Därför är det viktigt att konstatera att vi inte har minskat ambitionen. Däremot tror vi inte att detta mål är rätt.
Anf. 112 HILLEVI LARSSON (s) replik:
Fru talman! Jag tycker att detta är fel väg att gå. Inom rättsväsendet brukar man inte resonera som så att eftersom brottslingarna har lyckats hitta kryphål i lagarna avskaffar vi lagarna. Det är faktiskt det som resonemanget går ut på, även om den andra lagen, som gäller när fastigheter väl har förvärvats, förstärks. Beträffande lagen som gäller steget före, att förvärva en fastighet, är budskapet att brottslingarna hittar kryphål och att vi då tar bort lagen helt och hållet. Det tycker jag är en förödande signal att sända ut. Det är nästan som att belöna brottslingarna.
Om det är som Kronofogdemyndigheten säger att lagen har haft en förebyggande effekt kommer vi som ett brev på posten att få ännu fler oseriösa värdar och ännu större problem. Även om vi skärper möjligheterna för samhället att ta tag i problemen när de väl har uppstått är det en långdragen process, och det är många som lider när de väntar. Det är nämligen långa väntetider. Det handlar om vitesföreläggande, och värdarna får en viss tid på sig att åtgärda problemen. De gör inte det, och då får man komma igen. Det är stora problem, och det kostar verkligen stora belopp för samhället att hålla på med dessa processer.
När det gäller inspektioner ska vi självklart i möjligaste mån inspektera dessa fastigheter. Men det är egentligen inte huvudsakligen kommunens ansvar om dessa företag är ägare, utan det är företagen som ska ta detta ansvar och redan från början se till att hyresgästerna har bra bostäder att bo i.
Denna en och en halv tjänst i Lund, eller vad det var, som krävdes för att hålla ordning på detta och upprätthålla lagen tror jag betalar sig mångdubbelt om man jämför med ett system där man släpper det fullständigt fritt för hyresvärdarna att förvalta lägenheter. Det kostar verkligen enorma belopp att rusta upp alla bostäder som blir nedgångna samtidigt som vi har bostadsbrist. Därför tycker jag att vi verkligen ska ta hand om och förvalta de bostäder som vi har och se till att vi har seriösa värdar.
Anf. 113 CHRISTINE JÖNSSON (m) replik:
Fru talman! Jag förstår inte riktigt Hillevi Larssons resonemang om kryphål eftersom det är ganska vanligt att man, om det finns stora kryphål i en lag och om det finns stora möjligheter att komma ifrån det som egentligen är ändamålet med en lag, ersätter en lag med en annan lag som ska förhindra det eller att man förändrar den lag som finns. Jag kan inte se att det är något nytt i rättspolitiken. Snarare reformerar man hela tiden de lagar som finns.
En del som fanns i förvärvslagen, alltså denna prövning, finns till viss del kvar i bostadsförvaltningslagen genom att man ger denna prövotid på tre år med möjlighet till fyra år.
Hillevi Larsson säger att det är viktigt att lagen är förebyggande. Jag kan dela denna uppfattning. Men jag har inte samma uppfattning som hon om att förvärvslagen har varit det. Det är snarare det som finns i bland annat den nya bostadsförvaltningslagen, och kanske andra signaler som man sänder ut, som innebär denna förebyggande effekt. Antalet ärenden visar väl trots allt att lagen inte har haft den förebyggande effekt som Hillevi Larsson är ute efter?
Anf. 114 JAN LINDHOLM (mp) replik:
Fru talman! Jag tyckte att Christine Jönsson i sitt inledningsanförande väldigt tydligt redovisade den människosyn som jag tycker är besvärlig i detta sammanhang där det är så tydligt att vinstintressena går före de mänskliga intressena. Det gäller till exempel när Christine Jönsson försökte redovisa omständigheter som var förmildrande för att fastighetsförvaltare hamnar i problem. Då ska tydligen boende få drabbas av det. Det är tydligen okej.
Christine Jönsson försökte också göra kommunerna till syndabockar i sammanhanget i och med att de betalar hyrorna för en del av dessa människor. Om de inte gjorde det, skulle det då göra situationen bättre att människorna blev bostadslösa?
Jag tycker att detta tydligt visar på problemet att vi har en regering med en människosyn som innebär att fastighetsförvaltarna är väsentligt mycket viktigare än de boende.
Om ni faktiskt menar allvar med ert tal om att måna om de boende kan ni, tycker jag, göra de förbättringar av bostadsförvaltningslagen som ni föreslår och som vi tycker är bra – då utan att ändra när det gäller förvärvslagen. När ni kanske efter några år – tre års prövotid tänker ni ju er – ser att bostadsförvaltningslagen i den nya tappningen och med skärpningarna i fråga ger effekter och ser att den inte behövs skulle förvärvslagen kunna avskaffas.
Det skulle vara en metodik för ert arbete, ett sätt att så att säga inte riskera att de barn som växer upp i nämnda miljöer hamnar i det utanförskap som ni säger er vilja minska. På det sättet förorsakas inte de samhällskostnader som det här riskerar att ge. Varför går ni inte den vägen och värnar människorna före fastighetsförvaltarna?
Anf. 115 CHRISTINE JÖNSSON (m) replik:
Fru talman! Jan Lindholm recenserar alliansens politik och människosyn. Jag delar inte hans uppfattning, och det tror jag att de flesta av dem som i förra valet valde alliansen inte heller gör.
Det som jag också misslyckats med, vilket kanske är min pedagogiska nackdel, är att försöka förmedla att, som bland annat Jan Lindholm varit inne på, situationen är väldigt komplex. Den ena lagen, förvärvslagen, är kanske inte alltid till hjälp eller kan styra förhållandena. Situationen är alltså komplex.
Jag försvarar inte detta med att man som hyresvärd inte har vare sig ekonomiska eller sociala problem. Men ofta stöter man på en stor komplexitet i detta. Andra ärenden – till exempel när det gäller Herrgården i Malmö – gäller snarare det som Jan Lindholm i sitt huvudanförande beskyllt marknaden för: det rena vinstintresset. Men i många av de här ärendena ute i kommunerna är det egentligen inte vinstintresset – det kan jag garantera, Jan Lindholm – som kanske försatt hyresgästerna i den situation som råder. Snarare finns kanske hyresvärdens både ekonomiska och sociala problem i bakgrunden. Allt finns med här. Det hela är, som sagt, väldigt komplext.
Hillevi Larsson var inne på en annan del, att man i de flesta av de här kommunerna av många skäl inte har någon möjlighet att välja en annan hyresvärd. Det kanske råder brist på bostäder. Det kan också vara fråga om bristande betalningsmöjligheter från hyresgästens sida. Det gör att man liksom sitter fast i en inlåsningseffekt som är väldigt negativ.
Jag vill nog konstatera att de i alliansen som jag under de här åren i riksdagen träffat och som väl är något fler än de Jan Lindholm träffat – vi umgås nog inte riktigt med samma kamrater – inte har den människosyn som Jan Lindholm försöker få det till att alliansens företrädare har.
Anf. 116 JAN LINDHOLM (mp) replik:
Fru talman! Jag tycker nog att vi även i den senaste repliken fick en väldigt tydlig bild av den människosyn som jag betackar mig för. Människorna i fråga får tydligen skylla sig själva. Den situation där socialförvaltningen och andra är inblandade är så komplex. Därför kan de här människorna bo i hus som förvaltas hur som helst. Det där tycker jag hela tiden lyser fram.
Jag fick, fru talman, inte något svar på min fråga. Mycket konkret frågade jag om varför man, om det nu är så att man först ser till människornas situation, inte kan nöja sig med att först skärpa bostadsförvaltningslagen. Ni tror ju att det är bra. Vi ställer upp på det och tycker att det är en väldigt bra idé. Varför inte testa det under ett antal år för att sedan göra en utvärdering och se om målen nås så att förvärvslagen tryggt kan avskaffas? Som jag sade här i talarstolen är vi fullt medvetna om att förvärvslagen i sitt nuvarande skick inte är en håv utan hål.
Jag exemplifierade med en känd förvaltare i Sundsvall som lyckats komma över ett par fastigheter i min lilla kommun. Trots att kommunen haft det verktyg som förvärvslagen innebär har man inte alltid kraft och ork. I och för sig representerar jag en mycket mindre kommun än den Christine Jönsson representerar. Med de verktyg som finns i dag har man inte alltid möjlighet att hinna med allt, utan ibland misslyckas man. Till och med en fastighetsförvaltare som är känd som en dålig sådan lyckas ibland komma in. Vi menar att det ändå skulle behövas skärpningar av det verktyget.
Jag tycker att det är mycket provokativt att gå till väga som man gör, att man liksom säger att man värnar om dem som drabbas men ändå tar bort lagstiftningen. Jag håller med Hillevi Larsson om att det är en främmande fågel sett till vårt sätt att arbeta. Lagen ska inte avskaffas bara för att de som begår sådana här fel lyckas hitta kryphål i den. Varför går ni inte den omvända vägen?
Anf. 117 CHRISTINE JÖNSSON (m) replik:
Fru talman! Om nu Jan Lindholm och Miljöpartiet har recenserat alliansens människosyn kan väl jag i det här fallet kosta på mig att konstatera att det är lite tråkigt att Jan Lindholm på något sätt alltid anser sig ha monopol på sanningen, att det är ett visst sätt som gör att man når dit man vill.
Jag tror inte, Jan Lindholm, att det är så enkelt, utan jag tror att det finns olika lösningar både över tid och beroende på hur problemet har uppstått och hur det ska lösas utifrån om det är fråga om en liten eller om det är fråga om en stor fastighetsägare eller utifrån om vinstintresset är det stora eller det är de ekonomiska och sociala problemen som är det. Jag tror att Jan Lindholm och Miljöpartiet verkligen har ett tunnelseende. Det gäller då sättet att se på hur alliansens politik skulle kunna hjälpa till i den delen.
Jag ska svara på din fråga, Jan Lindholm. Jag tycker att den förändring av bostadsförvaltningslagen som här föreslås tillgodoser de krav på förbättringar för den enskilda hyresgästen som egentligen både du och jag varit inne på och som handlar om hur man förhindrar att det blir som det har blivit bland annat i Herrgården. Som jag sagt tidigare tycker jag att förvaltningslagen vare sig uppfyllt målen i den delen eller löst de problem som man ser.
Därför tas nu ytterligare steg både i fråga om att, som jag varit inne på, sänka ribban när det gäller förvaltningsåtgärder och i fråga om prövotiden. Man försöker också se över det i många kommuner stora problemet med hur man får förvaltare till de fastigheter som man går in och förvaltar. Där har alliansregeringen levererat något som man från Socialdemokraterna, Vänstern och Miljöpartiet inte lyckats med under 40 år med den ena lagen och under de 30 år som den andra lagen har fungerat. Jag tycker alltså att vi har levererat mer än man lyckats med under tidigare år.
Anf. 118 LENNART PETTERSSON (c):
Fru talman! I dag föreslås riksdagen upphäva lagen om förvärv av hyresfastigheter. Detta är ytterligare ett förslag från alliansregeringen som kommer att förenkla regelverket och minska administrationen. Som centerpartist välkomnar jag självklart detta. Senare i vår kommer det här att följas upp med att också förköpslagen tas bort.
Under ett antal år har vi haft tillståndsprövning när det gäller köp av hyresfastigheter, något som nu kommer att upphöra att gälla. Kritikerna, inte minst oppositionen, hävdar att detta kommer att underlätta för oseriösa fastighetsägare att köpa hyresfastigheter.
Det är bara att erkänna att det med ett hinder mindre självklart kommer att bli lättare att köpa hyresfastigheter. Men i ytterst få ärenden har förvärvslagen betytt något. Därför tycker vi att det är bättre att ta bort den och att i stället fokusera på förvaltningen av fastigheterna. Förbud löser inte allt.
Ett annat skäl som kan motivera ett upphävande är att många i stället för att köpa fastigheter köper aktier i fastighetsbolag. I en del fastighetsaffärer har man på så sätt kringgått lagen.
Samtidigt med att vi tar bort förvärvslagen skärper vi lagstiftningen när det gäller möjligheterna att besluta om förvaltningsåläggande och tvångsförvaltning. Det gäller då i synnerhet nya ägare. Det finns möjligheter att direkt kräva tvångsförvaltning om det finns skäl för det. Detta kommer att avskräcka oseriösa företagare från att köpa fastigheter. Där kommer den förebyggande effekten.
Fru talman! Trots gällande lagstiftning har vi sett många skrämmande exempel på att oseriösa fastighetsförvaltare har misskött sina fastigheter. Många hyresgäster har farit illa. Ibland har bostäderna inte ens bedömts vara människovärdiga. Som hyresgäst ska man kunna känna både trygghet och trivsel i sitt boende. Det känns därför bra att vi nu ökar möjligheten att tvångsförvalta fastigheter. Förhoppningsvis kommer det att få den önskvärda effekten att vi slipper se fler fall som Herrgården i Malmö.
Fru talman! Det finns en motion om att tvinga kommunerna att ordna förvaltare till misskötta fastigheter, men utskottet föreslår att denna motion avslås. Jag instämmer i detta. Även om kommunerna har ett ansvar för att deras invånare ska ha någonstans att bo känns det onödigt att påtvinga kommunerna det uppdraget. Villkoren för förvaltning kommer att förbättras med snabbare betalningar, och förhoppningsvis ökar det intresset för att förvalta. Räcker inte det får vi väl komma tillbaka med fler förslag som stimulerar intresset för att bli förvaltare. Hyresgästerna ska i varje fall inte behöva bli lidande.
Jag nöjer mig med detta och yrkar bifall till förslaget i utskottets betänkande samt avslag på reservationen och motionen.
Anf. 119 LARS TYSKLIND (fp):
Fru talman! Jag börjar med att instämma i de inlägg som mina allianskolleger Christine Jönsson och Lennart Pettersson har gjort. Vi delar synen på den problematik vi diskuterar här i dag. Jag yrkar också bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationen.
Fru talman! Jag skulle kunna ha en liten diskussion om lagstiftning. Lagstiftning är i grunden ett redskap för att uppnå vissa bestämda mål, men det förutsätter att den är utformad på ett sätt som effektivt bidrar till att uppnå dessa mål i den faktiska verkligheten. Att verkligheten inte alltid är bra beskrev inte minst Hillevi Larsson i sin inledning. Förhållandena i Herrgården i Malmö är naturligtvis en vidrig situation.
I dag debatterar vi förvärvslagen, eller mer exakt lagen om förvärv av hyresfastighet m.m., kontra bostadsförvaltningslagen och hur balansen mellan dessa lagar ska vara. Jag vill dra en parallell – den kanske haltar lite – till en debatt 2005 då vi diskuterade jordförvärvslagen kontra skogsvårdslagen. Vid det tillfället ville Folkpartiet stärka skogsvårdslagen i stället för att, som hände, skärpa jordförvärvslagen. Även den hade nämligen visat sig vara ett ganska ineffektivt medel. Vårt motiv var då som nu att man om man inte effektivt kan använda en lagstiftning vid förvärvet måste ha en lagstiftning som säkrar att fastighetsägare tar ansvar för sin egendom.
Fru talman! Det kanske var en lite haltande utvikning, men jag tycker ändå att det fanns en parallell. Om man går tillbaka till dagens betänkande och pratar om förvärvslagen och bostadsförvaltningslagen kan man konstatera att de helt klart har en sak gemensamt, och det är att de båda vill tillvarata hyresgästernas intressen.
Frågan som har ställts är vilket som är det effektivaste sättet att göra detta – totalt sett. Vi måste prata om en helhet. Det är egentligen inte det att den ena lagen står mot den andra, utan det är resultatet som betyder något för den enskilda hyresgästen. Den fråga man måste ställa är då om det lämpligaste är att försöka förhindra olämpliga fastighetsägare att köpa fastigheter eller om det är att ha en skärpt lagstiftning för att säkra en god förvaltning av fastigheter.
I betänkandet är detta tydligt besvarat. Utskottet ställer sig bakom alliansregeringens proposition, där det tydligt framgår att det effektivaste sättet att tillvarata hyresgästernas intressen är att förvärvslagen upphävs samtidigt som bostadsförvaltningslagen skärps. Detta kommer att ske i månadsskiftet februari/mars i år, tror jag.
Fru talman! I reservationen ser man att den samlade oppositionen – Socialdemokraterna, Vänstern och Miljöpartiet – vill ha en översyn av förvärvslagen. Det kan man vilja, men jag vill påstå att det är precis det som har skett. I en utredning med samma namn som dagens betänkande, Ägande och förvaltning av hyreshus, har detta faktiskt setts över. Det har lett till vissa slutsatser, och propositionen bygger på dem. Tankesättet har utvecklats ytterligare, men det är faktiskt inte så att regeringen lägger fram en proposition utan att ha sett över förutsättningarna grundligt. I dagens debatt framgår dock med ganska stor tydlighet att det svar som utredningen kom med tydligen inte är det svar oppositionen ville ha – den var inte nöjd med svaret.
Utredningen visar tydligt att förvärvslagen har klara brister och att den är direkt ineffektiv när det gäller att hålla olämpliga fastighetsägare borta från bostadsmarknaden. Samtidigt som den har svagheter medför den administrativa bördor med tidsförluster och kostnader för enskilda. Den tillför även kostnader för det allmänna, inom kommunerna och hyresnämnderna. Dessa kostnader och denna arbetsinsats motsvarar inte alls resultatet, och det är det som kallas ineffektivitet.
Man kan naturligtvis lyfta fram fall där förvärvslagen har hindrat någon fastighetsägare att köpa ett hus, men frågan är om man kan ha en lagstiftning som är så ineffektiv. Det är det som är frågeställningen, och vi har dragit slutsatsen att man inte kan det.
Det har i utredningen också visat sig att det saknas en enhetlig tillämpning över landet, vilket är en rättssäkerhetsfråga. Det har även visat sig att det går att kringgå lagen. Det är klart att man alltid kan komma med motargumentet att lagen kan skärpas till så att den inte går att kringgå, men är detta det effektivaste sättet? Vi har kommit till slutsatsen att svaret på den frågan är nej.
Fru talman! När man ser att en lagstiftning inte fungerar optimalt och effektivt måste man byta strategi, och det är precis det alliansregeringen gör med sin proposition som utskottet ställer sig bakom. Som jag sade förut gäller det att se på helheten och att man har en samlad lagstiftning som totalt sett är effektiv. Det är det som har betydelse för den enskilda hyresgästens intressen. När det gäller bostadsförvaltningslagen är vi tydligen överens. Oppositionen tar dock inte ställning till helheten, utan den ser bara lagarna för sig trots att de är samverkande och har samma syfte i sammanhanget.
Att sänka kraven för att komma till ett förvaltningsåläggande innebär naturligtvis att man kan gå in och ingripa tidigare, med mindre bevisbörda. Den yttersta konsekvensen, tvångsförvaltning, finns också kvar. Det har tagits upp här – någon sade att vi har kallat det prövotid – att kraven under de tre första åren sedan man har fått lagfart är lägre. Det räcker alltså med att det finns anledning att anta att förvaltningen är dålig för att man ska kunna ingripa. Jag kan inte se något annat än att det måste vara mycket effektivare, bättre och tydligare att ha en prövotid där man ser vad som faktiskt händer.
Beslut enligt förvärvslagen är trots allt bara en prognos – man gör en bedömning av hur en fastighetsägare tros kunna sköta en framtida förvaltning. Det finns naturligtvis en stor osäkerhet i detta, och det är nog förklaringen till att det faktiskt finns så oerhört få fall där en försäljning faktiskt hindras. Det har med rättssäkerhet att göra; det går inte att bara ha ett löst antagande, utan man måste ha ordentligt på fötterna om man ska komma med en sådan prognos och faktiskt förhindra människor att förvärva en fastighet.
Vi har inte diskuterat siffror och vilka dimensioner vi egentligen pratar om. Det finns en siffra – jag tror att den står i utredningen – att det 2007 inkom 3 400 anmälningar till kommunerna för prövning. Av dem gick, tror jag, 15–20 till prövning, och två tredjedelar av dessa fick ändå tillstånd att förvärva. Det rör sig alltså om i storleksordningen fem stycken på ett år som inte fick tillstånd. Man kan inte säga att en sådan lagstiftning är effektiv. Verkligheten visar nämligen att Sverige ändå inte är fritt från oseriösa och dåliga fastighetsförvaltare. Det är vi helt överens om.
Jag tror också att vi faktiskt är överens om den problembeskrivning som finns. Det är naturligtvis inte acceptabelt att inte förvalta och sköta sina hyresbostäder på ett bra sätt.
Med det tackar jag för ordet, men jag vill tillägga en sak, fru talman. Detta handlar om att få till en effektiv lagstiftning för att skydda hyresgästernas intressen. Att som Jan Lindholm översätta det till att vi skulle ha olika människosyn tycker jag är märkligt och, vill jag påstå, närmast oförskämt.
Anf. 120 EGON FRID (v) replik:
Fru talman! Många gånger stämmer det, Lars Tysklind med flera, att vi kritiserar regeringen för att man beslutar om att ta bort lagstiftning eller förändra fungerande viktiga verksamheter utan att först göra en utredning. Nu har vi inte kritiserat regeringen för att inte ha gjort någon utredning i det här fallet, utan utifrån att det varit en utredning inför propositionsarbetet och att den utredningen med många tunga remissinstanser förordar att förvärvslagen finns kvar, att den reformeras och moderniseras för att täcka in områden som den behöver täcka in som kommit till sedan lagen tillkom på 70-talet. Det är många nya delar som har tillkommit. I dag förvärvar man fastigheter på ett annat sätt än vad man gjorde tidigare med möjligheter att kringgå ett rakt förvärv, något som man tidigare gjorde i större utsträckning. Det är tunga remissinstanser, bland annat Kronofogdemyndigheten, som tar upp den preventiva funktionen.
Lars Tysklind bygger sitt anförande på att det är en ineffektiv lag. Det faller på sin egen orimlighet. Utredningen tar fasta på att den ändå har stor betydelse. De flesta tunga remissinstanser hävdar att det är en viktig lagstiftning som haft en preventiv effekt som behöver förstärkas.
Vi är överens om att bostadsförvaltningslagen behöver förbättras. Här ser regeringen en möjlighet till att göra förbättringar. Varför ser inte regeringen samma möjligheter att göra förbättringar i förvärvslagen för att få det samlade skydd som en förvärvslag och en stark bostadsförvaltningslag kan innehålla?
Anf. 121 LARS TYSKLIND (fp) replik:
Fru talman! Det har tagits upp av flera att det finns remissinstanser som talat om den preventiva effekten. Kronofogdemyndigheten säger att det som talar för lagen är att den har en preventiv effekt. Och det säger även regeringen i propositionen. Det är väl ingen här som inte tror att det kan ha en viss preventiv effekt.
För alla system gäller att lägger man om någonting måste man utvärdera och följa upp vad som händer. Hur stor är den preventiva effekten? Jag tror inte att vare sig Egon Frid eller jag kan säga det egentligen. Jag tycker inte att man ska överdriva åt vare sig det ena eller det andra hållet.
Det är faktiskt utredningens slutsats att det effektivaste är att flytta tyngdpunkten från förvärvslagen till bostadsförvaltningslagen. Utredningen talar inte om att utveckla förvärvslagen och bostadsförvaltningslagen parellellt. Man säger i slutsatserna att det effektivaste är att avskaffa förvärvslagen och lägga tyngden på bostadsförvaltningslagen. Sedan har vissa remissinstanser synpunkter på detta, men det är blandade synpunkter. Den preventiva effekt som mycket av oppositionens argumentation bygger på är inte så entydig, men att den finns naturligtvis är nog sant.
Anf. 122 EGON FRID (v) replik:
Fru talman! Tack, Lars Tysklind, för att ändå ge oss det erkännande att vi har läst betänkandet och propositionen med de ögonen att vi ser att det finns en tydlig substans i utredning, propositionen och betänkandet för att försvara att förvärvslagen ska finnas kvar, att den behöver utvecklas och utgöra ett viktigt preventivt skydd till förmån för hyresgästerna. Därmed finns det kloka och viktiga argument för att bibehålla förvärvslagen, särskilt med de intentioner som regeringen har redovisat i olika sammanhang, bland annat i de debatter vi haft med både Mats Odell och Beatrice Ask om hur vi kan stärka hyresgästernas skydd, hur vi kan få till en bättre förvaltning av hyresfastigheter, som också är ett viktigt skydd för hyresgästerna. Hur kan vi få till en tvångsförvaltning, som vi måste tillgripa som ett ytterst skydd för både hyresgäster och fastighetsbestånd? Det är därför märkligt att vi behöver debattera ett förslag i dag om att avskaffa förvärvslagen när vi egentligen är överens om att den är viktig, behöver finnas kvar och gör nytta.
Vad som återstår är en ren ideologisk produkt. Det är en politisk utredning som ligger bakom, och det finns viktiga tunga remissinstanser som ger stöd för att förvärvslagen ska finnas kvar. Det enda som ytterst finns kvar för er att tillgripa som ett bärande argument är att det ingår i regeringens förenklingsarbete. Det är snudd på cyniskt att säga att detta ingår i regeringens förenklingsarbete när det minskar skyddet för hyresgästerna i våra bostadsområden i landet.
Anf. 123 LARS TYSKLIND (fp) replik:
Fru talman! Vi anser inte att det minskar skyddet för hyresgästerna, utan vi gör det här på ett annat sätt. Det är precis som jag sade i mitt anförande: Märker man att ett system eller lagar inte är så effektiva som man kan kräva får man byta strategi, inte stångas vidare med någonting som tydligen inte fungerar.
I all lagstiftning kan man naturligtvis lägga in förbud mot allting. Det måste vägas mot nackdelar, kostnader och sådant. De allra flesta är seriösa fastighetsägare. I 99 procent av fallen prövar man inte. Vi vet inte om alla dessa är seriösa, men beträffande 98-99 procent av de anmälningar som kommer in till kommunerna anser kommunerna att det är okej. För alla dessa affärer blir det en fördröjning. Bland annat den nackdelen får man väga in. När man väl kräver prövning visar det sig enligt både hyresnämnden och Svea hovrätt att två tredjedelar ändå får rätt att förvärva. Det är klart att man fångar upp några, men till vilket pris?
Jag vill då påstå att det är en väldigt ineffektiv lagstiftning, att vi bör byta strategi och lägga fokus på att säkra att fastighetsägare verkligen förvaltar sin egendom på ett bra sätt. Jag vill påstå att det inte är så att det skulle betyda att hyresgästernas intressen tas till vara på ett sämre sätt.
Som jag sade och som regeringen så tydligt skriver måste man följa utvecklingen och utvärdera systemen. Så är det med all lagstiftning, och det här är lagar har funnits i 30–40 år. De har förändrats över tid – allting förändras ju över tid. En utvärdering är grunden för allt förbättringsarbete. Jag vill inte utesluta att det här också måste förändras över tid, men jag är helt övertygad om att det här tillvaratar hyresgästernas intressen på precis lika bra sätt som om man hade gått på oppositionens förslag. Dessutom innebär det här en förenkling.
Anf. 124 YVONNE ANDERSSON (kd):
Fru talman! Jag tycker att vi har hamnat i en rätt så rörig debatt. Hillevi Larsson från Socialdemokraterna målar upp den rysliga bilden av kackerlackor i Malmö, hur de springer i ansiktena på barnen och så vidare. Egon Frid lovar att återinföra förvärvslagen om rödgröna vinner valet. Så har vi miljöpartisten som pratar om vår människosyn. Helt plötsligt får vi en rätt rörig debatt.
Vad innebär den här betänkandedebatten egentligen? Jag tycker att det är intressant att vi har en lag som tillkom 1975, alltså innan miljonprogrammets bostäder byggdes eller i samband med det. Den lagen har visat sig vara ineffektiv. Vid 98–99 procent av alla prövningar blir det bara en tidsutdräkt för seriösa fastighetsägare som vill köpa företag.
Vi har en lag där utredningen, på grund av att lagen är ineffektiv och att den innehåller moment som inte är önskvärda, inte anser att det finns anledning att ha den kvar. Där är vi inte överens, Egon Frid, om du har tid att lyssna på mitt anförande.
Vad vi i stället gör är att vi försöker möta de positiva effekter som lagen möjligtvis hade innan genom att skärpa bostadsförvaltningslagen. Vårt bud är att hitta en förenkling i reglerna så att det blir ett effektivare system, och jag kan inte förstå annat än att det skulle vara bra. Ärligt talat trodde jag inte ens att det skulle bli en debatt om det här, eftersom jag tycker att det är rätt tydligt vad utredningen kommit fram till och vad som är rimligt att göra i det här läget.
Jag tänker ställa ett par frågor. Den ena är till Egon Frid, herr talman. Jag undrar: Är det så att ni lovar här och nu – det är viktigt att veta införa valrörelse och annat – att ni ska återinföra denna ineffektiva lag som har fått så mycket kritik i utredningen? Är det ett löfte är det viktigt att våra väljare får veta det, alla de som tycker att det har tagit alldeles för lång tid genom den här förvärvslagen.
Till Hillevi Larsson skulle jag gärna vilja ställa frågan: Under vilken ledning byggdes miljonprogramsområdena? Och vilka är intresserade av att få bukt med de här problemen? Jag vet att för något år sedan lovade Mona Sahlin från Socialdemokraterna att det skulle tillskapas 5 + 5 + 5 miljarder för att få bukt med problemen. De pengarna har vi åtminstone inte det senaste halvåret hört någonting om. Är de borta? Finns de någonstans? Det är inte något som har framkommit den senaste tiden.
Det är lite intressant att veta vad det är som oppositionen egentligen vill ha för att stå upp för hyresgästernas intressen. Räcker det inte med denna skärpning av bostadsförvaltningslagen? Vad är det konkret som ni vill ha in mer? Eller är det så att ni bara vill ha kvar de gamla lagarna som egentligen inte är effektiva längre utifrån gällande regler?
Med detta vill jag tacka för ordet och yrka bifall till utskottets förslag till beslut i betänkandet och avslag på samtliga motioner.
Anf. 125 HILLEVI LARSSON (s) replik:
Herr talman! Jag tycker att det som Yvonne Andersson tog upp om kackerlackorna i miljonprogramsområdena i allra högsta grad har med dagens debatt att göra. Jag skulle inte vilja kalla det ett sidospår, utan tvärtom är det kärnan i debatten. Alltihop handlar ju om hur vi ska kunna värna hyresgästernas intressen.
Det finns de facto människor som har drabbats fruktansvärt. De exempel som jag tog är väl de allra värsta. Sedan finns det säkert massor i mellanskiktet, alltså som inte har kackerlackor springande över sina kroppar på nätterna. Men det här är ingen överdrift. Det är ett skräckexempel på något som faktiskt har hänt i verkligheten. Och hemskast av allt tycker jag är att det har pågått under många år. Det visar väl att det när någon redan äger en fastighet är problematiskt att komma åt problemen. Därför tycker jag att det vore bra att öka möjligheterna att komma åt problemen när någon redan äger en fastighet. Men varför vi inte ska jaga dem redan innan de skaffar fastigheten är det som jag över huvud taget inte kan förstå.
Konkret innebär det här att vi tar bort förvärvslagen, att de företag som har orsakat att barn drömmer mardrömmar på nätterna för att kackerlackor springer över deras ansikten kan köpa nya fastigheter nu utan att vi kan hindra det. Sedan får vi gå in i andra ledet, när de väl har fastigheten, och försöka stoppa dem då. Men jag kan inte förstå varför det ena utesluter det andra.
Är det så att man kan förstärka bostadsförvaltningslagen, vilket regeringen nu föreslår, borde man i rimlighetens namn också kunna förstärka förvärvslagen. Det förstår jag inte varför man har gett upp. Det måste gå att täppa till kryphålen, speciellt med tanke på att lagen är gammal. Det är väl bara att modernisera den.
Jag vill också nämna att miljonprogramsområdena byggdes innan lagen kom till, så det är inte så att alltihop har hänt efter det.
Anf. 126 YVONNE ANDERSSON (kd) replik:
Herr talman! Vi ser det här problemet. Det var också därför som jag frågade Hillevi Larsson vart pengarna tog vägen som oppositionen lovade för ett par år sedan.
Vad vi gör nu är att vi skärper bostadsförvaltningslagen för att komma åt problematiken. Och just det faktum att det är en problematik nu visar att den tidigare lagen inte har varit särskilt effektiv.
Nu skärper vi till bostadsförvaltningslagen. Som Hillevi Larsson säkert känner till efter en artikel i Aftonbladet av vår bostadsminister kommer han att samla aktörer för att underifrån försöka angripa problematiken i miljonprogramområdena. Så det görs hela tiden något, och alla tycker att det som har hänt är väldigt rysligt. Det innebär inte att vi inte tar till vara hyresgästernas intressen och försöker hitta vägar för att åtgärda problematiken. Men det tror vi inte att man gör effektivast genom att behålla en lag som drabbar väldigt många seriösa förvaltare. Det är där vi skiljer oss åt.
Anf. 127 HILLEVI LARSSON (s) replik:
Herr talman! Statens finanser ser inte så goda ut för tillfället, utan överskott har vänts till underskott. Det är den verkligheten vi måste utgå från. Trots det kommer vi att gå till val på att rusta upp miljonprogrammen, och självklart kommer vi att uppfylla det vallöftet.
Jag tycker inte att det är staten eller kommunerna som ska ta hela bördan, utan man ska se till att också de som orsakar de här skadorna får vara med och betala kalaset. Det bästa sättet tycker jag är att jaga dem från alla håll, att se till att de inte kan skaffa fler fastigheter, att se till att kompetensen ökar i kommunerna så att fler blir anmälda och att se till att skärpa den här lagen. Men även om det skulle dröja innan lagen skärps, för man kommer så klart att få titta lite närmare på exakt hur den ska skärpas, tycker jag att det är mycket bättre att behålla den än att avskaffa den.
Precis som Hyresgästföreningen sade innebär det en viss fördröjning för de två tredjedelar som är anmälda men ändå får köpa fastigheter. Men det måste vägas mot den tredjedel av de anmälningar som leder till att fastighetsförvaltarna och fastighetsägarna över huvud taget inte får äga lägenheter. Även om det är ett fåtal fall är det hundratals hyresgäster som är berörda, för det är ju stora fastigheter som köps.
Ska vi verkligen offra alla dessa hyresgäster för att man tvunget vill avskaffa den här lagen? Nej, jag tycker att vi ska tänka på dem som behöver hjälp i dag. Vi ska tänka på att det kanske finns en och annan hyresvärd som inte köper fler fastigheter därför att de redan har misskött sitt bestånd så grovt att de ser att det finns en stor risk. Till exempel kommer nog inte de som har misskött sig i Rosengård att försöka köpa fler fastigheter inom den närmaste tiden, men med en avskaffad lag är den risken stor.
Anf. 128 YVONNE ANDERSSON (kd) replik:
Herr talman! Jag vill återigen uppmärksamma på att vi skärper bostadsförvaltningslagen. Och vi hoppas att det inte ska finnas några bestånd som missköts, utan att man är uppmärksam från början.
Den sittande regeringen gör saker för miljonprogrammen nu och försöker angripa hela problematiken som rör sig långt utöver själva standarden och kvaliteten på bostäderna, som har att göra med bråk, ungdomsbråk, stenkastning och allt vad det är, för att hitta kraften underifrån och bygga nätverk som kan hjälpa till att ombesörja en upprustning i vid bemärkelse av de här områdena.
Överläggningen var härmed avslutad.
civilutskottets betänkande 2009/10:CU3
Ägande och förvaltning av hyreshus (prop. 2009/10:21).
Anf. 102 HILLEVI LARSSON (s):
Fru talman! Det är framför allt en scen som har bitit sig fast i mitt medvetande och som angår den här debatten. Det var när vi fick se tv-inslaget om kackerlackorna i Rosengård. Det var bland annat en barnfamilj som intervjuades. Situationen var fruktansvärd. Man kunde med egna ögon se hur illa ställt det var. Det var inte bara hörsägen, utan man kunde se hundratals, till och med tusentals, kackerlackor krypa omkring.
De drabbade barnen var inte förskonade från kackerlackorna vare sig dag- eller nattetid. De fanns hela tiden överallt. På natten skulle barnen sova, och de kunde inte ta bort kackerlackorna. Kackerlackorna kröp över barnens kroppar, inte minst över ansikten och ögon. En barnläkare hade tittat på hemsituationen, och läkaren hade krävt att problemen skulle åtgärdas omedelbart. Flera år senare visade sig situationen vara precis densamma.
Barnen led av mardrömmar och posttraumatiskt stressyndrom på grund av kackerlackorna som nätterna igenom sprang över ansiktena. Budskapet till familjen från förvaltningsföretaget som hade ansvar för deras hyreslägenhet var att det var familjens eget fel att det fanns kackerlackor och även att det var fukt- och mögelskador i lägenheten. De hade inte städat tillräckligt. Det visade sig att familjen städade mer än normalt, mer än man egentligen ska behöva göra. Varje dag städade de undan alla kackerlackor, men det kom hundratals, tusentals, nya hela tiden. De kröp fram i nedgången köksutrustning och i det fuktskadade badrummet. Det här var bara en av många drabbade familjer.
Tyvärr finns ett stort mörkertal. Det är inte allting som vi får höra i medierna. Det här var verkligen ett skräckexempel.
Denna familj, och många med den, är fast i en utpressningssituation. I många fall är det höga hyror trots att det inte sker något underhåll av bostaden, vilket är förvaltarens och hyresvärdens ansvar. De har ingen annanstans att bo. I Malmö, där jag kommer ifrån, är bostadsbristen stor. Det finns helt enkelt ingen annanstans att flytta. Därför hjälper det inte heller att klaga. Hyresvärden vet om att de inte har någonstans att ta vägen och struntar i dem. Samtidigt gör bolagen feta vinster på människor i en desperat situation. De tar ut överhyror trots att de inte ens underhåller beståndet.
I dessa frågor är det självklart att ingripa när katastrofen är framme – när det har gått så här långt som i fallet med kackerlackorna. Ännu bättre är det om man lyckas förebygga så att det över huvud taget inte uppstår en sådan situation. Ett utmärkt sätt att förebygga är att se till att hyresvärdar som har misskött sig tidigare inte får köpa nya fastigheter och göra om samma sak igen. Här finns något som heter förvärvslagen. Den är till för att förhindra just detta. Nu föreslår regeringen i sin proposition – och majoriteten i utskottet är med på detta – att förvärvslagen ska avskaffas. Motiveringen är att syftet med lagen är bra, det vill säga att förhindra oseriösa fastighetsförvaltare och hyresvärdar att ta över fastigheter – som i slutändan drabbar hyresgästerna. Men lagen har inte fungerat tillräckligt bra, det vill säga man har inte kommit åt oseriösa aktörer. Då är helt enkelt lösningen att avskaffa lagen.
Jag tycker att man borde se detta precis tvärtom. Om vi inte når tillräckligt många borde vi i stället skärpa lagen och titta på de kryphål som har utnyttjats för att komma undan lagen. Ett sådant kryphål är det som kallas indirekt förvärv, det vill säga att bakvägen skaffa sig ägande i fastigheterna men det syns inte på ytan.
När det gäller övriga lagar brukar vi när folk hittar kryphål försöka täppa till kryphålen. Vi tar inte bort hela lagen. I det här fallet borde vi inte ge upp utan i stället försöka förhindra att de oseriösa aktörerna får ett ännu större bestånd av bostäder som gör att ännu fler hyresgäster riskerar att drabbas.
Även om lagen inte fungerar ultimat, man når inte tillräckligt många som borde stoppas, stoppas en tredjedel av dem som anmäls. Det är så det går till, det vill säga kommuner anmäler till hyresnämnden att den som vill köpa en fastighet verkar oseriös och vill kontrollera personen eller bolaget. Det är ändå rätt många, med tanke på hur många hundratals hyresgäster som kan vara berörda i varje enskilt fall där man lyckas stoppa någon. Det jag nu är rädd för är att det även för denna tredjedel av de anmälda som i dag stoppas blir fritt fram att ta sig in på bostadsmarknaden – de flesta är redan där inne – skaffa ännu fler fastigheter och tjäna ännu mer pengar på hyresgästernas bekostnad genom att inte underhålla bostäderna och ta ut överhyror.
Jag tycker att vi borde göra tvärtom. I stället för att ge upp måste vi höja ambitionsnivån och komma åt de indirekta förvärven, som det kallas när man bakvägen skaffar inflytande och ägande över fastigheter, och öka kompetensen. Jag tror att man redan med nuvarande lag skulle kunna komma åt många fler. Då handlar det om att anmäla, och då handlar det om kunskap om hur det ser ut och vilka som har misskött sig och om att försöka anmäla i tid så att de inte kan skaffa ännu fler fastigheter.
Jag tror att det allra viktigaste med den här lagen är den preventiva effekten, det vill säga att kunna förebygga genom att de oseriösa aktörerna inte vågar skaffa fler fastigheter när de har missbrukat dem de redan har då de vet att det finns en risk att de blir anmälda.
Kronofogdemyndigheten, som har avstyrkt förslaget att avskaffa lagen, menar att detta är den viktigaste funktion som lagen har. Risken med att avskaffa lagen är att det blir ännu fler oseriösa som inte ser några hinder alls för att ge sig in på den här marknaden.
Jag tycker att det är ett tungt argument för att behålla lagen. Även om man inte skulle skärpa den är det bättre att behålla den än att ta bort den, men självklart borde vi hellre skärpa lagen så att vi kommer åt ännu fler bovar och banditer som tjänar pengar på fattiga människor.
Konsumentverket och Boverket tycker också att vi ska behålla lagen. Konsumentverket pekar på att vi måste tänka på alla de hyresgäster som på detta sätt i dag slipper ha oseriösa värdar på grund av lagen. Även om vi inte stoppar så många oseriösa aktörer är det många hyresgäster som bevaras från oseriösa hyresvärdar och oseriösa förvaltare.
En sak är vi i oppositionen överens med majoriteten om – och vi är överens med regeringen – är att bostadsförvaltningslagen ska skärpas. Detta är steg två. När någon väl har lyckats komma över en fastighet och börjar missköta sig grovt finns det en möjlighet att ingripa från samhällets sida. Det här har varit svårt att göra, har man kunnat se. Många kommuner har haft problem med det, för det krävs ett väldigt stort missbruk för att man ska kunna ingripa. Nu föreslås att vi ska göra det lättare att ingripa. Vi tycker att det är jättebra, så där är vi helt överens.
Däremot tycker vi att det är tragiskt att det ska behöva gå så långt. Målet måste vara att stoppa dem innan de har sett till att husen förfaller fullständigt. Det ligger i både hyresgästernas och samhällets intresse att fastigheter inte ska förfalla på detta sätt. I slutändan blir det stora kostnader både om det är kommunen som ska ta ansvar och om det är någon ny, seriös ägare som tar över. Då måste man rusta upp, och det kostar mycket mer att rusta upp än att sköta det kontinuerligt.
Därför tycker jag att vi inte ska ge upp när det gäller att hindra oseriösa fastighetsägare att skaffa fler fastigheter. Risken är annars att signalen blir: Fortsätt att köpa! Det spelar ingen roll hur många ni redan har och hur mycket ni missköter dem – det är fritt fram att köpa fler. Då minskar också kommunens möjligheter att stoppa det.
Avslutningsvis vill jag säga att tvångsförvaltning är ett stort problem. Det är det man kan ta till när man finner att det har missbrukats och man försöker rätta till situationen. Det är inte så många som vill gå in och ta över de förfallna bostäder som det handlar om, och då hamnar hyresgästerna i kläm. Något som jag tycker att vi måste jobba vidare med är att hitta förvaltare som kan ta över.
Jag yrkar bifall till reservationen.
Anf. 103 EGON FRID (v):
Fru talman! Det har sedan länge ansetts angeläget att förhindra att olämpliga personer eller företag förvärvar hyresfastigheter. Förvärvslagen har haft och har till syfte att förhindra detta. Om en kommun begär prövning av ett förvärv av en hyresfastighet får förvärvet genomföras endast efter tillstånd av hyresnämnden. Det har också ansetts nödvändigt med regler som gör det möjligt att ingripa i efterhand mot hyresvärdar som inte sköter fastighetsförvaltningen på ett tillfredsställande sätt. I bostadsförvaltningslagen finns därför regler om att hyresnämnden under vissa förutsättningar kan besluta att en fastighet ska förvaltas av annan än fastighetsägaren, det som kallas tvångsförvaltning.
Enligt förvärvslagen får en fastighet som är taxerad som hyreshusenhet förvärvas endast efter tillstånd av hyresnämnden. Tillståndsplikten gäller flertalet slag av förvärv, bland annat köp, byte och gåva, men inträder först om den kommun där fastigheten är belägen har begärt hyresnämndens prövning.
Fru talman! Vad behöver då göras? Jo, vi behöver ett starkare skydd för att förhindra oseriös förvaltning av hyreshus, utifrån den otrygghet som många hyresgäster känner och utifrån den urusla förvaltning vi ser exempel på från flera orter i landet – inte, som regeringen föreslår, ta bort en lag som borde kunna fungera bättre men som i dag är ett verktyg för att öka tryggheten för hyresgästerna.
Inledningsvis yrkar jag därför bifall till reservationen i betänkandet.
Det är fortfarande angeläget att förhindra att olämpliga personer eller företag förvärvar hyresfastigheter. Vi ser runt om i landet exempel på olämpliga och oseriösa fastighetsägare som förvärvar och förvaltar hyreshus. Vi ser dock och får tydliga signaler från framför allt Hyresgästföreningen om att nuvarande förvärvslag har haft en viktig betydelse för att förhindra oseriösa fastighetsägare. Tydliga exempel finns här från bland annat Malmö. Samtidigt är Herrgården i Malmö, som Hillevi Larsson har beskrivit, det tydligaste skräckexemplet på just oacceptabel misskötsel och undermålig förvaltning.
Nuvarande förvärvslag behöver, i stället för att upphävas, reformeras! Den behöver reformeras för att bli den garanti – ihop med andra viktiga lagar på området, som bostadsförvaltningslagen – som kan förhindra oseriösa fastighetsägare och oseriös fastighetsförvaltning. Vi behöver en skärpt förvärvslag som än tydligare och än kraftfullare hindrar olämpliga personer eller företag att förvärva hyreshus. De problem som i dag tydligast visar sig i den privatägda delen av Herrgården i Malmö säger oss att vi inte ska minska ambitionsnivån utan i stället skärpa lagstiftningen. De brister som vi alla ser i Herrgårdens mycket bristfälliga förvaltning borde omedelbart vara grund för tvångsförvaltning.
I vår gemensamma reservation uppmärksammar vi att regeringen med sitt förslag väljer att gå emot en rad tunga remissinstanser, som Kronofogdemyndigheten, Konsumentverket och Boverket. En annan tung remissinstans, Hyresgästföreningen, anser att alla förvärv ska prövas, oberoende av om köpet avser själva hyreshuset eller andelar eller aktier i ett bolag som äger huset. Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet förslår att grunderna för att vägra förvärvstillstånd ska tydliggöras.
Som ett alternativ till upphävande av förvärvslagen efterlyser hyresnämnderna i Göteborg och Sundsvall överväganden som tar sikte på indirekta förvärv, till exempel hur det på ett effektivt sätt kan förhindras att anmälningsplikten för aktieförvärv kringgås.
I övrigt är remissinstanserna delade. Det finns hyresnämnder och länsstyrelser som både tillstyrker och avstyrker propositionen.
Problemen i dag med oseriös hyresförvaltning kan i sig inte utgöra grunden för att upphäva förvärvslagen. Ser regeringen verkligen problemet, vilket både Mats Odell och Beatrice Ask nyligen har uttryckt i debatter i riksdagen, borde tillämplig lagstiftning i stället stärkas. Problemet med bristande enhetlighet vid tillämpningen av lagen kan heller inte utgöra grund för att upphäva lagen. I alla fall av bristande enhetlighet är behovet i stället en förtydligad lagstiftning, vilket i det här fallet flera remissinstanser föreslår i stället för ett upphävande.
Detsamma gäller regeringens argument att reglerna kringgås genom indirekta förvärv, ett utdraget förfarande och behovet av en effektivare sanktion. Alla dessa områden och övriga behov av förbättringar bör gå att få till stånd genom skärpningar i förvärvslagen.
Fru talman! I propositionen föreslås även bland annat att bostadsförvaltningslagen skärps. Det är viktiga signaler från lagstiftarna att stärka hyresgästernas ställning genom ökade möjligheter att få till stånd ingripanden mot fastighetsägare som inte sköter sig.
Målet med en skärpt bostadsförvaltningslag måste vara, utifrån dagens problem med oseriösa ägare av hyreshus, att stärka lagen när det gäller möjligheter att tillgripa tvångsförvaltning. Tyvärr föreslår inte regeringen detta, trots uttalanden från både Mats Odell och Beatrice Ask i den riktningen.
I propositionen föreslås lägre krav för ingripande i vissa fall när det gäller beslut om särskild förvaltning. Detta är en bra skärpning.
Sedan känns det, i ljuset av missförhållandena när det gäller de norska ägarna i Herrgården och på andra håll i landet, som att det finns ett stort behov av att överväga ett förvaltningsförbud eller näringsförbud för oseriösa personer eller företag som äger och förvaltar hyreshus.
Hillevi Larsson tog upp problemet med att hitta förvaltare som vill förvalta hus vid tvångsförvaltning. Jag tycker att det vore rimligt att titta på om de allmännyttiga kommunala bostadsföretagen skulle kunna utses till förvaltare, bland andra, av hus vid tvångsförvaltning, detta för att öka möjligheterna att hitta fler förvaltare.
Fru talman! Förvärvslagen behöver förstärkas och reformeras i stället för att upphävas. Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet kommer att återinföra förvärvslagen och genomföra de förändringar av lagen som behöver göras när och om vi får regeringsansvaret. De övriga förslagen i denna proposition, som vi till största delen delar, kommer vi att ta ansvar för att genomföra, för att uppnå en bättre och seriösare bostadsförvaltning i syfte att ytterligare stärka hyresgästernas ställning på bostadsmarknaden.
Anf. 104 JAN LINDHOLM (mp):
Fru talman! Vad vill regeringen? Det är nog många som har ställt sig den frågan ett antal gånger under den innevarande mandatperioden.
Vilka motiv har de för sina förslag? Är motivet att skapa rättvisa? Nej. Är motivet att bygga broar mellan individer? Det är knappast det heller. Är motivet att skapa trygghet för medborgarna? Det är inte troligt. Är motivet att hushålla med miljö och naturresurser? Nej, det är knappast det heller. Är motivet att lösa klimatutmaningen? Nej, det är det absolut inte.
Den moderatledda högerregeringen kan knappast beskyllas för att vilja bygga vidare på det socialdemokratiska folkhemmet, där även den sämst lottade skulle få alla möjligheter att nå toppen i samhällsstegen, lite i stil med den amerikanska drömmen. Det var en samhällsmodell som präglades av gemenskap, hushållning, vetenskap och sunt förnuft.
Man kan knappast heller, fru talman, beskylla den moderatledda högerregeringen för att visa några tecken på att vilja bygga det nya globalt rättvisa och uthålliga samhället, det gröna samhället. Det är en samhällsmodell som även den präglas av gemenskap, hushållning, vetenskap och sunt förnuft. Men den är kompletterad med insikten att jorden har begränsningar som man måste ta hänsyn till och att utan en global solidaritet upphör inte kapplöpningen för att plundra jorden på den sista skatten.
Nej, den moderatledda högerregeringens reformförslag är i stället genompyrda av unken gammal ideologi, gamla sorgliga värderingar som att den som är starkast och försedd med de vassaste armbågarna får ta för sig på andras bekostnad. Sådana värderingar borde inte platsa i ett modernt samhälle.
Varför strävar egentligen regeringen hela tiden efter att klämma åt medborgarna och göra det både svårare och dyrare för dem? Svaret kan vara enkelt. Ideologin är viktigare än folket.
För att exempelvis lyckas med konststycket att sälja ut delar av apoteksmonopolet tvingades man att höja handelsmarginalen från 17 procent till 30 procent. Man tvingades alltså att lagstifta om att öka vinstutrymmet med 13 procent för att på det sättet få företagen intresserade av en väldigt tuff marknad.
På liknande sätt var det med Vin & Sprit. Den utförsäljningen kostar numera skattekollektivet 5 miljarder varje år.
(ANDRE VICE TALMANNEN: Jan Lindholm! Jag vill påminna om att det handlar om ägande och förvaltning av hyreshus.)
Fru talman! Så länge som det är ideologiskt rätt får det tydligen kosta hur mycket som helst i den mörkblå högerregeringens Sverige.
Ibland, fru talman, är prislapparna för högerregeringens omställning inte lika tydliga som i fallet Vin & Sprit och Apoteksbolaget.
Vad kostar den proposition som vi debatterar just nu? Det är nog många som undrar det.
Man tar ifrån kommunerna möjligheten att gå till hyresnämnden och få en spekulant prövad. Detta är naturligtvis inte en hundraprocentig garanti för att den som inte är lämpad att förvalta hyresfastigheter inte kan komma över hyresfastigheter. Men det är väldigt svårt att förstå hur regeringen kan anse att några hål i håven skulle vara motiv för att beröva kommunerna möjligheten att freda sig mot ökända fastighetsskojare.
Att, som högerregeringen gör, erbjuda en ökad möjlighet att i efterhand vidta åtgärder, exempelvis genom ålägganden enligt bostadsförvaltningslagen, är knappast någon tröst för de tusentals hyresgäster som redan med dagens konstruktion har tvingats bo i undermåliga och dåligt skötta fastigheter i åratal.
Det är inte enbart i Malmö som den här typen av problem finns. Jag kan ta ett annat exempel ur nyhetsfloden. Det finns en fastighetsförvaltare som bland annat äger fastigheter i Sundsvallsområdet. I områdena Essvik och Nacksta är klagomålen väldigt stora från de boende. Och när kommunens miljöinspektörer besöker områdena slås de av underhållsnivån. Det har gått så långt att kommunen har diskuterat tvångsövertagande av fastigheterna.
Det är inte ovanligt med läckande vattenledningar, trasiga avlopp, ventilation som inte fungerar, nästan obefintlig värme, trasiga tvättmaskiner och hissar som inte fungerar. Grovsopor kan ligga i stora berg i källare och även på vindar. Det är farliga utemiljöer för barnen med trasiga lekredskap. Det luktar ofta både mögel och sopor i trapphus, källare och vindar. Sophanteringen fungerar oftast dåligt. En del fasader på de här husen är täckta med ett organiskt material som liknar någon sorts grönt slem. Och liksom i Malmö förekommer skadedjur även i en del av dessa fastigheter.
Även i min hemkommun, fru talman, har en fastighetsförvaltare, med ett större mer skandalomsusat bestånd av hyresfastigheter i Sundsvall, lyckats komma över sju mindre hyresfastigheter i det lilla samhället Sågmyra. Drygt ett år efter det här övertagandet har kommunen beslutat om böter om inte åtgärder vidtas snarast.
Letar man på nätet kan man hitta mängder av lägenheter eller fastigheter, ska man väl säga, som ägs av förvaltare som inget hellre tycks önska än att husen ska falla ihop som korthus. Problematiken är ofta likartad. Det är trasigt, kallt och osunt.
I större städer skulle man kunna tänka sig att strategin är att bli av med hyresgästerna för att sedan kunna lyxrenovera och sälja ägarlägenheter eller bostadsrätter. Men jag tror faktiskt inte, efter att jag har letat på nätet, att den typen av marknad finns där de flesta av de här vanskötta fastigheterna står.
Att den här typen av osunda uppväxtmiljöer skapar sociala kostnader i miljardklassen tror jag inte är särskilt svårt att visa. Vad kostar då det här betänkandet samhället?
Detta, det verkliga utanförskapet, som högerpolitiken skapar, alienationen och den destruktivitet som riskerar att bli resultatet av den här typen av förfallna bostadsområden innebär bara utförsbackar för de boende.
Vad vill regeringen? Vill man att det ska vara lätt även för osunda företag att tjäna stora och snabba pengar?
Går vinst före mänskliga värden? Kan man tolka den verklighet som högerpolitiken leder till på något annat sätt? Jag undrar. Ideologin att pengarna går före de mänskliga värdena, den råa nyliberalismen, blir tydligare för varje betänkande som majoriteten trummar igenom här i kammaren.
Det finns alternativ till den hårda, kalla ekonomismen som slår ut människor. Det finns alternativ till den blinda egoismen. Den isande konsumismens slagord att den som har flest prylar när han eller hon dör vinner är inte längre bara ett ironiskt skämt, utan det har blivit en uppmaning att bjuda upp till motstånd.
Regeringens argumentation för sitt förslag i betänkandet att avskaffa förvärvslagen är, tycker jag när jag läser texten, nästan totalt obefintlig. Man erkänner att hyresgästerna har ett legitimt intresse av att slippa lida av bristfälliga fastighetsförvaltningar, men man skriver bara att det intresse som de boende har bör kunna tillgodoses på annat sätt.
Man erkänner till och med, fru talman, att borttagandet av förvärvslagen kan innebära att vi får fler olämpliga fastighetsförvaltare. Jag tycker att det är svårt att uppfatta majoritetstexten i betänkandet som en argumentation för att avskaffa förvärvslagen.
I alla sammanhang i politiken brukar vi säga att det är billigast att förebygga, att förekomma, att se till att olyckan inte inträffar. Men här har vi en regering som fullt medvetet är beredd att offra tusentals barns uppväxtmiljö för att några år senare när skadan redan har skett ge möjligheter till förelägganden och tvångsförvaltning. Det finns situationer i politiken där det kan vara bra att prova sig fram och experimentera, men när det gäller barns framtid och när den står på spel brukar vi vara ganska överens om att det är bäst att man vet vad man gör.
Vi i oppositionen har ingenting emot utan bifaller tvärtom regeringens ambitioner att göra bostadsförvaltningslagen bättre. Men vi ser det bara som ett verktyg att använda i de fall där olämpliga fastighetsförvaltare har lyckats ta sig in på marknaden av misstag. För oss är det inte en rutin som skapar en fungerande hyresmarknad. Det är bra med kraftiga verktyg när det går hål i håven, men att kasta bort håven och öppna för fastighetsskojare är att offra många barn.
Jag yrkar avslag på förslaget i betänkandet och bifall till reservationen.
För övrigt anser jag att regeringen snarast bör ge det nya Trafikverket i uppdrag att starta bygget av dubbelspåret mellan Falun och Borlänge.
Anf. 105 CHRISTINE JÖNSSON (m):
Fru talman! Denna proposition innebär att lagen om förvärv av hyresfastigheter från 70-talet upphävs och att lagen om bostadsförvaltning skärps. Lagen om förvärv av fastighet tillkom, som sagt, på 70-talet för att förhindra olämpliga personer att förvärva hyresfastigheter.
Fru talman! Precis som ett antal företrädare i utskottet här har pratat om uppmärksammas i princip varje vecka dåligt förvaltade bostäder i tidningar och i reportage i radio och tv. I en del fall är det näst intill övergivna fastigheter, i andra ytterst vanvårdade fastigheter med hälsofarliga boendemiljöer. Hyresgäster går i sin desperation och vanmakt till massmedier för att få till stånd en förändring av bostadsförhållandena.
Jan Lindholm från Miljöpartiet försöker få det till att alliansens företrädare har en människosyn som inte skulle se de här problemen. Naturligtvis är det inte så. Vi ser problemen, men vi har kanske lite olika verktyg för att hitta fram till lösningarna på de problem som har uppkommit.
Jag har under mina år som politiker, framför allt i kommunpolitiken, stött på många fall av icke acceptabla bostadsförhållanden i såväl hyrda som ägda fastigheter. I de flesta av de fallen finns det en komplex situation. Det kan vara hyresvärdar med stora ekonomiska problem. Ofta kan man se sociala problem hos den som äger och förvaltar fastigheterna. Det kan också vara stora företag med stora vinstintressen. Enbart vinsten är intressant, inte förvaltningen.
Man ser också fastigheter som säljs ofta. Där har man inte ett direkt intresse av förvaltningen.
I många fall i min egen kommun och andra kommuner är det till och med kommunen själv som betalar en del av hyresgästernas hyra. Det kan uppröra mig ganska mycket att den instans som ska vara till för att skydda hyresgästerna också är den som betalar hyresvärdarna genom den hyra som hyresgästerna har.
Med lite perspektiv har jag sett att det finns enstaka fall där man hade kunnat förhindra det med förvärvslagen om den hade utnyttjats fullt ut, men i de flesta fall är det ärenden som inte förvärvslagen skulle ha förhindrat utan där problem uppstått senare i förvaltningen av fastigheterna. Det är en av orsakerna till att lagen från 70-talet om tillstånd och förvärv av hyresfastigheter har spelat ut sin roll. Det är oftast inte vid köpet som den dåliga förvaltningen förhindras.
Hillevi Larsson tog upp ett exempel, Herrgården i Malmö. Som flera andra talare har varit inne på finns det andra skräckexempel på dålig förvaltning. Men om man ser på Herrgården och den komplexitet som finns där med en som förvaltar och en som äger och ägande som förändrats under året, kanske under det senaste halvåret, är det inte heller där förvärvslagen som skulle kunna förhindra det problem som har uppstått. Det krävs andra åtgärder för att komma till rätta med det som har hänt på Herrgården och flera andra ställen i Sverige.
I dag krävs det en stor organisation i kommunerna för att administrera tillståndsgivning enligt förvärvslagen. Det är som en del andra har varit inne på 15 ärenden per år som går till hyresnämnd för prövning. Den organisation som finns skulle i stället kunnat vara för att ta itu med de problem som har uppstått på Herrgården och med ett antal andra dåligt förvaltade bostäder.
Kommunen hade kunnat lägga de pengarna på miljöförvaltningen för miljöinspektion och andra tillståndsdelar för att se på de boendemiljöer som finns. Då hade man kanske hunnit förhindra att det hade gått så pass långt som med Herrgården.
Kommunerna ser också olika ut. En del kommuner som min egen, Lunds kommun, har en organisation för det här som fungerar väl. Man har två tre ärenden per år som man handlägger. Andra kommuner har inte ett enda ärende. Man kan fundera över kompetensen när det gäller de här delarna. Det är inte bra att man har en lagstiftning som innebär att man kan ha olika kompetens i olika delar av landet.
En annan del som har varit ett bekymmer när man tittar tillbaka och som jag har pratat med banker och mäklare om är den handläggningstid som finns för de vanliga ärendena, de som fungerar, där hyresvärden är en bra hyresvärd som tänker förvalta sin fastighet. Där har man en handläggningstid i de flesta kommuner på tre fyra månader. De tre fyra månaderna kan ha en stor betydelse för den som ska köpa fastigheten. Det kostar pengar för den som köper, för kommunens handläggning och för banker och mäklare som blir inblandade i ärendena.
Man kan också fundera på vad som händer om fler ärenden går tillbaka till den som säljer och man inte godkänner köparen. Vad händer när de går tillbaka till de gamla ägarna som då inte vill ha fastigheten och kanske inte ens har kvar pengarna från fastighetsförsäljningen? Det finns rätt mycket problem med den lagen.
Ska man behålla en lag som inte fungerar? Jag delar inte Jan Lindholms och Egon Frids uppfattning – det är kanske också Socialdemokraternas – att man ska behålla lagen. Då får man väl ta bort den och försöka hitta andra verktyg för att få det att fungera.
Den andra delen i propositionen handlar om lagen om bostadsförmedling. En del är, precis som ni har tagit upp, att man skärper den. Man har sett att det är där problemen till stor del kommer fram.
Min uppfattning är att det ska vara väldigt svårt att missköta sina fastigheter. Det gäller framför allt fastigheter där det drabbar andra, det vill säga där det drabbar hyresgäster oavsett om det är två eller tre hyresgäster i en liten fastighet eller, som i exemplet Herrgården, många personer som blir inblandade.
Det ska kosta, men det ska också finnas effektiva medel så att kommuner och andra myndigheter kan gå in och säga att man inte förvaltar på ett sätt som är acceptabelt för en god miljö. Jag tycker att ett första steg är förändringen i bostadsförvaltningslagen.
Det viktigaste är något som ingen annan har tagit upp här, nämligen att det ska finnas en prövotid när man tar över en fastighet. Den prövotiden sätts till tre år, men kan förlängas med ett fjärde år. Då testar man hyresvärdar som kanske inte är kända av kommunerna. På det sättet har man möjlighet att gå in om det inte fungerar.
Precis som ett antal andra har sagt här tidigare minskar kravet för när man har möjlighet att gå in med åtgärder. Miljöförvaltningar och andra måste arbeta mycket mer effektivt för att få detta att fungera.
Det här kanske inte är tillräckligt för att lösa problemen. Då får man naturligtvis titta på det. Jag kan inte förstå att man vill behålla en lag som inte fungerar över huvud taget och väldigt sällan når de mål man är ute efter.
Jag tror att det var Jan Lindholm som sade att oppositionen ska återinföra lagen om man får makten efter valet. Då undrar jag: Ska man återinföra den precis som den är? Det verkar ju väldigt konstigt. Tänker man förändra den? I så fall vore det bra att få reda på hur ni tänker förändra den.
Med det vill jag yrka bifall till propositionen.
Anf. 106 EGON FRID (v) replik:
Fru talman! Christine Jönsson tog upp hur vi ska förhålla oss till förvärvslagen vid ett eventuellt regimskifte i höst. Som jag sade kommer vi att arbeta för att återinföra förvärvslagen i reformerat skick. I arbetet med lagstiftningen finns det mycket konstruktiva och kloka idéer om hur man kan förstärka en förvärvslagstiftning. Ett återinförande av en förvärvslag kommer naturligtvis att innebära att vi förbättrar den enligt de förslag som finns.
Regeringen utgör en trippelproblematik när det gäller bostads- och hyresmarknaden. Det är det extremt låga bostadsbyggandet, de relativt höga hyrorna och det ideologiska avskaffandet av skyddslagar, vilket den här debatten berör.
Christine Jönssons argumentation för att avskaffa förvärvslagen är lika ihålig som argumentationen i betänkandet. Det finns ingen argumentation som håller. I stället har vi i kammaren hört uttalanden från regeringen – både från Mats Odell och från Beatrice Ask – om att stärka tryggheten för hyresgästerna och att stärka skyddslagstiftningen när det gäller förvärvslagen och bostadsförvaltningslagen och problematiken med tvångsförvaltning.
Hur tänker regeringen? Har Christine Jönsson förstått vad regeringen avser ska träda in i stället för en avskaffad förvärvslag för att ge kommuner, hyresgäster och invånarna i landet samma skydd som förvärvslagen trots allt ger i dag?
Anf. 107 CHRISTINE JÖNSSON (m) replik:
Fru talman! Först ber jag om ursäkt. Det var ju Egon Frids uttalande jag hänvisade till, inte Jan Lindholms.
Jag kan glädja mig åt att ni inte tänker återinföra lagen som den ser ut i dag, utan diskuterar reformering av den nuvarande lagen. Om vi ska hitta varandra någonstans måste man nog börja i den delen.
Som du själv var inne på finns det ett antal fall där man måste diskutera hur man går vidare, som till exempel om de förändringar i bostadsförvaltningslagen som regeringen nu inför är tillräckliga eller om man ska titta på annan skyddslagstiftning.
Det jag vänder mig emot i ert resonemang är att ni så hårt inriktar er på att försvara förvärvslagen som ju inte har nått det här målet och inte hittar den dåliga förvaltaren eller dåliga husköparen. Man konstaterar att man vill ha kvar den i fall att.
Man måste inrikta sig på att titta på hur bostadsförvaltningslagen kommer att fungera. Kommer den att ge hyresgästen det skydd som både ni och vi är ute efter, eller måste man titta på andra delar?
Jag tycker att jag vet vad alliansregeringen vill när det gäller bostadspolitiken och anser att man måste skydda hyresgästerna i det här läget eftersom det är de som är mest utsatta. Det är inte förvärvslagen som ger det skyddet. Man kanske snarare ska gå vidare när det gäller bostadsförvaltningen och se om man måste gå in med ytterligare tvång i den.
Anf. 108 EGON FRID (v) replik:
Fru talman! Tryggheten och skyddet för hyresgästen och skyddet av kapitalet och de investeringar som gjorts i boendet är oerhört viktigt att försvara. Det är ju inte som Christine Jönsson säger att lagstiftningen har varit verkningslös. Det är heller inte någon stor dyr myndighet eller stor dyr byråkrati för detta. Vi har en inbyggd myndighetsstruktur i hyresnämnderna och för arbetet i kommunerna att bevaka förvärv av fastigheter i kommunerna. Det är en relativt enkel myndighetshantering av de ärenden vi pratar om.
Av de anmälningar som görs till hyresnämnden mot att förvärv ska ske är det en tredjedel som stoppas tack vare förvärvslagen.
Jag håller med om att en del av den oseriösa fastighetsförvaltning som vi ser exempel på i samhället kan ha dykt upp efter det att förvärvet skett. Vi vet också att de fastighetsägare som anmäls till hyresnämnden och stoppas tack vare förvärvslagen hindras från att förvärva fastigheter och öka andelen oseriösa fastighetsägare i Sverige. Förvärvslagen har naturligtvis haft en viktig och positiv effekt när det gäller att hindra oseriös fastighetsförvaltning.
Vi har ändå uppfattat att regeringsföreträdare, både Mats Odell och Beatrice Ask, här i kammaren har redovisat att man har sett problemen och vill vara med och hitta lösningar. Man vill vara med och titta på hur man kan öka möjligheten till tvångsförvaltning. Var är de konkreta förslagen från regeringen?
Det är ett rent ideologiskt avskaffande av en skyddslagstiftning. Man kan inte se det på något annat sätt.
Anf. 109 CHRISTINE JÖNSSON (m) replik:
Fru talman! Bostadsförvaltningslagen är den första delen i att öka möjligheten för hyresgäster att få en fungerande skyddslagstiftning. Det är en ganska stor förändring som har skett. Det har inte skett sedan lagarna kom på 60- och 70-talet att man sänker ribban för det som ska kunna bli tvångsförvaltning. Man tittar över skyddsbestämmelserna också när det gäller när man kan gå in med förvaltningsåtgärder.
Det har inte hänt på de senaste 40 åren. Jag ser det som ett rätt stort steg.
Ett stort steg är också att man får en prövotid. Det ger en ännu bättre signal än förvärvslagen. Det säger att den som tar över en fastighet har en prövotid där myndigheten kan gå in mycket tidigare. Det tycker jag ger en tydligare signal än vad förvärvslagen ger i dag.
Egon Frid säger att det inte finns någon stor organisation. Jo, det finns en förhållandevis stor organisation. Jag frågade till exempel Lunds kommun, som är landets tolfte kommun, hur man låg till när det gäller tjänstetimmar om man tittar på den handläggning som man har. Det rör sig om 1–1,25 tjänst per år. Man kan titta på hur det är i de flesta kommunerna. Om man i stället har denna del får man en organisation för att se till att det ska fungera när man till exempel får dessa signaler från Herrgården eller från andra ställen, och då har man faktiskt en rätt bra grund för att denna lagstiftning, bostadsförvaltningslagen, ska fungera.
Anf. 110 HILLEVI LARSSON (s) replik:
Fru talman! Det är riktigt att förvärvslagen inte förhindrar dem som inte tidigare har misskött sig att köpa fastigheter. Däremot finns det goda möjligheter när det gäller de som har missbrukat systemet. Ett konkret exempel gäller det norska företaget Acta, som agerade i bostadsområdet Herrgården i Rosengård, och som hade Newsec som fastighetsförvaltare. Dessa två aktörer är kända nu, och man kan hindra i alla fall dem från att skaffa fler fastigheter.
Det som jag tycker är tragiskt med detta förslag om att avskaffa förvärvslagen är att det nu är fritt fram för just dessa företag i Malmö och andra som verkar överallt i Sverige att köpa fastigheter. Det är först i andra ledet, när de väl har köpt fastigheter, som samhället kan gå in. Jag tycker inte att dessa företag förtjänar denna signal. Det är nästan som att vi säger att vi nu belönar dem för att lagen inte fullt ut har fungerat. Jag tycker att man skulle sända motsatt signal, nämligen att vi behåller lagen och skärper den plus att vi självklart ökar möjligheterna att hantera dem som redan har misskött sig. Där är vi helt överens. Men det ena behöver inte utesluta det andra. Man måste både kunna förhindra att fler skaffar fastigheter och försöka komma åt dem som redan har gjort det.
Något som har kommit bort är den förebyggande effekten, det vill säga att om vi tar bort lagen finns det risk för att det kommer många fler. Kronofogden har pekat på att denna lag har en preventiv effekt. Vi hade haft ännu fler oseriösa hyresvärdar och hyresförvaltare i dag om denna lag inte hade funnits. Det tycker jag är en anledning att behålla den men också att skärpa den. Det borde vi inrikta insatserna på.
Anf. 111 CHRISTINE JÖNSSON (m) replik:
Fru talman! Först och främst hade det med förvärvslagen inte gått att förhindra det som hände i Herrgården, vilket Hillevi Larsson också var inne på. Det är vi överens om. Sedan är det inte mindre tragiskt att det har gått så långt som det har gjort i Herrgården.
När det gäller både fallet Herrgården men också ett antal andra ärenden som vi har hört talas om i olika medier måste det ställas frågor om bland annat kommunernas tillsyn när man så att säga går in med miljöförvaltning och annat. Det gäller hur lång tid som det handlar om och alla de åtgärder som ska vidtas.
Det kanske mest tragiska i dessa ärenden är att det tar så fruktansvärt lång tid från det att en dålig förvaltning anmäls tills det verkligen vidtas åtgärder. Det är en del som man ska ta med sig och som förvärvslagen inte heller hindrar. Möjligen kan man använda bostadsförvaltningslagen om man sänker ribban och går in tidigare. Men jag är tveksam till det också. Man kanske också måste fortsätta diskussionen om hur man ska kunna gå in i dessa ärenden.
Man kan säga att det är möjligt att förhindra dessa företag från att köpa andra fastigheter. Det skulle man möjligtvis kunna göra om de inom en ganska snar framtid har samma ägarstruktur och annat och försöker köpa andra fastigheter. Men det som ofta händer, precis som någon tidigare var inne på, är att dessa företag går in med en annan konstellation. De går in med insider, med andra ägare eller med bulvaner. Då är det svårt att hindra dem, och då måste man bli överens om vilka åtgärder som ska vidtas när man väl upptäcker detta.
Därför är det viktigt att konstatera att vi inte har minskat ambitionen. Däremot tror vi inte att detta mål är rätt.
Anf. 112 HILLEVI LARSSON (s) replik:
Fru talman! Jag tycker att detta är fel väg att gå. Inom rättsväsendet brukar man inte resonera som så att eftersom brottslingarna har lyckats hitta kryphål i lagarna avskaffar vi lagarna. Det är faktiskt det som resonemanget går ut på, även om den andra lagen, som gäller när fastigheter väl har förvärvats, förstärks. Beträffande lagen som gäller steget före, att förvärva en fastighet, är budskapet att brottslingarna hittar kryphål och att vi då tar bort lagen helt och hållet. Det tycker jag är en förödande signal att sända ut. Det är nästan som att belöna brottslingarna.
Om det är som Kronofogdemyndigheten säger att lagen har haft en förebyggande effekt kommer vi som ett brev på posten att få ännu fler oseriösa värdar och ännu större problem. Även om vi skärper möjligheterna för samhället att ta tag i problemen när de väl har uppstått är det en långdragen process, och det är många som lider när de väntar. Det är nämligen långa väntetider. Det handlar om vitesföreläggande, och värdarna får en viss tid på sig att åtgärda problemen. De gör inte det, och då får man komma igen. Det är stora problem, och det kostar verkligen stora belopp för samhället att hålla på med dessa processer.
När det gäller inspektioner ska vi självklart i möjligaste mån inspektera dessa fastigheter. Men det är egentligen inte huvudsakligen kommunens ansvar om dessa företag är ägare, utan det är företagen som ska ta detta ansvar och redan från början se till att hyresgästerna har bra bostäder att bo i.
Denna en och en halv tjänst i Lund, eller vad det var, som krävdes för att hålla ordning på detta och upprätthålla lagen tror jag betalar sig mångdubbelt om man jämför med ett system där man släpper det fullständigt fritt för hyresvärdarna att förvalta lägenheter. Det kostar verkligen enorma belopp att rusta upp alla bostäder som blir nedgångna samtidigt som vi har bostadsbrist. Därför tycker jag att vi verkligen ska ta hand om och förvalta de bostäder som vi har och se till att vi har seriösa värdar.
Anf. 113 CHRISTINE JÖNSSON (m) replik:
Fru talman! Jag förstår inte riktigt Hillevi Larssons resonemang om kryphål eftersom det är ganska vanligt att man, om det finns stora kryphål i en lag och om det finns stora möjligheter att komma ifrån det som egentligen är ändamålet med en lag, ersätter en lag med en annan lag som ska förhindra det eller att man förändrar den lag som finns. Jag kan inte se att det är något nytt i rättspolitiken. Snarare reformerar man hela tiden de lagar som finns.
En del som fanns i förvärvslagen, alltså denna prövning, finns till viss del kvar i bostadsförvaltningslagen genom att man ger denna prövotid på tre år med möjlighet till fyra år.
Hillevi Larsson säger att det är viktigt att lagen är förebyggande. Jag kan dela denna uppfattning. Men jag har inte samma uppfattning som hon om att förvärvslagen har varit det. Det är snarare det som finns i bland annat den nya bostadsförvaltningslagen, och kanske andra signaler som man sänder ut, som innebär denna förebyggande effekt. Antalet ärenden visar väl trots allt att lagen inte har haft den förebyggande effekt som Hillevi Larsson är ute efter?
Anf. 114 JAN LINDHOLM (mp) replik:
Fru talman! Jag tyckte att Christine Jönsson i sitt inledningsanförande väldigt tydligt redovisade den människosyn som jag tycker är besvärlig i detta sammanhang där det är så tydligt att vinstintressena går före de mänskliga intressena. Det gäller till exempel när Christine Jönsson försökte redovisa omständigheter som var förmildrande för att fastighetsförvaltare hamnar i problem. Då ska tydligen boende få drabbas av det. Det är tydligen okej.
Christine Jönsson försökte också göra kommunerna till syndabockar i sammanhanget i och med att de betalar hyrorna för en del av dessa människor. Om de inte gjorde det, skulle det då göra situationen bättre att människorna blev bostadslösa?
Jag tycker att detta tydligt visar på problemet att vi har en regering med en människosyn som innebär att fastighetsförvaltarna är väsentligt mycket viktigare än de boende.
Om ni faktiskt menar allvar med ert tal om att måna om de boende kan ni, tycker jag, göra de förbättringar av bostadsförvaltningslagen som ni föreslår och som vi tycker är bra – då utan att ändra när det gäller förvärvslagen. När ni kanske efter några år – tre års prövotid tänker ni ju er – ser att bostadsförvaltningslagen i den nya tappningen och med skärpningarna i fråga ger effekter och ser att den inte behövs skulle förvärvslagen kunna avskaffas.
Det skulle vara en metodik för ert arbete, ett sätt att så att säga inte riskera att de barn som växer upp i nämnda miljöer hamnar i det utanförskap som ni säger er vilja minska. På det sättet förorsakas inte de samhällskostnader som det här riskerar att ge. Varför går ni inte den vägen och värnar människorna före fastighetsförvaltarna?
Anf. 115 CHRISTINE JÖNSSON (m) replik:
Fru talman! Jan Lindholm recenserar alliansens politik och människosyn. Jag delar inte hans uppfattning, och det tror jag att de flesta av dem som i förra valet valde alliansen inte heller gör.
Det som jag också misslyckats med, vilket kanske är min pedagogiska nackdel, är att försöka förmedla att, som bland annat Jan Lindholm varit inne på, situationen är väldigt komplex. Den ena lagen, förvärvslagen, är kanske inte alltid till hjälp eller kan styra förhållandena. Situationen är alltså komplex.
Jag försvarar inte detta med att man som hyresvärd inte har vare sig ekonomiska eller sociala problem. Men ofta stöter man på en stor komplexitet i detta. Andra ärenden – till exempel när det gäller Herrgården i Malmö – gäller snarare det som Jan Lindholm i sitt huvudanförande beskyllt marknaden för: det rena vinstintresset. Men i många av de här ärendena ute i kommunerna är det egentligen inte vinstintresset – det kan jag garantera, Jan Lindholm – som kanske försatt hyresgästerna i den situation som råder. Snarare finns kanske hyresvärdens både ekonomiska och sociala problem i bakgrunden. Allt finns med här. Det hela är, som sagt, väldigt komplext.
Hillevi Larsson var inne på en annan del, att man i de flesta av de här kommunerna av många skäl inte har någon möjlighet att välja en annan hyresvärd. Det kanske råder brist på bostäder. Det kan också vara fråga om bristande betalningsmöjligheter från hyresgästens sida. Det gör att man liksom sitter fast i en inlåsningseffekt som är väldigt negativ.
Jag vill nog konstatera att de i alliansen som jag under de här åren i riksdagen träffat och som väl är något fler än de Jan Lindholm träffat – vi umgås nog inte riktigt med samma kamrater – inte har den människosyn som Jan Lindholm försöker få det till att alliansens företrädare har.
Anf. 116 JAN LINDHOLM (mp) replik:
Fru talman! Jag tycker nog att vi även i den senaste repliken fick en väldigt tydlig bild av den människosyn som jag betackar mig för. Människorna i fråga får tydligen skylla sig själva. Den situation där socialförvaltningen och andra är inblandade är så komplex. Därför kan de här människorna bo i hus som förvaltas hur som helst. Det där tycker jag hela tiden lyser fram.
Jag fick, fru talman, inte något svar på min fråga. Mycket konkret frågade jag om varför man, om det nu är så att man först ser till människornas situation, inte kan nöja sig med att först skärpa bostadsförvaltningslagen. Ni tror ju att det är bra. Vi ställer upp på det och tycker att det är en väldigt bra idé. Varför inte testa det under ett antal år för att sedan göra en utvärdering och se om målen nås så att förvärvslagen tryggt kan avskaffas? Som jag sade här i talarstolen är vi fullt medvetna om att förvärvslagen i sitt nuvarande skick inte är en håv utan hål.
Jag exemplifierade med en känd förvaltare i Sundsvall som lyckats komma över ett par fastigheter i min lilla kommun. Trots att kommunen haft det verktyg som förvärvslagen innebär har man inte alltid kraft och ork. I och för sig representerar jag en mycket mindre kommun än den Christine Jönsson representerar. Med de verktyg som finns i dag har man inte alltid möjlighet att hinna med allt, utan ibland misslyckas man. Till och med en fastighetsförvaltare som är känd som en dålig sådan lyckas ibland komma in. Vi menar att det ändå skulle behövas skärpningar av det verktyget.
Jag tycker att det är mycket provokativt att gå till väga som man gör, att man liksom säger att man värnar om dem som drabbas men ändå tar bort lagstiftningen. Jag håller med Hillevi Larsson om att det är en främmande fågel sett till vårt sätt att arbeta. Lagen ska inte avskaffas bara för att de som begår sådana här fel lyckas hitta kryphål i den. Varför går ni inte den omvända vägen?
Anf. 117 CHRISTINE JÖNSSON (m) replik:
Fru talman! Om nu Jan Lindholm och Miljöpartiet har recenserat alliansens människosyn kan väl jag i det här fallet kosta på mig att konstatera att det är lite tråkigt att Jan Lindholm på något sätt alltid anser sig ha monopol på sanningen, att det är ett visst sätt som gör att man når dit man vill.
Jag tror inte, Jan Lindholm, att det är så enkelt, utan jag tror att det finns olika lösningar både över tid och beroende på hur problemet har uppstått och hur det ska lösas utifrån om det är fråga om en liten eller om det är fråga om en stor fastighetsägare eller utifrån om vinstintresset är det stora eller det är de ekonomiska och sociala problemen som är det. Jag tror att Jan Lindholm och Miljöpartiet verkligen har ett tunnelseende. Det gäller då sättet att se på hur alliansens politik skulle kunna hjälpa till i den delen.
Jag ska svara på din fråga, Jan Lindholm. Jag tycker att den förändring av bostadsförvaltningslagen som här föreslås tillgodoser de krav på förbättringar för den enskilda hyresgästen som egentligen både du och jag varit inne på och som handlar om hur man förhindrar att det blir som det har blivit bland annat i Herrgården. Som jag sagt tidigare tycker jag att förvaltningslagen vare sig uppfyllt målen i den delen eller löst de problem som man ser.
Därför tas nu ytterligare steg både i fråga om att, som jag varit inne på, sänka ribban när det gäller förvaltningsåtgärder och i fråga om prövotiden. Man försöker också se över det i många kommuner stora problemet med hur man får förvaltare till de fastigheter som man går in och förvaltar. Där har alliansregeringen levererat något som man från Socialdemokraterna, Vänstern och Miljöpartiet inte lyckats med under 40 år med den ena lagen och under de 30 år som den andra lagen har fungerat. Jag tycker alltså att vi har levererat mer än man lyckats med under tidigare år.
Anf. 118 LENNART PETTERSSON (c):
Fru talman! I dag föreslås riksdagen upphäva lagen om förvärv av hyresfastigheter. Detta är ytterligare ett förslag från alliansregeringen som kommer att förenkla regelverket och minska administrationen. Som centerpartist välkomnar jag självklart detta. Senare i vår kommer det här att följas upp med att också förköpslagen tas bort.
Under ett antal år har vi haft tillståndsprövning när det gäller köp av hyresfastigheter, något som nu kommer att upphöra att gälla. Kritikerna, inte minst oppositionen, hävdar att detta kommer att underlätta för oseriösa fastighetsägare att köpa hyresfastigheter.
Det är bara att erkänna att det med ett hinder mindre självklart kommer att bli lättare att köpa hyresfastigheter. Men i ytterst få ärenden har förvärvslagen betytt något. Därför tycker vi att det är bättre att ta bort den och att i stället fokusera på förvaltningen av fastigheterna. Förbud löser inte allt.
Ett annat skäl som kan motivera ett upphävande är att många i stället för att köpa fastigheter köper aktier i fastighetsbolag. I en del fastighetsaffärer har man på så sätt kringgått lagen.
Samtidigt med att vi tar bort förvärvslagen skärper vi lagstiftningen när det gäller möjligheterna att besluta om förvaltningsåläggande och tvångsförvaltning. Det gäller då i synnerhet nya ägare. Det finns möjligheter att direkt kräva tvångsförvaltning om det finns skäl för det. Detta kommer att avskräcka oseriösa företagare från att köpa fastigheter. Där kommer den förebyggande effekten.
Fru talman! Trots gällande lagstiftning har vi sett många skrämmande exempel på att oseriösa fastighetsförvaltare har misskött sina fastigheter. Många hyresgäster har farit illa. Ibland har bostäderna inte ens bedömts vara människovärdiga. Som hyresgäst ska man kunna känna både trygghet och trivsel i sitt boende. Det känns därför bra att vi nu ökar möjligheten att tvångsförvalta fastigheter. Förhoppningsvis kommer det att få den önskvärda effekten att vi slipper se fler fall som Herrgården i Malmö.
Fru talman! Det finns en motion om att tvinga kommunerna att ordna förvaltare till misskötta fastigheter, men utskottet föreslår att denna motion avslås. Jag instämmer i detta. Även om kommunerna har ett ansvar för att deras invånare ska ha någonstans att bo känns det onödigt att påtvinga kommunerna det uppdraget. Villkoren för förvaltning kommer att förbättras med snabbare betalningar, och förhoppningsvis ökar det intresset för att förvalta. Räcker inte det får vi väl komma tillbaka med fler förslag som stimulerar intresset för att bli förvaltare. Hyresgästerna ska i varje fall inte behöva bli lidande.
Jag nöjer mig med detta och yrkar bifall till förslaget i utskottets betänkande samt avslag på reservationen och motionen.
Anf. 119 LARS TYSKLIND (fp):
Fru talman! Jag börjar med att instämma i de inlägg som mina allianskolleger Christine Jönsson och Lennart Pettersson har gjort. Vi delar synen på den problematik vi diskuterar här i dag. Jag yrkar också bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationen.
Fru talman! Jag skulle kunna ha en liten diskussion om lagstiftning. Lagstiftning är i grunden ett redskap för att uppnå vissa bestämda mål, men det förutsätter att den är utformad på ett sätt som effektivt bidrar till att uppnå dessa mål i den faktiska verkligheten. Att verkligheten inte alltid är bra beskrev inte minst Hillevi Larsson i sin inledning. Förhållandena i Herrgården i Malmö är naturligtvis en vidrig situation.
I dag debatterar vi förvärvslagen, eller mer exakt lagen om förvärv av hyresfastighet m.m., kontra bostadsförvaltningslagen och hur balansen mellan dessa lagar ska vara. Jag vill dra en parallell – den kanske haltar lite – till en debatt 2005 då vi diskuterade jordförvärvslagen kontra skogsvårdslagen. Vid det tillfället ville Folkpartiet stärka skogsvårdslagen i stället för att, som hände, skärpa jordförvärvslagen. Även den hade nämligen visat sig vara ett ganska ineffektivt medel. Vårt motiv var då som nu att man om man inte effektivt kan använda en lagstiftning vid förvärvet måste ha en lagstiftning som säkrar att fastighetsägare tar ansvar för sin egendom.
Fru talman! Det kanske var en lite haltande utvikning, men jag tycker ändå att det fanns en parallell. Om man går tillbaka till dagens betänkande och pratar om förvärvslagen och bostadsförvaltningslagen kan man konstatera att de helt klart har en sak gemensamt, och det är att de båda vill tillvarata hyresgästernas intressen.
Frågan som har ställts är vilket som är det effektivaste sättet att göra detta – totalt sett. Vi måste prata om en helhet. Det är egentligen inte det att den ena lagen står mot den andra, utan det är resultatet som betyder något för den enskilda hyresgästen. Den fråga man måste ställa är då om det lämpligaste är att försöka förhindra olämpliga fastighetsägare att köpa fastigheter eller om det är att ha en skärpt lagstiftning för att säkra en god förvaltning av fastigheter.
I betänkandet är detta tydligt besvarat. Utskottet ställer sig bakom alliansregeringens proposition, där det tydligt framgår att det effektivaste sättet att tillvarata hyresgästernas intressen är att förvärvslagen upphävs samtidigt som bostadsförvaltningslagen skärps. Detta kommer att ske i månadsskiftet februari/mars i år, tror jag.
Fru talman! I reservationen ser man att den samlade oppositionen – Socialdemokraterna, Vänstern och Miljöpartiet – vill ha en översyn av förvärvslagen. Det kan man vilja, men jag vill påstå att det är precis det som har skett. I en utredning med samma namn som dagens betänkande, Ägande och förvaltning av hyreshus, har detta faktiskt setts över. Det har lett till vissa slutsatser, och propositionen bygger på dem. Tankesättet har utvecklats ytterligare, men det är faktiskt inte så att regeringen lägger fram en proposition utan att ha sett över förutsättningarna grundligt. I dagens debatt framgår dock med ganska stor tydlighet att det svar som utredningen kom med tydligen inte är det svar oppositionen ville ha – den var inte nöjd med svaret.
Utredningen visar tydligt att förvärvslagen har klara brister och att den är direkt ineffektiv när det gäller att hålla olämpliga fastighetsägare borta från bostadsmarknaden. Samtidigt som den har svagheter medför den administrativa bördor med tidsförluster och kostnader för enskilda. Den tillför även kostnader för det allmänna, inom kommunerna och hyresnämnderna. Dessa kostnader och denna arbetsinsats motsvarar inte alls resultatet, och det är det som kallas ineffektivitet.
Man kan naturligtvis lyfta fram fall där förvärvslagen har hindrat någon fastighetsägare att köpa ett hus, men frågan är om man kan ha en lagstiftning som är så ineffektiv. Det är det som är frågeställningen, och vi har dragit slutsatsen att man inte kan det.
Det har i utredningen också visat sig att det saknas en enhetlig tillämpning över landet, vilket är en rättssäkerhetsfråga. Det har även visat sig att det går att kringgå lagen. Det är klart att man alltid kan komma med motargumentet att lagen kan skärpas till så att den inte går att kringgå, men är detta det effektivaste sättet? Vi har kommit till slutsatsen att svaret på den frågan är nej.
Fru talman! När man ser att en lagstiftning inte fungerar optimalt och effektivt måste man byta strategi, och det är precis det alliansregeringen gör med sin proposition som utskottet ställer sig bakom. Som jag sade förut gäller det att se på helheten och att man har en samlad lagstiftning som totalt sett är effektiv. Det är det som har betydelse för den enskilda hyresgästens intressen. När det gäller bostadsförvaltningslagen är vi tydligen överens. Oppositionen tar dock inte ställning till helheten, utan den ser bara lagarna för sig trots att de är samverkande och har samma syfte i sammanhanget.
Att sänka kraven för att komma till ett förvaltningsåläggande innebär naturligtvis att man kan gå in och ingripa tidigare, med mindre bevisbörda. Den yttersta konsekvensen, tvångsförvaltning, finns också kvar. Det har tagits upp här – någon sade att vi har kallat det prövotid – att kraven under de tre första åren sedan man har fått lagfart är lägre. Det räcker alltså med att det finns anledning att anta att förvaltningen är dålig för att man ska kunna ingripa. Jag kan inte se något annat än att det måste vara mycket effektivare, bättre och tydligare att ha en prövotid där man ser vad som faktiskt händer.
Beslut enligt förvärvslagen är trots allt bara en prognos – man gör en bedömning av hur en fastighetsägare tros kunna sköta en framtida förvaltning. Det finns naturligtvis en stor osäkerhet i detta, och det är nog förklaringen till att det faktiskt finns så oerhört få fall där en försäljning faktiskt hindras. Det har med rättssäkerhet att göra; det går inte att bara ha ett löst antagande, utan man måste ha ordentligt på fötterna om man ska komma med en sådan prognos och faktiskt förhindra människor att förvärva en fastighet.
Vi har inte diskuterat siffror och vilka dimensioner vi egentligen pratar om. Det finns en siffra – jag tror att den står i utredningen – att det 2007 inkom 3 400 anmälningar till kommunerna för prövning. Av dem gick, tror jag, 15–20 till prövning, och två tredjedelar av dessa fick ändå tillstånd att förvärva. Det rör sig alltså om i storleksordningen fem stycken på ett år som inte fick tillstånd. Man kan inte säga att en sådan lagstiftning är effektiv. Verkligheten visar nämligen att Sverige ändå inte är fritt från oseriösa och dåliga fastighetsförvaltare. Det är vi helt överens om.
Jag tror också att vi faktiskt är överens om den problembeskrivning som finns. Det är naturligtvis inte acceptabelt att inte förvalta och sköta sina hyresbostäder på ett bra sätt.
Med det tackar jag för ordet, men jag vill tillägga en sak, fru talman. Detta handlar om att få till en effektiv lagstiftning för att skydda hyresgästernas intressen. Att som Jan Lindholm översätta det till att vi skulle ha olika människosyn tycker jag är märkligt och, vill jag påstå, närmast oförskämt.
Anf. 120 EGON FRID (v) replik:
Fru talman! Många gånger stämmer det, Lars Tysklind med flera, att vi kritiserar regeringen för att man beslutar om att ta bort lagstiftning eller förändra fungerande viktiga verksamheter utan att först göra en utredning. Nu har vi inte kritiserat regeringen för att inte ha gjort någon utredning i det här fallet, utan utifrån att det varit en utredning inför propositionsarbetet och att den utredningen med många tunga remissinstanser förordar att förvärvslagen finns kvar, att den reformeras och moderniseras för att täcka in områden som den behöver täcka in som kommit till sedan lagen tillkom på 70-talet. Det är många nya delar som har tillkommit. I dag förvärvar man fastigheter på ett annat sätt än vad man gjorde tidigare med möjligheter att kringgå ett rakt förvärv, något som man tidigare gjorde i större utsträckning. Det är tunga remissinstanser, bland annat Kronofogdemyndigheten, som tar upp den preventiva funktionen.
Lars Tysklind bygger sitt anförande på att det är en ineffektiv lag. Det faller på sin egen orimlighet. Utredningen tar fasta på att den ändå har stor betydelse. De flesta tunga remissinstanser hävdar att det är en viktig lagstiftning som haft en preventiv effekt som behöver förstärkas.
Vi är överens om att bostadsförvaltningslagen behöver förbättras. Här ser regeringen en möjlighet till att göra förbättringar. Varför ser inte regeringen samma möjligheter att göra förbättringar i förvärvslagen för att få det samlade skydd som en förvärvslag och en stark bostadsförvaltningslag kan innehålla?
Anf. 121 LARS TYSKLIND (fp) replik:
Fru talman! Det har tagits upp av flera att det finns remissinstanser som talat om den preventiva effekten. Kronofogdemyndigheten säger att det som talar för lagen är att den har en preventiv effekt. Och det säger även regeringen i propositionen. Det är väl ingen här som inte tror att det kan ha en viss preventiv effekt.
För alla system gäller att lägger man om någonting måste man utvärdera och följa upp vad som händer. Hur stor är den preventiva effekten? Jag tror inte att vare sig Egon Frid eller jag kan säga det egentligen. Jag tycker inte att man ska överdriva åt vare sig det ena eller det andra hållet.
Det är faktiskt utredningens slutsats att det effektivaste är att flytta tyngdpunkten från förvärvslagen till bostadsförvaltningslagen. Utredningen talar inte om att utveckla förvärvslagen och bostadsförvaltningslagen parellellt. Man säger i slutsatserna att det effektivaste är att avskaffa förvärvslagen och lägga tyngden på bostadsförvaltningslagen. Sedan har vissa remissinstanser synpunkter på detta, men det är blandade synpunkter. Den preventiva effekt som mycket av oppositionens argumentation bygger på är inte så entydig, men att den finns naturligtvis är nog sant.
Anf. 122 EGON FRID (v) replik:
Fru talman! Tack, Lars Tysklind, för att ändå ge oss det erkännande att vi har läst betänkandet och propositionen med de ögonen att vi ser att det finns en tydlig substans i utredning, propositionen och betänkandet för att försvara att förvärvslagen ska finnas kvar, att den behöver utvecklas och utgöra ett viktigt preventivt skydd till förmån för hyresgästerna. Därmed finns det kloka och viktiga argument för att bibehålla förvärvslagen, särskilt med de intentioner som regeringen har redovisat i olika sammanhang, bland annat i de debatter vi haft med både Mats Odell och Beatrice Ask om hur vi kan stärka hyresgästernas skydd, hur vi kan få till en bättre förvaltning av hyresfastigheter, som också är ett viktigt skydd för hyresgästerna. Hur kan vi få till en tvångsförvaltning, som vi måste tillgripa som ett ytterst skydd för både hyresgäster och fastighetsbestånd? Det är därför märkligt att vi behöver debattera ett förslag i dag om att avskaffa förvärvslagen när vi egentligen är överens om att den är viktig, behöver finnas kvar och gör nytta.
Vad som återstår är en ren ideologisk produkt. Det är en politisk utredning som ligger bakom, och det finns viktiga tunga remissinstanser som ger stöd för att förvärvslagen ska finnas kvar. Det enda som ytterst finns kvar för er att tillgripa som ett bärande argument är att det ingår i regeringens förenklingsarbete. Det är snudd på cyniskt att säga att detta ingår i regeringens förenklingsarbete när det minskar skyddet för hyresgästerna i våra bostadsområden i landet.
Anf. 123 LARS TYSKLIND (fp) replik:
Fru talman! Vi anser inte att det minskar skyddet för hyresgästerna, utan vi gör det här på ett annat sätt. Det är precis som jag sade i mitt anförande: Märker man att ett system eller lagar inte är så effektiva som man kan kräva får man byta strategi, inte stångas vidare med någonting som tydligen inte fungerar.
I all lagstiftning kan man naturligtvis lägga in förbud mot allting. Det måste vägas mot nackdelar, kostnader och sådant. De allra flesta är seriösa fastighetsägare. I 99 procent av fallen prövar man inte. Vi vet inte om alla dessa är seriösa, men beträffande 98-99 procent av de anmälningar som kommer in till kommunerna anser kommunerna att det är okej. För alla dessa affärer blir det en fördröjning. Bland annat den nackdelen får man väga in. När man väl kräver prövning visar det sig enligt både hyresnämnden och Svea hovrätt att två tredjedelar ändå får rätt att förvärva. Det är klart att man fångar upp några, men till vilket pris?
Jag vill då påstå att det är en väldigt ineffektiv lagstiftning, att vi bör byta strategi och lägga fokus på att säkra att fastighetsägare verkligen förvaltar sin egendom på ett bra sätt. Jag vill påstå att det inte är så att det skulle betyda att hyresgästernas intressen tas till vara på ett sämre sätt.
Som jag sade och som regeringen så tydligt skriver måste man följa utvecklingen och utvärdera systemen. Så är det med all lagstiftning, och det här är lagar har funnits i 30–40 år. De har förändrats över tid – allting förändras ju över tid. En utvärdering är grunden för allt förbättringsarbete. Jag vill inte utesluta att det här också måste förändras över tid, men jag är helt övertygad om att det här tillvaratar hyresgästernas intressen på precis lika bra sätt som om man hade gått på oppositionens förslag. Dessutom innebär det här en förenkling.
Anf. 124 YVONNE ANDERSSON (kd):
Fru talman! Jag tycker att vi har hamnat i en rätt så rörig debatt. Hillevi Larsson från Socialdemokraterna målar upp den rysliga bilden av kackerlackor i Malmö, hur de springer i ansiktena på barnen och så vidare. Egon Frid lovar att återinföra förvärvslagen om rödgröna vinner valet. Så har vi miljöpartisten som pratar om vår människosyn. Helt plötsligt får vi en rätt rörig debatt.
Vad innebär den här betänkandedebatten egentligen? Jag tycker att det är intressant att vi har en lag som tillkom 1975, alltså innan miljonprogrammets bostäder byggdes eller i samband med det. Den lagen har visat sig vara ineffektiv. Vid 98–99 procent av alla prövningar blir det bara en tidsutdräkt för seriösa fastighetsägare som vill köpa företag.
Vi har en lag där utredningen, på grund av att lagen är ineffektiv och att den innehåller moment som inte är önskvärda, inte anser att det finns anledning att ha den kvar. Där är vi inte överens, Egon Frid, om du har tid att lyssna på mitt anförande.
Vad vi i stället gör är att vi försöker möta de positiva effekter som lagen möjligtvis hade innan genom att skärpa bostadsförvaltningslagen. Vårt bud är att hitta en förenkling i reglerna så att det blir ett effektivare system, och jag kan inte förstå annat än att det skulle vara bra. Ärligt talat trodde jag inte ens att det skulle bli en debatt om det här, eftersom jag tycker att det är rätt tydligt vad utredningen kommit fram till och vad som är rimligt att göra i det här läget.
Jag tänker ställa ett par frågor. Den ena är till Egon Frid, herr talman. Jag undrar: Är det så att ni lovar här och nu – det är viktigt att veta införa valrörelse och annat – att ni ska återinföra denna ineffektiva lag som har fått så mycket kritik i utredningen? Är det ett löfte är det viktigt att våra väljare får veta det, alla de som tycker att det har tagit alldeles för lång tid genom den här förvärvslagen.
Till Hillevi Larsson skulle jag gärna vilja ställa frågan: Under vilken ledning byggdes miljonprogramsområdena? Och vilka är intresserade av att få bukt med de här problemen? Jag vet att för något år sedan lovade Mona Sahlin från Socialdemokraterna att det skulle tillskapas 5 + 5 + 5 miljarder för att få bukt med problemen. De pengarna har vi åtminstone inte det senaste halvåret hört någonting om. Är de borta? Finns de någonstans? Det är inte något som har framkommit den senaste tiden.
Det är lite intressant att veta vad det är som oppositionen egentligen vill ha för att stå upp för hyresgästernas intressen. Räcker det inte med denna skärpning av bostadsförvaltningslagen? Vad är det konkret som ni vill ha in mer? Eller är det så att ni bara vill ha kvar de gamla lagarna som egentligen inte är effektiva längre utifrån gällande regler?
Med detta vill jag tacka för ordet och yrka bifall till utskottets förslag till beslut i betänkandet och avslag på samtliga motioner.
Anf. 125 HILLEVI LARSSON (s) replik:
Herr talman! Jag tycker att det som Yvonne Andersson tog upp om kackerlackorna i miljonprogramsområdena i allra högsta grad har med dagens debatt att göra. Jag skulle inte vilja kalla det ett sidospår, utan tvärtom är det kärnan i debatten. Alltihop handlar ju om hur vi ska kunna värna hyresgästernas intressen.
Det finns de facto människor som har drabbats fruktansvärt. De exempel som jag tog är väl de allra värsta. Sedan finns det säkert massor i mellanskiktet, alltså som inte har kackerlackor springande över sina kroppar på nätterna. Men det här är ingen överdrift. Det är ett skräckexempel på något som faktiskt har hänt i verkligheten. Och hemskast av allt tycker jag är att det har pågått under många år. Det visar väl att det när någon redan äger en fastighet är problematiskt att komma åt problemen. Därför tycker jag att det vore bra att öka möjligheterna att komma åt problemen när någon redan äger en fastighet. Men varför vi inte ska jaga dem redan innan de skaffar fastigheten är det som jag över huvud taget inte kan förstå.
Konkret innebär det här att vi tar bort förvärvslagen, att de företag som har orsakat att barn drömmer mardrömmar på nätterna för att kackerlackor springer över deras ansikten kan köpa nya fastigheter nu utan att vi kan hindra det. Sedan får vi gå in i andra ledet, när de väl har fastigheten, och försöka stoppa dem då. Men jag kan inte förstå varför det ena utesluter det andra.
Är det så att man kan förstärka bostadsförvaltningslagen, vilket regeringen nu föreslår, borde man i rimlighetens namn också kunna förstärka förvärvslagen. Det förstår jag inte varför man har gett upp. Det måste gå att täppa till kryphålen, speciellt med tanke på att lagen är gammal. Det är väl bara att modernisera den.
Jag vill också nämna att miljonprogramsområdena byggdes innan lagen kom till, så det är inte så att alltihop har hänt efter det.
Anf. 126 YVONNE ANDERSSON (kd) replik:
Herr talman! Vi ser det här problemet. Det var också därför som jag frågade Hillevi Larsson vart pengarna tog vägen som oppositionen lovade för ett par år sedan.
Vad vi gör nu är att vi skärper bostadsförvaltningslagen för att komma åt problematiken. Och just det faktum att det är en problematik nu visar att den tidigare lagen inte har varit särskilt effektiv.
Nu skärper vi till bostadsförvaltningslagen. Som Hillevi Larsson säkert känner till efter en artikel i Aftonbladet av vår bostadsminister kommer han att samla aktörer för att underifrån försöka angripa problematiken i miljonprogramområdena. Så det görs hela tiden något, och alla tycker att det som har hänt är väldigt rysligt. Det innebär inte att vi inte tar till vara hyresgästernas intressen och försöker hitta vägar för att åtgärda problematiken. Men det tror vi inte att man gör effektivast genom att behålla en lag som drabbar väldigt många seriösa förvaltare. Det är där vi skiljer oss åt.
Anf. 127 HILLEVI LARSSON (s) replik:
Herr talman! Statens finanser ser inte så goda ut för tillfället, utan överskott har vänts till underskott. Det är den verkligheten vi måste utgå från. Trots det kommer vi att gå till val på att rusta upp miljonprogrammen, och självklart kommer vi att uppfylla det vallöftet.
Jag tycker inte att det är staten eller kommunerna som ska ta hela bördan, utan man ska se till att också de som orsakar de här skadorna får vara med och betala kalaset. Det bästa sättet tycker jag är att jaga dem från alla håll, att se till att de inte kan skaffa fler fastigheter, att se till att kompetensen ökar i kommunerna så att fler blir anmälda och att se till att skärpa den här lagen. Men även om det skulle dröja innan lagen skärps, för man kommer så klart att få titta lite närmare på exakt hur den ska skärpas, tycker jag att det är mycket bättre att behålla den än att avskaffa den.
Precis som Hyresgästföreningen sade innebär det en viss fördröjning för de två tredjedelar som är anmälda men ändå får köpa fastigheter. Men det måste vägas mot den tredjedel av de anmälningar som leder till att fastighetsförvaltarna och fastighetsägarna över huvud taget inte får äga lägenheter. Även om det är ett fåtal fall är det hundratals hyresgäster som är berörda, för det är ju stora fastigheter som köps.
Ska vi verkligen offra alla dessa hyresgäster för att man tvunget vill avskaffa den här lagen? Nej, jag tycker att vi ska tänka på dem som behöver hjälp i dag. Vi ska tänka på att det kanske finns en och annan hyresvärd som inte köper fler fastigheter därför att de redan har misskött sitt bestånd så grovt att de ser att det finns en stor risk. Till exempel kommer nog inte de som har misskött sig i Rosengård att försöka köpa fler fastigheter inom den närmaste tiden, men med en avskaffad lag är den risken stor.
Anf. 128 YVONNE ANDERSSON (kd) replik:
Herr talman! Jag vill återigen uppmärksamma på att vi skärper bostadsförvaltningslagen. Och vi hoppas att det inte ska finnas några bestånd som missköts, utan att man är uppmärksam från början.
Den sittande regeringen gör saker för miljonprogrammen nu och försöker angripa hela problematiken som rör sig långt utöver själva standarden och kvaliteten på bostäderna, som har att göra med bråk, ungdomsbråk, stenkastning och allt vad det är, för att hitta kraften underifrån och bygga nätverk som kan hjälpa till att ombesörja en upprustning i vid bemärkelse av de här områdena.
Överläggningen var härmed avslutad.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
