Guldregn över miljonärer

Det är bra att myter ifrågasätts. Myten om nyttan av bonussystem är seglivad!

Det anses i många kretsar självklart att extremt frikostiga bonusar är nödvändiga för att topparna ska göra sitt bästa.

Men den som redan badar i pengar jobbar inte mer bara för att pengaflödet ökar ytterligare! Särskilt inte om det väntar en frikostig fallskärm i andra ändan oavsett arbetsprestation, vilket är det vanliga...

Pengar fungerar bara som motivation till en viss gräns. När den gränsen överskridits så spelar det ingen roll om det blir ytterligare ett antal miljoner. En miljon är inget speciellt för den som redan är mångmiljonär.

Om man utgår från Maslows behovstrappa så är det först efter att man känner sig trygg och de fysiska behoven är uppfyllda som man eftersträvar högre mål. Då söker man först social gemenskap, därefter uppskattning och slutligen självförverkligande. Vill man få fram hela potentialen hos någon bör man inte bara erbjuda pengar utan även möjligheten att förverkliga sig själv inom sitt arbete.

Det här gäller inte bara för chefer. Hela arbetslivet hade blivit bättre om man motiverade medarbetarna genom möjligheter att få social gemenskap, uppskattning och självförverkligande. Det är motsatsen till "löpande-bands-principen" för underhuggare och det fantasilösa pengaflödet till cheferna.

Man kan dessutom fråga sig hur motiverande det är för de tusentals människor som arbetar under chefer med fantasibonusar, när de själva inte får se röken av några pengar oavsett hur hårt de arbetar?

Högre löner skulle vara en vitamininjektion på de lägst betalda arbetsplatserna, både inom privat och offentlig sektor. Det skulle inte bara leda till att fler sökte sig till dessa arbetsplatser. De som redan var där skulle må bättre och känna sig mer uppskattade och motiverade!

Att satsa pengar på att lyfta de lägst betalda medarbetarna på våra arbetsplatser är en mycker effektivare investering för att öka motivationen är dagens guldregn över miljonärer och miljardärer.