Publicerad 2009-06-16 i Aftonbladet.
Under förra veckan dödades minst 60 människor när polis och militär försökte stoppa demonstrerande ursprungsfolk i Peru. Protesterna handlar om regeringens beslut att öppna dörrarna för utländska företag att exploatera de rika naturtillgångar som finns i Amazonas regnskog. En betydande orsak till beslutet är de handelsavtal som Peru förhandlar fram med USA och EU. Som blivande ordförande för EU är det dags för statsminister Fredrik Reinfeldt att reagera.
För drygt två månader sedan inledde ursprungsfolken i peruanska Amazonas en proteströrelse. Upprinnelsen var ett antal dekret som president Alan García utfärdade för att underlätta exploateringen av Amazonas rikedomar. Där finns enorma tillgångar av skog och vatten samt ett stort intresse för att borra efter olja och naturgas. Utländska företag har stått på kö för att komma åt rikedomarna. Och för att underlätta för företagen ställde USA som krav på Perus regering att låta dem komma in i Amazonas på ett lättare sätt. Annars skulle det inte bli något frihandelsavtal.
Förra helgen eskalerade konflikten mellan lokalbefolkningen och regeringen från fredliga demonstrationer, blockerade vägar och strejker till blodiga strider när polisen gick till angrepp. Minst 60 personer har mist livet, många har tvingats fly in i regnskogen och andra har tagits till fånga. Ursprungsfolksrörelser över hela Latinamerika kritiserar högljutt den peruanska regeringens agerande och både Amnesty International och den Interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter (CIDH) fördömer polisens och militärens våldshandlingar. Perus regering bryter såväl mot den egna grundlagen som mot internationella konventioner om mänskliga rättigheter och ursprungsfolkens rättigheter till sina territorier.
Samtidigt som förföljelsen fortsätter i den peruanska regnskogen förhandlar EU om ett frihandelsavtal med Peru. Ett av EU:s huvudsyften med förhandlingarna – i enlighet med styrdokumentet ”Global Europe – competing in the world” – är att även europeiska företag lättare ska få tillgång till de peruanska naturresurserna. Som EU:s blivande ordförandeland har Sverige ett stort ansvar.
Fredrik Reinfeldt måste nu agera och:
avbryta alla handelsförhandlingar så länge den peruanska regeringen bryter mot de internationella konventionerna om mänskliga rättigheter och ursprungsfolkens rättigheter uttrycka ett fördömande av de våldshandlingar som begåtts vid massakern i Amazonas se till att eventuella handelsavtal inte leder till skövling av Amazonas naturresurser och kräkningar av ursprungsfolkens rättigheter.
Lars-Anders Baer, styrelseordförande för Sametinget
Bodil Ceballos, riksdagsledamot för Miljöpartiet
Francisco Contreras, ordförande för Latinamerikagrupperna
Hillevi Larsson, riksdagsledamot för Socialdemokraterna
Hans Linde, riksdagsledamot för Vänsterpartiet
torsdag 18 juni 2009
måndag 15 juni 2009
TACK alla som deltagit i Europavalrörelsen!
Jag vill tacka ALLA som deltagit i Europavalrörelsen!
Ett särskilt tack till alla som deltagit i min kampanj och alla ni som röstat på mig!
Jag fick 23 724 personröster och blev den fjärde mest kryssade socialdemokraten.
Tack allihop för ert stöd!
Nu går vi vidare mot kommande val. Huvudmålet är ett regeringsskifte 2010!
Ett särskilt tack till alla som deltagit i min kampanj och alla ni som röstat på mig!
Jag fick 23 724 personröster och blev den fjärde mest kryssade socialdemokraten.
Tack allihop för ert stöd!
Nu går vi vidare mot kommande val. Huvudmålet är ett regeringsskifte 2010!
Utan spärr hade S-gruppen ändrats
Utan spärr hade S-gruppen ändrats
TT-Telegram den 12 juni 2009, 11.26
"Om det inte funnits en spärr på fem procent i EU-valet hade både Evin Cetin "pizzabagarens dotter" från Södertälje och Hillevi Larsson, Malmö tagit plats i parlamentet. De fick fler röster än både Göran Färm och Anna Hedh, som kommer in tack vare att de stod högre upp på valsedeln."
TT-Telegram den 12 juni 2009, 11.26
"Om det inte funnits en spärr på fem procent i EU-valet hade både Evin Cetin "pizzabagarens dotter" från Södertälje och Hillevi Larsson, Malmö tagit plats i parlamentet. De fick fler röster än både Göran Färm och Anna Hedh, som kommer in tack vare att de stod högre upp på valsedeln."
Krysspionjärerna räddade sossarna
Publicerad: 2009-06-12 på ledarsidan i Aftonbladet av Åsa Petersen
Krysspionjärerna räddade sossarna
Mitt starkaste minne från den här valrörelsen, mitt starkaste politiska minne på länge, är Ardalan Shekarabis möte med kvinnor från Somalia och Bosnien i Bergsjön. De möttes i sina erfarenheter av kriget. Ardalan berättade om sin tid som gömd flykting, lovade att arbeta för mänskliga rättigheter om han kom in i EU-parlamentet. Känslorna dallrade i luften.
På Facebook hittar jag fotoalbumet ”Ardalan is everywhere”. Ett gäng unga kampanjarbetare står på varandras axlar och tapetserar ett högt träd med Ardalan-affischer. Helgen före valet gick jag ut i Stockholm city. Ardalans affisch satt på dörren till Sugar Bar på Kammakargatan. Politiken tog plats i festen.
Möjligheten att kryssa är en välsignelse för det politiska engagemanget. Kandidaterna får möjlighet att profilera sig. Partiernas unkna maktstrukturer kan brytas av väljarnas kryss. Runt kandidaterna samlas människor, många av dem unga, som brinner för kandidatens agenda. Ardalan Shekarabi har samlat en folkrörelse mot sms-lånen, som han kallar ”vår tids ocker”. Bara fattiga tvingas låna till räntor på 500–600 procent.
Ardalan blev inte inkryssad den här gången. För det krävs fem procent av sosseväljarnas röster. Han fick 2,6 procent eller nästan 20 000 kryss. Men sammanlagt samlade Åsa Westlund, Hillevi Larsson, Evin Cetin och Ardalan Shekarabi 13,7 procent av Socialdemokraternas röster. De är unga kandidater med tydliga budskap och ambitiösa kampanjer.
Utan Åsa, Hillevi, Evin och Ardalan hade Socialdemokraternas valresultat blivit ännu sämre. Partiet borde fundera på hur de ska använda deras kraft inför riksdagsvalet nästa år. Åsa Westlund kommer att fortsätta sitt arbete i EU-parlamentet, men de andra? Ge dem frihet och inflytande på samma gång. Låt dem vara med i den förnyelse som är nödvändig om det ska bli en rödgrön regering efter nästa val.
Socialdemokraterna behöver sina krysspionjärer.
Ella Bohlin hade inte en chans mot Alf Svensson. Han fick 36,5 procent av Kristdemokraternas kryss och snodde, utan att tveka, hennes plats i EU-parlamentet.
Visst kan det kännas tragiskt att en gammal man, som redan gjort sitt i politiken, avbryter en ung kvinna mitt i hennes politiska karriär. Men Ella Bohlin är ingen frisk fläkt. En mer moralkonservativ politiker får man leta efter.
2005 kom Ella Bohlin ut som kreationist. Kreationismen hävdar att det är Gud, inte evolutionen, som stått för utvecklingen av livet på jorden. I tidningen Humanisten sa Ella Bohlin:
”Jag är kreationist. Men jag tycker inte att skolorna ska svänga helt om och ersätta Darwins lära med Bibeln. Men jag tycker att man ska presentera båda förklaringarna.”
Senare har hon tagit avstånd från det.
Ella Bohlin har rötterna i Livets Ord. Som ordförande för Kristdemokraternas ungdomsförbund ville hon sänka gränsen för fri abort till vecka 10, med möjlighet till dispens upp till vecka 18. Hon öppnade för fler religiösa friskolor.
Ella Bohlin hade nog blivit bra kompis med den kristna högern i EU-parlamentet. För min del får hon gärna stanna maktlös hemma i Sverige. Problemet är bara att Alf Svensson tar hennes plats i stället.
Kampanjlåtarna har gjort sitt intåg i svensk politik.
Sämst bland Youtube-klippen den här valrörelsen: Eddie Olivas kalkon ”Kryssa Anna Maria”, till tonerna av Guantanamera.
Bäst: ”Ge oss Sverige tillbaka”, Promoes och Timbuktus protest mot Sverigedemokraterna.
Åsa Petersen
Ledarsidan Aftonbladet
Krysspionjärerna räddade sossarna
Mitt starkaste minne från den här valrörelsen, mitt starkaste politiska minne på länge, är Ardalan Shekarabis möte med kvinnor från Somalia och Bosnien i Bergsjön. De möttes i sina erfarenheter av kriget. Ardalan berättade om sin tid som gömd flykting, lovade att arbeta för mänskliga rättigheter om han kom in i EU-parlamentet. Känslorna dallrade i luften.
På Facebook hittar jag fotoalbumet ”Ardalan is everywhere”. Ett gäng unga kampanjarbetare står på varandras axlar och tapetserar ett högt träd med Ardalan-affischer. Helgen före valet gick jag ut i Stockholm city. Ardalans affisch satt på dörren till Sugar Bar på Kammakargatan. Politiken tog plats i festen.
Möjligheten att kryssa är en välsignelse för det politiska engagemanget. Kandidaterna får möjlighet att profilera sig. Partiernas unkna maktstrukturer kan brytas av väljarnas kryss. Runt kandidaterna samlas människor, många av dem unga, som brinner för kandidatens agenda. Ardalan Shekarabi har samlat en folkrörelse mot sms-lånen, som han kallar ”vår tids ocker”. Bara fattiga tvingas låna till räntor på 500–600 procent.
Ardalan blev inte inkryssad den här gången. För det krävs fem procent av sosseväljarnas röster. Han fick 2,6 procent eller nästan 20 000 kryss. Men sammanlagt samlade Åsa Westlund, Hillevi Larsson, Evin Cetin och Ardalan Shekarabi 13,7 procent av Socialdemokraternas röster. De är unga kandidater med tydliga budskap och ambitiösa kampanjer.
Utan Åsa, Hillevi, Evin och Ardalan hade Socialdemokraternas valresultat blivit ännu sämre. Partiet borde fundera på hur de ska använda deras kraft inför riksdagsvalet nästa år. Åsa Westlund kommer att fortsätta sitt arbete i EU-parlamentet, men de andra? Ge dem frihet och inflytande på samma gång. Låt dem vara med i den förnyelse som är nödvändig om det ska bli en rödgrön regering efter nästa val.
Socialdemokraterna behöver sina krysspionjärer.
Ella Bohlin hade inte en chans mot Alf Svensson. Han fick 36,5 procent av Kristdemokraternas kryss och snodde, utan att tveka, hennes plats i EU-parlamentet.
Visst kan det kännas tragiskt att en gammal man, som redan gjort sitt i politiken, avbryter en ung kvinna mitt i hennes politiska karriär. Men Ella Bohlin är ingen frisk fläkt. En mer moralkonservativ politiker får man leta efter.
2005 kom Ella Bohlin ut som kreationist. Kreationismen hävdar att det är Gud, inte evolutionen, som stått för utvecklingen av livet på jorden. I tidningen Humanisten sa Ella Bohlin:
”Jag är kreationist. Men jag tycker inte att skolorna ska svänga helt om och ersätta Darwins lära med Bibeln. Men jag tycker att man ska presentera båda förklaringarna.”
Senare har hon tagit avstånd från det.
Ella Bohlin har rötterna i Livets Ord. Som ordförande för Kristdemokraternas ungdomsförbund ville hon sänka gränsen för fri abort till vecka 10, med möjlighet till dispens upp till vecka 18. Hon öppnade för fler religiösa friskolor.
Ella Bohlin hade nog blivit bra kompis med den kristna högern i EU-parlamentet. För min del får hon gärna stanna maktlös hemma i Sverige. Problemet är bara att Alf Svensson tar hennes plats i stället.
Kampanjlåtarna har gjort sitt intåg i svensk politik.
Sämst bland Youtube-klippen den här valrörelsen: Eddie Olivas kalkon ”Kryssa Anna Maria”, till tonerna av Guantanamera.
Bäst: ”Ge oss Sverige tillbaka”, Promoes och Timbuktus protest mot Sverigedemokraterna.
Åsa Petersen
Ledarsidan Aftonbladet
Riksdagens frågestund om endometrios
Anf. 110 HILLEVI LARSSON (s):
Herr talman! Även jag vill ställa en fråga till folkhälsominister Maria Larsson.
Det finns en sjukdom som drabbar ungefär var tionde kvinna i fertil ålder. Det är en fruktansvärd sjukdom som orsakar nästan så svåra smärtor som man kan ha. De liknar födslosmärtor.
Sjukdomen är ändå väldigt okänd. Jag tycker att det är viktigt att vi råder bot på det. Sjukdomen heter endometrios. Det är kanske inte så många som direkt känner att de vet vad det är.
Många drabbas av detta. Många får sjukdomen i samband med att de börjar få mens, redan i unga år. Ofta avfärdas de fruktansvärda smärtorna med att man har mensvärk – man får bita ihop.
Det leder till sjukskrivningar. Många är sjukskrivna flera dagar varje månad och de vet inte vad det är.
Min fråga är: Vad kan regeringen göra för att öka informationen om sjukdomen?
Anf. 111 Statsrådet MARIA LARSSON (kd):
Herr talman! Regeringens uppgift är naturligtvis att se till att vi har forskning om nya fenomen och sjukdomar och se till att kunskapen kommer vårdgivarna till del via myndigheterna. Jag kan tänka mig att ungdomsmottagningar är en viktig motpart vid den här typen av information för att kunna förmedla den vidare.
Det är det sätt som regeringen jobbar på, utöver att ge statsbidrag till kommuner och landsting för att ombesörja själva vården. Det kan behövas speciella informationsinsatser och det kan behövas speciella kampanjer i vissa fall.
Som Hillevi Larsson säger är det här en sjukdom som har uppmärksammats på senare tid och som vi fortfarande har en ganska begränsad kunskap om både när det gäller antalet personer som är drabbade och att hitta botemedel och sådant som kan vara till hjälp för de sjuka.
Anf. 112 HILLEVI LARSSON (s):
Herr talman! Det stora problemet är att många av de drabbade inte vet om att de har sjukdomen. Det kan ta mellan fem och tio år att få en diagnos. Under tiden arbetar sjukdomen i kroppen och förstör kroppen. Den gör det dessutom svårare att få barn. Denna sjukdom är alltså den viktigaste anledningen till barnlöshet och den diagnostiseras ofta inte i tid.
Det viktiga är att, till dem som har symptomen, nå ut med budskapet att de kan ha sjukdomen och att de ska söka hjälp.
Det finns naturligtvis bra läkare, men det finns också många som avfärdar detta med att det är lite mensvärk och att man får bita ihop. Med den inställningen får ännu färre en diagnos.
Precis som ministern säger måste vi ha mycket mer forskning om sjukdomen och behandlingsmetoderna. Det finns möjlighet att behandla den, men biverkningarna är mycket svåra.
Med tanke på konsekvenserna för otroligt många kvinnor och deras närstående måste vi ta tag i detta.
Anf. 113 Statsrådet MARIA LARSSON (kd):
Herr talman! Jag får tacka Hillevi Larsson för den folkbildande uppgift hon har tagit på sig här i dag, att informera oss alla. Jag tror att informationsbehovet är stort. Vi har säkert mycket att lära på det här området, men det handlar också om att förmedla den kunskap som finns.
Jag förutsätter att det görs, men jag får anledning att titta närmare på den här problematiken med anledning av dagens fråga.
Herr talman! Även jag vill ställa en fråga till folkhälsominister Maria Larsson.
Det finns en sjukdom som drabbar ungefär var tionde kvinna i fertil ålder. Det är en fruktansvärd sjukdom som orsakar nästan så svåra smärtor som man kan ha. De liknar födslosmärtor.
Sjukdomen är ändå väldigt okänd. Jag tycker att det är viktigt att vi råder bot på det. Sjukdomen heter endometrios. Det är kanske inte så många som direkt känner att de vet vad det är.
Många drabbas av detta. Många får sjukdomen i samband med att de börjar få mens, redan i unga år. Ofta avfärdas de fruktansvärda smärtorna med att man har mensvärk – man får bita ihop.
Det leder till sjukskrivningar. Många är sjukskrivna flera dagar varje månad och de vet inte vad det är.
Min fråga är: Vad kan regeringen göra för att öka informationen om sjukdomen?
Anf. 111 Statsrådet MARIA LARSSON (kd):
Herr talman! Regeringens uppgift är naturligtvis att se till att vi har forskning om nya fenomen och sjukdomar och se till att kunskapen kommer vårdgivarna till del via myndigheterna. Jag kan tänka mig att ungdomsmottagningar är en viktig motpart vid den här typen av information för att kunna förmedla den vidare.
Det är det sätt som regeringen jobbar på, utöver att ge statsbidrag till kommuner och landsting för att ombesörja själva vården. Det kan behövas speciella informationsinsatser och det kan behövas speciella kampanjer i vissa fall.
Som Hillevi Larsson säger är det här en sjukdom som har uppmärksammats på senare tid och som vi fortfarande har en ganska begränsad kunskap om både när det gäller antalet personer som är drabbade och att hitta botemedel och sådant som kan vara till hjälp för de sjuka.
Anf. 112 HILLEVI LARSSON (s):
Herr talman! Det stora problemet är att många av de drabbade inte vet om att de har sjukdomen. Det kan ta mellan fem och tio år att få en diagnos. Under tiden arbetar sjukdomen i kroppen och förstör kroppen. Den gör det dessutom svårare att få barn. Denna sjukdom är alltså den viktigaste anledningen till barnlöshet och den diagnostiseras ofta inte i tid.
Det viktiga är att, till dem som har symptomen, nå ut med budskapet att de kan ha sjukdomen och att de ska söka hjälp.
Det finns naturligtvis bra läkare, men det finns också många som avfärdar detta med att det är lite mensvärk och att man får bita ihop. Med den inställningen får ännu färre en diagnos.
Precis som ministern säger måste vi ha mycket mer forskning om sjukdomen och behandlingsmetoderna. Det finns möjlighet att behandla den, men biverkningarna är mycket svåra.
Med tanke på konsekvenserna för otroligt många kvinnor och deras närstående måste vi ta tag i detta.
Anf. 113 Statsrådet MARIA LARSSON (kd):
Herr talman! Jag får tacka Hillevi Larsson för den folkbildande uppgift hon har tagit på sig här i dag, att informera oss alla. Jag tror att informationsbehovet är stort. Vi har säkert mycket att lära på det här området, men det handlar också om att förmedla den kunskap som finns.
Jag förutsätter att det görs, men jag får anledning att titta närmare på den här problematiken med anledning av dagens fråga.
Interpellationsdebatt endometrios
9 § Svar på interpellation 2008/09:441 om den dolda kvinnosjukdomen endometrios
Anf. 32 Socialminister GÖRAN HÄGGLUND (kd):
Fru talman! Hillevi Larsson har frågat äldre- och folkhälsominister Maria Larsson vilka åtgärder hon vidtar för att sprida kunskap om endometrios så att fler kvinnor uppmuntras att söka hjälp och få en diagnos och vad statsrådet gör för att bekämpa fördomar och diskriminering mot de drabbade, exempelvis vad gäller rätten att sjukskriva sig. Vidare frågar ledamoten om endometrios inte bör klassas som en folkhälsosjukdom med tanke på utbredningen och de allvarliga konsekvenserna för de drabbade kvinnorna. Slutligen frågar ledamoten vad statsrådet gör för att främja forskning om sjukdomens uppkomst och effektiva behandlingsmetoder.
Ansvarsfördelningen inom regeringen är sådan att jag ska besvara interpellationen.
Jag vill inledningsvis framhålla att målet för hälso- och sjukvården är en god hälsa och vård på lika villkor för hela befolkningen. Alla som söker vård ska få en medicinsk bedömning av sitt hälsotillstånd. Det är denna medicinska bedömning som ska utgöra grunden för vårdgivarens prioritering och för vilken behandling som patienten ska erbjudas. Den behandling som sätts in ska bygga på vetenskap och beprövad erfarenhet.
Endometrios är en sjukdom som drabbar 5–10 procent av alla kvinnor i fertil ålder. Sjukdomen ger i vissa fall långdragna besvär, men det finns i dag flera olika behandlingar att tillgå för att minska symtomen, även om det i vissa fall kan vara ett mycket plågsamt tillstånd. Hos många ger sjukdomen dock inga eller mycket små besvär.
Endometrios är inte en okänd sjukdom, vare sig inom primärvården eller specialistvården. Utbildning om endometrios ingår i de berörda vårdutbildningarna. Uppkomsten till sjukdomen är heller inte okänd.
Det är sjukvårdshuvudmännens ansvar att se till att medborgarna erbjuds en god hälso- och sjukvård och att personalen har den kunskap som behövs. Det ligger också i sjukvårdshuvudmännens ansvar att informera patienterna om de behandlingsalternativ som finns. Detta ansvar gäller givetvis i samma grad för patienter med endometrios som för patienter med andra sjukdomar.
När det gäller frågan om bekämpning av fördomar och diskriminering är det till stor del en fråga om kunskap. Det handlar om att uppmärksamma de skillnader som finns mellan mäns och kvinnors sjukdomsbild. Det arbete som nu bedrivs inom vården med till exempel kvalitetsregister samt öppna jämförelser bidrar på ett betydelsefullt sätt till att sådana skillnader uppmärksammas och åtgärdas. Gynekologerna var till exempel tidigt ute och skapade ett kvalitetsregister redan i början av 1990-talet, och detta var också ett av de första register som fick stöd i form av statliga medel.
När det gäller ledamotens fråga om endometrios inte bör klassas som en folksjukdom vill jag upplysa om att det inte finns någon sådan typ av klassning för några sjukdomar. Folksjukdom är en benämning som populärt används för vissa sjukdomar som drabbar många i befolkningen och inte någon speciell klassning som utförs av någon myndighet eller liknande.
Avslutningsvis har ledamoten frågat vad statsrådet gör för att främja forskning om endometrios. Faktum är att det redan i dag bedrivs omfattande forskning om sjukdomen runt om i världen. Även i Sverige finns forskargrupper som studerar livmoderslemhinnans biologi och inflammationen vid endometrios, bland annat vid Karolinska Institutet och vid Uppsala universitet.
Jag vill också nämna att i regeringens forsknings- och innovationsproposition, Ett lyft för forskning och innovation, 2008/09:50, som presenterades under hösten 2008, aviseras en stor satsning på forskning och utveckling inom bland annat medicinområdet.
Då Hillevi Larsson, som framställt interpellationen, anmält att hon var förhindrad att närvara vid sammanträdet medgav tredje vice talmannen att Eva-Lena Jansson i stället fick delta i överläggningen.
Anf. 33 EVA-LENA JANSSON (s):
Fru talman! Jag vill börja med att å Hillevi Larssons vägnar tacka statsrådet för svaret på frågan.
Det är inte många som känner till endometrios. Det drabbar mellan fem och tio kvinnor av hundra i fertil ålder. Sjukdomen yttrar sig vanligtvis med svåra menssmärtor och smärta vid samlag, smärta vid toalettbesök och symtom som påminner om urinvägsinfektion är också typiska för sjukdomen. Dessutom är det en av de vanligaste orsakerna till ofrivillig barnlöshet.
Sjukdomen är kronisk. Det betyder att den inte går över. Det finns många myter om sjukdomen, beskriver Hillevi i sin interpellation. En myt är att tjejer i tonåren inte får sjukdomen. Deras symtom avfärdas som vanlig mensvärk. Otaliga unga flickor får höra att det är så det känns att ha mens och lider under många år medan sjukdomen förvärras och sprider sig innan de får en diagnos.
Hösten 2008 hade man en artikel om detta i Aftonbladet. Det tog sju år för en kvinna att få diagnos. Läkare har svårt att förstå kvinnors smärta, säger en kvinna. Hon är själv läkare och har den här sjukdomen. Hon hade endometrios i 15 år innan hon fick diagnosen. Först då blev hon trodd. Hon säger: Jag blev sjuk när jag var tolv år och fick mens. Ingen förstod hur ont det gjorde. Det allmänna rådet var: Rör på dig. Jag gjorde det och svimmade.
Några har också fått de här beskeden av läkare: Ta ett varmt bad så blir det bra. Du kanske har anorexi eller bulimi. Det syns inte på dig att du mår illa. Jag har aldrig sett att du har spytt här på min mottagning. Det är nog en släng av influensan.
Det är en väldigt allvarlig sjukdom vi talar om. Jag förstår varför Hillevi har ställt frågan om vilken typ av insatser som statsrådet skulle göra för att sprida kunskap om endometrios så att fler kvinnor kan uppmuntras att söka hjälp och få diagnos. Det är nu fem till tio kvinnor av hundra som drabbas av sjukdomen, och som dessutom inte får en diagnos och inte kan få den medicinska hjälp som kan underlätta livet. Jag har dessutom läst om många kvinnor som är sjukskrivna under stora delar av månaden därför att de inte klarar av att gå till jobbet. Vi talar alltså inte om vanlig mensvärk, utan detta är något helt exceptionellt.
Jag tycker att svaret från statsrådet tyvärr uteblir. Vad gör statsrådet för att sprida kunskap om endometrios? Man hänvisar till att det är sjukvårdshuvudmännens ansvar att se till att medborgarna erbjuds en god hälso- och sjukvård. Skulle det kunna vara någonting att man ser till att skicka ut information till skolhälsovården så att de där informerar unga tjejer när de får sin första mens att den här sjukdomen finns? Jag menar inte att man ska skrämma upp unga tjejer. Däremot ska man kunna sprida information om sjukdomen.
Det är bra att man pekar på att det finns forskargrupper på Karolinska Institutet. Det var säkert inte känt av interpellanten. Men vad görs från statsrådets sida för att sprida information till skolungdomar och kvinnor i allmänhet?
Anf. 34 FINN BENGTSSON (m):
Fru talman! Jag vill kommentera den här interpellationen, som är mycket välskriven. Även svaret från statsrådet är mycket välformulerat. Därmed torde det inte behöva vara någon egentlig debatt om en av många medicinska frågor som behöver bättre belysning.
Jag ger mig in i debatten för att bland interpellantens frågeställningar kommer man ned till attitydförhållanden gentemot en sjukdom som man klassar som en bortglömd folksjukdom. Under alla de år som jag arbetat på en kirurgisk akutenhet är det en mycket välkänd problematik med människor som har ont i magen om man är kvinna att utesluta endometrios som en orsak. Jag vill påstå att den nog är väl känd inom sjukvården.
Den fjärde punkten handlar om att främja forskning om sjukdomens uppkomst och effektivare behandlingsmetoder. Där har vi ett litet problem. Det gäller i vad mån man ska lyfta fram just ett problem och låta det beforskas. Det riskerar på något sätt att bli en politisk prioritering på toppen av en medicinsk prioritering.
Jag tror nämligen efter att civilt ha levt ett medicinskt liv att det är så gott skapat att de flesta människor kommer att hitta intresse för olika sjukdomar och själva vilja utveckla att vara banerförare för att driva de frågorna. Det finns till exempel gynekologer som engagerar sig för endometrios. Men även andra som berörs av det problemet har intresse och motiv för att beforska området.
Det som är den tråkiga erfarenheten som jag har från landstingsvärlden, och det får jag återkomma till vid ett annat tillfälle, är den prioriteringsdiskussion som har fortsatt ute i landstingen. Jag tror att vi måste nationellt strama upp den diskussionen igen. Här har det blivit en del vildvuxna tankar.
Det gäller de sjukdomar som man nedprioriterar för att man bland annat har svårt att fastställa diagnos alternativt för att man har svårt att hitta en effektiv behandling. Där har man även sagt, i varje fall i mitt hemlandsting i Östergötland med socialdemokratiskt styre, att dem ska vi heller inte beforska, eftersom vi har prioriterat bort dem.
Fru talman! Ingenting kan vara mer fel än den slutsatsen. Det är kanske när det gäller just de sjukdomarna där vi har svårt att ställa diagnos och svårt att hitta behandling man bör stimulera till att de beforskas.
Med detta sagt vill jag säga att som svaret är utformat av statsrådet i forskningsfrågan välkomnar jag den allmänna hållningen att man gör en stor forskningssatsning och att det utifrån den skapas bättre möjligheter att beforska detta område likaväl som många andra sjukdomar som drabbar många människor i vårt land.
Anf. 35 Socialminister GÖRAN HÄGGLUND (kd):
Fru talman! Det är så att den här sjukdomen drabbar, som jag sade tidigare, kanske 5–10 procent av alla kvinnor i fertil ålder. Det är en oerhört stor mängd människor som drabbas.
Det innebär inte att den är okänd. Det är tvärtom en välkänd sjukdom och någonting som man runt om i Sverige är väl kunnig i att hantera. Men det tar ofta lång tid att ställa en diagnos. Det finns väldigt många alternativa diagnoser att landa på innan man landar rätt.
Det är viktigt att allmänläkare remitterar till en specialist i gynekologi om patienten har kvarstående symtom som inte kan förklaras med någon annan sjukdom. Det krävs många gånger ett kirurgiskt ingrepp, en titthålsoperation, för att ställa rätt diagnos. Det gör det naturligtvis besvärligt.
Jag tror inte att vägen till att få en förbättring av situationen går via att statsrådet genomför någon allmän informationskampanj. Jag tror att vägen till förbättring går via vårdgivarna och genom utbildning av personalen inom svensk hälso- och sjukvård.
Det handlar om att man i sin utbildning får lära sig också om den här sjukdomen så att man blir bättre på att identifiera den och snabbare får i väg patienten till en specialist för att kunna sätta in rätt behandling.
Jag har inga planer på att sätta i gång en informationskampanj, om det är vad Eva-Lena Jansson efterfrågar av mig. Jag tror att frågan bäst hanteras genom att vi satsar ytterligare på forskning och bedriver en kvalificerad utbildning av personal inom hälso- och sjukvården. Det handlar om att vårdgivarna rustar våra kliniker på ett sådant sätt att vi är rustade för att på bästa sätt bemöta de personer som drabbas.
Anf. 36 EVA-LENA JANSSON (s):
Fru talman! Jag citerade Hillevi Larssons fråga. Vad gör statsrådet för att sprida kunskap om endometrios? Som jag uppfattade det gjorde statsrådet ingenting sådant. Nu ska jag säga att interpellationen är ställd till Maria Larsson, som är folkhälsominister, och inte till Göran Hägglund, som nu har fått uppdraget att svara.
Då blir frågan: Vad gör man för att sprida kunskapen? Uppenbarligen ingenting. Jag tänkte att det kunde vara ett bra sätt att se till att skolhälsovården fick mer information. ”Ta ett varmt bad så blir det bra.” ”Du kanske har anorexi eller bulimi.” ”Det syns inte på dig att du mår illa.” ”Det är en släng av influensan.”
Om en gynekolog bemöter en ung kvinna på det sättet kan jag bara föreställa mig vad de som inte är experter på sjukdomen kan säga. Det är klart att det också kan handla om okunskap eller bemötande av unga kvinnor som man inte tar på allvar. Jag känner några yngre kvinnor. Jag har två unga döttrar själv som har gått till läkare vid olika tillfällen.
Bemötandefrågan bland ungdomar generellt sett i sjukvården, där de känner att de inte blir trodda för det de säger, är det jätteviktigt att vi för en diskussion om. Är det så att man har en allvarlig sjukdom men bara bedöms utifrån att man inte har de här besvären, att man inte tas på allvar, tycker jag att det är ett problem.
Precis som statsrådet lyfter fram i sitt svar är det viktigt att vi har en jämställd vård. Unga kvinnor ska ha rätt att få en bra vård, och man ska inte behöva tjata ihjäl sig för att få den vården. Jag tycker att den ska vara rimlig och att den ska ges efter behov, men den ska inte ges efter kön så att en patient bara för att hon inte är man inte ska kunna få en god vård. Det är statsrådet och jag överens om.
Jag tycker att det är viktigt att man får den informationen och den skulle faktiskt kunna ges via skolhälsovården. Jag skulle i alla fall tycka att det kunde vara ett initiativ från folkhälsoministern, som inte är här men som har fått frågan, att faktiskt göra den typen av insatser. Är det 5–10 procent unga kvinnor som i dag inte vet om att de har en mycket allvarlig sjukdom som de faktiskt kan få medicinsk hjälp mot är det alldeles för många som lider i tysthet.
Anf. 37 FINN BENGTSSON (m):
Fru talman! Nu är det inte bara folkhälsoministern som inte är här utan interpellanten har ju inte heller kommit. Vi får diskutera det här med Eva-Lena Jansson.
Låt mig då adressera de frågeställningar som Eva-Lena Jansson tar upp på basen av den skriftliga interpellationen från en partikamrat, nämligen att här raljera kring ett slags inkompetens hos läkare inom gynekologkåren allmänt, något löst uttalande som vi inte vet vad det består av. Utifrån det skulle vi då idka någon form av regeringssammanträde med ministerstyre inom den här sfären. Det är helt bisarrt.
Eva-Lena Jansson säger ändå någonting som är väldigt tänkvärt och som egentligen är hennes partis största problem, nämligen att man inte ska behöva tjata ihjäl sig för att komma till en specialist och få den här typen av vård. Vi har i Sverige efter långvarigt socialdemokratiskt styre världens nästan sämsta tillgänglighet till vården, något som håller på att förbättras tack vare de reformer som socialministern och regeringen genomför. Det är där skon klämmer, skulle jag vilja säga.
Om det handlar om ett antal olika sjukdomar är det inte vettigt att sträva efter att få till exempel, i det här fallet, en endometriosminister, utan man bör ha en välfungerande socialminister som genom aktiva reformer ser till att skapa tillgänglighet till vården. Det gäller att vi skapar förutsättningar inte bara för dessa unga kvinnor med den här specifika sjukdomen utan för unga kvinnor, unga män, äldre män och äldre kvinnor med alla sjukdomar. De får då en bättre tillgänglighet till vården.
Detta, fru talman, är den allra viktigaste problematiken att lösa inom svensk sjukvård, den dåliga tillgängligheten. Det är inte, som Eva-Lena Jansson gjorde anspelningar på, att vi har en inkompetent gynekologkår som uttalat sig på det här sättet. Gynekologer finns faktiskt, men patienterna måste få träffa dem. Där tror jag att alliansregeringen har betydligt många fler konstruktiva förslag med vårdvalsmodell och annat som det har opponerats mot här i riksdagen av oppositionen. Jag vill nog säga att tack vare den här interpellationen har ett av många sjukvårdsproblem sannolikt fått sin lösning i framtiden genom den borgerliga regeringens sätt att driva sjukvårdspolitik.
Anf. 38 Socialminister GÖRAN HÄGGLUND (kd):
Fru talman! Som mottagare av ganska många interpellationer blir man på det klara med att det inte saknas diagnoser eller sjukdomar som jag som minister borde informera om. Jag tycker att man i ljuset av det ändå behöver tänka lite som Finn Bengtsson var inne på: Hur tror vi att vi får en så väl fungerande hälso- och sjukvård som möjligt?
Jag landar då på att det kloka för min del är att fokusera på att få svensk hälso- och sjukvård att fungera så väl som möjligt, att se till så att människor vill jobba inom svensk hälso- och sjukvård, att de får en god utbildning, att det finns en möjlighet för patienten att välja själv, att man stärker patientens ställning gentemot vårdgivarna, att vi har en god patientsäkerhet, att vi har satsningar på läkemedelsområdet, att vi forskar och så vidare. Det tror jag är det som jag ska koncentrera mig på. Jag tror att det finns andra än jag som politiker som är bäst på att diagnostisera sjukdomar och genomföra de behandlingar som är nödvändiga.
Jag tror kanske också att just anekdotisk information, till yttermera visso från en kvällstidning, är en ganska dålig grund för det som vi i övrigt är angelägna om ska vila på vetenskap och beprövad erfarenhet.
Jag är också säker på att Eva-Lena Janssons önskemål om att ytterligare förstärka informationen på det här området och resonemanget om detta går fram till äldre- och folkhälsoministern genom det protokoll som hon kommer att läsa. Jag tror att vården klarar det här på ett utmärkt sätt. Vi behöver ge vården bättre möjligheter att fungera på det sätt som vi vill att den ska fungera.
Anf. 39 EVA-LENA JANSSON (s):
Fru talman! Låt mig i protokollet få infört att jag inte ifrågasätter att statsrådet Hägglund tar Maria Larssons frågor. Det är fritt fram för regeringen att göra det, och jag har all respekt för det.
Att jag citerar ur den här tidningsartikeln beror på att det är en läkare som uttalar sig. Det är väldigt sällan man ser läkare som kritiserar sin egen profession. Jag ifrågasätter inte att det finns väldigt många kompetenta läkare, men den här läkaren säger så här: ”Läkare har svårt att förstå kvinnors smärtor.” Vidare sägs i artikeln: ”På arbetet märker hon att okunskapen om endometrios är stor bland kollegerna. – De har svårt att förstå smärtorna. Och sjukdomen tas allmänt inte på allvar bland gynekologer.”
Jag tycker att det är ganska allvarligt när en läkare uttrycker sig på det sättet. Man kan raljera över att det är en kvällstidning. Jag vet att allting som står i kvällstidningar inte är sant, men jag tycker att det är viktigt att ta de här kvinnornas smärta på allvar och att kvinnor får stöd och hjälp så att de faktiskt få reda på att det finns en sådan här sjukdom. Jag inser att skolhälsovården inte kan göra allting och att sjukvården inte kan göra allting, men genom att lyfta fram frågan i debatten här, för det tror jag var en av Hillevi Larssons ambitioner med interpellationen, kan det leda till att fler människor kommer att känna till att sjukdomen faktiskt finns och också kunna få bra medicinsk hjälp.
Fru talman! Med detta vill jag avsluta den här interpellationsdebatten.
Anf. 40 Socialminister GÖRAN HÄGGLUND (kd):
Fru talman! En sak ytterligare vill jag stryka under. Det handlar just om det bemötande som både Eva-Lena Jansson och Finn Bengtsson var inne på tidigare. Här har vi ju en fråga som inte enkelt låter sig beslutas fram men som ändå är av allra största betydelse för hur vi som patienter upplever den vård som vi får. Många gånger är den frågan väl så viktig för oss som när det gäller vårdens eller behandlingens innehåll. Därför är den frågan väldigt viktig.
Det handlar inte minst, naturligtvis, om att vi fortfarande har en ordning som gör att kvinnor många gånger hamnar i en sämre situation än män, kanske också att yngre personer hamnar i en sämre situation än äldre personer som är mer vana att ta för sig. Vi har dessutom frågan om människor med en annan bakgrund än med många generationer svenskar. Jag tycker att den frågan är väldigt viktig att stryka under betydelsen av.
Den sjukdom som har behandlats här ska tas på största möjliga allvar. Hillevi Larsson har genom sin interpellation fått in den i riksdagens protokoll, och vi har diskuterat den under en tid här. Jag är säker på att många möter sjukdomen för första gången. Vi vet att den är bekant inom svensk hälso- och sjukvård, tyvärr alltför väl bekant hos många, men det finns säkert en och annan som inte har tillräcklig kunskap. Jag tror att vägen till en bättre kunskap, en bättre situation väldigt mycket handlar om utbildning, som delvis är en statlig fråga men som i huvudsak är en fråga för sjukvårdshuvudmännen.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 32 Socialminister GÖRAN HÄGGLUND (kd):
Fru talman! Hillevi Larsson har frågat äldre- och folkhälsominister Maria Larsson vilka åtgärder hon vidtar för att sprida kunskap om endometrios så att fler kvinnor uppmuntras att söka hjälp och få en diagnos och vad statsrådet gör för att bekämpa fördomar och diskriminering mot de drabbade, exempelvis vad gäller rätten att sjukskriva sig. Vidare frågar ledamoten om endometrios inte bör klassas som en folkhälsosjukdom med tanke på utbredningen och de allvarliga konsekvenserna för de drabbade kvinnorna. Slutligen frågar ledamoten vad statsrådet gör för att främja forskning om sjukdomens uppkomst och effektiva behandlingsmetoder.
Ansvarsfördelningen inom regeringen är sådan att jag ska besvara interpellationen.
Jag vill inledningsvis framhålla att målet för hälso- och sjukvården är en god hälsa och vård på lika villkor för hela befolkningen. Alla som söker vård ska få en medicinsk bedömning av sitt hälsotillstånd. Det är denna medicinska bedömning som ska utgöra grunden för vårdgivarens prioritering och för vilken behandling som patienten ska erbjudas. Den behandling som sätts in ska bygga på vetenskap och beprövad erfarenhet.
Endometrios är en sjukdom som drabbar 5–10 procent av alla kvinnor i fertil ålder. Sjukdomen ger i vissa fall långdragna besvär, men det finns i dag flera olika behandlingar att tillgå för att minska symtomen, även om det i vissa fall kan vara ett mycket plågsamt tillstånd. Hos många ger sjukdomen dock inga eller mycket små besvär.
Endometrios är inte en okänd sjukdom, vare sig inom primärvården eller specialistvården. Utbildning om endometrios ingår i de berörda vårdutbildningarna. Uppkomsten till sjukdomen är heller inte okänd.
Det är sjukvårdshuvudmännens ansvar att se till att medborgarna erbjuds en god hälso- och sjukvård och att personalen har den kunskap som behövs. Det ligger också i sjukvårdshuvudmännens ansvar att informera patienterna om de behandlingsalternativ som finns. Detta ansvar gäller givetvis i samma grad för patienter med endometrios som för patienter med andra sjukdomar.
När det gäller frågan om bekämpning av fördomar och diskriminering är det till stor del en fråga om kunskap. Det handlar om att uppmärksamma de skillnader som finns mellan mäns och kvinnors sjukdomsbild. Det arbete som nu bedrivs inom vården med till exempel kvalitetsregister samt öppna jämförelser bidrar på ett betydelsefullt sätt till att sådana skillnader uppmärksammas och åtgärdas. Gynekologerna var till exempel tidigt ute och skapade ett kvalitetsregister redan i början av 1990-talet, och detta var också ett av de första register som fick stöd i form av statliga medel.
När det gäller ledamotens fråga om endometrios inte bör klassas som en folksjukdom vill jag upplysa om att det inte finns någon sådan typ av klassning för några sjukdomar. Folksjukdom är en benämning som populärt används för vissa sjukdomar som drabbar många i befolkningen och inte någon speciell klassning som utförs av någon myndighet eller liknande.
Avslutningsvis har ledamoten frågat vad statsrådet gör för att främja forskning om endometrios. Faktum är att det redan i dag bedrivs omfattande forskning om sjukdomen runt om i världen. Även i Sverige finns forskargrupper som studerar livmoderslemhinnans biologi och inflammationen vid endometrios, bland annat vid Karolinska Institutet och vid Uppsala universitet.
Jag vill också nämna att i regeringens forsknings- och innovationsproposition, Ett lyft för forskning och innovation, 2008/09:50, som presenterades under hösten 2008, aviseras en stor satsning på forskning och utveckling inom bland annat medicinområdet.
Då Hillevi Larsson, som framställt interpellationen, anmält att hon var förhindrad att närvara vid sammanträdet medgav tredje vice talmannen att Eva-Lena Jansson i stället fick delta i överläggningen.
Anf. 33 EVA-LENA JANSSON (s):
Fru talman! Jag vill börja med att å Hillevi Larssons vägnar tacka statsrådet för svaret på frågan.
Det är inte många som känner till endometrios. Det drabbar mellan fem och tio kvinnor av hundra i fertil ålder. Sjukdomen yttrar sig vanligtvis med svåra menssmärtor och smärta vid samlag, smärta vid toalettbesök och symtom som påminner om urinvägsinfektion är också typiska för sjukdomen. Dessutom är det en av de vanligaste orsakerna till ofrivillig barnlöshet.
Sjukdomen är kronisk. Det betyder att den inte går över. Det finns många myter om sjukdomen, beskriver Hillevi i sin interpellation. En myt är att tjejer i tonåren inte får sjukdomen. Deras symtom avfärdas som vanlig mensvärk. Otaliga unga flickor får höra att det är så det känns att ha mens och lider under många år medan sjukdomen förvärras och sprider sig innan de får en diagnos.
Hösten 2008 hade man en artikel om detta i Aftonbladet. Det tog sju år för en kvinna att få diagnos. Läkare har svårt att förstå kvinnors smärta, säger en kvinna. Hon är själv läkare och har den här sjukdomen. Hon hade endometrios i 15 år innan hon fick diagnosen. Först då blev hon trodd. Hon säger: Jag blev sjuk när jag var tolv år och fick mens. Ingen förstod hur ont det gjorde. Det allmänna rådet var: Rör på dig. Jag gjorde det och svimmade.
Några har också fått de här beskeden av läkare: Ta ett varmt bad så blir det bra. Du kanske har anorexi eller bulimi. Det syns inte på dig att du mår illa. Jag har aldrig sett att du har spytt här på min mottagning. Det är nog en släng av influensan.
Det är en väldigt allvarlig sjukdom vi talar om. Jag förstår varför Hillevi har ställt frågan om vilken typ av insatser som statsrådet skulle göra för att sprida kunskap om endometrios så att fler kvinnor kan uppmuntras att söka hjälp och få diagnos. Det är nu fem till tio kvinnor av hundra som drabbas av sjukdomen, och som dessutom inte får en diagnos och inte kan få den medicinska hjälp som kan underlätta livet. Jag har dessutom läst om många kvinnor som är sjukskrivna under stora delar av månaden därför att de inte klarar av att gå till jobbet. Vi talar alltså inte om vanlig mensvärk, utan detta är något helt exceptionellt.
Jag tycker att svaret från statsrådet tyvärr uteblir. Vad gör statsrådet för att sprida kunskap om endometrios? Man hänvisar till att det är sjukvårdshuvudmännens ansvar att se till att medborgarna erbjuds en god hälso- och sjukvård. Skulle det kunna vara någonting att man ser till att skicka ut information till skolhälsovården så att de där informerar unga tjejer när de får sin första mens att den här sjukdomen finns? Jag menar inte att man ska skrämma upp unga tjejer. Däremot ska man kunna sprida information om sjukdomen.
Det är bra att man pekar på att det finns forskargrupper på Karolinska Institutet. Det var säkert inte känt av interpellanten. Men vad görs från statsrådets sida för att sprida information till skolungdomar och kvinnor i allmänhet?
Anf. 34 FINN BENGTSSON (m):
Fru talman! Jag vill kommentera den här interpellationen, som är mycket välskriven. Även svaret från statsrådet är mycket välformulerat. Därmed torde det inte behöva vara någon egentlig debatt om en av många medicinska frågor som behöver bättre belysning.
Jag ger mig in i debatten för att bland interpellantens frågeställningar kommer man ned till attitydförhållanden gentemot en sjukdom som man klassar som en bortglömd folksjukdom. Under alla de år som jag arbetat på en kirurgisk akutenhet är det en mycket välkänd problematik med människor som har ont i magen om man är kvinna att utesluta endometrios som en orsak. Jag vill påstå att den nog är väl känd inom sjukvården.
Den fjärde punkten handlar om att främja forskning om sjukdomens uppkomst och effektivare behandlingsmetoder. Där har vi ett litet problem. Det gäller i vad mån man ska lyfta fram just ett problem och låta det beforskas. Det riskerar på något sätt att bli en politisk prioritering på toppen av en medicinsk prioritering.
Jag tror nämligen efter att civilt ha levt ett medicinskt liv att det är så gott skapat att de flesta människor kommer att hitta intresse för olika sjukdomar och själva vilja utveckla att vara banerförare för att driva de frågorna. Det finns till exempel gynekologer som engagerar sig för endometrios. Men även andra som berörs av det problemet har intresse och motiv för att beforska området.
Det som är den tråkiga erfarenheten som jag har från landstingsvärlden, och det får jag återkomma till vid ett annat tillfälle, är den prioriteringsdiskussion som har fortsatt ute i landstingen. Jag tror att vi måste nationellt strama upp den diskussionen igen. Här har det blivit en del vildvuxna tankar.
Det gäller de sjukdomar som man nedprioriterar för att man bland annat har svårt att fastställa diagnos alternativt för att man har svårt att hitta en effektiv behandling. Där har man även sagt, i varje fall i mitt hemlandsting i Östergötland med socialdemokratiskt styre, att dem ska vi heller inte beforska, eftersom vi har prioriterat bort dem.
Fru talman! Ingenting kan vara mer fel än den slutsatsen. Det är kanske när det gäller just de sjukdomarna där vi har svårt att ställa diagnos och svårt att hitta behandling man bör stimulera till att de beforskas.
Med detta sagt vill jag säga att som svaret är utformat av statsrådet i forskningsfrågan välkomnar jag den allmänna hållningen att man gör en stor forskningssatsning och att det utifrån den skapas bättre möjligheter att beforska detta område likaväl som många andra sjukdomar som drabbar många människor i vårt land.
Anf. 35 Socialminister GÖRAN HÄGGLUND (kd):
Fru talman! Det är så att den här sjukdomen drabbar, som jag sade tidigare, kanske 5–10 procent av alla kvinnor i fertil ålder. Det är en oerhört stor mängd människor som drabbas.
Det innebär inte att den är okänd. Det är tvärtom en välkänd sjukdom och någonting som man runt om i Sverige är väl kunnig i att hantera. Men det tar ofta lång tid att ställa en diagnos. Det finns väldigt många alternativa diagnoser att landa på innan man landar rätt.
Det är viktigt att allmänläkare remitterar till en specialist i gynekologi om patienten har kvarstående symtom som inte kan förklaras med någon annan sjukdom. Det krävs många gånger ett kirurgiskt ingrepp, en titthålsoperation, för att ställa rätt diagnos. Det gör det naturligtvis besvärligt.
Jag tror inte att vägen till att få en förbättring av situationen går via att statsrådet genomför någon allmän informationskampanj. Jag tror att vägen till förbättring går via vårdgivarna och genom utbildning av personalen inom svensk hälso- och sjukvård.
Det handlar om att man i sin utbildning får lära sig också om den här sjukdomen så att man blir bättre på att identifiera den och snabbare får i väg patienten till en specialist för att kunna sätta in rätt behandling.
Jag har inga planer på att sätta i gång en informationskampanj, om det är vad Eva-Lena Jansson efterfrågar av mig. Jag tror att frågan bäst hanteras genom att vi satsar ytterligare på forskning och bedriver en kvalificerad utbildning av personal inom hälso- och sjukvården. Det handlar om att vårdgivarna rustar våra kliniker på ett sådant sätt att vi är rustade för att på bästa sätt bemöta de personer som drabbas.
Anf. 36 EVA-LENA JANSSON (s):
Fru talman! Jag citerade Hillevi Larssons fråga. Vad gör statsrådet för att sprida kunskap om endometrios? Som jag uppfattade det gjorde statsrådet ingenting sådant. Nu ska jag säga att interpellationen är ställd till Maria Larsson, som är folkhälsominister, och inte till Göran Hägglund, som nu har fått uppdraget att svara.
Då blir frågan: Vad gör man för att sprida kunskapen? Uppenbarligen ingenting. Jag tänkte att det kunde vara ett bra sätt att se till att skolhälsovården fick mer information. ”Ta ett varmt bad så blir det bra.” ”Du kanske har anorexi eller bulimi.” ”Det syns inte på dig att du mår illa.” ”Det är en släng av influensan.”
Om en gynekolog bemöter en ung kvinna på det sättet kan jag bara föreställa mig vad de som inte är experter på sjukdomen kan säga. Det är klart att det också kan handla om okunskap eller bemötande av unga kvinnor som man inte tar på allvar. Jag känner några yngre kvinnor. Jag har två unga döttrar själv som har gått till läkare vid olika tillfällen.
Bemötandefrågan bland ungdomar generellt sett i sjukvården, där de känner att de inte blir trodda för det de säger, är det jätteviktigt att vi för en diskussion om. Är det så att man har en allvarlig sjukdom men bara bedöms utifrån att man inte har de här besvären, att man inte tas på allvar, tycker jag att det är ett problem.
Precis som statsrådet lyfter fram i sitt svar är det viktigt att vi har en jämställd vård. Unga kvinnor ska ha rätt att få en bra vård, och man ska inte behöva tjata ihjäl sig för att få den vården. Jag tycker att den ska vara rimlig och att den ska ges efter behov, men den ska inte ges efter kön så att en patient bara för att hon inte är man inte ska kunna få en god vård. Det är statsrådet och jag överens om.
Jag tycker att det är viktigt att man får den informationen och den skulle faktiskt kunna ges via skolhälsovården. Jag skulle i alla fall tycka att det kunde vara ett initiativ från folkhälsoministern, som inte är här men som har fått frågan, att faktiskt göra den typen av insatser. Är det 5–10 procent unga kvinnor som i dag inte vet om att de har en mycket allvarlig sjukdom som de faktiskt kan få medicinsk hjälp mot är det alldeles för många som lider i tysthet.
Anf. 37 FINN BENGTSSON (m):
Fru talman! Nu är det inte bara folkhälsoministern som inte är här utan interpellanten har ju inte heller kommit. Vi får diskutera det här med Eva-Lena Jansson.
Låt mig då adressera de frågeställningar som Eva-Lena Jansson tar upp på basen av den skriftliga interpellationen från en partikamrat, nämligen att här raljera kring ett slags inkompetens hos läkare inom gynekologkåren allmänt, något löst uttalande som vi inte vet vad det består av. Utifrån det skulle vi då idka någon form av regeringssammanträde med ministerstyre inom den här sfären. Det är helt bisarrt.
Eva-Lena Jansson säger ändå någonting som är väldigt tänkvärt och som egentligen är hennes partis största problem, nämligen att man inte ska behöva tjata ihjäl sig för att komma till en specialist och få den här typen av vård. Vi har i Sverige efter långvarigt socialdemokratiskt styre världens nästan sämsta tillgänglighet till vården, något som håller på att förbättras tack vare de reformer som socialministern och regeringen genomför. Det är där skon klämmer, skulle jag vilja säga.
Om det handlar om ett antal olika sjukdomar är det inte vettigt att sträva efter att få till exempel, i det här fallet, en endometriosminister, utan man bör ha en välfungerande socialminister som genom aktiva reformer ser till att skapa tillgänglighet till vården. Det gäller att vi skapar förutsättningar inte bara för dessa unga kvinnor med den här specifika sjukdomen utan för unga kvinnor, unga män, äldre män och äldre kvinnor med alla sjukdomar. De får då en bättre tillgänglighet till vården.
Detta, fru talman, är den allra viktigaste problematiken att lösa inom svensk sjukvård, den dåliga tillgängligheten. Det är inte, som Eva-Lena Jansson gjorde anspelningar på, att vi har en inkompetent gynekologkår som uttalat sig på det här sättet. Gynekologer finns faktiskt, men patienterna måste få träffa dem. Där tror jag att alliansregeringen har betydligt många fler konstruktiva förslag med vårdvalsmodell och annat som det har opponerats mot här i riksdagen av oppositionen. Jag vill nog säga att tack vare den här interpellationen har ett av många sjukvårdsproblem sannolikt fått sin lösning i framtiden genom den borgerliga regeringens sätt att driva sjukvårdspolitik.
Anf. 38 Socialminister GÖRAN HÄGGLUND (kd):
Fru talman! Som mottagare av ganska många interpellationer blir man på det klara med att det inte saknas diagnoser eller sjukdomar som jag som minister borde informera om. Jag tycker att man i ljuset av det ändå behöver tänka lite som Finn Bengtsson var inne på: Hur tror vi att vi får en så väl fungerande hälso- och sjukvård som möjligt?
Jag landar då på att det kloka för min del är att fokusera på att få svensk hälso- och sjukvård att fungera så väl som möjligt, att se till så att människor vill jobba inom svensk hälso- och sjukvård, att de får en god utbildning, att det finns en möjlighet för patienten att välja själv, att man stärker patientens ställning gentemot vårdgivarna, att vi har en god patientsäkerhet, att vi har satsningar på läkemedelsområdet, att vi forskar och så vidare. Det tror jag är det som jag ska koncentrera mig på. Jag tror att det finns andra än jag som politiker som är bäst på att diagnostisera sjukdomar och genomföra de behandlingar som är nödvändiga.
Jag tror kanske också att just anekdotisk information, till yttermera visso från en kvällstidning, är en ganska dålig grund för det som vi i övrigt är angelägna om ska vila på vetenskap och beprövad erfarenhet.
Jag är också säker på att Eva-Lena Janssons önskemål om att ytterligare förstärka informationen på det här området och resonemanget om detta går fram till äldre- och folkhälsoministern genom det protokoll som hon kommer att läsa. Jag tror att vården klarar det här på ett utmärkt sätt. Vi behöver ge vården bättre möjligheter att fungera på det sätt som vi vill att den ska fungera.
Anf. 39 EVA-LENA JANSSON (s):
Fru talman! Låt mig i protokollet få infört att jag inte ifrågasätter att statsrådet Hägglund tar Maria Larssons frågor. Det är fritt fram för regeringen att göra det, och jag har all respekt för det.
Att jag citerar ur den här tidningsartikeln beror på att det är en läkare som uttalar sig. Det är väldigt sällan man ser läkare som kritiserar sin egen profession. Jag ifrågasätter inte att det finns väldigt många kompetenta läkare, men den här läkaren säger så här: ”Läkare har svårt att förstå kvinnors smärtor.” Vidare sägs i artikeln: ”På arbetet märker hon att okunskapen om endometrios är stor bland kollegerna. – De har svårt att förstå smärtorna. Och sjukdomen tas allmänt inte på allvar bland gynekologer.”
Jag tycker att det är ganska allvarligt när en läkare uttrycker sig på det sättet. Man kan raljera över att det är en kvällstidning. Jag vet att allting som står i kvällstidningar inte är sant, men jag tycker att det är viktigt att ta de här kvinnornas smärta på allvar och att kvinnor får stöd och hjälp så att de faktiskt få reda på att det finns en sådan här sjukdom. Jag inser att skolhälsovården inte kan göra allting och att sjukvården inte kan göra allting, men genom att lyfta fram frågan i debatten här, för det tror jag var en av Hillevi Larssons ambitioner med interpellationen, kan det leda till att fler människor kommer att känna till att sjukdomen faktiskt finns och också kunna få bra medicinsk hjälp.
Fru talman! Med detta vill jag avsluta den här interpellationsdebatten.
Anf. 40 Socialminister GÖRAN HÄGGLUND (kd):
Fru talman! En sak ytterligare vill jag stryka under. Det handlar just om det bemötande som både Eva-Lena Jansson och Finn Bengtsson var inne på tidigare. Här har vi ju en fråga som inte enkelt låter sig beslutas fram men som ändå är av allra största betydelse för hur vi som patienter upplever den vård som vi får. Många gånger är den frågan väl så viktig för oss som när det gäller vårdens eller behandlingens innehåll. Därför är den frågan väldigt viktig.
Det handlar inte minst, naturligtvis, om att vi fortfarande har en ordning som gör att kvinnor många gånger hamnar i en sämre situation än män, kanske också att yngre personer hamnar i en sämre situation än äldre personer som är mer vana att ta för sig. Vi har dessutom frågan om människor med en annan bakgrund än med många generationer svenskar. Jag tycker att den frågan är väldigt viktig att stryka under betydelsen av.
Den sjukdom som har behandlats här ska tas på största möjliga allvar. Hillevi Larsson har genom sin interpellation fått in den i riksdagens protokoll, och vi har diskuterat den under en tid här. Jag är säker på att många möter sjukdomen för första gången. Vi vet att den är bekant inom svensk hälso- och sjukvård, tyvärr alltför väl bekant hos många, men det finns säkert en och annan som inte har tillräcklig kunskap. Jag tror att vägen till en bättre kunskap, en bättre situation väldigt mycket handlar om utbildning, som delvis är en statlig fråga men som i huvudsak är en fråga för sjukvårdshuvudmännen.
Överläggningen var härmed avslutad.
Interpellation dold kvinnosjukdom
Interpellation
2008/09:441 Den dolda kvinnosjukdomen endometrios
av Hillevi Larsson (s)
till statsrådet Maria Larsson (kd)
Ungefär var tionde kvinna i fertil ålder har sjukdomen endometrios (livmoderslemhinna på fel plats). Många vet inte om det utan lider i tysthet utan att få någon diagnos.
Sjukdomen yttrar sig vanligtvis som svåra menssmärtor och smärta vid samlag. Smärta vid toalettbesök och symtom som påminner om urinvägsinfektion är också typiska för sjukdomen. Endometrios är dessutom den vanligaste orsaken till ofrivillig barnlöshet.
Sjukdomen är kronisk och har fått sitt namn från ordet endometrium som är den vävnad på insidan av livmodern som bygger upp och blöder loss mensen i varje menstruationscykel. När denna vävnad finns på andra ställen i kroppen (exempelvis i magen, på utsidan av livmodern eller på äggstockarna) finns det ingenstans för blodet att lämna kroppen. Resultatet blir interna blödningar, inflammationer och till slut ärrbildningar.
Det finns många myter om sjukdomen. I USA var sjukdomen länge klassad som en sjukdom för kvinnor i övre medelklassen. Orsaken var att det var dessa kvinnor som hade råd att söka vård och därmed hade chansen att få en diagnos. Men självklart drabbades även kvinnor från de lägre klasserna.
En annan myt är att flickor i tonåren inte får sjukdomen. Deras besvär avfärdas som vanlig mensvärk. Otaliga unga flickor får höra att det är så här det känns att ha mens och genomlider sedan många år, medan sjukdomen förvärras och sprider sig, innan de får en diagnos.
Ytterligare en myt är att graviditet botar sjukdomen. Det förekommer att kvinnor som varken är socialt eller ekonomiskt förberedda ändå skaffar barn av ren desperation, på inrådan från läkare. Men det är svårt för endometriospatienter att bli gravida, med tanke på hur smärtsamma samlagen är och på den nedsatta fertilitet som många drabbas av. Det kan dessutom bli mycket tufft för dessa kvinnor att ta hand om ett barn. Sjukdomen kommer dessutom ofta tillbaka en tid efter förlossningen!
Även vuxna kvinnor får ofta höra att de bara har ovanligt svår mensvärk.
Sjukdomen innebär mycket lidande för de drabbade. Varje månad i samband med mensen är smärtorna så svåra att de flesta tvingas sjukskriva sig ett par dagar eller längre. Förutom besvären i samband med detta riskerar de därmed att drabbas av omvärldens fördomar: ”Hon är borta för att hon har lite mensvärk …” I värsta fall får de drabbade inte ens sjukskriva sig eftersom deras besvär inte klassas som en sjukdom!
Många kvinnor får problem på arbetsmarknaden, blir ekonomiskt lidande och får sina förhållanden förstörda på grund av sjukdomen.
Det första steget, att få en diagnos, är svårt nog och dröjer länge för de flesta. Åtskilliga får aldrig någon diagnos! Men tyvärr är en diagnos ingen garanti för att kvinnorna blir hjälpta.
Forskningen har hittills inte funnit en entydig orsak till sjukdomen och den behandling som finns att tillgå är bristfällig. I lindriga fall kan p-piller hjälpa, men i svårare fall är inte ens operation någon garanti. Sjukdomen kommer ofta tillbaka efter en tid. Det finns även hormonbehandling som försätter kroppen i ett konstgjort klimakteriestadium. Problemet med denna behandling är biverkningarna.
Mina frågor till statsrådet är:
1. Vad gör statsrådet för att sprida kunskap om endometrios, så att fler kvinnor uppmuntras att söka hjälp och få en diagnos?
2. Vad gör statsrådet för att bekämpa fördomar mot och diskriminering av de drabbade, exempelvis vad gäller rätten att sjukskriva sig?
3. Bör inte, enligt statsrådets ställningstagande, endometrios klassas som en folksjukdom med tanke på utbredningen och de allvarliga konsekvenserna för de drabbade kvinnorna?
4. Vad gör statsrådet för att främja forskning om sjukdomens uppkomst och effektiva behandlingsmetoder?
Hillevi Larsson
2008/09:441 Den dolda kvinnosjukdomen endometrios
av Hillevi Larsson (s)
till statsrådet Maria Larsson (kd)
Ungefär var tionde kvinna i fertil ålder har sjukdomen endometrios (livmoderslemhinna på fel plats). Många vet inte om det utan lider i tysthet utan att få någon diagnos.
Sjukdomen yttrar sig vanligtvis som svåra menssmärtor och smärta vid samlag. Smärta vid toalettbesök och symtom som påminner om urinvägsinfektion är också typiska för sjukdomen. Endometrios är dessutom den vanligaste orsaken till ofrivillig barnlöshet.
Sjukdomen är kronisk och har fått sitt namn från ordet endometrium som är den vävnad på insidan av livmodern som bygger upp och blöder loss mensen i varje menstruationscykel. När denna vävnad finns på andra ställen i kroppen (exempelvis i magen, på utsidan av livmodern eller på äggstockarna) finns det ingenstans för blodet att lämna kroppen. Resultatet blir interna blödningar, inflammationer och till slut ärrbildningar.
Det finns många myter om sjukdomen. I USA var sjukdomen länge klassad som en sjukdom för kvinnor i övre medelklassen. Orsaken var att det var dessa kvinnor som hade råd att söka vård och därmed hade chansen att få en diagnos. Men självklart drabbades även kvinnor från de lägre klasserna.
En annan myt är att flickor i tonåren inte får sjukdomen. Deras besvär avfärdas som vanlig mensvärk. Otaliga unga flickor får höra att det är så här det känns att ha mens och genomlider sedan många år, medan sjukdomen förvärras och sprider sig, innan de får en diagnos.
Ytterligare en myt är att graviditet botar sjukdomen. Det förekommer att kvinnor som varken är socialt eller ekonomiskt förberedda ändå skaffar barn av ren desperation, på inrådan från läkare. Men det är svårt för endometriospatienter att bli gravida, med tanke på hur smärtsamma samlagen är och på den nedsatta fertilitet som många drabbas av. Det kan dessutom bli mycket tufft för dessa kvinnor att ta hand om ett barn. Sjukdomen kommer dessutom ofta tillbaka en tid efter förlossningen!
Även vuxna kvinnor får ofta höra att de bara har ovanligt svår mensvärk.
Sjukdomen innebär mycket lidande för de drabbade. Varje månad i samband med mensen är smärtorna så svåra att de flesta tvingas sjukskriva sig ett par dagar eller längre. Förutom besvären i samband med detta riskerar de därmed att drabbas av omvärldens fördomar: ”Hon är borta för att hon har lite mensvärk …” I värsta fall får de drabbade inte ens sjukskriva sig eftersom deras besvär inte klassas som en sjukdom!
Många kvinnor får problem på arbetsmarknaden, blir ekonomiskt lidande och får sina förhållanden förstörda på grund av sjukdomen.
Det första steget, att få en diagnos, är svårt nog och dröjer länge för de flesta. Åtskilliga får aldrig någon diagnos! Men tyvärr är en diagnos ingen garanti för att kvinnorna blir hjälpta.
Forskningen har hittills inte funnit en entydig orsak till sjukdomen och den behandling som finns att tillgå är bristfällig. I lindriga fall kan p-piller hjälpa, men i svårare fall är inte ens operation någon garanti. Sjukdomen kommer ofta tillbaka efter en tid. Det finns även hormonbehandling som försätter kroppen i ett konstgjort klimakteriestadium. Problemet med denna behandling är biverkningarna.
Mina frågor till statsrådet är:
1. Vad gör statsrådet för att sprida kunskap om endometrios, så att fler kvinnor uppmuntras att söka hjälp och få en diagnos?
2. Vad gör statsrådet för att bekämpa fördomar mot och diskriminering av de drabbade, exempelvis vad gäller rätten att sjukskriva sig?
3. Bör inte, enligt statsrådets ställningstagande, endometrios klassas som en folksjukdom med tanke på utbredningen och de allvarliga konsekvenserna för de drabbade kvinnorna?
4. Vad gör statsrådet för att främja forskning om sjukdomens uppkomst och effektiva behandlingsmetoder?
Hillevi Larsson
EU kan riva gränshinder i Öresund
Även om vi nu upplever en djup lågkonjunktur och dramatisk jobbkris är Öresundsregionen en tillväxtregion. Utvecklingskraften och integrationen i Öresundsregionen har sedan Öresundsbron öppnade år 2000 varit dynamisk och framgångsrik. Många danska företag rekryterar personal i Skåne. 30 000 skåningar pendlar dagligen till jobb eller studier i Köpenhamnsregionen.
Jag är kandidat (S) i valet till Europaparlamentsvalet 7 juni för att jag vill förändra så att vi får ett Europa som är anpassat efter människorna, inte marknaden. Det gäller även utvecklingen av Öresundsregionen - både dess möjligheter och hot.
Öresundsregionen har alla förutsättningar att vara en motor i svensk och dansk ekonomi. Men för att det ska kunna uppnås krävs att allehanda kvarvarande gränshinder rivs. Målet är att det ska vara lika enkelt att bo, jobba eller studera på olika sidor av sundet som inom Sverige eller Danmark.
En av EU:s grundläggande uppgifter är att främja fri rörlighet. De hinder vi ser i Europas gränsregioner går stick i stäv med detta. Jag vill därför verka för att EU tar sitt ansvar och bidrar till att dessa gränshinder rivs. Men många av de kvarstående gränshindren i Öresundsregionen kan lösas av Sverige och Danmark gemensamt.
Det handlar om socialförsäkringarna - om risken att hamna utanför trygghetssystemen när man bor i ett land och jobbar i ett annat.
Det handlar om a-kassan - att skapa möjligheter till arbetslöshetsersättning för timanställda gränspendlare som är bosatta i Sverige men jobbar i Danmark.
Det handlar om att långtidssjukskrivna gränspendlare ska få möjlighet till rehabilitering i bosättningslandet. Det handlar om åtgärder på arbetsmarknaden så att arbetslösa kan få praktikplats på andra sidan Öresund. Och det handlar om svenska och danska studenters möjligheter att fritt kunna studera vid högskolor och universitet på andra sidan Sundet och kunna avlägga examensprov på sitt eget språk i grannlandet.
Men den fria rörligheten i Europa och Öresundsregionen för inte bara med sig möjligheter. Den innebär också tyvärr flera allvarliga hot och risker. I dag samarbetar kriminella nätverk över gränserna. Den organiserade grova brottsligheten har ökat - inte minst i Öresundsregionen. Människor, vapen, narkotika och alkohol smugglas in i EU och mellan medlemsländerna. Till de grövsta brotten hör sexslavhandeln med kvinnor och barn.
Skåne är särskilt utsatt för narkotikasmuggling och drogmissbruk på grund av att nästan all tung narkotika som kommer in i Sverige går via Skåne. Även brottsligheten i samband med illegal gränshandel och smuggling sker i huvudsak vid införselorterna i Skåne.
EU måste bli effektivare i kampen mot den gränsöverskridande organiserade brottsligheten. Vi socialdemokrater vill att EU stoppar alla former av människohandel och prostitution. Vi accepterar inte att människor utnyttjas genom prostitution. Vi vill sätta press på medlemsländerna att förbjuda sexköp.
EU:s främsta uppgift är att se till att skapa trygga samhällen och medborgare. Det går före marknaden och den fria rörligheten. Därför behöver vi ett rött Europa efter 7 juni.
HILLEVI LARSSON
riksdagsledamot (S), Malmö och kandidat 7 på S-listan i Europaparlamentsvalet.
Publicerad i Kvällsposten inför valet till Europaparlamentet den 7 juni 2009
Jag är kandidat (S) i valet till Europaparlamentsvalet 7 juni för att jag vill förändra så att vi får ett Europa som är anpassat efter människorna, inte marknaden. Det gäller även utvecklingen av Öresundsregionen - både dess möjligheter och hot.
Öresundsregionen har alla förutsättningar att vara en motor i svensk och dansk ekonomi. Men för att det ska kunna uppnås krävs att allehanda kvarvarande gränshinder rivs. Målet är att det ska vara lika enkelt att bo, jobba eller studera på olika sidor av sundet som inom Sverige eller Danmark.
En av EU:s grundläggande uppgifter är att främja fri rörlighet. De hinder vi ser i Europas gränsregioner går stick i stäv med detta. Jag vill därför verka för att EU tar sitt ansvar och bidrar till att dessa gränshinder rivs. Men många av de kvarstående gränshindren i Öresundsregionen kan lösas av Sverige och Danmark gemensamt.
Det handlar om socialförsäkringarna - om risken att hamna utanför trygghetssystemen när man bor i ett land och jobbar i ett annat.
Det handlar om a-kassan - att skapa möjligheter till arbetslöshetsersättning för timanställda gränspendlare som är bosatta i Sverige men jobbar i Danmark.
Det handlar om att långtidssjukskrivna gränspendlare ska få möjlighet till rehabilitering i bosättningslandet. Det handlar om åtgärder på arbetsmarknaden så att arbetslösa kan få praktikplats på andra sidan Öresund. Och det handlar om svenska och danska studenters möjligheter att fritt kunna studera vid högskolor och universitet på andra sidan Sundet och kunna avlägga examensprov på sitt eget språk i grannlandet.
Men den fria rörligheten i Europa och Öresundsregionen för inte bara med sig möjligheter. Den innebär också tyvärr flera allvarliga hot och risker. I dag samarbetar kriminella nätverk över gränserna. Den organiserade grova brottsligheten har ökat - inte minst i Öresundsregionen. Människor, vapen, narkotika och alkohol smugglas in i EU och mellan medlemsländerna. Till de grövsta brotten hör sexslavhandeln med kvinnor och barn.
Skåne är särskilt utsatt för narkotikasmuggling och drogmissbruk på grund av att nästan all tung narkotika som kommer in i Sverige går via Skåne. Även brottsligheten i samband med illegal gränshandel och smuggling sker i huvudsak vid införselorterna i Skåne.
EU måste bli effektivare i kampen mot den gränsöverskridande organiserade brottsligheten. Vi socialdemokrater vill att EU stoppar alla former av människohandel och prostitution. Vi accepterar inte att människor utnyttjas genom prostitution. Vi vill sätta press på medlemsländerna att förbjuda sexköp.
EU:s främsta uppgift är att se till att skapa trygga samhällen och medborgare. Det går före marknaden och den fria rörligheten. Därför behöver vi ett rött Europa efter 7 juni.
HILLEVI LARSSON
riksdagsledamot (S), Malmö och kandidat 7 på S-listan i Europaparlamentsvalet.
Publicerad i Kvällsposten inför valet till Europaparlamentet den 7 juni 2009
Klimatsmarta jobb
De globala klimatförändringarna – och hur vi tillsammans ska hantera dem – är en av vår tids största utmaningar. Klimat- och miljöarbetet inom EU är ett av de bästa exemplen på hur vi gemensamt kan möta allvarliga hot som var och en av oss inte klarar att lösa ensamma. För att avvärja klimatkrisen räcker det inte att några gör rätt, alla måste arbeta i riktning mot samma mål – en socialt hållbar utveckling. Europa ska gå i täten och leda klimatarbetet.
Jag är kandidat (S) i valet till Europaparlamentet den 7 juni för att jag vill förändra så att vi får ett Europa som är anpassat efter människorna, inte marknaden. Det gäller inte minst inom klimat- och miljöpolitiken.
Vi socialdemokrater är övertygade om att Europa måste leda arbetet med klimatomställningen, även globalt. EU kommer bara att lyckas om vi investerar gemensamt i en hållbar utveckling. Sveriges och EU:s företag måste bli världsledande på miljöhänsyn och energi- och miljöteknik. Det krävs omfattande investeringsprogram för både industrin och tjänstesektorn.
Långsiktig ekonomisk tillväxt kan inte skapas utan att miljön förbättras. Och hållbar utveckling kan inte åstadkommas utan stöd från medborgarna. Klimatomställningen kostar, men att vänta blir ännu dyrare. Framför allt kan den – om vi socialdemokrater får vara med och bestämma – bli en stark och positiv kraft för miljontals nya gröna jobb.
Högerpolitiker försöker framställa det som att en aktiv miljö- och klimatpolitik är ett hot mot jobben. Det är precis tvärtom. Jobben hotas inte av människor som vågar, inte heller av ny teknik eller tydliga krav på en grön omställning. Jobben hotas i stället av gammal teknik och brist på anpassning. Den som är först ur fossilsamhället och kan utveckla den nya miljö- och energitekniken kommer att klara både jobben, den sociala sammanhållningen, klimatet och miljön.
EU har ett stort ansvar för nästa globala klimatavtal och att de stora utsläppsländerna förmås minska sina utsläpp. EU ska ta på sig ledartröjan i kampen mot klimatförändringen. Medlemsländerna har satt det gemensamma målet att år 2020 ska EU ha minskat växthusgasutsläppen med 20 procent, producera 20 procent förnybar energi och bli 20 procent mer energieffektivt. Vi socialdemokrater vill gå längre. Vi vill driva på för en minskning av EU:s utsläpp av växthusgaser med minst 30 procent fram till 2020. Genom höga miljökrav, ökad forskning och jobbskapande gröna investeringar i tågtrafik och vindkraft skapas framtidens jobb.
Östersjöregionen är speciellt viktig för Sverige. Den känsliga och unika havsmiljön i Östersjön och Öresund måste räddas. Därför vill vi socialdemokrater att EU satsar mer resurser för att minska övergödningen och förebygga oljeutsläpp genom skärpta miljökrav på sjötransporter så att Östersjön/Öresund blir ett renare innanhav. Det finns risk för utfiskning av vissa arter i Östersjön. Vi måste gemensamt möta det hotet med minskade kvoter och hårdare arbete mot tjuvfiske.
EU måste också förbjuda ämnen som skadar vår hälsa och miljö. Farliga ämnen i till exempel nappflaskor och kläder ska bort liksom azofärgämnen och transfetter som tillsätts i mat.
För klimatets, Östersjöns och vår hälsas skull behövs inte mer borgerlig politik i Sverige och Europa. Det behövs fler klimatsmarta jobb. Därför behöver EU bli rött efter Europaparlamentsvalet den 7 juni.
Hillevi Larsson, riksdagsledamot (S), Malmö och kandidat 7 på S-listan i Europaparlamentsvalet
Publicerad i Skånska dagbladet inför valet till Europaparlamentet 7 juni 2009
Jag är kandidat (S) i valet till Europaparlamentet den 7 juni för att jag vill förändra så att vi får ett Europa som är anpassat efter människorna, inte marknaden. Det gäller inte minst inom klimat- och miljöpolitiken.
Vi socialdemokrater är övertygade om att Europa måste leda arbetet med klimatomställningen, även globalt. EU kommer bara att lyckas om vi investerar gemensamt i en hållbar utveckling. Sveriges och EU:s företag måste bli världsledande på miljöhänsyn och energi- och miljöteknik. Det krävs omfattande investeringsprogram för både industrin och tjänstesektorn.
Långsiktig ekonomisk tillväxt kan inte skapas utan att miljön förbättras. Och hållbar utveckling kan inte åstadkommas utan stöd från medborgarna. Klimatomställningen kostar, men att vänta blir ännu dyrare. Framför allt kan den – om vi socialdemokrater får vara med och bestämma – bli en stark och positiv kraft för miljontals nya gröna jobb.
Högerpolitiker försöker framställa det som att en aktiv miljö- och klimatpolitik är ett hot mot jobben. Det är precis tvärtom. Jobben hotas inte av människor som vågar, inte heller av ny teknik eller tydliga krav på en grön omställning. Jobben hotas i stället av gammal teknik och brist på anpassning. Den som är först ur fossilsamhället och kan utveckla den nya miljö- och energitekniken kommer att klara både jobben, den sociala sammanhållningen, klimatet och miljön.
EU har ett stort ansvar för nästa globala klimatavtal och att de stora utsläppsländerna förmås minska sina utsläpp. EU ska ta på sig ledartröjan i kampen mot klimatförändringen. Medlemsländerna har satt det gemensamma målet att år 2020 ska EU ha minskat växthusgasutsläppen med 20 procent, producera 20 procent förnybar energi och bli 20 procent mer energieffektivt. Vi socialdemokrater vill gå längre. Vi vill driva på för en minskning av EU:s utsläpp av växthusgaser med minst 30 procent fram till 2020. Genom höga miljökrav, ökad forskning och jobbskapande gröna investeringar i tågtrafik och vindkraft skapas framtidens jobb.
Östersjöregionen är speciellt viktig för Sverige. Den känsliga och unika havsmiljön i Östersjön och Öresund måste räddas. Därför vill vi socialdemokrater att EU satsar mer resurser för att minska övergödningen och förebygga oljeutsläpp genom skärpta miljökrav på sjötransporter så att Östersjön/Öresund blir ett renare innanhav. Det finns risk för utfiskning av vissa arter i Östersjön. Vi måste gemensamt möta det hotet med minskade kvoter och hårdare arbete mot tjuvfiske.
EU måste också förbjuda ämnen som skadar vår hälsa och miljö. Farliga ämnen i till exempel nappflaskor och kläder ska bort liksom azofärgämnen och transfetter som tillsätts i mat.
För klimatets, Östersjöns och vår hälsas skull behövs inte mer borgerlig politik i Sverige och Europa. Det behövs fler klimatsmarta jobb. Därför behöver EU bli rött efter Europaparlamentsvalet den 7 juni.
Hillevi Larsson, riksdagsledamot (S), Malmö och kandidat 7 på S-listan i Europaparlamentsvalet
Publicerad i Skånska dagbladet inför valet till Europaparlamentet 7 juni 2009
måndag 1 juni 2009
Sjunde juni avgör framtiden!
Alla val är viktiga, för då visar vi vårt stöd för demokratin. Kastar man bort sin rösträtt innebär det att man lämnar över makten till andra att bestämma. Den som inte röstat har heller ingen rätt att klaga över hur det blev. Bara av det skälet bör man rösta i valet till Europaparlamentet. Men det finns ett än mer avgörande skäl att rösta! Valet blir nämligen ett ödesval för arbetarrörelsen.
I EU-valet 2004 var det tydligt att vi förlorade mest på det låga valdeltagandet. Vi fick bara drygt 24 procent av rösterna. Det var vårt folk som valde att stanna hemma på soffan. Det får inte hända igen. Nu står kollektivavtalen och strejkrätten på spel och vi behöver göra en framryckning för att försvara den svenska modellen. Det positiva i sammanhanget är att vi står enade med socialdemokratin och fackföreningsrörelsen i hela Europa. Det innebär goda chanser att lyckas.
Valet handlar om att bekämpa massarbetslösheten i Europa samtidigt som vi värnar lönerna och de fackliga rättigheterna. Det betyder att vi står upp för den nordiska välfärdsmodellen mot högerns strävan efter den amerikanska modellen, med lönedumping.
Valet handlar om att rädda vår planet och bekämpa klimathotet. Miljön är en gränsöverskridande fråga. Då räcker det inte att Sverige agerar, EU måste också vara pådrivande.
Jämställdheten är nästa utmaning. 70 procent av Europaparlamentets ledamöter är i dag män – och då är parlamentet ändå det mest jämställda EU-organet.
Valet till Europaparlamentet är lika viktigt som riksdagsvalet nästa år. Helt avgörande beslut fattas i Europaparlamentet. Beslut som påverkar oss. Då räcker det inte att vi har regeringsmakten hemma i Sverige, vi måste se till att vår politik får genomslag även på Europanivå.
Vi har större chans att ta tillbaka regeringsmakten om vi lyckas i Europavalet. Låt oss redan nu ta revansch på borgarna och visa vad vi går för. Rösta (S) 7 juni!
Hillevi Larsson
Krönika publicerad i Aktuellt i Politiken
I EU-valet 2004 var det tydligt att vi förlorade mest på det låga valdeltagandet. Vi fick bara drygt 24 procent av rösterna. Det var vårt folk som valde att stanna hemma på soffan. Det får inte hända igen. Nu står kollektivavtalen och strejkrätten på spel och vi behöver göra en framryckning för att försvara den svenska modellen. Det positiva i sammanhanget är att vi står enade med socialdemokratin och fackföreningsrörelsen i hela Europa. Det innebär goda chanser att lyckas.
Valet handlar om att bekämpa massarbetslösheten i Europa samtidigt som vi värnar lönerna och de fackliga rättigheterna. Det betyder att vi står upp för den nordiska välfärdsmodellen mot högerns strävan efter den amerikanska modellen, med lönedumping.
Valet handlar om att rädda vår planet och bekämpa klimathotet. Miljön är en gränsöverskridande fråga. Då räcker det inte att Sverige agerar, EU måste också vara pådrivande.
Jämställdheten är nästa utmaning. 70 procent av Europaparlamentets ledamöter är i dag män – och då är parlamentet ändå det mest jämställda EU-organet.
Valet till Europaparlamentet är lika viktigt som riksdagsvalet nästa år. Helt avgörande beslut fattas i Europaparlamentet. Beslut som påverkar oss. Då räcker det inte att vi har regeringsmakten hemma i Sverige, vi måste se till att vår politik får genomslag även på Europanivå.
Vi har större chans att ta tillbaka regeringsmakten om vi lyckas i Europavalet. Låt oss redan nu ta revansch på borgarna och visa vad vi går för. Rösta (S) 7 juni!
Hillevi Larsson
Krönika publicerad i Aktuellt i Politiken
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
