Follow by Email

Leta i den här bloggen

måndag 15 juni 2009

Interpellationsdebatt endometrios

9 § Svar på interpellation 2008/09:441 om den dolda kvinnosjukdomen endometrios

Anf. 32 Socialminister GÖRAN HÄGGLUND (kd):
Fru talman! Hillevi Larsson har frågat äldre- och folkhälsominister Maria Larsson vilka åtgärder hon vidtar för att sprida kunskap om endometrios så att fler kvinnor uppmuntras att söka hjälp och få en diagnos och vad statsrådet gör för att bekämpa fördomar och diskriminering mot de drabbade, exempelvis vad gäller rätten att sjukskriva sig. Vidare frågar ledamoten om endometrios inte bör klassas som en folkhälsosjukdom med tanke på utbredningen och de allvarliga konsekvenserna för de drabbade kvinnorna. Slutligen frågar ledamoten vad statsrådet gör för att främja forskning om sjukdomens uppkomst och effektiva behandlingsmetoder.


Ansvarsfördelningen inom regeringen är sådan att jag ska besvara interpellationen.


Jag vill inledningsvis framhålla att målet för hälso- och sjukvården är en god hälsa och vård på lika villkor för hela befolkningen. Alla som söker vård ska få en medicinsk bedömning av sitt hälsotillstånd. Det är denna medicinska bedömning som ska utgöra grunden för vårdgivarens prioritering och för vilken behandling som patienten ska erbjudas. Den behandling som sätts in ska bygga på vetenskap och beprövad erfarenhet.


Endometrios är en sjukdom som drabbar 5–10 procent av alla kvinnor i fertil ålder. Sjukdomen ger i vissa fall långdragna besvär, men det finns i dag flera olika behandlingar att tillgå för att minska symtomen, även om det i vissa fall kan vara ett mycket plågsamt tillstånd. Hos många ger sjukdomen dock inga eller mycket små besvär.


Endometrios är inte en okänd sjukdom, vare sig inom primärvården eller specialistvården. Utbildning om endometrios ingår i de berörda vårdutbildningarna. Uppkomsten till sjukdomen är heller inte okänd.


Det är sjukvårdshuvudmännens ansvar att se till att medborgarna erbjuds en god hälso- och sjukvård och att personalen har den kunskap som behövs. Det ligger också i sjukvårdshuvudmännens ansvar att informera patienterna om de behandlingsalternativ som finns. Detta ansvar gäller givetvis i samma grad för patienter med endometrios som för patienter med andra sjukdomar.


När det gäller frågan om bekämpning av fördomar och diskriminering är det till stor del en fråga om kunskap. Det handlar om att uppmärksamma de skillnader som finns mellan mäns och kvinnors sjukdomsbild. Det arbete som nu bedrivs inom vården med till exempel kvalitetsregister samt öppna jämförelser bidrar på ett betydelsefullt sätt till att sådana skillnader uppmärksammas och åtgärdas. Gynekologerna var till exempel tidigt ute och skapade ett kvalitetsregister redan i början av 1990-talet, och detta var också ett av de första register som fick stöd i form av statliga medel.


När det gäller ledamotens fråga om endometrios inte bör klassas som en folksjukdom vill jag upplysa om att det inte finns någon sådan typ av klassning för några sjukdomar. Folksjukdom är en benämning som populärt används för vissa sjukdomar som drabbar många i befolkningen och inte någon speciell klassning som utförs av någon myndighet eller liknande.


Avslutningsvis har ledamoten frågat vad statsrådet gör för att främja forskning om endometrios. Faktum är att det redan i dag bedrivs omfattande forskning om sjukdomen runt om i världen. Även i Sverige finns forskargrupper som studerar livmoderslemhinnans biologi och inflammationen vid endometrios, bland annat vid Karolinska Institutet och vid Uppsala universitet.


Jag vill också nämna att i regeringens forsknings- och innovationsproposition, Ett lyft för forskning och innovation, 2008/09:50, som presenterades under hösten 2008, aviseras en stor satsning på forskning och utveckling inom bland annat medicinområdet.





Då Hillevi Larsson, som framställt interpellationen, anmält att hon var förhindrad att närvara vid sammanträdet medgav tredje vice talmannen att Eva-Lena Jansson i stället fick delta i överläggningen.


Anf. 33 EVA-LENA JANSSON (s):
Fru talman! Jag vill börja med att å Hillevi Larssons vägnar tacka statsrådet för svaret på frågan.


Det är inte många som känner till endometrios. Det drabbar mellan fem och tio kvinnor av hundra i fertil ålder. Sjukdomen yttrar sig vanligtvis med svåra menssmärtor och smärta vid samlag, smärta vid toalettbesök och symtom som påminner om urinvägsinfektion är också typiska för sjukdomen. Dessutom är det en av de vanligaste orsakerna till ofrivillig barnlöshet.


Sjukdomen är kronisk. Det betyder att den inte går över. Det finns många myter om sjukdomen, beskriver Hillevi i sin interpellation. En myt är att tjejer i tonåren inte får sjukdomen. Deras symtom avfärdas som vanlig mensvärk. Otaliga unga flickor får höra att det är så det känns att ha mens och lider under många år medan sjukdomen förvärras och sprider sig innan de får en diagnos.


Hösten 2008 hade man en artikel om detta i Aftonbladet. Det tog sju år för en kvinna att få diagnos. Läkare har svårt att förstå kvinnors smärta, säger en kvinna. Hon är själv läkare och har den här sjukdomen. Hon hade endometrios i 15 år innan hon fick diagnosen. Först då blev hon trodd. Hon säger: Jag blev sjuk när jag var tolv år och fick mens. Ingen förstod hur ont det gjorde. Det allmänna rådet var: Rör på dig. Jag gjorde det och svimmade.


Några har också fått de här beskeden av läkare: Ta ett varmt bad så blir det bra. Du kanske har anorexi eller bulimi. Det syns inte på dig att du mår illa. Jag har aldrig sett att du har spytt här på min mottagning. Det är nog en släng av influensan.


Det är en väldigt allvarlig sjukdom vi talar om. Jag förstår varför Hillevi har ställt frågan om vilken typ av insatser som statsrådet skulle göra för att sprida kunskap om endometrios så att fler kvinnor kan uppmuntras att söka hjälp och få diagnos. Det är nu fem till tio kvinnor av hundra som drabbas av sjukdomen, och som dessutom inte får en diagnos och inte kan få den medicinska hjälp som kan underlätta livet. Jag har dessutom läst om många kvinnor som är sjukskrivna under stora delar av månaden därför att de inte klarar av att gå till jobbet. Vi talar alltså inte om vanlig mensvärk, utan detta är något helt exceptionellt.


Jag tycker att svaret från statsrådet tyvärr uteblir. Vad gör statsrådet för att sprida kunskap om endometrios? Man hänvisar till att det är sjukvårdshuvudmännens ansvar att se till att medborgarna erbjuds en god hälso- och sjukvård. Skulle det kunna vara någonting att man ser till att skicka ut information till skolhälsovården så att de där informerar unga tjejer när de får sin första mens att den här sjukdomen finns? Jag menar inte att man ska skrämma upp unga tjejer. Däremot ska man kunna sprida information om sjukdomen.


Det är bra att man pekar på att det finns forskargrupper på Karolinska Institutet. Det var säkert inte känt av interpellanten. Men vad görs från statsrådets sida för att sprida information till skolungdomar och kvinnor i allmänhet?


Anf. 34 FINN BENGTSSON (m):
Fru talman! Jag vill kommentera den här interpellationen, som är mycket välskriven. Även svaret från statsrådet är mycket välformulerat. Därmed torde det inte behöva vara någon egentlig debatt om en av många medicinska frågor som behöver bättre belysning.


Jag ger mig in i debatten för att bland interpellantens frågeställningar kommer man ned till attitydförhållanden gentemot en sjukdom som man klassar som en bortglömd folksjukdom. Under alla de år som jag arbetat på en kirurgisk akutenhet är det en mycket välkänd problematik med människor som har ont i magen om man är kvinna att utesluta endometrios som en orsak. Jag vill påstå att den nog är väl känd inom sjukvården.


Den fjärde punkten handlar om att främja forskning om sjukdomens uppkomst och effektivare behandlingsmetoder. Där har vi ett litet problem. Det gäller i vad mån man ska lyfta fram just ett problem och låta det beforskas. Det riskerar på något sätt att bli en politisk prioritering på toppen av en medicinsk prioritering.


Jag tror nämligen efter att civilt ha levt ett medicinskt liv att det är så gott skapat att de flesta människor kommer att hitta intresse för olika sjukdomar och själva vilja utveckla att vara banerförare för att driva de frågorna. Det finns till exempel gynekologer som engagerar sig för endometrios. Men även andra som berörs av det problemet har intresse och motiv för att beforska området.


Det som är den tråkiga erfarenheten som jag har från landstingsvärlden, och det får jag återkomma till vid ett annat tillfälle, är den prioriteringsdiskussion som har fortsatt ute i landstingen. Jag tror att vi måste nationellt strama upp den diskussionen igen. Här har det blivit en del vildvuxna tankar.


Det gäller de sjukdomar som man nedprioriterar för att man bland annat har svårt att fastställa diagnos alternativt för att man har svårt att hitta en effektiv behandling. Där har man även sagt, i varje fall i mitt hemlandsting i Östergötland med socialdemokratiskt styre, att dem ska vi heller inte beforska, eftersom vi har prioriterat bort dem.


Fru talman! Ingenting kan vara mer fel än den slutsatsen. Det är kanske när det gäller just de sjukdomarna där vi har svårt att ställa diagnos och svårt att hitta behandling man bör stimulera till att de beforskas.


Med detta sagt vill jag säga att som svaret är utformat av statsrådet i forskningsfrågan välkomnar jag den allmänna hållningen att man gör en stor forskningssatsning och att det utifrån den skapas bättre möjligheter att beforska detta område likaväl som många andra sjukdomar som drabbar många människor i vårt land.


Anf. 35 Socialminister GÖRAN HÄGGLUND (kd):
Fru talman! Det är så att den här sjukdomen drabbar, som jag sade tidigare, kanske 5–10 procent av alla kvinnor i fertil ålder. Det är en oerhört stor mängd människor som drabbas.


Det innebär inte att den är okänd. Det är tvärtom en välkänd sjukdom och någonting som man runt om i Sverige är väl kunnig i att hantera. Men det tar ofta lång tid att ställa en diagnos. Det finns väldigt många alternativa diagnoser att landa på innan man landar rätt.


Det är viktigt att allmänläkare remitterar till en specialist i gynekologi om patienten har kvarstående symtom som inte kan förklaras med någon annan sjukdom. Det krävs många gånger ett kirurgiskt ingrepp, en titthålsoperation, för att ställa rätt diagnos. Det gör det naturligtvis besvärligt.


Jag tror inte att vägen till att få en förbättring av situationen går via att statsrådet genomför någon allmän informationskampanj. Jag tror att vägen till förbättring går via vårdgivarna och genom utbildning av personalen inom svensk hälso- och sjukvård.


Det handlar om att man i sin utbildning får lära sig också om den här sjukdomen så att man blir bättre på att identifiera den och snabbare får i väg patienten till en specialist för att kunna sätta in rätt behandling.


Jag har inga planer på att sätta i gång en informationskampanj, om det är vad Eva-Lena Jansson efterfrågar av mig. Jag tror att frågan bäst hanteras genom att vi satsar ytterligare på forskning och bedriver en kvalificerad utbildning av personal inom hälso- och sjukvården. Det handlar om att vårdgivarna rustar våra kliniker på ett sådant sätt att vi är rustade för att på bästa sätt bemöta de personer som drabbas.


Anf. 36 EVA-LENA JANSSON (s):
Fru talman! Jag citerade Hillevi Larssons fråga. Vad gör statsrådet för att sprida kunskap om endometrios? Som jag uppfattade det gjorde statsrådet ingenting sådant. Nu ska jag säga att interpellationen är ställd till Maria Larsson, som är folkhälsominister, och inte till Göran Hägglund, som nu har fått uppdraget att svara.


Då blir frågan: Vad gör man för att sprida kunskapen? Uppenbarligen ingenting. Jag tänkte att det kunde vara ett bra sätt att se till att skolhälsovården fick mer information. ”Ta ett varmt bad så blir det bra.” ”Du kanske har anorexi eller bulimi.” ”Det syns inte på dig att du mår illa.” ”Det är en släng av influensan.”


Om en gynekolog bemöter en ung kvinna på det sättet kan jag bara föreställa mig vad de som inte är experter på sjukdomen kan säga. Det är klart att det också kan handla om okunskap eller bemötande av unga kvinnor som man inte tar på allvar. Jag känner några yngre kvinnor. Jag har två unga döttrar själv som har gått till läkare vid olika tillfällen.


Bemötandefrågan bland ungdomar generellt sett i sjukvården, där de känner att de inte blir trodda för det de säger, är det jätteviktigt att vi för en diskussion om. Är det så att man har en allvarlig sjukdom men bara bedöms utifrån att man inte har de här besvären, att man inte tas på allvar, tycker jag att det är ett problem.


Precis som statsrådet lyfter fram i sitt svar är det viktigt att vi har en jämställd vård. Unga kvinnor ska ha rätt att få en bra vård, och man ska inte behöva tjata ihjäl sig för att få den vården. Jag tycker att den ska vara rimlig och att den ska ges efter behov, men den ska inte ges efter kön så att en patient bara för att hon inte är man inte ska kunna få en god vård. Det är statsrådet och jag överens om.


Jag tycker att det är viktigt att man får den informationen och den skulle faktiskt kunna ges via skolhälsovården. Jag skulle i alla fall tycka att det kunde vara ett initiativ från folkhälsoministern, som inte är här men som har fått frågan, att faktiskt göra den typen av insatser. Är det 5–10 procent unga kvinnor som i dag inte vet om att de har en mycket allvarlig sjukdom som de faktiskt kan få medicinsk hjälp mot är det alldeles för många som lider i tysthet.


Anf. 37 FINN BENGTSSON (m):
Fru talman! Nu är det inte bara folkhälsoministern som inte är här utan interpellanten har ju inte heller kommit. Vi får diskutera det här med Eva-Lena Jansson.


Låt mig då adressera de frågeställningar som Eva-Lena Jansson tar upp på basen av den skriftliga interpellationen från en partikamrat, nämligen att här raljera kring ett slags inkompetens hos läkare inom gynekologkåren allmänt, något löst uttalande som vi inte vet vad det består av. Utifrån det skulle vi då idka någon form av regeringssammanträde med ministerstyre inom den här sfären. Det är helt bisarrt.


Eva-Lena Jansson säger ändå någonting som är väldigt tänkvärt och som egentligen är hennes partis största problem, nämligen att man inte ska behöva tjata ihjäl sig för att komma till en specialist och få den här typen av vård. Vi har i Sverige efter långvarigt socialdemokratiskt styre världens nästan sämsta tillgänglighet till vården, något som håller på att förbättras tack vare de reformer som socialministern och regeringen genomför. Det är där skon klämmer, skulle jag vilja säga.


Om det handlar om ett antal olika sjukdomar är det inte vettigt att sträva efter att få till exempel, i det här fallet, en endometriosminister, utan man bör ha en välfungerande socialminister som genom aktiva reformer ser till att skapa tillgänglighet till vården. Det gäller att vi skapar förutsättningar inte bara för dessa unga kvinnor med den här specifika sjukdomen utan för unga kvinnor, unga män, äldre män och äldre kvinnor med alla sjukdomar. De får då en bättre tillgänglighet till vården.


Detta, fru talman, är den allra viktigaste problematiken att lösa inom svensk sjukvård, den dåliga tillgängligheten. Det är inte, som Eva-Lena Jansson gjorde anspelningar på, att vi har en inkompetent gynekologkår som uttalat sig på det här sättet. Gynekologer finns faktiskt, men patienterna måste få träffa dem. Där tror jag att alliansregeringen har betydligt många fler konstruktiva förslag med vårdvalsmodell och annat som det har opponerats mot här i riksdagen av oppositionen. Jag vill nog säga att tack vare den här interpellationen har ett av många sjukvårdsproblem sannolikt fått sin lösning i framtiden genom den borgerliga regeringens sätt att driva sjukvårdspolitik.


Anf. 38 Socialminister GÖRAN HÄGGLUND (kd):
Fru talman! Som mottagare av ganska många interpellationer blir man på det klara med att det inte saknas diagnoser eller sjukdomar som jag som minister borde informera om. Jag tycker att man i ljuset av det ändå behöver tänka lite som Finn Bengtsson var inne på: Hur tror vi att vi får en så väl fungerande hälso- och sjukvård som möjligt?


Jag landar då på att det kloka för min del är att fokusera på att få svensk hälso- och sjukvård att fungera så väl som möjligt, att se till så att människor vill jobba inom svensk hälso- och sjukvård, att de får en god utbildning, att det finns en möjlighet för patienten att välja själv, att man stärker patientens ställning gentemot vårdgivarna, att vi har en god patientsäkerhet, att vi har satsningar på läkemedelsområdet, att vi forskar och så vidare. Det tror jag är det som jag ska koncentrera mig på. Jag tror att det finns andra än jag som politiker som är bäst på att diagnostisera sjukdomar och genomföra de behandlingar som är nödvändiga.


Jag tror kanske också att just anekdotisk information, till yttermera visso från en kvällstidning, är en ganska dålig grund för det som vi i övrigt är angelägna om ska vila på vetenskap och beprövad erfarenhet.


Jag är också säker på att Eva-Lena Janssons önskemål om att ytterligare förstärka informationen på det här området och resonemanget om detta går fram till äldre- och folkhälsoministern genom det protokoll som hon kommer att läsa. Jag tror att vården klarar det här på ett utmärkt sätt. Vi behöver ge vården bättre möjligheter att fungera på det sätt som vi vill att den ska fungera.


Anf. 39 EVA-LENA JANSSON (s):
Fru talman! Låt mig i protokollet få infört att jag inte ifrågasätter att statsrådet Hägglund tar Maria Larssons frågor. Det är fritt fram för regeringen att göra det, och jag har all respekt för det.


Att jag citerar ur den här tidningsartikeln beror på att det är en läkare som uttalar sig. Det är väldigt sällan man ser läkare som kritiserar sin egen profession. Jag ifrågasätter inte att det finns väldigt många kompetenta läkare, men den här läkaren säger så här: ”Läkare har svårt att förstå kvinnors smärtor.” Vidare sägs i artikeln: ”På arbetet märker hon att okunskapen om endometrios är stor bland kollegerna. – De har svårt att förstå smärtorna. Och sjukdomen tas allmänt inte på allvar bland gynekologer.”


Jag tycker att det är ganska allvarligt när en läkare uttrycker sig på det sättet. Man kan raljera över att det är en kvällstidning. Jag vet att allting som står i kvällstidningar inte är sant, men jag tycker att det är viktigt att ta de här kvinnornas smärta på allvar och att kvinnor får stöd och hjälp så att de faktiskt få reda på att det finns en sådan här sjukdom. Jag inser att skolhälsovården inte kan göra allting och att sjukvården inte kan göra allting, men genom att lyfta fram frågan i debatten här, för det tror jag var en av Hillevi Larssons ambitioner med interpellationen, kan det leda till att fler människor kommer att känna till att sjukdomen faktiskt finns och också kunna få bra medicinsk hjälp.


Fru talman! Med detta vill jag avsluta den här interpellationsdebatten.


Anf. 40 Socialminister GÖRAN HÄGGLUND (kd):
Fru talman! En sak ytterligare vill jag stryka under. Det handlar just om det bemötande som både Eva-Lena Jansson och Finn Bengtsson var inne på tidigare. Här har vi ju en fråga som inte enkelt låter sig beslutas fram men som ändå är av allra största betydelse för hur vi som patienter upplever den vård som vi får. Många gånger är den frågan väl så viktig för oss som när det gäller vårdens eller behandlingens innehåll. Därför är den frågan väldigt viktig.


Det handlar inte minst, naturligtvis, om att vi fortfarande har en ordning som gör att kvinnor många gånger hamnar i en sämre situation än män, kanske också att yngre personer hamnar i en sämre situation än äldre personer som är mer vana att ta för sig. Vi har dessutom frågan om människor med en annan bakgrund än med många generationer svenskar. Jag tycker att den frågan är väldigt viktig att stryka under betydelsen av.


Den sjukdom som har behandlats här ska tas på största möjliga allvar. Hillevi Larsson har genom sin interpellation fått in den i riksdagens protokoll, och vi har diskuterat den under en tid här. Jag är säker på att många möter sjukdomen för första gången. Vi vet att den är bekant inom svensk hälso- och sjukvård, tyvärr alltför väl bekant hos många, men det finns säkert en och annan som inte har tillräcklig kunskap. Jag tror att vägen till en bättre kunskap, en bättre situation väldigt mycket handlar om utbildning, som delvis är en statlig fråga men som i huvudsak är en fråga för sjukvårdshuvudmännen.





Överläggningen var härmed avslutad.

Inga kommentarer: