Leta i den här bloggen

torsdag 2 april 2009

Lönsam jämställdhet

Det här inlägget publicerades igår i Kristianstadsbladet


LÖNSAM JÄMSTÄLLDHET

EU står nu i den ekonomiska krisen inför flera stora utmaningar. Dit hör bristen på barnafödande, att hantera finanskrisen och att trots vinden blåser hårt införliva målsättningarna i Lissabonstrategin. Dessa utmaningar hör ihop. En av de allra viktigaste målsättningarna i Lissabonstrategin är den om att 60 % av alla kvinnor skall vara sysselsatt i arbete senast 2010. En egen försörjning är en förutsättning för kvinnan att kunna frigöra sig fullt ut. Men en förutsättning för att kunna arbeta är en god tillgång till barnomsorg för barnen, men också en god omsorg för de äldre generationerna. Detta för att ge förutsättningar för kvinnan att kunna arbeta. I en undersökning som gjorts mellan de olika EU-länderna så framgår att i de länder där det erbjuds allmän tillgång till offentlig barnomsorg, så föds det också genomsnitt fler barn än i de länder där det inte görs det. I de länder där flest föräldrar tar del av den offentliga barnomsorgen och flest kvinnor är i arbete tillhör också Europas ekonomiskt mest framgångsrika länder. Länder med välutbildade förvärvsarbetande kvinnor har högst födelsetal. Så visst hänger det ihop tillgången till barnomsorgen, som är en förutsättning för ekonomisk utveckling välstånd, rätten till arbete, och barnafödande.

Moderaterna har varken på nationell eller europeisk nivå visat framfötterna när det gäller jämställdhetsfrågorna. Därför undrar jag hur moderaterna i såväl Europaparlamentet som under det svenska ordförandeskapet tänker arbeta med Lissabonstrategin och de så kallade Barcelonamålen där det fastslås att det skall finnas barnomsorg för 33 % av barn alla under tre år? Även när EU:s medlemsstater befinner sig i ekonomisk kris, så finns det ingen anledning att förbise de viktiga sakfrågorna som bidrar till att göra EU mer jämställt. Tvärtom är det en förutsättning för utveckling. Vi tjänar alla på att kvinnor och män får möjlighet att vara delaktiga i samhället. Det är medlemsstaternas skyldighet att ge dem förutsättningar till att möjliggöra för dem att arbeta.

Hillevi Larsson, kandidat för socialdemokraterna till Europaparlamentet

Historisk dag!

Igår var en historisk dag. Då röstade riksdagen JA till könsneutrala äktenskap!

Här är det inlägg jag höll i riksdagsdebatten:


Anf. 33 HILLEVI LARSSON (s):
Fru talman! Detta år är det 30 år sedan sjukdomsklassificeringen av homosexualitet togs bort här i Sverige. Varje steg framåt mot diskriminering har varit mödosamt och tagit lång tid.


Jag minns själv när jag kom in i riksdagen 1998. Då gick jag in i riksdagens HBT-grupp, som då kallades riksdagens homogrupp. Det var Tasso Stafilidis som hade dragit i gång den verksamheten. Det känns historiskt att stå här i dag, mer än tio år senare, och se hur mycket som faktiskt har hänt och att vi nu har kommit till den slutsatsen att äktenskap ska gälla lika även för homosexuella och bisexuella.


Diskriminering dyker upp i olika skepnader. I dag diskuterar vi homosexuella, men det har också funnits diskussioner när det gäller andra saker. I Sydafrika gällde diskussionen svarta som inte fick samma rättigheter som vita. Den diskussionen hade man även i USA, där vita och svarta så sent som på 60-talet inte fick gifta sig med varandra.


Det viktiga är inte vem som diskrimineras utan att vi bekämpar diskriminering i alla dess former och skepnader.


Vi är också lagstiftare, och äktenskapsbegreppet finns inskrivet i svensk lag. Då tycker jag att det är extra viktigt att som lagstiftare bekämpa diskriminering. Det här blir också väldigt viktigt i förhållande till medborgarna. Om lagstiftarna säger att det är okej att diskriminera är det ett budskap man sänder ut till medborgarna.


Därför tror jag att detta att motverka diskriminering i lagstiftningen har en dubbel effekt. Det är först att människor inte ska behöva bli illa behandlade på grund av att de råkar tillhöra fel grupp, utan att man ska behandla alla lika och värna allas lika värde och rättigheter. Det är också att bekämpa fördomar genom lagstiftning. De opinionsundersökningar som har gjorts visar att svenska folket är för den här nya lagstiftningen. Det är många som ställer sig frågan: På vilket sätt skadas jag av att andra får gifta sig med dem de älskar? Det hindrar ju inte en själv på något sätt att göra detsamma.


Det är väldigt lätt att ta patent på ord, och nu är det äktenskapet det handlar om. Jag anser inte att man kan göra det.


Förr i tiden var äktenskap något helt annat än vad det är i dag. Nu handlar det framför allt om kärlek, där man vill befästa sin relation för sig själv och för omvärlden. Förr handlade det tyvärr inte så mycket om kärlek, utan det fanns väldigt många arrangerade äktenskap. Det finns det fortfarande, men i Sverige var det ofta så att man blev tillsagd vem man skulle gifta sig med. Det handlade inte om kärlek utan om ett sätt att knyta allianser mellan olika grupper. Det kunde till och med handla om pengar, om ekonomiska transaktioner. Och om man råkade bli med barn utanför äktenskapet måste man omedelbart ingå äktenskap.


Det är nu som det här begreppet handlar mer om kärlek. Därför skulle inte jag, när man talar om den historiska betydelsen av äktenskapet, vilja ha det här rosenskimret över begreppet, att det alltid har varit någonting fint och vackert mellan en man och en kvinna. Tidigare har det tyvärr handlat om mycket annat än kärlek.


Men nu ser jag det här som en möjlighet, att vi slår fast att alla har möjligheten att gifta sig på lika villkor.


Det som den här debatten mycket har kommit att handla om är ett enda ord. Innehållet blir ju precis detsamma juridiskt, och det är en stor framgång och något som vi har kämpat för under många år. Det har absolut inte varit självklart att det ska vara samma innehåll i partnerskapet och äktenskapet. Men nu är vi där, och jag kan då inte se någon anledning att behålla olika ord.


Då säger man: Ja, men det är ju ändå bara ett ord. Det viktiga är den rättsliga innebörden.


Men det här ordet har faktiskt en väldigt stark symbolik, och det är klart att det då känns väldigt diskriminerande att bli registrerad partner och inte få gifta sig på lika villkor som alla andra.


Jag ser ingen anledning, speciellt inte nu när vi stiftar lagar, att vi ska lägga olika beteckning på folk och folk. Oavsett hur man talar runt det här handlar det ytterst om att man inte värderar relationen för samkönade par på samma sätt som för olikkönade par. Det är en gradering i det här, och det måste vi komma ifrån.


Sedan kommer det ändå att vara så att alla värderar begreppet äktenskap som de vill, och i sin relation lägger de in de värden de vill. Men så är det med ett levande språk, och det tycker jag att vi ska slå vakt om.


När jag gifte mig var det Tasso Stafilidis som vigde mig och min man. Vi hade en väldigt romantisk vigsel som var fantastisk, kände jag. Jag bär med mig minnen av den än i dag.


Det finns något som jag reagerar över. Hur kan det vara så att Tasso Stafilidis fick viga mig och min man men att han själv inte får vigas på samma villkor som vi blev vigda?


Jag kan inte förstå det här, att det är okej att viga andra, men det är inte okej att själv bli vigd bara för att man älskar någon av samma kön. Kärleken är ju lika stark.


Sedan gäller det frågan om barn eller inte barn. Det finns heterosexuella äktenskap där det inte finns några barn. Och det finns homosexuella relationer där det finns barn, och i de fallen är det väl bara till barnens fördel att föräldrarna får gifta sig på lika villkor som alla andra. Det tror jag bekämpar fördomar både mot de här familjerna och mot de här barnen.


Ja, det är en historisk dag. Det känns fantastiskt att ta bort det här sista steget av diskriminering i lagstiftningen och att vi nu kan vända oss till medborgarna och erbjuda dem samma möjligheter att bekräfta sin kärlek för sig själva och för omvärlden. Och man ska så klart få kalla sig gift och ingå äktenskap.

(Applåder)


I detta anförande instämde Eva Sonidsson och Elisebeht Markström (båda s).