Leta i den här bloggen

onsdag 31 mars 2010

Debatt med Bildt om Västsahara

Interpellationsdebatt i riksdagen fredag 26 mars om Sveriges agerande i EU för ett fritt Västsahara

Utrikesminister CARL BILDT (m):
Herr talman! Hillevi Larsson har ställt tre frågor till EU-ministern om när och hur EU-ministern avser att verka för att EU:s fiskeavtal med Marocko rivs upp, för att EU erkänner Västsahara som ett självständigt land samt för att FN genomför den sedan nitton år utlovade folkomröstningen. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationen.
Den 22 maj 2006 röstade Sverige i EU:s jordbruks- och fiskeråd som enda EU-land nej till EU:s fiskeavtal med Marocko. Sverige gjorde bedömningen att avtalet hade brister i folkrättsligt hänseende och att västsahariskt fiskevatten inte borde ingå i avtalet. Eftersom beslut om fiskeavtal avgörs med kvalificerad majoritet kunde Sverige ensamt inte förhindra ingående av ett sådant avtal. Det gällande fyraåriga blandfiskeavtalet går ut den 27 februari 2011 och ska därför omförhandlas under hösten 2010.
Avtalet mellan EU och Marocko följs upp i en gemensam kommitté som har årliga möten. Det senaste mötet ägde rum den 2–3 februari 2010. Sverige har regelbundet inför dessa möten frågat kommissionen hur avtalet kommer den sahariska befolkningen i Västsahara till del. Det svar som har givits hittills är att det finns sektorsstöd och att det är Marockos angelägenhet att allokera detta geografiskt.
Den 2 mars 2010 tillskrev statsrådet Eskil Erlandsson kommissionären Damanakis med anledning av den utvärdering som ska göras av avtalet inför omförhandlingen. Han uttryckte som särskilt svenskt önskemål att utvärderingen prövade hur avtalet kommer den sahariska befolkningen i Västsahara till del.
För att avtalet ska vara i enlighet med internationell rätt krävs att intäkterna från fisket på ockuperat område kommer den sahariska befolkningen i Västsahara till del. Regeringen agerar i enlighet med internationell rätt.
Sveriges utrikespolitik vilar som bekant på folkrätten. Enligt denna förutsätter erkännande av en stat att tre kriterier är uppfyllda. Enkelt uttryckt ska det finnas ett territorium, en befolkning och en regering som utövar effektiv kontroll över de två förstnämnda. De folkrättsliga kriterierna för erkännande av stater är inte uppfyllda i detta fall.
Regeringen står fast vid principen om det sahariska folkets rätt till självbestämmande, vilket dock inte nödvändigtvis innebär självständighet. Det är också viktigt att de mänskliga rättigheterna respekteras i Västsahara, en fråga som Sverige följer noga. Sverige för också kontinuerligt en bilateral dialog med Marocko om människorättsfrågorna. Som exempel kan nämnas att Sverige har uttryckt sin oro för Brahim Dahane och sex andra aktivister, som är häktade misstänkta för landsförräderi. Marocko har lovat oss information och insyn i den processen.
Även i EU-arbetet lyfts mänskliga rättigheter fram. Under det svenska ordförandeskapet hölls ett associationsråd med Marocko, där det svenska ordförandeskapet var mycket tydligt i sitt budskap beträffande såväl Västsahara som mänskliga rättigheter. Båda dessa frågor lyftes också fram av bland annat Sverige inför det nyligen genomförda toppmötet EU–Marocko.
Säkerhetsrådets fredsplan för Västsahara från 1991 innebar ett eldupphör mellan Marocko och Polisario, liksom ett beslut om en folkomröstning. Tidpunkten för omröstningen kom dock att skjutas upp gång på gång, eftersom parterna inte kunde komma överens om vilka som skulle få delta i folkomröstningen. Förhandlingarna kring röstlängden pågick under hela 1990-talet. År 2000 beslöt FN:s säkerhetsråd att den planerade folkomröstningen enligt fredsplanen från 1991 skulle läggas på is och att politiska samtal i stället skulle inledas. Under sju år, från 1997 till 2004, arbetade generalsekreterarens särskilde representant James Baker först med att få parterna att arbeta efter fredsplanen, därefter för att få dem att acceptera en folkomröstning. Hans ansträngningar misslyckades dock, eftersom det inte fanns någon politisk vilja hos parterna att hitta en lösning på konflikten.
Fortsatta ansträngningar har gjorts av Alvaro de Soto och Peter van Walsum. År 2007 lade Marocko fram ett förslag till autonomi för Västsahara, som säkerhetsrådet betecknade som ”seriöst och trovärdigt”. Samtidigt lade Polisario fram ett förslag som innefattade en folkomröstning med självständighet som ett av alternativen, vilket är i linje med den tidigare fredsplanen för Västsahara. Förhandlingarna leds för närvarande av generalsekreterarens personliga sändebud Christopher Ross. Under hösten och vintern har även informella samtal hållits i Österrike och i USA. Christopher Ross har denna vecka rest i regionen för att försöka förmå parterna att bidra till en lösning.
Regeringens linje är att fullt ut stödja FN och generalsekreteraren i den pågående förhandlingsprocessen för att finna en rättvis, varaktig och ömsesidigt acceptabel politisk lösning som ger Västsaharas folk självbestämmande i enlighet med de principer som beslutats av FN:s säkerhetsråd.

HILLEVI LARSSON (s):
Herr talman! Jag börjar med fiskeavtalet eftersom jag tycker att det är upprörande att EU faktiskt har tecknat ett avtal som inte är i enlighet med folkrätten. När de enskilda länderna i EU nu förhandlar med Marocko om fiskerättigheterna utanför Västsahara är det inte Marocko som ska svara på frågan om det är okej att fiska där utan det är Västsaharas folk. De har över huvud taget inte fått frågan och får inte heller del av intäkterna av det här fisket.
Det är väldigt positivt att Sverige, som enda land, röstade nej till det här fiskeavtalet. Det är självklart negativt att det inte var flera länder som röstade nej, men väldigt positivt att Sverige vågade sticka ut i den här frågan och tydligt säga att vi står bakom folkrätten.
Tyvärr lever vi ändå med detta fiskeavtal, trots att Sverige sade nej. Det är till och med så illa att det har förekommit att svenska fiskebåtar har varit utanför Västsaharas kust och fiskat. Detta är i strid med svensk utrikespolitik och i strid med folkrätten.
Vi har också fått veta att det har fiskats utanför Västsaharas kust och att den fiskolja som har utvunnits sedan har hamnat i svenska hälsokostbutiker. Det är visserligen inte via Sverige utan via Norge. Ändå riskerar man som konsument i Sverige att vara delaktig i ett folkrättsbrott. Man hjälper faktiskt till och betalar till dem som utarmar Västsaharas fiskevatten. Bara av den anledningen är det värt att kämpa för att säga upp det här fiskeavtalet, eftersom vi blir involverade mot vår vilja.
Men vi är också med i EU, och det är vårt ansvar att se till att EU har en bra politik på det här området. Därför välkomnar jag att vi fortsätter kämpa mot det här fiskeavtalet. Nu har ju EU:s rättsråd dessutom uttalat sig, vilket kan tolkas som att EU:s rättsråd faktiskt också tycker att det här är tveksamt folkrättsligt. Det handlar ändå om att man måste våga ta upp kampen mot de länder i EU som faktiskt tycker att de gynnas av det här fisket och som vill fortsätta med det.
När det gäller den andra frågan, om erkännande av Västsahara, är det klart att det är komplicerat. Det har det varit förut i liknande konflikter. Jag tycker ändå att man kan se att Sverige i vissa fall har gått före, till exempel när det gäller de baltiska länderna, även om alla kriterier kanske inte var till hundra procent uppfyllda för att man skulle erkänna de baltiska länderna. Där har Sverige historiska band till Baltikum. Kanske var det därför vi tidigt erkände länderna. Det fick en symbolisk betydelse. Det var flera som erkände de baltiska länderna, och så småningom blev de självständiga.
Jag tycker ändå att man kan erkänna Västsahara. Jag tror att det skulle få en stor symbolisk betydelse med tanke på att inget annat europeiskt land ännu har erkänt Västsahara, däremot en mängd afrikanska länder, till exempel Sydafrika, och även latinamerikanska länder.
Om den utlovade folkomröstningen hade ägt rum hade inte frågan om att erkänna Västsahara behövt väckas. Jag är övertygad om att Västsaharas folk hade röstat ja till självständighet och på det sättet blivit fria. Folkomröstningen har förhalats. Det är faktiskt Marocko som har förhalat den. Västsaharierna har varit kompromissvilliga och villiga att låta till och med marockaner boende i de ockuperade delarna av Västsahara rösta.
Vi får driva de olika spåren jämsides. Någonting måste hända snart.

Utrikesminister CARL BILDT (m):
Herr talman! Hillevi Larsson och jag är överens om att man inte kan komma fram till en lösning på detta utan någon form av överenskommelse. Den process som nu finns – haltande, långsam och tveksam som den kan synas – genom FN:s generalsekreterare är sannolikt den enda väg som är möjlig att gå. Säkerhetsrådet har talat om att vad som krävs är en rättvis, varaktig och politisk lösning som kan accepteras av alla parter. Den ska ge möjlighet till det självbestämmande som det har talats om tidigare, även om – som jag tidigare har påpekat – självbestämmande inte nödvändigtvis behöver innebära rätt till statlig självständighet.
Det är inom ramen för detta som vi ska försöka utforma vår egen politik och medverka till Europeiska unionens politik. I det ingår också självfallet stöd till den folkomröstning som vi hoppas ska hållas vid någon tidpunkt. Svårigheterna, som Hillevi Larsson sade, har varit att komma överens om vilka som ska ha rätt att delta i denna folkomröstning. Den striden är inte bara teoretisk, utan den striden är i högsta grad betydelsefull eftersom den kan påverka utgången av folkomröstningsresultatet.
I detta ligger också från regeringens utgångspunkt att hålla fast vid den erkännandepolitik som vi har haft i vad jag kan påminna mig i samtliga andra fall. Jag kan inte påminna mig något fall där vi har avvikit från de principer för erkännande som jag har redovisat tidigare. Kosovo var ett särfall, men stred egentligen inte mot principerna. Där fanns en auktoritet från FN:s säkerhetsråd. De baltiska länderna är inte något bra exempel i det här fallet. Sverige erkände de baltiska staternas självständighet efter det att Ryssland hade gjort det. Om det var så heroiskt eller inte kan man diskutera, men det var i varje fall så vi gjorde – och det var också rätt med utgångspunkt i folkrätten. Det är samma sak om vi går tillbaka i historien när vi erkände Finlands självständighet 1917 efter det att Ryssland hade gjort samma sak.
Fiskeavtalet är föremål, som Hillevi Larsson påpekade, för kontinuerliga diskussioner. Som jag framhöll i svaret kommer det att bli fler diskussioner. Fiskeavtalet ska utvärderas inför den omförhandling som ska äga rum 2011. Vi har då all anledning att återkomma till det problemet.
Folkrätten är också viktig i det här sammanhanget. Det utesluter inte helt ett fiskeavtal av den sorten, men det förutsätter att fördelarna, intäkterna, av detta kommer också den västsahariska befolkningen till del. Det är om detta vi har ställt frågor, om detta vi för en diskussion, huruvida detta verkligen är fallet. Det är inte alls orimligt att tänka sig – det är till och med mycket sannolikt – att den diskussionen kommer att intensifieras inför det att fiskeavtalet ska omförhandlas. I svenskt fall krävs tillstånd för svenska fartyg från Fiskeriverket för att delta. Några sådana tillstånd finns inte. Det har förekommit tidigare svenskägda fartyg – utflaggade – men de ligger då, som bekant, utanför svensk jurisdiktion.

HILLEVI LARSSON (s):
Herr talman! Det jag tycker är allra viktigast i situationen är att undvika att stridigheterna blossar upp igen. Det har faktiskt varit krig i området. Efter det att Marocko invaderade Västsahara försvarade sig västsaharierna mot ockupationen. Det var precis efter att Spanien hade gett sig av. De fick bara någon enstaka dags frihet innan marockanerna tog över. Blodiga strider utkämpades, och många dödades, framför allt västsaharier, under det kriget.
FN utlovade då en folkomröstning för att få vapenvila. Västsaharierna gick med på det via sina representanter i Polisario. Löftet var att det skulle hållas en folkomröstning där folket självt skulle bestämma sin framtid. Man glömmer lätt att det var villkoret för vapenvilan. Nu har det gått många år sedan dess. Över tio folkomröstningar har förhalats av Marocko. Västsahariernas tålamod är inte outtömligt. En stor del av Västsaharas befolkning bor i flyktingläger i Algeriet, och många är födda där. Så länge har de bott där. Frustrationen växer framför allt bland ungdomarna. De har inga arbeten. Fattigdomen blir värre och värre. Biståndet från både FN och EU har minskat under senare år. I frustrationen växer tanken att göra motstånd eftersom de inte har vunnit något på den politik som hittills har tillämpats. Därför är det så otroligt viktigt att något händer i frågan snart. När våldsamheterna väl har blossat upp kan det vara svårt att få stopp på blodbadet.
Redan i dag dödas många västsaharier i de ockuperade delarna. Precis som utrikesministern nämnde är det en hård kamp som förs mot människorättsaktivister av den marockanska regimen. Det blodbad vi ser i dag är bara början. Om stridigheterna blossar upp kan det bli riktigt illa och nästan likna massmord med tanke på hur underlägsna västsaharierna är militärt jämfört med marockanerna.
Vi kan inte bara hänvisa till att vi får se hur det går och hur FN-förhandlingarna fortsätter. Vi har väntat i så många år, och det har hänt så lite. Det är bråttom att göra något.
Det gläder mig att regeringen arbetar så hårt i frågan om fiskeavtalet. Jag vet att det finns ett starkt motstånd från de EU-länder som faktiskt tjänar på utfiskningen. Mer måste till. Jag hoppas att fiskeavtalet helt enkelt kan sägas upp när perioden har gått ut, vilket är snart. Jag hoppas vi får med oss fler länder. Jag tycker till exempel Norge borde gå på vår linje. De har hittills varit bra i kampen för Västsahara.
Faktum kvarstår att Sverige är det enda landet som har röstat nej. Jag hoppas vi blir fler.
När det gäller erkännandefrågan av Västsahara vill jag minnas att Sverige ändå gav diplomatisk status till baltiska representanter som ett första steg inför erkännandeprocessen. Det skulle vi också kunna göra när det gäller västsaharier. Vi kan låta västsaharier finnas representerade i Sverige, kanske inte med en ambassad men ändå någon form av representation. Detta har Marocko i dag, och de försöker så klart dominera den diplomatiska världen och ge sin bild av situationen. Något måste vi göra för att visa att vi har tröttnat på situationen, det vill säga att det inte händer något.

Utrikesminister CARL BILDT (m):
Herr talman! Låt mig på den senare punkten vad gäller diplomatisk status och representation säga att det inte var så för de baltiska länderna. Vi har haft ett annat fall som har varit föremål för diskussion, nämligen den palestinska myndighetens företrädare i Sverige som inte heller har diplomatisk status. Det kan diskuteras.
Vi har för närvarande en diskussion inom EU huruvida vi gemensamt ska fatta beslut att ge de palestinska representanterna i respektive länder diplomatisk status. Sverige kan tänka sig att göra ett avsteg från vår princip i detta sammanhang om det är ett beslut inom EU. Men i övrigt ger vi icke diplomatisk status till andra representanter för FN-samfundet, internationella organisationer och enskilda stater.
Hillevi Larsson talar om frustrationen som växer och de risker som ligger i detta. Så är det med all säkerhet. Situationen är, dess värre kan man säga, förmodligen under kontroll i den meningen att Marocko har en betydande säkerhetsnärvaro i de alldeles överväldigande delar av Västsahara som man kontrollerar, och situationen i flyktinglägren kontrolleras i allt väsentligt av Algeriet.
Man ska vara medveten om att här finns en motsättning mellan Marocko och Algeriet som har sin icke alldeles oväsentliga betydelse för hur denna fråga hanteras. Den relationen mellan Alger och Rabat har sin betydelse också i detta sammanhang. Jag säger detta bara som ett faktiskt påpekande, utan att detta leder till någon revidering av de slutsatser som vi har gjort.
En folkomröstning ska till – det ingår i det som man har varit överens om inom FN-samfundet sedan man började ha med denna konflikt att göra. Sedan har det handlat om att definiera dem som har rätten att delta i folkomröstningen – en nog så besvärlig fråga. Vi har sett i andra delar av världen hur den frågan är synnerligen besvärlig. Det handlar dessutom självfallet om att definiera de alternativ som folkomröstningen ska handla om. Det kan vara ett alternativ, det kan vara två alternativ och det kan vara, som har diskuterats vid något tillfälle, tre alternativ i den folkomröstningen.
Oavsett hur det är med den frågan är det från vår utgångspunkt angeläget att detta förs framåt. Vilande eller, som vi säger på den europeiska kontinenten, frusna konflikter av denna art – även om frusna konflikter just i Sahara förefaller vara en motsättning i sig – har en tendens att förr eller senare blossa upp. Därför är det en viktig uppgift i internationell diplomati att försöka förebygga detta genom att verka för en lösning. Vi har på goda grunder, enligt min mening, i Sverige inställningen att det är FN som är det mest verkningsfulla instrument som vi har i detta arbete.
Anf. 6 HILLEVI LARSSON (s):
Herr talman! Självklart ska vi stå bakom FN. Problemet är att FN under många år har försökt utan att lyckas. Tyvärr har det också minskat FN:s trovärdighet, för det finns ju resolutioner som tydligt säger att en folkomröstning ska äga rum. Det är också tydligt både från FN och från Haag att det är fråga om en ockupation; det är inte rättmätigt av Marocko att ockupera Västsaharas mark. Trots detta, trots alla resolutioner och allt stöd som finns, händer det ingenting.
FN har försökt få parterna att enas, som man säger. Problemet är att medan befolkningen i Västsahara, trots att landet är ockuperat, har varit väldigt välvillig och kompromissvillig har marockanerna inte varit det, utan de har förhalat, hela tiden krävt att allting ska göras på deras sätt och inte velat hitta en medelväg. Därför händer ingenting.
Under alla dessa år har marockanerna försökt fördriva västsaharier från Västsahara och försökt marockanisera västsaharier. De har även förflyttat marockaner till Västsaharas område för att ändra befolkningssammansättningen och vinna en eventuell folkomröstning. Det är också en form av bosättningspolitik för att permanent ta över området.
Trots inflyttningen av marockaner har västsaharierna sagt att de till och med kan gå med på att dessa marockaner får rösta bara de får denna folkomröstning, för det är fortfarande tydligt vad utslaget skulle bli. I och med att marockanerna inte har kunnat vara hundra procent säkra på detta har de inte gått med på det.
Kontentan är att alla utom Marocko är överens och att det skulle kunna gå att hitta en lösning. Jag tycker att det är dags att vi vågar säga ifrån till Marocko, men det ligger lite långt inne både i EU och i FN.
Anf. 7 Utrikesminister CARL BILDT (m):
Herr talman! Problemet med den här typen av konflikter är just – och det uttrycktes väl i säkerhetsrådets senaste resolution – att för att man ska kunna få en varaktig lösning måste man få en varaktig lösning som accepteras av alla parter. Det är en förutsättning för stabiliteten. Om en av dem inte går med på lösningen är det per definition ingen lösning, utan då är det i bästa fall eldupphör och någonting som kommer att leda till en ny konflikt längre fram.
Här är motsättningen betydande. Erfarenheten från andra sådana här konflikter är att tiden kan vara en faktor som verkar till en fördel. Men samtidigt, som jag sade tidigare, kan det inte pågå hur länge som helst, av den enkla anledningen att nya spänningar då kan komma att byggas upp. Här har vi en känslig avvägning.
Det var 1991 som man kom överens om att avsluta striderna. Man ägnade, som jag refererade, 90-talet åt att försöka definiera en folkomröstning. Därefter hände ingenting under ett antal år.
Sedan 2007 har vi i alla fall början på en process, i och med att både Marocko och Polisario har lagt fram relativt omfattande förslag, som bägge har fått relativt positiva recensioner av FN:s säkerhetsråd som konstruktiva bidrag till en möjlig lösning. Det innebär inte att lösningen kanske är så omedelbart nära förestående, men vi är i alla fall sedan 2007 i en något bättre situation än vad vi var före 2007 när ingenting hände.
Man kan känna en otålighet över att det tar alldeles för lång tid, men processen finns där i alla fall.
Jag skulle i likhet med Hillevi Larsson önska att vi levde i en värld där säkerhetsrådets resolutioner omedelbart omsattes i verklighet. Då hade till exempel de resolutioner sedan 1947 som reglerade Mellanösternkonflikten kunnat genomföras omedelbart. Men där har vi kämpat sedan 1947 utan nämnvärd framgång. Jag hoppas innerligt att det inte ska bli på samma sätt i detta fall.

Överläggningen var härmed avslutad.

Kvinnokampens år!

Krönika publicerad i Aktuellt i Politiken 22 mars

Internationella kvinnodagen är över för denna gång och allt kan återgå till det vanliga – eller?
Nej, låt istället jämställdhetsfrågan leva under valrörelsen!

Högerregeringens politik har inneburit ett hårt slag mot kvinnor. Inkomstklyftorna mellan män och kvinnor har ökat och regeringens skattesänkningar har främst gynnat män.
Grymmast av allt är jakten på sjuka och deltidsarbetslösa kvinnor.

Först slog regeringen till mot de deltidsarbetslösa och krävde att de skulle säga upp sig och söka heltidsjobb. Konsekvensen är att mängder av kvinnor blivit heltidsarbetslösa och fått sin ekonomi sönderslagen!

Sedan var det dags att attackera de sjukskrivna. Många av dem är svårt sjuka kvinnor som inte orkar arbeta alls eller bara deltid. Till och med cancersjuka och döende har fått besked att de måste arbeta heltid!

Alltfler tvingas nu söka försörjningsstöd eller gå till kyrkan som sista utväg. På en del håll har kyrkorna ransonerat sina matpaket för att klara den ökade anstormningen av desperata, utfattiga människor. Främst är det ensamma mammor och kvinnliga fattigpensionärer som måste söka hjälp. Var fjärde ensamstående mamma är fattig!

Regeringens vårdnadsbidrag har ytterligare försämrat jämställdheten. Det gör att kvinnor tappar fotfästet på arbetsmarknaden och blir än mer ekonomiskt beroende av sina män. Barnen får inte heller tillgång till förskolans pedagogiska verksamhet.

Under borgarnas regeringsår har 25 000 människor förlorat sina jobb i kommuner och landsting, huvuddelen kvinnor. Vi blir alla lidande av dessa nedskärningar i välfärden.

Om vi vinner valet börjar arbetet med att röja upp efter högerregeringen. Men vi måste också vässa den egna politiken för att skapa ett jämställt samhälle.

Internationella kvinnodagen den 8 mars var startskottet för en kvinnokamp som ska kulminera med att vi väljer Sveriges första kvinnliga statsminister!


Hillevi Larsson

Utfiskning vid Västsaharas kust

Riksdagens frågestund Torsdag 11 Mars 2010

HILLEVI LARSSON (s):
Fru talman! Jag vill ställa min fråga till handelsminister Ewa Björling. Precis utanför Kanarieöarna finns ett land i Afrika som heter Västsahara, som är ockuperat av Marocko. Det har redan tidigare varit känt att svenska fiskebåtar har varit med och fiskat ut vattnen närmast kusten utanför Västsahara. Sverige har som land sagt nej till all utfiskning vid Västsaharas kust med hänvisning till att det är ett brott mot folkrätten och FN:s regler. Man har inte frågat Västsaharas folk, som faktiskt lever där, om detta är okej. De får inte heller del av vinsterna.
Nu finns även uppgifter om att det har fiskats upp fisk där som sedan har använts till fiskoljekapslar, som dessutom säljs i svenska hälsokostaffärer.
Min fråga till regeringen är: Hur ska vi se till så att politiken hänger ihop och att vi verkligen säger nej på alla plan till utfiskningen?

Statsrådet EWA BJÖRLING (m):
Fru talman! Jag tackar för frågan. Det är en fråga som kanske på ett sätt också borde ställas till vår jordbruksminister Eskil Erlandsson eftersom den handlar om fiskeavtal. Det är han som har ansvar för den frågan inom EU.
Jag kan i stället svara mer generellt på hur vi bör agera när den här typen av händelser sker. Det handlar för mig mycket om att också arbeta med CSR – Corporate Social Responsibility – både när det gäller våra företag och hur vi agerar ute i världen. Det arbetet bedrivs på flera olika sätt. Det handlar om mänskliga rättigheter, arbetstagarens rättigheter på arbetsplatsen, antikorruption och miljöhänsyn.
Detta är ett arbete som ska drivas av företagen. Det är deras huvuduppgift. Men vi som regering kan också vara med och pusha i arbetet genom FN och Global Compact.

HILLEVI LARSSON (s):
Fru talman! Den del som handlar just om fiskoljekapslarna omega-3 är en situation där man som konsument riskerar att medverka till folkrättsbrott och till att utfiskningen fortsätter. Man betalar ju till detta.
Jag tycker att det bästa vore att helt och hållet stoppa den här handeln. Det har visat sig att det hela kommer från Norge. Därför borde man kunna stoppa handeln vid Sveriges gräns med hänvisning till att vi inte medverkar till folkrättsbrott.
Om detta inte är möjligt borde man som konsument åtminstone bli upplyst på förpackningen om att detta är utvunnet inte på ockuperad mark men på ockuperat vatten. Då kan man själv välja bort det. Men det bästa tycker jag vore att stoppa det helt.
Vi tycker också att man ska ta tag i frågan om de svenska fiskebåtarna. Det allra bästa är att inom EU verka för att fiskeavtalet sägs upp och att europeiska fiskare inte ska fiska ut vatten utanför Västsahara i strid med vad FN säger. EU:s rättstjänst har sagt positiva saker om detta. Jag hoppas att vi kan jobba vidare med det.

Statsrådet EWA BJÖRLING (m):
Fru talman! Jag tycker att det är viktigt att säga i det här fallet att vi naturligtvis inte ska handla med alla och inte heller överallt. Men det är också viktigt för den svenska regeringen att följa de regler och lagar som finns i dag. Det handlar om huruvida det finns FN-sanktioner och EU-sanktioner. Det finns också speciell lagstiftning när det handlar om krigsmateriel. Vi är noga med att följa alla de här lagarna.
Detta är en viktig fråga att kunna ta upp, och det gäller att vi har ordentlig information på de livsmedel som vi säljer till våra konsumenter så att de själva kan få ta ställning: Vill jag köpa det här eller inte?

onsdag 10 mars 2010

Bild 8 mars



Fotograf Love Flygren, Efter Arbetet

Internationella kvinnodagen 100 år!

Intervju i Efter Arbetet fredag 5 mars 2010


Vad betyder 8 mars för dig?

Hillevi Larsson, 35, riksdagsledamot (S), Malmö.
– Den 8 mars är en viktig dag, då firar vi 100 år av kvinnokamp. Vi minns alla som stridit för kvinnors rättigheter genom historien, vi minns de framgångar som uppnåtts men påminns samtidigt om bakslagen och allt som fortfarande återstår att göra i Sverige och världen. Den internationella kvinnodagen är inte bara en minnesdag utan en aktionsdag som förpliktigar till handling. Om vi vinner valet börjar det hårda arbetet med att röja upp efter högerregeringen vars politik har inneburit en backlash för jämställdheten. Men vi måste också vässa den egna politiken för att skapa ett jämställt samhälle. Listan på områden som behöver uppmärksammas är lång. Halva makten och hela lönen, rätt till heltid, stoppa mäns våld mot kvinnor och upprättelse för våldtagna kvinnor. Jämställdhet ska beaktas vid alla politiska beslut.

Oviktiga sociala medier?

Artikel publicerad i Efter Arbetet torsdag 4 mars 2010


Bloggandet och twittrandet ökar bland skånska politiker. Hillevi Larsson (S) och Ove Lavesson (M) är bara två av alla skånska politiker som syns på nätet. Efter Arbetet tittar vidare på de sociala medierna, som i högsta grad har blivit politik. Frågan är om det gynnar demokratin.

I Skåne är det framför allt politiker i väst som är aktiva i de sociala medierna. Det har Nils Gustafsson vid Lunds universitet noterat. Han forskar om sociala mediers betydelse för politiken.
– De har med befolkningssammansättningen att göra. I Malmö, Lund och Helsingborg finns många unga, 30–35 år. Här finns det också ett större intresse bland journalister, säger Nils Gustafsson.
I flera år har det pratats om att de sociala medierna ska få sitt genombrott i den svenska politiken. Senast skulle det ske förra året inför valet till Europaparlamentet. Nu stundar riksdagsvalet i höst. Kommer genombrottet nu eller har det redan kommit? Det beror på vad man menar med ett genombrott anser Nils Gustafsson. Det har skett om man menar att det är en självklarhet för alla politiska partier att finnas i de sociala medierna och att det är viktigt att synas där.
– Menar man att det är en viktig politisk arena för väljare och medborgare är det inte så, säger Nils Gustafsson.

Större valmöjlighet
I dag finns det inga riktiga studier av vilka som läser och följer de twittrande och bloggande politikerna. Men man vet att det inte är gemene man.
– Det är politiker, politiskt intresserade och journalister. De som är politiskt intresserade har i dag större möjlighet att följa med, men de som inte är det har också större möjlighet att välja bort det, säger Nils Gustafsson.
Det betyder att partiernas satsning på nya medier inte alls ökar demokratin, som många har menat, och att det i stället finns en risk att det växer fram en informationsklyfta mellan politiskt intresserade och inte intresserade. Nils Gustafsson tycker inte att politikerna gjorde vidare bra ifrån sig på arenan i Europaparlamentsvalet och han tror att de har lärt sig av sina misstag och att det blir annorlunda inför riksdagsvalet.
– Jag tror att det blir mer av planerade kampanjer. Om jag får gissa tror jag också att man kommer att tänka mer på målgruppen.

Mobiliserar internt
I stället för att nå ut till väljarna, menar Gustafsson, är det kanske troligare att man använder de sociala medierna till att mobilisera internt inom det egna partiet, organisera egna medarbetare och få folk att hjälpa till med mera traditionellt partiarbete som torgmöten och att knacka dörr. Här kommer man (återigen) att snegla på Obamas kampanj.
Riksdagspartierna i Sverige har börjat anställa tjänstemän som ska lära politikerna att hantera de sociala medierna.
Vad tycker du att de ska lära sig först?
– Just att tänka på målgruppen, vem som läser och vad de vill använda medierna till. Sociala medier har ett speciellt problem, det ska vara sociala och personliga. Det kan vara svårt att dra gränser. Generellt förväntas man ha ett personligt tilltal men som politiker kan man inte vara för personlig.
Att det kan ställa till det om man är för personlig, bland annat i statusrader på Facebook, har politiker blivit medvetna om. I dag måste politiker lära sig prata på flera olika sätt. På ett sätt i talarstolen, ett annat i tv:s morgonsoffa och ett tredje på Twitter.
– Det är en mer komplex mediesituation är det någonsin har varit i svensk historia.
Politiker som inte twittrar, glöms de nu bort?
– Det beror på vilken position man har. Till exempel Ilmar Reepalu behöver inte twittra. Men ambitiösa personer kanske kan göra snabbare karriär inom partiet om man twittrar. Det handlar om att bli synlig för journalister och med ett målmedvetet nätverkande kan man också få en bättre position internt.
Vissa verkar dagligen lägga mycket tid på nätet, finns risken att politiker prioriterar fel?
– Jo, som alla andra. Men jag vet inte, det är en fråga för politikerna själva, säger Nils Gustafsson.

Petra Martinsson

Fakta: S och C bäst på bloggar
Att synas i de sociala medierna är i dag en viktig fråga för alla politiska partier, men samtliga menar att det enbart är en del i valarbetet, skrev Efter Arbetet i förra numret. Socialdemokraterna och Centerpartiet är bäst respresenterade i bloggsfären.

Så följer du politikerna:
För att läsa vad någon skriver på sin sida på Facebook, så måste man själv skapa en profil där man anger en del uppgifter om sig själv, till exempel namn och födelseår. När man har skapat ett konto kan man bli vän med andra användare och få tillgång till deras sidor. Vissa grupper/användare har öppna sidor som kan läsas även om man inte har en egen profil.
På Twitter.com behöver man inte skapa en egen profil för att kunna läsa vad andra skriver. Däremot kan man, om man har en egen profil, välja att registrera sig som ”följare” till andra skribenter. Då publiceras deras inlägg automatiskt på ens egen sida.
För bloggar finns det en mängd olika bloggverktyg som tillhandahåller plats på nätet. Därför är det lättast att hitta bloggande politiker genom att söka på deras namn på internet, eller gå genom partiernas olika hemsidor, där politkernas bloggar ofta är listade.


Två bloggande skånska politiker
Ove Lavesson
Riksdagsledamot (M) för Malmö stad. Ledamot i kulturutskottet och suppleant i konstitutionsutskottet.
Sitter även i Presstödsnämnden och Operahögskolans styrelse.

Avgörs valet i de sociala medierna?
– Nej. Valet avgörs vid valurnan och baseras på det förtroende och de förhoppningar som finns för olika partier och kandidater. Sociala medier är däremot en ypperlig kanal för att nå ut med vem man är och vad man tror på. De ger möjlighet till en mer personlig bild av vad man tycker i stora och små frågor och bra tillfällen att länka vidare till större debattinlägg m m. Jag tror att det är den som är personlig som vinner mest förtroende, de som bara använder sociala medier för reklam filtreras snabbt bort. Sociala medier är alltid på mottagarens villkor.
Vilka läser dig?
– Journalister, kollegor, de som ingår i angränsande nätverk till mina egna och de som är intresserade av de frågor jag driver.
Vilka vill du ska läsa dig?
– De sociala nätverken idag är ganska slutna. Facebook läses av andra medlemmar som man är ”FB-vän” med. Twitter är stort bland den medvetna publiken, men inte lika stort hos allmänheten. Bloggar nås av de som surfar runt efter en speciell fråga. Jag tror och hoppas att vi kommer se mer av öppna sociala nätverk framöver, där det blir enkelt och naturligt för fler att följa olika personer och frågor. Sedan gäller det att ha lite kunskap själv också om hur man sprider länkar till olika inlägg.
Hur många av dina inlägg handlar om Skåne?
– Det vet jag inte, men eftersom jag försöker vara ganska personlig i mina inlägg så finns det ofta en koppling till Skåne, Malmö och Öresund. Jag har dock inget uttalat skånskt perspektiv i mitt twittrande och bloggande, mer än att jag driver frågor som är viktiga för Öresundsregionen.
Varför synas på nätet?
– Om man inte vill synas, stå på barrikader och föra fram sina åsikter offentligt så ska man nog inte syssla med politik. När samhället ändrar sig så är det upp till mig att följa med i utvecklingen. Idag handlar det i mångt och mycket om sociala medier. Jag når betydligt fler genom ett Twitter-inlägg än med ett pressmeddelande.
Vad skulle du aldrig lämna ut om dig själv?
– Jag är personlig, men sällan privat. Lika lite som jag släpper in journalister och fotografer i mitt hem, lika lite hänger jag ut min familj på Facebook. Att vårda en privat sfär får dock inte innebära att man blir opersonlig. Jag söker förtroende för mitt parti, men också för mig själv som företrädare. Då måste man veta vilka tankar och värderingar som driver mig, därför är det viktigt att vara väldigt personlig tycker jag.
Du twittrar, bloggar och finns på Facebook, tar det inte för mycket tid?
– Nej, mycket av detta kan göras från mobil, laptop, etc. Ett Twitterinlägg är 140 tecken, det har man alltid tid för. Sedan kan bloggandet gå lite upp och ner ibland. Det finns vissa som lever sitt liv genom social medier, jag ser det mer som ett viktigt komplement till allt annat jag gör.
Har du fått någon utbildning i att hantera/jobba med sociala medier?
– Nej, ser mig nog som autodidakt på området ;) Fler borde prova, det är inte svårt. Man gör lite fel i början, men det är bara att kasta sig ut!

Petra Martinsson


Hillevi Larsson
Riksdagsledamot (S) från Malmö, ledamot S-kvinnors förbundsstyrelse, ordförande S-kvinnor Malmö och f.d. ordförande Republikanska föreningen.

Avgörs valet i de sociala medierna?
– Nej, huvudsakligen är det mediedebatten och möten öga mot öga mellan valarbetare och väljare som avgör. Men det kan spela roll på marginalen. Inte minst kan det mobilisera valarbetare och nå väljare på nya arenor.
Vilka läser dig?
– Framför allt partikamrater, men även intresserade väljare och journalister.
Vilka vill du ska läsa dig?
– Har inga restriktioner, alla som är intresserade. Hoppas uppmuntra till ökat politiskt engagemang, ökat valdeltagande och valseger för (S).
Hur många av dina inlägg handlar om Skåne?
– Ganska många eftersom det är här jag verkar. Men många frågor jag driver berör både Skåne och övriga Sverige.
Varför synas på nätet?
– Jag vill kommunicera det jag gör och mina åsikter. Förhoppningsvis väcka ett intresse för de politiska frågor jag tar upp. Tar tacksamt emot input också. Bra sätt att få direktkontakt.
Vad skulle du aldrig lämna ut om dig själv?
– Alltför privata saker, jag är gärna personlig men inte privat.
Du twittrar, bloggar och finns på Facebook, tar det inte för mycket tid?
– I början gjorde det. Då bloggade jag flera timmar om dagen. Men när jag drabbades av ”bloggarm” (tennisarm) och fick svårt att hinna med annat viktigt, då insåg jag att det gått för långt. Nu bloggar jag, twittrar och Facebookar regelbundet men jag låter det inte ta för lång tid. Snabba inlägg är det som gäller. Tiden att skriva längre texter lägger jag hellre på en artikel, riksdagsdebatt eller dylikt.
Har du fått någon utbildning i att hantera/jobba med sociala medier?
– Ja, har lärt mig den grundläggande tekniken. Har lätt för att skriva, men är väldigt oteknisk. Därför är det det jag framför allt behöver hjälp med.

Petra Martinsson

Fotnot: De intervjuade fick frågorna mejlade ill sig. Båda svarade inom några timmar. Bilderna
är desamma som de använder på Twitter.

Debatt åldersdiskriminering ID-handlingar

Interpellationsdebatt i riksdagen fredag 5 mars 2010

Finansminister ANDERS BORG (m):
Fru talman! Hillevi Larsson har frågat äldre- och folkhälsoministern vad hon gör åt den åldersdiskriminering som drabbar pensionärer som förlorat sin legitimation och inte har några anhöriga i livet som kan styrka deras identitet. Hillevi Larsson har också frågat äldre- och folkhälsoministern om hon övervägt att finna en flexibel lösning så att även de allra äldsta kan få en ny legitimation.
Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationen.
En rättssäker prövning av identiteten utgör grunden för att Skatteverket ska kunna utfärda identitetskort. Ett krav är att sökanden måste inställa sig personligen. Det är viktigt för legitimiteten i Skatteverkets ID-kortshantering. Kraven gäller alla personer som söker ID-kort, oavsett ålder. Det ankommer på Skatteverket att bedöma vem som på ett säkert sätt kan styrka sin identitet och därmed få ett ID-kort. Jag är medveten om att detta är en svår avvägning. Skatteverkets beslut kan överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Det har blivit enklare att få ID-kort hos Skatteverket jämfört med hur det tidigare var hos Svensk Kassaservice. Skatteverket utfärdar i dag ID-kort på ett stort antal servicekontor och man arbetar för att utöka tillgängligheten ytterligare.
I svensk lagstiftning finns i dag inget heltäckande förbud mot diskriminering på grund av ålder. Regeringen har därför tillsatt utredningen (dir. 2009:72) Ett stärkt skydd mot diskriminering på grund av ålder. Jag vill inte föregripa det arbetet.

HILLEVI LARSSON (s):
Fru talman! Det här är ett problem som drabbar de allra äldsta. Det gäller ofta människor som inte har några anhöriga i livet och därmed har stora problem att få sin identitet styrkt när de ska skaffa ny legitimation.
Om man blivit bestulen på sin legitimation eller tappat bort den kan det uppstå svårigheter. Ju färre anhöriga som är i livet desto svårare blir det att få ny legitimation. När jag hörde talas om detta trodde jag först att det inte var sant. När man levt hela sitt liv i Sverige och satt spår på olika sätt, i form av arbete och annat, borde det kunna verifieras vem man är. Men tydligen är det problematiskt.
Reglerna är stelbenta och fyrkantiga och innebär att om man förlorar sin legitimation måste man ha släktingar eller familj i livet som kan styrka identiteten. Ett konkret fall som jag hörde talas om gällde en man som hela sitt liv hade gått till en och samma bank. Den bankpersonal som lärt känna honom personligen hade dock gått i pension och han hade inga nära anhöriga i livet som kunde bekräfta hans identitet. Därför gick legitimationsfrågan inte att lösa.
För att få ny legitimation måste man infinna sig på något av Skatteverkets kontor. Det betyder att man måste ta med sig den eller de som ska styrka identiteten till detta kontor. Om det inte går att fixa får man ingen ny legitimation. Man kan ha turen att ha en anhörig som befinner sig på ett sjukhem eller ett vårdboende, som ofta är fallet om man är mycket gammal. Man kanske inte har en kärnfamilj och därmed inte heller barn eller barnbarn. Skatteverkets personal kan dock inte ta sig exempelvis till sjukhemmet eller äldreboendet för att träffa de personer som kan styrka identiteten, utan dessa personer måste i stället infinna sig på Skatteverkets kontor. Dessa regler är stelbenta och fyrkantiga och drabbar de allra äldsta.
Särskilt tragiskt tycker jag att det är när det handlar om äldre människor som blivit rånade, för då har man ett dubbelt trauma. Först har man traumat att ha blivit överfallen och hotad, kanske till och med misshandlad, och förlorat sin legitimation och sedan traumat att inte få ny legitimation. Det är egentligen otroligt att det över huvud taget kan hända, att människor kan utsättas för sådant.
Låt mig också säga att även om man skulle ha tappat bort sin legitimation tycker jag inte att det lilla misstaget ska leda till att man inte kan få en ny legitimation med tanke på alla konsekvenser det innebär. Många äldre blir lite förvirrade, tankspridda och glömska, och då är det särskilt lätt hänt att man tappar bort legitimationen. Det räcker inte att man lyckats hålla reda på den i alla år. Om man en dag tappar bort den är det kört om man inte kan få fram någon som kan styrka identiteten.
Jag tycker att man borde titta mer på vilka människor som finns i dessa personers närhet. Det kan finnas grannar och vänner som skulle kunna styrka identiteten. Men då är det åter väldigt fyrkantigt – det är endast nära anhöriga som godkänns. Man har gjort vissa undantag, till exempel bankpersonal som träffat samma person i tjugo trettio år. Men om den personalen gått i pension är det kört.
Man borde alltså försöka täppa till detta kryphål, som jag vill kalla det, för det kan inte vara meningen att det ska gå till på det sättet. Det borde man kunna lösa ganska snart.

Finansminister ANDERS BORG (m):
Fru talman! Sverige har en väldigt väl utvecklad offentlig service. En av de viktigaste servicemyndigheterna för Sverige är Skatteverket. Jag kan bara beklaga att Hillevi Larsson tar på sig att försöka ge en så felaktig bild av det arbete som bedrivs på Skatteverket. Skatteverket är viktigt därför att vi måste ha in våra skatter. Det är en myndighet som i dag uppfattas som en servicemyndighet av medborgarna.
Jag kan verkligen bara beklaga detta. Vi hade en ordning förut där Svensk Kassaservice skötte det här. Det var en ordning som den socialdemokratiska regeringen levde med. Då accepterade man inte sambo utan gemensamma barn som intygare. Man accepterade inte kommunala eller statliga tjänstemän som intygare, inte heller arbetsgivare.
Skatteverket accepterar maka, make, registrerad partner, sambo, barn och barnbarn över 18 år, föräldrar, vårdnadshavare, syskon över 18 år, mor- eller farföräldrar, god man, förvaltare, familjehemsförälder, tjänsteman vid kommunal eller statlig myndighet och arbetsgivare. Det har skett en mycket kraftig vidgning av möjligheten att få ID-kort genom den viktiga reform som nu Skatteverket administrerar. Man har fram till februari 2010 hanterat 43 500 ärenden, och de allra flesta har fått legitimation. Det här gör man på ett stort antal orter, och man bygger naturligtvis ut det löpande. Jag ska inte läsa upp alla de 27 orter där man har servicekontor som gör detta.
Trots detta har man från framför allt Socialdemokraternas håll vid upprepade tillfällen försökt ge en bild av att det har skett en försämring eller att Skatteverket inte sköter den här verksamheten på ett bra sätt. Skatteverket är en bra och viktig servicemyndighet. Jag tycker att ett stort parti som Socialdemokraterna skulle ta ett gemensamt ansvar med oss för att försvara och förklara Skatteverkets svåra värv visavi medborgarna.
Bilden av att det har skett en försämring och att det nu är begränsade möjligheter är helt enkelt inte riktig. Förändringen har inneburit att vi har en bättre hantering med vidgade möjligheter att få identitetskort. Det är alldeles självklart att identitetskortens värde bygger på att vi har en kontroll av att det är en handling man kan lita på. Jag kan därför följaktligen inte vidga kretsen hur brett som helst. Det är också självklart att Skatteverket måste administrera vilka krav som ska ställas upp, till exempel att man infinner sig.
Sedan gör naturligtvis alltid Skatteverket en samlad bedömning. Den samlade bedömningen kan naturligtvis om en person har oerhört svårt att komma till ett av Skatteverkets servicekontor innebära att man löser ut den frågan. Det är jag övertygad om. Skatteverket är en bra och serviceinriktad myndighet, och vi har gemensamt ansvar för att försvara och förklara deras verksamhet.
På det sättet är det alltså en felaktig bild som ges i interpellationen av Hillevi Larsson. Jag kan bara beklaga att hon på det här sättet försöker misskreditera en viktig verksamhet från Skatteverkets sida.

HILLEVI LARSSON (s):
Herr talman! Det står ingenstans i interpellationen att det skulle ha blivit sämre än förut. Jag berör över huvud taget inte den frågan. Jag tror säkert att det som ministern säger stämmer, att man har tagit steg framåt jämfört med hur det var tidigare.
Det som den här interpellationen handlar om är de konkreta ärenden som faller mellan stolarna. Även om ministern inte kan kommentera enskilda ärenden tycker jag ändå att principen ska vara att alla ska vara berättigade till en ny legitimation, speciellt om man har levt i Sverige hela sitt liv.
Jag vill inte göra någon som helst jämförelse mellan hur det var under Socialdemokraterna och hur det är nu under högerregeringen. Det är mycket möjligt att det fanns ärenden som föll mellan stolarna även på den tiden. Men det väsentliga tycker jag inte är att peka finger mot vare sig den nuvarande regeringen eller den förra regeringen, eller ens mot Skatteverket. Jag ifrågasätter inte att Skatteverket i de allra flesta fall sköter sitt uppdrag väldigt bra och lyckas utfärda legitimation till de flesta som behöver det.
Men nu finns det konkreta ärenden där detta uppenbarligen inte fungerar. I stället för att försöka utröna var skuldbördan ska hamna, på den förra regeringen, den nuvarande regeringen, Skatteverket eller någon annan, bör vi i stället lösa de här problemen. Att det kanske är få fall tycker jag inte är ett argument för att strunta i frågan; det är ändå fruktansvärt för dem som drabbas. Det borde vara ganska enkelt att lösa det här problemet.
I interpellationssvaret från ministern hänvisas också till en lag mot åldersdiskriminering; vi kan inte ta upp frågan om de äldre som inte kan få nytt ID-kort på grund av att det just nu görs en utredning om åldersdiskriminering, ett arbete man inte kan föregripa. Det tycker jag ändå tyder på att regeringen ser att det är ett problem i de fall där äldre faktiskt har drabbats.
Jag tycker att frågan är mycket viktig. Dessutom borde det gå ganska enkelt att lösa den genom ett lite flexiblare regelverk för att fastställa identiteten. Man borde inte behöva vänta ända tills utredningen är avslutad. Anledningen till att utredningen tillsattes var att man såg ett problem: Det förekommer åldersdiskriminering i vårt land. Om vi nu ser det här problemet tycker jag att vi skulle kunna lösa den här typen av frågor redan nu.
För de enskilda får detta rätt så långtgående konsekvenser. Det kan för en äldre människa innebära att man inte kan styrka sin identitet i sjukvården, och det är väldigt många äldre som behöver sjukvård. Det kan bli mycket problematiskt. Det går inte att hämta ut paket på posten. Det går inte att hämta ut medicin på apoteket. Det är bara några av konsekvenserna. Det är förtvivlade människor.
De är få. Det är i och för sig möjligt att det finns ett mörkertal som inte vänt sig till massmedierna. Men även om de är få blir det väldigt tuffa konsekvenser. Det är dessutom ofta människor som inte har anhöriga i livet som kan hjälpa dem. Hade de haft det hade de inte haft några problem. Då hade de fått sin identitet styrkt.
I stället för att blåsa upp något slags skuldbörda i frågan på den ena eller andra sidan tycker jag att vi bör kunna hitta någon flexibel lösning och lösa det. Det har hänt förut att man kunnat komma åt sådana här problem.
Jag vill också jämföra med människor med utländsk bakgrund som kan hamna i precis samma situation. Kommer man ensam till Sverige från ett annat land och inte har med sig några anhöriga får man också jätteproblem med att styrka sin identitet. Jag vet att Nyamko Sabuni har varit inne på det här. Hon har blivit rätt så hårt ansatt. Hur hjälper man de här människorna att få legitimation? Kan man lösa den frågan kan man lösa den här också.

Finansminister ANDERS BORG (m):
Herr talman! Hillevi Larsson avslutar med att påminna om att Socialdemokraterna har ansatt Nyamko Sabuni hårt, inte minst här i kammaren, för det regelverk vi har på det här området. Nu framställs det här som ett viktigt, stort och avgörande problem. Låt mig då ändå påpeka att Socialdemokraterna hade makten under väldigt många år i Sverige. Man administrerade då en ordning där möjligheterna att få ID-kort var väsentligt mer begränsade än de är i dag. Om det här nu är ett så avgörande och centralt problem kunde kanske ett visst mått av ödmjukhet vara på plats. Man borde kunna konstatera att man under lång tid administrerat ett system som ställde till väsentligt större problem än det man i dag kritiserar.
Det är alldeles uppenbart att vi nu har en vidgad krets. Jag ska gärna gå igenom det igen med Hillevi Larsson. Svensk Kassaservice godtog inte sambo utan gemensamma barn. Man godtog inte kommunala och statliga tjänstemän, inte heller arbetsgivare.
Nu har vi fått ett nytt regelverk där Skatteverket godtar en mycket bredare krets. Jag läste upp den alldeles nyligen: maka, make, registrerad partner, sambo, barn och barnbarn över 18 år, föräldrar, vårdnadshavare, syskon, god man, förvaltare, tjänsteman vid kommunal eller statlig myndighet och arbetsgivare. Vi har alltså gjort en mycket omfattande förändring av lagstiftningen. Den har nu varit i kraft i snart sex månader. I det läget har Skatteverket hanterat 46 000 ansökningar, varav 43 000 har godkänts.
På basis av det vill Hillevi Larsson göra gällande att vi nu har en illa skött verksamhet på Skatteverket som skapar stora problem för människor och att vi behöver ändra regelverket. Vi behöver absolut inte ändra regelverket! Vi har haft regelverket i sex månader. Vi ska låta det fungera, sedan ska vi utvärdera det. Därefter ska vi överväga om det behövs förändringar. Vi ska ha förtroende för att Skatteverket gör rimliga överväganden. Det är naturligtvis så att de försöker göra samlade bedömningar av de olika människornas situation.
Det är också alldeles självklart att en del av ansökningarna ska avslås. Om man inte gör en ordentlig prövning är det naturligtvis så att värdet av identitetskortet devalveras. Då blir det ett identitetskort som man inte uppfattar som ett lika säkert eller bra identitetskort som andra.
Jag tycker att vi politiker, som lever på skattebetalarnas pengar, med en stor välfärdsstat som bygger på att vi får in skattepengar, ska ta ansvar för att vårda förtroendet för Skatteverket och inte ge intrycket att det sitter en grupp ogina tjänstemän som inte vill ta hänsyn till omständigheterna eller som struntar i att människor har råkat illa ut. Låt oss vårda förtroendet för Skatteverket och konstatera att de i de allra flesta fall gör rimliga bedömningar!
Det är inte rimligt eller aktuellt att ändra ett regelverk som är en dramatisk förändring och vidgning av möjligheterna till identitetskort och som har varit i kraft i sex månader. Det är en alldeles orimlig hållning.
Jag skulle föreslå att Hillevi Larsson tar till sig ett mått av ödmjukhet. Socialdemokraterna administrerade under mycket lång tid ett system som ställde till uppenbart mycket större bekymmer. Varför inte välkomna att Nyamko Sabuni, Skatteverket och regeringen fått på plats ett bättre system med större trygghet för människor i att kunna få identitetskort? Det vore väl positivt? Men det är inte den debatten vi har.
Vi har haft en lång serie debatter där man från socialdemokratisk sida försöker göra gällande att Skatteverket och regelverket ställer till det för människor. Erkänn i sådana fall att den socialdemokratiska regeringen administrerade ett system som var snävare och ställde till väsentligt mycket större problem.

HILLEVI LARSSON (s):
Herr talman! Det är någonting som inte riktigt stämmer här. Nyamko Sabuni har verkligen varit ödmjuk inför problemet att människor med utländsk bakgrund som inte har anhöriga här i Sverige har stora problem att få legitimation, med alla de konsekvenser det får. Hon har verkligen tagit det till sig.
Det är därför förvånande att Anders Borg här i dag inte tar till sig att det är ett problem även för pensionärer. Jag tycker att detta ska gälla alla som har hamnat i det speciella dilemma det innebär att inte ha anhöriga som kan styrka att ens identitet.
Jag blir lite förvånad över att det är så olika retorik från Sabuni och från Anders Borg här i dag. Kanske är det för att problemet är relativt nytt för regeringen. Problemet med utländska medborgare har vi vetat om en längre tid. Det har inte bara varit Socialdemokraterna som har ansatt regeringen i den här frågan utan framför allt de som drabbats.
Jag skulle önska att man även tog till sig problemet med pensionärerna. Jag vill än en gång säga att jag på inget sätt försvarar hur det var förut. Det var troligtvis sämre förut. Det intressanta är hur vi ska täppa till de kryphål som finns kvar.
Jag ifrågasätter inte att Skatteverket gör ett jättebra jobb i de allra flesta fall. Men det viktiga är ändå att koncentrera sig på att myndigheterna ska ge service till medborgarna. En väldigt viktig grundläggande service är att man ska få legitimation när man förlorar den gamla. Det gäller speciellt om man blivit rånad och på det sättet förlorat sin legitimation. Det känns väldigt självklart.
Jag skulle önska att regeringen var lite ödmjuk, vilket efterfrågas från mig, och inte hålla på med hamrandet om vems felet är utan försöker lösa problemet. Det är ganska enkelt. Man kan till exempel låta Skatteverket besöka sjukhem som kan bekräfta identiteten. Nu måste de äldre infinna sig på ett skattekontor. Det vore en konkret lösning på en del av problemet.

Finansminister ANDERS BORG (m):
Herr talman! Politiker och beslutsfattare ska naturligtvis alltid vara ödmjuka inför de problem som drabbar enskilda människor. Det är en självklarhet och en gemensam utgångspunkt för alla som arbetar med politik. Det är därför självklart att vi ska försöka göra någonting åt det om enskilda människor drabbas.
Det är dock så att Hillevi Larsson har egenheten att hon är socialdemokratisk riksdagskvinna. Det är en specifik liten detalj som vi inte riktigt kan komma förbi. Socialdemokraterna har haft regeringsmakten under väldigt lång tid.
När man ställer interpellation efter interpellation i den här frågan och antyder att vi nu har ett system som fungerar illa vore det verkligen på sin plats att man lite ödmjukt erkände att man under väldigt lång tid administrerade ett system där möjligheterna till identitetskort var väsentligt mer begränsade.
Det skulle hyfsa debatten om man från socialdemokratisk sida gick in i den med ett mått av erkännande om de egna bristerna innan man hävdar och ger intryck av att vi nu har fått ett problem som förvärrats och försvårats.
Vi ska ha ett regelverk som präglas av och ger stöd för myndighetsutövning som bygger på rättssäkerhet och service. Rättssäkerhet förutsätter i det här fallet att de som ser en identitetshandling kan lita på det är en verifikation och att personen är den som den uppger.
Det förutsätter att Skatteverket har en möjlighet att säkra att så är fallet, och då måste man ha ett regelverk för det. Vi kan då inte redan efter sex månader underkänna regelverket, eller för den delen Skatteverkets beslut, eller ge sken av att Skatteverket inte har möjlighet att uppträda flexibelt, vilket det har.
Däremot kan man naturligtvis inte på det sätt som Hillevi Larsson antyder ge en generell plikt för det att alltid besöka olika serviceboenden. Men jag utgår från och har stort förtroende för att Skatteverket uppträder flexibelt och tar hänsyn till människor.
Regelverket har varit i kraft i sex månader. Det är inte en lång period. Att då omedelbart kräva förändringar tycker jag inte är seriöst.

Överläggningen var härmed avslutad.

onsdag 3 mars 2010

Interpellation Öresundsintegrationen

till statsrådet Cristina Husmark Pehrsson (m)

Även om vi nu upplever en djup lågkonjunktur och dramatisk jobbkris är Öresundsregionen en tillväxtregion. Utvecklingskraften och integrationen i Öresundsregionen har sedan Öresundsbron öppnade år 2000 varit dynamisk och framgångsrik. Öresundsregionen är Nordens mest tätbefolkade område. Här bor 3,7 miljoner människor. På båda sidor av sundet har Skåne och Själland blivit mer integrerat. I dag arbetspendlar dagligen ca 23 000 personer över nationsgränsen. Inom tio år pekar utvecklingen på närmare en fördubbling av antalet pendlare.

Öresundsregionen har alla förutsättningar att vara en motor i svensk och dansk ekonomi. Tillsammans har Skåne och Själland utmärkta möjligheter att skapa en stark och stabil tillväxtregion. Men för att regionen ska kunna utvecklas till sin fulla kraft måste integrationen fortsätta så att invånarna utan problem kan flytta, jobba, studera och bosätta sig på båda sidor av sundet. För att detta ska kunna uppnås krävs att en rad kvarvarande gränshinder rivs.

Många av de kvarstående gränshindren i Öresundsregionen kan lösas av Sverige och Danmark i ett gemensamt samarbete.

Det handlar om att på olika sätt underlätta tillvaron för Öresundsmedborgarna genom att till exempel skapa en gemensam Öresundstaxa för mobiltelefoni och mobilt bredband och att införa ett gemensamt pendlarkort för kollektivtrafiken som gäller inom hela Öresundsregionen.

Det handlar om att göra en översyn av skattelagstiftningen och att omförhandla skatteavtalet mellan Sverige och Danmark. Målet måste vara att man ska betala skatt där man bor – inte där man arbetar. Det handlar om att skapa en gemensam arbetsmarknad för Öresundsregionen. Danska och svenska arbetssökande ska kunna göra praktik i grannlandet utan att mista understödet. Arbetspendlare bosatta i Sverige som betalar avgift till danska a-kassor bör ha samma ersättningsnivåer som i Danmark. I dag får de ersättning enligt svenska a-kasseregler.

Mot denna bakgrund är min fråga till statsrådet:

Vilka initiativ har statsrådet tagit och är beredd att ta i sin egenskap av regeringens Nordenminister i syfte att på olika sätt öka integrationen i Öresundsregionen?


Hillevi Larsson
2 mars


Planerad dag för debatt: 2010-04-09

Interpellation åldersdiskriminering

Åldersdiskriminering gällande ID-handlingar
till statsrådet Maria Larsson (kd)


För att man ska få ett nytt ID-kort kräver Skatteverket att identiteten går att styrka, antingen med giltig legitimation eller med godkänd intygsgivare. Vänner och grannar räknas inte som godkända intygsgivare, däremot familj och släktingar.

Detta drabbar äldre människor som förlorat sina identitetshandlingar och vars familj och släktingar är döda eller sjuka. Det räcker nämligen inte att intygsgivaren är i livet, vederbörande måste också vara frisk nog att infinna sig hos polisen eller annat ställe där ID-kortet utfärdas.

Har man till exempel varit trogen kund hos en bank i många år kan identiteten styrkas av personalen, och man kan få ett nytt kort utfärdat. Men om personalen inte känner igen personen alternativt själv har gått i pension så hjälper det inte att gå dit för att få hjälp.

De äldre som blir rånade tvingas i värsta fall uppleva ett dubbelt trauma: först att bli överfallna och bestulna, därefter att inte kunna få ett nytt ID-kort med alla negativa konsekvenser det för med sig i vardagen: att inte kunna styrka sin identitet i sjukvården, att inte kunna hämta paket på posten, att inte kunna hämta ut sin medicin på apoteket och så vidare.

Även om en pensionär själv råkat tappa bort sin legitimation, är det helt orimligt att konsekvenserna för den enskilde ska bli så långtgående. Det är fruktansvärt att äldre och sjuka människor ska drabbas så hårt av ett litet misstag!

Vi har ännu ingen heltäckande lag mot åldersdiskriminering, men i väntan på att vi får det så borde ändå den här frågan kunna lösas, av respekt för de drabbade.

Säkert kan man anpassa systemet efter människorna, i stället för att människorna ska tvingas anpassa sig efter systemet. Till exempel kunde myndighetspersoner göra hembesök, sjukhusbesök och vårdhemsbesök hos sjuka anhöriga till äldre personer som kan styrka deras identitet. Man borde också kunna öppna upp för att grannar och vänner ska kunna bli godkända intygsgivare. Vad är det som säger att en släkting är trovärdigare än en vän eller granne?

Säkert går det att vara flexibel så att även de allra äldsta, utan friska anhöriga, kan få en ny legitimation när de förlorat den gamla!

Mina frågor till statsrådet Maria Larsson är:

1. Vad gör statsrådet åt den åldersdiskriminering som drabbar pensionärer som förlorat sin legitimation och inte har några anhöriga i livet som kan styrka deras identitet?

2. Har statsrådet övervägt att finna en flexibel lösning så att även de allra äldsta kan få en ny legitimation?


Hillevi Larsson


Inkom: 2010-02-09
Överlämnad till Finansminister Anders Borg (m).
Sista svarsdatum: 2010-02-23
Planerad dag för debatt: 2010-03-05

Borgs svar ang. pensionärsskatten

Svar på skrtiflig fråga av Hillevi Larsson (s) Pensionärsskatten

Hillevi Larsson har frågat mig om det är min avsikt att landets pensionärer ska erhålla en symbolisk kompensation eller om jag avser att avskaffa skattediskrimineringen mot pensionärer.

Det centrala målet för regeringens ekonomiska politik är att bryta utan¬förskapet och att varaktigt öka sysselsättningen. Fler i arbete är en förutsättning för att säkra välfärden för en befolkning med allt fler äldre. Med fler människor i arbete skapas således förutsättningar för att finansieringen av välfärden säkras långsiktigt. Fler i arbete är därför av stor betydelse för att kunna tillhandahålla en god ekonomisk situation för bl.a. sjukskrivna, arbetslösa och pensionärer. Ett betydelsefullt medel i denna politik utgör jobbskatteavdraget som ges till personer med arbetsinkomster oavsett ålder och som är extra stort för dem över 65 år. Mot denna bakgrund är det inte aktuellt att förändra jobbskatteavdraget till att omfatta pensionsinkomster.

Utöver detta vill jag framhålla att skatten har sänkts för pensionärer i två steg genom det s.k. förhöjda grundavdraget för pensionärer. Skattesänk¬ningen är en del i regeringens välfärdssatsning och innebär en förbättrad ekonomisk situation för främst pensionärer med låga inkomster. Dessa reformer innebär att pensionärer från och med 2009 betalar mindre i skatt än under den tidigare social¬demokratiska regeringen.

Stockholm den 1 mars 2010



Anders Borg