I april 2011 överlämnade utredaren Gerhard Larsson utredningen ”Bättre insatser vid missbruk och beroende” till Maria Larsson. Den 15 oktober förra året gick remisstiden ut, men än har ingen proposition lagts av regeringen.
Regeringen gav dock i slutet av september Socialstyrelsen i uppdrag att snabbutreda hur metadon- och buprenorfin-programmen fungerar. Detta efter att en debatt blossat upp kring den höga dödligheten bland narkotikamissbrukare i Sverige. Dödsfallen finns nästan enbart bland tunga missbrukare som inte är i kontrollerad behandling.
Det är bra att Maria Larsson begärt denna snabbutredning. Skillnaderna över landet vad gäller möjlighet att få behandling är stora, vilket Gerhard Larsson också påpekar i sin utredning. Köerna kan vara årslånga i vissa landsting, medan andra landsting snabbt tar in missbrukare som uppfyller villkoren och är motiverade för behandling. Behandlingen finns dessutom inte utanför storstäderna. Tillgången till behandling bör rimligtvis vara likvärdig över hela landet.
En utvärdering av ”spärregeln”, som innebär att opiatmissbrukare kan stängas av från behandling under tre månader eller mer, bör göras. De drabbade uppfattar avstängningen som en dödsdom, vilket den dessvärre också är för många. Efter avstängning är ”självmedicinering” vanligt: metadon/buprenorfin köps på svarta marknaden och blandas med andra droger. Dessa ”cocktails” blir direkt livsfarliga.
Missbruksutredningen föreslår att spärregeln slopas och att behandlingen i stället anpassas till individuella förutsättningar. Den som återfallit i missbruk kan till exempel under en period få metadon/buprenorfin dagligen under övervakning, eller i extrema fall till och med som intagen på behandlingshem där det inte går att få tag i några andra droger. De flesta återfaller i missbruk en eller flera gånger, avstängning från behandling gör bara saken värre. Risken att dö ökar med 20 gånger efter avstängning – till följd av självmord, fortsatt missbruk och ”självmedicinering”.
Det mest idealiska är naturligtvis drogfrihet för alla. Tolvstegsprogrammet fungerar till exempel för många alkoholister, men inte för lika många narkomaner. Behandling utan substitut ska alltid först prövas. Men om det inte fungerar efter upprepade försök bör läkemedelsassisterad behandling övervägas för att rädda liv. Det finns vetenskapligt stöd för att kontrollerad metadonbehandling av opiatmissbrukare leder till minskat missbruk, färre hemlösa, färre prostituerade, färre kriminella, fler i arbete, bättre hälsa, fler familjeåterföreningar och minskad dödlighet.
Men Gerhard Larsson betonar i sin utredning att kraven måste höjas för behandlingen. En brist är att det psykosociala stödet ofta brister. Läkemedelsassisterad behandling fungerar, men effekten blir bättre om deltagarna i programmet även får psykosocialt stöd: exempelvis kognitiv beteendeterapi.
Stödinsatser i form av boende med mera underlättar behandlingen. Fler orkar ta itu med sitt missbruk när de har en egen bostad, känner trygghet och möts med respekt. Individuell anpassning av behandling och andra åtgärder är avgörande för resultatet.
Missbruksutredningen handlar inte bara om behandling av heroinmissbrukare, vilka utgör cirka 10 000. Det finns sammanlagt omkring 500 000 människor med beroende i Sverige. 330 000 alkoholberoende, 65 000 läkemedelsberoende, 29 500 narkotikaberoende och 10 000 som dopar sig.
Vården når bara var femte alkohol- och drogberoende. Den mänskliga kostnaden är hög både för missbrukare, deras familjer och närmaste omgivning. Samhällets kostnader för missbruket är 150 miljarder årligen. För varje krona som satsas på missbruksvården får vi enligt utredningen minst tre kronor tillbaka inom några år.
Utredningens förslags grundas på forskning och är väl genomarbetade. Av de 70 förslagen syftar de flesta till tidigare upptäckt av alkoholmissbruk, förbättrad tillgänglighet till missbruksvård över hela landet, samt att höja personalens kompetens.
Bland annat återfinns förslag på följande områden i utredningen:
Tidig upptäckt och kort intervention.
Tydligare ansvarsfördelning mellan kommuner och landsting.
Bättre kvalitet, kunskap och kompetens.
Rejäl satsning på forskning.
Stärkt ställning för individen
Vårdens innehåll.
Polisens och kriminalvårdens ansvar.
Arbetsplatsernas ansvar.
Gerhard Larssons utredning förtjänar ett bättre öde än att ligga och samla damm, den bör i stället leda till handling från regeringens sida!
Regeringen gav dock i slutet av september Socialstyrelsen i uppdrag att snabbutreda hur metadon- och buprenorfin-programmen fungerar. Detta efter att en debatt blossat upp kring den höga dödligheten bland narkotikamissbrukare i Sverige. Dödsfallen finns nästan enbart bland tunga missbrukare som inte är i kontrollerad behandling.
Det är bra att Maria Larsson begärt denna snabbutredning. Skillnaderna över landet vad gäller möjlighet att få behandling är stora, vilket Gerhard Larsson också påpekar i sin utredning. Köerna kan vara årslånga i vissa landsting, medan andra landsting snabbt tar in missbrukare som uppfyller villkoren och är motiverade för behandling. Behandlingen finns dessutom inte utanför storstäderna. Tillgången till behandling bör rimligtvis vara likvärdig över hela landet.
En utvärdering av ”spärregeln”, som innebär att opiatmissbrukare kan stängas av från behandling under tre månader eller mer, bör göras. De drabbade uppfattar avstängningen som en dödsdom, vilket den dessvärre också är för många. Efter avstängning är ”självmedicinering” vanligt: metadon/buprenorfin köps på svarta marknaden och blandas med andra droger. Dessa ”cocktails” blir direkt livsfarliga.
Missbruksutredningen föreslår att spärregeln slopas och att behandlingen i stället anpassas till individuella förutsättningar. Den som återfallit i missbruk kan till exempel under en period få metadon/buprenorfin dagligen under övervakning, eller i extrema fall till och med som intagen på behandlingshem där det inte går att få tag i några andra droger. De flesta återfaller i missbruk en eller flera gånger, avstängning från behandling gör bara saken värre. Risken att dö ökar med 20 gånger efter avstängning – till följd av självmord, fortsatt missbruk och ”självmedicinering”.
Det mest idealiska är naturligtvis drogfrihet för alla. Tolvstegsprogrammet fungerar till exempel för många alkoholister, men inte för lika många narkomaner. Behandling utan substitut ska alltid först prövas. Men om det inte fungerar efter upprepade försök bör läkemedelsassisterad behandling övervägas för att rädda liv. Det finns vetenskapligt stöd för att kontrollerad metadonbehandling av opiatmissbrukare leder till minskat missbruk, färre hemlösa, färre prostituerade, färre kriminella, fler i arbete, bättre hälsa, fler familjeåterföreningar och minskad dödlighet.
Men Gerhard Larsson betonar i sin utredning att kraven måste höjas för behandlingen. En brist är att det psykosociala stödet ofta brister. Läkemedelsassisterad behandling fungerar, men effekten blir bättre om deltagarna i programmet även får psykosocialt stöd: exempelvis kognitiv beteendeterapi.
Stödinsatser i form av boende med mera underlättar behandlingen. Fler orkar ta itu med sitt missbruk när de har en egen bostad, känner trygghet och möts med respekt. Individuell anpassning av behandling och andra åtgärder är avgörande för resultatet.
Missbruksutredningen handlar inte bara om behandling av heroinmissbrukare, vilka utgör cirka 10 000. Det finns sammanlagt omkring 500 000 människor med beroende i Sverige. 330 000 alkoholberoende, 65 000 läkemedelsberoende, 29 500 narkotikaberoende och 10 000 som dopar sig.
Vården når bara var femte alkohol- och drogberoende. Den mänskliga kostnaden är hög både för missbrukare, deras familjer och närmaste omgivning. Samhällets kostnader för missbruket är 150 miljarder årligen. För varje krona som satsas på missbruksvården får vi enligt utredningen minst tre kronor tillbaka inom några år.
Utredningens förslags grundas på forskning och är väl genomarbetade. Av de 70 förslagen syftar de flesta till tidigare upptäckt av alkoholmissbruk, förbättrad tillgänglighet till missbruksvård över hela landet, samt att höja personalens kompetens.
Bland annat återfinns förslag på följande områden i utredningen:
Tidig upptäckt och kort intervention.
Tydligare ansvarsfördelning mellan kommuner och landsting.
Bättre kvalitet, kunskap och kompetens.
Rejäl satsning på forskning.
Stärkt ställning för individen
Vårdens innehåll.
Polisens och kriminalvårdens ansvar.
Arbetsplatsernas ansvar.
Gerhard Larssons utredning förtjänar ett bättre öde än att ligga och samla damm, den bör i stället leda till handling från regeringens sida!
Hillevi Larsson, riksdagsledamot (S)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar