Riksdagens frågestund torsdag 6 maj 2010
HILLEVI LARSSON (s):
Herr talman! Jag vill vända mig till biståndsminister Gunilla Carlsson, och det gäller samma ämne, Dawit Isaak.
Det finns en del frågetecken kring EU:s bistånd till Eritrea. Om Eritrea hämtar ut allt som de är berättigade till motsvarar det 3 miljarder svenska kronor. Det är rätt mycket pengar. Det här ska gå till folket och får inte användas av regimen. Men det finns frågetecken kring hur biståndet används, om det verkligen är NGO:er, organisationer i Eritrea, som fördelar detta bistånd.
Jag undrar om man åtminstone inte skulle kunna sätta i gång en kontroll av biståndet för att se om det går rätt till. I dag är biståndet helt ovillkorat, och det känns inte rimligt när det är en sådan här diktatur och förtryckarregim, som dessutom har en svensk medborgare i ett dödsläger. Min fråga till Gunilla Carlsson är därför: Kan man inte ta en lite närmare titt på biståndet?
Statsrådet GUNILLA CARLSSON (m):
Herr talman! Det är just vad vi har ägnat oss åt över lag, att ta en närmare titt på biståndet, att skapa ordning och reda och att se till att vi har en politikförnyelse som väver ihop hur man kan skapa bättre utveckling i världen. Hur kanaliseras biståndet? Hur har vi bättre kontroll på att det verkligen når fram till de fattiga människorna?
Det gäller naturligtvis både Sveriges eget bilaterala bistånd och olika multilaterala forum, däribland Europeiska unionen. De krav vi ställer här hemma ställer vi naturligtvis också på EU. Men det tar tid att förändra. Efter 40 år av slapphänthet med skattebetalarnas pengar och kanske inte en vana att följa upp biståndet tar det lite tid att få det här på plats.
Det vi nu försöker, bland annat i fallet Eritrea och EU:s bistånd, är att skapa så rimliga uppföljningsvillkor som möjligt. När vi har diskuterat detta och inte kunnat stoppa biståndet har vi i stället sett till att det finns uppföljningsklausuler och mer ordning och reda i EU. Men det tar tid att förändra, och därför behöver vi flera år för detta.
HILLEVI LARSSON (s):
Herr talman! Problemet i det här fallet är att det inte finns så mycket tid. I det dödsläger där Dawit Isaak sitter har nästan hälften dött. Av 35 personer är 15 redan döda. Det är en uttänkt strategi, att man helt enkelt svälter ut fångarna, och dör de inte av svält dör de av infektioner. Frågan är hur länge Dawit Isaak lever, och därför tycker jag att det här inte får dra ut så långt på tiden som flera år.
Det finns andra exempel, som när Hamas tog makten i Palestina genom ett demokratiskt val. Då frös man biståndet, och det fick långtgående konsekvenser för folket, som svalt. Jag tycker i och för sig att det var fel att man gjorde på det sättet. Men det är märkligt att det är så omöjligt att villkora ett bistånd i detta fall när det pågår ett så oerhört förtryck i Eritrea. Det finns också affärsintressen från Europa där.
Statsrådet GUNILLA CARLSSON (m):
Herr talman! Vi har ägnat snart fyra år åt att försöka få in mer av respekt för mänskliga rättigheter och demokratisering i Sveriges och EU:s bistånd. Det tar tid. Det handlar också om att vi ska kunna se vilka standarder vi sätter upp för det här.
Mycket av det bistånd som vi ger till olika krishärdar i världen beror på att det finns förtryck och vanstyre. Sverige ger inte så mycket bistånd till så många demokratier. Det är därför det är viktigt att vi sätter friheten och de mänskliga rättigheterna främst i vårt engagemang och driver de frågorna. Men jag vill poängtera det jag sade igen: Det här kan vi inte lösa omedelbart.
Det är inte heller så att Eritreas lidande befolkning kan gå miste om en massa humanitärt stöd nu. Vad gäller EU-biståndet har vi försökt påverka så att EU ska föra en tuffare dialog och att vi ska använda den kontaktyta som biståndet utgör för att bland annat påtala alla de extrema övergrepp mot mänskliga rättigheter som sker i Eritrea, inklusive att föra en dialog om Dawit Isaak.
tisdag 18 maj 2010
torsdag 6 maj 2010
Budget för arbete, välfärd och jämställdhet
Denna veckan presenterades ett gemensamt budgetalternativ för socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet. Det är en ny färdriktning för hela Sverige. Budskapet är tydligt: full sysselsättning, välfärd och starka offentliga finanser går före nya stora skattesänkningar. Vi behöver fler jobb, en grön omställning och mindre klyftor – för hela Sverige.
Vi behöver fler hyresrätter. Därför föreslås satsningar på ökat byggande. Välfärden måste bli bättre. Därför ska 12 miljarder satsas på kommuner och landsting. Det ger 10 000 - 15 000 jobb och förstärker kvaliteten i skola, vård och omsorg. Sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen måste förbättras. Därför höjs ersättningsnivåerna och avgifterna till A-kassan sänks. Stupstocken i sjukförsäkringen tas bort.
Det är nu dags att uvärdera fyra år med regeringen Reinfeldt. De rikaste har fått mycket mer och männen har fått 30% mer än kvinnorna. Genom att satsa på förskolan, skolan och föräldraförsäkringen skapar vi bättre förhållanden för barnen och ökar jämställdheten. Satsningarna på förskola på obekväm arbetstid löser en hopplös situation för många kvinnor som idag saknar barnomsorg. Höjningen av underhållsstödet innebär ett tillskott för ensamstående mammor, varav var fjärde idag är fattig. Kvinnor ska dessutom kunna leva på sin lön. Därför ska rätt till heltid gälla!
Vi behöver fler hyresrätter. Därför föreslås satsningar på ökat byggande. Välfärden måste bli bättre. Därför ska 12 miljarder satsas på kommuner och landsting. Det ger 10 000 - 15 000 jobb och förstärker kvaliteten i skola, vård och omsorg. Sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen måste förbättras. Därför höjs ersättningsnivåerna och avgifterna till A-kassan sänks. Stupstocken i sjukförsäkringen tas bort.
Det är nu dags att uvärdera fyra år med regeringen Reinfeldt. De rikaste har fått mycket mer och männen har fått 30% mer än kvinnorna. Genom att satsa på förskolan, skolan och föräldraförsäkringen skapar vi bättre förhållanden för barnen och ökar jämställdheten. Satsningarna på förskola på obekväm arbetstid löser en hopplös situation för många kvinnor som idag saknar barnomsorg. Höjningen av underhållsstödet innebär ett tillskott för ensamstående mammor, varav var fjärde idag är fattig. Kvinnor ska dessutom kunna leva på sin lön. Därför ska rätt till heltid gälla!
tisdag 4 maj 2010
1 Maj-tal
Sång med gitarrkomp: "Luffaren" av Joe Hill
Håll nu klaffen och hör på
så ska ni en visa få
Om en grabb som var förbannad och som svalt.
Han var ingen luffarsnobb
för han leta efter jobb
men fick höra samma visa överallt
Tramp, tramp, tramp, gå på och trampa.
Här finns ingenting att få.
När du kommer hit härnäst
åker du i mörk arrest
så det är bäst för dig att trampa och gå på.
Han gick gatan av och an
så att sulorna försvann.
I ett hus där stod en fru och stekte stek.
Och han sa:"Goddag, Goddag!
Får man hugga ved ett slag?"
Vad hon svarade det gjorde honom blek...
Refräng
Neråt gatan stod en snut.
Snuten snöt'en resolut
"Varför går du och dräller här, fattigfan?
Med till domaren, din sparv!"
Domarn sade: "Vilket larv.
Vi vill inte ha nån luffare i stan!"
Refräng
Vi ska aldrig tillbaka dit! Det var därför arbetarrörelsen bildades! Nu ser vi hur utvecklingen går tillbaka med massarbetslöshet, hemlöshet och fattigdom. 90% av Sveriges kommuner har fått ökade socialbidragskostnader sedan högerregeringen tog över. Nu växer också köerna till kyrkan för att få hämta ut matpaket. Framförallt är det fattigpensionärer och ensamstående mammor som måste gå dit för att de inte har råd med mat! Fattig-Sverige är tillbaka!
Det är nu valår och dags för utvärdering:
* Reinfeldt lovade fler jobb. Det blev 100 000 fler arbetslösa.
* Reinfeldt lovade att minska utanförskapet. Det blev 70 000 fler i utanförskap
* Reinfeldt lovade ordning och reda i statsfinanserna: Det blev sänkt skatt för lånade pengar och överskottet på 70 miljdarder förvandlades till underskott på 70 miljarder.
* Reinfeldt lovade mer och bättre välfärd. Han sa t.o.m. att vad S än satsade på välfärden så skull M satsa mer: Det blev 25 000 färre anställda i välfärden bara det senaste året.
* Reinfeldt lovade rättvisa skatter. Den rikaste procenten har fått lika mycket som de fattigaste 25 procenten tillsammans. Sjuka, arbetslösa, pensionärer och låginkomsttagare har betalat kalaset!
Har vi råd med 4 år till??? Svaret är NEJ! Det har redan kostat för mycket!
Vår 1 Maj-paroll är ”Jobb och nya möjligheter”. Kampen mot arbetslösheten blir vår viktigaste fråga om vi vinner valet. Vi har gjort det förut! Sist borgarna vanstyrde vårt land lämnade de efter sig en arbetslöshet på 8 %. Vi lovade då att halvera arbetslösheten. Lars Tobisson från moderaterna häcklade oss då. Han sa att det var lika troligt att vi skulle lyckas halvera arbetslösheten som att böckling skulle bli hela världens favoriträtt. Han fick äta upp det uttalandet många gånger om. För arbetslösheten gick från 8 – 4 % och Tobisson har man inte hört mycket av sedan dess…
Vi ska nu göra det igen! Men inte genom lönedumping, som är borgarnas modell. Utan genom ett kompetenslyft. Det var så vi lyckades sist! Under lågkonjunkturen utbildade vi människor och när konjunkturen vände fick många av dem som utbildat sig jobb! Vi ska nu också satsa på fler anställda i kommuner och landsting. Det blir jobb som verkligen behövs!
Vi vill också bygga oss ur krisen. Det behövs hyresrätter, infrastruktursatsningar, renoveringar och miljöomställning. På så sätt får vi fart på Sverige igen och skapar nya jobb!
Vi måste hjälpa de deltidsarbetslösa. Med regeringens politik tvingas många säga upp sig för att de inte kan försörja sig. Detta går stick i stäv med arbetslinjen! Vi vill istället stärka rätten till heltid, det är en viktig jämställdhetsfråga. Så att fler kan försörja sig och sina familjer.
Vi måste tillbaka till Rätten till arbete! Det begreppet myntades av arbetarrörelsen. Regeringen går i motsatt riktning och skär ner på arbetsmarknadsutbildningar, skuldbelägger och förnedrar de arbetslösa. De hänvisar till att jobbskatteavdraget ger fler jobb. Men arbetslösheten har ju nästan fördubblats, från 5% till över 9%! Det nya arbetarpartiet är en bluff!
Det måste nu bli ett slut på jakten på sjuka och arbetslösa! Skammens gräns är nådd! Till och med svårt hjärtsjuka och cancersjuka förföljs.
Gör sjuka friska istället för att jaga dem! Sluta skylla på de arbetslösa – Ge dem jobb i stället! Återupprätta arbetslöshets- och sjukförsäkringen!
Regeringen har infört en skattediskriminering som innebär omvänd Robin Hood-politik. Ta från de fattiga och ge till de rika!
Sverige är numera det enda land i Europa som beskattar sina pensionärer hårdare än löntagarna. I genomsnitt betalar pensionärer en 1000-lapp mer i skatt per månad!
Samtidigt ser vi ett guldregn över de rika. I Reinfeldt egna kvarter tjänar miljonärerna 10 000-tals kronor på jobbskatteavdrag, sänkt fastighetsskatt och slopad förmögenhetsskatt. Ju rikare man är, desto mer skattesänkningar får man!
1000-lappen som vanligt folk utlovades äts upp av alla avgiftshöjningar och försämringar. Höjd a-kasseavgift, höjd fackföreningsavgift, slopat avdrag för a-kasseavgiften, dyrare bilförsäkring, dyrare mediciner och läkarbesök, höjda hyror m.m. Värst av allt är att den försäkring löntagarna betalat till i alla år, a-kassan och sjukförsäkringen, plundrats av högerregeringen för att bekosta skattesänkningar för de rika. Blir man sjuk eller arbetslös i Reinfeldts Sverige står man utan trygghet och riskerar att få lämna hus och hem!
Utförsäljningarna av våra gemensamma tillgångar är ett annat tråkigt kapitel. Jag vill särskilt nämna SBAB, som hållit nere boräntorna och pressat ner kostnaderna för en vanlig familj med i genomsnitt 30 000 kronor per år. Nu riskerar vi istället få se höjda boräntor framöver eftersom SBAB sålts ut och styrs av vinstintressen istället för av allmänintresset!
Apoteket har också släppts vind för våg. I Norge resulterade utförsäljningen av Apoteket i högre priser, sämre kvalitet och tillgänglighet. Vi kan befara det värsta även här!
Ja, det är så mycket elände som högerregeringen ställt till att man nästan vill gråta. Så nu tar jag 34:an. Den påminner oss om folkhemmet, som socialdemokraterna byggt upp, och som borgarna nu är i full färd med att riva ner.
Sång med gitarrkomp: Trettifyran
Denna kåk har varit våran uti många herrans år,
denna kåk har varit vår och det har nog satt sina spår.
Denna kåk har hängt i och den har stått i vått och torrt,
men nu är det slut på det för nu skall trettifyran bort.
Refr: Ja nu är det slut på gamla tider,
ja nu är det färdigt inom kort,
nu skall hela rasket rivas,
nu skall hela rasket bort,
så jag tar farväl och stora tårar rullar på min kind.
Nu är det slut på gamla tider,
nu går trettifyran i himlen in.
Men nu är det dags att gå vidare! Vi har alla chanser att få en förändring i höst. Ungdomarna stödjer oss redan, de brukar vara trendmätare. Kvinnorna charmades av Reinfeldts bruna ögon inför förra valet. Men regeringens politik har slagit hårt mot jämställdheten och en majoritet har nu övergett Reinfeldt. Alltfler inser att han är en ulv i fårakläder. Pensionärerna har nu också börjat dra öronen åt sig och återvända till oss.
Ni gjorde ett fantastiskt jobb i EU-valrörelsen! Jag vill tacka er särskilt för det. Men tyvärr har vi ändå ett blått Europa idag. Det är ytterligare en anledning att byta regering och se till så vi får bättre företrädare på EU-mötena i Bryssel. Dagens regering har inte lyft ett finger för att värna kollektivavtalen och bekämpa lönediskriminering. Här i Skåne ser vi många exempel på utnyttjande av arbetskraft till svältlöner, utan att skatt betalas. I de värsta fallen rör det sig om slavarbete med rena gangstermetoder där fattiga människor hotas och rånas! Regeringen blundar för detta. Det är dags att vi byter regering både för Skånes och Sveriges skull!
Det är också dags att vi bryter vanstyret i Region Skåne. 1 000-tals vårdanställda har förlorat jobbet, med hänvisning till ”arbetsbrist”, när det i själva verket handlar om att bekosta skattesänkningar. Det är en katastrof eftersom vårdens viktigaste resurs är de anställda! Utan dem går det inte att korta köer och upprätthålla kvaliteten. En majoritet av medborgarna är beredda att betala högre skatt om pengarna går till vården. Men för högern är skattesänkningar ändå viktigare!
Vi har också en speciell uppgift här i Skåne - att stoppa Sverigedemokraterna. SD är ett populistiskt, rasistiskt missnöjesparti och vi måste nu se till att väljarna har klart för sig att det är vi socialdemokrater som kan åstadkomma förändring!
Ja, det måste nu till en förändring på alla politiska nivåer. Vi ska byta ut kommunledningen, vi ska byta ut regionledningen och vi ska byta regering. Och Mona ska bli Sveriges första kvinnliga statsminister!
Jag avslutar med att sjunga Mikael Wiehes nya kampsång som han ger ut nu inför valet. Han ska själv sjunga den i Linköping där han talar idag. Han har meddelat att han är glad för att jag framför den för er här också! Jag vill tacka honom för att jag får framföra den för er!
Sång med gitarrkomp: "Ta det tillbaka" av Mikael Wiehe
Vi fattade inget
Vi stod där som fån
medan tjuvarna snodde
allt dom kom åt
Vi trodde vi drömde
Dom trodde vi sov
Och nu ska vi ta det tillbaks
Dom beröva oss allt
som vi sparat ihop
a-kassa, sjukpeng
lön och pension
Sen bjöd dom ut det
till spekulation
Och nu ska vi ta det tillbaks
Tillbaka, tillbaka
Nu ska vi ta det tillbaka
Friheten ger dom oss aldrig
Friheten måste vi ta
Tillbaka, tillbaka
Allt som var vårt ska vi ha
Inget är nånsin förlorat
Nu ska vi ta det tillbaks
Dom tog våra löner
Dom tog våra jobb
Dom tog våra drömmar
och släckte vårt hopp
Dom raserade allt
som vi hade byggt opp
Och nu ska vi ta det tillbaks
Dom tog våra skolor
våra sjukhus och tåg
Dom tog våra tankar
förgifta vårt språk
Dom tog ifrån oss vår stolthet
och det land som var vårt
Och nu ska vi ta det tillbaks
Tillbaka, tillbaka…
Dom sålde vår välfärd
och vår solidaritet
Dom sålde vår rättvisa
och vår jämlikhet
Dom sålde vår känsla
för rätt eller fel
Och nu ska vi ta det tillbaks
Dom tog och tog över
gator och torg
Dom köpte vår glädje
och sålde vår sorg
Dom byggde ett samhälle
iskallt och hårt
Och nu ska vi ta det tillbaks
Tillbaka, tillbaka…
Sen gav dom oss fattigdom
klyftor och gap
tiggare, hemlösa
missmod och hat
ensamhet, hopplöshet
brist på ansvar
Och nu ska vi ta det tillbaks
Kan dom ta från oss
kan vi ta från dom
Fram och tillbaks
är precis lika långt
Livet var det
som det handlade om
Och nu ska vi ta det tillbaks
Tillbaka, tillbaka….
Tack för ordet! Nu vinner vi valet!
Håll nu klaffen och hör på
så ska ni en visa få
Om en grabb som var förbannad och som svalt.
Han var ingen luffarsnobb
för han leta efter jobb
men fick höra samma visa överallt
Tramp, tramp, tramp, gå på och trampa.
Här finns ingenting att få.
När du kommer hit härnäst
åker du i mörk arrest
så det är bäst för dig att trampa och gå på.
Han gick gatan av och an
så att sulorna försvann.
I ett hus där stod en fru och stekte stek.
Och han sa:"Goddag, Goddag!
Får man hugga ved ett slag?"
Vad hon svarade det gjorde honom blek...
Refräng
Neråt gatan stod en snut.
Snuten snöt'en resolut
"Varför går du och dräller här, fattigfan?
Med till domaren, din sparv!"
Domarn sade: "Vilket larv.
Vi vill inte ha nån luffare i stan!"
Refräng
Vi ska aldrig tillbaka dit! Det var därför arbetarrörelsen bildades! Nu ser vi hur utvecklingen går tillbaka med massarbetslöshet, hemlöshet och fattigdom. 90% av Sveriges kommuner har fått ökade socialbidragskostnader sedan högerregeringen tog över. Nu växer också köerna till kyrkan för att få hämta ut matpaket. Framförallt är det fattigpensionärer och ensamstående mammor som måste gå dit för att de inte har råd med mat! Fattig-Sverige är tillbaka!
Det är nu valår och dags för utvärdering:
* Reinfeldt lovade fler jobb. Det blev 100 000 fler arbetslösa.
* Reinfeldt lovade att minska utanförskapet. Det blev 70 000 fler i utanförskap
* Reinfeldt lovade ordning och reda i statsfinanserna: Det blev sänkt skatt för lånade pengar och överskottet på 70 miljdarder förvandlades till underskott på 70 miljarder.
* Reinfeldt lovade mer och bättre välfärd. Han sa t.o.m. att vad S än satsade på välfärden så skull M satsa mer: Det blev 25 000 färre anställda i välfärden bara det senaste året.
* Reinfeldt lovade rättvisa skatter. Den rikaste procenten har fått lika mycket som de fattigaste 25 procenten tillsammans. Sjuka, arbetslösa, pensionärer och låginkomsttagare har betalat kalaset!
Har vi råd med 4 år till??? Svaret är NEJ! Det har redan kostat för mycket!
Vår 1 Maj-paroll är ”Jobb och nya möjligheter”. Kampen mot arbetslösheten blir vår viktigaste fråga om vi vinner valet. Vi har gjort det förut! Sist borgarna vanstyrde vårt land lämnade de efter sig en arbetslöshet på 8 %. Vi lovade då att halvera arbetslösheten. Lars Tobisson från moderaterna häcklade oss då. Han sa att det var lika troligt att vi skulle lyckas halvera arbetslösheten som att böckling skulle bli hela världens favoriträtt. Han fick äta upp det uttalandet många gånger om. För arbetslösheten gick från 8 – 4 % och Tobisson har man inte hört mycket av sedan dess…
Vi ska nu göra det igen! Men inte genom lönedumping, som är borgarnas modell. Utan genom ett kompetenslyft. Det var så vi lyckades sist! Under lågkonjunkturen utbildade vi människor och när konjunkturen vände fick många av dem som utbildat sig jobb! Vi ska nu också satsa på fler anställda i kommuner och landsting. Det blir jobb som verkligen behövs!
Vi vill också bygga oss ur krisen. Det behövs hyresrätter, infrastruktursatsningar, renoveringar och miljöomställning. På så sätt får vi fart på Sverige igen och skapar nya jobb!
Vi måste hjälpa de deltidsarbetslösa. Med regeringens politik tvingas många säga upp sig för att de inte kan försörja sig. Detta går stick i stäv med arbetslinjen! Vi vill istället stärka rätten till heltid, det är en viktig jämställdhetsfråga. Så att fler kan försörja sig och sina familjer.
Vi måste tillbaka till Rätten till arbete! Det begreppet myntades av arbetarrörelsen. Regeringen går i motsatt riktning och skär ner på arbetsmarknadsutbildningar, skuldbelägger och förnedrar de arbetslösa. De hänvisar till att jobbskatteavdraget ger fler jobb. Men arbetslösheten har ju nästan fördubblats, från 5% till över 9%! Det nya arbetarpartiet är en bluff!
Det måste nu bli ett slut på jakten på sjuka och arbetslösa! Skammens gräns är nådd! Till och med svårt hjärtsjuka och cancersjuka förföljs.
Gör sjuka friska istället för att jaga dem! Sluta skylla på de arbetslösa – Ge dem jobb i stället! Återupprätta arbetslöshets- och sjukförsäkringen!
Regeringen har infört en skattediskriminering som innebär omvänd Robin Hood-politik. Ta från de fattiga och ge till de rika!
Sverige är numera det enda land i Europa som beskattar sina pensionärer hårdare än löntagarna. I genomsnitt betalar pensionärer en 1000-lapp mer i skatt per månad!
Samtidigt ser vi ett guldregn över de rika. I Reinfeldt egna kvarter tjänar miljonärerna 10 000-tals kronor på jobbskatteavdrag, sänkt fastighetsskatt och slopad förmögenhetsskatt. Ju rikare man är, desto mer skattesänkningar får man!
1000-lappen som vanligt folk utlovades äts upp av alla avgiftshöjningar och försämringar. Höjd a-kasseavgift, höjd fackföreningsavgift, slopat avdrag för a-kasseavgiften, dyrare bilförsäkring, dyrare mediciner och läkarbesök, höjda hyror m.m. Värst av allt är att den försäkring löntagarna betalat till i alla år, a-kassan och sjukförsäkringen, plundrats av högerregeringen för att bekosta skattesänkningar för de rika. Blir man sjuk eller arbetslös i Reinfeldts Sverige står man utan trygghet och riskerar att få lämna hus och hem!
Utförsäljningarna av våra gemensamma tillgångar är ett annat tråkigt kapitel. Jag vill särskilt nämna SBAB, som hållit nere boräntorna och pressat ner kostnaderna för en vanlig familj med i genomsnitt 30 000 kronor per år. Nu riskerar vi istället få se höjda boräntor framöver eftersom SBAB sålts ut och styrs av vinstintressen istället för av allmänintresset!
Apoteket har också släppts vind för våg. I Norge resulterade utförsäljningen av Apoteket i högre priser, sämre kvalitet och tillgänglighet. Vi kan befara det värsta även här!
Ja, det är så mycket elände som högerregeringen ställt till att man nästan vill gråta. Så nu tar jag 34:an. Den påminner oss om folkhemmet, som socialdemokraterna byggt upp, och som borgarna nu är i full färd med att riva ner.
Sång med gitarrkomp: Trettifyran
Denna kåk har varit våran uti många herrans år,
denna kåk har varit vår och det har nog satt sina spår.
Denna kåk har hängt i och den har stått i vått och torrt,
men nu är det slut på det för nu skall trettifyran bort.
Refr: Ja nu är det slut på gamla tider,
ja nu är det färdigt inom kort,
nu skall hela rasket rivas,
nu skall hela rasket bort,
så jag tar farväl och stora tårar rullar på min kind.
Nu är det slut på gamla tider,
nu går trettifyran i himlen in.
Men nu är det dags att gå vidare! Vi har alla chanser att få en förändring i höst. Ungdomarna stödjer oss redan, de brukar vara trendmätare. Kvinnorna charmades av Reinfeldts bruna ögon inför förra valet. Men regeringens politik har slagit hårt mot jämställdheten och en majoritet har nu övergett Reinfeldt. Alltfler inser att han är en ulv i fårakläder. Pensionärerna har nu också börjat dra öronen åt sig och återvända till oss.
Ni gjorde ett fantastiskt jobb i EU-valrörelsen! Jag vill tacka er särskilt för det. Men tyvärr har vi ändå ett blått Europa idag. Det är ytterligare en anledning att byta regering och se till så vi får bättre företrädare på EU-mötena i Bryssel. Dagens regering har inte lyft ett finger för att värna kollektivavtalen och bekämpa lönediskriminering. Här i Skåne ser vi många exempel på utnyttjande av arbetskraft till svältlöner, utan att skatt betalas. I de värsta fallen rör det sig om slavarbete med rena gangstermetoder där fattiga människor hotas och rånas! Regeringen blundar för detta. Det är dags att vi byter regering både för Skånes och Sveriges skull!
Det är också dags att vi bryter vanstyret i Region Skåne. 1 000-tals vårdanställda har förlorat jobbet, med hänvisning till ”arbetsbrist”, när det i själva verket handlar om att bekosta skattesänkningar. Det är en katastrof eftersom vårdens viktigaste resurs är de anställda! Utan dem går det inte att korta köer och upprätthålla kvaliteten. En majoritet av medborgarna är beredda att betala högre skatt om pengarna går till vården. Men för högern är skattesänkningar ändå viktigare!
Vi har också en speciell uppgift här i Skåne - att stoppa Sverigedemokraterna. SD är ett populistiskt, rasistiskt missnöjesparti och vi måste nu se till att väljarna har klart för sig att det är vi socialdemokrater som kan åstadkomma förändring!
Ja, det måste nu till en förändring på alla politiska nivåer. Vi ska byta ut kommunledningen, vi ska byta ut regionledningen och vi ska byta regering. Och Mona ska bli Sveriges första kvinnliga statsminister!
Jag avslutar med att sjunga Mikael Wiehes nya kampsång som han ger ut nu inför valet. Han ska själv sjunga den i Linköping där han talar idag. Han har meddelat att han är glad för att jag framför den för er här också! Jag vill tacka honom för att jag får framföra den för er!
Sång med gitarrkomp: "Ta det tillbaka" av Mikael Wiehe
Vi fattade inget
Vi stod där som fån
medan tjuvarna snodde
allt dom kom åt
Vi trodde vi drömde
Dom trodde vi sov
Och nu ska vi ta det tillbaks
Dom beröva oss allt
som vi sparat ihop
a-kassa, sjukpeng
lön och pension
Sen bjöd dom ut det
till spekulation
Och nu ska vi ta det tillbaks
Tillbaka, tillbaka
Nu ska vi ta det tillbaka
Friheten ger dom oss aldrig
Friheten måste vi ta
Tillbaka, tillbaka
Allt som var vårt ska vi ha
Inget är nånsin förlorat
Nu ska vi ta det tillbaks
Dom tog våra löner
Dom tog våra jobb
Dom tog våra drömmar
och släckte vårt hopp
Dom raserade allt
som vi hade byggt opp
Och nu ska vi ta det tillbaks
Dom tog våra skolor
våra sjukhus och tåg
Dom tog våra tankar
förgifta vårt språk
Dom tog ifrån oss vår stolthet
och det land som var vårt
Och nu ska vi ta det tillbaks
Tillbaka, tillbaka…
Dom sålde vår välfärd
och vår solidaritet
Dom sålde vår rättvisa
och vår jämlikhet
Dom sålde vår känsla
för rätt eller fel
Och nu ska vi ta det tillbaks
Dom tog och tog över
gator och torg
Dom köpte vår glädje
och sålde vår sorg
Dom byggde ett samhälle
iskallt och hårt
Och nu ska vi ta det tillbaks
Tillbaka, tillbaka…
Sen gav dom oss fattigdom
klyftor och gap
tiggare, hemlösa
missmod och hat
ensamhet, hopplöshet
brist på ansvar
Och nu ska vi ta det tillbaks
Kan dom ta från oss
kan vi ta från dom
Fram och tillbaks
är precis lika långt
Livet var det
som det handlade om
Och nu ska vi ta det tillbaks
Tillbaka, tillbaka….
Tack för ordet! Nu vinner vi valet!
Fattigdomen i Sverige
Statsministerns frågestund torsdag 22 april 2010
HILLEVI LARSSON (s):
Herr talman! Inkomstklyftorna har ökat under senare år. Man kan se skillnaden mellan fattig och rik. Man kan se skillnaden mellan män och kvinnor. Man kan också se att klyftan har ökat mellan löntagare och pensionärer.
Detta är ett problem. Vi kan samtidigt se att allt fler söker socialbidrag – det som nu kallas för försörjningsstöd. Där är reglerna hårda. Man måste sälja allt man äger, och det blir ingen hög levnadsstandard.
Vi har också kunnat se att allt fler söker sig till kyrkan som sista instans. Där har man till och med ransonerat matpaketen på en del håll eftersom de inte räcker till alla. Det gäller till exempel fattiga kvinnliga pensionärer och ensamstående fattiga mammor.
Min fråga till regeringen är: Vad ska vi göra åt detta? Klyftorna och fattigdomen ökar. Man skulle till exempel kunna ha lite mindre skattesänkningar för de rikaste och lite större för de fattigaste. Vad säger regeringen?
Statsminister FREDRIK REINFELDT (m):
Herr talman! Strax innan jag tillträdde som statsminister 2006, herr talman, kom rapporter om att de rödgröna åren hade inneburit att de rika blev rikare och de fattiga blev fler i ett Sverige där klyftorna växte huvudsakligen beroende på att utanförskapet växte. Jag delar alltså inte riktigt uppfattningen om vad det var vi kom ifrån.
Man kan som vanligt diskutera statistik och siffror, men vi kan inte finna att vi under de här åren har haft växande inkomstklyftor på det sätt som här påstås. Det finns en kriseffekt av kortvarigt ökad arbetslöshet. Men i vår statistik visar vi fortsatt på att Sverige har de minsta inkomstskillnaderna i världen. Dessutom har vi kommit längre just när det gäller bland annat barnfattigdom och dem som är allra mest utsatta via de stora insatser som Sverige som välfärdsnation gör.
Det är klart att vi behöver göra mer. Att finna en pricksäker politik handlar ofta om att finna stöd via bra, fungerande välfärdsverksamheter, via psykiatri, via vägar till arbete och via olika välriktade stöd. Vi har bland annat nu föreslagit en höjning av flerbarnstilläggen. Jag säger inte att vi har funnit alla vägar, men jag delar inte synen i den beskrivning som Hillevi Larsson har givit.
HILLEVI LARSSON (s):
Herr talman! Inkomstklyftorna har ökat under senare år. Man kan se skillnaden mellan fattig och rik. Man kan se skillnaden mellan män och kvinnor. Man kan också se att klyftan har ökat mellan löntagare och pensionärer.
Detta är ett problem. Vi kan samtidigt se att allt fler söker socialbidrag – det som nu kallas för försörjningsstöd. Där är reglerna hårda. Man måste sälja allt man äger, och det blir ingen hög levnadsstandard.
Vi har också kunnat se att allt fler söker sig till kyrkan som sista instans. Där har man till och med ransonerat matpaketen på en del håll eftersom de inte räcker till alla. Det gäller till exempel fattiga kvinnliga pensionärer och ensamstående fattiga mammor.
Min fråga till regeringen är: Vad ska vi göra åt detta? Klyftorna och fattigdomen ökar. Man skulle till exempel kunna ha lite mindre skattesänkningar för de rikaste och lite större för de fattigaste. Vad säger regeringen?
Statsminister FREDRIK REINFELDT (m):
Herr talman! Strax innan jag tillträdde som statsminister 2006, herr talman, kom rapporter om att de rödgröna åren hade inneburit att de rika blev rikare och de fattiga blev fler i ett Sverige där klyftorna växte huvudsakligen beroende på att utanförskapet växte. Jag delar alltså inte riktigt uppfattningen om vad det var vi kom ifrån.
Man kan som vanligt diskutera statistik och siffror, men vi kan inte finna att vi under de här åren har haft växande inkomstklyftor på det sätt som här påstås. Det finns en kriseffekt av kortvarigt ökad arbetslöshet. Men i vår statistik visar vi fortsatt på att Sverige har de minsta inkomstskillnaderna i världen. Dessutom har vi kommit längre just när det gäller bland annat barnfattigdom och dem som är allra mest utsatta via de stora insatser som Sverige som välfärdsnation gör.
Det är klart att vi behöver göra mer. Att finna en pricksäker politik handlar ofta om att finna stöd via bra, fungerande välfärdsverksamheter, via psykiatri, via vägar till arbete och via olika välriktade stöd. Vi har bland annat nu föreslagit en höjning av flerbarnstilläggen. Jag säger inte att vi har funnit alla vägar, men jag delar inte synen i den beskrivning som Hillevi Larsson har givit.
onsdag 14 april 2010
Öresundsdebatt med Öresundsministern
Interpellationsdebatt om Öresundsintegrationen i riksdagen 9 april 2010
Anf. 33 Statsrådet CRISTINA HUSMARK PEHRSSON (m):
Fru talman! Hillevi Larsson har frågat mig om vilka initiativ jag i min egenskap av regeringens minister för nordiskt samarbete har tagit och är beredd att ta i syfte att på olika sätt öka integrationen i Öresundsregionen.
Jag instämmer helt med Hillevi Larsson i att utvecklingskraften och integrationen i Öresundsregionen har varit dynamisk och framgångsrik. Detta visas inte minst av omfattningen av pendlingen över sundet.
Avlägsnande av gränshinder är en viktig fråga för regeringen. Sedan 2007 har, enligt en förteckning från Nordiska ministerrådet, 30 gränshinder i Norden lösts, tre gånger så många som under treårsperioden dessförinnan. Förutom i det nordiska samarbetet har även många bilaterala svensk-danska gränshinder avlägsnats. När reglerna skiljer sig mellan länderna är information väsentlig för att regionens invånare ska kunna verka över nationsgränserna. Inom det nordiska samarbetet har på svenskt initiativ beslut nyligen fattats för att säkerställa basfinansiering för gränsregional information. Detta är av vikt för bland annat Öresund direkts rådgivning till pendlarna.
Hillevi Larsson efterlyser även en översyn av skattelagstiftningen och en omförhandling av skatteavtalet mellan Sverige och Danmark, med målet att man ska betala skatt där man bor och inte där man arbetar. Det nordiska skatteavtalet är vårt viktigaste skatteavtal och återkommande föremål för diskussioner om förändringar. I täta kontakter med Danmark kring detta avtal har det klart framkommit att man från dansk sida inte är intresserade av att diskutera några förändringar som innebär att arbetspendlarnas inkomster ska beskattas på det sätt som Hillevi Larsson föreslår. Danmark vill bibehålla rätten att som arbetsland beskatta dessa inkomster, en ordning som har stöd i internationellt vedertagen praxis. Det särskilda skatteavtalet mellan Sverige och Danmark från 2003 beaktar frågeställningen att personer som är bosatta i Sverige men arbetar i Danmark eller tvärtom betalar skatt i arbetslandet. Avtalet innehåller en ordning för utjämning av skatt mellan länderna där bosättningslandet kompenseras för skattebortfallet från arbetspendlarna. De senaste fem åren har detta avtal inneburit att Sverige nettokompenserats med nästan 2 miljarder kronor.
Den svensk-danska rapporten Öresundsregionen – två länder, en arbetsmarknad är ett uttryck för regeringarnas ambition att arbeta för en gemensam arbetsmarknad i regionen. Många hinder har avlägsnats. Ett exempel är att långtidssjukskrivna pendlare som blivit uppsagda i Danmark under sjukskrivningen numera kan få arbetslöshetsersättning i Sverige, när de åter står till arbetsmarknadens förfogande. Ett annat är att arbetslösa i Sverige nu kan ta deltidsarbete i Danmark. Vissa frågor är svårare att påverka, till exempel storleken på arbetslöshetsförsäkringen för pendlare, eftersom EU-rätten avgör vilket lands ersättningsnivå som ska gälla.
Det är många olika faktorer som har betydelse för frågan om arbetspraktik i annat nordiskt land. Frågeställningen har en EU-dimension, och konsekvenserna av praktik utomlands, till exempel i Danmark, behöver också beaktas ur ett EU-perspektiv. Hänsyn måste tas till försäkringsfrågan. Om det blir möjligt för svenska arbetssökande att göra praktik i annat land kan de i dagsläget komma att sakna försäkringsskydd.
Även företag och landsting är aktörer i Öresundsintegrationen. Detta gäller inte minst på områden som Hillevi Larsson nämner, som Öresundstaxa för mobiltelefoni, mobilt bredband och gemensamt pendlarkort för kollektivtrafiken i Öresundsregionen. Det kan i sammanhanget noteras att den så kallade eurotaxan sätter ett högsta tak i EU för samtal och sms över nationsgränserna i unionen och därmed över Öresund.
Öresundsregionens ställning inom forskningen kommer ytterligare att stärkas genom byggandet av ESS, European Spallation Source, och Max IV i Lund. Öresundsregionen blir därmed världsledande på materialforskning, och integrationen stärks genom att viss del av ESS verksamhet förläggs till den danska sidan av sundet. Svensk-danskt forskningssamarbete underlättas även av att den så kallade högskolemomsen sedan förra året är avskaffad.
Sverige och Danmark är närstående EU-partner. Tillsammans arbetar vi på att stärka den inre marknaden, något som är viktigt för att främja utvecklingen i gränsregioner.
Som ansvarig minister för nordiskt samarbete kommer jag att fortsätta verka för att stärka integrationen i Öresundsregionen.
Anf. 34 HILLEVI LARSSON (s):
Fru talman! I år är det tio år sedan Öresundsbron invigdes. Bron hade till stor del till syfte att öka integrationen över Sundet. Det har fungerat alldeles utmärkt. Det har skett en fantastisk utveckling.
Öresundsregionen – Skåne och delar av Danmark, centrerat till Köpenhamnsregionen – bebos av 3,7 miljoner människor. Det finns en enorm potential i denna region. Det är också hög tillväxt. Det händer väldigt mycket. Utvecklingen går framåt. Nya arbetstillfällen skapas. Det är väldigt positivt för oss i Sverige att vi är med i denna region via Skåne.
Bara 10–15 år tillbaka i tiden såg Malmös arbetslöshet helt annorlunda ut än den gör i dag. Öresundsregionen har starkt bidragit till denna positiva utveckling.
Vi hjälps åt över sundet. Arbetslösa i Malmö har kunnat åka över sundet och få jobb. Sedan finns det å andra sidan Köpenhamnsbor som tycker att det är för dyrt att på i Köpenhamn som har flyttat till Malmö men även andra skånska kommuner.
Men det finns fortfarande hinder på vägen. Målet är att det ska vara fullständigt naturligt att flytta över sundet, att jobba, att studera och att gifta sig med någon från den andra sidan. Framför allt ska möjligheterna vara i fokus och inte svårigheterna.
En sak som är väldigt viktig är skatteavtalet där man betalar skatt där man arbetar och inte där man bor. Vi har till exempel många svenskar som bor i Malmö och som arbetspendlar dagligen. Men de betalar ändå skatt i Danmark. På ett sätt tappar vi skattebetalare från Malmö som har arbete. Sedan har vi danskar som jobbar kvar i Danmark och framför allt i Köpenhamn men som flyttar till Malmö och övriga Skåne. De betalar också skatt i Köpenhamn.
Det har blivit en snedfördelning här. Det är många fler som arbetar i Danmark men som bor i Skåne. Det finns en kompensation, som ministern nämner. Men den täcker inte fullt ut bortfallet. Framför allt kommer det inte Skåneregionen tillräckligt mycket till del. Det gäller inte minst i Malmö där vi får tillbaka bara en bråkdel av skattebortfallet.
Det är viktigt man håller fast i den här frågan även om Danmark inte vill ändra någonting. Det har nog sina naturliga orsaker. De har hittills tjänat väldigt bra på avtalet. Det kan förändras i framtiden. Nu har bostadspriserna börjat sjunka i Köpenhamn. Kanske blir det så i framtiden att fler stannar kvar i Danmark. Om det mer jämnas ut kanske de blir lite mer intresserade att se över detta.
I väntan på detta, och vi ska självklart fortsätta att trycka på dem hela tiden längs vägen, ska vi jobba för en bättre kompensation både till Sverige som land och till Skåne och de skånska kommuner som i dag tappar skatteintäkter. Det är jättepositivt att Malmö växer hela tiden, människor flyttar hit och det finns Malmöbor som arbetar på andra sidan. Men det är lite olyckligt att skattebortfallet medför att det också upplevs som något negativt.
Det finns också andra frågor. Det handlar om att underlätta för medborgarna på olika sätt att resa fram och tillbaka och de hinder som finns att skapa en gemensam arbetsmarknad. Jag återkommer mer till det i nästa inlägg.
Anf. 35 JOHAN LINANDER (c):
Fru talman! Statsrådet Cristina Husmark Pehrsson som också är nordisk samarbetsminister har på ett övergripande sätt i sitt svar beskrivit en del av det som pågår i vår region. Ibland tycker jag att vi i Skåne är dåliga på att marknadsföra vad som sker i Skåne och Öresundsregionen och vilken kraft det finns. När man är här uppe i Stockholm känns det ibland som att det är helt obekant att det är en oerhörd fart och kraft i den allra sydligaste delen av vårt land.
Men det finns gränshinder som gör att kraften inte blir lika stark som den skulle kunna vara och att inte så många människor kan jobba på andra sidan gränsen som skulle kunna göra det. Det är väldigt många som pendlar från Sverige till Danmark eftersom arbetsmarknaden ser mycket bättre ut i Danmark än i övrigt i Sverige.
Det är något som med all sannolikhet också kommer att fortsätta eftersom som demografin i Sverige och Danmark är sådan att vi har en betydligt yngre befolkning medan Danmark kommer att få ännu större demografiska problem med den åldrande befolkningen. Allt talar för att det kommer att fortsätta att vara svenskar som pendlar över till Danmark och jobbar där men som bor i Sverige. Det gäller åtminstone så länge som det är som nu med att det är väldigt mycket billigare att bo i Sverige än i Danmark.
Då kommer vi till skatteavtalet. Var ska man betala skatt? Det är en väldigt viktig fråga. Jag har motionerat om det. Ibland får man kritik som riksdagsledamot att man motionerar om samma fråga år efter år. Jag får väl erkänna att jag är en sådan som gjort det i den här frågan om att skatteavtalet behöver ändras. Men man behöver vara två för att kunna förändra det. It takes two to tango, som man säger, och Danmark är inte så intresserat. Det är inte heller så svårt att räkna ut varför, eftersom det är de som tjänar på det nuvarande avtalet.
Man får gå tillbaka lite och titta. Det är en socialdemokrat som har interpellerat och tagit upp den här frågan. Det var den socialdemokratiske finansministern Bosse Ringholm som skrev under det nuvarande skatteavtalet. Det kanske var så att han och den socialdemokratiska dåvarande regeringen inte förstod hur ofördelaktigt avtalet skulle vara för Sverige.
Det var givetvis då när avtalet förhandlades och skrevs under som man hade den största möjligheten att få fram ett bättre avtal. När det väl är påskrivet är det betydligt svårare att förändra. Det är klart att vi ska fortsätta att ligga på danskarna och visa att vi inte är nöjda med det avtal som finns. Men det är lika naturligt att det finns ett motstånd från andra sidan.
Gränshinder i stort är en fråga som jag har jobbat länge med. Jag sitter i Nordiska rådet och i Nordiska rådets presidium som en av tre svenskar och den enda skåningen. Detta är frågor som vi diskuterar vid varje möte. På den nordiska agendan är gränshindersfrågorna bland de allra högst prioriterade.
Det var länge väldigt trögt. Jag tycker fortfarande att det går för trögt. Men det går betydligt bättre sedan Gränshindersforum tillsattes som leds av den före detta finske ministern Ole Norrback. Detta gör att man nu mer systematiskt går igenom de gränshinder som finns.
Det gäller inte bara mellan Sverige och Danmark utan även till exempel Tornedalen och mellan Sverige och Norge eller för den delen också mellan Norge och Danmark. Man har lyckats ta bort det ena efter det andra. Det borde kunna gå ännu fortare. Men det är trots allt ännu bättre nu än vad det varit tidigare.
Anf. 36 HANS WALLMARK (m):
Fru talman! Det är en väldigt positiv interpellation vi har att debattera, och det är ett väldigt positivt interpellationssvar som vi har som kastar ljus över de olika frågeställningarna. Låt mig närma mig frågorna som företrädare för norra och östra Skåne i Sveriges riksdag och också som ledamot av den svenska delegationen till Nordiska rådet.
Precis som har sagts har det de senaste åren skett ett helt annat arbete de nordiska länderna emellan när det gäller att konkret göra någonting åt de olika gränshinder som finns. Ofta är det rätt pillemariskt, om uttrycket tillåts, med många detaljer. Ibland har det också en tendens att snarare vara bilateralt, det vill säga mellan två länder, än att det krävs hela nordiska lösningar för de fem staterna och de tre självstyrande områdena.
Just Gränshindersforum som inrättats har varit ett sätt att försöka hantera det som för de enskilda ofta är rätt irriterande och problematiskt och som man stundom uppfattar som korkat. Därför är det bra att man nu kan redovisa över 30 olika saker som man ändrat på de senaste åren för att underlätta för medborgarna.
Det centrala när det gäller Öresundsintegration men även när det gäller andra gränsregioner som mellan Värmland och Norge och i Tornedalen är att man hela tiden ska ha medborgarperspektivet. Hur kan vi göra vardagen enklare? Hur kan vi bo på den ena sidan, arbeta på den andra, studera på den tredje och njuta av kultur på den fjärde? Det är vad integration handlar om oavsett om vi har Öresundsperspektivet som i den här interpellationen eller ett bredare nordiskt perspektiv.
Den slutsats som man framför allt kan dra i ministerns svar är att det också på en annan nivå, nämligen EU-nivån, sker stora regelförändringar. Det gäller till exempel mobiltelefoner och också när det gäller bank- och kreditkort. Där kan mer göras i Norden. Jag ser att ministern nickar instämmande.
Jag brukar återkomma till frågan att det finns rätt fåniga kort- och bankavgifter för transaktioner nordiska länder emellan. Det är frustrerande att stå i Helsingborg och göra en transaktion till Helsingör där man kan vinka till varandra och det blir dyrare än om man skulle göra samma typ av transaktion från Helsingborg till Pajala. Det finns skäl att göra något åt det.
EU har också varit ett bidrag till att öka integrationen. Jag tror att fördjupat nordiskt samarbete går via EU, och det finns ingen motsättning däremellan.
Skatteavtalet har diskuterats här. Jag tycker att Johan Linanders fråga är i allra högsta grad relevant. Det är klart att de avtalsslutande parterna – den danska och den svenska regeringen – 2003 måste ha tänkt på någonting när de tecknade det avtal som får de konstiga konsekvenser som Hillevi Larsson beskriver. Det finns all anledning att fråga regeringsföreträdare från 2003 hur man tänkte när man gjorde det.
Många skånska kommuner uppfattar det i dag som frustrerande att de har medborgare i sin kommun som är danska medborgare och arbetar i Danmark men därmed inte betalar skatt i den egna kommunen. Svenska staten får en viss kompensation för detta, men det är klart att det är frustrerande.
Fru talman! Det finns också andra frustrerande frågor. Om du exempelvis som svensk boende i Sverige jobbar i Danmark och dessutom har ett extraknäck i Sverige ska din danska arbetsgivare betala svensk arbetsgivaravgift för dig. Detta problem trodde man att man hade löst i och med att Danmark tillät skattereduktion med motsvarande belopp om den svenska arbetstagaren betalade in arbetsgivaravgiften. Detta går inte rent praktiskt. En privatperson kan tydligen inte betala in arbetsgivaravgift i Sverige.
Detta är en av många detaljer som för den enskilda är frustrerande och irriterande och som det är viktigt att vi försöker på olika sätt politiskt lösa. Men, fru talman, det är rätt pillemariskt.
Anf. 37 Statsrådet CRISTINA HUSMARK PEHRSSON (m):
Fru talman! Jag välkomnar också Hillevi Larsson att börja diskutera nordiska frågor. Jag vet att Hillevi Larsson är mycket engagerad också i EU-frågor, men jag tror inte att vi har mötts i en diskussion om nordiska frågor tidigare. Jag tycker bara att det är trevligt att vi gör det nu.
Interpellationen är bra och viktig, och jag hoppas att Hillevi Larsson fortsätter med nordiska frågor. De är viktiga. Men jag kan också instämma i att det i så fall är tråkigt att Hillevi Larsson inte var aktiv under förra mandatperioden, 2003, när avtalet skrevs. Det är precis som övriga som har varit uppe i interpellationsdebatten säger: Varför gjorde man ett undantag för de offentliganställdas skatter? Varför gjorde man ett undantag så att det bara handlar om inkomster över 150 000? Om vi hade haft detta med skulle vi ha haft betydligt större nettointäkter till Sverige i form av skatteintäkter.
Detta är det ena vi kan påverka. Vi kan strida med danskarna, och jag lovar er att vi gör detta från Finansen, som ansvarar för det, och att också jag ligger på. Det går nästan inte en dag utan att vi diskuterar frågorna och ligger på i alla sammanhang.
Vad kan då vi från Sverige göra för att underlätta för bland andra de skånska kommunerna att få den skatteintäkt som de behöver för att ge service i form av skola, vård, äldreomsorg och allt detta när de nu inte får pengarna eftersom skatteavtalet var så erbarmligt dåligt? Regeringen har i en utredning, som ligger hos min kollega Mats Odell, redan för ett år sedan lagt in att man ska titta på detta med kostnadsutjämning. Vad gör vi med de nettoskatteintäkter som vi får från Danmark? Tidigare har de gått in i statens svarta hål och delats ut till alla kommuner, även till dem som inte mister skatteintäkter på grund av att invånarna arbetar i ett annat land.
Nu vill vi att detta utreds. Hur ska man kunna kompensera bland andra de skånska kommunerna med de pengar man får in från Danmark på ett bättre sätt för att de ska kunna ge den service de behöver ge? Det är nämligen inte bara kommunerna som tycker att det är tråkigt att inte få skatteintäkter för en service de måste ge. Det handlar också om de danskar som bor i Sverige. De bor där, men de betalar inte till kommunen och det vill de gärna göra. De känner att de tar del av den kommunala service som finns, men de betalar ingenting till kommunen. Och det vill danskarna göra.
Eftersom vi har det här dåliga avtalet vill vi åtminstone från svensk sida se hur vi kan kompensera detta. I utredningen finns en särskild del som ska vara färdig om ett år, i april, och som handlar om hur vi från svensk sida kan kompensera de kommuner som inte får del av den skattekraft som finns från Danmarks sida.
Jag kan nämna att när det gäller det som Hans Wallmark sade om arbetsgivaravgiften och så vidare var två av mina statssekreterare för någon vecka sedan i Danmark för att just diskutera arbete i två länder när det gäller bland annat socialförsäkringstrygghet, arbetsgivaravgifter och rehabilitering.
Dessutom har jag tillsammans med regionen inbjudit till en regional konferens den 20 april i Malmö. Där kommer andra regioner ute i Europa, bland andra Nederländerna, att vara representerade för att vi ska se hur man har löst detta på andra ställen. Min kollega i Nederländerna och jag har kommit överens om att vi tillsammans inom EU ska jobba för att bevaka och bejaka regional utveckling inom Europa.
Anf. 38 HILLEVI LARSSON (s):
Fru talman! Det är alltid lätt att vara efterklok. Nu så här i efterhand kan man ju säga att skatteavtalet inte var riktigt lyckat. Men så är det väl alltid. Vi kan se tillbaka på hur det var inför EU-medlemskapet var. Då var det en borgerlig regering som lade fast förutsättningarna för svenskt EU-medlemskap. Sedan gick vi med, och det var Socialdemokraterna som tog över.
Så här i backspegeln kan man se att det nog fanns en del delar där vi borde ha varit tydligare i förhandlingarna om EU-medlemskapet. Man kan nu så här i efterhand se att det finns svenska värden som står på spel. Men jag tror att det är viktigt att man inte försöker göra det här till en partipolitisk fråga. Det har nog hänt både under socialdemokratisk och borgerlig regering att man i efterhand har insett att man kanske borde ha förhandlat fram ett avtal på ett annat sätt.
Jag tror inte att någon hade kunna förutse fullt ut hur rekordartad utvecklingen har varit i Öresundsregionen och att det skulle bli en så skev fördelning som det har blivit. Nu kan vi se extremt mycket av att människor arbetar i Danmark och bor i Sverige. Det gäller både danskar som flyttar till Sverige och svenskar som stannar kvar i Sverige och jobbar i Danmark. Detta har skett på grund av att det har varit jättegott om jobb på den danska sidan och sämre på den svenska. Kostnaden för bostäder har också spelat in, så klart.
Det viktiga nu är att försöka göra något åt situationen. Då gäller det att se till att danskarna faktiskt betalar för bortfallet, som blir större och större hela tiden. Precis som Johan Linander pekar på finns det en risk att denna utveckling kommer att fortsätta i och med att vi har så många unga i Skåne. Möjligheten att de kommer att arbeta i Danmark i framtiden är stor med tanke på hur många gamla människor som bor där. Det gäller att göra någonting åt detta och att kompensera de skånska kommunerna. Jag hoppas verkligen att vi når fram till det målet.
Jag fortsätter med hur man kan underlätta för medborgarna. Det är positivt att EU nu har satt ett tak för mobiltaxan, för det blir dyra samtal. Här kan vi jobba vidare och försöka få fram en Öresundstaxa. Det går kanske också att lösa i kontakt med telefonbolagen. Jag tror att det finns något bolag som redan har börjat erbjuda den tjänsten. Vi ska jobba på alla nivåer, i samarbetet mellan Danmark och Sverige, på EU-nivå, i det nordiska samarbetet och självfallet också tillsammans med telefonoperatörer.
Men vi har fortfarande problemet med bredband så fort man ger sig ut och surfar på nätet. Det kan handla om en Öresundspendlare som sitter på tåget. När man passerar landsgränsen är det risk att det plötsligt blir väldigt dyrt att surfa. Det är någonting som EU har börjat diskutera och där vi kan trycka på.
När det gäller den gemensamma arbetsmarknaden har ministern själv tagit upp ett par exempel där man har kunnat lösa problemet för människor som drabbas. Det handlar om långtidssjukskrivna och människor som får deltidsjobb på andra sidan sundet. Jag tycker att det talar för att det går att lösa även andra problem, till exempel detta med praktik på andra sidan gränsen. Många Malmöbor, till exempel, är arbetslösa i dag, och de skulle gynnas av att få en praktikplats i Danmark. Jag hoppas att vi kan försöka komma runt problemen med detta.
Det har också varit föräldralediga som plötsligt har upptäckt att andra föräldralagar gäller i Danmark än i Sverige. Sådant måste man både informera om och försöka förebygga genom någon form av avtal över sundet.
Det är viktigt att nämna att det inte bara är vi som är missnöjda. Även danskarna är missnöjda med en hel del. Det ökar möjligheten att samarbeta och lösa gemensamma problem. Danskar som har flyttat till Sverige är missnöjda med att de har tappat rösträtten. Det är en fråga som vi också skulle kunna lösa.
Anf. 39 JOHAN LINANDER (c):
Fru talman! Det finns många gränshinder kvar. En del har tagits bort, och en del borde verkligen tas bort. Efter att ha lyssnat på Hillevi Larsson kan jag inte låta bli att nämna att just det bredbandsabonnemang jag har – jag lovar att jag inte tänker nämna vilket jag har, fru talman, som jag inte är så nöjd med i övrigt – fungerar med samma fasta taxa i både Danmark och Sverige.
Jag tänkte återkomma till Gränshindersforum som nu arbetar. Vår svenska representant Pia Kinhult är regionråd i Region Skåne. Om inte Hillevi Larsson känner att hon vill diskutera frågorna med en politisk motståndare i valrörelsetider finns den danske socialdemokratiske representanten Ole Stavad. Hillevi Larsson får gärna använda sina socialdemokratiska kontakter för att påverka på den danska sidan.
Det finns också en rad andra, som jag menar, gränshinder för utvecklingen av Öresundsintegrationen. De är väl egentligen inte Gränshindersforums frågor utan snarare sådana vi riksdagsledamöter och våra kolleger i Folketinget måste lösa, till exempel valutafrågan. Det är ett av de största problemen. Jag tror att en gemensam valuta skulle lösa en del problem.
Sedan finns det ytterligare kommunikationsfrågor. Språkförståelsen är fortfarande ett stort problem. Vi måste ha bättre danskundervisning i framför allt de skånska skolorna. Jag tror inte att det är så relevant i Haparanda, men där får de gärna lära sig finska. I skånska skolor borde vi ha bättre danskundervisning och gärna svenskundervisning på den danska sidan. Målet måste vara att det ska vara lika enkelt att bo och leva på olika sidor om Öresund som inom Sverige eller inom Danmark.
Anf. 40 HANS WALLMARK (m):
Herr talman! Vi diskuterar något så viktigt som Öresundsintegration. Det är en viktig fråga för hela Sydsverige, inklusive Blekinge, herr talman.
Det finns flera aspekter på integration. Som ledamot av Nordiska rådet har jag också möjlighet att ställa skriftliga frågor till de olika nordiska regeringarna och de har en skyldighet att ge skriftliga svar. Jag har just ställt frågor om varför det är problem med bank- och kortavgifter. Hillevi Larsson nämnde rösträtten, nämligen att danska medborgare inte får rösta i folketingsvalet om de bor utanför sitt lands gränser. Det uppfattas som konstigt, framför allt när ca 30 000 danskar bor på den svenska sidan.
Det handlar också om narkotikapolitiken. Vi har helt olika narkotikapolitisk syn i Skåne och på den danska sidan. Det ger långsiktigt allvarliga problem.
Låt mig nämna andra frågor. Nu när det danska och det svenska postväsendet har gått samman skulle idén om ett svensk-danskt eller kanske, i all ödmjukhet, skånsk-själländskt porto vara bra. Det är rätt konstigt att det tar längre tid och är dubbelt så dyrt att skicka ett brev från Ängelholm till Köpenhamn än från Ängelholm till Kiruna. Det uppfattas som lite märkligt. Det är i all enkelhet en sådan fråga som man kan göra något åt. Här har vi moderater från Skåneområdet väckt en motion i frågan.
Hillevi Larsson nämnde Öresundsbron, som betyder mycket. Det var ett beslut som fattades av regeringen 1994. Det var ett klokt beslut, och det har bidragit mycket till integrationsmotorn. Därför är det också väsentligt att vi nu undersöker fortsättningen, nämligen en fast förbindelse i den norra delen av området, förslagsvis mellan Helsingborg och Helsingör. Jag är oerhört glad åt regeringens signaler att öppna för en fast förbindelse i området.
Sedan finns, som jag tidigare har nämnt, extraknäcksförbudet.
Jag tillhör dem, herr talman, som tycker att Skåne- och Öresundsfrågor inte nödvändigtvis ska hanteras av Utrikesdepartementet. Där är de i allra högsta grad nationella när det gäller tillväxtpolitik.
Anf. 41 Statsrådet CRISTINA HUSMARK PEHRSSON (m):
Herr talman! Vi har pratat mycket om gränshinder. Jag satt häromdagen på tåget mellan Malmö och Köpenhamn. Det är fascinerande att se hur många som går på tåget och följer med över på den danska sidan, de dricker sitt morgonkaffe och läser sin tidning. Det är som att åka mellan Malmö och Helsingborg på väg till jobbet. Det är inget konstigt med det. Många människor ser det som en vanlig transportväg till sitt arbete och tänker inte på att de passerar över till ett annat land.
Vi har haft en son som har gått på en fantastiskt bra dansk praktikskola med grön utbildning. Det var en praktikutbildning – lärlingsutbildning – som saknades vid det tillfället i Sverige. Han gjorde utbildningen i Danmark. Det var inget konstigt med det.
Många gränshinder har lösts. Vi hörde att Nordiska ministerrådet har konstaterat att trettiotalet gränshinder är lösta. Det underlättar lite, men självklart återstår mycket. Mycket är på gång när det gäller skola, validering av vissa yrkesutbildningar och mycket annat. Vad som är viktigt är att vi inte ska skapa nya gränshinder. Vi måste på något sätt ha en nordisk samsyn när vi implementerar EU-lagstiftning på nationell nivå, det vill säga att vi inte gör olika saker i länderna så att vi sedan får lägga ned mycket arbete på att ordna till dem i slutändan. Mycket har gjorts, mycket är på gång och vi måste se till att vi inte skapar nya svårigheter och hinder.
På något sätt känns det som att vi ibland säger att det inte ska finnas några gränshinder över huvud taget. Men vi är faktiskt två länder. Vi har olika parlament, skattelagstiftningar och socialförsäkringslösningar som många gånger går i varandra. Ruckar vi på skattesatserna där får det konsekvenser för socialförsäkringarna där. Gör vi en Öresundsintegration med bara Själland och Skåne, var hamnar då övriga Sverige och var hamnar Jylland? Vi får akta oss lite grann så att vi inte gör alldeles för unika saker bara för detta område. Då bygger vi upp nya hinder – kanske inom våra länder. Men självklart ska vi underlätta så mycket som möjligt.
Då kommer jag in på hur viktigt det är med information. Øresunddirekt måste ge bra information. Det gäller även i de andra gränsområdena mot Norge och Finland. Enskilda, studerande, företagare och andra ska få en korrekt och riktig information. Jag var vid gränsen mot Norge i Eda kommun och träffade där representanter för Grensetjänsten. Man samlar myndigheterna från båda länderna. Vid till exempel ett problem i skattelagstiftningen eller på skatteområdet säger man till representanter från myndigheter i Sverige och Norge att lösa problemet. Mycket har visat sig inte bara ha med lagstiftning och regler att göra utan mycket ligger på myndighetsnivå. Vi har kunnat konstatera att det har varit en del missuppfattningar. Det framkom inte minst när arbetsmarknadsministrarna i Sverige och Danmark träffades. Grensetjänsten har löst en hel del av problemen.
Jag hoppas att Hillevi Larsson och jag kan mötas senare i samband med att regeringens skrivelse om nordiskt samarbete 2009 ska debatteras omkring den 20 eller 22 juni. Där står det mycket om dessa viktiga frågor.
Det är viktigt att informationsenheterna på Øresunddirekt får en bra och riktig ekonomi så att de kan utföra sitt arbete. Då kan vi tillfälligt lösa de svåra problemen.
Anf. 42 HILLEVI LARSSON (s):
Herr talman! Mina regionala kolleger har nämnt många bra exempel, till exempel gemensamt porto, danskundervisning i svenska skolor och svenskundervisning i danska skolor. Det är egentligen ganska självklart.
En annan viktig fråga är pendlarkort. Ju fler som pendlar, ju viktigare är det att ha ett regionalt pendlarkort. Kostnaderna springer i väg, inte minst för fattiga studenter. Det är positivt att man kan studera på andra sidan Sundet.
I fråga om infrastruktur är en fast förbindelse mellan Helsingör och Helsingborg ett bra förslag. Det leder till att det inte bara blir fokus på Malmö. Jag är i och för sig från Malmö och vill gynna Malmö, men jag tycker att det är viktigt att hela Skåne gynnas. Det är bra för både Malmö och hela Sverige. Då blir det en förbindelse även där, och det är positivt. Det är klart att sådana projekt kostar, men vi kan nu se vinsterna med Öresundsbron.
En annan viktig fråga där vi också kan samarbeta med Danmark och som ligger i båda ländernas intresse är höghastighetståg. För miljöns skull är det viktigt att ta fram detta som ett alternativ till flyget.
Med längre resor kan man inte komma ifrån att det blir en rejäl tidsförlust, speciellt för pendlare. Om man då satsar mer på höghastighetståg kan man komma runt tidsförlusten, och det kan till och med bli en tidsvinst. Det ligger alltså i vårt intresse att satsa på det – jag tror att det kommer att innebära en positiv utveckling på alla andra områden också.
Sedan gäller det de psykologiska hindren som vi måste komma över, och det är språk och kultur. Det är viktigt att vi inte bygger upp nya hinder. Digital-tv och digitalradio är ett sådant problem, där vi kan se att många nu tappar möjligheten att se dansk tv från Sverige och svensk tv från Danmark. Vi måste jobba vidare med det.
Avslutningsvis vill jag säga att jag gärna debatterar det nordiska samarbetet den 22 juni. Jag hade i och för sig inte tänkt stanna för kungabröllop, men för det stannar jag gärna.
Anf. 43 Statsrådet CRISTINA HUSMARK PEHRSSON (m):
Herr talman! Men bröllopet är den 19 juni, så då går det väl bra den 22 juni.
Det är viktigt att fortsätta arbetet. Jag tror att hälso- och sjukvården har väldigt mycket att vinna på att ta till vara de bästa resurserna som finns inom områdena.
Vi debatterar i dag Öresundsregionen, men vi måste också blicka lite längre. Vi kan titta på Polen och Baltikum också inom det nordiska arbetet. Vi har en Östersjöstrategi som tack vare Sverige, Nordiska ministerrådet och EU har kommit att bli den strategi vi hoppats på. Det har också betydelse för Öresundsregionen hur Östersjöstrategin kommer att utvecklas och bli en region. Det är inte säkert att den region vi talar om i dag stannar vid den regionen, utan den kan utvecklas.
Utbildning är också väldigt viktigt. Sverige har satsat mycket pengar på Entreprenörsakademin, och jag såg att det i dag är 373 danska studenter och 1 863 svenska. Det är ett väldigt bra sätt att ha en gemensam utbildning, jobba med entreprenörskap, jobba i den här expansiva regionen och starta vidare arbete.
När det gäller EU har det antagits en konvention om att mina trygghetssystem ska följa mig var jag än befinner mig och arbetar in rättigheterna till dem i Europa. Detta kommer också att spela en väldigt viktig roll för min information om vilka rättigheter jag har inom de olika trygghetssystemen, pensioner och så vidare. Detta ska också överföras digitalt och kommer att följa med mig och ge mig en säkerhet när det gäller information om vad jag har haft rätt att arbeta in.
Det är mycket som har hänt, mycket är på gång och mycket återstår. Jag tänker fortsätta att arbeta med full kraft på detta, och jag välkomnar Hillevi Larsson att vara med i den debatten.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 33 Statsrådet CRISTINA HUSMARK PEHRSSON (m):
Fru talman! Hillevi Larsson har frågat mig om vilka initiativ jag i min egenskap av regeringens minister för nordiskt samarbete har tagit och är beredd att ta i syfte att på olika sätt öka integrationen i Öresundsregionen.
Jag instämmer helt med Hillevi Larsson i att utvecklingskraften och integrationen i Öresundsregionen har varit dynamisk och framgångsrik. Detta visas inte minst av omfattningen av pendlingen över sundet.
Avlägsnande av gränshinder är en viktig fråga för regeringen. Sedan 2007 har, enligt en förteckning från Nordiska ministerrådet, 30 gränshinder i Norden lösts, tre gånger så många som under treårsperioden dessförinnan. Förutom i det nordiska samarbetet har även många bilaterala svensk-danska gränshinder avlägsnats. När reglerna skiljer sig mellan länderna är information väsentlig för att regionens invånare ska kunna verka över nationsgränserna. Inom det nordiska samarbetet har på svenskt initiativ beslut nyligen fattats för att säkerställa basfinansiering för gränsregional information. Detta är av vikt för bland annat Öresund direkts rådgivning till pendlarna.
Hillevi Larsson efterlyser även en översyn av skattelagstiftningen och en omförhandling av skatteavtalet mellan Sverige och Danmark, med målet att man ska betala skatt där man bor och inte där man arbetar. Det nordiska skatteavtalet är vårt viktigaste skatteavtal och återkommande föremål för diskussioner om förändringar. I täta kontakter med Danmark kring detta avtal har det klart framkommit att man från dansk sida inte är intresserade av att diskutera några förändringar som innebär att arbetspendlarnas inkomster ska beskattas på det sätt som Hillevi Larsson föreslår. Danmark vill bibehålla rätten att som arbetsland beskatta dessa inkomster, en ordning som har stöd i internationellt vedertagen praxis. Det särskilda skatteavtalet mellan Sverige och Danmark från 2003 beaktar frågeställningen att personer som är bosatta i Sverige men arbetar i Danmark eller tvärtom betalar skatt i arbetslandet. Avtalet innehåller en ordning för utjämning av skatt mellan länderna där bosättningslandet kompenseras för skattebortfallet från arbetspendlarna. De senaste fem åren har detta avtal inneburit att Sverige nettokompenserats med nästan 2 miljarder kronor.
Den svensk-danska rapporten Öresundsregionen – två länder, en arbetsmarknad är ett uttryck för regeringarnas ambition att arbeta för en gemensam arbetsmarknad i regionen. Många hinder har avlägsnats. Ett exempel är att långtidssjukskrivna pendlare som blivit uppsagda i Danmark under sjukskrivningen numera kan få arbetslöshetsersättning i Sverige, när de åter står till arbetsmarknadens förfogande. Ett annat är att arbetslösa i Sverige nu kan ta deltidsarbete i Danmark. Vissa frågor är svårare att påverka, till exempel storleken på arbetslöshetsförsäkringen för pendlare, eftersom EU-rätten avgör vilket lands ersättningsnivå som ska gälla.
Det är många olika faktorer som har betydelse för frågan om arbetspraktik i annat nordiskt land. Frågeställningen har en EU-dimension, och konsekvenserna av praktik utomlands, till exempel i Danmark, behöver också beaktas ur ett EU-perspektiv. Hänsyn måste tas till försäkringsfrågan. Om det blir möjligt för svenska arbetssökande att göra praktik i annat land kan de i dagsläget komma att sakna försäkringsskydd.
Även företag och landsting är aktörer i Öresundsintegrationen. Detta gäller inte minst på områden som Hillevi Larsson nämner, som Öresundstaxa för mobiltelefoni, mobilt bredband och gemensamt pendlarkort för kollektivtrafiken i Öresundsregionen. Det kan i sammanhanget noteras att den så kallade eurotaxan sätter ett högsta tak i EU för samtal och sms över nationsgränserna i unionen och därmed över Öresund.
Öresundsregionens ställning inom forskningen kommer ytterligare att stärkas genom byggandet av ESS, European Spallation Source, och Max IV i Lund. Öresundsregionen blir därmed världsledande på materialforskning, och integrationen stärks genom att viss del av ESS verksamhet förläggs till den danska sidan av sundet. Svensk-danskt forskningssamarbete underlättas även av att den så kallade högskolemomsen sedan förra året är avskaffad.
Sverige och Danmark är närstående EU-partner. Tillsammans arbetar vi på att stärka den inre marknaden, något som är viktigt för att främja utvecklingen i gränsregioner.
Som ansvarig minister för nordiskt samarbete kommer jag att fortsätta verka för att stärka integrationen i Öresundsregionen.
Anf. 34 HILLEVI LARSSON (s):
Fru talman! I år är det tio år sedan Öresundsbron invigdes. Bron hade till stor del till syfte att öka integrationen över Sundet. Det har fungerat alldeles utmärkt. Det har skett en fantastisk utveckling.
Öresundsregionen – Skåne och delar av Danmark, centrerat till Köpenhamnsregionen – bebos av 3,7 miljoner människor. Det finns en enorm potential i denna region. Det är också hög tillväxt. Det händer väldigt mycket. Utvecklingen går framåt. Nya arbetstillfällen skapas. Det är väldigt positivt för oss i Sverige att vi är med i denna region via Skåne.
Bara 10–15 år tillbaka i tiden såg Malmös arbetslöshet helt annorlunda ut än den gör i dag. Öresundsregionen har starkt bidragit till denna positiva utveckling.
Vi hjälps åt över sundet. Arbetslösa i Malmö har kunnat åka över sundet och få jobb. Sedan finns det å andra sidan Köpenhamnsbor som tycker att det är för dyrt att på i Köpenhamn som har flyttat till Malmö men även andra skånska kommuner.
Men det finns fortfarande hinder på vägen. Målet är att det ska vara fullständigt naturligt att flytta över sundet, att jobba, att studera och att gifta sig med någon från den andra sidan. Framför allt ska möjligheterna vara i fokus och inte svårigheterna.
En sak som är väldigt viktig är skatteavtalet där man betalar skatt där man arbetar och inte där man bor. Vi har till exempel många svenskar som bor i Malmö och som arbetspendlar dagligen. Men de betalar ändå skatt i Danmark. På ett sätt tappar vi skattebetalare från Malmö som har arbete. Sedan har vi danskar som jobbar kvar i Danmark och framför allt i Köpenhamn men som flyttar till Malmö och övriga Skåne. De betalar också skatt i Köpenhamn.
Det har blivit en snedfördelning här. Det är många fler som arbetar i Danmark men som bor i Skåne. Det finns en kompensation, som ministern nämner. Men den täcker inte fullt ut bortfallet. Framför allt kommer det inte Skåneregionen tillräckligt mycket till del. Det gäller inte minst i Malmö där vi får tillbaka bara en bråkdel av skattebortfallet.
Det är viktigt man håller fast i den här frågan även om Danmark inte vill ändra någonting. Det har nog sina naturliga orsaker. De har hittills tjänat väldigt bra på avtalet. Det kan förändras i framtiden. Nu har bostadspriserna börjat sjunka i Köpenhamn. Kanske blir det så i framtiden att fler stannar kvar i Danmark. Om det mer jämnas ut kanske de blir lite mer intresserade att se över detta.
I väntan på detta, och vi ska självklart fortsätta att trycka på dem hela tiden längs vägen, ska vi jobba för en bättre kompensation både till Sverige som land och till Skåne och de skånska kommuner som i dag tappar skatteintäkter. Det är jättepositivt att Malmö växer hela tiden, människor flyttar hit och det finns Malmöbor som arbetar på andra sidan. Men det är lite olyckligt att skattebortfallet medför att det också upplevs som något negativt.
Det finns också andra frågor. Det handlar om att underlätta för medborgarna på olika sätt att resa fram och tillbaka och de hinder som finns att skapa en gemensam arbetsmarknad. Jag återkommer mer till det i nästa inlägg.
Anf. 35 JOHAN LINANDER (c):
Fru talman! Statsrådet Cristina Husmark Pehrsson som också är nordisk samarbetsminister har på ett övergripande sätt i sitt svar beskrivit en del av det som pågår i vår region. Ibland tycker jag att vi i Skåne är dåliga på att marknadsföra vad som sker i Skåne och Öresundsregionen och vilken kraft det finns. När man är här uppe i Stockholm känns det ibland som att det är helt obekant att det är en oerhörd fart och kraft i den allra sydligaste delen av vårt land.
Men det finns gränshinder som gör att kraften inte blir lika stark som den skulle kunna vara och att inte så många människor kan jobba på andra sidan gränsen som skulle kunna göra det. Det är väldigt många som pendlar från Sverige till Danmark eftersom arbetsmarknaden ser mycket bättre ut i Danmark än i övrigt i Sverige.
Det är något som med all sannolikhet också kommer att fortsätta eftersom som demografin i Sverige och Danmark är sådan att vi har en betydligt yngre befolkning medan Danmark kommer att få ännu större demografiska problem med den åldrande befolkningen. Allt talar för att det kommer att fortsätta att vara svenskar som pendlar över till Danmark och jobbar där men som bor i Sverige. Det gäller åtminstone så länge som det är som nu med att det är väldigt mycket billigare att bo i Sverige än i Danmark.
Då kommer vi till skatteavtalet. Var ska man betala skatt? Det är en väldigt viktig fråga. Jag har motionerat om det. Ibland får man kritik som riksdagsledamot att man motionerar om samma fråga år efter år. Jag får väl erkänna att jag är en sådan som gjort det i den här frågan om att skatteavtalet behöver ändras. Men man behöver vara två för att kunna förändra det. It takes two to tango, som man säger, och Danmark är inte så intresserat. Det är inte heller så svårt att räkna ut varför, eftersom det är de som tjänar på det nuvarande avtalet.
Man får gå tillbaka lite och titta. Det är en socialdemokrat som har interpellerat och tagit upp den här frågan. Det var den socialdemokratiske finansministern Bosse Ringholm som skrev under det nuvarande skatteavtalet. Det kanske var så att han och den socialdemokratiska dåvarande regeringen inte förstod hur ofördelaktigt avtalet skulle vara för Sverige.
Det var givetvis då när avtalet förhandlades och skrevs under som man hade den största möjligheten att få fram ett bättre avtal. När det väl är påskrivet är det betydligt svårare att förändra. Det är klart att vi ska fortsätta att ligga på danskarna och visa att vi inte är nöjda med det avtal som finns. Men det är lika naturligt att det finns ett motstånd från andra sidan.
Gränshinder i stort är en fråga som jag har jobbat länge med. Jag sitter i Nordiska rådet och i Nordiska rådets presidium som en av tre svenskar och den enda skåningen. Detta är frågor som vi diskuterar vid varje möte. På den nordiska agendan är gränshindersfrågorna bland de allra högst prioriterade.
Det var länge väldigt trögt. Jag tycker fortfarande att det går för trögt. Men det går betydligt bättre sedan Gränshindersforum tillsattes som leds av den före detta finske ministern Ole Norrback. Detta gör att man nu mer systematiskt går igenom de gränshinder som finns.
Det gäller inte bara mellan Sverige och Danmark utan även till exempel Tornedalen och mellan Sverige och Norge eller för den delen också mellan Norge och Danmark. Man har lyckats ta bort det ena efter det andra. Det borde kunna gå ännu fortare. Men det är trots allt ännu bättre nu än vad det varit tidigare.
Anf. 36 HANS WALLMARK (m):
Fru talman! Det är en väldigt positiv interpellation vi har att debattera, och det är ett väldigt positivt interpellationssvar som vi har som kastar ljus över de olika frågeställningarna. Låt mig närma mig frågorna som företrädare för norra och östra Skåne i Sveriges riksdag och också som ledamot av den svenska delegationen till Nordiska rådet.
Precis som har sagts har det de senaste åren skett ett helt annat arbete de nordiska länderna emellan när det gäller att konkret göra någonting åt de olika gränshinder som finns. Ofta är det rätt pillemariskt, om uttrycket tillåts, med många detaljer. Ibland har det också en tendens att snarare vara bilateralt, det vill säga mellan två länder, än att det krävs hela nordiska lösningar för de fem staterna och de tre självstyrande områdena.
Just Gränshindersforum som inrättats har varit ett sätt att försöka hantera det som för de enskilda ofta är rätt irriterande och problematiskt och som man stundom uppfattar som korkat. Därför är det bra att man nu kan redovisa över 30 olika saker som man ändrat på de senaste åren för att underlätta för medborgarna.
Det centrala när det gäller Öresundsintegration men även när det gäller andra gränsregioner som mellan Värmland och Norge och i Tornedalen är att man hela tiden ska ha medborgarperspektivet. Hur kan vi göra vardagen enklare? Hur kan vi bo på den ena sidan, arbeta på den andra, studera på den tredje och njuta av kultur på den fjärde? Det är vad integration handlar om oavsett om vi har Öresundsperspektivet som i den här interpellationen eller ett bredare nordiskt perspektiv.
Den slutsats som man framför allt kan dra i ministerns svar är att det också på en annan nivå, nämligen EU-nivån, sker stora regelförändringar. Det gäller till exempel mobiltelefoner och också när det gäller bank- och kreditkort. Där kan mer göras i Norden. Jag ser att ministern nickar instämmande.
Jag brukar återkomma till frågan att det finns rätt fåniga kort- och bankavgifter för transaktioner nordiska länder emellan. Det är frustrerande att stå i Helsingborg och göra en transaktion till Helsingör där man kan vinka till varandra och det blir dyrare än om man skulle göra samma typ av transaktion från Helsingborg till Pajala. Det finns skäl att göra något åt det.
EU har också varit ett bidrag till att öka integrationen. Jag tror att fördjupat nordiskt samarbete går via EU, och det finns ingen motsättning däremellan.
Skatteavtalet har diskuterats här. Jag tycker att Johan Linanders fråga är i allra högsta grad relevant. Det är klart att de avtalsslutande parterna – den danska och den svenska regeringen – 2003 måste ha tänkt på någonting när de tecknade det avtal som får de konstiga konsekvenser som Hillevi Larsson beskriver. Det finns all anledning att fråga regeringsföreträdare från 2003 hur man tänkte när man gjorde det.
Många skånska kommuner uppfattar det i dag som frustrerande att de har medborgare i sin kommun som är danska medborgare och arbetar i Danmark men därmed inte betalar skatt i den egna kommunen. Svenska staten får en viss kompensation för detta, men det är klart att det är frustrerande.
Fru talman! Det finns också andra frustrerande frågor. Om du exempelvis som svensk boende i Sverige jobbar i Danmark och dessutom har ett extraknäck i Sverige ska din danska arbetsgivare betala svensk arbetsgivaravgift för dig. Detta problem trodde man att man hade löst i och med att Danmark tillät skattereduktion med motsvarande belopp om den svenska arbetstagaren betalade in arbetsgivaravgiften. Detta går inte rent praktiskt. En privatperson kan tydligen inte betala in arbetsgivaravgift i Sverige.
Detta är en av många detaljer som för den enskilda är frustrerande och irriterande och som det är viktigt att vi försöker på olika sätt politiskt lösa. Men, fru talman, det är rätt pillemariskt.
Anf. 37 Statsrådet CRISTINA HUSMARK PEHRSSON (m):
Fru talman! Jag välkomnar också Hillevi Larsson att börja diskutera nordiska frågor. Jag vet att Hillevi Larsson är mycket engagerad också i EU-frågor, men jag tror inte att vi har mötts i en diskussion om nordiska frågor tidigare. Jag tycker bara att det är trevligt att vi gör det nu.
Interpellationen är bra och viktig, och jag hoppas att Hillevi Larsson fortsätter med nordiska frågor. De är viktiga. Men jag kan också instämma i att det i så fall är tråkigt att Hillevi Larsson inte var aktiv under förra mandatperioden, 2003, när avtalet skrevs. Det är precis som övriga som har varit uppe i interpellationsdebatten säger: Varför gjorde man ett undantag för de offentliganställdas skatter? Varför gjorde man ett undantag så att det bara handlar om inkomster över 150 000? Om vi hade haft detta med skulle vi ha haft betydligt större nettointäkter till Sverige i form av skatteintäkter.
Detta är det ena vi kan påverka. Vi kan strida med danskarna, och jag lovar er att vi gör detta från Finansen, som ansvarar för det, och att också jag ligger på. Det går nästan inte en dag utan att vi diskuterar frågorna och ligger på i alla sammanhang.
Vad kan då vi från Sverige göra för att underlätta för bland andra de skånska kommunerna att få den skatteintäkt som de behöver för att ge service i form av skola, vård, äldreomsorg och allt detta när de nu inte får pengarna eftersom skatteavtalet var så erbarmligt dåligt? Regeringen har i en utredning, som ligger hos min kollega Mats Odell, redan för ett år sedan lagt in att man ska titta på detta med kostnadsutjämning. Vad gör vi med de nettoskatteintäkter som vi får från Danmark? Tidigare har de gått in i statens svarta hål och delats ut till alla kommuner, även till dem som inte mister skatteintäkter på grund av att invånarna arbetar i ett annat land.
Nu vill vi att detta utreds. Hur ska man kunna kompensera bland andra de skånska kommunerna med de pengar man får in från Danmark på ett bättre sätt för att de ska kunna ge den service de behöver ge? Det är nämligen inte bara kommunerna som tycker att det är tråkigt att inte få skatteintäkter för en service de måste ge. Det handlar också om de danskar som bor i Sverige. De bor där, men de betalar inte till kommunen och det vill de gärna göra. De känner att de tar del av den kommunala service som finns, men de betalar ingenting till kommunen. Och det vill danskarna göra.
Eftersom vi har det här dåliga avtalet vill vi åtminstone från svensk sida se hur vi kan kompensera detta. I utredningen finns en särskild del som ska vara färdig om ett år, i april, och som handlar om hur vi från svensk sida kan kompensera de kommuner som inte får del av den skattekraft som finns från Danmarks sida.
Jag kan nämna att när det gäller det som Hans Wallmark sade om arbetsgivaravgiften och så vidare var två av mina statssekreterare för någon vecka sedan i Danmark för att just diskutera arbete i två länder när det gäller bland annat socialförsäkringstrygghet, arbetsgivaravgifter och rehabilitering.
Dessutom har jag tillsammans med regionen inbjudit till en regional konferens den 20 april i Malmö. Där kommer andra regioner ute i Europa, bland andra Nederländerna, att vara representerade för att vi ska se hur man har löst detta på andra ställen. Min kollega i Nederländerna och jag har kommit överens om att vi tillsammans inom EU ska jobba för att bevaka och bejaka regional utveckling inom Europa.
Anf. 38 HILLEVI LARSSON (s):
Fru talman! Det är alltid lätt att vara efterklok. Nu så här i efterhand kan man ju säga att skatteavtalet inte var riktigt lyckat. Men så är det väl alltid. Vi kan se tillbaka på hur det var inför EU-medlemskapet var. Då var det en borgerlig regering som lade fast förutsättningarna för svenskt EU-medlemskap. Sedan gick vi med, och det var Socialdemokraterna som tog över.
Så här i backspegeln kan man se att det nog fanns en del delar där vi borde ha varit tydligare i förhandlingarna om EU-medlemskapet. Man kan nu så här i efterhand se att det finns svenska värden som står på spel. Men jag tror att det är viktigt att man inte försöker göra det här till en partipolitisk fråga. Det har nog hänt både under socialdemokratisk och borgerlig regering att man i efterhand har insett att man kanske borde ha förhandlat fram ett avtal på ett annat sätt.
Jag tror inte att någon hade kunna förutse fullt ut hur rekordartad utvecklingen har varit i Öresundsregionen och att det skulle bli en så skev fördelning som det har blivit. Nu kan vi se extremt mycket av att människor arbetar i Danmark och bor i Sverige. Det gäller både danskar som flyttar till Sverige och svenskar som stannar kvar i Sverige och jobbar i Danmark. Detta har skett på grund av att det har varit jättegott om jobb på den danska sidan och sämre på den svenska. Kostnaden för bostäder har också spelat in, så klart.
Det viktiga nu är att försöka göra något åt situationen. Då gäller det att se till att danskarna faktiskt betalar för bortfallet, som blir större och större hela tiden. Precis som Johan Linander pekar på finns det en risk att denna utveckling kommer att fortsätta i och med att vi har så många unga i Skåne. Möjligheten att de kommer att arbeta i Danmark i framtiden är stor med tanke på hur många gamla människor som bor där. Det gäller att göra någonting åt detta och att kompensera de skånska kommunerna. Jag hoppas verkligen att vi når fram till det målet.
Jag fortsätter med hur man kan underlätta för medborgarna. Det är positivt att EU nu har satt ett tak för mobiltaxan, för det blir dyra samtal. Här kan vi jobba vidare och försöka få fram en Öresundstaxa. Det går kanske också att lösa i kontakt med telefonbolagen. Jag tror att det finns något bolag som redan har börjat erbjuda den tjänsten. Vi ska jobba på alla nivåer, i samarbetet mellan Danmark och Sverige, på EU-nivå, i det nordiska samarbetet och självfallet också tillsammans med telefonoperatörer.
Men vi har fortfarande problemet med bredband så fort man ger sig ut och surfar på nätet. Det kan handla om en Öresundspendlare som sitter på tåget. När man passerar landsgränsen är det risk att det plötsligt blir väldigt dyrt att surfa. Det är någonting som EU har börjat diskutera och där vi kan trycka på.
När det gäller den gemensamma arbetsmarknaden har ministern själv tagit upp ett par exempel där man har kunnat lösa problemet för människor som drabbas. Det handlar om långtidssjukskrivna och människor som får deltidsjobb på andra sidan sundet. Jag tycker att det talar för att det går att lösa även andra problem, till exempel detta med praktik på andra sidan gränsen. Många Malmöbor, till exempel, är arbetslösa i dag, och de skulle gynnas av att få en praktikplats i Danmark. Jag hoppas att vi kan försöka komma runt problemen med detta.
Det har också varit föräldralediga som plötsligt har upptäckt att andra föräldralagar gäller i Danmark än i Sverige. Sådant måste man både informera om och försöka förebygga genom någon form av avtal över sundet.
Det är viktigt att nämna att det inte bara är vi som är missnöjda. Även danskarna är missnöjda med en hel del. Det ökar möjligheten att samarbeta och lösa gemensamma problem. Danskar som har flyttat till Sverige är missnöjda med att de har tappat rösträtten. Det är en fråga som vi också skulle kunna lösa.
Anf. 39 JOHAN LINANDER (c):
Fru talman! Det finns många gränshinder kvar. En del har tagits bort, och en del borde verkligen tas bort. Efter att ha lyssnat på Hillevi Larsson kan jag inte låta bli att nämna att just det bredbandsabonnemang jag har – jag lovar att jag inte tänker nämna vilket jag har, fru talman, som jag inte är så nöjd med i övrigt – fungerar med samma fasta taxa i både Danmark och Sverige.
Jag tänkte återkomma till Gränshindersforum som nu arbetar. Vår svenska representant Pia Kinhult är regionråd i Region Skåne. Om inte Hillevi Larsson känner att hon vill diskutera frågorna med en politisk motståndare i valrörelsetider finns den danske socialdemokratiske representanten Ole Stavad. Hillevi Larsson får gärna använda sina socialdemokratiska kontakter för att påverka på den danska sidan.
Det finns också en rad andra, som jag menar, gränshinder för utvecklingen av Öresundsintegrationen. De är väl egentligen inte Gränshindersforums frågor utan snarare sådana vi riksdagsledamöter och våra kolleger i Folketinget måste lösa, till exempel valutafrågan. Det är ett av de största problemen. Jag tror att en gemensam valuta skulle lösa en del problem.
Sedan finns det ytterligare kommunikationsfrågor. Språkförståelsen är fortfarande ett stort problem. Vi måste ha bättre danskundervisning i framför allt de skånska skolorna. Jag tror inte att det är så relevant i Haparanda, men där får de gärna lära sig finska. I skånska skolor borde vi ha bättre danskundervisning och gärna svenskundervisning på den danska sidan. Målet måste vara att det ska vara lika enkelt att bo och leva på olika sidor om Öresund som inom Sverige eller inom Danmark.
Anf. 40 HANS WALLMARK (m):
Herr talman! Vi diskuterar något så viktigt som Öresundsintegration. Det är en viktig fråga för hela Sydsverige, inklusive Blekinge, herr talman.
Det finns flera aspekter på integration. Som ledamot av Nordiska rådet har jag också möjlighet att ställa skriftliga frågor till de olika nordiska regeringarna och de har en skyldighet att ge skriftliga svar. Jag har just ställt frågor om varför det är problem med bank- och kortavgifter. Hillevi Larsson nämnde rösträtten, nämligen att danska medborgare inte får rösta i folketingsvalet om de bor utanför sitt lands gränser. Det uppfattas som konstigt, framför allt när ca 30 000 danskar bor på den svenska sidan.
Det handlar också om narkotikapolitiken. Vi har helt olika narkotikapolitisk syn i Skåne och på den danska sidan. Det ger långsiktigt allvarliga problem.
Låt mig nämna andra frågor. Nu när det danska och det svenska postväsendet har gått samman skulle idén om ett svensk-danskt eller kanske, i all ödmjukhet, skånsk-själländskt porto vara bra. Det är rätt konstigt att det tar längre tid och är dubbelt så dyrt att skicka ett brev från Ängelholm till Köpenhamn än från Ängelholm till Kiruna. Det uppfattas som lite märkligt. Det är i all enkelhet en sådan fråga som man kan göra något åt. Här har vi moderater från Skåneområdet väckt en motion i frågan.
Hillevi Larsson nämnde Öresundsbron, som betyder mycket. Det var ett beslut som fattades av regeringen 1994. Det var ett klokt beslut, och det har bidragit mycket till integrationsmotorn. Därför är det också väsentligt att vi nu undersöker fortsättningen, nämligen en fast förbindelse i den norra delen av området, förslagsvis mellan Helsingborg och Helsingör. Jag är oerhört glad åt regeringens signaler att öppna för en fast förbindelse i området.
Sedan finns, som jag tidigare har nämnt, extraknäcksförbudet.
Jag tillhör dem, herr talman, som tycker att Skåne- och Öresundsfrågor inte nödvändigtvis ska hanteras av Utrikesdepartementet. Där är de i allra högsta grad nationella när det gäller tillväxtpolitik.
Anf. 41 Statsrådet CRISTINA HUSMARK PEHRSSON (m):
Herr talman! Vi har pratat mycket om gränshinder. Jag satt häromdagen på tåget mellan Malmö och Köpenhamn. Det är fascinerande att se hur många som går på tåget och följer med över på den danska sidan, de dricker sitt morgonkaffe och läser sin tidning. Det är som att åka mellan Malmö och Helsingborg på väg till jobbet. Det är inget konstigt med det. Många människor ser det som en vanlig transportväg till sitt arbete och tänker inte på att de passerar över till ett annat land.
Vi har haft en son som har gått på en fantastiskt bra dansk praktikskola med grön utbildning. Det var en praktikutbildning – lärlingsutbildning – som saknades vid det tillfället i Sverige. Han gjorde utbildningen i Danmark. Det var inget konstigt med det.
Många gränshinder har lösts. Vi hörde att Nordiska ministerrådet har konstaterat att trettiotalet gränshinder är lösta. Det underlättar lite, men självklart återstår mycket. Mycket är på gång när det gäller skola, validering av vissa yrkesutbildningar och mycket annat. Vad som är viktigt är att vi inte ska skapa nya gränshinder. Vi måste på något sätt ha en nordisk samsyn när vi implementerar EU-lagstiftning på nationell nivå, det vill säga att vi inte gör olika saker i länderna så att vi sedan får lägga ned mycket arbete på att ordna till dem i slutändan. Mycket har gjorts, mycket är på gång och vi måste se till att vi inte skapar nya svårigheter och hinder.
På något sätt känns det som att vi ibland säger att det inte ska finnas några gränshinder över huvud taget. Men vi är faktiskt två länder. Vi har olika parlament, skattelagstiftningar och socialförsäkringslösningar som många gånger går i varandra. Ruckar vi på skattesatserna där får det konsekvenser för socialförsäkringarna där. Gör vi en Öresundsintegration med bara Själland och Skåne, var hamnar då övriga Sverige och var hamnar Jylland? Vi får akta oss lite grann så att vi inte gör alldeles för unika saker bara för detta område. Då bygger vi upp nya hinder – kanske inom våra länder. Men självklart ska vi underlätta så mycket som möjligt.
Då kommer jag in på hur viktigt det är med information. Øresunddirekt måste ge bra information. Det gäller även i de andra gränsområdena mot Norge och Finland. Enskilda, studerande, företagare och andra ska få en korrekt och riktig information. Jag var vid gränsen mot Norge i Eda kommun och träffade där representanter för Grensetjänsten. Man samlar myndigheterna från båda länderna. Vid till exempel ett problem i skattelagstiftningen eller på skatteområdet säger man till representanter från myndigheter i Sverige och Norge att lösa problemet. Mycket har visat sig inte bara ha med lagstiftning och regler att göra utan mycket ligger på myndighetsnivå. Vi har kunnat konstatera att det har varit en del missuppfattningar. Det framkom inte minst när arbetsmarknadsministrarna i Sverige och Danmark träffades. Grensetjänsten har löst en hel del av problemen.
Jag hoppas att Hillevi Larsson och jag kan mötas senare i samband med att regeringens skrivelse om nordiskt samarbete 2009 ska debatteras omkring den 20 eller 22 juni. Där står det mycket om dessa viktiga frågor.
Det är viktigt att informationsenheterna på Øresunddirekt får en bra och riktig ekonomi så att de kan utföra sitt arbete. Då kan vi tillfälligt lösa de svåra problemen.
Anf. 42 HILLEVI LARSSON (s):
Herr talman! Mina regionala kolleger har nämnt många bra exempel, till exempel gemensamt porto, danskundervisning i svenska skolor och svenskundervisning i danska skolor. Det är egentligen ganska självklart.
En annan viktig fråga är pendlarkort. Ju fler som pendlar, ju viktigare är det att ha ett regionalt pendlarkort. Kostnaderna springer i väg, inte minst för fattiga studenter. Det är positivt att man kan studera på andra sidan Sundet.
I fråga om infrastruktur är en fast förbindelse mellan Helsingör och Helsingborg ett bra förslag. Det leder till att det inte bara blir fokus på Malmö. Jag är i och för sig från Malmö och vill gynna Malmö, men jag tycker att det är viktigt att hela Skåne gynnas. Det är bra för både Malmö och hela Sverige. Då blir det en förbindelse även där, och det är positivt. Det är klart att sådana projekt kostar, men vi kan nu se vinsterna med Öresundsbron.
En annan viktig fråga där vi också kan samarbeta med Danmark och som ligger i båda ländernas intresse är höghastighetståg. För miljöns skull är det viktigt att ta fram detta som ett alternativ till flyget.
Med längre resor kan man inte komma ifrån att det blir en rejäl tidsförlust, speciellt för pendlare. Om man då satsar mer på höghastighetståg kan man komma runt tidsförlusten, och det kan till och med bli en tidsvinst. Det ligger alltså i vårt intresse att satsa på det – jag tror att det kommer att innebära en positiv utveckling på alla andra områden också.
Sedan gäller det de psykologiska hindren som vi måste komma över, och det är språk och kultur. Det är viktigt att vi inte bygger upp nya hinder. Digital-tv och digitalradio är ett sådant problem, där vi kan se att många nu tappar möjligheten att se dansk tv från Sverige och svensk tv från Danmark. Vi måste jobba vidare med det.
Avslutningsvis vill jag säga att jag gärna debatterar det nordiska samarbetet den 22 juni. Jag hade i och för sig inte tänkt stanna för kungabröllop, men för det stannar jag gärna.
Anf. 43 Statsrådet CRISTINA HUSMARK PEHRSSON (m):
Herr talman! Men bröllopet är den 19 juni, så då går det väl bra den 22 juni.
Det är viktigt att fortsätta arbetet. Jag tror att hälso- och sjukvården har väldigt mycket att vinna på att ta till vara de bästa resurserna som finns inom områdena.
Vi debatterar i dag Öresundsregionen, men vi måste också blicka lite längre. Vi kan titta på Polen och Baltikum också inom det nordiska arbetet. Vi har en Östersjöstrategi som tack vare Sverige, Nordiska ministerrådet och EU har kommit att bli den strategi vi hoppats på. Det har också betydelse för Öresundsregionen hur Östersjöstrategin kommer att utvecklas och bli en region. Det är inte säkert att den region vi talar om i dag stannar vid den regionen, utan den kan utvecklas.
Utbildning är också väldigt viktigt. Sverige har satsat mycket pengar på Entreprenörsakademin, och jag såg att det i dag är 373 danska studenter och 1 863 svenska. Det är ett väldigt bra sätt att ha en gemensam utbildning, jobba med entreprenörskap, jobba i den här expansiva regionen och starta vidare arbete.
När det gäller EU har det antagits en konvention om att mina trygghetssystem ska följa mig var jag än befinner mig och arbetar in rättigheterna till dem i Europa. Detta kommer också att spela en väldigt viktig roll för min information om vilka rättigheter jag har inom de olika trygghetssystemen, pensioner och så vidare. Detta ska också överföras digitalt och kommer att följa med mig och ge mig en säkerhet när det gäller information om vad jag har haft rätt att arbeta in.
Det är mycket som har hänt, mycket är på gång och mycket återstår. Jag tänker fortsätta att arbeta med full kraft på detta, och jag välkomnar Hillevi Larsson att vara med i den debatten.
Överläggningen var härmed avslutad.
Befria Västsahara!
Debattartikel puclicerad i tidningen ETC 10 april 2010
Situationen för civilbefolkningen i det ockuperade Västsahara blir allt värre. Samtidigt fortsätter svenska fiskebåtar att fiska vid Västafrikas kust i strid mot folkrätten. Sverige, liksom övriga omvärlden, måste agera för ett fritt Västsahara innan katastrofen är ett faktum, skriver riksdagsledamoten Hillevi Larsson (S).
Västsahara är Afrikas sista koloni. Efter att tidigare ha lytt under spansk överhöghet blev Västsahara äntligen fritt 1975. Friheten varade dock bara några dagar innan grannländerna Marocko och Mauretanien ryckte in med tungt beväpnade trupper och ockuperade landet. Huvuddelen av befolkningen drevs på flykt och lever allt sedan dess i flyktingläger i öknen i Algeriet.
Inledningsvis försvarade sig västsaharierna mot sina ockupanter och snart drog sig Mauretanien tillbaka. Kampen leddes av Västsaharas befrielserörelse, Polisario Front. År 1991 övergick Polisario till fredlig kamp. Orsaken var att FN då gav västsaharierna nytt hopp genom att besluta att en folkomröstning skulle hållas där västsaharierna själva skulle få avgöra sin framtid.
Sedan dess har Marocko lyckats sabotera genomförandet av tio planerade folkomröstningar och ändrat befolkningssammansättningen i Västsahara. Marockanska bosättningar har upprättats och en minerad mur har byggts på ockuperad mark.
Marocko ägnar sig åt plundring av Västsaharas rika naturtillgångar – bland annat fosfat, olja och fisketillgångar. EU har ett fiskeavtal med Marocko, som innebär att europeiska fiskare får fiska i Västsaharas vatten, utan att Västsaharas folk tillfrågats eller får del av intäkterna. Detta avtal har fördömts av FN eftersom det strider mot folkrätten. Nu har till och med EU:s egna jurister underkänt avtalet!
Sverige har som enda land i EU sagt nej till fiskeavtalet. Men det har inte hindrat svenska fiskebåtar från att ”flagga ut” och fortsätta fiska vid Västsaharas kust i strid med folkrätten och Sveriges utrikespolitik. Det har även visat sig att fiskoljekapslar, utvunna ur fisk från Västsahara, kunnat säljas i svenska hälsokostbutiker utan att västsaharierna fått någon del av intäkterna. Därmed riskerar svenska konsumenter att bli delaktiga i brott mot folkrätten!
Snart är det dags att förlänga Fiskeavtalet. Då bör vi från svensk sida kräva att avtalet sägs upp. Vi bör även kräva att det samarbetsavtal som finns mellan EU och Marocko suspenderas, eftersom det innefattar Västsahara.
Den humanitära situationen i Algeriets flyktingläger är mycket dålig och förvärras hela tiden. Det ekonomiska stödet från både FN och EU har minskat under senare år, med påtagliga negativa effekter i form av vatten-, mat- och medicinbrist i lägren. Biståndet till flyktingarna måste snarast utökas.
En rad organisationer, inklusive Amnesty och Human Rights Watch, kräver att FN ska ge sin övervakningsstyrka i Västsahara, MINURSO, mandat att registrera och rapportera Marockos brott mot de mänskliga rättigheterna på ockuperad mark. I dag släpper Marocko varken in journalister eller internationella observatörer i Västsahara som kan rapportera om vad som händer, trots att det strider mot gällande FN-resolutioner.
Situationen för civilbefolkningen i det ockuperade Västsahara har förvärrats. De senaste åren har otaliga västsaharier dömts i rättsvidriga processer, berövats sina jobb och sin lön, relegerats från skolor, förflyttats med tvång eller fått se sina hem skövlade. Många har också trakasserats, misshandlats, våldtagits, torterats, fängslats och mördats. På senare tid har förföljelsen mot människorättsaktivister trappats upp. Kampen för självständighet betecknas som landsförräderi och kan straffas med döden.
Västsahariernas tålamod är inte oändligt. Om omvärlden ställer sig kallsinnig till de rättmätiga kraven finns en överhängande risk att striderna åter blossar upp. Sverige bör i detta sammanhang arbeta förebyggande i stället för att vänta tills katastrofen är ett faktum. Vi måste verka för att FN ser till att den utlovade folkomröstningen snarast genomförs.
Det är nu också dags att Sverige ansluter sig till de länder som erkänt Västsahara som ett land. Sverige skulle därmed som första land i Europa ge ett erkännande åt västsahariernas fredliga kamp för att återfå det land som stals från dem av Marocko för 35 år sedan. Genom att inte erkänna Västsahara legitimerar man Marockos orättmätiga krav på att räkna Västsahara som en del av Marocko.
Hillevi Larsson
Riksdagsledamot (S)
Situationen för civilbefolkningen i det ockuperade Västsahara blir allt värre. Samtidigt fortsätter svenska fiskebåtar att fiska vid Västafrikas kust i strid mot folkrätten. Sverige, liksom övriga omvärlden, måste agera för ett fritt Västsahara innan katastrofen är ett faktum, skriver riksdagsledamoten Hillevi Larsson (S).
Västsahara är Afrikas sista koloni. Efter att tidigare ha lytt under spansk överhöghet blev Västsahara äntligen fritt 1975. Friheten varade dock bara några dagar innan grannländerna Marocko och Mauretanien ryckte in med tungt beväpnade trupper och ockuperade landet. Huvuddelen av befolkningen drevs på flykt och lever allt sedan dess i flyktingläger i öknen i Algeriet.
Inledningsvis försvarade sig västsaharierna mot sina ockupanter och snart drog sig Mauretanien tillbaka. Kampen leddes av Västsaharas befrielserörelse, Polisario Front. År 1991 övergick Polisario till fredlig kamp. Orsaken var att FN då gav västsaharierna nytt hopp genom att besluta att en folkomröstning skulle hållas där västsaharierna själva skulle få avgöra sin framtid.
Sedan dess har Marocko lyckats sabotera genomförandet av tio planerade folkomröstningar och ändrat befolkningssammansättningen i Västsahara. Marockanska bosättningar har upprättats och en minerad mur har byggts på ockuperad mark.
Marocko ägnar sig åt plundring av Västsaharas rika naturtillgångar – bland annat fosfat, olja och fisketillgångar. EU har ett fiskeavtal med Marocko, som innebär att europeiska fiskare får fiska i Västsaharas vatten, utan att Västsaharas folk tillfrågats eller får del av intäkterna. Detta avtal har fördömts av FN eftersom det strider mot folkrätten. Nu har till och med EU:s egna jurister underkänt avtalet!
Sverige har som enda land i EU sagt nej till fiskeavtalet. Men det har inte hindrat svenska fiskebåtar från att ”flagga ut” och fortsätta fiska vid Västsaharas kust i strid med folkrätten och Sveriges utrikespolitik. Det har även visat sig att fiskoljekapslar, utvunna ur fisk från Västsahara, kunnat säljas i svenska hälsokostbutiker utan att västsaharierna fått någon del av intäkterna. Därmed riskerar svenska konsumenter att bli delaktiga i brott mot folkrätten!
Snart är det dags att förlänga Fiskeavtalet. Då bör vi från svensk sida kräva att avtalet sägs upp. Vi bör även kräva att det samarbetsavtal som finns mellan EU och Marocko suspenderas, eftersom det innefattar Västsahara.
Den humanitära situationen i Algeriets flyktingläger är mycket dålig och förvärras hela tiden. Det ekonomiska stödet från både FN och EU har minskat under senare år, med påtagliga negativa effekter i form av vatten-, mat- och medicinbrist i lägren. Biståndet till flyktingarna måste snarast utökas.
En rad organisationer, inklusive Amnesty och Human Rights Watch, kräver att FN ska ge sin övervakningsstyrka i Västsahara, MINURSO, mandat att registrera och rapportera Marockos brott mot de mänskliga rättigheterna på ockuperad mark. I dag släpper Marocko varken in journalister eller internationella observatörer i Västsahara som kan rapportera om vad som händer, trots att det strider mot gällande FN-resolutioner.
Situationen för civilbefolkningen i det ockuperade Västsahara har förvärrats. De senaste åren har otaliga västsaharier dömts i rättsvidriga processer, berövats sina jobb och sin lön, relegerats från skolor, förflyttats med tvång eller fått se sina hem skövlade. Många har också trakasserats, misshandlats, våldtagits, torterats, fängslats och mördats. På senare tid har förföljelsen mot människorättsaktivister trappats upp. Kampen för självständighet betecknas som landsförräderi och kan straffas med döden.
Västsahariernas tålamod är inte oändligt. Om omvärlden ställer sig kallsinnig till de rättmätiga kraven finns en överhängande risk att striderna åter blossar upp. Sverige bör i detta sammanhang arbeta förebyggande i stället för att vänta tills katastrofen är ett faktum. Vi måste verka för att FN ser till att den utlovade folkomröstningen snarast genomförs.
Det är nu också dags att Sverige ansluter sig till de länder som erkänt Västsahara som ett land. Sverige skulle därmed som första land i Europa ge ett erkännande åt västsahariernas fredliga kamp för att återfå det land som stals från dem av Marocko för 35 år sedan. Genom att inte erkänna Västsahara legitimerar man Marockos orättmätiga krav på att räkna Västsahara som en del av Marocko.
Hillevi Larsson
Riksdagsledamot (S)
Hög tid för Ö-råd
Artikel av Heidi Avellan publicerad på sydsvenskan.se 10 april 2010
Alla dessa publikationer gör mig lite uppgiven. Överst i högen ligger nu Örus – Öresundsregional utvecklingsstrategi från Öresundskomiteen – och det är inget fel på den. Det är bara det att Öresundsregionen ännu tio år efter Broöppningen är så mycket av ett projekt som grupper och kommittéer funderar kring, istället för en vardag som tuffar på.
Också Örus beskriver hur bra det är att bo här, hur fint arbetsmarknaden, kommunikationerna, forskningssamarbetet, näringslivet och kulturen utvecklas. Men att det kunde gå bättre ... Och så, lite hovsamt, en lista med allt som politikerna kunde göra för regionen.
Allt som politikerna borde göra.
Måste göra.
Politikerna i Köpenhamn och Stockholm, där makten finns.
Men från Stockholm syns Öresundsregionen inte, till Stockholm hörs Öresundsregionens gnäll inte.
Trots att Öresund är Nordens mest tätbefolkade område, med 3,7 miljoner invånare och god ekonomisk utveckling så tas området inte riktigt på allvar där.
Tramshat och fördomar fortsätter istället att frodas, även om torsdagens Schulman i P1 var extremt: här kopplades Skåne samman med mord, rasism och etnisk förföljelse och kallades ”vårt svar på Louisiana” och ”gegglandet”, medan skånskan påstods låta ”ungefär som när man kräks” ... Dödsmisshandeln i Landskrona blev också kollektivt skånsk, av bara farten.
Så intelligensbefriat antiskånska är väl ändå bara Alex Schulman och hans mamma Lisette?
När innevarande mandatperiod var ung visade nordiska samarbetsministern Cristina Husmark Pehrsson (M) intresse för regionens problem, bland annat med en Öresundshearing här i Malmö. Sedan dess har inte mycket hänt.
Riksdagsledamot Hillevi Larsson (S) mötte henne i en interpellationsdebatt igår och frågade om ministerns initiativ för att öka integrationen.
Larsson konstaterar (se Aktuella frågor 8.4) att regeringen gjort för lite för att förbättra integrationen och stärka tillväxten. Hon efterlyste en gemensam taxa för mobiltelefoni och mobilt bredband, gemensamt pendlarkort, möjlighet att praktisera i grannlandet och få ersättning från a-kassan i det land där man jobbar.
Det viktigaste kom alldeles på slutet – Larsson är väl medveten om S-regeringars roll i problemet: ett nytt skatteavtal mellan Sverige och Danmark, så att alla betalar skatt där de bor, inte, som nu, där de arbetar.
Under tio år med Bron har ju Malmö blivit mera danskt: 7,2 procent av invånarna i Oxie är födda i Danmark, för hela staden är andelen 3,1 procent. Och varje dag pendlar över 20 000, mest för att jobba på danska sidan.
Svaret?
Ministern sade att 30 nordiska gränshinder har försvunnit sedan 2007. Men det orättvisa skatteavtalet – som gör att Danmark får skatteintäkterna och Malmö bär kostnaderna för kommunal service till pendlarna – består:
”I täta kontakter med Danmark kring detta avtal har det framkommit att man från dansk sida inte är intresserad av att diskutera några förändringar.”
Nej, ingen ger väl bort skatteintäkter frivilligt. Och felet är knappast den borgerliga regeringens, det var en S-regering som slöt det galna avtalet. Men följden blir att pendling och dansk inflyttning blir dyrt för Malmö.
Och att danskar på sikt riskerar att bli ”danskjävlar”.
Innan Bron fanns kraxade olyckskorparna om att de kulturella skillnaderna är så stora att folk inte skulle flytta över Sundet. Fel hade de, men frågan är om utvecklingen fortsätter, trots att Citytunneln snart kortar resan.
Bopriserna på den danska sidan har sjunkit och där byggs hela nya stadsdelar. Tappar den danska ekonomin fart så jobbutbudet minskar så försvinner också incitamenten för många skåningar att pendla.
För pendlarens vardag är knepig med hög brotaxa, överfulla tåg som inte håller tidtabell och trassel med myndigheterna. Också näringsliv och forskning skulle gynnas av enklare regler.
Vad regionen egentligen behöver mest nu är därför inte bättre infrastruktur, utan mera muskler.
Gärna ett eget Øresundsråd med mandat att fatta beslut som berör hela regionen.
En gemensam region blir det först då det också finns en politisk Bro, när beslutsfattare som inte representerar bara den ena parten kan fatta beslut för Öresundsregionens bästa.
Tio år med Bron kommer att firas med besked.
Med rätta.
För pyloner, betong och vajrar bidrar till att ändra en hel region. Men denna vackra ingenjörskonst är bara själva förutsättningen. Det var först när Bron öppnades som det verkliga regionbyggandet började. Det arbetet är inte klart.
Det kommer att höras många vackra ord under festligheterna. Och ord är fint.
Men handlingar är finare – och det som regionen nu behöver är inte middagstal och festkostym utan uppkavlade ärmar – och reformer som gör det lättare att leva som Øresundsborgere.
Alla dessa publikationer gör mig lite uppgiven. Överst i högen ligger nu Örus – Öresundsregional utvecklingsstrategi från Öresundskomiteen – och det är inget fel på den. Det är bara det att Öresundsregionen ännu tio år efter Broöppningen är så mycket av ett projekt som grupper och kommittéer funderar kring, istället för en vardag som tuffar på.
Också Örus beskriver hur bra det är att bo här, hur fint arbetsmarknaden, kommunikationerna, forskningssamarbetet, näringslivet och kulturen utvecklas. Men att det kunde gå bättre ... Och så, lite hovsamt, en lista med allt som politikerna kunde göra för regionen.
Allt som politikerna borde göra.
Måste göra.
Politikerna i Köpenhamn och Stockholm, där makten finns.
Men från Stockholm syns Öresundsregionen inte, till Stockholm hörs Öresundsregionens gnäll inte.
Trots att Öresund är Nordens mest tätbefolkade område, med 3,7 miljoner invånare och god ekonomisk utveckling så tas området inte riktigt på allvar där.
Tramshat och fördomar fortsätter istället att frodas, även om torsdagens Schulman i P1 var extremt: här kopplades Skåne samman med mord, rasism och etnisk förföljelse och kallades ”vårt svar på Louisiana” och ”gegglandet”, medan skånskan påstods låta ”ungefär som när man kräks” ... Dödsmisshandeln i Landskrona blev också kollektivt skånsk, av bara farten.
Så intelligensbefriat antiskånska är väl ändå bara Alex Schulman och hans mamma Lisette?
När innevarande mandatperiod var ung visade nordiska samarbetsministern Cristina Husmark Pehrsson (M) intresse för regionens problem, bland annat med en Öresundshearing här i Malmö. Sedan dess har inte mycket hänt.
Riksdagsledamot Hillevi Larsson (S) mötte henne i en interpellationsdebatt igår och frågade om ministerns initiativ för att öka integrationen.
Larsson konstaterar (se Aktuella frågor 8.4) att regeringen gjort för lite för att förbättra integrationen och stärka tillväxten. Hon efterlyste en gemensam taxa för mobiltelefoni och mobilt bredband, gemensamt pendlarkort, möjlighet att praktisera i grannlandet och få ersättning från a-kassan i det land där man jobbar.
Det viktigaste kom alldeles på slutet – Larsson är väl medveten om S-regeringars roll i problemet: ett nytt skatteavtal mellan Sverige och Danmark, så att alla betalar skatt där de bor, inte, som nu, där de arbetar.
Under tio år med Bron har ju Malmö blivit mera danskt: 7,2 procent av invånarna i Oxie är födda i Danmark, för hela staden är andelen 3,1 procent. Och varje dag pendlar över 20 000, mest för att jobba på danska sidan.
Svaret?
Ministern sade att 30 nordiska gränshinder har försvunnit sedan 2007. Men det orättvisa skatteavtalet – som gör att Danmark får skatteintäkterna och Malmö bär kostnaderna för kommunal service till pendlarna – består:
”I täta kontakter med Danmark kring detta avtal har det framkommit att man från dansk sida inte är intresserad av att diskutera några förändringar.”
Nej, ingen ger väl bort skatteintäkter frivilligt. Och felet är knappast den borgerliga regeringens, det var en S-regering som slöt det galna avtalet. Men följden blir att pendling och dansk inflyttning blir dyrt för Malmö.
Och att danskar på sikt riskerar att bli ”danskjävlar”.
Innan Bron fanns kraxade olyckskorparna om att de kulturella skillnaderna är så stora att folk inte skulle flytta över Sundet. Fel hade de, men frågan är om utvecklingen fortsätter, trots att Citytunneln snart kortar resan.
Bopriserna på den danska sidan har sjunkit och där byggs hela nya stadsdelar. Tappar den danska ekonomin fart så jobbutbudet minskar så försvinner också incitamenten för många skåningar att pendla.
För pendlarens vardag är knepig med hög brotaxa, överfulla tåg som inte håller tidtabell och trassel med myndigheterna. Också näringsliv och forskning skulle gynnas av enklare regler.
Vad regionen egentligen behöver mest nu är därför inte bättre infrastruktur, utan mera muskler.
Gärna ett eget Øresundsråd med mandat att fatta beslut som berör hela regionen.
En gemensam region blir det först då det också finns en politisk Bro, när beslutsfattare som inte representerar bara den ena parten kan fatta beslut för Öresundsregionens bästa.
Tio år med Bron kommer att firas med besked.
Med rätta.
För pyloner, betong och vajrar bidrar till att ändra en hel region. Men denna vackra ingenjörskonst är bara själva förutsättningen. Det var först när Bron öppnades som det verkliga regionbyggandet började. Det arbetet är inte klart.
Det kommer att höras många vackra ord under festligheterna. Och ord är fint.
Men handlingar är finare – och det som regionen nu behöver är inte middagstal och festkostym utan uppkavlade ärmar – och reformer som gör det lättare att leva som Øresundsborgere.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
