IP Barnfattigdom

Interpellation ang. barnfattigdom inlämnad 10 maj 2010


till socialminister Göran Hägglund (kd)

Barnfattigdomen har tyvärr ökat i Sverige under senare år.

År 2006 var andelen fattiga barn i Sverige 11,9 procent enligt Rädda Barnens undersökningar. Det betyder att 229 000 barn levde i fattigdom. Mellan 2006 och 2010 beräknas barnfattigdomen ha ökat med närmare 50 procent. Detta innebär ca 350 000 fattiga barn nu under regeringens fjärde regeringsår.

Barnfattigdom drabbar särskilt barn till ensamstående föräldrar, långvarigt arbetslösa eller sjuka föräldrar, överskuldsatta föräldrar samt barn i familjer där ett barn har en funktionsnedsättning. Var fjärde ensamstående mamma är i dag fattig, vilket också leder till barnfattigdom i dessa familjer.

Barn i fattiga familjer drabbas ofta av ett utanförskap både på fritiden, eftersom de inte har råd att delta i sociala aktiviteter, och i skolan, där extra avgifter begränsar deras deltagande på till exempel utflykter, skolresor och klassfester.

En del av de fattiga barnen kan inte ens äta sig mätta varje dag, för att familjen inte har råd med lagad mat varje kväll.

De fattigaste familjerna kan bli beroende av välgörenhet för att klara sig. Matpaket från kyrkan har för de mest utsatta blivit ett nödvändigt inslag för att få vardagen att gå ihop.

Denna utveckling är oroande. I en välfärdsstat ska vi kunna garantera att alla barn har en grundtrygghet, ingen ska behöva vara beroende av allmosor för att kunna äta sig mätt!

Samtidigt som barnfattigdomen ökar växer klyftorna mellan barn ur olika grupper. Vi kan se stora skillnader mellan barn med utländsk och svensk bakgrund, barn med ensamstående och sammanboende föräldrar, barn i de fattigaste och rikaste familjerna, barn i rikare och fattigare stadsdelar i storstäderna och barn i rika respektive fattiga kommuner.

Som ett exempel på skillnader mellan kommuner kan nämnas att 30,3 procent av barnen i Malmö är fattiga – högst i Sverige. I den lilla välbärgade grannkommunen Lomma är andelen fattiga barn bara 3,3 procent.

Väl fungerande familjestöd i form av till exempel barnbidrag, föräldraförsäkring, underhållsstöd och bostadsbidrag är betydelsefulla för att minska barnfattigdomen.

Genom att hjälpa föräldrarna hjälper man också barnen. Anständiga ekonomiska villkor för arbetslösa och sjuka är också bra för deras barn. Genom att hävda rätten till heltid för deltidsarbetslösa kan fler försörja sig på sin lön, och då kan de även försörja sin familj. Barnomsorg på obekväm arbetstid möjliggör för fler ensamstående att kombinera arbete och familj, och därmed också försörja barnen. Bättre möjligheter till skuldsanering innebär en chans för överskuldsatta föräldrar att komma igen. Som systemet ser ut i dag tvingas de leva på existensminimum, under socialbidragsnivån, även om de arbetar och får lön. Detta går självklart ut över barnen i dessa familjer.

Mina frågor till socialministern är:

Vad gör socialministern och regeringen åt den växande barnfattigdomen?

Hur kan socialministern och regeringen stödja föräldrarna för att på så sätt förbättra de ekonomiska villkoren för barnen?

Kan socialministern på något sätt verka för att mildra konsekvenserna av förd politik för sjuka och arbetslösa föräldrar så att politiken inte går ut över barnen?


Hillevi Larsson (s)

Riksdagsdebatt Expropriation

Ersättning vid expropriation måndag 21 juni 2010

Anf. 1 HILLEVI LARSSON (s):
Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till vår gemensamma reservation.
Expropriation kan man säga är att ta egendom från någon, men man gör det i det allmännas intresse. Det är en avvägning mellan olika intressen, å ena sidan den enskilda äganderätten och å andra sidan det allmänna intresset. Det kan handla om alltifrån naturskydd till infrastruktur, telenät, alltså allmänna behov, för det gemensamma bästa.
Det är viktigt att göra denna avvägning på rätt sätt. Det blir inte automatiskt bättre för att man väger över för mycket åt det ena eller det andra hållet, utan det är viktigt att ha balans. Vi tycker att man har gått lite väl långt i den här avvägningen och dessutom inför ett schablontillägg. Tidigare beräknade man marknadsvärdet på den egendom som man tog i anspråk, som man exproprierade.
Enligt det nya förslaget ska man lägga på ett schablontillägg på 25 procent av det beräknade marknadsvärdet. Det är här vi har lite problem. Dessa 25 procent är inte anpassade efter värdet på egendomen, utan det blir mer ju högre marknadsvärde egendomen har. De som redan får mest pengar får ännu mer med det här schablontillägget.
Risken är att de som får in en massa pengar är kommersiella fastighetsägare som har egendomar med höga värden. Det kan gälla fastigheter i storstäder som värderas högt. Det kan till och med handla om juridiska personer som äger fastigheter.
Å andra sidan har vi privatpersoner till exempel på landsbygden där marknadsvärdet på deras egendom kanske inte räknas så högt. Det kan i många fall handla om deras bostadshus. Man rycker undan mattan för deras verksamhet att försörja sig med men även för deras hem. Det är svårt att beräkna det i pengar.
Tyvärr tror jag att det kan upplevas väldigt orättvist om kommersiella aktörer eller sådana som inte har direkt koppling till fastigheten, juridiska personer till exempel, får ut en massa pengar, medan privatpersonerna drabbas väldigt hårt. De får visserligen schablontillägget på 25 procent, men det blir mycket mindre med hänsyn till att den ursprungliga summan är så mycket lägre i och med att en liten fastighet i en liten kommun i Sverige kan ha ett ganska lågt marknadsvärde.
Därför vänder vi oss mot schablontillägget.
Det finns även risk för att det här leder till ökade kostnader för det allmänna. Det finns många viktiga saker som det allmänna måste kunna göra. Det handlar om att skydda orörd natur till exempel, om infrastruktur och så vidare för att tillgodose de allmänna intressena.
I den proposition som ligger till grund för det här ärendet sägs det att det inte blir någon ökad kostnad för det allmänna med schablontillägget. Det ska ske inom nuvarande ramar. Risken är att det i praktiken innebär en nedskärning, att det helt enkelt blir svårt att garantera det allmänna gemensamma bästa. Till exempel framförs av remissinstanserna risken att det kan innebära att det blir mindre pengar till att bevara naturen. Det är allvarligt för miljön och mångfalden.
Lagrådet instämmer i kritiken. Ärendet är inte fullständigt, utan det saknas en del väsentliga delar. En sådan gäller så kallad vinstdelning. Det är en utredning som ligger till grund för förslaget från regeringen. I utredningen för man en diskussion om det, ifall det är ett kommersiellt företag – det kan vara ett företag inom till exempel telefoni – som kommer att tjäna väldigt mycket pengar på att man exproprierar en lantbruksfastighet, är rimligt att lantbrukaren, eller vem det nu är, kan få del av framtida vinster, om det inte bara är till det allmännas intresse utan även genererar vinst. Då skulle man få lite extra ersättning utifrån att den som exproprierar får en stor vinst.
Denna fråga lämnar regeringen därhän. Man lämnar över den till en ny utredning. Det är en stor och väsentlig fråga i sammanhanget, likaså kostnadsersättning inom lantmäteriförrättningar. Det kan bli väldigt dyra processer för den enskilde. Stora kommersiella aktörer klarar det, medan den enskilde kan få det svårt ekonomiskt. Då är det risk att man viker sig för den starka parten därför att man är rädd för att kostnaden springer i väg.
Den här frågan lämnas också därhän. Vi är tveksamma till förslaget på grund av att schablonersättningen riskerar att bli orättvis, att det allmänna får svårare att bevara våra gemensamma intressen och att viktiga delar skjuts fram. Vi vill se de sammantagna effekterna innan förslag läggs fram. Det känns tyvärr som ett hastverk i och med att man inte har kommit med ett fullständigt förslag. Därför önskar vi att man bereder detta noggrannare och kommer tillbaka.

Debatt Björklund OB-dagis

Svar på interpellation om barnomsorg på obekväm arbetstid 8 juni 2010

Anf. 68 Utbildningsminister JAN BJÖRKLUND (fp):
Fru talman! Hillevi Larsson har frågat arbetsmarknadsministern om han avser att verka för barnomsorg på obekväm arbetstid för småbarnsföräldrar med obekväma arbetstider och om han avser att verka för att i synnerhet kvinnor inte ska tvingas gå ned i arbetstid eller säga upp sig för att barnomsorgen inte är anpassad efter verkligheten. Vidare har hon frågat om ministern avser att vidta åtgärder så att barnen inte ska få sämre omsorg bara för att deras föräldrar arbetar på obekväma arbetstider och åtgärder så att inte enbart familjen, utan även det offentliga, förutsätts ta ansvar för barnomsorg på obekväm arbetstid. Slutligen har Hillevi Larsson frågat vad ministern avser att göra för att tillgodose behovet av barnomsorg på obekväm arbetstid för alla småbarnsföräldrar som behöver det.
Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på den här interpellationen om barnomsorg.
Tillgången till god barnomsorg är en av grundförutsättningarna för att kvinnor och män ska kunna förena arbete och studier med familjeliv. Det är viktigt att såväl förutsättningarna för jämställdhet mellan kvinnor och män förbättras som att familjepolitiken präglas av ett tydligt barnperspektiv. Föräldrar ska också kunna känna sig trygga när det gäller sina barns omsorg, även om de arbetar andra tider än dagtid från måndag till fredag.
Blandningen av lek, lärande och omsorg gör den svenska förskolan uppskattad och unik. Självklart går det inte att bedriva samma pedagogiska verksamhet på kvällar och nätter som till exempel förskolan erbjuder på dagtid. Omsorg på obekväm arbetstid kan dock erbjudas på ett kvalitativt bra sätt genom nattöppna förskolor, familjedaghem eller barnvårdare i det egna hemmet.
Som jag tidigare har sagt här i kammaren ska föräldrar som har behov av omsorg utanför reguljär arbetstid få sitt behov prövat av kommunen. Regeringen behandlar frågan i förslaget till ny skollag som riksdagen kommer att rösta om inom kort. Där förtydligas att kommunen ska sträva efter att erbjuda omsorg för barn under den tid då förskola eller fritidshem inte erbjuds, i den omfattning det behövs med hänsyn till föräldrarnas förvärvsarbete och familjens situation i övrigt.
Att sträva efter innebär enligt lagen att en kommun inte utan vidare kan avstå från att tillhandahålla sådan omsorg. Ambitionen måste vara att tillhandahålla kommunalt finansierad omsorg även under så kallad obekväm arbetstid för barn till föräldrar som har behov av det. Kommunen bör för varje ansökan om plats göra en individuell bedömning och besluta därefter. Det ska även vara upp till kommunen att besluta i vilka former verksamheten ska bedrivas samt tidpunkten för när kvällsomsorgen tar vid efter dagtid.
Avslutningsvis noterar jag att Hillevi Larssons parti varken i sin följdmotion till skollagspropositionen eller i följdmotionen till regeringens vårbudget föreslår en generell rätt till barnomsorg på obekväm arbetstid.

Anf. 69 HILLEVI LARSSON (s):
Fru talman! Den här frågan tycker jag är viktig av många olika anledningar. Den första och mest självklara är arbetslinjen. Det är självklart jättepositivt att kunna arbeta även om man har familj. Den andra anledningen är barnen. Det blir en väldigt osäker situation för barnen om de ska forslas runt mellan ens släkt och vänner och kanske till och med få följa med på jobbet. Även de barnen har ju rätt till kvalitet.
Arbetslivet har förändrats mycket. Det blir allt vanligare med jobb på obekväm arbetstid. Det gäller inom vården, och det gäller inom handeln, där det dessutom allt oftare är kvällsöppet, och vi har hela kultursektorn och underhållningsindustrin. Det räcker att titta på vilka som jobbar där. Det är självklart en hel del småbarnsföräldrar.
Utvecklingen har inte hängt med här, utan på många håll är barnomsorgen anpassad efter att man jobbar bara dagtid och vardagar. Det är till och med så illa att många känner att man måste gå ned till deltid för att hinna hämta innan dagis stänger. Det leder till en kvinnofälla, för det är ofta kvinnan som går ned på deltid. I värsta fall kanske man till och med tvingas tacka nej till jobb för att man helt enkelt inte får ihop det med barnomsorgen.
I ett modernt samhälle måste självklart barnomsorgen vara anpassad efter föräldrarnas arbetstider, för själva poängen med barnomsorg är givetvis att barnen ska få god omsorg och pedagogisk utveckling. Men det råkar också vara så att barnomsorgen utnyttjas just när föräldrarna arbetar, och då måste den finnas även på obekväm arbetstid.
Det som jag tycker är allra värst är att problemet har förvärrats. Makalösa föräldrar har frågat kommunerna i Sverige hur det ser ut med barnomsorg på obekväm arbetstid. Tidigare var det ungefär hälften av kommunerna som erbjöd barnomsorg på obekväm arbetstid. År 2009, alltså rätt nyligen, var det 60 procent av kommunerna som inte erbjöd barnomsorg på obekväm arbetstid. Läget har alltså försämrats. Dessutom har vi hög arbetslöshet, så det är liksom ett dubbelt problem.
Regeringen vill inte lagstifta för att kräva att kommunerna ska göra någonting. Man vill inte heller skjuta till statsbidrag, vilket är en del i att kommuner med dålig ekonomi har svårt att klara uppdraget, och då blir det barnomsorg på obekväm arbetstid som de drar in. De kanske nätt och jämt lyckas erbjuda barnomsorg dagtid inom en viss tidsram så att föräldrar inte ska behöva vänta för länge, men det andra har de inte råd med. Därför skulle jag så klart önska dels ökade statsbidrag till kommunerna, dels en skärpning av lagen.
Vi socialdemokrater har diskuterat den här frågan med Vänstern och Miljöpartiet. De är positiva till att fler ska få tillgång till barnomsorg på obekväm arbetstid, så jag tror att det är fullt möjligt att vi också kan lagstifta om det. Men jag hoppas ändå att frågan ska lösas så snabbt som möjligt för alla småbarnsföräldrars och alla de berörda barnens skull.

Anf. 70 CARINA HÄGG (s):
Fru talman! Statsrådet! Det är en mycket angelägen fråga som Hillevi Larsson har lyft fram i sin interpellation som jag välkomnar. Jag välkomnar också att hon lyfte in Makalösa föräldrar.
I dag kan föräldraskapet och familjebildningarna se väldigt olika ut. Arbetslivet ser alltmer olika ut. Vi månar om en arbetslinje, och vi månar om att barnen ska ha rätt till en förskola med god kvalitet. Alla de delarna hänger ihop, och ska så göra. Därför är det viktigt att förskolan är en del av barnens uppväxt och också att föräldrarna kan känna en trygghet i att förskolan finns där när man behöver den. Särskilt i dessa tider med olika examens- och sommaraktiviteter och planeringsdagar är det många föräldrar, inte minst i den här regionen, som vittnar om att det är väldigt svårt att kombinera ett aktivt yrkesliv med att vara förälder. Allt fler krav ställs på att det är föräldrarna som ska vara flexibla i förhållande till förskolan och inte tvärtom, att förskolan ska vara flexibel utifrån föräldrarnas och barnens behov. Det är en del i att regeringen inte tar sitt ansvar, men också att man har valt att prioritera skattesänkningar framför kvaliteten i skola och barnomsorg. Man pressar ut ansvar på föräldrarna som naturligt borde ligga på förskolan i stället.
Det här är en fråga som jag inte kan se att man kan lösa på något annat sätt än att förskolan får de resurser som gör att man kan uppfylla de förväntningar vi har rätt att ha på den, men också att regeringen går från ord till att vara beredd att göra en lagreglering. Att en sådan inte kommer till bottnar naturligtvis i attityd.
Jag tänker på Ove Andersson, en moderat, som ställd inför föräldrarnas protester mot nedläggningen av kommunens enda nattis svarade: Skaffa man sig barn är man förpliktad att ta hand om dem. Barnens omsorg är inte samhällets business.
Jag tror att de här värderingarna finns som gör att man inte sätter ned foten och säger: Nej, vi vill ha en annan tingens ordning. Vi står på barnens sida och på de föräldrars sida som känner en stor trygghet i att ha en kvalitativt god barnomsorg på tider då man behöver arbeta.
Det här löser sig inte av sig självt. Hillevi Larsson beskrev väl att det är en problematik som är växande och att det inte går åt rätt håll. Då måste en regering ta sitt ansvar.
Regeringen har tidigare gått fram med snabba lagförslag som har varit ganska ogrundade. Vi har tidigare i dag hört att regeringen tror saker i stället för att visa konsekvensanalyser. Här har vi konsekvensanalyser och fakta. Nu är det bara för regeringen och statsrådet Björklund att gå till handling och skriva hur det ska regleras lagstiftningsmässigt.

Anf. 71 Utbildningsminister JAN BJÖRKLUND (fp):
Fru talman! Både Hillevi Larsson och Carina Hägg argumenterar för att föräldrar ska ha rätt att få barnomsorg också på obekväm arbetstid, alltså nattis och vad det kallas i debatten. Jag kan dock konstatera att Socialdemokraterna inte föreslår det. Det finns inga sådana förslag från deras parti.
Ni får övertyga ert eget parti först, Hillevi Larsson och Carina Hägg, och det finns nog ett skäl till att ni inte har lyckats med det: Det är en väldigt långtgående förändring ni föreslår.
Den lilla statsbidragsökning som finns i det socialdemokratiska budgetalternativet och som ska vara ett stimulansbidrag till barnomsorg på obekväm arbetstid räcker inte tillnärmelsevis för att införa en rätt till detta, utan det är en spottstyver som anslås i jämförelse med vad kostnaderna skulle bli.
Vidare skärper vi skollagen. Den 21 juni röstar riksdagen om regeringens förslag till ny skollag. Om förslaget går igenom kommer lagen att skärpas. Den blir skarpare än någonsin tidigare när det gäller att kräva att kommuner anstränger sig i situationer när föräldrar hör av sig och har detta behov. Den lag som nu föreslås av den borgerliga alliansregeringen, som ni förtalar så i era inlägg, är mycket strängare i dessa avseenden än den lag som gällde när det var socialdemokratisk regering. Det ställs alltså högre krav på kommunerna.
Det finns ett skäl till varför varken socialdemokratiska regeringar eller alliansregeringen anser att man kan ha samma rätt till barnomsorg dygnet runt som man har på dagtid. Låt mig utveckla det något.
Interpellanten uttryckte att barnomsorgen ska anpassas efter föräldrarnas arbetstider, punkt. Det fanns inget att problematisera. Jag vill dock komplettera det. När man får barn kan man som förälder inte utgå från att man i varje avseende kan leva exakt likadant som man gjorde innan man fick barn. Man måste kompromissa.
Låt mig ta ett konkret exempel. Om man jobbar natt i vården och går till kommunen och kräver barnomsorg nattetid är det rimligt att kommunen säger: Har du kollat om du kan jobba dagtid i stället? Det är först om det inte går att lösa som det blir en diskussion med kommunen. Det är en fullt rimlig attityd som jag tror att de flesta kommuner har oavsett politisk styrning. Det är inte en obetingad rättighet att få barnomsorg på natten.
Visst finns det ensamstående föräldrar; man kan ha skilt sig och så vidare. De flesta barn har dock trots allt två föräldrar. Att pappan har flyttat fråntar honom inte ansvar. Även fäder som inte bor med sina barn har ansvar för att ta hand om sina barn. Det är inte så att bara för att man har skilt sig ska samhället gå in och ta pappans ansvar. Här måste vi också vara tydliga och säga: Här finns en pappa; han ska också ta ansvar.
Har en arbetsgivare många anställda och kräver att de ska arbeta kvällar och nätter kan man diskutera arbetsgivarens ansvar för att hjälpa till att ordna barnomsorg. Allt är inte samhällets ansvar. Så resonerar både borgerliga och socialdemokratiska kommuner.
Man kan inte bara säga att förskolorna ska hålla öppet dygnet runt, utan man måste kunna problematisera det. Ert eget parti gör detta, även om ni två är väldigt långtgående. Det är inte riktigt så enkelt, och de budgetpengar som anslås i er budgetmotion räcker inte på långa vägar till den höga ambitionsnivå ni här argumenterar för.

Anf. 72 HILLEVI LARSSON (s):
Fru talman! Jag tror att de allra flesta småbarnsföräldrar sätter sina barn främst. Det förändrar livet att få barn. De flesta vill inget hellre än att kompromissa. Problemet är att arbetsgivarna sällan är lika villiga att kompromissa.
Jag har ett konkret fall från vården i Skåne. En kvinna som jobbade på ett sjukhus fick barn. När hon kom tillbaka från föräldraledigheten uppstod ett dilemma. På den här arbetsplatsen delade man på nattpassen eftersom det var mest rättvist. Arbetsgivaren gav kvinnan en tidsfrist. Hade hon inte löst problemet med barnomsorg inom en viss tid skulle hon bli uppsagd. Under tiden fick hennes kolleger rycka in och ta fler kvälls- och nattpass. När tiden gick ut hade hon inte lyckats ordna barnomsorg eftersom det inte fanns någon att tillgå, och hon blev uppsagd. Då gällde det att hitta ett nytt jobb, men är man utbildad inom vården har många jobb dessa villkor. Det är inte så lätt att hitta ett annat jobb med andra arbetstider.
Det är lätt att säga att arbetsgivaren ska ta ett ansvar, men i praktiken är det arbetsgivaren som bestämmer arbetstiderna. Det är inte heller så roligt för de kolleger som inte har småbarn att de alltid ska behöva jobba kväll och natt. Det kan vara jobbigt nog att ha obekväm arbetstid.
Problemet är att det blir den enskilde småbarnsföräldern som drabbas i praktiken och tvingas ge sig ut att söka ett nytt jobb utan någon garanti att hitta ett. Därför är det samhällets ansvar att fixa barnomsorgen.
Det är också bra för kommunernas ekonomi. Ju fler som arbetar och betalar skatt, desto mer resurser har kommunen att ordna både vanlig barnomsorg och barnomsorg på obekväm arbetstid.
Det är svårt att sätta en exakt gräns. Öppettiderna brukar vara 7–17. De tiderna kanske gällde förr i tiden. I dag är det dock många jobb som slutar kl. 17, och det räknas inte som obekväm arbetstid. Då kan det bli problem att hämta barnen. Det förekommer även att förskolor stänger redan kl. 16, och då tvingas man gå ned till deltid. Samtidigt har regeringen ett krav på att man ska jobba heltid. Det rimmar alltså illa.
Att man ska tvingas ta ett jobb med pendlingsavstånd ställer också till problem. Har man en timmes pendling fram och tillbaka hinner man inte hämta på dagis innan det stänger. Arbetslinjen och barnomsorgen krockar här. Man kan inte bara lämna över ansvaret till den enskilde arbetstagaren att kompromissa, för det kan han eller hon inte mot arbetsgivarens vilja.
Vad innebär det i praktiken att arbetsgivaren ska fixa barnomsorg? Ska även en mindre arbetsplats erbjuda barnomsorg? Då skulle jag vilja se en tvingande lagstiftning på det från regeringen. Det är ett vansinnigt förslag, men något måste göras. Det kan inte vara så att den enskilde småbarnsföräldern ska drabbas – eller samhället, för att färre jobbar.

Anf. 73 CARINA HÄGG (s):
Fru talman! Regeringen har valt att lägga fokus på vårdnadsbidraget som är en helt annan linje än den arbetslinje som vi förespråkar. Vi ser att det här är ett problem på arbetsplatserna, för de enskilda, för föräldrarna och för barnen. Många runt barnfamiljerna försöker ställa upp och hjälpa till, men i dag bor man inte alldeles nära varandra – om man någonsin har gjort det. Det är ganska orimligt att ha det på det sättet.
Nästan en tredjedel av alla barn i Sverige växer i dag upp med föräldrar som separerat eller aldrig bott ihop. Många tar om möjligt ett gemensamt ansvar, men en majoritet av barnen bor med en ensamstående mamma. Denna grupp har det betydligt tuffare än sammanboende par att få livet att gå ihop och drabbas hårt av begränsningar i förskolans öppettider. Det försvårar ytterst också för den här gruppen småbarnsmammor att komma ut och få en fast förankring på arbetsmarknaden.
Även föräldrar som inte arbetar dagtid är i behov av nya flexibla lösningar. Barnomsorg på kvällar, nätter och helger är en nödvändighet för många familjer. När jag var yngre kunde jag se att barn fick följa med sina föräldrar på nattpassen och sova i något sidorum. Jag trodde att den tiden var förbi. Nu ser jag att det ökar. När man talar med föräldrar i telefon hör man dem ofta säga: Jag har fått ta med mig barnen till arbetet i dag. Det kan ju vara roligt någon gång, men det är inte den bästa lösningen. Detta är något som regeringen tydligen känner sig nöjd med.
År 2007 var endast 2 300 barn inskrivna för tillsyn på obekväm arbetstid. Över hälften av kommunerna saknar helt sådan omsorg. Uppgifter från LO visar att drygt hälften av LO-kvinnorna med barn har oregelbunden arbetstidsförläggning. Det är ofta de som inte så lätt kan flexa ut. Det är inte de som lättast kan ta med sig barnen till arbetet en dag när det kör ihop sig. Det är också en fråga om män och kvinnor och vilken yrkesgrupp man tillhör. Vi behöver en lagstiftning. Det är vad vi har kommit fram till.

Anf. 74 Utbildningsminister JAN BJÖRKLUND (fp):
Fru talman! Det blir en skarpare lagstiftning nu. Det är väl bra. Jag noterar att de båda debattörerna i sina inlägg förespråkar en mer långtgående lagstiftning än vad deras parti motionerar om. Det får de naturligtvis gärna göra, men jag noterar att inte heller Socialdemokraterna föreslår en förändring av lagstiftningen åt det håll som de båda debattörerna förespråkar.
Man måste väga olika saker mot varandra. Det ni föreslår är en reform som är väldigt dyr, nämligen att ge föräldrar en generell rätt till barnomsorg också på obekväm arbetstid. Jag utesluter inte att en hel del människor skulle utnyttja det. Ni tar ju upp frågan för att ni tror att det finns ett behov av det. Det gör det säkert. Det är därför det blir dyrt, och det är därför socialdemokratiska regeringar i alla tider har sagt nej till detta. Vi skärper lagstiftningen men det blir ingen obetingad rätt till barnomsorg. Det måste prövas mycket strängt.
Jag vill föra in en parameter som ni inte har nämnt. Vi diskuterar detta som om förskolan bara handlar om att barnen ska ha passning och tillsyn. Förskolan är en pedagogisk verksamhet som har mål i läroplanen för barnens utveckling. Ni måste vara klara över att man inte når de målen nattetid. Om man har barnpassning på natten handlar det om att barnen ska sova i närvaro av en vuxen. Det betyder att barnen ska vara i förskolan dagtid för att nå målen i läroplanen, och sedan ska de också vara i barnomsorgen nattetid.
Jag vill varna för att vi bygger ut en verksamhet där barnen under huvuddelen av dygnets timmar befinner sig i samhällets omsorg. Det är ytterligare en aspekt på detta. Man måste något fundera över var gränserna för åtagande går mellan samhället och föräldrarna.
Som jag har sagt i interpellationssvaret tycker jag att vi ska flytta fram positionerna. Vi ska skärpa kraven på kommuner att ta hänsyn. Det får inte vara så att en del kommuner kan säga att man inte erbjuder detta över huvud taget och inte ens prövar när föräldrar ansöker. När föräldrar säger att de har behov ska de ha rätt att få sin sak prövad och bedömd. Att införa en generell rätt till barnomsorg på obekväm arbetstid – på nätter, helger och så vidare – är ett väldigt långtgående förslag och jag noterar att inget av regeringsalternativen i höstens val lovar att genomföra en sådan förändring.

Anf. 75 HILLEVI LARSSON (s):
Fru talman! Jag håller med om att förskolan inte bara handlar om barnomsorg när föräldrarna arbetar. Det finns även viktiga pedagogiska mål. Det förvånar mig att regeringen inför vårdnadsbidrag. Det är ju en uppmuntran till att stanna hemma med barnen. Under de tre första åren som det handlar om händer det väldigt mycket. Det finns mycket pedagogisk utveckling att hämta där. Jag kan utgå från min egen situation. Min dotter är två år och har gått på förskolan ett bra tag och utvecklats oerhört väl. Vi kunde inte ge henne den stimulansen hemma som hon har fått på förskolan. Det rimmar lite illa att utmåla barnomsorg på obekväm arbetstid som ett hot mot den pedagogiska utvecklingen när man samtidigt uppmuntrar till vårdnadsbidrag.
Det är få föräldrar som jobbar enbart nattetid. Ofta har man en del kvälls- och nattpass. Då behöver barnen omsorg. Självklart behövs det även dagtid. Det kan också handla om oregelbunden arbetstid. Jag tror inte att det kommer att bli något problem att fylla behovet. Även kvällsverksamheten, att läsa godnattsagor för barnen, kan vara väldigt pedagogiskt utvecklande. Ett sådant innehåll är inte uteslutet ur nattbarnomsorgen.
Ungefär 40 procent av kommunerna erbjuder barnomsorg på obekväm arbetstid. Vad jag vet har det inte inneburit någon katastrof för barnen och att de totalt har missat sin pedagogiska utveckling. Både kommunerna, föräldrarna och barnen är nöjda. Det visar väl att det går att genomföra detta. Jag hoppas på ökade statsbidrag till kommunerna för att genomföra det samt skärpt lagstiftning.

Anf. 76 JASENKO OMANOVIC (s):
Fru talman! Alla föräldrar som jag har träffat, känner och har hört om vill ha mer tid med sina barn, särskilt när de är så små att de går i förskolan. Ministern säger att föräldrarna ska ta större ansvar och ta fajten på arbetsplatsen, både med arbetsgivaren och sina kolleger, för att ändra arbetstiden och styra vilken arbetstid de ska ha. Det är lite olyckligt att uttala att man vill lyfta över det ansvaret på föräldrarna. Vi har faktiskt stora problem på arbetsmarknaden för att småbarnsföräldrar diskrimineras. En del arbetsgivare ser på småbarnsföräldrar som en belastning på arbetsplatsen. Om man till det lägger att de får kräva vilken tid de vill jobba blir det väldigt olyckligt för många småbarnsföräldrar.
Ministern sade också att arbetsgivare kan ta större ansvar för omvårdnaden och att samhället inte alltid behöver stå för det. Jag tolkar det som att Ikea ska ha en förskola och att Ericsson ska ha en förskola. Jag skulle vilja att ministern förklarar om det var det ministern menade. Ska vi på varje köpcentrum ha en Ikea förskola där de som jobbar på Ikea kan lämna sina barn? I Birsta till exempel, utanför Sundsvall, skulle man ha en förskola för alla som jobbar på Ikea och i andra affärer där. Det vore intressant att höra om jag har tolkat det fel. Jag vill att ministern förklarar det.
Även om man har barnomsorg på obekväm tid handlar det om lika många timmar. Det är inte som statsrådet sade att huvudansvaret kommer att ligga på samhället. Föräldrar jobbar ju 40 timmar. De 40 timmarna kan hamna en söndag, en kväll eller en natt. Det är det som frågan handlar om. Man ska ha möjlighet till barnomsorg just när man jobbar och bidrar till tillväxten i landet. Man ska känna att samhället ställer upp just den natt eller söndag då man måste gå och jobba. Det innebär inte att det huvudsakliga ansvaret ligger på samhället utan det ligger på föräldrarna, förutom de max 40 timmar i veckan då man jobbar.

Anf. 77 Utbildningsminister JAN BJÖRKLUND (fp):
Fru talman! Under eftermiddagen kommer jag att stå här länge och svara på olika socialdemokraters interpellationer. Jag kan säga att i princip nästan varenda interpellation innebär nya utgifter för staten om man skulle följa det som föreslås. Det är bara det att det inte för något av de förslag som man argumenterar för finns täckning i det socialdemokratiska budgetalternativet.
Ett stimulansbidrag till barnomsorg på obekväm arbetstid på den nivå som ni i oppositionen föreslår räcker inte tillnärmelsevis till det som ni argumenterar för. Ni argumenterar för en rätt till barnomsorg på obekväm arbetstid. Men ett sådant förslag finns inte i era motioner. Det är väl bra att ni argumenterar för det, men det skulle vara mer trovärdigt om ni också berättade hur kostnaderna för det ska täckas, hur det ska betalas. Då skulle det bli en mycket trovärdigare och en intressant diskussion, för då måste kostnaden vägas mot kostnaden för annat. Jag noterar alltså att ni när ni själva prioriterar i er budget inte prioriterar det som ni argumenterar för här i debatten.
Det är inte så att man bara för att man blir förälder blir ett mähä som inte kan säga ifrån. Det är klart att föräldrar – jag är själv småbarnsförälder – varenda dag funderar på hur man ska få almanackan och klockan, tiden, att gå ihop med alla aktiviteter man vill ägna sig åt. Självklart för många föräldrar en dialog med sin arbetsgivare om arbetstider och så vidare. Om man är på en arbetsplats med skiftarbete – till exempel i vården, som här nämnts; vården måste ju vara i gång hela dygnet – kan man när barnen är som allra minst be om att, ifall detta är möjligt, få förlägga sin arbetstid så att det något så när passar från barnomsorgssynpunkt och så att man kan ta hand om sina barn.
Det sägs här att det skulle vara främmande för föräldrar att göra på det sättet. Så tror jag inte alls att det är, utan jag tror att de flesta tänker så och vill göra så. Många gör det också. Här nämns det att 40 kommuner i dag erbjuder omsorg på obekväm arbetstid. Jag har inte räknat, men uppgiften stämmer säkert. Jag var själv i en massa år skolkommunalråd i en kommun som erbjöd det, nämligen i Stockholms stad. Men inte ens där var detta en allmän rätt. I stället sker en ytterst sträng prövning. Om personen i fråga själv kan ordna barnomsorg på annat sätt – med anhöriga exempelvis – måste man göra det. Det som det här talas om är en yttersta utväg.
Det ni argumenterar för är alltså väldigt långtgående. Det vore mer intressant om ni var beredda att betala för de reformer som ni argumenterar för.

Överläggningen var härmed avslutad.

IP Barnomsorg obekväm arbetstid

Interpellation om barnomsorg på obekväm arbetstid

inlämnad till arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin (m)den 10 maj 2010


Förr i världen var det ingen självklarhet att kvinnor kunde fortsätta arbeta efter att de fött barn. Kvinnorna förutsattes ägna sig åt barnen under uppväxtåren och välja bort arbetslivet. De flesta hade heller inte något val eftersom barnomsorg saknades.

Utbyggnaden av barnomsorg i offentlig regi innebar en revolution för jämställdheten och i dag anses det som en självklarhet att man ska kunna kombinera arbete och familj.

Numera är det till och med lagstadgat att kommunerna ska erbjuda barnomsorg inom rimlig tid så att ingen ska behöva säga upp sig från sitt jobb eller tacka nej till ett nytt jobb för att barnomsorg saknas.

Men tyvärr finns det en begränsning i lagen. Det finns inget krav på kommunerna att erbjuda barnomsorg på obekväm arbetstid (OB) – det vill säga helger, kvällar och nätter.

På åtskilliga kommunala förskolor är arbetstiderna inte ens anpassade efter att föräldrarna arbetar heltid. Någon av föräldrarna (läs mamman) förutsätts gå ned till deltid för att hinna ta sig från jobbet och hämta barnen innan dagiset stänger kl. 16.00–17.00 (!).

I slutet av 2009 frågade Makalösa föräldrar landets kommuner hur många som erbjöd barnomsorg på obekväm arbetstid. 60 procent av dem som svarande uppgav att de inte erbjöd tjänsten över huvud taget.

Året dessförinnan var det hälften av kommunerna som inte hade barnomsorg på obekväm arbetstid. Det innebär en försämring på bara ett år.

Det i särklass vanligaste skälet som kommunerna uppgav till att de inte hade OB-barnomsorg var att det inte fanns någon efterfrågan. Den ekonomiska krisen och försämrad ekonomi i kommunen angavs också som skäl, särskilt från de kommuner som tidigare erbjudit tjänsten men nu dragit in den.

När det gäller efterfrågan kan man lätt beräkna den genom att titta på hur arbetsmarknaden ser ut. Inom många yrken gäller helt andra arbetstider än bara kl. 7.00–17.00 vardagar. Som exempel kan nämnas kulturarbetare, personal i vården, poliser, äldreomsorg, handel, försäljning och service. Eftersom småbarnsföräldrar återfinns i alla dessa yrkesgrupper är det ganska lätt att räkna ut att det finns ett behov av barnomsorg även på udda arbetstider.

Förutom det uppenbara behov som finns – med småbarnsföräldrar som vänder sig till medierna och startar upprop och insamlingar – finns också ett stort dolt behov. Eftersom flertalet kommuner inte erbjuder barnomsorg på obekväm arbetstid försöker småbarnsföräldrarna fixa barnomsorgen på annat sätt för att inte förlora jobbet. Det kan handla om att ta hjälp av släkt, vänner och grannar eller till och med att ta med barn till jobbet.

Då kan det te sig som att dessa föräldrar inte behöver barnomsorg för sina barn, när de i själva verket är i akut behov av det. Det tär på relationerna att hela tiden binda upp släkt och vänner med påtvingad barnpassning. Risken är dessutom hela tiden att det kör ihop sig och att barnet inte har någonstans att ta vägen. Det finns ingen trygghet för vare sig barn eller föräldrar i denna situation.

Det finns dessutom många föräldrar som inte har någon att tillgå – varken partner, barnens mor- eller farföräldrar eller någon annan. De riskerar att bli arbetslösa till följd av detta.

I synnerhet ensamstående föräldrar har en mycket tuff situation om de samtidigt jobbar OB. De måste ju anpassa sig efter de arbetstider som gäller om de ska kunna behålla jobbet.

14 procent av de ensamstående mammorna med barn under sju år är i dag arbetslösa. Det är en hög siffra och kan ha ett samband med att barnomsorgen i många kommuner inte är anpassad efter hur arbetsmarknaden ser ut.

Servicesamhället har slagit igenom på bred front med kvälls- och nattöppna butiker, pubar och matställen. Den växande underhållnings- och upplevelseindustrin arbetar när andra är lediga och kan ta del av utbudet – det vill säga helger, kvällar och nätter. Inom vård och omsorg hålls verksamheten i gång dygnet runt liksom i industrin och så vidare.

Trots att vi ser denna utveckling på arbetsmarknaden är budskapet till småbarnsföräldrar på många håll att de gärna får arbeta, men bara inom vissa begränsade yrkesområden och begränsade arbetstider, annars får de ingen barnomsorg.

Det innebär ett hårt slag mot jämställdheten eftersom många kvinnor arbetar på obekväm arbetstid. Huvuddelen av de ensamstående föräldrarna är dessutom kvinnor och i många fall arbetar båda föräldrarna på obekväm arbetstid – då måste någon gå ned i arbetstid eller säga upp sig.

Brist på barnomsorg på obekväm arbetstid går stick i stäv med arbetslinjen. Vi borde i stället uppmuntra småbarnsföräldrar att försörja sina familjer och skapa trygghet, kontinuitet och pedagogisk utveckling även för barn med föräldrar som jobbar OB.

Regeringen kräver numera att arbetslösa ska kunna ta jobb utanför sitt närområde från dag ett av arbetslöshet. Det innebär en speciell utmaning för småbarnsföräldrar, eftersom redan ganska korta pendlingsavstånd från hemkommunen kan innebära att man inte hinner hämta barnen innan förskolan stänger.

Även i kommuner som har OB-barnomsorg kan det bli problem. På en del håll krävs det att barnen ska vara i förskolan sent på kvällen och natten. Behöver de bara stanna till 18.00 eller 19.00 på kvällen anses de inte ha behov av ”nattis”. Föräldrarna hamnar i dessa fall i en omöjlig moment 22-situation. De slutar jobbet för tidigt för att vara berättigade till OB-förskola, men de jobbar för sent för att kunna ha barnen i den vanliga förskolan som stänger tidigare.

De deltidsarbetslösa som till följd av regeringens politik fått kraftigt försämrad ekonomi har av regeringen uppmanats att säga upp sig från sina deltidsjobb och söka heltidsjobb. De ställs inför ett dubbelt dilemma: dels svårigheten att få ett heltidsjobb och risken för heltidsarbetslöshet, dels svårigheten att få barnomsorg som är anpassad efter arbetstiderna på ett heltidsjobb. De som lyckas få heltidsjobb riskerar att inte kunna ta det om de har oturen att bo i en kommun med oflexibla tider inom barnomsorgen.

I det nya förslag till skollag som regeringen presenterat finns inga ytterligare krav på kommunerna att erbjuda barnomsorg på obekväm arbetstid. Det är bedrövligt!

Det är nu dags att vi från politiskt håll tar tag i denna fråga och genom lagstiftning kräver att alla kommuner ska erbjuda barnomsorg även åt småbarnsföräldrar med obekväm arbetstid. Genom att erbjuda både piska och morot kan vi påskynda processen. Vi bör avsätta ökade statsbidrag till kommunerna för att klara uppdraget. Denna satsning kommer att betala sig mångdubbelt för både stat och kommuner när landets småbarnsföräldrar fullt ut kan arbeta och fler kan gå upp till heltid.

Mina frågor till arbetsmarknadsministern är:

Avser arbetsmarknadsministern att verka för barnomsorg på obekväm arbetstid för småbarnsföräldrar med obekväma arbetstider?

Avser arbetsmarknadsministern att verka för att i synnerhet kvinnor inte ska tvingas gå ned i arbetstid eller säga upp sig för att barnomsorgen inte är anpassad efter verkligheten?

Avser arbetsmarknadsministern att vidta åtgärder så att barnen inte ska få sämre omsorg bara för att deras föräldrar arbetar på obekväma arbetstider?

Avser arbetsmarknadsministern att vidta åtgärder så att inte enbart familjen, utan även det offentliga, förutsätts ta ansvar för barnomsorgen på obekväm arbetstid?

Vad avser arbetsmarknadsministern att göra för att tillgodose behovet av barnomsorg på obekväm arbetstid för alla småbarnsföräldrar som behöver det?


Hillevi Larsson (s)

Överlämnad till Utbildningsminister Jan Björklund (fp).

Littorindebatt Bemanningsföretag

Riksdagsdebatt 25 maj 2010

Svar på interpellation om bemanningsföretag och anställningstrygghet

Anf. 56 Arbetsmarknadsminister SVEN OTTO LITTORIN (m):
Fru talman! Hillevi Larsson har frågat mig vad jag och regeringen avser att göra för att säkerställa att arbetsgivare inte använder sig av bemanningsföretag för att kringgå anställningstrygghet och turordningsregler. Hillevi Larsson har också frågat hur jag ställer mig till ett förbud mot ett handlingssätt som innebär att säga upp anställda med hänvisning till arbetsbrist för att en kort tid senare hyra in samma personal via bemanningsföretag samt slutligen om de drabbade i sådana fall borde ha rätt till återanställning.
Jag har redan tidigare i år diskuterat frågor kring bemanningsföretag här i riksdagen. Mitt svar i dag kommer därför att likna vad jag sagt tidigare:
Arbetsbrist är enligt lagen om anställningsskydd saklig grund för uppsägning. Samtidigt finns skyddsregler bland annat i form av företrädesrätt till återanställning.
Att hyra in arbetskraft i stället för att ha egna anställda är i sig inte otillåtet. Utgångspunkten är dock att alla företag ska agera i överensstämmelse med gällande lagar och avtal. Om det skulle vara fråga om kringgående av gällande regelverk, och var gränserna i så fall går för vad som är tillåtet är ytterst en fråga som kan prövas i domstol.
Den arbetsrättsliga utgångspunkten generellt är att samma regler gäller för anställda i bemanningsföretag som för andra kategorier av arbetstagare.
Bemanningsföretag har dessutom som andra arbetsgivare möjlighet att teckna kollektivavtal. Inom bemanningsbranschen har också i princip alla arbetsgivare gjort det. Täckningsgraden uppskattas till 98 procent. Det är en högre täckningsgrad än för arbetsmarknaden generellt sett. Det finns inget som säger att ett bemanningsföretag skulle vara en sämre arbetsgivare än någon annan.
Jag kan konstatera att frågan om anlitande av bemanningsföretag har varit uppe i årets avtalsrörelse och att arbetsmarknadens parter på flera områden valt att reglera vad som ska gälla.
Jag vill i sammanhanget också nämna det EU-direktiv om arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag och som avser bland annat skyddet för sådana anställda. Det trädde i kraft i december 2008 och ska vara införlivat av medlemsstaterna senast den 5 december 2011. En huvudprincip i direktivet är att anställda som hyrs ut av bemanningsföretag ska ha samma grundläggande anställningsvillkor som om de hade anställts direkt av kundföretaget.
Regeringen tillsatte i september förra året en utredning med uppdrag att överväga och lämna förslag på vilka åtgärder som behöver vidtas för att i svensk rätt genomföra direktivet. Utredaren ska redovisa sitt uppdrag senast den 29 oktober 2010.
Jag följer naturligtvis noga utvecklingen på arbetsmarknaden i de här frågorna. Det är både bra och viktigt att se hur det arbetsrättsliga regelverket fungerar och efterlevs i praktiken.

Anf. 57 HILLEVI LARSSON (s):
Fru talman! Anledningen till att jag har skrivit den här interpellationen är att många upplever detta som ett problem. Det är säkert stor skillnad mellan olika bemanningsföretag. En del kanske till och med trivs på bemanningsföretag. Men det är många som blir illa behandlade. De fall jag tar upp gäller arbetstagare som först är anställda av en arbetsgivare som säger upp dem med hänvisning till arbetsbrist och sedan tas in bakvägen via bemanningsföretag.
Poängen för arbetsgivare som gör så är att de slipper anställningsskyddet; de slipper att ha personalen fast anställd. Det är ju ett ansvar för arbetsgivaren att ha fast anställd personal. Det avhänder man sig. Den andra poängen är att man kan kringgå turordningsreglerna. Man kan ju fritt välja och vraka bland dem som kommer in bakvägen via bemanningsföretag. Det är ett sätt att pressa både personalen och facket. Facket vill egentligen inte gå med på detta men ställs ofta inför ett ultimatum. Via bemanningsföretag får åtminstone en del av de fackliga medlemmarna jobba vidare i företaget. Alternativet är att man tar in helt nya personer från bemanningsföretag så att ingen kan jobba vidare. Den här utpressningssituationen känns väldigt olycklig, speciellt med tanke på att vi har lagar och regler som säger att om man säger upp någon med hänvisning till arbetsbrist, att det alltså inte finns tillräckligt många arbetsuppgifter att utföra, ska de ha rätt till återanställning om företaget behöver folk för just de arbetsuppgifterna. Enligt lagen gäller återanställningsrätten i nio månader efter uppsägningen. Det har förekommit att man efter mycket kortare tid har tagit in folk via bemanningsföretag – ofta samma personer för samma arbetsuppgifter.
Det hänvisas till att detta inte ska vara möjligt enligt gällande lagstiftning. Det är uppenbarligen något fel i lagstiftningen eller i tillämpningen av lagen eftersom det förekommer. Det är ett fenomen som breder ut sig mer och mer på arbetsmarknaden.
Jag säger inte att det alltid är fel att anlita bemanningsföretag. Man kan ha tillfälliga arbetstoppar eller svårt att rekrytera personal. Det jag talar om är när man systematiskt kringgår turordningsreglerna och anställningstryggheten för att arbetsgivaren vinner på det.
Många bemanningsföretag har kollektivavtal, men det är inte säkert att det är ett lika bra skydd som de kollektivavtal som försvinner i och med att man tappar sin fasta ursprungliga anställning. Det har förekommit att människor har fått det mycket sämre. Det kan vara sämre lön, sämre anställningstrygghet, sämre arbetstider och förlängd arbetstid. Jag har massor av sådana exempel. Det har också förekommit att människor fått stå på pass nästan dygnet runt. Man får ha sina arbetskläder på sig i stort sett dygnet runt eftersom bemanningsföretaget plötsligt kan ringa och man får rycka in. Man kan inte förutsäga när man ska arbeta.
Alla dessa avarter är ett problem, men det allra största problemet är när man tappar sin fasta ursprungliga anställning och hamnar i otrygghet via bemanningsföretag.
(forts.)

Ajournering

Kammaren beslutade kl. 16.00 på förslag av tredje vice talmannen att ajournera förhandlingarna till kl. 18.00.
Återupptagna förhandlingar

Förhandlingarna återupptogs kl. 18.00.
11 § (forts.) Svar på interpellation 2009/10:361 om bemanningsföretag och anställningstrygghet

Anf. 58 Arbetsmarknadsminister SVEN OTTO LITTORIN (m):
Herr talman! När det gäller bemanningsföretag vill jag ändå börja med att konstatera att de allra flesta som har ett jobb i ett bemanningsföretag omfattas av ett kollektivavtal med 98 procents täckningskrav. Det kan vara ett bra steg in på arbetsmarknaden för många, särskilt för en hel del personer som har haft lite svårt att ta sig in annars.
När det gäller lön, arbetstider med mera är det en fråga för parterna som jag tycker att vi som har politiska uppdrag ska försöka hålla oss ifrån. Jag noterade att det också var inställningen hos LO:s avtalssekreterare Per Bardh när han blev intervjuad om detta i Uppdrag granskning för ett antal månader sedan.
Då återstår den andra frågeställningen, den som gäller det som är lagreglerat när det gäller anställningsskydd och liknande. Hillevi Larsson sade i ett tidigare inlägg, om jag inte minns fel, att det är något fel på lagen. Vet vi det? Det är min möjligen retoriska motfråga. De fall som Hillevi Larsson beskriver har egentligen inte testats i Arbetsdomstolen förrän nu. Just nu pågår någonting som kallas för Maraboufallet eller Kraftfallet i Arbetsdomstolen, och vad jag vet är ännu inget datum utsatt för huvudförhandling. Detta är det första riktiga fall där man testar de regler vi faktiskt har.
Förra gången någonting liknande var uppe i Arbetsdomstolen gällde Abu Garcia-domen 2003. Det var ett liknande fall men inte detsamma. Det handlade om säsongsmässiga variationer men har sedan här och var, om jag har förstått rapporteringen rätt, tagits till intäkt för den situation som Hillevi Larsson beskriver.
Det som är tydligt i lagstiftningen är att vi har både en informationsplikt och en förhandlingsskyldighet när det gäller den typen av situationer som uppstår. Vi har också i lagstiftningen, precis som Hillevi Larsson tog upp i sitt tidigare inlägg, grundläggande regler som handlar om återanställningsskyldigheten inom nio månader.
Det ska därför bli intressant att se hur man dömer i Arbetsdomstolen i det här Maraboufallet som vi nu väntar på.
Grundregeln måste naturligtvis vara att man inte ska ha den typen av möjligheter att kringgå de grundläggande bestämmelserna i lagen om anställningsskydd som Hillevi Larsson tar upp i sin interpellation. Däremot kan jag i dagsläget inte ställa mig bakom krav på förändrad lagstiftning innan vi har gjort två saker, nämligen först fått domen i Arbetsdomstolen så att vi får klarhet i hur domstolen tolkar dagens regler. Det andra gäller det jag inledde med att prata om, nämligen bemanningsföretagsdirektivets införande genom den utredning som nu arbetar med detta, för den påverkar naturligtvis också den relevanta lagstiftningen.
Slutsatsen är alltså att i grunden är det en bransch som har en högre täckningsgrad när det gäller kollektivavtal än andra och högre än arbetsmarknaden i gemen. I den mån det finns avarter testas dessa just nu i Arbetsdomstolen, och bemanningsföretagsdirektivet ska inkorporeras i svensk rätt genom den utredning som levererar sitt slutbetänkande om några månader. Vi kommer naturligtvis att följa detta noggrant.
Jag konstaterar också att sju avtalsområden i årets avtalsrörelse har hittat egna lösningar på hur man hanterar bemanningssituationer. Parterna har alltså i avvaktan på domar och annat försökt hitta kollektivavtalslösningar som hanterar den här frågeställningen, och jag tycker naturligtvis att det är bra att man har försökt göra det på det sättet.

Anf. 59 HILLEVI LARSSON (s):
Herr talman! Rättsläget är lite osäkert, men jag tycker att det hittills har pekat åt ett negativt håll och att det därför finns behov av att se över lagstiftningen och tillämpningen. Men vi får väl se var det landar slutgiltigt.
Om det nu skulle visa sig att Arbetsdomstolen dömer till arbetstagarnas nackdel tycker jag att man kan säga att lagens syfte inte uppfylls, och då måste man ändra lagen så att den blir tydligare. Då hoppas jag att jag får hjälp av regeringen att göra det, eftersom detta att vi inte vet hur det slutar nu används som ett argument för att inte göra en förändring.
När det gäller problem med kollektivavtal är det egentligen inte det som är det största problemet, utan problemet är om man får försämringar. Det finns ju olika typer av kollektivavtal, och även om man får ett nytt kollektivavtal i bemanningsföretaget kan det innebära både lägre lön, sämre anställningstrygghet, sämre arbetstider med mera. Det är det som är problemet.
Ministern säger att vi inte ska lägga oss i detta, för det har med avtalsrörelsen att göra, och parterna ska avgöra det. Det kan jag väl hålla med om, men problemet kvarstår att det är arbetstagare som får försämrade villkor bakvägen för att den ursprungliga arbetsgivaren inte vill ha dem fast anställda.
En sak som gör det lite intressant är också det nya EU-direktivet som säger att de som tar sig in via bemanningsföretag inte ska få sämre villkor än de hade fått om de varit anställda i företaget som bemanningsföretaget jobbar för. Det kan faktiskt kasta den här frågan över ända, för då kanske det ändå är så att man har rätt till bättre villkor än vad många har i dag.
Kärnan i det här problemet handlar om att man bakvägen tar in folk via bemanningsföretag. Det är inte bemanningsföretag i största allmänhet som min interpellation handlar om, utan det är när företag först har fast anställd personal som de gör sig av med för att därefter hyra in dem bakvägen via bemanningsföretag som ett sätt att kringgå anställningstryggheten och slippa ha fast anställd personal. Ännu värre är att man på det sättet kan kringgå turordningsreglerna och göra sig av med obekväm personal.
Det här tycker jag är en skrämmande utveckling, för vilka är det då som får gå? Jag tror till exempel att de som har satt sig upp emot ledningen, mot arbetsgivaren, riskerar att få gå. Det kan gälla fackligt aktiva, kanske den lokala fackbasen som har sagt ifrån när det gäller arbetsmiljö och arbetsvillkor. Då är det kanske han eller hon, tillsammans med andra som på något sätt har stuckit upp, som riskerar att inte bli återanställd. Det blir också en signal inför framtiden: Här gäller det att inte sticka upp. Det är ett hot mot det fackliga arbetet.
Ett konkret exempel på hur illa det kan gå var fackbasen på tunnelbanan i Stockholm, när Veolia hade hand om den. Han protesterade då å fackets vägnar mot arbetsmiljön, att det var risker i arbetsmiljön och risk för att de anställda i tunnelbanan skulle skadas allvarligt men även risk för att allmänheten, alltså resenärerna, skulle skadas på tunnelbanan.
Resultatet av hans protest blev att arbetsgivaren helt enkelt gjorde sig av med honom. Han fick gå för att han hade varit obekväm. Jag vill inte se fler sådana fall, och jag vill inte se att man öppnar ytterligare en väg via bemanningsföretag att göra sig av med folk som faktiskt vågar säga vad de tycker.

Anf. 60 Arbetsmarknadsminister SVEN OTTO LITTORIN (m):
Herr talman! Jag kan inte kommentera enskilda fall, men när det gäller det sistnämnda hade inte den uppsägningen någonting med bemanningsföretag att göra, vad jag förstår. Det var inte så att man sade upp en person och sedan utnyttjade ett bemanningsföretag för att ta in en ersättare. Vad jag vet testades det också rättsligt och befanns vara i enlighet med regelverket.
Är rättsläget osäkert? Det vet vi egentligen inte eftersom det här aldrig har testats i Arbetsdomstolen. Det vet vi först efter det att domen har kommit. Då måste den analyseras, och jag tycker att det är rimligt att man i den analysen tittar över det betänkande som kommer från utredningen som ska se över hur vi ska implementera bemanningsföretagsdirektivet i Sverige.
Lägre lön, sämre arbetstrygghet och semestrar och så vidare, säger Hillevi Larsson. Vet vi det? Om man säger det så kategoriskt som Hillevi Larsson gör kritiserar man naturligtvis fackförbundens förhandlingar och de avtal som man har slutit på området. Det finns fyra avtal mellan bemanningsföretagen och olika fackförbund, men det finns ytterligare sju avtalsområden i årets avtalsrörelse som behandlar just den här frågan. Jag vill inte att vi från den politiska sidan ska lägga oss i resultaten av kollektivavtalsförhandlingarna och politiskt börja reglera löner och semestrar och annat, utan det får allt parterna ta ansvar för. Det är det som är den svenska modellen.
Är det däremot så att vi efter den här domen kommer fram till att det faktiskt är ett osäkert rättsläge eller att vi tycker att lagen har rundats på ett sätt som inte var avsikten tycker jag att det finns anledning att se över det.
Det är vad jag sagt tidigare. Man ska inte kunna gå runt LAS på det sättet. Återanställningsskyldigheten finns av bland annat det skäl som Hillevi Larsson anför. När de här reglerna kom till var det uppenbart i rättsakterna. Därför ska det bli intressant, utan att föregripa Arbetsdomstolens domslut, att se hur man dömer och vart det tar vägen. Rättsläget borde inte vara särskilt osäkert, som jag kan se det.

Anf. 61 HILLEVI LARSSON (s):
Herr talman! Det är inte bara bemanningsföretagen som är ett hot mot anställningstryggheten och turordningsreglerna, utan det finns många andra sätt, tyvärr, för arbetsgivare att göra sig av med obekväm personal. Bemanningsföretagen öppnar upp ytterligare en väg, och det gör det ännu enklare att runda turordningsreglerna. Då kan man helt enkelt ställa upp personalstyrkan på rad och välja ut dem man vill behålla, kanske ingen i vissa. Man kanske behåller några, och resten åker ut utan någon som helst trygghet. Det är inte alla som kan få avgångsvederlag, utan många blir helt utan ersättning och hamnar i arbetslöshet.
Bemanningsföretagens villkor är så klart olika, det är inte likadant överallt. Men de problem som jag tar upp är konkreta fall där människor har känt att de har fått sämre villkor, att de har gått från en fast anställning med ett bra kollektivavtal till en mer osäker situation via bemanningsföretag. De kanske jobbar kvar hos samma arbetsgivare, har precis samma arbetsuppgifter men sämre lön och sämre villkor. Det betyder inte att det är lika illa överallt, men i de här fallen är det ett problem. Där ska det bli intressant att se vad regeringen gör av EU-direktivet, som faktiskt uttryckligen säger att man ska ha samma villkor som man skulle ha haft om man var anställd i det företag där man jobbar via bemanningsföretaget.
Jag har inte riktigt fått svar på mina frågor. Den ena frågan var om regeringen kan tänka sig ett absolut förbud mot att bakvägen säga upp människor via bemanningsföretag och urholka deras anställningstrygghet. Den andra frågan är mer allmän: Vad tänker regeringen göra med anledning av den här utvecklingen, att företagen alltmer rundar anställningstryggheten och turordningsreglerna?

Anf. 62 Arbetsmarknadsminister SVEN OTTO LITTORIN (m):
Herr talman! Beträffande det sista vet vi inte. Vi vet inte hur det ser ut. Vi har inte statistik, vi har enskilda exempel som tagits upp i debatten. Uppdrag granskning tog upp ett sådant.
Hillevi Larsson ställer ett antal hypotetiska frågor: Hur ska vi göra när domen kommer? Ja, det kan jag inte säga förrän vi har domen. Det kan jag inte säga förrän vi har utredningen. Det är först då som vi har någonting att utgå ifrån.
Det jag kan säga är att lite drygt 60 000 personer arbetar i dag i bemanningsföretag, och det är av en arbetsmarknad på fyra och en halv miljon jobb inte oerhört många. Nio av tio bemanningsföretag säger att de kommer att nyanställa i år. Det är naturligtvis väldigt glädjande. Vi vet att bemanningsföretagen i större omfattning än andra anställer ungdomar, personer med utländsk bakgrund och så vidare. Det är ett bra insteg för många.
Jag är naturligtvis också glad att bemanningsföretagen har 98 procents täckningsgrad med kollektivavtal. Där löser man många av de frågor som vi kan ha synpunkter på som privatpersoner men inte ska ha synpunkter på som politiker, nämligen lön, semester, arbetstider och annat. Det får parterna göra upp om, det är inte politiska beslut, som jag ser det.
Den vanligaste situationen är gudskelov inte den som man läser om, nämligen att företag säger upp och sedan återanställer via bemanningsföretag precis samma människor. Det är ändå undantagsfall. Vi har ett sådant fall, påstås det – jag ska inte gå in i rättsläget – som testas i Arbetsdomstolen. Det är det första som testas, så den här situationen har inte testats innan. Vad som händer efter det att domen kommer, och efter det att vi har utredningen om hur direktivet om bemanningsföretag ska implementeras i svensk rätt finns det anledning att komma tillbaka till hur exakt det ska se ut. Men jag tycker att man ska försöka låta bli att vifta med lagstiftningsvapnet innan man vet hur lagstiftningen fungerar. Det får vi veta efter AD:s dom.

Överläggningen var härmed avslutad.

Interpellation Bemanningsföretag

Bemanningsföretag och anställningstrygghet 6 juni 2010

till arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin (m)

Bemanningsföretag kan fylla en funktion på arbetsmarknaden när det handlar om tillfälliga arbetstoppar eller när arbetsgivarna har svårt att rekrytera personal. Men bemanningsföretag får inte användas för att byta ut fast anställd personal och kringgå anställningstryggheten! Anställningstryggheten behöver stärkas, inte urholkas ännu mer. Det finns redan alltför många möjligheter att göra sig av med folk – till och med utan avgångsvederlag!

Det har tyvärr blivit allt vanligare att arbetsgivare säger upp personal med hänvisning till ”arbetsbrist” för att en kort tid senare ta in samma personer som sagts upp – via bemanningsföretag. På så sätt kan arbetsgivarna kringgå både anställningstryggheten och turordningsreglerna. De kan behålla samma personal, men slippa ha dem fast anställda, och göra sig av med oönskad personal genom att helt enkelt låta bli att hyra in dessa personer.

De arbetstagare som drabbas av detta lurendrejeri har väldigt lite att sätta emot. Om de inte går med på att jobba vidare via bemanningsföretag förlorar de ju jobbet helt och hållet. För de drabbade kan detta innebära kraftiga försämringar i anställningstrygghet, lön, förläggning av arbetstid, maximal arbetstid med mera som reglerats i tidigare kollektivavtal. De som inte blir inhyrda får se sig utbytta och går rakt ut i arbetslöshet.

Enligt lagen om anställningsskydd ska den som sägs upp på grund av arbetsbrist ha företräde till ett nytt jobb om arbetsgivaren nyanställer. Företrädesrätten gäller i nio månader från den dag då anställningen upphörde. Trots lagen förekommer det många fall där det gått långt under nio månader innan man tar in ny personal eller hyr in dem som tidigare sagts upp via bemanningsföretag.

Mina frågor till arbetsmarknadsministern är:

Vad kan arbetsmarknadsministern och regeringen göra för att säkerställa att arbetsgivare inte använder sig av bemanningsföretag för att kringgå anställningstrygghet och turordningsregler?

Hur ställer sig arbetsmarknadsministern till ett förbud mot ett handlingssätt som innebär att säga upp anställda med hänvisning till ”arbetsbrist” för att en kort tid senare hyra in samma personal via bemanningsföretag, och borde inte de drabbade, enligt ministerns åsikt, ha rätt till återanställning i dessa fall?

"Arbetarpartiet" är en bluff!

Krönika publicerad i Aktuellt i Politiken 24 maj 2010


Moderaterna varnar nu för ett maktskifte, som enligt dem skulle leda till att arbetslinjen överges. Men det är ju högerregeringen som urholkat arbetslinjen, inte Socialdemokraterna!


Deltidsarbetslösa tvingas säga upp sig för att de inte kan försörja sig sedan regeringen ändrat reglerna för deltidsstämpling. De får högre ersättning som heltidsarbetslösa.


Vårdnadsbidraget leder till att kvinnor tappar fotfästet på arbetsmarknaden samtidigt som förskoleverksamheten trängs undan och förskolepersonal förlorar sina jobb.


Regeringen ställer sig kallsinnig till krav på barnomsorg på obekväm arbetstid. Samtidigt som småbarnsföräldrar tvingas gå ner till deltid eller säga upp sig för att förskolornas öppettider inte är anpassade efter föräldrarnas arbetstider.


Vad som gör saken än värre är att regeringen numera tvingar arbetslösa att söka jobb i hela landet från dag ett av arbetslöshet. Med långa pendlingsavstånd blir det än viktigare med bättre öppettider inom barnomsorgen.


Vad regeringen dessutom missat är att arbetslinjen måste bygga på ”rätten till arbete”. Det räcker inte att människor är beredda att arbeta. Vi måste skapa förutsättningar för fler arbeten och skapa en bra utbildnings- och arbetsmarknadspolitik så att de arbetslösa har en chans att få de jobb som finns. Regeringen har gjort motsatsen.


Nedrustningen av arbetsmiljöarbetet, med ökad ohälsa och fler olyckor, och möjligheten för arbetsgivare att lättare göra sig av med sjuka anställda leder till utslagning.


Vi har nu massarbetslöshet. Under mandatperioden har arbetslösheten nästan fördubblats och ligger nu över nio procent.


Trots fiaskot klamrar sig Moderaterna fast vid sin diskriminerande arbetslinje. Moroten går till dem som redan klarar sig bra och piskan till dem som mest skulle behöva samhällets stöd.


Så ser arbetslinjen ut i ”arbetarregeringens” Sverige.

Hillevi