En karismatisk visionär lyssnare som vågar fatta obekväma beslut och som gärna får vara kvinna. Så vill socialdemokraterna att Ilmar Reepalus efterträdare ska vara.
MALMÖ. Allt tyder på att Ilmar Reepalu är redo för ännu en valrörelse. Men förr eller senare behövs en efterträdare
Vilka egenskaper vill partimedlemmarna se hos en framtida frontfigur?
– Lyhördhet, säger Frida Trollmyr (fram till nyligen Karlsson) som är vice ordförande i arbetarekommunen och sitter i valberedningen. Hon fortsätter:
– Men man måste också kunna fatta svåra beslut.
– Det finns alltid en diskussion om att släppa fram kvinnor, säger riksdagsledamoten Hillevi Larsson.
Hon vill poängtera att valberedningen inte har diskuterat frågan – det som uttrycks i artikeln är personliga åsikter.
– Visionär. Handlingsinriktad. Pragmatisk. Våga gå emot sitt eget parti på det nationella planet om det krävs för att förbättra livsvillkoren för Malmöborna, säger riksdagsledamoten Luciano Astudillo.
– Vi skulle behöva fler invandrare av utomeuropeiskt ursprung, säger kommunfullmäktige- och kulturnämndsledamoten Sofia Hedén.
– Karisma. Politisk fingertoppskänsla. Någon som kan konsten att samtala med folk. Som kan kommunpolitiken, säger före detta kommunalrådet Jan Svärd.
– Förankringen är viktig. Våra folkrörelsearbetare måste känna igen sig, säger arbetarekommunens ordförande Christine Axelsson.
– Politik är ett grupparbete. Man måste kunna få många att jobba mot samma mål, säger stabschefen Julia Janiec och fortsätter:
– Men det allra viktigaste är att man har en stark vilja att förbättra samhället.
Räkna med att tänkbara kandidater håller låg profil. Frida Trollmyr förklarar:
– Vi har en tradition av jantelagen i vårt parti. Det är ovanligt att någon ställer sig upp och säger: Jag vill! Man väntar tills man får frågan och ställer upp om partiet behöver.
Av Elin Fjellman Jaderup
Publicerad i Sydsvenskan 20 september 2009
onsdag 4 november 2009
Reepalu kniper moderata röster
Det finns en Ilmareffekt. Den kan få moderater att lägga sin röst på Socialdemokraterna i kommunvalet i Malmö.
Ett av Ilmar Reepalus starkaste kort är hans berättelse om den positiva delen av Malmös utveckling: Hur den nerdekade industristaden blev högskolesäte med fast förbindelse till kontinenten och med moderna företag. Historien om stadens utveckling är tätt förknippad med Ilmar Reepalu som politiker.
– Många Malmöbor har ett stort förtroende för vad vi har gjort i Malmö. Malmö hade lika gärna kunnat vara en stad som ingen vill flytta till, säger kommunfullmäktige- och kulturnämndsledamoten Sofia Hedén (S).
Hon ledde den socialdemokratiska grupp som analyserade valet år 2006. Valet var ingen framgång för Socialdemokraterna i Malmö. Regeringsskiftet innebar sämre möjligheter för partiet. Och i Malmö backade S i alla delar utom i Rosengård där valdeltagandet ökade. För att säkra makten fick Socialdemokraterna för första gången bilda allians med Vänsterpartiet och Miljöpartiet.
Förra kommunalrådet Jan Svärd (S) säger att det var Ilmar Reepalus förtjänst att S trots allt behöll makten.
– Jag tror att vi vann valet i Malmö på grund av att vi hade Ilmar Reepalu som var så otroligt duktig. I valstugorna träffade jag personer som röstade på borgarna riks som röstade på honom lokalt.
Bilden bekräftas av Sofia Hedén som ledde partiets analysgrupp.
– Statistiken tyder på att vissa röstar moderat i riksdagen och på Socialdemokraterna i Malmö.
Förra moderata oppositionsrådet Thorbjörn Lindh-qvist kom till samma slutsats i en intervju efter valförlusten:
– I riket har vi sett en Reinfeldteffekt och kanske en anti-Perssoneffekt. Här i Malmö utesluter jag inte att det har funnits en Reepalu-effekt som har bromsat fallet för S.
Markus Blomberg, som idag är ledamot i stadsdelsfullmäktige Centrum och ombud till nästa S-kongress, var SSU-ordförande vid valrörelsen 2006. Han säger att Ilmar Reepalus utvecklingsberättelse blev ett vinnande argument inför valet.
– Vi såg att Västra hamnen hade fler anställda än på varvstiden. Det var en monumental bild för många Malmöbor. Där är Ilmareffekten markant. Även på gymnasieskolorna som jag besökte fungerade berättelsen om Västra hamnen mycket bra.
Att Ilmar Reepalu har en oerhört stark ställning i Socialdemokraterna i Malmö säger alla som Sydsvenskan talat med.
Riksdagsledamoten Hillevi Larsson (S):
– Inom partiet finns alltid en diskussion om vägval. Men jag har inte uppfattat att någon har ifrågasatt att han leder oss.
Hillevi Larsson talar om en Ilmareffekt.
– Man kan inte bortse från den. Han är väldigt känd, mest på ett positivt sätt. Många förknippar honom med mycket positivt som har hänt i Malmö.
Riksdagsledamoten Luciano Astudillo (S):
– Ilmar är väldigt viktig för socialdemokratin i Malmö. Han har en enorm kapacitet.
Arbetarekommunens ordförande Christine Axelsson:
– Han företräder oss väldigt bra. När han framför våra synpunkter känner vi att det finns en förankring. Det är inte egna påhitt.
Flera vill tona ned betydelsen av frontfigur och framhålla de många partimedlemmarna bakom Ilmar Reepalu. En av dem är Ilmar Reepalus närmaste medarbetare, stabschefen Julia Janiec (S) på kommunalrådsavdelningen:
– Det är klart att han har en viktig roll. Men vårt parti har en bred bas. Vi står aldrig och faller med en person.
Andra menar att det är ofrånkomligt att en stark frontfigur har stor betydelse:
– Som ideologisk politiker skulle jag vilja kunna säga att det är oviktigt med frontfigurer. Men det är omöjligt. Visst ser jag en Ilmareffekt i valet 2006, säger Markus Blomberg.
Oppositionspolitikern Patrick Reslow (M) har en mer kritisk syn på Ilmareffekten:
– Under Ilmars tid har många viktiga beslut tagits. Men han har varit helt beroende av vårt stöd i alla frågor som rör stadens utveckling. Visionen om framtiden saknas däremot. Det finns många områden där Ilmar misslyckats med förnyelsen av Malmö, såsom skolan och integrationen. Detta lyfts sällan fram när bilden av Ilmar presenteras i media.
Av Elin Fjellman Jaderup
Publicerad i Sydsvenskan 19 september 2009
Ett av Ilmar Reepalus starkaste kort är hans berättelse om den positiva delen av Malmös utveckling: Hur den nerdekade industristaden blev högskolesäte med fast förbindelse till kontinenten och med moderna företag. Historien om stadens utveckling är tätt förknippad med Ilmar Reepalu som politiker.
– Många Malmöbor har ett stort förtroende för vad vi har gjort i Malmö. Malmö hade lika gärna kunnat vara en stad som ingen vill flytta till, säger kommunfullmäktige- och kulturnämndsledamoten Sofia Hedén (S).
Hon ledde den socialdemokratiska grupp som analyserade valet år 2006. Valet var ingen framgång för Socialdemokraterna i Malmö. Regeringsskiftet innebar sämre möjligheter för partiet. Och i Malmö backade S i alla delar utom i Rosengård där valdeltagandet ökade. För att säkra makten fick Socialdemokraterna för första gången bilda allians med Vänsterpartiet och Miljöpartiet.
Förra kommunalrådet Jan Svärd (S) säger att det var Ilmar Reepalus förtjänst att S trots allt behöll makten.
– Jag tror att vi vann valet i Malmö på grund av att vi hade Ilmar Reepalu som var så otroligt duktig. I valstugorna träffade jag personer som röstade på borgarna riks som röstade på honom lokalt.
Bilden bekräftas av Sofia Hedén som ledde partiets analysgrupp.
– Statistiken tyder på att vissa röstar moderat i riksdagen och på Socialdemokraterna i Malmö.
Förra moderata oppositionsrådet Thorbjörn Lindh-qvist kom till samma slutsats i en intervju efter valförlusten:
– I riket har vi sett en Reinfeldteffekt och kanske en anti-Perssoneffekt. Här i Malmö utesluter jag inte att det har funnits en Reepalu-effekt som har bromsat fallet för S.
Markus Blomberg, som idag är ledamot i stadsdelsfullmäktige Centrum och ombud till nästa S-kongress, var SSU-ordförande vid valrörelsen 2006. Han säger att Ilmar Reepalus utvecklingsberättelse blev ett vinnande argument inför valet.
– Vi såg att Västra hamnen hade fler anställda än på varvstiden. Det var en monumental bild för många Malmöbor. Där är Ilmareffekten markant. Även på gymnasieskolorna som jag besökte fungerade berättelsen om Västra hamnen mycket bra.
Att Ilmar Reepalu har en oerhört stark ställning i Socialdemokraterna i Malmö säger alla som Sydsvenskan talat med.
Riksdagsledamoten Hillevi Larsson (S):
– Inom partiet finns alltid en diskussion om vägval. Men jag har inte uppfattat att någon har ifrågasatt att han leder oss.
Hillevi Larsson talar om en Ilmareffekt.
– Man kan inte bortse från den. Han är väldigt känd, mest på ett positivt sätt. Många förknippar honom med mycket positivt som har hänt i Malmö.
Riksdagsledamoten Luciano Astudillo (S):
– Ilmar är väldigt viktig för socialdemokratin i Malmö. Han har en enorm kapacitet.
Arbetarekommunens ordförande Christine Axelsson:
– Han företräder oss väldigt bra. När han framför våra synpunkter känner vi att det finns en förankring. Det är inte egna påhitt.
Flera vill tona ned betydelsen av frontfigur och framhålla de många partimedlemmarna bakom Ilmar Reepalu. En av dem är Ilmar Reepalus närmaste medarbetare, stabschefen Julia Janiec (S) på kommunalrådsavdelningen:
– Det är klart att han har en viktig roll. Men vårt parti har en bred bas. Vi står aldrig och faller med en person.
Andra menar att det är ofrånkomligt att en stark frontfigur har stor betydelse:
– Som ideologisk politiker skulle jag vilja kunna säga att det är oviktigt med frontfigurer. Men det är omöjligt. Visst ser jag en Ilmareffekt i valet 2006, säger Markus Blomberg.
Oppositionspolitikern Patrick Reslow (M) har en mer kritisk syn på Ilmareffekten:
– Under Ilmars tid har många viktiga beslut tagits. Men han har varit helt beroende av vårt stöd i alla frågor som rör stadens utveckling. Visionen om framtiden saknas däremot. Det finns många områden där Ilmar misslyckats med förnyelsen av Malmö, såsom skolan och integrationen. Detta lyfts sällan fram när bilden av Ilmar presenteras i media.
Av Elin Fjellman Jaderup
Publicerad i Sydsvenskan 19 september 2009
Reepalu fortsätter
I oktober fyller Ilmar Reepalu 66. Inflytelserika socialdemokrater ser det som uteslutet att han skulle hoppa av före valet 2010.
MALMÖ. I femton år har Ilmar Reepalu varit Malmös mäktigaste politiker. Han blev kommunstyrelsens ordförande efter valet 1994 när Socialdemokraterna återtog makten från de borgerliga.
Står han till förfogande för ännu en mandatperiod? Ilmar Reepalu svarar:
– När jag får frågan ska jag fundera på det.
Men inget tyder på att han skulle välja att hoppa av före valet 2010.
Riksdagsledamoten Luciano Astudillo (S) säger:
– Det skulle förvåna mig om han skulle välja att stiga av nu. Det är alldeles för sent. I så fall får han stiga av i mitten på nästa mandatperiod.
Markus Blomberg, tidigare SSU-ordförande och idag ombudsman på LO:
– Jag är hundra procent säker på att Ilmar kommer att leda oss i nästa valrörelse.
Riksdagsledamoten Hillevi Larsson (S) gör samma bedömning:
– Personligen tror jag att han kommer att köra valrörelsen. Han har på intet sätt sänkt arbetstakten. När Göran Persson avgick var det många som tyckte att han verkade trött. Ilmar är äldre nu, men verkar inte alls trött. Han är till hundra procent engagerad och vill vinna valet som vi andra.
Förra kommunalrådet Jan Svärd (S) är lika övertygad:
– Vi är många som tror och hoppas att han ställer upp en period till. Han kommer att dominera och vara den som leder debatten i valrörelsen.
Jan Svärd säger också:
– Idag finns ingen kandidat till att bli efterträdare på posten. I så fall får de visa upp det.
Inte heller Moderaternas politiske sekreterare Patrick Reslow räknar med något byte av finanskommunalråd före valet.
– Inget parti byter ledande företrädare så nära valet. Sedan är frågan vad som händer. Det finns ingen naturlig efterträdare. Det kanske är ett resultat av Ilmars ledarstil.
Av Elin Fjellman Jaderup
Publicerad i Sydsvenskan 19 september 2009
MALMÖ. I femton år har Ilmar Reepalu varit Malmös mäktigaste politiker. Han blev kommunstyrelsens ordförande efter valet 1994 när Socialdemokraterna återtog makten från de borgerliga.
Står han till förfogande för ännu en mandatperiod? Ilmar Reepalu svarar:
– När jag får frågan ska jag fundera på det.
Men inget tyder på att han skulle välja att hoppa av före valet 2010.
Riksdagsledamoten Luciano Astudillo (S) säger:
– Det skulle förvåna mig om han skulle välja att stiga av nu. Det är alldeles för sent. I så fall får han stiga av i mitten på nästa mandatperiod.
Markus Blomberg, tidigare SSU-ordförande och idag ombudsman på LO:
– Jag är hundra procent säker på att Ilmar kommer att leda oss i nästa valrörelse.
Riksdagsledamoten Hillevi Larsson (S) gör samma bedömning:
– Personligen tror jag att han kommer att köra valrörelsen. Han har på intet sätt sänkt arbetstakten. När Göran Persson avgick var det många som tyckte att han verkade trött. Ilmar är äldre nu, men verkar inte alls trött. Han är till hundra procent engagerad och vill vinna valet som vi andra.
Förra kommunalrådet Jan Svärd (S) är lika övertygad:
– Vi är många som tror och hoppas att han ställer upp en period till. Han kommer att dominera och vara den som leder debatten i valrörelsen.
Jan Svärd säger också:
– Idag finns ingen kandidat till att bli efterträdare på posten. I så fall får de visa upp det.
Inte heller Moderaternas politiske sekreterare Patrick Reslow räknar med något byte av finanskommunalråd före valet.
– Inget parti byter ledande företrädare så nära valet. Sedan är frågan vad som händer. Det finns ingen naturlig efterträdare. Det kanske är ett resultat av Ilmars ledarstil.
Av Elin Fjellman Jaderup
Publicerad i Sydsvenskan 19 september 2009
Valrörelsen har börjat!
Kyrkovalet står för dörren och nästa år har vi tre val! Då ska vi ta tillbaka regeringsmakten och göra Sveriges kommuner och landsting s-märkta.
Men regeringens misslyckade politik räcker inte för att vi ska vinna. Vi måste presentera trovärdigare alternativ på alla punkter där högern fallerat.
Den stora utmaningen blir att nå ut med vårt budskap samtidigt som våra fiender gör sitt yttersta för att försöka sänka vår trovärdighet. Borgarnas budskap kommer att vara ”Vi red ut stormen”. Arbetslösheten, nyfattigdomen och de växande klyftorna kommer de att skylla på den ekonomiska krisen.
Vi har nu chansen att vinna tillbaka stora grupper som är missnöjda med regeringens politik.
Pensionärerna tappade vi i förra riksdagsvalet och vi har nu möjlighet att återvinna deras förtroende. Men det räcker inte att påtala regeringens åldersdiskriminerande politik. Vi måste gå till val på att ta bort ”pensionärsskatten”! I vassen lurar Sverigedemokraterna som är aktiva bland pensionärer och försöker knipa missnöjesröster…
En hel ungdomsgeneration saknar idag både arbete, pengar och bostad. Ungdomarnas misstro mot regeringen riskerar att leda till fler soffliggare om vi inte visar att vi tänker kämpa för arbete och bostad åt alla.
Mängder av kvinnor har drabbats av högerpolitiken, som främst gynnat rika män. Vi kan erbjuda en kvinnlig statsminister. Men vi ska inte nöja oss med det utan även gå till strid mot könsorättvisorna, både de regeringen skapat och de som fanns sedan tidigare!
Löntagarna är förlorare i högerns samhälle, även de som fått behålla jobbet. Försämrad a-kassa och sjukkassa, urholkade rättigheter och sämre arbetsmiljö är bara början. Men ska vi vinna löntagarnas förtroende måste vi ut på arbetsplatserna och visa att vi står på deras sida!
I kyrkovalet gäller mobilisering. Det gäller även i valet nästa år. Valrörelsen har börjat!
Hillevi Larsson
Publicerad i Aktuellt i Politiken den 7 september 2009
Men regeringens misslyckade politik räcker inte för att vi ska vinna. Vi måste presentera trovärdigare alternativ på alla punkter där högern fallerat.
Den stora utmaningen blir att nå ut med vårt budskap samtidigt som våra fiender gör sitt yttersta för att försöka sänka vår trovärdighet. Borgarnas budskap kommer att vara ”Vi red ut stormen”. Arbetslösheten, nyfattigdomen och de växande klyftorna kommer de att skylla på den ekonomiska krisen.
Vi har nu chansen att vinna tillbaka stora grupper som är missnöjda med regeringens politik.
Pensionärerna tappade vi i förra riksdagsvalet och vi har nu möjlighet att återvinna deras förtroende. Men det räcker inte att påtala regeringens åldersdiskriminerande politik. Vi måste gå till val på att ta bort ”pensionärsskatten”! I vassen lurar Sverigedemokraterna som är aktiva bland pensionärer och försöker knipa missnöjesröster…
En hel ungdomsgeneration saknar idag både arbete, pengar och bostad. Ungdomarnas misstro mot regeringen riskerar att leda till fler soffliggare om vi inte visar att vi tänker kämpa för arbete och bostad åt alla.
Mängder av kvinnor har drabbats av högerpolitiken, som främst gynnat rika män. Vi kan erbjuda en kvinnlig statsminister. Men vi ska inte nöja oss med det utan även gå till strid mot könsorättvisorna, både de regeringen skapat och de som fanns sedan tidigare!
Löntagarna är förlorare i högerns samhälle, även de som fått behålla jobbet. Försämrad a-kassa och sjukkassa, urholkade rättigheter och sämre arbetsmiljö är bara början. Men ska vi vinna löntagarnas förtroende måste vi ut på arbetsplatserna och visa att vi står på deras sida!
I kyrkovalet gäller mobilisering. Det gäller även i valet nästa år. Valrörelsen har börjat!
Hillevi Larsson
Publicerad i Aktuellt i Politiken den 7 september 2009
Idéerna håller än i dag
Hittills tycker jag att socialdemokratin varit bäst på att leverera ett bra samhälle för det stora flertalet.
Den socialdemokratiska ideologin bygger på jämlikhet, demokrati, rättvisa och frihet. Tidigt valde de socialdemokratiska ledarna i Sverige reformer framför revolution och öppenhet framför isolering. Det gav resultat! Steg för steg reformerades samhället från U-land och diktatur till ett demokratiskt välfärdssamhälle. Allt det vi tar för givet idag - skola, vård, omsorg, föräldraförsäkring, mödravård, åtta timmars arbetsdag, fackliga rättigheter, a-kassa, pensioner m.m. - har byggts upp under lång tid genom mödosamt arbete. Den svenska högern har stått på den andra sidan och bekämpat flertalet reformer för demokrati och välfärd.
Genomförandet av de socialdemokratiska visionerna i Sverige har gjort Sverige till ett av de bästa länderna att leva i, för det stora folkflertalet.
En viktig orsak till detta är den generella välfärden, d v s. "Av var och en efter förmåga, till var och en efter behov." Målet har alltid varit att så många som möjligt ska ha det så bra som möjligt. Därför har statsministern, direktören och arbetaren kunnat få vård i sjuksängar bredvid varandra bekostade via skattsedeln. Deras barn har kunnat gå i skolan i tillsammans, även det bekostat via skattsedeln. Inte bara låginkomsttagare utan även medelklassen har gynnats av detta system. De har fått betala högre skatt men fullt ut fått del av välfärden och sluppit dyra avgifter till skola, vård, omsorg, arbetslöshets- och sjukförsäkring o s v.
De socialdemokratiska idéerna håller än idag. Tanken att samhället blir bättre när man bryr sig om varandra och hjälper varandra blir aldrig omodern. Motsatsen "Sköt dig själv och skit i andra" kommer aldrig att leda till ett hållbart samhälle.
Socialdemokratins dilemma har varit det långa maktinnehavet. Det är inte svårt att vara kritisk mot andra, däremot att vara självkritisk. Vi har inte fullt ut lyckats genomföra den socialdemokratiska ideologin och det måste bli huvuduppgiften om vi vinner nästa val.
Jag är socialdemokrat för att jag vill bekämpa orättvisorna i samhället. Då räcker det inte att reparera den skada högerregeringen ställt till med. Vi måste också utveckla vår egen politik. Vi förlorade förra riksdagsvalet för att vi var för otydliga i vår jobbpolitik, inte var tillräckligt lyhörda för medborgarnas verklighet och för att många pensionärer vände oss ryggen. Dessa utmaningar måste vi nu ta tag i!
Det samhälle jag tycker vi ska sträva mot sammanfattas bra av Solon: "Vad är en ideal stat? Den stat där en oförrätt mot den ringaste medborgare anses som en oförrätt mot alla".
Hillevi Larsson
Publicerad i Folkbladet den 29 augusti 2009
Den socialdemokratiska ideologin bygger på jämlikhet, demokrati, rättvisa och frihet. Tidigt valde de socialdemokratiska ledarna i Sverige reformer framför revolution och öppenhet framför isolering. Det gav resultat! Steg för steg reformerades samhället från U-land och diktatur till ett demokratiskt välfärdssamhälle. Allt det vi tar för givet idag - skola, vård, omsorg, föräldraförsäkring, mödravård, åtta timmars arbetsdag, fackliga rättigheter, a-kassa, pensioner m.m. - har byggts upp under lång tid genom mödosamt arbete. Den svenska högern har stått på den andra sidan och bekämpat flertalet reformer för demokrati och välfärd.
Genomförandet av de socialdemokratiska visionerna i Sverige har gjort Sverige till ett av de bästa länderna att leva i, för det stora folkflertalet.
En viktig orsak till detta är den generella välfärden, d v s. "Av var och en efter förmåga, till var och en efter behov." Målet har alltid varit att så många som möjligt ska ha det så bra som möjligt. Därför har statsministern, direktören och arbetaren kunnat få vård i sjuksängar bredvid varandra bekostade via skattsedeln. Deras barn har kunnat gå i skolan i tillsammans, även det bekostat via skattsedeln. Inte bara låginkomsttagare utan även medelklassen har gynnats av detta system. De har fått betala högre skatt men fullt ut fått del av välfärden och sluppit dyra avgifter till skola, vård, omsorg, arbetslöshets- och sjukförsäkring o s v.
De socialdemokratiska idéerna håller än idag. Tanken att samhället blir bättre när man bryr sig om varandra och hjälper varandra blir aldrig omodern. Motsatsen "Sköt dig själv och skit i andra" kommer aldrig att leda till ett hållbart samhälle.
Socialdemokratins dilemma har varit det långa maktinnehavet. Det är inte svårt att vara kritisk mot andra, däremot att vara självkritisk. Vi har inte fullt ut lyckats genomföra den socialdemokratiska ideologin och det måste bli huvuduppgiften om vi vinner nästa val.
Jag är socialdemokrat för att jag vill bekämpa orättvisorna i samhället. Då räcker det inte att reparera den skada högerregeringen ställt till med. Vi måste också utveckla vår egen politik. Vi förlorade förra riksdagsvalet för att vi var för otydliga i vår jobbpolitik, inte var tillräckligt lyhörda för medborgarnas verklighet och för att många pensionärer vände oss ryggen. Dessa utmaningar måste vi nu ta tag i!
Det samhälle jag tycker vi ska sträva mot sammanfattas bra av Solon: "Vad är en ideal stat? Den stat där en oförrätt mot den ringaste medborgare anses som en oförrätt mot alla".
Hillevi Larsson
Publicerad i Folkbladet den 29 augusti 2009
FN är alldeles för passivt
Hillevi Larsson om Västsahara i ETC den 2 september 2009
VÄSTSAHARANÄTVERKET
Hillevi Larsson (S), ordförande i riksdagens arbetsgrupp för Västsaharas självständighet, är kritisk till hur både EU och FN hittills har hanterat Västsahara-frågan. Hon befarar att konflikten övergår till ett blodbad om inte omvärlden, inklusive Sverige, aktivt börjar visa att man vill vara med och agera.
Gör Sverige någonting konkret i Västsahara-frågan just nu?
– Det enda konkreta som har hänt var att Sverige under förra mandatperioden röstade nej till fiskeavtalet som EU gjort upp tillsammans med Marocko. Även om vi inte stoppade avtalet så var det en viktig markering, eftersom det innefattar ockuperad mark och bryter mot folkrätten. I övrigt händer det alldeles för lite. Det är lätt att säga att vi står bakom FN:s resolutioner som fördömer Marockos ockupation av Västsahara, men eftersom ingenting sker i praktiken måste Sverige agera mer aktivt.
Vad kan Sverige göra?
– Jag tycker att vi till exempel skulle kunna erkänna Västsahara som ett eget land, precis som många länder i världen redan har gjort. I så fall skulle Sverige vara det första landet i Europa som gjorde det, vilket skulle få ett stort symboliskt värde. Det har hänt tidigare, exempelvis erkände vi de baltiska länderna innan det var helt klart att de verkligen var frigjorda. Men just när det gäller Västsahara verkar den dörren vara stängd.
Varför är det så?
– Det talas mycket om formella kriterier som måste vara uppfyllda. Samtidigt har vi i Sverige inte varit lika stränga i den frågan när det gällt andra länder, så jag ser inga hinder till att inte kunna erkänna även Västsahara. Ett annat argument som lyfts fram är viljan att ha goda relationer med båda sidor för att kunna utöva diplomati. Problemet med det resonemanget är att vi inte har något samarbete att förlora eftersom Marocko inte har gjort några eftergifter överhuvudtaget. Till och med Polisario har varit mer kompromissvilliga trots att de har FN:s resolutioner på sin sida.
Har omvärlden varit för snäll mot Marocko?
– Ja, Marocko har fått så många chanser under så många år och ändå inte gjort någonting för att lösa situationen. I stället för att jamsa med hela tiden borde exempelvis EU börja ställa krav, i synnerhet eftersom man har långtgående ekonomiska relationer med Marocko.
Hur tycker du att EU har hanterat frågan hittills?
– När frågan om Marockos handelsavtal varit uppe i EU-nämnden så brukar inte Västsahara komma på tal överhuvudtaget. Då skiljer man på FN:s resolutioner om Västsahara och det ekonomiska samarbeten med Marocko, vilket jag tycker är helt fel. När det till exempel gäller Burma har EU mer eller mindre frusit förbindelserna när landet begått övergrepp mot mänskliga rättigheter. Marocko borde inte ha någon gräddfil i det sammanhanget.
Tror du att Sverige kommer att agera mer aktivt i den här frågan i och med det
svenska EU-ordförandeskapet?
– Tyvärr tror jag inte det, men det vore ett lysande tillfälle för Sverige att ta kommandot i den här frågan och se till att EU står upp för folkrätten, i stället för att gå ärenden åt ockupationsmakten och tjäna pengar på det. Dessvärre är risken stor att Sverige kommer att ligga lågt i den frågan för att hålla sig väl med Frankrike och andra länder som stödjer Marocko. Handelsminister Eva Björling (M) har inte visat sig vara särskilt mycket att hoppas på tidigare när det gällt Västsahara-frågan.
Hur ser du på FN:s agerande i regionen?
– FN är alldeles för passivt i den här situationen. Resolutionerna finns kvar men eftersom ingenting görs så kan man undra vilken nytta FN egentligen gör. Säkerligen beror en del av passiviteten på att stormakterna har ekonomiska intressen i området när det exempelvis gäller fisket, oljan och fosfaten. Samtidigt borde dessa intressen få stormakterna att reagera eftersom det finns en risk för blodig konflikt – som i sig kommer att leda till att det inte finns så mycket naturresurser kvar.
Hur ser du på riskerna för att ett nytt krig utbryter i Västsahara?
– Just nu får det västsahariska folket inte mycket för att de för en fredlig kamp. Det gör att många unga är frustrerande, särskilt i flyktinglägren i Algeriet. Där finns en allt starkare vilja att ta till vapen om ingenting händer, och om omvärlden inte visar att man vill vara med och agera kommer dessa krafter att bli svårare att hålla tillbaka.
Maria Holm
Publicerad i tidningen ETC 2009-08-28
VÄSTSAHARANÄTVERKET
Hillevi Larsson (S), ordförande i riksdagens arbetsgrupp för Västsaharas självständighet, är kritisk till hur både EU och FN hittills har hanterat Västsahara-frågan. Hon befarar att konflikten övergår till ett blodbad om inte omvärlden, inklusive Sverige, aktivt börjar visa att man vill vara med och agera.
Gör Sverige någonting konkret i Västsahara-frågan just nu?
– Det enda konkreta som har hänt var att Sverige under förra mandatperioden röstade nej till fiskeavtalet som EU gjort upp tillsammans med Marocko. Även om vi inte stoppade avtalet så var det en viktig markering, eftersom det innefattar ockuperad mark och bryter mot folkrätten. I övrigt händer det alldeles för lite. Det är lätt att säga att vi står bakom FN:s resolutioner som fördömer Marockos ockupation av Västsahara, men eftersom ingenting sker i praktiken måste Sverige agera mer aktivt.
Vad kan Sverige göra?
– Jag tycker att vi till exempel skulle kunna erkänna Västsahara som ett eget land, precis som många länder i världen redan har gjort. I så fall skulle Sverige vara det första landet i Europa som gjorde det, vilket skulle få ett stort symboliskt värde. Det har hänt tidigare, exempelvis erkände vi de baltiska länderna innan det var helt klart att de verkligen var frigjorda. Men just när det gäller Västsahara verkar den dörren vara stängd.
Varför är det så?
– Det talas mycket om formella kriterier som måste vara uppfyllda. Samtidigt har vi i Sverige inte varit lika stränga i den frågan när det gällt andra länder, så jag ser inga hinder till att inte kunna erkänna även Västsahara. Ett annat argument som lyfts fram är viljan att ha goda relationer med båda sidor för att kunna utöva diplomati. Problemet med det resonemanget är att vi inte har något samarbete att förlora eftersom Marocko inte har gjort några eftergifter överhuvudtaget. Till och med Polisario har varit mer kompromissvilliga trots att de har FN:s resolutioner på sin sida.
Har omvärlden varit för snäll mot Marocko?
– Ja, Marocko har fått så många chanser under så många år och ändå inte gjort någonting för att lösa situationen. I stället för att jamsa med hela tiden borde exempelvis EU börja ställa krav, i synnerhet eftersom man har långtgående ekonomiska relationer med Marocko.
Hur tycker du att EU har hanterat frågan hittills?
– När frågan om Marockos handelsavtal varit uppe i EU-nämnden så brukar inte Västsahara komma på tal överhuvudtaget. Då skiljer man på FN:s resolutioner om Västsahara och det ekonomiska samarbeten med Marocko, vilket jag tycker är helt fel. När det till exempel gäller Burma har EU mer eller mindre frusit förbindelserna när landet begått övergrepp mot mänskliga rättigheter. Marocko borde inte ha någon gräddfil i det sammanhanget.
Tror du att Sverige kommer att agera mer aktivt i den här frågan i och med det
svenska EU-ordförandeskapet?
– Tyvärr tror jag inte det, men det vore ett lysande tillfälle för Sverige att ta kommandot i den här frågan och se till att EU står upp för folkrätten, i stället för att gå ärenden åt ockupationsmakten och tjäna pengar på det. Dessvärre är risken stor att Sverige kommer att ligga lågt i den frågan för att hålla sig väl med Frankrike och andra länder som stödjer Marocko. Handelsminister Eva Björling (M) har inte visat sig vara särskilt mycket att hoppas på tidigare när det gällt Västsahara-frågan.
Hur ser du på FN:s agerande i regionen?
– FN är alldeles för passivt i den här situationen. Resolutionerna finns kvar men eftersom ingenting görs så kan man undra vilken nytta FN egentligen gör. Säkerligen beror en del av passiviteten på att stormakterna har ekonomiska intressen i området när det exempelvis gäller fisket, oljan och fosfaten. Samtidigt borde dessa intressen få stormakterna att reagera eftersom det finns en risk för blodig konflikt – som i sig kommer att leda till att det inte finns så mycket naturresurser kvar.
Hur ser du på riskerna för att ett nytt krig utbryter i Västsahara?
– Just nu får det västsahariska folket inte mycket för att de för en fredlig kamp. Det gör att många unga är frustrerande, särskilt i flyktinglägren i Algeriet. Där finns en allt starkare vilja att ta till vapen om ingenting händer, och om omvärlden inte visar att man vill vara med och agera kommer dessa krafter att bli svårare att hålla tillbaka.
Maria Holm
Publicerad i tidningen ETC 2009-08-28
Absurt behöva be pappa om lov
Såväl republikaner som rojalister gratulerar Madeleine och Jonas Bergström till förlovningen – och kärleken. Men det är absurt att prinsessan ska behöva fråga pappa om lov, påpekar Hillevi Larsson (S).
Hon är i egenskap av före detta ordförande i Republikanska föreningen starkt kritisk mot systemet. Varför, undrar hon, är det viktigare vilka prinsessorna gifter sig med än vem statsministern gifter sig med?
- När Göran Persson skilde sig från Annika Persson och gifte om sig med Anitra Steen behövde inte han be sin pappa om lov. Det är absurt, speciellt att det står inskrivet i grundlagen. Om kungen säger nej blir det ingenting.
Just kungens tycke och smak tror hon var anledningen till att förlovningen dröjde så länge.
- Kungen gillar ju Jonas, men hade svårare för Daniel. Han drog ut på det eftersom han ville att Victoria skulle träffa någon annan. Det är ytterligare en brist i systemet, att man måste förälska sig i ”rätt” person.
- Jonas godkändes snabbt eftersom han är uppvuxen på Djursholm, jobbar på advokatbyrå och rör sig i rätt kretsar.
De många invändningarna till trots är Hillevi Larsson mån om att lyckönska paret:
- Man får ju gratulera dem personligen att de äntligen får förlova sig.
Henrik S Järrel (M), initiativtagare och grundare av riksdagens rojalistiska nätverk, gläds också över beskedet.
- Jag gratulerar de unga tu och önskar dem all lycka. Det är roligt att de bestämt sig för att ta steget. Jag tror dessutom att de passar ganska bra ihop.
Varför?
- Som man brukar säga: lika barn leka bäst. De har någorlunda rätta bakgrunder vilket ger goda förutsättningar. Det är ingen garanti, men en bra grund.
- Sen har de någon form av äktenskapstycke också. Men det är en mer ytlig betraktelse.
Vad har du för bild av Jonas Bergström?
- Han är positiv, trevlig, väluppfostrad, vänlig, välutbildad och sympatisk. En urban ung man i sina åthävor och bruk. Jag tror att han passar utmärkt väl in i bilden.
- Men man ska vara mycket noga med att det är hjärtats språk som talar.
Jenny Stiernstedt
Publicerad i DN 2009-08-11
Hon är i egenskap av före detta ordförande i Republikanska föreningen starkt kritisk mot systemet. Varför, undrar hon, är det viktigare vilka prinsessorna gifter sig med än vem statsministern gifter sig med?
- När Göran Persson skilde sig från Annika Persson och gifte om sig med Anitra Steen behövde inte han be sin pappa om lov. Det är absurt, speciellt att det står inskrivet i grundlagen. Om kungen säger nej blir det ingenting.
Just kungens tycke och smak tror hon var anledningen till att förlovningen dröjde så länge.
- Kungen gillar ju Jonas, men hade svårare för Daniel. Han drog ut på det eftersom han ville att Victoria skulle träffa någon annan. Det är ytterligare en brist i systemet, att man måste förälska sig i ”rätt” person.
- Jonas godkändes snabbt eftersom han är uppvuxen på Djursholm, jobbar på advokatbyrå och rör sig i rätt kretsar.
De många invändningarna till trots är Hillevi Larsson mån om att lyckönska paret:
- Man får ju gratulera dem personligen att de äntligen får förlova sig.
Henrik S Järrel (M), initiativtagare och grundare av riksdagens rojalistiska nätverk, gläds också över beskedet.
- Jag gratulerar de unga tu och önskar dem all lycka. Det är roligt att de bestämt sig för att ta steget. Jag tror dessutom att de passar ganska bra ihop.
Varför?
- Som man brukar säga: lika barn leka bäst. De har någorlunda rätta bakgrunder vilket ger goda förutsättningar. Det är ingen garanti, men en bra grund.
- Sen har de någon form av äktenskapstycke också. Men det är en mer ytlig betraktelse.
Vad har du för bild av Jonas Bergström?
- Han är positiv, trevlig, väluppfostrad, vänlig, välutbildad och sympatisk. En urban ung man i sina åthävor och bruk. Jag tror att han passar utmärkt väl in i bilden.
- Men man ska vara mycket noga med att det är hjärtats språk som talar.
Jenny Stiernstedt
Publicerad i DN 2009-08-11
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
