Denna artikel publicerades på sydsvenskan.se i samband med 1 Maj:
REGERINGEN FÖRVÄRRAR UNGAS JOBBKRIS
Sverige har den näst högsta ungdomsarbetslösheten i hela EU, och den stiger snabbare än i andra länder i Europa. Ändå prioriterar regeringen skattesänkningar för höginkomsttagare före fler jobb. Det skriver Socialdemokraternas partiordförande Mona Sahlin, som idag håller förstamajtal i Malmö och Lund, och Hillevi Larsson (S), kandidat till Europaparlamentet.
Framtidstro och tron på den egna förmågan är för många som störst under ungdomsåren. Allt är möjligt, allt kan man och allt vill man göra. Om drygt en månad sprudlar det av glädje på gator och torg när 130 000 unga tar studenten. Vi skall vara rädda om den livsglädjen som ger kraft och energi att möta framtiden med tillförsikt.
Alla goda krafter i samhället måste mobiliseras nu när så många avslutar gymnasiet mitt under en djup lågkonjunktur. Var fjärde ung person är idag arbetslös. Sverige har den näst högsta ungdomsarbetslösheten i hela EU, och den stiger snabbare än i andra länder i Europa. I Skåne var andelen öppet arbetslösa ungdomar 4,6 procent i mars månad. Det är en ökning med 1,6 procentenheter från motsvarande period förra året.
Det är ingen tvekan om att Sverige har gått in i en djup jobbkris. Ändå väljer regeringen att föra en passiv jobbpolitik. Det blir dyrt. Sverige har inte råd med en regering som prioriterar skattesänkningar för höginkomsttagare före fler jobb. Ökade orättvisor mellan människor löser inte jobbkrisen – de fördjupar den. Nu krävs aktiva investeringar för nya jobb, för trygga jobb och för gröna jobb.
Konkurrensen om de få jobb som finns kommer att hårdna. Det drabbar unga eftersom vägen in i arbetslivet blir svårare för den som saknar erfarenhet. Därför vill vi skjuta till 300 miljoner kronor i stimulans till kommuner och landsting för att ordna 90 000 sommarjobb till de ungdomar som nu lämnar gymnasiet. Ett sommarjobb ger praktik, erfarenhet av arbetslivet och nya kontakter.
Vi vill också rikta direkta stöd för att långtidsarbetslösa ungdomar skall kunna komma i jobb. All erfarenhet visar att den som står länge utanför arbetsmarknaden har stora svårigheter att ta sig tillbaka när konjunkturen vänder. För många långtidsarbetslösa ungdomar finns risken att de aldrig kommer att lyckas etablera sig på arbetsmarknaden. Vi föreslår därför att de arbetsgivare som anställer en ung långtidsarbetslös under det första året får göra ett skatteavdrag på två tredjedelar av lönen.
Bristande utbildning är den enskilt viktigaste orsaken till att unga inte får jobb. Därför vill vi socialdemokrater göra utbildning vid universitet och högskolor tillgänglig för fler. Vi vill fortsätta bygga ut högskolan med över 6 000 nya platser i år. Vi vill också redan nu till sommaren 2009 erbjuda ungdomarna 10 000 platser på sommarkurser i högskolans regi. Just nu är antalet sökande till högskolan uppe på rekordnivåer. Ändå har regeringen valt att inte tillföra några nya högskoleplatser.
Vi socialdemokrater vill ge alla unga en chans. Läget är inte hopplöst. Sverige kan vända jobbkris till framtidstro. På första maj demonstrerar vi för ett Sverige och Europa som sätter Jobben först! Skall vi lyckas med detta behöver vi starka socialdemokratiska röster i Sverige och i Europa.
MONA SAHLIN
HILLEVI LARSSON
torsdag 7 maj 2009
torsdag 2 april 2009
Lönsam jämställdhet
Det här inlägget publicerades igår i Kristianstadsbladet
LÖNSAM JÄMSTÄLLDHET
EU står nu i den ekonomiska krisen inför flera stora utmaningar. Dit hör bristen på barnafödande, att hantera finanskrisen och att trots vinden blåser hårt införliva målsättningarna i Lissabonstrategin. Dessa utmaningar hör ihop. En av de allra viktigaste målsättningarna i Lissabonstrategin är den om att 60 % av alla kvinnor skall vara sysselsatt i arbete senast 2010. En egen försörjning är en förutsättning för kvinnan att kunna frigöra sig fullt ut. Men en förutsättning för att kunna arbeta är en god tillgång till barnomsorg för barnen, men också en god omsorg för de äldre generationerna. Detta för att ge förutsättningar för kvinnan att kunna arbeta. I en undersökning som gjorts mellan de olika EU-länderna så framgår att i de länder där det erbjuds allmän tillgång till offentlig barnomsorg, så föds det också genomsnitt fler barn än i de länder där det inte görs det. I de länder där flest föräldrar tar del av den offentliga barnomsorgen och flest kvinnor är i arbete tillhör också Europas ekonomiskt mest framgångsrika länder. Länder med välutbildade förvärvsarbetande kvinnor har högst födelsetal. Så visst hänger det ihop tillgången till barnomsorgen, som är en förutsättning för ekonomisk utveckling välstånd, rätten till arbete, och barnafödande.
Moderaterna har varken på nationell eller europeisk nivå visat framfötterna när det gäller jämställdhetsfrågorna. Därför undrar jag hur moderaterna i såväl Europaparlamentet som under det svenska ordförandeskapet tänker arbeta med Lissabonstrategin och de så kallade Barcelonamålen där det fastslås att det skall finnas barnomsorg för 33 % av barn alla under tre år? Även när EU:s medlemsstater befinner sig i ekonomisk kris, så finns det ingen anledning att förbise de viktiga sakfrågorna som bidrar till att göra EU mer jämställt. Tvärtom är det en förutsättning för utveckling. Vi tjänar alla på att kvinnor och män får möjlighet att vara delaktiga i samhället. Det är medlemsstaternas skyldighet att ge dem förutsättningar till att möjliggöra för dem att arbeta.
Hillevi Larsson, kandidat för socialdemokraterna till Europaparlamentet
LÖNSAM JÄMSTÄLLDHET
EU står nu i den ekonomiska krisen inför flera stora utmaningar. Dit hör bristen på barnafödande, att hantera finanskrisen och att trots vinden blåser hårt införliva målsättningarna i Lissabonstrategin. Dessa utmaningar hör ihop. En av de allra viktigaste målsättningarna i Lissabonstrategin är den om att 60 % av alla kvinnor skall vara sysselsatt i arbete senast 2010. En egen försörjning är en förutsättning för kvinnan att kunna frigöra sig fullt ut. Men en förutsättning för att kunna arbeta är en god tillgång till barnomsorg för barnen, men också en god omsorg för de äldre generationerna. Detta för att ge förutsättningar för kvinnan att kunna arbeta. I en undersökning som gjorts mellan de olika EU-länderna så framgår att i de länder där det erbjuds allmän tillgång till offentlig barnomsorg, så föds det också genomsnitt fler barn än i de länder där det inte görs det. I de länder där flest föräldrar tar del av den offentliga barnomsorgen och flest kvinnor är i arbete tillhör också Europas ekonomiskt mest framgångsrika länder. Länder med välutbildade förvärvsarbetande kvinnor har högst födelsetal. Så visst hänger det ihop tillgången till barnomsorgen, som är en förutsättning för ekonomisk utveckling välstånd, rätten till arbete, och barnafödande.
Moderaterna har varken på nationell eller europeisk nivå visat framfötterna när det gäller jämställdhetsfrågorna. Därför undrar jag hur moderaterna i såväl Europaparlamentet som under det svenska ordförandeskapet tänker arbeta med Lissabonstrategin och de så kallade Barcelonamålen där det fastslås att det skall finnas barnomsorg för 33 % av barn alla under tre år? Även när EU:s medlemsstater befinner sig i ekonomisk kris, så finns det ingen anledning att förbise de viktiga sakfrågorna som bidrar till att göra EU mer jämställt. Tvärtom är det en förutsättning för utveckling. Vi tjänar alla på att kvinnor och män får möjlighet att vara delaktiga i samhället. Det är medlemsstaternas skyldighet att ge dem förutsättningar till att möjliggöra för dem att arbeta.
Hillevi Larsson, kandidat för socialdemokraterna till Europaparlamentet
Historisk dag!
Igår var en historisk dag. Då röstade riksdagen JA till könsneutrala äktenskap!
Här är det inlägg jag höll i riksdagsdebatten:
Anf. 33 HILLEVI LARSSON (s):
Fru talman! Detta år är det 30 år sedan sjukdomsklassificeringen av homosexualitet togs bort här i Sverige. Varje steg framåt mot diskriminering har varit mödosamt och tagit lång tid.
Jag minns själv när jag kom in i riksdagen 1998. Då gick jag in i riksdagens HBT-grupp, som då kallades riksdagens homogrupp. Det var Tasso Stafilidis som hade dragit i gång den verksamheten. Det känns historiskt att stå här i dag, mer än tio år senare, och se hur mycket som faktiskt har hänt och att vi nu har kommit till den slutsatsen att äktenskap ska gälla lika även för homosexuella och bisexuella.
Diskriminering dyker upp i olika skepnader. I dag diskuterar vi homosexuella, men det har också funnits diskussioner när det gäller andra saker. I Sydafrika gällde diskussionen svarta som inte fick samma rättigheter som vita. Den diskussionen hade man även i USA, där vita och svarta så sent som på 60-talet inte fick gifta sig med varandra.
Det viktiga är inte vem som diskrimineras utan att vi bekämpar diskriminering i alla dess former och skepnader.
Vi är också lagstiftare, och äktenskapsbegreppet finns inskrivet i svensk lag. Då tycker jag att det är extra viktigt att som lagstiftare bekämpa diskriminering. Det här blir också väldigt viktigt i förhållande till medborgarna. Om lagstiftarna säger att det är okej att diskriminera är det ett budskap man sänder ut till medborgarna.
Därför tror jag att detta att motverka diskriminering i lagstiftningen har en dubbel effekt. Det är först att människor inte ska behöva bli illa behandlade på grund av att de råkar tillhöra fel grupp, utan att man ska behandla alla lika och värna allas lika värde och rättigheter. Det är också att bekämpa fördomar genom lagstiftning. De opinionsundersökningar som har gjorts visar att svenska folket är för den här nya lagstiftningen. Det är många som ställer sig frågan: På vilket sätt skadas jag av att andra får gifta sig med dem de älskar? Det hindrar ju inte en själv på något sätt att göra detsamma.
Det är väldigt lätt att ta patent på ord, och nu är det äktenskapet det handlar om. Jag anser inte att man kan göra det.
Förr i tiden var äktenskap något helt annat än vad det är i dag. Nu handlar det framför allt om kärlek, där man vill befästa sin relation för sig själv och för omvärlden. Förr handlade det tyvärr inte så mycket om kärlek, utan det fanns väldigt många arrangerade äktenskap. Det finns det fortfarande, men i Sverige var det ofta så att man blev tillsagd vem man skulle gifta sig med. Det handlade inte om kärlek utan om ett sätt att knyta allianser mellan olika grupper. Det kunde till och med handla om pengar, om ekonomiska transaktioner. Och om man råkade bli med barn utanför äktenskapet måste man omedelbart ingå äktenskap.
Det är nu som det här begreppet handlar mer om kärlek. Därför skulle inte jag, när man talar om den historiska betydelsen av äktenskapet, vilja ha det här rosenskimret över begreppet, att det alltid har varit någonting fint och vackert mellan en man och en kvinna. Tidigare har det tyvärr handlat om mycket annat än kärlek.
Men nu ser jag det här som en möjlighet, att vi slår fast att alla har möjligheten att gifta sig på lika villkor.
Det som den här debatten mycket har kommit att handla om är ett enda ord. Innehållet blir ju precis detsamma juridiskt, och det är en stor framgång och något som vi har kämpat för under många år. Det har absolut inte varit självklart att det ska vara samma innehåll i partnerskapet och äktenskapet. Men nu är vi där, och jag kan då inte se någon anledning att behålla olika ord.
Då säger man: Ja, men det är ju ändå bara ett ord. Det viktiga är den rättsliga innebörden.
Men det här ordet har faktiskt en väldigt stark symbolik, och det är klart att det då känns väldigt diskriminerande att bli registrerad partner och inte få gifta sig på lika villkor som alla andra.
Jag ser ingen anledning, speciellt inte nu när vi stiftar lagar, att vi ska lägga olika beteckning på folk och folk. Oavsett hur man talar runt det här handlar det ytterst om att man inte värderar relationen för samkönade par på samma sätt som för olikkönade par. Det är en gradering i det här, och det måste vi komma ifrån.
Sedan kommer det ändå att vara så att alla värderar begreppet äktenskap som de vill, och i sin relation lägger de in de värden de vill. Men så är det med ett levande språk, och det tycker jag att vi ska slå vakt om.
När jag gifte mig var det Tasso Stafilidis som vigde mig och min man. Vi hade en väldigt romantisk vigsel som var fantastisk, kände jag. Jag bär med mig minnen av den än i dag.
Det finns något som jag reagerar över. Hur kan det vara så att Tasso Stafilidis fick viga mig och min man men att han själv inte får vigas på samma villkor som vi blev vigda?
Jag kan inte förstå det här, att det är okej att viga andra, men det är inte okej att själv bli vigd bara för att man älskar någon av samma kön. Kärleken är ju lika stark.
Sedan gäller det frågan om barn eller inte barn. Det finns heterosexuella äktenskap där det inte finns några barn. Och det finns homosexuella relationer där det finns barn, och i de fallen är det väl bara till barnens fördel att föräldrarna får gifta sig på lika villkor som alla andra. Det tror jag bekämpar fördomar både mot de här familjerna och mot de här barnen.
Ja, det är en historisk dag. Det känns fantastiskt att ta bort det här sista steget av diskriminering i lagstiftningen och att vi nu kan vända oss till medborgarna och erbjuda dem samma möjligheter att bekräfta sin kärlek för sig själva och för omvärlden. Och man ska så klart få kalla sig gift och ingå äktenskap.
(Applåder)
I detta anförande instämde Eva Sonidsson och Elisebeht Markström (båda s).
Här är det inlägg jag höll i riksdagsdebatten:
Anf. 33 HILLEVI LARSSON (s):
Fru talman! Detta år är det 30 år sedan sjukdomsklassificeringen av homosexualitet togs bort här i Sverige. Varje steg framåt mot diskriminering har varit mödosamt och tagit lång tid.
Jag minns själv när jag kom in i riksdagen 1998. Då gick jag in i riksdagens HBT-grupp, som då kallades riksdagens homogrupp. Det var Tasso Stafilidis som hade dragit i gång den verksamheten. Det känns historiskt att stå här i dag, mer än tio år senare, och se hur mycket som faktiskt har hänt och att vi nu har kommit till den slutsatsen att äktenskap ska gälla lika även för homosexuella och bisexuella.
Diskriminering dyker upp i olika skepnader. I dag diskuterar vi homosexuella, men det har också funnits diskussioner när det gäller andra saker. I Sydafrika gällde diskussionen svarta som inte fick samma rättigheter som vita. Den diskussionen hade man även i USA, där vita och svarta så sent som på 60-talet inte fick gifta sig med varandra.
Det viktiga är inte vem som diskrimineras utan att vi bekämpar diskriminering i alla dess former och skepnader.
Vi är också lagstiftare, och äktenskapsbegreppet finns inskrivet i svensk lag. Då tycker jag att det är extra viktigt att som lagstiftare bekämpa diskriminering. Det här blir också väldigt viktigt i förhållande till medborgarna. Om lagstiftarna säger att det är okej att diskriminera är det ett budskap man sänder ut till medborgarna.
Därför tror jag att detta att motverka diskriminering i lagstiftningen har en dubbel effekt. Det är först att människor inte ska behöva bli illa behandlade på grund av att de råkar tillhöra fel grupp, utan att man ska behandla alla lika och värna allas lika värde och rättigheter. Det är också att bekämpa fördomar genom lagstiftning. De opinionsundersökningar som har gjorts visar att svenska folket är för den här nya lagstiftningen. Det är många som ställer sig frågan: På vilket sätt skadas jag av att andra får gifta sig med dem de älskar? Det hindrar ju inte en själv på något sätt att göra detsamma.
Det är väldigt lätt att ta patent på ord, och nu är det äktenskapet det handlar om. Jag anser inte att man kan göra det.
Förr i tiden var äktenskap något helt annat än vad det är i dag. Nu handlar det framför allt om kärlek, där man vill befästa sin relation för sig själv och för omvärlden. Förr handlade det tyvärr inte så mycket om kärlek, utan det fanns väldigt många arrangerade äktenskap. Det finns det fortfarande, men i Sverige var det ofta så att man blev tillsagd vem man skulle gifta sig med. Det handlade inte om kärlek utan om ett sätt att knyta allianser mellan olika grupper. Det kunde till och med handla om pengar, om ekonomiska transaktioner. Och om man råkade bli med barn utanför äktenskapet måste man omedelbart ingå äktenskap.
Det är nu som det här begreppet handlar mer om kärlek. Därför skulle inte jag, när man talar om den historiska betydelsen av äktenskapet, vilja ha det här rosenskimret över begreppet, att det alltid har varit någonting fint och vackert mellan en man och en kvinna. Tidigare har det tyvärr handlat om mycket annat än kärlek.
Men nu ser jag det här som en möjlighet, att vi slår fast att alla har möjligheten att gifta sig på lika villkor.
Det som den här debatten mycket har kommit att handla om är ett enda ord. Innehållet blir ju precis detsamma juridiskt, och det är en stor framgång och något som vi har kämpat för under många år. Det har absolut inte varit självklart att det ska vara samma innehåll i partnerskapet och äktenskapet. Men nu är vi där, och jag kan då inte se någon anledning att behålla olika ord.
Då säger man: Ja, men det är ju ändå bara ett ord. Det viktiga är den rättsliga innebörden.
Men det här ordet har faktiskt en väldigt stark symbolik, och det är klart att det då känns väldigt diskriminerande att bli registrerad partner och inte få gifta sig på lika villkor som alla andra.
Jag ser ingen anledning, speciellt inte nu när vi stiftar lagar, att vi ska lägga olika beteckning på folk och folk. Oavsett hur man talar runt det här handlar det ytterst om att man inte värderar relationen för samkönade par på samma sätt som för olikkönade par. Det är en gradering i det här, och det måste vi komma ifrån.
Sedan kommer det ändå att vara så att alla värderar begreppet äktenskap som de vill, och i sin relation lägger de in de värden de vill. Men så är det med ett levande språk, och det tycker jag att vi ska slå vakt om.
När jag gifte mig var det Tasso Stafilidis som vigde mig och min man. Vi hade en väldigt romantisk vigsel som var fantastisk, kände jag. Jag bär med mig minnen av den än i dag.
Det finns något som jag reagerar över. Hur kan det vara så att Tasso Stafilidis fick viga mig och min man men att han själv inte får vigas på samma villkor som vi blev vigda?
Jag kan inte förstå det här, att det är okej att viga andra, men det är inte okej att själv bli vigd bara för att man älskar någon av samma kön. Kärleken är ju lika stark.
Sedan gäller det frågan om barn eller inte barn. Det finns heterosexuella äktenskap där det inte finns några barn. Och det finns homosexuella relationer där det finns barn, och i de fallen är det väl bara till barnens fördel att föräldrarna får gifta sig på lika villkor som alla andra. Det tror jag bekämpar fördomar både mot de här familjerna och mot de här barnen.
Ja, det är en historisk dag. Det känns fantastiskt att ta bort det här sista steget av diskriminering i lagstiftningen och att vi nu kan vända oss till medborgarna och erbjuda dem samma möjligheter att bekräfta sin kärlek för sig själva och för omvärlden. Och man ska så klart få kalla sig gift och ingå äktenskap.
(Applåder)
I detta anförande instämde Eva Sonidsson och Elisebeht Markström (båda s).
fredag 7 december 2007
In hate we trust
Bild: Elisabeth Ohlson Wallin
Häromdagen medverkade jag i en manifestation tillika fotografering av Elisabeth Ohlson Wallin.
Vi var ett par riksdagsledamöter som blev "spetsade" på pålar utanför Högsta domstolen för att symbolisera att det enligt HD är okej att skriva på en hemsida att homosexuella män som lever i enlighet med sin läggning bör hängas upp på pålar på stadens torg. Jag antar att vi valdes ut för att vi varit med och stiftat de lagar som HD nu ska tillämpa. Flera av de "pålade" ledamöterna är dessutom homosexuella själva.
Man kan fråga sig om den nya hetslagstiftningen (som nu även kriminaliserar hets p.g.a. sexuell läggning) verkligen haft någon effekt. Denna och flera tidigare domar visar på motsatsen.
Vi hade riktiga pålar som vi tryckte mot kroppen. Bilden "photoshopades" i efterhand så det blev ännu mer verklighetstroget.
Bilden ingår nu i utställningen "In hate we trust" som turnerar Sverige runt. Temat är hatbrott mot HBT-personer. Alltför många homo- bi- och transpersoner trakasseras, förföljs, hotas, misshandlas, våldtas och till och med mördas på grund av sin sexuella läggning eller könsidentitet.
tisdag 4 december 2007
Julen och barnfattigdomen
Idag lämnade jag in den här interpellationen till regeringen angående barnfattigdomen och familjer som inte har råd att handla julklappar. Det ska bli intressant att se vad jag får för svar och om det blir något svar innan jul..
Interpellation angående Barnfattigdom
Många barn i Sverige lever under knappa ekonomiska omständigheter. Det gäller inte minst barn med ensamstående, deltidsarbetslösa och/eller lågavlönade föräldrar.
Regeringens neddragningar av ersättningen till sjuka, arbetslösa och förtidspensionärer i kombination med höjda avgifter slår även hårt mot barnen.
Det nya förslaget att kraftigt begränsa möjligheten till deltidsstämpling kommer även det att drabba många barn.
Barn drabbas på många sätt av sina föräldrars dåliga ekonomi. De tvingas anpassa sig efter de knappa marginalerna och drabbas av det utanförskap som många låginkomsttagare i samhället upplever. Åtskilliga barn känner sig tvingade att hitta på resor de gjort på skollovet för att slippa berätta för läraren och klasskamraterna att de inte haft råd att resa någonstans.
Det är ytterst tveksamt att hävda att låginkomsttagare själva ”valt” eller ”förtjänat” sin situation. Men vad som är ännu värre är om man menar att även deras barn ”får skylla sig själva”!
Barnen är totalt oskyldiga offer som inte på något sätt kan göras ansvariga för föräldrarnas situation!
Vi måste arbeta för att alla barn i Sverige får en god uppväxt och att även fattiga föräldrar ges ekonomiska förutsättningar att tillgodose barnens behov!
Julen närmar sig nu. Detta är höjdpunkten på året för massor med barn. Samtidigt finns det många föräldrar som just nu undrar hur de ska ha råd med julklappar, julgodis och julmat till sina barn. Allt det barn hoppas på och som de vet att deras jämnåriga får.
Tyvärr finns det åtskilliga kommuner i Sverige som inte betalar ut socialbidraget förrän 27 december (alltså efter julafton!). Detta försvårar situationen ytterligare för de drabbade. Och detta samtidigt som flertalet löntagare enligt avtal får sin lön före jul, för att underlätta köp av julklappar, julmat m.m
Mina frågor till socialförsäkringsministern är:
Vad avser ministern göra för att hjälpa barn i familjer med knappa ekonomiska omständigheter?
Planerar ministern extra insatser till barn vars föräldrar fått sänkt ersättning till följd av regeringens politik?
Vad anser ministern att man kan göra för de barnfamiljer som inte får sitt socialbidrag utbetalt förrän 27 december?
Interpellation angående Barnfattigdom
Många barn i Sverige lever under knappa ekonomiska omständigheter. Det gäller inte minst barn med ensamstående, deltidsarbetslösa och/eller lågavlönade föräldrar.
Regeringens neddragningar av ersättningen till sjuka, arbetslösa och förtidspensionärer i kombination med höjda avgifter slår även hårt mot barnen.
Det nya förslaget att kraftigt begränsa möjligheten till deltidsstämpling kommer även det att drabba många barn.
Barn drabbas på många sätt av sina föräldrars dåliga ekonomi. De tvingas anpassa sig efter de knappa marginalerna och drabbas av det utanförskap som många låginkomsttagare i samhället upplever. Åtskilliga barn känner sig tvingade att hitta på resor de gjort på skollovet för att slippa berätta för läraren och klasskamraterna att de inte haft råd att resa någonstans.
Det är ytterst tveksamt att hävda att låginkomsttagare själva ”valt” eller ”förtjänat” sin situation. Men vad som är ännu värre är om man menar att även deras barn ”får skylla sig själva”!
Barnen är totalt oskyldiga offer som inte på något sätt kan göras ansvariga för föräldrarnas situation!
Vi måste arbeta för att alla barn i Sverige får en god uppväxt och att även fattiga föräldrar ges ekonomiska förutsättningar att tillgodose barnens behov!
Julen närmar sig nu. Detta är höjdpunkten på året för massor med barn. Samtidigt finns det många föräldrar som just nu undrar hur de ska ha råd med julklappar, julgodis och julmat till sina barn. Allt det barn hoppas på och som de vet att deras jämnåriga får.
Tyvärr finns det åtskilliga kommuner i Sverige som inte betalar ut socialbidraget förrän 27 december (alltså efter julafton!). Detta försvårar situationen ytterligare för de drabbade. Och detta samtidigt som flertalet löntagare enligt avtal får sin lön före jul, för att underlätta köp av julklappar, julmat m.m
Mina frågor till socialförsäkringsministern är:
Vad avser ministern göra för att hjälpa barn i familjer med knappa ekonomiska omständigheter?
Planerar ministern extra insatser till barn vars föräldrar fått sänkt ersättning till följd av regeringens politik?
Vad anser ministern att man kan göra för de barnfamiljer som inte får sitt socialbidrag utbetalt förrän 27 december?
onsdag 10 oktober 2007
Jag har fått bloggarm!
Efter extremt mycket bloggande i somras så har jag fått "bloggarm". Det känns ungefär som tennisarmbåge och innebär att det gör ont i armbågen när man utför vissa rörelser med armen. Även de enklaste sysslor - som att lyfta en kastrull eller skruva av locket på tandkrämstuben - känns i armen. Efter långa skrivpass vid datorn känner jag också av värken i armbågen.
Men inget ont som inte också har något gott med sig. Tack vare det här har jag nu kommit igång på allvar med träningen. Dels för att förebygga liknande besvär i framtiden, dels för att det faktiskt lindrar besvären.
Hade jag tränat regelbundet tidigare hade jag troligtvis sluppit att få "bloggarm" från början.
Redan innan problemen uppstod cyklade jag och promenerade mycket, men besöken på gymmet var ytterst sporadiska. Med ett hektiskt arbetschema är det lätt hänt att man hoppar över träningspassen och istället tillbringar kvällarna och helgerna med att gå på möten, "jobba undan" och gå igenom pappershögar.
Men jag har lärt mig min läxa och kommer i fortsättningen att prioritera träningen. Även när det är hektiskt och jag har extremt mycket att göra.
Förutom att armen känns bättre så har mycket annat också blivit lättare sedan jag började träna regelbundet. Aptiten har blivit bättre (vilket är bra för mig som har svårt att gå upp i vikt), stressen har minskat, det är lättare att somna på kvällen och energin har ökat.
Men trots bättre sömn och mer energi kan jag inte säga att jag hinner mer än förut. Det tar lite tid att träna och man måste bestämma sig för att det är värt den tiden. Det är enda sättet att komma igång.
Men inget ont som inte också har något gott med sig. Tack vare det här har jag nu kommit igång på allvar med träningen. Dels för att förebygga liknande besvär i framtiden, dels för att det faktiskt lindrar besvären.
Hade jag tränat regelbundet tidigare hade jag troligtvis sluppit att få "bloggarm" från början.
Redan innan problemen uppstod cyklade jag och promenerade mycket, men besöken på gymmet var ytterst sporadiska. Med ett hektiskt arbetschema är det lätt hänt att man hoppar över träningspassen och istället tillbringar kvällarna och helgerna med att gå på möten, "jobba undan" och gå igenom pappershögar.
Men jag har lärt mig min läxa och kommer i fortsättningen att prioritera träningen. Även när det är hektiskt och jag har extremt mycket att göra.
Förutom att armen känns bättre så har mycket annat också blivit lättare sedan jag började träna regelbundet. Aptiten har blivit bättre (vilket är bra för mig som har svårt att gå upp i vikt), stressen har minskat, det är lättare att somna på kvällen och energin har ökat.
Men trots bättre sömn och mer energi kan jag inte säga att jag hinner mer än förut. Det tar lite tid att träna och man måste bestämma sig för att det är värt den tiden. Det är enda sättet att komma igång.
onsdag 3 oktober 2007
Brev till riksdagen
Igår skickade jag detta brev till riksdagen:
Jag föreslår att "vanlig" taxi i fortsättningen redovisas separat från flygtaxi/tågtaxi. Och att även bilersättning, flygplatsparkeringsavgifter och hyrbilskostnader redovisas.
För min del innebär den här "historien" bl.a. att jag i fortsättningen eventuellt tvingas be min man följa mig till flygbussen kl. 5.30 (när jag måste ge mig iväg för att komma i tid till riksdagen) eftersom jag inte vågar gå ensam till bussen så tidigt på morgonen. Alternativet är att skaffa ett larm. Det blir även en hel del sena kvällar då jag i fortsättningen inte kommer att kunna ta flygtaxi utan tvingas be min man möta mig. Vilket dessutom gör att jag tappar ännu mer tid och kommer hem ännu senare. För att inte tala om hans tid!
I vissa medier har jag framställts som en lyxlirare. Samtidigt som jag inte belastat riksdagen med en enda "vanlig" taxiresa de senaste 5 åren. Jag har promenerat, cyklat, åkt tunnelbana (som jag betalat själv), åkt buss (som jag betalat själv) till möten och besök i tjänsten. Vid de få tillfällen jag tagit vanlig taxi till möten har jag betalt själv. De enda taxiresor som jag inte bekostat själv är resor till och från flygplatsen Sturup. I Stockholm åker jag Arlanda Express och nyttjar inte flygtaxi.
Det är självklart media som blåst upp denna historia, inte riksdagen. Men det är viktigt att riksdagen aktivt arbetar med att klargöra att vi riksdagsledamöter har olika arbetsvillkor. Det ligger i sakens natur att de ledamöter som bor långt från riksdagen genererar mer resor och därmed kostnader. De allmänna kommunikationerna är inte alltid de bästa, särskilt inte med tanke på att många av oss måste ge oss hemifrån redan vid 5.00 - 6.00 tiden tisdagsmornar eftersom riksdagens utskottsmöten är förlagda till tisdagförmiddag. Tvingas man ta bussar som anknyter till flygbussar tar det betydligt längre tid. Då får man gå upp före 4.00. Jag går idag upp 4.30, vilket redan det leder till sömnbrist och i längden tär på hälsan eftersom man inte kan lägga sig tidigt kvällen dessförinnan, p.g.a. sena kvällsmöten. (De flesta kan inte resa till Stockohlm kvällen innan eftersom vi har kvällsmöten i våra valkretsar då. Måndag är enda kvällen i veckan då vi säkert kan delta på dessa möten)
Det är också så att de som ställer upp på flest möten och arrangemang runtom i landet och i sina valkretsar reser oftare fram och tillbaka mellan Stockholm och andra orter, och det kostar självklart också mer. I många fall är tidsmarginalerna knappa och flygtaxi är enda alternativet för att komma i tid. (Särskilt när man som jag saknar både bil och körkort).De som arbetar mest och ägnar sig åt flest medborgarkontakter riskerar således att bli hårdast åtgångna av media!
Man kan också fråga sig om det bara är Stockholmare som ska sitta i EU-nämnden? I mitt fall härrör en del av resorna från möten med EU-nämnden i de plenifria veckorna (när övriga ledamöter är på hemmaplan) och från juni och juli då riksdagen har sommaruppehåll. Jag förlorar dessutom ytterligare en dag i min valkrets eftersom fredagen "ryker" till följd av EU-nämnden och jag kommer ofta hem sent på eftermiddagen eller kvällen.
Givetvis är det i det här fallet media som missuppfattat informationen alternativt ägnat sig åt oseriös journalistik. Men riksdagen bör i fortsättningen ha beredskap att informera om ledamöternas olika arbetsvillkor. De ständiga resorna till och från riksdagen är betungande nog och inkräktar redan på arbetet i valkretsen och familjelivet. Vi behöver inte dessutom bli uthängda för att vi inte råkar bo i Stockholmsområdet och därmed måste resa fram och tillbaka hela tiden!
Media ska självklart granska oss politiker och de som missbrukar systemet får vara beredda att stå till svars för det. Men när granskningen övergår till oseriös hetsjakt då har det gått för långt!
Detta har ingenting med partifärg att göra. T.ex. så hängdes även Allan Widman (fp) ut i lokalpressen i Malmö för att han åker flygtaxi. Och detta trots att han har små barn som självklart behöver träffa sin far så mycket det går! Det är ju redan en stor belastning att tvingas åka ifrån sina barn halva veckan. Nu begärs även att han ska "knicka runt" på bussar (med byte) och därmed tvingas gå upp ännu tidigare på morgonen och sammantaget förlora ännu mer tid med sina barn!
Att arbetsvillkoren skiljer radikalt mellan Stockholmsbaserade ledamöter och ledamöter från övriga Sverige går tyvärr inte att undvika. Men det är orimligt att dessa skillnader ska späs på ytterligare genom att ledamöter utanför Stockholm inte längre skall kunna åka flyg- och tågtaxi för att ta sig till och från riksdagen.
Jag föreslår att "vanlig" taxi i fortsättningen redovisas separat från flygtaxi/tågtaxi. Och att även bilersättning, flygplatsparkeringsavgifter och hyrbilskostnader redovisas.
För min del innebär den här "historien" bl.a. att jag i fortsättningen eventuellt tvingas be min man följa mig till flygbussen kl. 5.30 (när jag måste ge mig iväg för att komma i tid till riksdagen) eftersom jag inte vågar gå ensam till bussen så tidigt på morgonen. Alternativet är att skaffa ett larm. Det blir även en hel del sena kvällar då jag i fortsättningen inte kommer att kunna ta flygtaxi utan tvingas be min man möta mig. Vilket dessutom gör att jag tappar ännu mer tid och kommer hem ännu senare. För att inte tala om hans tid!
I vissa medier har jag framställts som en lyxlirare. Samtidigt som jag inte belastat riksdagen med en enda "vanlig" taxiresa de senaste 5 åren. Jag har promenerat, cyklat, åkt tunnelbana (som jag betalat själv), åkt buss (som jag betalat själv) till möten och besök i tjänsten. Vid de få tillfällen jag tagit vanlig taxi till möten har jag betalt själv. De enda taxiresor som jag inte bekostat själv är resor till och från flygplatsen Sturup. I Stockholm åker jag Arlanda Express och nyttjar inte flygtaxi.
Det är självklart media som blåst upp denna historia, inte riksdagen. Men det är viktigt att riksdagen aktivt arbetar med att klargöra att vi riksdagsledamöter har olika arbetsvillkor. Det ligger i sakens natur att de ledamöter som bor långt från riksdagen genererar mer resor och därmed kostnader. De allmänna kommunikationerna är inte alltid de bästa, särskilt inte med tanke på att många av oss måste ge oss hemifrån redan vid 5.00 - 6.00 tiden tisdagsmornar eftersom riksdagens utskottsmöten är förlagda till tisdagförmiddag. Tvingas man ta bussar som anknyter till flygbussar tar det betydligt längre tid. Då får man gå upp före 4.00. Jag går idag upp 4.30, vilket redan det leder till sömnbrist och i längden tär på hälsan eftersom man inte kan lägga sig tidigt kvällen dessförinnan, p.g.a. sena kvällsmöten. (De flesta kan inte resa till Stockohlm kvällen innan eftersom vi har kvällsmöten i våra valkretsar då. Måndag är enda kvällen i veckan då vi säkert kan delta på dessa möten)
Det är också så att de som ställer upp på flest möten och arrangemang runtom i landet och i sina valkretsar reser oftare fram och tillbaka mellan Stockholm och andra orter, och det kostar självklart också mer. I många fall är tidsmarginalerna knappa och flygtaxi är enda alternativet för att komma i tid. (Särskilt när man som jag saknar både bil och körkort).De som arbetar mest och ägnar sig åt flest medborgarkontakter riskerar således att bli hårdast åtgångna av media!
Man kan också fråga sig om det bara är Stockholmare som ska sitta i EU-nämnden? I mitt fall härrör en del av resorna från möten med EU-nämnden i de plenifria veckorna (när övriga ledamöter är på hemmaplan) och från juni och juli då riksdagen har sommaruppehåll. Jag förlorar dessutom ytterligare en dag i min valkrets eftersom fredagen "ryker" till följd av EU-nämnden och jag kommer ofta hem sent på eftermiddagen eller kvällen.
Givetvis är det i det här fallet media som missuppfattat informationen alternativt ägnat sig åt oseriös journalistik. Men riksdagen bör i fortsättningen ha beredskap att informera om ledamöternas olika arbetsvillkor. De ständiga resorna till och från riksdagen är betungande nog och inkräktar redan på arbetet i valkretsen och familjelivet. Vi behöver inte dessutom bli uthängda för att vi inte råkar bo i Stockholmsområdet och därmed måste resa fram och tillbaka hela tiden!
Media ska självklart granska oss politiker och de som missbrukar systemet får vara beredda att stå till svars för det. Men när granskningen övergår till oseriös hetsjakt då har det gått för långt!
Detta har ingenting med partifärg att göra. T.ex. så hängdes även Allan Widman (fp) ut i lokalpressen i Malmö för att han åker flygtaxi. Och detta trots att han har små barn som självklart behöver träffa sin far så mycket det går! Det är ju redan en stor belastning att tvingas åka ifrån sina barn halva veckan. Nu begärs även att han ska "knicka runt" på bussar (med byte) och därmed tvingas gå upp ännu tidigare på morgonen och sammantaget förlora ännu mer tid med sina barn!
Att arbetsvillkoren skiljer radikalt mellan Stockholmsbaserade ledamöter och ledamöter från övriga Sverige går tyvärr inte att undvika. Men det är orimligt att dessa skillnader ska späs på ytterligare genom att ledamöter utanför Stockholm inte längre skall kunna åka flyg- och tågtaxi för att ta sig till och från riksdagen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
