I fjol ställde Hillevi Larsson (S) en interpellation, rubricerad Kris för musikämnet på grundskolenivå, till utbildningsministern Bara fem personer i hela Sverige hade valt att studera till musiklärare för årskurs 7–9. Larsson fann orsaken i lärarutbildningen. Hon befarade akut brist på lärare med djup ämneskunskap, vilket på sikt bland annat försvagar återväxten i svenskt musikliv. Musikexporten hotas.
Musikundervisning utan utbildad pedagog kan också mer akut få allvarliga följder. I måndags skrev Jenny Leonardz i SvD att barn får alltmer problem med sång – de hittar inte tonhöjd och blir hesa. I början på 2000-talet slog musikpedagoger larm runt om i Europa.
Bara 3–5 procent föds tondöva. Alla kan träna. Barns gehör utvecklas till 10–12-årsåldern. Men då måste de få sjunga mycket, i höga tonarter – barn har korta stämband. Vuxna utan sångutbildning som sjunger med barn använder ofta låga tonarter, bekväma för dem själva, men det kan skada röst och sångutveckling hos barn.
En framtid med färre utbildade musiklärare vore förödande på alla plan. För min generation, som vuxit upp med ljusa sångfrökenröster, sång varje dag i skolan (jo, faktiskt, psalmerna gav både gehörsträning och språkstimulans), gratis kommunal musikskola och obligatoriska estetiska ämnen i gymnasiets årskurser är detta ett sorgligt paradigmskifte.
Hör skolpolitikerna kanske till de tondöva procentenheterna? Desto större anledning att se till att alla får mucisera mera.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar