Follow by Email

Leta i den här bloggen

onsdag 25 november 2009

Kultur i arbetslivet

Svar på interpellation i riksdagen 2009/10:49 om kultur i arbetslivet

Anf. 2 Kulturminister LENA ADELSOHN LILJEROTH (m):
Herr talman, kära kulturvänner! Eftersom det i dag är min födelsedag hoppas jag att vi blir klara till kl. 16.00.

Gunilla Carlsson i Hisings Backa har frågat mig om jag kommer att verka för att det framgent i Kulturrådet kommer att finnas medel att söka för kultur i arbetslivet på samma nivå som tidigare. Gunilla Carlsson har även frågat om jag är beredd att se till att dessa bidragsmedel inte ska räknas bland de verksamheter som bidragsgivningen ska minska för enligt budgetpropositionen.

Låt mig först förtydliga arbetsgången för de statliga bidragsmedlen. Regeringen har i budgetpropositionen för 2010 föreslagit en minskning av anslaget 1:2 för att frigöra medel till andra satsningar inom kulturområdet, bland annat Skapande skola. För att regeringen ska kunna besluta om detta måste riksdagens beslut om budgetpropositionen först inväntas. Det kommer att ske först i mitten av december.

När det gäller bidragsgivningen inom kulturområdet är det Statens kulturråd som fördelar bidragen. De bidragsmedel som Gunilla Carlsson refererar till ligger under anslaget 1:2, anslagspost 1 som ska användas för insatser för allmän kulturverksamhet och utvecklingsverksamhet. I regleringsbrevet till Statens kulturråd specificeras att anslagsposten bland annat ska användas för en rad olika ändamål, däribland insatser för att främja en bred kulturverksamhet med arbetsplatsen och arbetsgemenskapen som utgångspunkt.

Regeringen har överlåtit till Statens kulturråd att besluta hur de drygt 80 miljoner kronor som finns på anslagsposten ska fördelas mellan de olika angivna ändamålen. Regeringens ambition på sikt är att ytterligare minska detaljstyrningen och att lämna till Kulturrådet att efter övergripande mål för bidragsgivningen bedöma vilka ansökningar som bör beviljas.

Statens kulturråd har i sin bidragsgivning till ändamålet att främja kulturverksamhet med arbetsplatsen som grund prioriterat läsfrämjande insatser. Som Gunilla Carlsson påpekar finns det framgångsrika projekt att visa på inom detta område. Läsfrämjande är också något som regeringen har prioriterat.

Regeringen har en uttrycklig ambition att främja allas möjlighet till kulturupplevelser och bildning. Därför har regeringen satt upp just detta som ett av de nya kulturpolitiska mål som föreslås för riksdagen. Regeringen anser det lämpligast att lämna åt Kulturrådet att bedöma vilka organisationer som bör motta statliga bidrag.

Anf. 3 GUNILLA CARLSSON i Hisings Backa (s):
Herr talman! Jag får väl passa på att gratulera kulturministern på hennes födelsedag. Vi får hoppas att det inte blir debatt hela kvällen för kulturministern. Jag vill också tacka så mycket för svaret. Men jag känner mig inte särskilt lugn i sinnet efter det svar jag fått.

Min fråga gäller det som kulturministern säger om möjligheten att bedriva kulturprojekt ute på arbetsplatserna. Under den tid som den moderata ministern innehaft kulturministerposten har vi sett hur resurserna till just anslagsposten Kultur i arbetslivet har minskat.

Vi vet att den verksamheten är och har varit en bra verksamhet. Ända sedan 1970-talet har medel gått till arbetsplatserna just för att främja människors möjlighet att vara mer delaktiga. Det handlar om en grupp människor som många gånger inte tar del av kulturen och som vi vet kanske har en lite högre tröskel för att själva vara verksamma och gå på teater eller besöka andra kulturverksamheter.

Kulturministern lyfter fram läsfrämjandet. Men ministern har varit med om att se till att bland annat verksamheten med En bok för alla inte fått läggas ned – de har faktiskt lyckats överleva – men väl fått minskas till en mycket liten skala. Utgivningen för vuxna har minskat.

Ambitionen att jobba med kultur för barn och unga är, tycker jag, mycket bra. Men jag ser med oro på att man hela tiden utestänger vuxna från att bli mer delaktiga. Kultur i arbetslivet är en mycket viktig del. Tidigare under den socialdemokratiska regeringen öronmärktes medel till den här verksamheten för att pengarna inte skulle gå till något annat. I stället gällde det att driva på för att få projektverksamhet ute på arbetsplatserna. 10 miljoner avsatte vi i budgeten – öronmärkta pengar för den här verksamheten.

Förra året bestämde sig den borgerliga regeringen för att det här anslaget skulle läggas i den pott med pengar som finns under anslaget 1:2, som kulturministern här lyfte fram. Lena Adelsohn Liljeroth, du sade att det nu finns möjligheter att söka ännu mer pengar än de 10 miljonerna. Men enligt de senaste siffrorna jag sett har 1,7 miljoner gått till anslagsposten Kultur i arbetslivet. Genom att gå från 10 miljoner till 1,7 miljoner har det definitivt inte blivit något plus på det kontot!

Jag tror att tanken med öronmärkta medel var bra. Men det innebär inte att man inte får använda mer. Man får i alla fall inte plocka från de 10 miljonerna och använda de pengarna till någonting annat.

Återigen, kulturministern: Även om man nu i propositionen lägger fram förslag och säger att man vill att fler ska ta del av kulturen räcker inte det. Man måste också ha en politik för det. Det räcker inte med vackra ord. Hur kommer kulturministern att jobba för att se till att fler i de grupper där man inte tar del av kultur – drygt tre miljoner människor finns ute på arbetsplatserna, så det finns en mycket bra grund för att se till att jobba gentemot nämnda grupper ute på deras arbetsplatser – får större möjligheter att vara delaktiga och att ta del av kulturen?

Anf. 4 HILLEVI LARSSON (s):
Herr talman! Också jag vill börja med att gratulera kulturministern på hennes födelsedag. I dag här huset jobbar man ju vidare oavsett vad som händer. Jag hoppas dock att ministern får en chans att fira senare i dag, kanske också med lite kultur.

Jag tycker att Kultur i arbetslivet är viktigt. Det finns folkhälsoeffekter med kulturen som kan vara väldigt bra arbetsmiljömässigt, men det är också ett sätt att nå grupper som är svåra att nå med kulturen. Vi kan se att det finns en snedfördelning där framför allt välutbildade tar del av kultur mer än lågutbildade, där kvinnor mer än män tar del av kultur och där äldre tar del av kultur mer än yngre. Yngre och medelålders LO-män nås alltså inte mycket att kulturen. Det är tråkigt både av demokratiskäl – jag tycker nämligen att kulturen är en väldigt viktig del av demokratin – och av folkhälsoskäl samt över huvud taget självklart av kulturskäl. Det har ett värde i sig självt.

Jag har ett konkret exempel från Malmö, som jag kommer ifrån. Där finns ett företag som heter Akzo Nobel, och det är en stor industri. Kvinnor jobbar där, men främst män. Det är en överrepresentation av män, och det är LO-män. De har startat ett arbetsplatsbibliotek. Det kan tyckas som mission impossible att nå dessa män som kanske inte har läst mycket tidigare i sitt liv, men det har slagit väldigt väl ut. Dels finns närheten mellan jobbet och biblioteket – det är ingen sträcka att förflytta sig – och dels är det anställda, det vill säga arbetskamrater, som driver arbetsplatsbiblioteket. Då får man också budbärare bland de egna, och steget blir inte lika långt.

Tyvärr hotas nu detta arbetsplatsbibliotek av nedläggning, och det tycker jag är ett konkret exempel på när man skulle behöva pengar för Kultur i arbetslivet för att rädda sådana här projekt som faktiskt fungerar.

Jag hoppas att regeringen noga utvärderar vad det innebär att man tar bort öronmärkningen. Hittills har anslagen inte nått upp till tidigare nivåer. Jag hoppas att regeringen kan tänka sig att återinföra öronmärkningen om denna utveckling fortsätter. Det är nämligen ett väldigt bra sätt att nå grupper som man annars inte når så lätt, och man ska inte heller underskatta arbetsmiljöeffekterna. Det har kommit forskningsresultat som är rätt så häpnadsväckande för många: Det visade sig att kultur ger lika stor hälsoeffekt som motion.

Det ena ska givetvis inte utesluta det andra, men det är ändå rätt fantastiskt att man kan se att de som är regelbundna kulturutövare lever i genomsnitt tio år längre än dem som inte håller på med kultur. Det tycker jag är intressant med de sjukskrivningstal vi har, förtidspensioneringar och att man i en del fall helt enkelt inte trivs på jobbet. Jag tror att kulturen kan göra mycket. Den kan inte göra hur mycket som helst, men jag tror att den kan bidra väldigt positivt.

Jag hoppas därför att Kultur i arbetslivet inte faller mellan stolarna, för med allmänna bidrag tror jag inte att man når dessa grupper på samma effektiva sätt. Sedan ska vi självklart ha kultur i skolan – det är också ett bra sätt att nå alla, för alla går i skolan – men sedan, när människor kommer ut i arbetslivet, är det viktigt att vi håller fast vid kulturarbetet. Jag hoppas alltså att regeringen tar vara på detta och försöker se till att de positiva projekt som pågår får fortsätta, och gärna att vi får ännu fler.

Anf. 5 CECILIA MAGNUSSON (m):
Herr talman! Även jag får instämma i hyllningskören.

Hillevi Larsson gav goda exempel på vad kultur kan göra i arbetslivet. Jag har positiva erfarenheter från Lilla Edet, som jag kommer ifrån och där man tillverkar bland annat toalettpapper. Man har använt Skådebanan och ett projekt där man tar in kulturutövare i arbetskraften. Man får fantastiska erfarenheter: bättre arbetsmiljö, människor som är gladare på sina arbetsplatser och ett nyväckt kulturintresse. Detta ska självklart uppmuntras.

Det Hillevi Larsson och Gunilla Carlsson dock glömmer är att det bara för att det finns ett statligt bidrag inte är självklart att det blir kultur på arbetsplatsen. Till projekten finns inga statliga bidrag. Skådebanan har visserligen ett statligt bidrag, men det är företagen som betalar för det. Det går alltså att få mycket kultur på arbetsplatsen utan bidrag. Mina frågor till både Hillevi Larsson och Gunilla Carlsson är därför: Varför håller ni så krampaktigt fast vid just det statliga bidraget till Kultur i arbetslivet? Varför kan ni inte lita på att Kulturrådet gör den fördelning som krävs?

Om ni hade läst det senaste årets utnyttjande av bidraget hade ni nämligen sett att det inte är det att Kulturrådet inte vill ge bidragen, utan det är färre ansökningar. Och de ansökningar som kommer in är så dåliga att Kulturrådet har svårt att ge bidrag till alla. Min sista fråga är: Tycker verkligen Gunilla Carlsson och Hillevi Larsson att man ska ge statliga bidrag trots att ansökningarna inte håller måttet?

Anf. 6 Kulturminister LENA ADELSOHN LILJEROTH (m):
Herr talman! På något sätt är det lite synd att det bara är vi som är besjälade av kulturen och vet vad den betyder för välmåendet som står här. Som Hillevi Larsson också sade lever man faktiskt längre om man ägnar sig åt kultur i olika former. Vi vet det, och det är egentligen kunskap vi skulle behöva sprida till många fler.

För att knyta an till det som Cecilia Magnusson sade har det kommit in färre ansökningar till Kulturrådet. Det är inte så att dessa pengar har försvunnit ut ur kulturbudgeten. Det finns egentligen inget särskilt öronmärkt anslag som heter just Kultur i arbetslivet, däremot till det som har arbetsgemenskapen som grund. Självklart anser jag att det ska vara en liten summa statliga pengar som går till en viss grupp. Jag tycker att det är bra att man stöder olika verksamheter som man kan lära sig av. Det är kunskap som kan spridas över hela arbetsmarknaden.

Vi har i Sverige runt hundra tusen, kanske ett par hundra tusen, arbetsplatser. Vi talar här om en summa som en gång kanske har varit runt 10 miljoner, och de senaste åren har den legat runt 3–4. Det är inte pengar som kan vara så avgörande att vissa grupper helt skulle utestängas från kulturen. Det tycker jag blir en tämligen orimlig slutsats.

Däremot ser jag naturligtvis hur vi under många år har haft denna skeva fördelning där vissa grupper gärna använder sig av kulturen och ser en självklar ingång i all slags kultur, medan andra grupper ser att det finns trösklar. Det är ett jättebekymmer. Det är också därför vi tycker att det är så otroligt viktigt att satsa just på Skapande skola som för barnen blir öppningen och ingången till kultur. De ska känna sig hemma i kulturen, oavsett vilken kultur de så småningom väljer att använda sig av. Man ska använda sig av kulturens olika kreativa uttryck i just skolan.

Jag kan också säga att vi när vi talar om tillgänglighet glömmer studieförbunden. De får drygt 1 ½ miljard och når väldigt många människor. Sedan tycker jag också att det finns många verksamheter, inte minst när det handlar om läsfrämjande, som har kommit i gång via detta stora anslag som ligger på drygt 80 miljoner. Man har haft olika projekt; det har varit vägbibliotek och fackföreningsrörelsens projekt Läs för mig, pappa! Det är alldeles utmärkt. Nu har man testat detta, och det går utmärkt att stödja det på andra sätt. Dessa pengar är inte avgörande för att det ska finnas kultur till alla över hela landet. Däremot kan pengarna säkert användas bättre än i dag.

Anf. 7 GUNILLA CARLSSON i Hisings Backa (s):
Herr talman! Kulturpropositionen ska vi debattera i kammaren den 14 december. Jag har läst igenom den och inte hittat en enda mening där man lyfter fram vikten av Kultur i arbetslivet. Kanske kan kulturministern hjälpa mig att hitta just de orden i propositionen. Jag tycker nämligen att det är bedrövligt att man skriver en kulturproposition och inte med ett enda ord eller en enda rad lyfter fram vikten av kultur ute på våra arbetsplatser.

Precis som kulturministern säger är det en stor andel människor som faktiskt går till arbetet varje dag, och precis som Hillevi lyfter fram är det hälsofrämjande. Vi ser att fler blir delaktiga i samhällsdebatten och också i diskussionerna på våra arbetsplatser.

Man mår bättre om man får ta del av kultur. Det finns en massa pluseffekter av sådana satsningar.

Då tycker jag att 10 miljoner kronor är väldigt lite i en kulturbudget. 10 miljoner är jättemycket pengar för var och en av oss här, men vi vet att dessa pengar som drivmedel ger enormt mycket effekt ute på arbetsplatserna. Tydligheten från politiken, att man menar att det är viktigt att satsa på kultur ute på arbetsplatserna, har betydelse. I propositionen lyfter man inte fram det här över huvud taget.

Kulturrådet jobbar utifrån vad regeringen har för ambitioner på området. Har regeringen inte de här ambitionerna prioriterar man kanske bort det, vilket jag hoppas att Kulturrådet inte gör. Enligt de siffror jag har fått delade man under förra året ut 1,7 miljoner av de projektmedel som fanns. Jag tror att man hade 3 ½ miljon. Det fanns 10 miljoner när den nuvarande regeringen tog över.

Det påverkar hur verksamheterna ser ut på våra arbetsplatser. Jag tror att det påverkar om de fackliga organisationerna, som är en av de organisationer som har drivit på det här, inte söker medel. Varför ska man lägga ned en massa tid och engagemang på att söka pengar när man ändå vet att det inte finns några pengar avsatta?

Däremot har jag hört att det ligger mängder av projektansökningar till projekt som inte har fått några resurser. Cecilia lyfte fram att de är av så dålig kvalitet. Då kan väl Kulturrådet hjälpa till med att skriva projektansökningar på ett sätt som gör att man har möjlighet att få pengar. Det handlar om vad man har för ambition och vilja att få människorna att ta del av kulturen. Man kan hjälpa till lite på traven om man tycker att det är viktigt.

Vägkrogsbibliotek är någonting som kommit under de senaste åren och blivit en succé. Oftast är ljudböckerna, som det många gånger handlar om, utlånade. Det finns inga att få tag på. De har blivit till just för att våra fackliga organisationer såg att här är en grupp, framför allt män, som inte läser böcker och tänkte: Hur kan vi se till att de gör det? Så kom man på att börja jobba med vägkrogsbibliotek, och det har blivit en succé. Jag ser med oro vad som kommer att hända med vägkrogsbiblioteken. Vad händer med våra arbetsplatsbibliotek som vi vet tyvärr är alldeles för få men skulle behöva bli många fler? Engagerade arbetsplatsombud eller bokombud ute på våra arbetsplatser känner sig inte ens sedda i regeringens kulturpolitik. De finns inte nämnda med ett enda ord i propositionen. Det tycker jag är bedrövligt. Hur ser kulturministern på det? Ser hon inte alla dessa människor som är en resurs och som ser till att fler människor tar del av både läsande och annan kulturverksamhet?

Anf. 8 HILLEVI LARSSON (s):
Herr talman! Det finns ett ordspråk som heter: Som man ropar får man svar. Det rop som har gått ut är – såsom signalen har uppfattats – att man först har skurit ned på Kultur i arbetslivet, och nu tar man bort det helt. Självklart kan man söka inom den breda ramen från Kulturrådet, men den signal som folk har uppfattat är att det här nedgraderas och nedprioriteras. Jag tror till och med att det finns de som inte vet om att man kan söka inom den breda ramen hos Kulturrådet. Oavsett vilket tycker jag att det är viktigt att regeringen tar sitt ansvar och inte bara skjuter över till Kulturrådet att säga att det är viktigt. Regeringen måste självklart säga att detta är viktigt. Ett bra sätt att göra det är att behålla kultur i arbetslivet.

Nu har regeringen kommit med Skapande skola, och det är ett jättebra initiativ. Det visar vad man borde göra med kulturen inom arbetslivet. Naturligtvis borde man göra likadant och prioritera det här området, öronmärka pengar och visa att det här är viktigt, inte bara sitta och vänta på ansökningar. Man kan göra reklam för det här, ha uppsökande verksamhet och uppmuntra till sökande av pengar.

Det är kanske inte alltid de som har lättast att söka som bäst behöver det utan arbetsplatser där det till exempel är många LO-män, yngre och medelålders, där många inte har den kulturen eller inte är vana vid att läsa, gå på teater och så vidare. Det kanske är just där det är viktigast att det finns kultur. Därför tycker jag att man ska uppmuntra det snarare än bara sitta och vänta in ansökningar som är mer välskrivna från andra håll. Om ansökningen inte är skriven perfekt ska inte vara det som fäller projektet.

Regeringen har kommit med ett initiativ om kultur på recept, och det är någonting som jag har kämpat för i många år. Det finns redan motion på recept, som har fallit väldigt väl ut. Nu är det ett pilotprojekt i Helsingborg där långtidssjuka människor får kulturupplevelser utskrivna på recept, till exempel att du ska gå på teater tre gånger under veckan eller läsa en bok, gå på bio eller göra något annat trevligt. Det ska bli spännande att se hur det slår ut. Med tanke på hur bra det har gått med motion på recept och med tanke på att kultur är lika hälsosamt tror jag att det kan bli mycket positivt.

Det som känns bakvänt för mig är att man tar bort posten kultur i arbetslivet. Därmed uppfattas det som nedgradering, även om det inte är nedgradering. Risken finns att det hela faller mellan stolarna. När människor väl har blivit sjuka på jobbet, vilket de flesta blir, av dålig arbetsmiljö och hade kunnat må bättre av kultur kommer man med kultur på recept. Jag tycker att det alltid är bättre att förebygga än att vara framme när olyckan väl har hänt.

Därför vill jag ha mer kultur i arbetslivet än i dag och vill att regeringen ska prioritera det mer än i dag. Kultur på recept ska vara självklart och inte bara gälla långtidssjukskrivna utan även människor som är på väg att bli sjuka, alltså förebyggande. Det ska gälla alla som behöver det. Sprid kulturen överallt, lämna inte bara över till Kulturrådet att besluta. Regeringen ska ta sitt ansvar och poängtera att kultur i arbetslivet är otroligt viktigt och får inte försvinna eller nedgraderas.

Anf. 9 CECILIA MAGNUSSON (m):
Herr talman! Man blir förundrad när man lyssnar på Hillevi Larsson och Gunilla Carlsson som säger att regeringen och Kulturrådet måste ta sitt ansvar. Vi vet att kultur är nyttigt för människor i allmänhet och för människor i arbetslivet i synnerhet. Vilket utmärkt incitament för arbetsgivare att investera i det! Det var just det jag gav ett exempel på med projekten i Västra Götaland som dessutom har blivit ett gott exempel för hela Europa. EU-kommissionen har gett särskilt stöd för det arbete som sker där. Det är meningen att det ska kunna betala sig alldeles självt utan några som helst statliga eller kommunala stöd. Den krampaktiga hållningen att det är bidragen som är det viktiga är mycket konstigt.

Om vägkrogsbiblioteken, som är en fantastisk verksamhet, behöver stöd kan de få det via läsfrämjandeanslaget. Har man en god idé eller ett gott projekt kan man få stöd. Men man ska inte stödja arbetsplatsen utan att ställa några krav på kvalitet, något som Hillevi Larssons och Gunilla Carlssons senaste anföranden andas – låt dem få sina pengar bara de söker. Nej, jag tycker att varenda skattekrona ska granskas väldigt noga. Har man en god idé kan man som sagt få anslag.

Jag tycker att vi tillsammans inom alla partier kan hjälpas åt att föra ut i våra egna partier och ute i samhället hur välgörande kultur faktiskt är, det vi kallar aspektpolitik.

Anf. 10 GÖRAN PERSSON i Simrishamn (s):
Herr talman! Jag vill också lägga mig i den här debatten några minuter.

Jag vill ge en bakgrund utifrån bland annat de fackliga representanterna. De har sett det här som ett oerhört bra initiativ och bra incitament, för de om några vet hur det ser ut på arbetsmarknaden och på arbetsplatserna och vilken stor roll det här spelar. Jag vill inte säga att det har spelat stor roll, för förhoppningsvis ska det här kunna fortsätta.

Fackförbunden, bland annat Transport, Kommunal, Livs, Seko, IF Metall, gick ut redan i somras och var oerhört irriterade när de inte kunde se att medlen för Kultur i arbetslivet skulle finnas kvar. De uppvaktade Kulturutredningen för att verkligen föra upp frågan på bordet, så att man inte från ministerns eller departementets sida skulle kunna säga att det inte skulle spela så stor roll.

Likadant fick de rätt från fackligt håll när kulturpropositionen presenterades. Nu har vi inte debatterat budgeten, men vi kan inte se att det finns några medel som ska gå till just Kultur i arbetslivet, till arbetsplatsbiblioteken eller övrig verksamhet som man bedriver tillsammans med de fackliga på arbetsplatserna. Det som jag invänder mot är att man inte har gjort något påpekande om att det inte finns någon inriktning. Det kan ju fortfarande finnas möjligheter att få medel som finns hos Kulturrådet.

Jag har stort förtroende för Kulturrådet. Men, herr talman, det spelar ju roll vad regeringen tycker om man skickar med tillägget att även för oss i regeringen spelar det roll att det finns medel just till Kultur i arbetslivet. Vi diskuterar i andra sammanhang regleringsbrev och annat som spelar roll, men visst spelar det roll också vad vi politiker tycker. Det måste väl ändå spela roll vad folkvalda och vi i det här huset tycker och tänker, bland annat om Kultur i arbetslivet.

Vidare finns det en oro vad gäller speciellt vägbiblioteken. Vi har nu hört här om födelsedagar och dylikt. Det är trevligt att de firas. Men frågan är hur många som ska kunna fortsätta att fira födelsedagar om vägbiblioteken som startade för inte så länge sedan, 2004, försvinner. Risken är nu att de försvinner. Barnadödligheten får alltså ett nytt begrepp, ett nytt ansikte. Nu försöker man på olika håll och kanter, bland annat från pressens håll, skänka ljudböcker och olika tidningar. Aftonbladet, Svenska Dagbladet, Arbetarbladet, Biblioteksbladet ska då hjälpa till att adoptera eftersom man ser en stor oro, och den oron måste vi ta på allvar. Jag hoppas att regeringen och ministern också tar den på allvar. Vi vill på något sätt få in att vi vill styra och ge vårt stöd genom en skrivelse om det viktiga med kultur på arbetsplatsen.

För dem som är lite längre från kulturen har vi haft projekt som Läs för mig, pappa! och andra projekt. Det har inneburit att LO-arbetare som inte tidigare har varit så involverade i litteraturens värld har fått en ny start, att de har knäckt koden. Jag tycker att vi ska fortsätta på den inslagna vägen.

Min fråga till kulturministern är: Varför inte kunna göra markeringen på pränt till bland annat Kulturrådet att även departementet och kulturministern tycker att det är viktigt med Kultur i arbetslivet.

Anf. 11 Kulturminister LENA ADELSOHN LILJEROTH (m):
Herr talman! Det här anslaget heter Insatser till allmän kulturverksamhet och utvecklingsverksamhet. Vi har varit väldigt tydliga med att betona just läsfrämjande. Och anslaget till läsfrämjande har fördubblats inom Kulturrådets ram. Vi får inte börja blanda ihop korten här. Insatser för läsfrämjande har ni själva lyft fram som särskilt viktiga, oavsett om det handlar om biblioteket på Akzo Nobel eller om det råkar vara vägbiblioteken.

Det här inte anslaget men möjligen utpekade ändamålet har funnits i ungefär 25 år. Man har säkert skaffat sig en massa erfarenheter. Vägbiblioteken har blivit väldigt uppskattade, det vet jag. Det gör också att de är väl kända. Det är kanske inte självklart men heller inte uteslutet att de inte ska kunna finnas också i framtiden. Men allting behöver inte statligt stöd. Det bara är så.

Jag tycker inte att man ska göra alltför stort nummer av en summa på 2, 3, 4, 5 miljoner, beroende lite på hur ansökningarna ser ut, som går till något som ska vara främjande för gemenskapen på arbetsplatsen – det är ungefär så det är beskrivet – och tro att det får sådana enorma konsekvenser. Hillevi Larsson får det nästan till att det är det här som gör att folk blir sjukskrivna.

Vi har mycket tydliga med att kulturen ska ta plats på flera områden. Man behöver inte alltid peka ut särskilda arbetsplatser utan vad som är viktigt. Läsfrämjande är en sådan sak. Att låta kulturen ta en större plats i skolan är viktigt just för att förebygga och bjuda in. Det är en tydlig politisk inriktning och prioritering som är oerhört viktig.

Sedan är jag glad att även Hillevi Larsson bejakar det här med kultur på recept. En liten rättelse bara: Det är inte tanken att man ska gå på teater eller på bio utan mer att man själv ska vara aktiv. Det kan vara att ta danslektioner, att delta i en kör, att man kanske själv skriver. Det är det själva aktiva deltagandet som är viktigt. Det ska vara en försöksverksamhet i Skåne och även i Västerbotten för att vi ska få in kunskaper och sprida det här. Då är detta oerhört viktiga projekt.

Det har kommit in färre ansökningar till just det här anslaget, och det kanske beror på att mycket ändå finns. Men gör inte, tycker jag, för stort nummer av 3–4 miljoner när vi har runt 6 miljoner personer som arbetar i Sverige. Den betydelsen har det inte. Däremot ska vi absolut bejaka mer kultur på arbetsplatserna. Men det kanske inte är just de här statliga pengarna som är lösningen på allt detta när vi har tillgänglig kultur på så många områden. Vi lyfter också fram i kulturpropositionen hur viktigt det här är.

Anf. 12 GUNILLA CARLSSON i Hisings Backa (s):
Herr talman! Det är härligt att det här är en fråga som engagerar så många. Det visar väl på att vi är många som ser just denna obetydliga del av den statliga budgeten som ett viktigt drivmedel för att se till att det blir verksamhet ute på arbetsplatserna.

Jag tycker också att Skådebanan gör ett fantastiskt arbete i Västra Götaland. Jag har följt några projekt som har varit väldigt framgångsrika. Bland annat har det kommunala bostadsbolaget hemma i Göteborg jobbat med det här. Och jag tycker att det är bra att det finns arbetsgivare som ser nyttan med kultur på arbetsplatserna, att man faktiskt får mängder av vinningar på att man gör den här satsningen. Men tyvärr ser inte alla arbetsgivare det. Då finns det här en möjlighet att se till fler får ta del av och själva vara delaktiga i att driva kulturverksamhet.

Det är så lite resurser det handlar om som man hade kunnat öronmärka. Bara för att man öronmärker dem innebär det ju inte att man inte kan dela ut ytterligare resurser. Jag tror att det är en signal att regeringen visar att detta är en viktig del av en kulturpolitik i det här landet genom att skriva det i kulturpropositionen och i betänkandet från kulturutskottet. Det gör att man ser att verksamheten finns ute på arbetsplatserna, men också att Kulturrådet vet, utifrån sin bedömning av hur de ska fördela medlen, att man tycker att det här är viktigt. Därför tycker jag fortfarande att det är tråkigt att kulturministern inte här i dag tar möjligheten att tala om att det är viktigt med Kultur i arbetslivet och att man också vill att det ska finnas öronmärkta medel för det.

Kulturministern säger i sitt svar att i regleringsbrevet har man specificerat att anslagsposten ska användas för att bland annat främja en bred kulturverksamhet. Det står i regleringsbrevet för detta år. Nu ställer jag frågan: Kommer kulturministern att skriva det även i regleringsbrevet för 2010?

Anf. 13 Kulturminister LENA ADELSOHN LILJEROTH (m):
Herr talman! Vi har sagt hela tiden att vi vill ha mindre detaljreglering. Vi har ju ett kulturråd för att vi inte ska sitta och styra på detaljnivå från departementet exakt hur de olika bidragen ska fördelas. Det är Kulturrådets uppgift, med den breda kontaktyta man har, att fråga sig vad som fungerar bra och vad man behöver ändra. Det är också de underlagen som vi använder oss av när vi formulerar våra regleringsbrev och i arbetet med kulturpropositionen.

Vi har talat mycket om böcker. De är tillgängliga på ett helt annat sätt än tidigare. Vi har också slagits hårt för och lyckats få behålla den 6-procentiga momsen på ljudböcker, vilket är viktigt när vi vill försöka nå grupper som kanske har svårare att ta till sig de tryckta böckerna.

Göran Persson talade om de fackliga organisationerna. Jag har också mött dem. Jag läste i Dagens Media att man från fackligt håll har lagt ut 100 miljoner på kampanjer för att försöka få nya medlemmar utan att lyckas. Har man använt dessa pengar rätt? Medlemmarna kanske hade önskat att man lade dessa pengar på kulturverksamhet och på att både trycka på och stötta arbetsgivarna i dessa frågor.

Pengarna ligger kvar i kulturbudgeten; de försvinner inte därifrån. Vi har sagt att vi prioriterar läsfrämjande. Det kommer säkert att kunna bli fler sådana verksamheter som såväl Hillevi Larsson som Gunilla Carlsson har nämnt. Det finns också många andra som arbetar med läsfrämjande. Läsrörelsen har varit i gång sedan 2000 och samarbetat med näringslivet, bland annat McDonalds. Så sent som i fjol delades över 900 000 böcker ut. De gick till en bred målgrupp, varav många kanske inte har så många barnböcker hemma. Det verkar dessutom som att samarbetet fortsätter. Det finns alltså fler sätt att sprida läsandet än via ett speciellt öronmärkt litet anslag.

Vi tycker alla att läsandet är viktigt, och det är något som regeringen också prioriterar.



Överläggningen var härmed avslutad.

Inga kommentarer: