Visst, det låter fint att koncentrera insatserna och se till att de ger största möjliga effekt.
Men bakom de vackra orden finns likväl en ambitionssänkning inom biståndsområdet.
Det är nog heller ingen slump att just länder som Vietnam och Nicaragua helt går miste om svenskt bistånd i framtiden. Det går inte att bortse från att den historiska bakgrunden kan ha haft betydelse för högerregeringens beslut.
Det är också oroande att diskussioner funnits på högerkanten om att slå ihop delar av bistånds- och försvarspolitiken. På så sätt skulle försäljning av svenska vapen kunna räknas som bistånd!
Näringsminister Maud Olofsson har också lanserat idéen att svenska företag skulle kunna få bistånd för att hjälpa fattiga människor i andra länder. Det skulle bli en form av projekt som gynnade svenska företag, gav nya marknader och dessutom kunde ge goodwill för de företag som fick ge intryck av att vara givmilda (trots att pengarna kommer från svenska folket.)
Jag tycker det är en olustig tanke att svenska företag ska tjäna pengar på biståndsprojekt som staten finansierar.
Det är olyckligt att blanda ihop biståndsprojekt finansierade av skattemedel med egennyttiga projekt. Det är lika olyckligt som att säga att försvarspolitik och export av vapen i själva verket är en form av bistånd.
Det svenska biståndet behöver utvecklas och bli bättre. Men det här är inte rätt väg att gå!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
Du skriver "Det är olyckligt att blanda ihop biståndsprojekt finansierade av skattemedel med egennyttiga projekt."
Varför är det olyckligt? Bistånd i form av hjälp att starta riktig produktion och handel måste väl ändå vara det som är absolut bäst för ett land? De måste förbättra industri, infrastruktur, etc. Vad kan åstakomma det bättre än riktiga företag (som naturligtvis har en egennytta med det hela).
Låt bidragen hjälpa hjulen att komma igång. Exportera svensk industri och se till att svenska företag handlar med länder som behöver hjälp. Se till att de kan etablera sig och hjälpa den demokratiska processen. Biståndet vi (svenska staten) kan ge är bl.a. förknippat med att se till att svenska etableringar håller moralen högt och visar vägen för andra i.s.f. att bara utnyttja låglöneläget.
Alla vinner på det även om drivkraften ytterst är egennytta för inblandade företag. Det är inte alls fel att svenska företag som ger sig i kast med dylika projekt vinner en del de också.
Försök se bistånd (och bidrag) som hjälp till självhjälp, inte som en lösning på problemet.
Hej Thomas!
Jag håller med dig om att hjälp till självhjälp är en utmärkt form av bistånd.
Däremot är jag tveksam till att företag ska administrera denna hjälp.
Hjälpen ska utgå från det som gynnar biståndstagarna mest, inte det som gynnar svenska företag mest.
Jag kan tänka mig att företag/experter är med t.ex. som rådgivare i biståndsprojekt. De kan kanske hjälpa till med tekniken för bevattningssystem, miljöteknik o.dyl. Däremot är det en viktig princip att företagen inte ska styra vilka projekt som ska genomföras och hur genomförandet ska gå till. Vinstintresse får inte bli styrande för svensk biståndspolitik!
Redan idag gör svenska företag affärer med fattiga länder. Det handlar om handel, investeringar och inte minst affärer med underleverantörer i dessa länder. Det är ytterst lönsamt för de svenska företagen och tyvärr går det alltför ofta ut över lokalbefolkningen (som utnyttjas till svältlöner), miljön och naturen (som exploateras). Även i de fall där de svenska företagen inte känner till de miserabla förhållandena (och blir lurade av sina underleverantörer) tjänar företagen bra med pengar. Annars hade de slutat med dessa affärer.
Denna verksamhet är redan lönsam för företagen, därför ifrågasätter jag att de även behöver ha biståndspengar för detta ändamål.
Du vill ha en tydlig gräns mellan "biståndsprojekt" och övrig företagsamhet så att staten kan kontrollera biståndet. Jag tror att en sådan gräns är olycklig och motverkar syftet. Biståndet i sig ska inte utgöra ett självändamål. Biståndsprojekt är dömda att misslyckas i längden eftersom de drivs under helt fel premisser.
Varför inte i stället ge bistånd i form av etableringsstöd? Staten måste naturligtvis ha viss insyn i de företag som får stödet och ett moraliskt/etiskt regelverk bör vara knutet till avtalet som förhindrar exploatering.
Jag ser nog helst att allt bistånd förvaltas av företag som etablerar sig på plats och får ta konsekvenserna av sina beslut. Toppstyrning av byråkrater som sitter på en kontorsstol i Sverige ger inga som helst garantier.
Idealet måste vara lokalt etablerade företag med vinstintresse som har etiska krav på sig. Företaget får då rätt blanding av olika motiverande faktorer.
Det är företagen som är grunden i all näring. Bistånden genererar ingenting positivt om de inte resulterar i ökad företagsamhet.
Jag har inget emot att den verksamhet som byggs upp i fattiga länder går runt, eller till och med genererar en vinst.
Det jag vänder mig mot är att det är de svenska företagen som ska skära guld ur sådana projekt.
Varför inte istället hjälpa lokala företagare, bönder m.fl. att starta upp en egen verksamhet i sina egna länder?
Vi har expertis att erbjuda i Sverige som hjälp under uppstarts-processen. Jag förstår inte varför fattiga människor ska ställas inför valet att gynna svenska företag eller inte få någon hjälp alls.
Även i andra länder finns det folk som är kapabla att driva egna företag. De kan behöva hjälp i inledningsfasen med teknik, kapital el.dyl. Det bör vi erbjuda och sedan låta dem leva av det de tjänar ihop, utan att behöva avstå något till svenska företag.
Jag håller med dig om att alltihop handlar om att få igång lokal verksamhet i det land som är föremål för hjälpen. Det jag är ute efter är den optimala vägen dit.
Jag tror det är väldigt lätt för oss att tro att vi med våra experter ska komma och hjälpa. De vi försöker hjälpa ser tyvärr lite annorlunda på situationen. Det är sällan eller aldrig populärt att komma med en besservisserattityd.
Att skicka ner "experter" som ska lära befolkningen hur de ska göra för att starta företag resulterar ofta i kraftiga kulturkrockar. Det finns tyvärr alltför många exempel. Vi tror att de anser sig vilja ha hjälp och därför vill lyssna på oss men de har naturligtvis en alldeles egen (och diametralt motsatt) uppfattning. De på goda grunder stolta över vad de presterar. Våra goda intentioner feltolkas.
Om vi i stället etablerar företag som köper av inhemska leverantörer, då kommer antalet lokala entreprenörer att öka. Om våra företag tillverkar sådant som behövs i landet (bevattningsteknik, jordbrukshjälpmedel, etc.), då blir det billigare att köpa. Om företagen betalar ut rimliga löner så är det positivt för kapitalet i landet. Den investering Sverige behöver göra i rena bidrag blir då mycket mer optimal.
Med tiden så arbetar företagen in sig i kulturen och vinner förtroende. Anställda som införskaffat kunskap slutar och startar eget. Normala processer tar vid i stället för konstlade bidragssystem som gärna tenderar att vara både nedlåtande och kostsamma.
"Giva a man fish and you feed him for a day, teach a man to fish and you feed him for a lifetime."
Hej Thomas och Tomas,
Det du Ttomas skriver låter inte så illa, men det gäller i så fall att se till att det verkligen blir så i praktiken. Inte minst när det gäller lönenivåer.
Tyvärr finns det hittills många negativa erfarenheter av hur fattiga människor exploaterats av underentreprenörer och företag från rika länder. Om biståndet kan hjälpa till göra verksamheten lite mer anständig är det självklart bättre än motsatsen. Men det är samtidigt ingen egentlig hjälp till självhjälp. När det svenska företaget flyttar därifrån eller biståndet upphör kommer ju marknaden att upphöra för de lokala företagarna.
Jag tror för övrigt inte att lokalbefolkningen tar illa upp inför utsikten att få hjälp med modern teknik så att de kan försörja sig bättre. De tar nog mer illa upp av att få mat utdelad, vilket gör dem konstant beroende av nya leveranser.
Sverige har hittills medverkat i utvecklingsprojekt som just haft inriktningen "hjälp till självhjälp". Det är inte nödvändigt att ge bistånd till svenska företag för att dessa projekt ska fortsätta. Det är inte bara den nya inriktningen av biståndet - skuldavskrivningar, militärbistånd och bistånd till svenska företag - som jag tycker är oroande. Det är även den allmänna ambitionssänkningen och bortdragande från flera hjälpbehövande länder där Sverige hittills spelat en viktig roll.
En bromskloss i sammanhanget är den rika världens handels- och jordbrukspolitik, som drabbar tredje världen hårt. De har svårt att konkurrera med de extremt låga priserna på överblivna livsmedel som de rika ländrna dumpar på deras egna marknaden.
Det här är en fråga vi måste driva än hårdare i internationella sammanhang om det ska bli någon förändring. Inte minst i EU!
P.S. Instämmer till fullo med dig Tomas! D.S.
Vi tycker nog ungefär lika tror jag. Den avgörande skillnaden är att jag ser egennyttan som en motiverande faktor som man kan dra nytta av medan du skräms över de negativa effekter som egennytta kan frambringa. Bäst resultat får man nog om man tar hänsyn till båda tänkesätten.
SIDA’s standard kommentar ar nu “vi ska nu satsa på aktörssamverkan inom prioriterade områden såsom miljö, demokrati och mänskliga rättigheter.”
SIDA har alltid anvant floskler for att forsoka lata klok nar man beskriver sin fatalt misslyckade verksamhet. Sossarna har alltid fokuserats SIDA hjalp till krigforande kommunist diktaturer. De ar for manga att rakna upp men nagra av sossarna favorit regimer har varit, Nord Vietnam, Kuba, Angola, Mozambique, Nord Korea, Kina, Zimbabwe. Borgar regeringar har inte andrat mycket pa den politiken, dom minskade visst stodet till Kuba men inte mycket mer. Zimbabwe har fatt over 4 miljarder kr, stodet fortsatter nu med 130 miljoner per ar trots att regimen overgatt till total diktatur och anser sej ha rad att fora krig I andra lander. Hur effektiv har hjalpen varit? Nu ar det 80% arbetsloshet, 100.000 % inflation, medel livslangden minskar varje ar. Om man antar att 5 miljoner var utfattiga for 20 ar sedan, sa ar nog dubblet sa manga utfattiga idag. Dessutom sa fanns det jobb till de 5 miljoner fattiga for 20 ar sedan. Knappt nagon har jobb idag pga den socialistiska politiken som har forstatligat det mesta i landet. Som summering maste man konstatera att all u-hjalp till detta och manga andra lander har varit total bortkastad. 4-5 miljarder svenska kronor bortkastade pa sossarnas experiment med hjalpa regimen forvandlas ifran en kapitalistisk kornbod mitt i sodra afrika till en fatalt misslyckad socialistisk planekonomi. SIDA’s babbel, struntprat och fina ordval hjalper inte de miljoner som tvingats pa flykt eller mordats av de krigforande kommunist regimer som sverige bidragit till. Detta ar ett morkt kapitel i svensk historia som maste upphora och utvarderas, och talas om sa skattbetalarna far reda pa vad vi gjort. Sanningarna har fortigits for lange.
Skicka en kommentar