Högerpakten backar och vänsterblocket går framåt
Hande det varit val idag skulle socialdemokraterna få egen majoritet!
Det är inte så konstigt att det går dåligt för högerregeringen. Politiken de levererar gynnar ju bara en liten elit i samhället. Varför skulle resten av befolkningen stödja partier som prioriterar slopad förmögenhetsskatt, subventionerade pigor och sänkt fastighetsskatt för de rika? Samtidigt som sjuka, arbetslösa och förtidspensionerade fått sämre villkor. Och allehanda avgifter höjs, som äter upp skattesänkningarna till låg- och medelinkomsttagare.
Fredrik Reinfeldt talade igår i Vaxholm. Mona Sahlin valde förorten Fittja, dit hon dessutom åkte tunnelbana.
Det var annorlunda i valrörelsen. Då trängdes de borgerliga partiledarna i förorten och lovade förbättringar. Fattiga människor skulle få jobb, bostad och bättre ekonomi.
Men när borgarna sedan kommit i regeringesställning har reformerna mest gynnat de som redan är rika, friska och starka.
Man kan vinna ett val genom löften om guld och gröna skogar, även om man sedan inte kan leverera. Men man sitter inte längre än en mandatperiod.
I valet kallade sig modernaterna det nya "arbetarpartiet". Men det är hittills arbetsgivarna som gynnats mest, inte arbetarna. Även om regeringen formellt försvarar kollektivavtalen så är inte stödet så djupt förankrat. Innan valet kämpade Reinfeldt mot facket i Vaxholmskonflikten. Nu håller han sitt tal i Vaxholm. Samtidigt som näringsminister Maud Olofsson kommer med förslag som syftar till att försämra de fackliga rättigheterna.
Väljarna är av förklarliga skäl besvikna. Detta var inte den arbetar- och välfärdspolitik som utlovades i valrörelsen!
Nu gäller det för socialdemokratin att utnyttja tiden fram till nästa val väl. Vi ska driva oppositionspolitik och vi ska erbjuda ett trovärdigt alternativ! Det är bara att kämpa på!
Läs även: Svd
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Nja Hillevi.
44% är inte egen majoritet. Det innebär förvisso att ni blir större än La Allianza och med största sannolikhet kan regera ensamma i en minoritetsregering (94-98-style).
Men någon egen majoritet är det inte.
Men Hillevi...
Det är inte utan en viss besvikelse jag tar del av ditt bidrag till bloggosfären. Mitt intryck av dig från traditionella medier har tydligen baserats på PK-versionen av Hillevi, tillräckligt rumsren för valboskapen. Här tittar en mer otäck sida fram.
Kafka-nerven kliar ordentligt när jag läser de synbart sinnesförvirrade och absurda formuleringar du saluför här, liksom den kliar när jag besöker andra bloggar inom (s)-sfären och längre ut på vänsterkanten.
Det samhälle, de orsaksamband och den "borgerlighet" du beskriver existerar inte annat än i ditt och dina sympatisörers huvuden. Och det är både ledsamt, lätt oroande, stötande och tröttsamt att höra de gamla slagorden från början av förra seklet reitereras ad nauseam.
Detta med tärande aktieägare, det onda kapitalet, ta från de fattiga och ge till de rika, sparka på dem som ligger, gynna eliten etc. etc.
Det är en verklighetsbeskrivning som både är absurd och felaktig. Visst är det många som anser sig ha tolkningsföreträde när det gäller det "riktiga Sverige", men en sak är tveklöst säkert - den verklighet och det Sverige du och åsiktsfränder beskriver är inte sann med något rimligt mått på sanning.
Det är trött, oinspirerad, och inte minst tom retorik ni ägnar er åt.
Det är därför svårt att veta var man ska börja om man till äventyrs vill föra en dialog med er på vänsterkanten. Ibland känns det så hopplöst förnuftsbefriat och tröstlöst. Får plocka något ur högen bara:
Detta trams med störst förbättringar för de rikaste och företagare - inte arbetare. Det ni ägnar er åt här är en gammal fin paradgren för SAP: statistisk förfalskning.
Förslag som gynnar hela samhället, alla samhällsskikt men vissa (i något avseende) MER än andra är fortfarande en förbättring av samhället i stort. En standardhöjning. I dagsläget gör den nuvarande regeringen mer för ALLA svenskar är SAP och regeringen Persson gjorde under 12 års regeringsinnehav.
Sedan länge eftersatta förbättringar av företagarklimatet genererar (och det ser vi redan) fler jobb, ökat företagande, ökade investeringar och på längre sikt både ökad flexibilitet, valfrihet och trygghet för alla parter.
De klyftor i samhället som existerar, utanförskapet (som (s) så sent som i senaste valrörelsen förnekade existerar), den stela och oflexibla arbetsmarknaden, den höga arbetslösheten (listigt omdöpt till "sysselsättningsgrad" eftersom SAP som inte förstår vikten av riktiga jobb) - allt detta och mycket mycket mer är effekten av ett långt, osunt maktinnehav av det som skrämmande nog benämns "Rörelsen", och som alltmer påminner i retorik och begreppsapparat om mer totalitära vänsterideologier.
Kapitalinvesteringar för att finansera en verksamhet som i förlängningen (som alla sunda verksamheter) genererar ett överskott och i samma veva arbetstillfällen för arbetstagare är ju t.ex. grundkurs. Att (s) så fundamentalt missförstått orsakssambanden bakom företagande känns mer och mer som en självvald feltolkning.
Ni tycks inte VILJA förstå hur det hänger ihop. Det är tydligen roligare med slagord, och att engagera sig i kampen mot den stora ondskan - högerspöket och kapitalismen!
Sverige har socialförsäkringssystem som tillåtits löpa amok, svälla över till absurda proportioner. Naturligtvis för att sedan promt utnyttjas, liksom alla ogenomtänkta system utnyttjas om möjlighet finnes.
Vi har också en offentlig sektor som blåsts upp bortom rimliga (och nationalekonomiskt försvarbara) gränser, inte minst de sista åren av regeringen Perssons styre.
Blir offentliganställda mindre effektiva till den grad att vi på bara ett par år behöver utöka med 50% fler tjänster
inom flera områden, samtidigt som skola, sjukvård, psykiatrisk vård, drogrehabilitering, ungdomsvård, barnomsorg, polisväsende, kriminalvård etc. avvecklas alternativt havererar organisatoriskt?
Ja, jag vet att du och dina partikamrater halsstarrigt stämmer upp till protestsång här, men det låter sig inte förnekas: Samtliga områden har de sista tio åren sjangerat betänkligt. Och detta alltså under ett drygt decennium av SAP-styre, påhejat av dess två politiska appendix.
Inte ens den mest inbitne vänsteranhängare kan på allvar tillskriva dessa gradvisa haverier till det "högerspöke" vi får höra till leda om i retoriken från Sveavägen 68.
De så bespottade och "orättvisa" nedskärningarna är tyvärr nödvändiga för att komma till rätta med de problem som vi redan ser, och som långsiktigt kan bli akuta för patienten Sverige. Faktiskt lika nödvändiga som krafttag för en obes patient som ådragit sig svår fetma (observera det personliga ansvaret här, fast jag vet att det är fjärran en socialdemokrat. Få människor "drabbas" oförklarligt av fetma, det finns en fullt rimlig kausalitetskedja bakom).
De "tuffa" åtgärderna, neddragningarna, vad man nu väljer att kalla dem - är en effekt av tidigare orimligt leverne (jmfr. valhänt och ideologiskt förblindat politiskt hantverk). Jag lovar dig att fetmapatienter också gnyr och kråmar sig harmset över införda begränsningar i det som tyckts gränslöst. Det ligger i sakens natur.
Men det måste göras, för patientens skull, för deras anhöriga och för att långsiktigt säkra framtiden för dem alla.
Sverige behöver hjälp, stöd och ledning av folk som vågar fatta impopulära beslut, eftersom svenskarna saknar sjukdomsinsikt. Det är den obehagliga sanning jag själv länge försökt att undvika - för att jag värjde mig från cynismen i denna mörka slutsats.
Efter många år av boende och jobb i flera olika länder och delar av världen kan jag konstatera att den svenska modellen har potential och förtjänster, men måste - faktiskt - då och då ses över och ansas ordentligt. Ty eljest blir den, liksom de flesta ting i tillvaron - tämligen odräglig, ineffektiv, vildvuxen och snedvriden.
Vare sig man vill se det eller ej som permanent boende (och politiskt indoktrinerad) i Sverige, kan jag konstatera att så har skett under det senaste decenniet. Det är således den nya regeringens otacksamma beting att vrida den rätt igen.
De kan gott behöva granskande ögon och, där så är befogat, kritik. Men för tusan hakar! Lite entusiasm, lojalitet, självransakan och jävlar anamma från vänstersidan skulle göra mer för Sverige än det hyckleri, den ideologiska närsynthet och de tomma retoriska utfall som tycks vara SAP och den samlade vänsterrörelsens modus operandi sedan lång tid tillbaka.
Skäms på er. Och skäms på dig Elin, som lånar din talang, din begåvning och din tid till denna ovärdiga syssla.
"Politiken de levererar gynnar ju bara en liten elit i samhället."
Att nästan 30 % av alla arbetslösa gått från AMS-dagis och arbetslöshet till arbete och självförsörjning kallar du att "gynna en liten elit". Snacka om att slänga sig med tomma ord.
Alliansen har gjort det sossarna inte vågade/ville nämligen att prioritera arbete framför bidrag. Det är trots allt arbete och självförsörjning människor mår bäst av i längden, även om ni säkert kan köpa en hel del röster med lova bidrag till allt och alla.
johan,
Du har helt rätt, my mistake!
Jag tänkte framför allt på regeringsmakten, men du har helt rätt: det blir i så fall en minoritetsregering och inte en majoritetsregering.
Tack för rättelsen!
Svar till sokrates (och till johan i stycke 10):
Ledsen att göra dig besviken, men man kan inte göra alla nöjda.
Jag har aldrig stuckit under stol med att jag är socialdemokrat och självklart har jag ett och annat att invända mot regeringens politik. Lite förvånansvärt vore det väl annars att jag stannar inom socialdemokratin?
Eftersom borgarna nu har regeringsmakten får de vara beredda att stå till svars för den förda politiken, på samma sätt som s-regeringen tidigare fick stå till svars.
Jag menar inte att högerregeringens politik är densamma som fördes på 1800-talet eller i länder där extremt nyliberala krafter tagit över.
Svenska folket skulle aldrig acceptera det! (De har svårt nog att smälta nuvarande högervridning...)
Men jag tycker definitivt att politiken går åt fel håll. De reformer som hittills vidtagits har gynnat höginkomsttagare betydligt mer än låginkomsttagare. Och män mer än kvinnor. Riksdagens utredningstjänst har undersökt saken och kommit fram till samma sak.
En hel del har dessutom fått det sämre än förut, exempelvis sjuka och förtidspensionärer. Alla de arbetslösa som inte lyckats hitta ett jobb har också drabbats hårt. Det är inte retorik utan ett faktum. De fördelningspolitiska effekterna har blivit ökade klyftor.
Att regeringens politik skulle gynna företagare över lag är inte självklart. Småföretagare har drabbats särskilt hårt av de höjda arbetsgivaravgifterna.
Jag kommer inte på någon reform som hittills har gynnat alla i Sverige? Särskilt inte om man ser politiken som en helhet: en skattesänkning i ena änden slås ut av dyrare trafikförsäkring i den andra t.ex.
Däremot är det lätt att komma på reformer som främst ger effekt för en liten välbärgad klick, fastighetsskatten t.ex.
När det gäller högkonjunkturen, tillväxten och jobben så skedde en kraftig uppgång redan innan valet. Uppgången har nu nått sin kulmen. Hade det istället gått dåligt i ekonomin så hade väl socialdemokraterna fått skulden för det, eftersom vi regerat i hela 12 år. När det nu går bra är det istället enbart den nya regeringens förtjänst (efter mindre än ett år vid makten). Logiken haltar.
Jag kan hålla med dig om att socialdemokraterna gjort flera misstag. Vi förlorade valet och bör inte skylla ifrån sig när det gäller den saken. Det fanns ett visst mått av bekvämlighet och självgodhet som blev vårt fall. Istället för att ifrågasätta det som inte fungerade i samhället gick för mycket tid och energi åt till att försvara det som var bra.
Det är bättre att erkänna ett fel och rätta till det än att förneka problemet. Vi är nu inne i en tid av självrannsakan och omprövning.
Vi borde rättat till de brister som fanns när det gällde att förebygga sjukskrivningar och förtidspensioner samt att rehabilitera de som ändå blev sjuka. Arbetslösheten tog vi tag i alltför sent.
Men det faktum att (s) har stått för en del missar gör inte regeringens politik bättre.
Lösningen är inte att lägga skulden på de sjuka, arbetslösa eller förtidspensionerade. Nu får de både mindre pengar att leva på och mindre stöttning för ett återinträde på arbetsmarknaden. De behöver istället rehabilitering, utbildning och andra stöd för att komma igen.
Regeringen tar tag i viktiga frågor: man jag tycker de går åt helt fel håll!
Vem är Elin? (Det är visserligen mitt mellannamn, men Hillevi är mitt tilltalsnamn) Får ändå anta att det är mig du menar. Jag tackar för komplimangen men måste fortsätta att hävda min övertygelse, även om våra åsikter går isär.
Tack i alla fall för dina kommentarer. Det är givande med dialog även om man inte alltid är överens.
Verkligheten är alltid mer komplex än politisk retorik. Det är det som gör politik både tillspetsad och trubbig på samma gång.
Du skriver till exempel att "den slopade fastighetsskatten främst gynnar en välbeställd klick". Jag känner till flera sossar som köpt hus för många år sedan som sedan har stigit i värde flerdubbelt. Enkom därför måste de nu betala en skyhög skatt bara för att de köpte hus i "fel" område för kanske 20 år sedan. Jag har dock aldrig hört dem klaga på att Alliansen bestämt sig för att ta bort den ologiska fastighetsskatten även om de klagar på mycket annat som Alliansen gör.
Regeringens politik gynnar främst dem som jobbar. Huruvida det är orsaken till att vi nu ser den lägsta arbetslösheten sen 80-talet och den största jobbtillväxten sen man började mäta på 70-talet kan givetvis ingen veta säkert. Säkert är dock att under de 12 år som sossarna har regerat har det varit 2 (och en halv) högkonjukturer och under ingen av dessa har arbetslösheten varit så låg som nu. Det om något tycker jag vittnar om att det inte bara kan handla om att Alliansen har haft tur att regera vid rätt tillfälle. Dessutom har ju flera oberoende källor samt LO sagt att regeringens politik bidragit till att fler har fått jobb.
Jag tror regeringens politik vinner på sikt. Jobb är alltid bättre än bidrag och när folk förstår att det inte är av elakhet som regeringen premierar arbete framför bidrag kommer opinionen svänga till Alliansens fördel.
Hillevi,
Tack för ditt svar. Det här blev i vanlig ordning långt, vilket jag ber om ursäkt för. Ta därför gärna en kopp kaffe redan nu... ^__^
Den besvikelse jag gav uttryck för grundade sig inte i att du bekänner dig till socialdemokratin, utan för de fräna formuleringar, tidvis svepande generaliseringar om meningsmotståndare och dåligt underbyggda slutsatser som förekommer oftare än jag trott i din backlog över tidigare inlägg.
Att du som socialdemokrat har invändningar mot den nuvarande regeringens politik är heller inget märkligt, utan tämligen givet. Helt i sin ordning med andra ord.
Men det är en betydande skillnad (och jag vet att du är begåvad nog att göra den distinktionen) mellan att "ha ett och annat att invända" och att skälla meningsmotståndare för att "sparka på de som ligger" och gynna en påstådd elit, som därtill är mycket diffust - om ens i någon egentlig mening alls - definierad.
Du skriver bland annat: "Eftersom borgarna nu har regeringsmakten får de vara beredda att stå till svars för den förda politiken, på samma sätt som s-regeringen tidigare fick stå till svars."
Mja...här har vi nog lite olika uppfattning om vad detta med ansvarstagande och att ställas till svars innebär.
Undandtaget detta att regeringspartiet blev bortröstat i de allmäna valen i höstas tycks det tämligen tunnsått med ansvarsutkrävande på vänsterkanten. Jag tänker närmast på efterräkningen (eller brist därpå) efter Tsunamikatastrofen.
- Hur krisberedskap och organisation saknades bl.a. till följd av en väldokumenterad och av partiets egna omvittnad internpolitisk centralisering av makten under Göran Perssons tid som statsminister.
- Hur ledande figurer inom SAP - med dåvarande statssekreterare Danielsson i främsta ledet - med facit i hand dokumenterat farit med osanning inför Katastrofkommissionen. Vidare hur det farits med osanning även i de förhör som hållits i Konstitutionsutskottet (varför är detta inte straffbart, liknande mened inför en domstol?)
- Hur den dåvarande (s)-regeringen vid fem (!) separata tillfällen förnekade att någon dokumentation över regeringskansliets kommunikation existerade - trots att denna information rutinmässigt loggas och efterfrågades av själva Konstitutionsutskottet.
- Hur materialet som gömts undan kom till folkets kännedom enbart tack vare en grävande SvD-reporters arbete.
- Hur regeringskansliets chefsjurist Bengt Nordqvist av allt att döma antingen tagit initiativ till mörkläggningen, alternativt blivit beordrad att genomföra densamma. Hur samme Bengt Nordqvist via en muntlig order begärt att även telefonlistorna skulle raderas, vilket sedemera skedde.
Jag kan fortsätta att exemplifiera övertramp från denna politiska soppa av korruption som saknar motstycke i Svensk historia. Nöjer mig dock med att helt kort sammanfatta hur SAP hanterade den starkaste kritik som utdelats mot en sittande svensk regering; Göran Persson utdelar ansvarsfrihet till alla sina ministrar, sin regering och dess tjänstemän genom att deklarera att det är statsministerns som bär allt väsentligt ansvar för det som skett - och att han avser att ta detta ansvar genom att sitta kvar och rätta till ev. "brister i organisationen".
Samme Göran Persson som bara några år tidigare (1997) i sin bok "Den som är satt i skuld är inte fri" skriver att det är för få som avgår i svensk politik som ansvarskrävande åtgärd. Här uppstår en djup förtroendeproblematik som, tyvärr, drabbar hela Rörelsen.
...
Det finns en mängd andra belysande exempel på hur SAP brustit i ansvar utan några kännbara konsekvenser - ex.vis då Laila Freivalds i egenskap av minister bröt mot grundlagen i sina försök att av politiska skäl stänga ned en kommersiell medieaktör (hur goda motiven och intentionerna än kan tyckas ha varit), Lars-Erik Lövdéns lägenhetsaffärer i anslutning till Allmäna Barnfonden (köp av bostadsrätt till underpris vid ombildning, trots att han ägnat en stor del av sin politiska gärning åt att begränsa just denna företeelse) etc.
Listan på framträdande representanter för Rörelsen som faktiskt gjort rejäla politiska, och ibland även juridiska, övertramp fortsätter: Bosse Ringholm (skattefusk, undanhållande av skattemedel, svarta löneutbetalningar mm.), Ilmar Reepalu (mutor), Anna Sjödin (våld mot tjänsteman, hot, egenmäktigt förfarande), Mona Sahlin (missbruk av skattemedel, obetalda skulder mm.), styrelsen i stiftelsen Anna Visborgs minne (trolöshet, missbruk av stiftelsens tillgångar), Laila Freivalds (ovan nämnda brott mot grundlagen, fastighetsaffären i skuggan av "försvaret av allmännyttan" + diverse andra övertramp i omgångar), Björn Rosengren (bl.a. missbruk av fackförenings medlemskassa, trolöshet mm.), SSU (medlems- och bidragsfusk mm. i omgångar och över så lång tid att det närmast framstår som en tradition. Tidigare involverande bl.a. Ulrika Messing, Ibrahim Baylan och Per Nuder), Ola Rask (ekonomisk brottslighet, bl.a. bedrägeri i samband med resor), Lennart Björk (bl.a. bedrägeri i samband med rollen som revisor i SSU), Helen Nordendorph (Urkundsförfalskning, undertryckande av urkund, flera fall av bedrägeri etc.), Sigvard Marjasin (bokföringsbrott), Mats Lindström (förtalskampanj), Göran Persson (hot - bl.a. om repressalier mot Ericssons VD för ett uppfattat alliansvänligt uttalande i radio, affären med doktorshatten, mörkläggningen i samband med Tsunami-utredningarna mm. mm. Kräver närmast en egen lista).
Det går naturligtvis att fortsätta på detta vis eftersom ett mycket långt obrutet maktinnehav tyvärr ger underlag som snarast gör sig bäst i bokform. Jag ber att få återkomma i frågan om jag kommer dithän att jag skriver och publicerar en sådan. Givetvis går det även att göra motsvarande lista med andra politiska partiers representanter (noterar dock att av de mest omskrivna övertrampen och skandalerna under 2005 och 2006 stod SAP för 11 av 15). Men det är i stort ovidkommande för min poäng.
Vad jag försöker leda i bevis är hur det finns en lång tradition av att i allt väsentligt undvika reellt politiskt ansvarstagande och ansvarsutkrävande, även på högsta politiska nivå, i Sverige.
Det bekymrar mig.
Och det borde nog faktiskt även bekymra dig, Hillevi.
...
Du skriver bl.a. "...jag tycker definitivt att politiken går åt fel håll." Detta har jag all respekt för, och inga som helst invändningar.
Du undviker dock fortfarande att bemöta detta med att en generell standardhöjning är en standardhöjning alltjämt - även om vissa grupper med just denna enskilda åtgärd i något avseende skulle kunna sägas gynnas mer än andra. Dessutom är det möjligen en smula oärligt att inte göra en samlad bedömning - dvs. att de åtgärder som gjorts enbart är ett led i en mer långtgående plan som rymmer många viktiga poänger, utan ta till svepande, orättvisa och aggressivt polemiska grepp och tala om att göda de redan rika, gynna "eliten" etc.
Vill också påpeka att, tvärtemot vad SAP och Göran Persson hävdade i valrörelsen, har inkomstklyftorna i Sverige inte minskat under (s) styre - de förblev i princip oförändrade mellan 1999 och 2004 . Däremot noterade SCB en ökning av inkomstskillnaderna mellan åren 1996, då Göran Persson tillträdde som statsminister, och 1999, men jag tänkte lämna det därhän eftersom orsakerna därtill i sig själva är underlag för en större debatt.
...
När det gäller dina kommentarer kring företagande kan jag med mångårig erfarenhet bl.a. som småföretagare och entreprenör lugnt konstatera att jag skulle välja den nuvarande regeringen framför det sista dryga decenniets regeringar vilken dag i veckan som helst. Visst kan man väl iofs ge dig rätt i att alliansregeringens politik inte självklart gynnar företagare överlag, men det är ju ett tämligen innehållslöst påstående. Det finns inte heller stöd för uppfattningen att motsatsen skulle vara sann.
Det blir, tyvärr, alltför mastigt att här gå igenom de viktigaste för- och nackdelarna för resp. företagsform och verksamhet. Jag får nöja mig med att konstatera att det i allt väsentligt finns en politisk vilja, en tidigare saknad handlingskraft, nykter entusiasm och uttalade mål i den nya regeringen på ett sätt som redan nu bl.a. visar sig i ökade investeringar (ett tecken på förtroende för såväl omläggningen av den dåvarande, den nuvarande och den förväntade framtida - näringslivspolitiken).
Notera att jag här inte avser att dra några växlar på temat hur alliansen tillskrivs förtjänster som bottnar i tidigare socialdemokratiska reformer. Och jag skulle aldrig drömma om att tillskriva den nya regeringen beröm för att ha skapat en global högkonjunktur, som jag uppfattade att du med viss indignation insinuerade.
Däremot - och här är det svårt att inte själv harkla sig lätt indignerat - tycks denna självklarhet kring global ekonomisk kausalitet och "credit where credit is due"-principen inte gälla omvänt. Fortfarande hör jag i debatter med jämna mellanrum - även från dina högt uppsatta partivänner - variationer av den lätt tramsiga myten om hur regeringen Bildt 1991 på drygt fyra månader havererade en sund och stark (s)vensk ekonomi.
Intet ord om finansdepartementets egen avbön i rapportform (intressant läsning för den som är villig att konfrontera mytbildningen kring detta ämne) som beskriver 90-talets ekonomiska kris som en följd av dåvarande (s)-regeringens expansiva ekonomiska politik under främst 80-talet. Inte ens det faktum att dåvarande finansminister Kjell-Olof Feldt välkomnat rapporten och själv tillstår att han misslyckats att strama åt ekonomin när det var nödvändigt, tycks bita på belackarna. Detta misstag, skriver bl.a. finansdepartementet i sin rapport, ledde till överhettning, kostnadskris och en kraftigt övervärderad krona. Känns det igen, månne?
Att både LO och partivännerna i de egna leden (inklusive regeringsmedlemmarna) slog dövörat till när Feldt började varna om överhettning, anger han själv som det främsta skälet till hans avgång. Därför kan man lätt förstå att finansdepartementets slutsatser kom som något av en upprättelse för denne gamle slitvarg, och jag delar faktiskt hans uppfattning om att den penningpolitik som bedrevs under 90-talet, inklusive räntepolitiken, var sammantaget mer ansvarsfull och riktig än motsvarande under det närmast föregående decenniet.
...
Du skriver vidare bl.a. "Jag kommer inte på någon reform som hittills har gynnat alla i Sverige?"
Jag kom inte längre än du här. Kan nämligen inte heller komma på någon reform som hittills gynnat alla i Sverige - oavsett partipolitiskt ursprung. Men det är ju heller inte en rimlig förväntan på en enskild reform, och känns därför tämligen ovidkommande. Både du och jag vet ju att det svenska politiska systemet inte fungerar så att varje enskild reform som bereds tar hänsyn till, och omfattar, samtliga svenska medborgares situation i varje givet läge. Är därför lite osäker på hur du resonerar här.
De reformer som genomförs, gör så i serie, den ena följer på andra, typiskt följande en mer eller mindre detaljerad övergripande plan. Flera av dessa som aviserats av regeringen inför hösten, kanske tydligast exemplifierade med ytterligare skattesänkningar (men även på flera andra håll), har tydlig adress till låginkomsttagare. Att förmögenhetsskatten fortfarande spökar i detta sammanhang är förbluffande. Den har ju varit grovt skadlig för hela folkhushållet i åratal, och jag har svårt att se vari det fördelningspolitiskt problematiska ligger i att den försvinner, när sysselsättningen samtidigt ökar och utanförskapet minskar i en snabbare takt än till och med alliansregeringen själv aviserat och vågat hoppas på?
Även här funderar jag lite över hur du resonerar när du menar att låginkomsttagare missgynnas (eller gynnas i mindre utsträckning än "andra" - återigen på den tidigare nämnda och luddigt definierade "eliten"). Blir inte riktigt klok på dina tankegångar här måste jag säga.
...
Att slopande av fastighetsskatten handlade om att gynna en liten välbärgad klick var ytterligare en generalisering jag faktiskt satte lite i halsen. De i min bekantskapskrets som drabbats av de mer olyckliga effekterna av denna märkligt utformande skatt är legio, och de är sannerligen inte representanter för någon priviligerad eller "välbärgad klick", det kan jag försäkra dig. Här skiljer sig återigen den av (s) partiorganisation sanktionerade bilden av verkligheten från...
...just det...verkligheten.
...
Jag uppskattar att du inte värjer dig från det faktum att SAP begått flera misstag och att du öppnar för självkritisk analys av det egna partiets ståndpunkter och handlingar, samt deras konsekvenser. Det skiljer dig från flera nyckelpersoner i Rörelsen, inte minst den så tongivande partisekreterare Ulvskog. Det har du all heder av, och visar att det finns underlag för en konstruktiv debatt i de socialdemokratiska leden, fjärran den pajkastning det samlade svenska politiska etablissemanget (ja, faktiskt samtliga idag representerade riksdagspartier) tidvis tycks fastna i.
Hur du lyckas sammanfatta den sittande regeringens politik såhär långt inom området arbetsmarknad och socialreformer med meningen "Lösningen är inte att lägga skulden på de sjuka, arbetslösa eller förtidspensionerade" förstår jag dock inte. Du erbjuder inget underlag som stödjer den, tämligen radikala och vidlyftiga, tolkningen. Och, i ärlighetens namn Hillevi, ingen har väl faktiskt påstått att så skulle vara fallet?
Jag är glad att du hävdar det din övertygelse bjuder, även om jag inte instämmer i delar av den och inte alltid följer med i dina resonemang. Liksom Voltaire är jag beredd att lägga ned mitt liv för din rätt att uttryck dina åsikter, oavsett hur de må förhålla sig till mina egna dito.
Pro sapientia et laetitia, prudentia et constantia!
/S
Skicka en kommentar