Follow by Email

Leta i den här bloggen

tisdag 3 augusti 2010

Debatt Hägglund Barnfattigdom

Riksdagsdebatt om regeringens ekonomiska familjepolitik tisdag 29 juni 2010

Anf. 66 Socialminister GÖRAN HÄGGLUND (kd):
Fru talman! Matilda Ernkrans har frågat mig om jag anser att regeringen lever upp till sitt eget familjepolitiska mål och om jag avser att vidta några ytterligare åtgärder för att uppnå målen. Monica Green har frågat äldre- och folkhälsoministern om hon avser att vidta några åtgärder som minskar barnfattigdomen. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på denna interpellation. Hillevi Larsson har frågat mig om vad jag och regeringen gör åt den växande barnfattigdomen samt hur jag och regeringen kan stödja föräldrarna för att förbättra de ekonomiska villkoren för barnen. Dessutom ställs frågan om jag kan verka för att mildra konsekvenserna av förd politik för sjuka och arbetslösa föräldrar så att politiken inte går ut över barnen.
Vad gäller barnens situation har vi i Sverige ett väl utvecklat stöd till barn och deras familjer, och barns ekonomiska situation är en viktig fråga för regeringen. Den ekonomiska familjepolitiken bidrar till att ge alla barnfamiljer förbättrade förutsättningar för en god levnadsstandard. De behovsprövade stöden, till exempel bostadsbidraget, är direkt riktade till de hushåll som har de lägsta inkomsterna. Även barnbidraget verkar inkomstutjämnande och kommer familjer i ekonomiskt utsatta hushåll till del.
För barnhushållen utgjorde den ekonomiska familjepolitikens förmåner i genomsnitt 11 procent av den disponibla inkomsten 2009. Störst påverkan har familjepolitiken på ensamhushållen. Exempelvis utgjorde familjestöden 27 procent av den disponibla inkomsten för ensamstående med två eller flera barn under 2009, och knappt hälften av dessa hushåll fick bostadsbidrag någon gång. Utöver familjepolitiken har även utvecklingen av barnomsorg och skatter stor påverkan på barnfamiljernas ekonomiska levnadsstandard.
Av särskilt intresse är utvecklingen av andelen hushåll med låg ekonomisk standard, vilken regeringen följer kontinuerligt. Därför redovisar regeringen varje år andelen med låg ekonomisk standard i budgetpropositionen. Regeringen har dessutom gett Försäkringskassan i uppdrag att redovisa och analysera utvecklingen inom den ekonomiska familjepolitiken. I denna rapportering ingår andelen ekonomiskt utsatta som en betydelsefull del. För att utveckla analysen har Försäkringskassan kompletterat det nuvarande måttet på låg inkomststandard med absoluta mått. Absoluta mått visar vad man kan konsumera med sin inkomst oberoende av andras inkomster, medan ett relativt mått visar hur din inkomst förhåller sig till andras.
Försäkringskassan presenterade i början av juni sin rapport som visar utvecklingen av den ekonomiska familjepolitiken och dess effekter. Ett sätt att mäta låg ekonomisk standard är hur många hushåll som har inkomster som ligger under riksnormen – alltså när man kan få ekonomiskt bistånd. Av samtliga barnhushåll hade 7 procent disponibla inkomster under riksnormen i upp till ett år under perioden 2004–2008, medan bara knappt 1 procent hade haft så låga inkomster under hela perioden. För ensamstående med barn var motsvarande siffror 12 procent ett år och drygt 1 procent för hela femårsperioden.
Under 2009 fanns det 138 000 barn i de 237 000 hushåll som någon gång fick ekonomiskt bistånd. Naturligtvis borde inga barn behöva växa upp med låg ekonomisk standard, men de allra flesta upplever alltså detta under en begränsad period av sin barndom. Det var 25 000 hushåll med barn som fick ekonomiskt bistånd under minst tio månader 2009. Av de ensamstående kvinnorna med barn var det 22 procent som fick ekonomiskt bistånd någon gång under 2009. Det är en återgång till 2004 års nivå. Som lägst har andelen med disponibel inkomst under riksnormen legat på 19 procent 2007.
Men faktum kvarstår: Barnfamiljernas viktigaste inkomstkälla är förvärvsarbete, vilket innebär att åtgärder som skapar bättre förutsättningar för arbete är den viktigaste åtgärden för att möjliggöra en god ekonomisk standard. Här är drivkrafter för arbete en viktig del, och regeringens satsningar inom skatteområdet är av stor vikt för att göra det mer lönsamt att arbeta. Det är viktigt att förhindra en långvarig frånvaro från arbetsmarknaden, men under såväl långa som korta perioder finns de sociala trygghetssystemen där som stöd.

Då Monica Green, som framställt en av interpellationerna, anmält att hon var förhindrad att närvara vid sammanträdet medgav andre vice talmannen att Eva-Lena Jansson i stället fick delta i överläggningen.

Anf. 67 HILLEVI LARSSON (s):
Fru talman! Jag tycker att svaret handlar rätt så mycket om statistik som ska visa att det inte har blivit värre. Men samtidigt kommer det oroande tecken från många håll. Jag nämnde i min interpellation Rädda Barnens rapport som visar att barnfattigdomen under den senaste mandatperioden, de senaste fyra åren, har ökat, från 225 000 fattiga barn till ungefär 350 000 fattiga barn. Detta går åt alldeles fel håll.
Jag tror att det blir lite förenklat om man bara tittar på det som kallas för ekonomiskt bistånd. Man får även titta på de barn som har sjuka och arbetslösa föräldrar som de facto har fått en betydligt försämrad levnadsstandard. Man kan se att både socialbidragen och utbetalningen från a-kassan har ökat. I nio av tio kommuner har utbetalningarna av socialbidrag ökat. Vi har i dag massarbetslöshet. Arbetslösheten har ökat från 5 procent till över 9 procent. Det är klart att detta drabbar alla de barn som lever i dessa familjer.
Det går säkert att hitta olika statistik. Men jag tror att det är farligt om man säger att det inte finns något problem, för det är alldeles för många barn som lever i fattigdom, och det har faktiskt blivit fler.
Det viktiga är nu att gå vidare och se vad vi nu kan göra för att hjälpa dessa barn. Det som är tragiskt är att barnen drabbas av föräldrarnas situation, och barnen kan faktiskt inte hjälpa att familjen har hamnat i en ekonomisk knipa.
Man kan säga att barnfattigdomen är ett dubbelt problem. Den ena delen är det självklara att familjen har svårt att få ekonomin att gå ihop. Det kan till och med vara så att man ibland inte kan äta sig mätt utan att barnen får äta extra mycket i skolan eller i förskolan, och på helgerna kan det vara ganska knappt. Man kan till och med bli beroende av välgörenhet. Det är självklart den ena sidan av saken, alltså att få det mest grundläggande att fungera.
Den andra delen är den relativa fattigdomen. Det handlar om att klyftorna växer mellan olika barn. Då blir det en känsla av utanförskap. De andra barnen som man känner har råd att åka på semester. I skolan har de råd att vara med på utflykter, fester och resor där det ofta är dolda avgifter. Vanligtvis är det inte så höga avgifter men tillräckligt höga för att en familj som är fattig faktiskt tvingas låta barnen stanna hemma vid sådana aktiviteter. Det blir då ett stort utanförskap.
Det är viktigt att vi nu inriktar oss på vad vi kan göra för att hjälpa dessa barn. Målet måste vara att föräldrarnas ekonomiska knipa inte ska gå ut över barnen. I viss utsträckning gör den naturligtvis det. Men vi kan försöka att från samhällets håll se till att man ändå försöker värna barnen så långt det går.
Det gäller bland annat barn till arbetslösa och sjuka. Kan man inte på något sätt försöka hjälpa dessa familjer ekonomiskt? Det handlar om barnomsorg på obekväm arbetstid som skulle underlätta inte minst för ensamstående föräldrar. Det handlar om de deltidsarbetslösa, inte minst många kvinnor, som har svårt att försörja sig. Det handlar om de skuldsatta föräldrarna. Det handlar om underhållsstöd. Det handlar om att man skulle kunna ha förbud mot avgifter i skolan. Det är några exempel. Jag tycker att det är viktigt att vi nu inriktar oss på vad vi kan göra för att hjälpa barnen.

Anf. 68 EVA-LENA JANSSON (s):
Fru talman! Jag tackar för svaret på Monica Greens interpellation. Hon är dess värre förhindrad att närvara eftersom hon deltar i Nordiska rådets verksamhet, och den här veckan skulle det inte ha varit några interpellationer. Vi har fått lite sena svar.
Monica Green ställde från början en interpellation till Göran Hägglund. Men hon fick svaret att det var Maria Larsson som skulle besvara interpellationen. Men sedan hamnade den hos Göran Hägglund i alla fall.
Omkring en kvarts miljon barn i Sverige växer upp i fattiga familjer där brist på pengar är ett ständigt problem. Det handlar om familjer som kämpar för att få tillvaron att gå ihop, utan marginaler till något utöver det allra nödvändigaste. Andelen barn i hushåll med ekonomiskt bistånd har ökat. Barnfamiljer vräks från sina bostäder, och allt fler hamnar hos kronofogden.
Ur ett barnperspektiv är det allvarligt att andelen barnhushåll med låg ekonomisk standard ökar eftersom det innebär en risk för stora både sociala och ekonomiska problem. Om inget görs för att vända utvecklingen är det stor risk att barnfattigdomen totalt kommer att öka och att också klyftorna kommer att vidgas ännu mer. Självförtroendet och framtidstron kan minska hos barn som upplever att det är stor skillnad mellan de möjligheter som de själva har och vad andra barn kan göra. Detta är något som vi har sett bevis på bland annat i boken Jämlikhetsanden där man pekar på att alla mår mycket bättre i ett jämlikt samhälle och att ju större klyftor som vi får i samhället, desto sämre mår alla. Man har redovisat att 23 000 barn inte kommer att kunna läsa vad som står på tavlan i skolan. Anledningen är inte att de inte kan läsa utan att deras föräldrar inte har råd att köpa glasögon till dem – i Sverige 2010. För en del låter detta helt främmande, men så ser situationen faktiskt ut. Det har redovisats i rapporter att föräldrar även avstår från att ta ut läkemedel i den omfattning de behöver därför att de inte har pengar så det räcker.
”Regeringen avser nu att ändra definitionen av barnfattigdom så att färre barn enligt statistiken blir fattigare. Detta påverkar självfallet inte barnens situation utan är bara till för att regeringen ska komma i bättre dager.” Detta skriver Monica Green i sin interpellation, och hon ställer frågan: ”Avser statsrådet att vidta några åtgärder som minskar barnfattigdomen?”
Sedan läser man svaret, och mycket av det som står där är en redovisning av hur situationen ser ut i dag. Det handlar om bostadsbidrag och om barnbidrag, som verkar inkomstutjämnande. Jag vill säga att barnbidrag är en generell välfärd, och det säger vi att alla ska ha. Det är inte bara för dem som lever i fattiga familjer. Regeringen pekar på familjestöd och olika saker, men egentligen kan man säga att den konstaterar fakta.
I sista avsnittet kommer regeringen fram. Vad är lösningen? Vad är åtgärden? Vad ska man göra? Jo, att öka drivkraften för arbete är viktigt, och man satsar på skatteområdet för att det ska vara mer lönsamt att arbeta. Trösten för dem som är arbetslösa och sjuka är alltså att de får lägre ersättning, och jag som har ett välbetalt uppdrag får skattesänkningar – så att de fattiga förstår att de inte borde vara fattiga utan verkligen borde ta sig i kragen och söka jobb. Nu när det är nästan 10 procents arbetslöshet och ungdomsarbetslösheten är Europas högsta är svaret att drivkrafterna måste öka för att fattiga inte ska vara så fattiga.
Fru talman! Detta tror jag inte är lösningen på problemet att vi har en ökad barnfattigdom. Jag tror att man måste se det ur ett mycket bredare perspektiv. Om människor som är arbetslösa inte kan få hjälp till exempelvis komvuxstudier eller arbetsmarknadsutbildningar för att komma vidare, eftersom regeringen har valt att skära ned på detta och samtidigt sänka ersättningen, gör inte det barnfamiljer mindre fattiga. Det gör inte att de får mindre drivkrafter. Jag har svårt att tro att det finns föräldrar som frivilligt avstår från att köpa glasögon till sina barn bara för att de inte har tillräckligt med drivkraft för att skaffa jobb.
Jag önskar ett förtydligande av statsrådet Hägglund i den fråga Monica Green har ställt. Den är berättigad.

Anf. 69 MATILDA ERNKRANS (s):
Fru talman! Jag ska ta ministern med till ett samtal vid ett köksbord för några veckor sedan.
En av personerna runt bordet säger gång på gång att han vill kunna arbeta. Han vill kunna försörja sig själv och sin familj. Han säger att han aldrig trodde att en sjukdom skulle kunna förändra hans liv så mycket. Han återkommer till tiden innan han var sjuk och hur han faktiskt tittade lite snett på dem som var sjukskrivna. Han tänkte för sig själv: Den där ser inte ut att vara sjuk. Han borde väl kunna jobba.
Det var då, före hans egen kamp mot sjukdom och före hans kamp för att komma tillbaka till ett jobb. Nu vet han hur svårt det är, hur många bakslag han har mött och hur han har ansträngt sig. Han är fortfarande fast besluten – det ska gå. Självklart ska han kunna jobba någon gång, åtminstone halvtid. Men nu är hans dagar i sjukförsäkringen slut. Han har nått den absolut sista dagen. Han har insett att det nu inte spelar någon roll hur sjuk han är och vilken plan eller rehabilitering han har i gång, för dagarna är slut. Han vet inte om han orkar mer, men han måste för barnens skull. Barnen har redan fått försaka så mycket. Nu blir det ännu tuffare.
Mannen framför mig vid köksbordet såg på mig och sade: Det här är inte rimligt. Det här är inte vårt Sverige.
Det här är ditt land, Göran Hägglund. Det är ministern och den här alliansregeringen som har skapat den verklighet mannen berättade om vid köksbordet för några veckor sedan. Det står i djup kontrast till den färdriktning jag vill ta Sverige i. För mig har nämligen minskade klyftor ett egenvärde för samhället och för oss alla. Det får oss att må bättre. Också den som har det bra vinner på ett samhälle där klyftan ned till den som har det jobbigare är så liten som möjligt. Det blir tryggare, och det blir bättre.
Sedan 2008 gäller målet för den ekonomiska familjepolitiken att den ska bidra till att ge goda förutsättningar för en god ekonomisk levnadsstandard för alla barnfamiljer. Har alliansregeringen nått upp till sitt eget mål? Jag skulle vilja svara nej, och jag tycker att de svar vi hittills har fått här i kammaren av Göran Hägglund understöder det. Familjer och barn har fått betala ett högt pris och har drabbats hårt av krisen. Det har blivit tuffare att ha barn i Sverige.
Det har blivit mindre i plånboken för dem som vårdar sjuka barn och för dem som är föräldralediga. Dessutom får föräldralediga betala högre skatt än de som jobbar. Det ska uppenbarligen inte löna sig att ta hand om sina egna, små barn. VAB-intyget misstänkliggör en hel föräldrageneration och skapar en osäkerhet: Om jag nu är hemma och vårdar mitt sjuka barn, kommer jag då att få den ersättning jag har rätt till?
Barn till sjuka och arbetslösa har fått se sina föräldrars kamp. Det handlar inte bara om kampen tillbaka till ett arbete eller kampen för att bli frisk utan också om kampen för att få pengarna att räcka till. Jag har i den valrörelse som är i gång redan träffat många ungdomar som vittnar om klumpen de bär i magen för att de vet att deras mamma eller pappa närmar sig en utförsäkringsdag. Jag tycker inte att det är rimligt.
Som Hillevi Larsson väldigt bra beskrev har barnfattigdomen ökat i Sverige under de senaste fyra åren. Den har enligt Rädda Barnen ökat med närmare 50 procent. Det finns i dag, under regeringens fjärde regeringsår, 350 000 fattiga barn i Sverige. Klyftorna ökar, och vardagen hårdnar. Det är inte bara för de föräldrar och barn som uppenbart drabbas utan också för var och en av oss som lever i ett land som taktfast byggs otryggare och svagare.
Är detta god ekonomisk levnadsstandard för alla barnfamiljer, Göran Hägglund? Det här är verkligheten. Vad är ditt svar?

Anf. 70 Socialminister GÖRAN HÄGGLUND (kd):
Fru talman! Den fråga vi just nu diskuterar är mångfasetterad, vilket de olika inläggen har speglat, och den handlar ytterst om de ekonomiska förhållanden under vilka barn får möjlighet att växa upp. Det finns en grupp barn som växer upp under knappa ekonomiska omständigheter, och det påverkar givetvis deras liv i väldigt stor utsträckning – både i jämförelse med kamrater som är mer lyckligt lottade och när det gäller den faktiska situationen.
Det är någonting som beskrivs genom de olika begrepp jag har försökt resonera en del kring. Det handlar om relativ fattigdom, alltså min egen ekonomiska standard i förhållande till andra, och det som är absolut fattigdom. Det gäller förstås att arbeta medvetet på båda dessa områden för att minska gapet, glappet och skillnaderna så att vi har ett sammanhållet samhälle.
Det finns betydande problem, och det är självklart så att dessa problem förstärks när Sverige precis som övriga delar av världen genomgår en ekonomisk kris med den kraft vi har kunnat se under de senaste två åren. Det slår mot kommuners ekonomi och gör att de kanske inte har råd att ha lika många anställda som tidigare, och det slår mot företag som i sin tur säger upp personer. Detta minskar skatteintäkterna för kommunerna, och man hamnar i en problematisk situation.
Regeringen har försökt motverka detta, bland annat genom att sänka skatten för människor, vilket gör det möjligt för fler att kunna leva på sin egen lön. Ett vårdbiträde har 1 480 kronor mer i plånboken efter skatt per månad, och en metallarbetare har 1 680 mer per månad. Det handlar dock inte bara om det, utan det handlar också om att erbjuda fler vägar in på arbetsmarknaden. Därför har vi förstärkt nystartsjobben, och vi har skapat fler platser på yrkeshögskolan och yrkesvux. Vi har gett mer stöd till arbetslösa genom coachning, fler praktikplatser, mer av kompetensutveckling och utbildning för arbetslösa. Det är för att man ska kunna använda den olyckliga tid av arbetslöshet som uppkommer för att gå vidare.
Det är förstås också extremt viktigt att vi har en samhällsekonomi som är i balans och en arbetsmarknad som fungerar. Där har regeringen tagit ansvar på ett sätt som låter tala om sig vida kring. För att dämpa fallet i kommuner och landsting har vi också gjort massiva resurstillskott till dessa sektorer för att de ska kunna stå starka.
Utöver detta finns en rad åtgärder, som till exempel förstärkning av flerbarnstilläggen. Det spelar väldigt stor roll för – det ligger i sakens natur – barnfamiljerna.
Jag säger inte det här för att relativisera problemen utan för att skapa ett visst perspektiv. År 1999 var andelen ensamstående kvinnor som uppbar ekonomiskt bistånd någon gång under året 30 procent, år 2004 var andelen 22 procent och vi befinner oss på den nivån nu också efter att vi, som vi hoppas, har genomlevt det sista av finanskrisen.
Jag säger inte att inte mer behöver göras, men vi behöver ha lite perspektiv på det här. Och det är klart att varje enskilt barn som inte upplever att det kan leva under trygga ekonomiska omständigheter är ett misslyckande för samhället. Därför måste vi ständigt göra vårt yttersta för att på olika sätt bidra till att skapa så stabila och goda ekonomiska förutsättningar som möjligt.

Anf. 71 HILLEVI LARSSON (s):
Herr talman! Det är klart att de som har heltidsjobb, speciellt om det är båda föräldrarna, har det ganska bra i dag. Visserligen äts inkomsten upp i andra änden av höjda kostnader för bilförsäkring, a-kasseavgift, mediciner, läkarbesök och hyror till följd av regeringens bostadspolitik. Men även om man väger in de här kostnaderna klarar man sig i de flesta fall, speciellt om man har goda löner. Då får man också en större skattesänkning ju högre lön man har.
Problemet är de barn som inte befinner sig i sådana familjer. Många barn har ensamstående föräldrar, arbetslösa och sjuka föräldrar. Tyvärr är regeringens enda svar, och även svaret på den här interpellationen, att för att hjälpa de barnen ska man göra det ännu mer lönsamt att arbeta, det vill säga att man sänker skatten ännu mer, speciellt för dem som tjänar bra.
Jag tror att drivkraften redan finns väldigt stark i de här familjerna att kunna försörja sig. Problemet är att arbetslösheten har ökat, kanske inte enbart till följd av den här politiken, men man kan i alla fall se att den inte har gjort läget bättre. Och det är fler barn i dag som befinner sig i en utsatt ekonomisk situation.
Det är då jag ifrågasätter att lösningen på det här problemet är att gå vidare med ytterligare skattesänkningar, så att skillnaden mellan de barn som lever i familjer där föräldrarna har det bra ekonomiskt och de fattiga familjerna växer. Jag tror inte att det gynnar barnen. Därför tycker jag att man måste gå in och hjälpa de här speciella familjerna i den situation som de i dag befinner sig i och inte bara måla upp en drömvärld där alla ska få jobb och klara sig bättre ekonomiskt.
Dessutom handlar det inte bara om skatterna för dem som arbetar. Vi har väldigt många deltidsarbetslösa kvinnor. Den dominerande delen av de deltidsarbetslösa är ju kvinnor, många av dem dessutom ensamstående föräldrar. För dem är det mycket viktigare att få rätt till heltid än den här skattesänkningen, som dessutom är ganska liten om man har en låg inkomst. Här har regeringen inte gjort någonting för att garantera rätten till heltid. Det är en diskriminering av en stor del av Sveriges befolkning. Det här drabbar inte alls män i samma utsträckning.
Dessutom har regeringen tagit bort möjligheten att deltidsstämpla. Det innebär att många kvinnor ställs inför en svår situation som innebär att de för att över huvud taget kunna klara sig ekonomiskt måste säga upp sig från sitt deltidsjobb, därför att arbetsgivaren inte ger dem heltid. Det är inte bra för vare sig arbetslinjen eller barnen att man riskerar att bli heltidsarbetslös. Och så länge som man inte ställer krav på att arbetsgivarna ska erbjuda rätt till heltid är det kvinnorna som får ta smällen och även barnen i de familjerna. Där är något konkret som man skulle kunna göra för många familjer i ett utsatt läge, inte minst ensamstående.
Visst, det är bra med flerbarnstillägget, men det är väldigt lite pengar det handlar om. Och många ensamstående föräldrar har bara ett barn men ändå en väldigt svår ekonomisk situation.
När det gäller bidragen till kommuner och landsting drog regeringen först undan pengar men tillförde sedan pengar, och nu har man fryst anslagen. Räknar man ihop det här har kommunerna och landstingen i dag stora ekonomiska behov. Därför tycker jag att man skulle prioritera att skjuta till mer pengar framför att gå vidare med ytterligare stora skattesänkningar.

Anf. 72 EVA-LENA JANSSON (s):
Herr talman! Jag tycker inte att jag fick något riktigt svar av statsrådet. Jag ställde frågan vad man faktiskt vill göra för den kvarts miljon barn som växer upp i fattiga familjer. Svaret kan väl inte vara att om föräldrarna bara får det lite sämre kommer det nog att lösa sig för barnen.
Herr talman! Det är inte den finansiella krisen som har sänkt ersättningen för de sjuka och arbetslösa. Det är inte den finansiella krisen som valt att inte förstärka välfärden i den omfattning som krävs. Det är inte den finansiella krisen som har valt att lägga skattebidrag på städning i stället för att satsa på mer arbetsmarknadsutbildning och mer komvuxplatser. Det är regeringen som är ansvarig.
I dag skriver Aftonbladet om Lena Nyman. Hon kan inte tvätta håret själv, och hela kroppen skriker av smärta. Hon har förlorat en tusenlapp i månaden sedan 2006. Hur blir hon friskare av det? Det kan inte jag begripa.
Precis som Hillevi Larsson redovisade har en del par som jobbar och är friska tjänat lite mer på politiken, i alla fall ekonomiskt. Men den som har levt i ett ojämlikt samhälle vet att alla drabbas förr eller senare. Ingen mår bra av att bo i ett ojämlikt samhälle utan alla mår sämre.
Att se hur människor far illa, dag ut och dag in, gör inte mig lyckligare. Om inte barngrupperna minskar, om barn som går i skolan inte har råd med glasögon därför att deras föräldrar är så fattiga, om de inte har råd att ta ut mediciner under den tid som de behöver göra det därför att föräldrarna har det dåligt ställt blir det inte bättre för att jag har fått stora skattesänkningar. Det ökar inte mina drivkrafter.
Som jag sade i går, herr talman, vill jag ha ett solidariskt samhälle. Jag vill inte ha ett välgörenhetssamhälle där vi får ha TV4-galor för fattiga barn i Sverige. Vi har ju bestämt att vi ska ha ett välfärdssystem där vi ser till att fördela från var och en efter förmåga och till var och en efter behov. Då måste vi ha råd, tid och vilja att se även dem som inte befinner sig på solsidan och inte säga: Vi bryr oss inte om dem, utan att om vi satsar på dem som redan har det bra kommer de andra att förstå att resa på sig, ta sig i kragen och bli friska och få arbete. Trots att arbetslösheten är nästan 10 procent kommer det att bli fler jobb bara för att de sjuka och arbetslösa fått det sämre, bara för att barnfattigdomen ökar.
Det var därför jag ställde frågan: Vad är egentligen regeringens svar på Monica Greens interpellation? Avser statsrådet att vidta några åtgärder för att minska barnfattigdomen? Jag kan inte se det någonstans i svaret. Att regeringen kontinuerligt följer andelen hushåll med låg ekonomisk standard är säkert intressant, men det är inte speciellt roligt för de familjer som tvingas leva i fattigdom att regeringen bara följer det kontinuerligt.
Om man vill göra någonting kan man agera, och Göran Hägglund har faktiskt varit socialminister i snart fyra års tid. Då måste man vara tydlig med vad man önskar och vill göra. Hur vill man åstadkomma att de här barnfamiljerna får det bättre, och framför allt hur säkerställer man att barn inte drabbas av regeringens politik?
Herr talman! Jag kan tyvärr inte höra någonting från statsrådet som gör mig lugn eller lite mindre otrygg med den utveckling som vi har sett med fler barn som lever i fattiga familjer. Men jag önskar och hoppas att statsrådet ändå ska kunna komma med ett tydligt svar på om det finns någonting som han vill göra för att åstadkomma minskad barnfattigdom.

Anf. 73 MATILDA ERNKRANS (s):
Herr talman! En god ekonomisk levnadsstandard för alla barnfamiljer, Göran Hägglund, är ett beslut som du i regeringen tillsammans med den borgerliga riksdagen har fattat ska gälla i Sverige som land. Jag tycker att du är svaret skyldig på hur du under dina fyra år vid makten har sett till att det är en god ekonomisk levnadsstandard för alla barnfamiljer. Jag skulle vilja hävda att det är precis tvärtom.
Precis som Eva-Lena Jansson var inne på är det inte den ekonomiska krisen som har sänkt ersättningen för vård av sjuka barn och för föräldralediga. Det är inte den ekonomiska krisen som har satt en sista dag i sjukförsäkringen. Det är inte den ekonomiska krisen som har infört VAB-intyg eller vårdnadsbidrag.
Det här är en verklighet för familjer och barn som den borgerliga alliansregeringen själv har beslutat om och applåderat i den här kammaren. Jag skulle vilja hävda att det man har lyckats skapa snarare är ett Bidrags-Sverige. Socialbidragen ökar i nio av tio kommuner. Hillevi Larsson beskrev det tidigare i bättre ordalag. Regeringen har dessutom infört ett rent vårdnadsbidrag på området med 3 000 kronor i månaden.
Minister Hägglund är ju känd för att skoja till det hela lite grann, så jag tänkte att jag skulle skoja till det lite här i kammaren också men med ett djupt allvar. Jag vill nämligen i debatten komma ned på det som är vardag – det som blir vardag i högeralliansens Sverige. Jag gjorde det tidigare med samtalet från köksbordet, och jag gör det nu genom att skoja till det lite.
I Kristdemokraternas Sverige skulle inte jag och ministern ha stått här i dag i kammaren. Det skulle bara ha varit den manlige ministern här, med så där en 80 000–90 000 kronor i månadslön. Jag skulle ha varit hemma med mina barn för så där en 3 000 kronor i månaden. Jag har två barn, så under de senaste tio åren skulle jag ha varit hemma i minst sex år med kristdemokratisk politik. Jag kanske skulle ha varit hemma ännu mer. Det här med barn är ju det som jag är bra på, så jag hade kanske önskat mig ett barn till.
Klyftorna hade varit stora mellan mig och Hägglund – 80 000–90 000 kronor i månaden mot 3 000 kronor. Men det är inte bara det. I Kristdemokraternas land får inte alla gifta sig, men alla får väl skilja sig om jag har förstått det rätt. Så vad hade hänt om kärleken hade tagit slut? Jag hade nog fått ta hand om barnen. Jag är ju deras trygghet. Men som ensamstående mamma skulle jag inte ha getts något extra engagemang från Göran Hägglund – ingenting faktiskt. Något jobbskatteavdrag skulle jag inte heller ha fått del av, för jag hade ju inte jobbat. Jag hade varit hemma och tagit hand om barnen.
När det handlar om god ekonomisk levnadsstandard för alla barnfamiljer, Göran Hägglund, är det här din verklighet. Detta är ditt Sverige. Det här är dina beslut som du har varit med och skapat och som du borde kunna ta ansvar för. Är det här den framtid som du ser framför dig? Vill du stå här i kammaren tillsammans med andra män, ungefär likadana som du?
Jag tror inte på en sådan framtid. Jag tror att det gör Sverige svagare och debatten i den här kammaren fattigare. Jag tror att Sverige som land och alla vi som bor och lever här har någonting att bidra med. Om Sverige ska klara konkurrenskraften runt om i världen måste vi ta till vara varje människas talang. Det gör man inte i Kristdemokraternas Sverige, och det gör man definitivt inte i högeralliansens Sverige. Det ser man om man tittar på vad som har hänt med familjer och barn.
Det handlar om god ekonomisk levnadsstandard för alla barnfamiljer. Vad är ditt svar? Vad har du gjort och vad tänker du göra?

Anf. 74 LARS U GRANBERG (s):
Herr talman! Jag vill ge mig in i debatten om den fattigdom som ökar i vårt land och ge en bild av en grupp till. Vi har diskuterat dem som är sjuka med flera. Vi ska till den gruppen också föra dem som är funktionsnedsatta. Det kan röra sig om att man har ett barn som är funktionsnedsatt. Det kan röra sig om att man har föräldrar som är funktionsnedsatta. Man kan drabbas exceptionellt hårt av den förda politiken.
På vilket sätt då? Det har nämnts tidigare i debatten att socialbidragen ökar i nio kommuner av tio. Om man har ett barn som är funktionsnedsatt och är berättigad till vårdnadsbidrag samordnas dessa två insatser. Om familjen då hamnar utanför arbete och blir utförsäkrad från sjukförsäkringen hänvisas den till kommunernas försörjningsstöd. I det läget tappar vårdbidraget sitt tillskott till familjekassan.
Man kan säga att gruppen familjer med barn som har funktionsnedsättning och som är berättigade till vårdnadsbidrag också ökar i och med att vi får fler och fler som är berättigade till försörjningsstöd. De är garanterat de som har en av de svåraste situationerna när det handlar om fattigdom.
Det blir ofta separationer. Det finns statliga utredningar som visar att det ofta sker separationer i familjer med funktionsnedsatta barn. Kvinnorna i familjerna har tyvärr med regeringens politik när det handlar om deltidsarbete ofta låg inkomst. Mycket av detta har gjort att de hamnar utanför och i dag återfinns i försörjningsstödskön.
Eftersom jag själv är aktiv i handikapprörelsen vet jag att detta är ett stort problem. Vi som är aktiva där möts dagligen av förtvivlade människor som signalerar att det som var ett stöd nu har blivit en enorm börda eftersom det gör att vårdnadsbidraget slår undan benen och rätten till ett försörjningsstöd – den sista utposten när det handlar om socialt skyddsnät i vårt samhälle.
Där har vi en stor uppgift. Jag väntar fortfarande, precis som mina kolleger, på svar från socialministern. Hur tänker socialministern ta sig an den ökade fattigdomen? Jag gav en bild av en fattigdom som har funnits och som vi hela tiden har ett kollektivt ansvar för att se. Vi måste se till att titta över systemen så att vi får en koordination och att de inte krockar. Men den här gruppen finns där ute bland dem som vill ha ett svar. Vad ska vi göra? Vad gör regeringen åt den ökade fattigdomen?

Anf. 75 Socialminister GÖRAN HÄGGLUND (kd):
Herr talman! Vi ska ta till vara varje människas talang, säger Matilda Ernkrans. Om jag diskret får ge något slags karriärtips är det att avråda från stand-up-karriär. Det var kanske inte någon höjdare, det där.
Vi pratar om oerhört viktiga frågor. Jag tror att det kan finnas skäl att påminna lite grann om vad det är som bygger välstånd och välfärd i ett land. Det är förstås att många människor bidrar till vår gemensamma försörjning för sin egen del och för att bygga Sverige starkt genom arbete. Det var misslyckandet på det området som ledde till att vi fick ett regeringsskifte 2006. Människor var trötta på en regering som inte tog frågan på allvar och som inte trodde att det skulle komma att spela någon roll för utslaget i valet. Människor reagerade och sade att det måste bli en ändring. Vi måste få en ny politik som leder till att fler människor får en möjlighet att försörja sig själva och genom det också större skatteintäkter för att kunna genomföra förbättringar på många betydelsefulla områden.
När den nya regeringen tillträdde genomförde den många viktiga saker. Under åren har det gjorts förbättringar när det gäller psykiatrin. Det är en grupp som har varit utsatt för tuffa ekonomiska förhållanden under långa tider och som har varit bortglömd. Det har gjorts förbättringar för människor som har stått i evighetslånga vårdköer, för att förstärka för många äldre genom skattesänkningar, genom att öka det ekonomiska utrymmet för löntagare och genom att ta itu med frågor som hade långhalats tidigare, till exempel i form av en tandvårdsreform. Det finns också många, många andra saker som jag skulle kunna nämna här. Jag tror att det är viktigt att ha denna grund klar för sig.
Sverige har, vilket jag tycker att det finns skäl att påminna om eftersom mina motdebattörer ständigt glömmer bort det, gått igenom den värsta ekonomiska krisen sedan 30-talet. Jag vet att ni tycker att det är tjatigt när man säger det. Men om man tror att detta kan inträffa utan att det får några som helst konsekvenser för ett land är man att gratulera till en enastående hårdnackad inställning gentemot verkligheten. Det påverkar faktiskt vårt land. Det påverkar kommunernas möjligheter att bibehålla antalet sysselsatta. Det påverkar exportindustrins möjligheter att erbjuda jobb. Det påverkar underleverantörer och så vidare. Det spelar en roll för ett land.
När detta inträffar spelar det förstås också roll för socialbidragens utnyttjande. Allt fler människor hamnar i en situation där de behöver stöd. Jag har beskrivit här hur det tycks som om utvecklingen har vänt för ensamstående mammor. Vi ligger nu på samma nivå som vi gjorde 2004 – väsentligt bättre än vi gjorde 1999 i Sverige. Det är bra; det ska vi vara glada för. Men vi ska verkligen inte vara nöjda, utan här finns mycket att göra ytterligare.
Någon sade här att de inte hade hört någon beskrivning av vad regeringen har gjort. Då undrar jag om det är någon mening med att jag står här och berättar vad vi faktiskt har gjort. Vi kommer självfallet att i budgetsammanhang ytterligare värdera situationen i ljuset av den kunskap som vi har.
Vi har självfallet ingen annan ambition än att se till att alla barn kan växa upp under goda ekonomiska förutsättningar. Det spelar en roll för barnen nu, och det spelar också en roll långsiktigt för barnen.
Vi kommer att pröva varje tänkbar åtgärd för att kunna fortsätta utvecklingen mot att fler får möjlighet att klara sig på sin egen försörjning. De som inte kan arbeta får möjlighet till rehabilitering och återgång. De som ändå inte passar in på arbetsmarknaden för att de har olika funktionsnedsättningarna eller sjukdomar ska naturligtvis ha ett tryggt skyddsnät som finns där. Grunden för det är en ansvarsfull ekonomisk politik.

Anf. 76 HILLEVI LARSSON (s):
Herr talman! Jag minns när vi hade en borgerlig regering på 90-talet. Resultatet av de åren var massarbetslöshet, utanförskap, ökade klyftor och underskott i finanserna. Det är ungefär den utvecklingen vi kan se under den här mandatperioden också. Ända sedan dess har jag som en förklaring till att det gick så illa hört att det inte berodde på regeringens politik utan på den ekonomiska krisen.
Nu får vi höra från ministern att vi hade den senaste så här allvarliga krisen på 30-talet. Då frågar jag mig: Var det regeringens misslyckade politik som orsakade problemen på 90-talet eller var det kris då också? Man får faktiskt bestämma sig.
Jag tycker att svaret handlar väldigt mycket om statistik. Man försöker få fram budskapet att fattigdomen inte har förvärrats för barnen och att det till och med har blivit bättre. Jag tycker att det är oroväckande.
Det borgarna gick till val på handlade om arbetslöshet och utanförskap. Nu när man ser att det faktiskt inte har blivit bättre är lösningen att ändra statistiken, det vill säga sättet att beräkna med statistiken. Dessutom friskförklarar man svårt sjuka människor så att det ser ut som om det är färre som är sjukskrivna.
Det här hjälper faktiskt inte de barn som lever i ekonomiskt utsatta familjer. Det har nyligen kommit siffror som visar att var fjärde ensamstående mamma är fattig. Vi kan se hur allt fler kommer till kyrkan för att få matpaket. Jag tycker att verkligheten tränger sig på. Vi kan inte bara prata om statistik.
Nu önskar jag att ni kommer med konkreta åtgärder för de barn som befinner sig i den här utsatta situationen. Man kan inte bara komma med åtgärder för de barn som faktiskt har det bra och tro att det ska leda till att de fattiga barnen automatiskt får det bättre. Vi måste även hjälpa folk direkt i dag.
Jag vill avsluta med att önska alla en glad sommar. Vi ses i valrörelsen!

Anf. 77 EVA-LENA JANSSON (s):
Herr talman! Monica Green konstaterar i sin interpellation att regeringen avser att ändra definitionen av barnfattigdom så att färre barn enligt statistiken blir fattigare. Det kan inte vara lösningen på problemet.
Det finns ett uttryck som lyder: Bären varandras bördor! Jag tycker att det är ganska bra. Det handlar om solidaritet.
Herr talman! Den här regeringen har tagit som sin policy: Åt den som har ska varda givet. Det tycker jag inte alls är lika roligt.
Vi vet att det finns barn i dag i Sverige vars föräldrar inte har råd att köpa glasögon. Vi vet att föräldrar tvingas ställa in deltagande i idrottsevenemang. Barn får inte följa med på utflykter, man kan inte åka och bada och så vidare därför att det kostar pengar, och de här föräldrarna är så fattiga att man inte har råd.
Vi vet att arbetslösheten har ökat och att antalet socialbidragstagare har ökat. Innan man blev regering var regeringens paradgren det så kallade utanförskapet. Man gick till val på att minska det. Det har skenat, och den här regeringen säger att det beror på den finansiella krisen.
Jag är ganska säker på att man kan hantera en ekonomisk kris med en solidarisk politik till skillnad från den orättvisa politik som Göran Hägglund och regeringen har genomfört.
Min fråga till Göran Hägglund blir: Hur kan Göran Hägglund försvara en sådan här politik? Hur kan man vara stolt och säga att vi hade en finansiell kris, och man lät den slå hårdast mot dem som inte hade jobb, mot dem som var sjuka och mot de fattiga barnfamiljerna? Det var de som fick bära bördan, medan jag som tjänade mest skulle bli belönad. Hur kan man säga att man är stolt över en sådan politik, herr talman? Det är för mig en gåta.

Anf. 78 MATILDA ERNKRANS (s):
Herr talman! Jag fick ett råd av Göran Hägglund, och jag kan inte motstå att ge ett råd tillbaka. Jag avråder Göran Hägglund från att aspirera på socialministerposten i framtiden. Där tycker jag faktiskt inte att ministern har varit speciellt lyckad. Han får väl fundera på om han kan göra bättre succé någon annanstans.
Om det nu är krisen eller regeringens misslyckade politik som har åstadkommit dagens verklighet verkar Hägglund få fundera på. Men oavsett det har den här regeringen gjort ett antal val. Man tyckte sig ha råd att sänka skatterna med uppåt 100 miljarder trots att det var en ekonomisk och finansiell kris. Man tyckte uppenbarligen att man inte hade råd att stödja familjer och barn i fattigdom, för då skulle vi inte ha haft det som Rädda Barnen har konstaterat, det vill säga 350 000 fattiga barn i Sverige i dag.
Det är detta det kommer att handla om. Det handlar om det i dag i kammaren och förhoppningsvis under hela valrörelsen. Det handlar om att få den borgerliga regeringen att ta ansvar för den vardag och den verklighet som Göran Hägglund och hans regering har skapat i Sverige i dag. Man kan inte gömma sig bakom finanskriser och annat. Det är faktiskt så att de beslut, framför allt när det gäller den ekonomiska familjepolitiken, som berör barn och familjer fattades innan och oberoende av finanskrisen. Det gäller sänkningarna av ersättningen för vård av sjuka barn och ersättningen till föräldralediga. Utförsäkringarna i sjukförsäkringarna beslutades också innan och oberoende av finanskrisen.
Det finns en annan färdriktning att välja. Vi har redan klara socialdemokratiska och rödgröna besked som handlar om minskade klyftor och en kamp mot barnfattigdomen. Där har vi bland annat ett flerbarnstillägg, ett höjt underhållsstöd och ett höjt bostadsbidrag för ensamstående.

Anf. 79 LARS U GRANBERG (s):
Herr talman! Det kan vara farligt ibland att säga att man har lyckats så bra när man har sanerat den värsta ekonomiska krisen sedan 30-talet. Man kan ju möta någon som var med 1994. Den riksdagsledamoten kan komma in på några ideologiska frågeställningar, till exempel: Vilka ideologiska avkall har den här regeringen gjort under den så kallade saneringen av den ekonomiska krisen?
När vi tillträdde 1994 och började städa efter den regering som hade börjat försöka sanera den ekonomiska krisen gjorde vi enorma ideologiska avkall. Vi gick i full konflikt med LO. När gick Göran Hägglund i full konflikt med Svenskt Näringsliv senast? Vi gick i full konflikt med alla andra. Vi var nere och sparade i den pension som betalas ut till efterlevande barn till föräldrar som omkommit i olyckor. Sådana avkall var vi tvungna att göra, men den krisen nämns aldrig av den nuvarande alliansregeringen.
De säger att de har varit så duktiga, men de har inte gjort ett enda ideologiskt avsteg. Jag kallar det inte för att göra ett ideologiskt avsteg när man som stolt socialminister säger att vi har fått ett privat barnsjukhus som har öppnat en marknad. Där säljs det presentkort på bra vård. Är det att göra ideologiska avkall för att sanera den värsta krisen sedan 30-talet? Nej.
Den socialpolitik som Göran Hägglund har varit ansvarig för innebär att vi har fått presentkortslösningar för barn i hälso- och sjukvården. Men det gäller inte de barn som vi pratar om i den här debatten utan de barn som har föräldrar som har råd att efterfråga detta på en marknad som Göran Hägglund vill ha.
Nej, Göran, ni har inte gjort ett enda ideologiskt avkall. Ta ansvar och säg att den här krisen inte var någonting jämfört med krisen på 90-talet!

Anf. 80 Socialminister GÖRAN HÄGGLUND (kd):
Herr talman! Det är intressant om man gör en poäng av att man har gjort ideologiska avkall, alltså att man har gjort ideologiska avsteg. Är det någon gång som ideologier spelar en roll – det är kanske bäst att förklara för den som inte följer den politiska debatten att ideologier betyder grundläggande värderingar – är det när det är ekonomisk kris. De behövs alltid, men alldeles särskilt behövs de vid en ekonomisk kris eller om man behöver genomgå en tuff saneringsperiod. Du säger att Socialdemokraterna gjorde ideologiska avkall. Det är ett intressant uttalande.
Jag tror inte att det leder särskilt långt att resonera om skuld eller inte historiskt sett, men jag tror att det leder ganska långt att ha en förståelse för den ekonomiska kris som Sverige har genomgått. För en kort tid sedan var IMF:s Peter Doyle här och sade att det är svårt att se vad den svenska regeringen hade kunnat göra bättre för att klara den svenska ekonomin, och det är klart att det är ett betyg som spelar roll. Vi vet att klarar vi inte av att hantera den ekonomiska situationen blir det i första hand de som har de minsta ekonomiska marginalerna som får betala.
Vi har gjort precis så gott som vi har kunnat. Vi har gjort vårt yttersta för att se till att så många människor som möjligt ska ha jobb i Sverige genom en politik som främjar anställning och att behålla arbetskraft, genom att satsa på kommuner och landsting för att de ska kunna ha kvar sina anställda, genom att förbättra med satsningar på framtidsinriktade saker som infrastruktur, forskning och annat och att använda tiden till detta men också genom att ge särskilt stöd till särskilt utsatta, till exempel genom flerbarnstillägget. Här har regeringen gjort betydelsefulla insatser. Allt har säkert inte varit perfekt, men alla internationella jämförelser visar att vi har lyckats bättre än nästan varje annat land.

Överläggningen var härmed avslutad.

Inga kommentarer: