Follow by Email

Leta i den här bloggen

söndag 3 januari 2010

Jämlikhet i missbruksvården

Det kan tyckas självklart att tron på alla människors lika värde leder till jämlik behandling av alla oavsett vem de är och vad de råkat ut för.

Men detta är tyvärr långt ifrån självklart inom missbruksvården.

En människa med missbruksproblem identifieras snabbt som enbart ”knarkare” i omgivningens ögon och samhällets kamp mot missbruket går till och med stundtals ut över människovärdet.

Det är vanligt att hemlösa missbrukare nekas boende för att de inte lyckats bli drogfria. Till och med förekommer det att misshandlade kvinnor med missbruksproblem nekas bostad eftersom socialen inte vill ”subventionera missbruk”. Detta trots att kvinnan inte har någonstans att ta vägen och riskerar sitt liv!

Det är svårt nog att vara hemlös eller att bli misshandlad. Denna outhärdliga situation kan till och med leda till att människor börjar med droger för att fly undan sina problem! Än svårare är det att redan vara missbrukare och på grund av detta inte få hjälp med tak över huvudet eller att slippa sin plågoande. Att i denna situation kräva att de först ska bli drogfri är ett hån mot dessa utsatta människor. Det är svårt nog att bli drogfri även när alla förutsättningar är på plats – trygghet, tak över huvudet, sysselsättning och social gemenskap. Men att tvingas göra det utan att ha någon form av grundtrygghet är omänskligt!

Människor som är motiverade att genomgå behandling får dessutom alltför ofta vänta i månader på grund av långa köer. Detta trots att suget efter narkotika är så extremt starkt att det kan vara svårt att stå emot ens några dagar.

Människor med psykisk ohälsa självmedicinerar med narkotika men avkrävs alltför ofta drogfrihet innan de erbjuds psykvård. Tala om moment 22!

Det diskuteras att vi behöver utöka tvångsvården för missbrukare. Tvångsvård kan vara motiverat i extrema fall. Men det är absurt att så mycket fokus läggs på denna fråga samtidigt som människor som är motiverade att sluta frivilligt får stånga sig blodiga utan att få hjälp!

Ett annat problem är att sprutbyte bara erbjuds i vissa delar av landet. Sprutbytet har fått goda resultat där det prövats. Smittspridningen av HIV via sprutor har minskat markant där sprutbytet finns och vården har fått kontakt med missbrukare och därmed kunnat hjälpa dem med svåra hälsoproblem och motivera dem för avgiftning och behandling. Bonus har varit att smutsiga sprutor samlats in i samband med att nya lämnas ut.

Det är en myt att sprutbyte skulle leda till att människor börjar knarka eller att de fortsätter med sitt missbruk för att de får tillgång till rena sprutor. Missbrukare vet redan att drogen förstör deras liv och att de riskerar att dö. Sprutbytet gör varken till eller från i sammanhanget. Får de inte rena sprutor delar de med andra, använder pennor eller andra provisorier för att injicera drogen.


Heroin är en särskilt beroendeframkallande drog som dessutom skördar många liv i överdoser. Alltför många heroinister dör unga.

Man kan tycka att samhällets främsta intresse borde vara att rädda liv och erbjuda möjligheter till ett liv utan heroin.

Men det är inte lätt att få hjälp för en heroinist. I första hand krävs total drogfrihet, trots att de flesta inte klarar detta. Dessutom kastas man på många håll ut från avgiftningen om man får återfall. Något som de allra flesta får en eller flera gånger. Istället för att ge människor en andra chans kastas de ut i kylan och tillbaka i tungt missbruk.

Den hjälp som finns att få för dem som inte klarar avgiftningen – metadon och subutex – är förbehållen en minoritet, som dessutom har många år av tungt missbruk bakom sig och som gjort flera försök att bli drogfria.

De flesta förstör sina liv fullständigt under den långa väntetiden på att få hjälp. Många kvinnliga heroinister försörjer sig genom prostitution, en hel del försörjer också sin mans missbruk på detta sätt. Deras barn omhändertas alternativt växer upp i misär. Många hinner dö i överdos innan de kommer i fråga för behandling.

Forskningen visar mycket goda resultat med metadon och subutex. Människor kan leva relativt normala liv med arbete, eget boende och ta hand om sina barn. Och framför allt räddas många liv.

Det ultimata hade självklart varit om alla kunde bli helt drogfria. Men när en människa länge försökt bli drogfri förgäves måste samhällets främsta uppgift vara att erbjuda hjälp och rädda liv!

Att sträcka ut en hand till missbrukare och lindra lidande och rädda liv innebär inte att man man lämnar den restriktiva drogpolitiken och blir drogliberal. Vi ska vara hårda mot droger och handel med droger men ändå alltid behandla missbrukare som människor!

Huvudförklaringen till att Sverige trots allt har relativt få tunga missbrukare jämfört med många andra länder är ett väl utbyggt välfärdsnät som erbjuder möjligheter för unga med dåliga förutsättningar och som fångar upp människor som far illa. Nedmontering av välfärdssamhället och en inhuman politik mot de svagaste är därför det största hotet!


Hillevi Larsson
Riksdagsledamot (s) Malmö

Publicerad i S-studenters tidning Libertas nummer 5 2009

2 kommentarer:

John Apse sa...

Du bör uppdatera dig!!!!!!!!!

- Ny bild av missbrukares försörjning.
Drogmissbrukande kvinnor försörjer sig främst på socialbidrag. Langning är ett annat vanligt sätt att skaffa pengar. Prostitution och stölder kommer först i tredje hand, enligt ny forskning.

http://www.sr.se/ekot/artikel.asp?artikel=3333050

Albert sa...

Vad har det här med jämlikhet att göra?