Follow by Email

Leta i den här bloggen

onsdag 14 april 2010

Hög tid för Ö-råd

Artikel av Heidi Avellan publicerad på sydsvenskan.se 10 april 2010

Alla dessa publikationer gör mig lite uppgiven. Överst i högen ligger nu Örus – Öresundsregional utvecklingsstrategi från Öresundskomiteen – och det är inget fel på den. Det är bara det att Öresundsregionen ännu tio år efter Broöppningen är så mycket av ett projekt som grupper och kommittéer funderar kring, istället för en vardag som tuffar på.
Också Örus beskriver hur bra det är att bo här, hur fint arbetsmarknaden, kommunikationerna, forskningssamarbetet, näringslivet och kulturen utvecklas. Men att det kunde gå bättre ... Och så, lite hovsamt, en lista med allt som politikerna kunde göra för regionen.

Allt som politikerna borde göra.

Måste göra.

Politikerna i Köpenhamn och Stockholm, där makten finns.

Men från Stockholm syns Öresundsregionen inte, till Stockholm hörs Öresundsregionens gnäll inte.

Trots att Öresund är Nordens mest tätbefolkade område, med 3,7 miljoner invånare och god ekonomisk utveckling så tas området inte riktigt på allvar där.

Tramshat och fördomar fortsätter istället att frodas, även om torsdagens Schulman i P1 var extremt: här kopplades Skåne samman med mord, rasism och etnisk förföljelse och kallades ”vårt svar på Louisiana” och ”gegglandet”, medan skånskan påstods låta ”ungefär som när man kräks” ... Dödsmisshandeln i Landskrona blev också kollektivt skånsk, av bara farten.

Så intelligensbefriat antiskånska är väl ändå bara Alex Schulman och hans mamma Lisette?

När innevarande mandatperiod var ung visade nordiska samarbetsministern Cristina Husmark Pehrsson (M) intresse för regionens problem, bland annat med en Öresundshearing här i Malmö. Sedan dess har inte mycket hänt.

Riksdagsledamot Hillevi Larsson (S) mötte henne i en interpellationsdebatt igår och frågade om ministerns initiativ för att öka integrationen.

Larsson konstaterar (se Aktuella frågor 8.4) att regeringen gjort för lite för att förbättra integrationen och stärka tillväxten. Hon efterlyste en gemensam taxa för mobiltelefoni och mobilt bredband, gemensamt pendlarkort, möjlighet att praktisera i grannlandet och få ersättning från a-kassan i det land där man jobbar.

Det viktigaste kom alldeles på slutet – Larsson är väl medveten om S-regeringars roll i problemet: ett nytt skatteavtal mellan Sverige och Danmark, så att alla betalar skatt där de bor, inte, som nu, där de arbetar.

Under tio år med Bron har ju Malmö blivit mera danskt: 7,2 procent av invånarna i Oxie är födda i Danmark, för hela staden är andelen 3,1 procent. Och varje dag pendlar över 20 000, mest för att jobba på danska sidan.

Svaret?

Ministern sade att 30 nordiska gränshinder har försvunnit sedan 2007. Men det orättvisa skatteavtalet – som gör att Danmark får skatteintäkterna och Malmö bär kostnaderna för kommunal service till pendlarna – består:

”I täta kontakter med Danmark kring detta avtal har det framkommit att man från dansk sida inte är intresserad av att diskutera några förändringar.”

Nej, ingen ger väl bort skatteintäkter frivilligt. Och felet är knappast den borgerliga regeringens, det var en S-regering som slöt det galna avtalet. Men följden blir att pendling och dansk inflyttning blir dyrt för Malmö.

Och att danskar på sikt riskerar att bli ”danskjävlar”.

Innan Bron fanns kraxade olyckskorparna om att de kulturella skillnaderna är så stora att folk inte skulle flytta över Sundet. Fel hade de, men frågan är om utvecklingen fortsätter, trots att Citytunneln snart kortar resan.

Bopriserna på den danska sidan har sjunkit och där byggs hela nya stadsdelar. Tappar den danska ekonomin fart så jobbutbudet minskar så försvinner också incitamenten för många skåningar att pendla.

För pendlarens vardag är knepig med hög brotaxa, överfulla tåg som inte håller tidtabell och trassel med myndigheterna. Också näringsliv och forskning skulle gynnas av enklare regler.

Vad regionen egentligen behöver mest nu är därför inte bättre infrastruktur, utan mera muskler.

Gärna ett eget Øresundsråd med mandat att fatta beslut som berör hela regionen.

En gemensam region blir det först då det också finns en politisk Bro, när beslutsfattare som inte representerar bara den ena parten kan fatta beslut för Öresundsregionens bästa.

Tio år med Bron kommer att firas med besked.

Med rätta.

För pyloner, betong och vajrar bidrar till att ändra en hel region. Men denna vackra ingenjörskonst är bara själva förutsättningen. Det var först när Bron öppnades som det verkliga regionbyggandet började. Det arbetet är inte klart.

Det kommer att höras många vackra ord under festligheterna. Och ord är fint.

Men handlingar är finare – och det som regionen nu behöver är inte middagstal och festkostym utan uppkavlade ärmar – och reformer som gör det lättare att leva som Øresundsborgere.

Inga kommentarer: