Omvänd bevisbörda vid omprövning av arbetsskada

Interpellation

2013/14:120 Omvänd bevisbörda vid omprövning av arbetsskada

av Hillevi Larsson (S)

till statsrådet Ulf Kristersson (M)

Livränta kan man få om man drabbas av en arbetsskada som leder till nedsatt arbetsförmåga under minst ett år eller varaktigt. Förutsättningen för att få livränta är att förmågan att skaffa inkomst genom arbete är nedsatt med minst en femtondel, till följd av arbetsskadan. Livräntan ska kompensera för den arbetsskadades inkomstförlust, när denne till exempel tvingas omskola sig eller byta jobb. Man kan antingen få tidsbegränsad livränta eller livränta tills man går i pension.

Första steget för att få livränta är att få sin skada klassad som arbetsskada. Det prövas från fall till fall och kraven är högt ställda, vilket leder till att många aldrig får sina skador erkända som arbetsskador.

Men även när någon fått en skada erkänd som arbetsskada och beviljats livränta, kan beslutet omprövas i ett senare skede. Det gäller även om skadan är bestående och påverkar arbetsförmågan och inkomsten negativt.

Som exempel kan nämnas betongarbetaren Johnny Blomqvist som vid 35 års ålder kände att det knäckte till i ryggen när han stod och balanserade och lutade sig fram medan han arbetade med vibrostaven. Efter det blev han bara sämre, muskelkraften försvann och han hade kronisk värk. Värken blev värre och värre och efter fyra månader tvingades han sjukskriva sig helt. Magnetröntgen visade att han hade drabbats av diskbråck. Han fick så småningom skadan erkänd som en arbetsskada.

Tre år senare kom besked från Försäkringskassan att arbetsskadan skulle omprövas.

Utredningen visade att skadan finns kvar på precis samma ställe och att arbetsförmågan är fortfarande kraftigt nedsatt. Han kan bara utföra 25 procent av de arbetsuppgifter han tidigare klarade av och har till följd av det betydligt lägre lön än övriga på företaget där han arbetar.

Trots det har Försäkringskassan beslutat att skadan inte längre ska klassas som arbetsskada, och därmed förlorar Johnny den livränta på 4 000 kronor per månad som han haft sedan han blev skadad.

Försäkringskassan hävdar att Johnny har degenerativa förändringar i ryggraden, som ändå skulle ha uppstått i hans ålder.

Detta ifrågasätts av professor Bengt Järvholm, en av Sveriges mest respekterade forskare inom yrkesmedicin. Han undrar hur Försäkringskassan kan veta att skadan ändå skulle ha uppstått några år senare, oavsett arbetsmiljö.

Detta underbyggs av experter från Örebros arbets- och miljömedicinska klinik som har studerat arbetsmomenten på Johnny Blomqvists arbetsplats. De har dessutom följt upp hur arbetet har utförts ända sedan 80-talet, under de 20 år Johnny har arbetat i betongbranschen. De konstaterar att de arbetsuppgifter han utfört under denna tid, innan sjukskrivningen, innebär allvarliga skaderisker.

Trots dessa expertutlåtanden räknas Johnnys skada inte längre som en arbetsskada. Han måste bevisa att förändringarna i hans ryggrad inte skulle ha uppstått i alla fall, av åldersskäl.

Arbetsskadekommissionen kom förra året med sin utredning. Ett av förslagen gäller omprövningar av arbetsskador, som enligt Arbetsskadekommissionen öppnar för rättsosäkerhet och godtycke. Kommissionens förslag till regeringen är att bevisbördan inte längre ska ligga på den skadade utan i stället på Försäkringskassan. Då blir det upp till Försäkringskassan att bevisa att det finns ”icke arbetsrelaterade orsaker” till skadan.

Min fråga till statsrådet är:

Tänker statsrådet gå vidare med förslaget om omvänd bevisbörda vid omprövningar av arbetsskador, så att det ligger på Försäkringskassan att bevisa att det finns ”icke arbetsrelaterade orsaker” till skadan för att den inte längre ska klassas som en arbetsskada?

 

2013-11-13