Debatt med Bildt om Västsahara

Interpellationsdebatt i riksdagen fredag 26 mars om Sveriges agerande i EU för ett fritt Västsahara

Utrikesminister CARL BILDT (m):
Herr talman! Hillevi Larsson har ställt tre frågor till EU-ministern om när och hur EU-ministern avser att verka för att EU:s fiskeavtal med Marocko rivs upp, för att EU erkänner Västsahara som ett självständigt land samt för att FN genomför den sedan nitton år utlovade folkomröstningen. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationen.
Den 22 maj 2006 röstade Sverige i EU:s jordbruks- och fiskeråd som enda EU-land nej till EU:s fiskeavtal med Marocko. Sverige gjorde bedömningen att avtalet hade brister i folkrättsligt hänseende och att västsahariskt fiskevatten inte borde ingå i avtalet. Eftersom beslut om fiskeavtal avgörs med kvalificerad majoritet kunde Sverige ensamt inte förhindra ingående av ett sådant avtal. Det gällande fyraåriga blandfiskeavtalet går ut den 27 februari 2011 och ska därför omförhandlas under hösten 2010.
Avtalet mellan EU och Marocko följs upp i en gemensam kommitté som har årliga möten. Det senaste mötet ägde rum den 2–3 februari 2010. Sverige har regelbundet inför dessa möten frågat kommissionen hur avtalet kommer den sahariska befolkningen i Västsahara till del. Det svar som har givits hittills är att det finns sektorsstöd och att det är Marockos angelägenhet att allokera detta geografiskt.
Den 2 mars 2010 tillskrev statsrådet Eskil Erlandsson kommissionären Damanakis med anledning av den utvärdering som ska göras av avtalet inför omförhandlingen. Han uttryckte som särskilt svenskt önskemål att utvärderingen prövade hur avtalet kommer den sahariska befolkningen i Västsahara till del.
För att avtalet ska vara i enlighet med internationell rätt krävs att intäkterna från fisket på ockuperat område kommer den sahariska befolkningen i Västsahara till del. Regeringen agerar i enlighet med internationell rätt.
Sveriges utrikespolitik vilar som bekant på folkrätten. Enligt denna förutsätter erkännande av en stat att tre kriterier är uppfyllda. Enkelt uttryckt ska det finnas ett territorium, en befolkning och en regering som utövar effektiv kontroll över de två förstnämnda. De folkrättsliga kriterierna för erkännande av stater är inte uppfyllda i detta fall.
Regeringen står fast vid principen om det sahariska folkets rätt till självbestämmande, vilket dock inte nödvändigtvis innebär självständighet. Det är också viktigt att de mänskliga rättigheterna respekteras i Västsahara, en fråga som Sverige följer noga. Sverige för också kontinuerligt en bilateral dialog med Marocko om människorättsfrågorna. Som exempel kan nämnas att Sverige har uttryckt sin oro för Brahim Dahane och sex andra aktivister, som är häktade misstänkta för landsförräderi. Marocko har lovat oss information och insyn i den processen.
Även i EU-arbetet lyfts mänskliga rättigheter fram. Under det svenska ordförandeskapet hölls ett associationsråd med Marocko, där det svenska ordförandeskapet var mycket tydligt i sitt budskap beträffande såväl Västsahara som mänskliga rättigheter. Båda dessa frågor lyftes också fram av bland annat Sverige inför det nyligen genomförda toppmötet EU–Marocko.
Säkerhetsrådets fredsplan för Västsahara från 1991 innebar ett eldupphör mellan Marocko och Polisario, liksom ett beslut om en folkomröstning. Tidpunkten för omröstningen kom dock att skjutas upp gång på gång, eftersom parterna inte kunde komma överens om vilka som skulle få delta i folkomröstningen. Förhandlingarna kring röstlängden pågick under hela 1990-talet. År 2000 beslöt FN:s säkerhetsråd att den planerade folkomröstningen enligt fredsplanen från 1991 skulle läggas på is och att politiska samtal i stället skulle inledas. Under sju år, från 1997 till 2004, arbetade generalsekreterarens särskilde representant James Baker först med att få parterna att arbeta efter fredsplanen, därefter för att få dem att acceptera en folkomröstning. Hans ansträngningar misslyckades dock, eftersom det inte fanns någon politisk vilja hos parterna att hitta en lösning på konflikten.
Fortsatta ansträngningar har gjorts av Alvaro de Soto och Peter van Walsum. År 2007 lade Marocko fram ett förslag till autonomi för Västsahara, som säkerhetsrådet betecknade som ”seriöst och trovärdigt”. Samtidigt lade Polisario fram ett förslag som innefattade en folkomröstning med självständighet som ett av alternativen, vilket är i linje med den tidigare fredsplanen för Västsahara. Förhandlingarna leds för närvarande av generalsekreterarens personliga sändebud Christopher Ross. Under hösten och vintern har även informella samtal hållits i Österrike och i USA. Christopher Ross har denna vecka rest i regionen för att försöka förmå parterna att bidra till en lösning.
Regeringens linje är att fullt ut stödja FN och generalsekreteraren i den pågående förhandlingsprocessen för att finna en rättvis, varaktig och ömsesidigt acceptabel politisk lösning som ger Västsaharas folk självbestämmande i enlighet med de principer som beslutats av FN:s säkerhetsråd.

HILLEVI LARSSON (s):
Herr talman! Jag börjar med fiskeavtalet eftersom jag tycker att det är upprörande att EU faktiskt har tecknat ett avtal som inte är i enlighet med folkrätten. När de enskilda länderna i EU nu förhandlar med Marocko om fiskerättigheterna utanför Västsahara är det inte Marocko som ska svara på frågan om det är okej att fiska där utan det är Västsaharas folk. De har över huvud taget inte fått frågan och får inte heller del av intäkterna av det här fisket.
Det är väldigt positivt att Sverige, som enda land, röstade nej till det här fiskeavtalet. Det är självklart negativt att det inte var flera länder som röstade nej, men väldigt positivt att Sverige vågade sticka ut i den här frågan och tydligt säga att vi står bakom folkrätten.
Tyvärr lever vi ändå med detta fiskeavtal, trots att Sverige sade nej. Det är till och med så illa att det har förekommit att svenska fiskebåtar har varit utanför Västsaharas kust och fiskat. Detta är i strid med svensk utrikespolitik och i strid med folkrätten.
Vi har också fått veta att det har fiskats utanför Västsaharas kust och att den fiskolja som har utvunnits sedan har hamnat i svenska hälsokostbutiker. Det är visserligen inte via Sverige utan via Norge. Ändå riskerar man som konsument i Sverige att vara delaktig i ett folkrättsbrott. Man hjälper faktiskt till och betalar till dem som utarmar Västsaharas fiskevatten. Bara av den anledningen är det värt att kämpa för att säga upp det här fiskeavtalet, eftersom vi blir involverade mot vår vilja.
Men vi är också med i EU, och det är vårt ansvar att se till att EU har en bra politik på det här området. Därför välkomnar jag att vi fortsätter kämpa mot det här fiskeavtalet. Nu har ju EU:s rättsråd dessutom uttalat sig, vilket kan tolkas som att EU:s rättsråd faktiskt också tycker att det här är tveksamt folkrättsligt. Det handlar ändå om att man måste våga ta upp kampen mot de länder i EU som faktiskt tycker att de gynnas av det här fisket och som vill fortsätta med det.
När det gäller den andra frågan, om erkännande av Västsahara, är det klart att det är komplicerat. Det har det varit förut i liknande konflikter. Jag tycker ändå att man kan se att Sverige i vissa fall har gått före, till exempel när det gäller de baltiska länderna, även om alla kriterier kanske inte var till hundra procent uppfyllda för att man skulle erkänna de baltiska länderna. Där har Sverige historiska band till Baltikum. Kanske var det därför vi tidigt erkände länderna. Det fick en symbolisk betydelse. Det var flera som erkände de baltiska länderna, och så småningom blev de självständiga.
Jag tycker ändå att man kan erkänna Västsahara. Jag tror att det skulle få en stor symbolisk betydelse med tanke på att inget annat europeiskt land ännu har erkänt Västsahara, däremot en mängd afrikanska länder, till exempel Sydafrika, och även latinamerikanska länder.
Om den utlovade folkomröstningen hade ägt rum hade inte frågan om att erkänna Västsahara behövt väckas. Jag är övertygad om att Västsaharas folk hade röstat ja till självständighet och på det sättet blivit fria. Folkomröstningen har förhalats. Det är faktiskt Marocko som har förhalat den. Västsaharierna har varit kompromissvilliga och villiga att låta till och med marockaner boende i de ockuperade delarna av Västsahara rösta.
Vi får driva de olika spåren jämsides. Någonting måste hända snart.

Utrikesminister CARL BILDT (m):
Herr talman! Hillevi Larsson och jag är överens om att man inte kan komma fram till en lösning på detta utan någon form av överenskommelse. Den process som nu finns – haltande, långsam och tveksam som den kan synas – genom FN:s generalsekreterare är sannolikt den enda väg som är möjlig att gå. Säkerhetsrådet har talat om att vad som krävs är en rättvis, varaktig och politisk lösning som kan accepteras av alla parter. Den ska ge möjlighet till det självbestämmande som det har talats om tidigare, även om – som jag tidigare har påpekat – självbestämmande inte nödvändigtvis behöver innebära rätt till statlig självständighet.
Det är inom ramen för detta som vi ska försöka utforma vår egen politik och medverka till Europeiska unionens politik. I det ingår också självfallet stöd till den folkomröstning som vi hoppas ska hållas vid någon tidpunkt. Svårigheterna, som Hillevi Larsson sade, har varit att komma överens om vilka som ska ha rätt att delta i denna folkomröstning. Den striden är inte bara teoretisk, utan den striden är i högsta grad betydelsefull eftersom den kan påverka utgången av folkomröstningsresultatet.
I detta ligger också från regeringens utgångspunkt att hålla fast vid den erkännandepolitik som vi har haft i vad jag kan påminna mig i samtliga andra fall. Jag kan inte påminna mig något fall där vi har avvikit från de principer för erkännande som jag har redovisat tidigare. Kosovo var ett särfall, men stred egentligen inte mot principerna. Där fanns en auktoritet från FN:s säkerhetsråd. De baltiska länderna är inte något bra exempel i det här fallet. Sverige erkände de baltiska staternas självständighet efter det att Ryssland hade gjort det. Om det var så heroiskt eller inte kan man diskutera, men det var i varje fall så vi gjorde – och det var också rätt med utgångspunkt i folkrätten. Det är samma sak om vi går tillbaka i historien när vi erkände Finlands självständighet 1917 efter det att Ryssland hade gjort samma sak.
Fiskeavtalet är föremål, som Hillevi Larsson påpekade, för kontinuerliga diskussioner. Som jag framhöll i svaret kommer det att bli fler diskussioner. Fiskeavtalet ska utvärderas inför den omförhandling som ska äga rum 2011. Vi har då all anledning att återkomma till det problemet.
Folkrätten är också viktig i det här sammanhanget. Det utesluter inte helt ett fiskeavtal av den sorten, men det förutsätter att fördelarna, intäkterna, av detta kommer också den västsahariska befolkningen till del. Det är om detta vi har ställt frågor, om detta vi för en diskussion, huruvida detta verkligen är fallet. Det är inte alls orimligt att tänka sig – det är till och med mycket sannolikt – att den diskussionen kommer att intensifieras inför det att fiskeavtalet ska omförhandlas. I svenskt fall krävs tillstånd för svenska fartyg från Fiskeriverket för att delta. Några sådana tillstånd finns inte. Det har förekommit tidigare svenskägda fartyg – utflaggade – men de ligger då, som bekant, utanför svensk jurisdiktion.

HILLEVI LARSSON (s):
Herr talman! Det jag tycker är allra viktigast i situationen är att undvika att stridigheterna blossar upp igen. Det har faktiskt varit krig i området. Efter det att Marocko invaderade Västsahara försvarade sig västsaharierna mot ockupationen. Det var precis efter att Spanien hade gett sig av. De fick bara någon enstaka dags frihet innan marockanerna tog över. Blodiga strider utkämpades, och många dödades, framför allt västsaharier, under det kriget.
FN utlovade då en folkomröstning för att få vapenvila. Västsaharierna gick med på det via sina representanter i Polisario. Löftet var att det skulle hållas en folkomröstning där folket självt skulle bestämma sin framtid. Man glömmer lätt att det var villkoret för vapenvilan. Nu har det gått många år sedan dess. Över tio folkomröstningar har förhalats av Marocko. Västsahariernas tålamod är inte outtömligt. En stor del av Västsaharas befolkning bor i flyktingläger i Algeriet, och många är födda där. Så länge har de bott där. Frustrationen växer framför allt bland ungdomarna. De har inga arbeten. Fattigdomen blir värre och värre. Biståndet från både FN och EU har minskat under senare år. I frustrationen växer tanken att göra motstånd eftersom de inte har vunnit något på den politik som hittills har tillämpats. Därför är det så otroligt viktigt att något händer i frågan snart. När våldsamheterna väl har blossat upp kan det vara svårt att få stopp på blodbadet.
Redan i dag dödas många västsaharier i de ockuperade delarna. Precis som utrikesministern nämnde är det en hård kamp som förs mot människorättsaktivister av den marockanska regimen. Det blodbad vi ser i dag är bara början. Om stridigheterna blossar upp kan det bli riktigt illa och nästan likna massmord med tanke på hur underlägsna västsaharierna är militärt jämfört med marockanerna.
Vi kan inte bara hänvisa till att vi får se hur det går och hur FN-förhandlingarna fortsätter. Vi har väntat i så många år, och det har hänt så lite. Det är bråttom att göra något.
Det gläder mig att regeringen arbetar så hårt i frågan om fiskeavtalet. Jag vet att det finns ett starkt motstånd från de EU-länder som faktiskt tjänar på utfiskningen. Mer måste till. Jag hoppas att fiskeavtalet helt enkelt kan sägas upp när perioden har gått ut, vilket är snart. Jag hoppas vi får med oss fler länder. Jag tycker till exempel Norge borde gå på vår linje. De har hittills varit bra i kampen för Västsahara.
Faktum kvarstår att Sverige är det enda landet som har röstat nej. Jag hoppas vi blir fler.
När det gäller erkännandefrågan av Västsahara vill jag minnas att Sverige ändå gav diplomatisk status till baltiska representanter som ett första steg inför erkännandeprocessen. Det skulle vi också kunna göra när det gäller västsaharier. Vi kan låta västsaharier finnas representerade i Sverige, kanske inte med en ambassad men ändå någon form av representation. Detta har Marocko i dag, och de försöker så klart dominera den diplomatiska världen och ge sin bild av situationen. Något måste vi göra för att visa att vi har tröttnat på situationen, det vill säga att det inte händer något.

Utrikesminister CARL BILDT (m):
Herr talman! Låt mig på den senare punkten vad gäller diplomatisk status och representation säga att det inte var så för de baltiska länderna. Vi har haft ett annat fall som har varit föremål för diskussion, nämligen den palestinska myndighetens företrädare i Sverige som inte heller har diplomatisk status. Det kan diskuteras.
Vi har för närvarande en diskussion inom EU huruvida vi gemensamt ska fatta beslut att ge de palestinska representanterna i respektive länder diplomatisk status. Sverige kan tänka sig att göra ett avsteg från vår princip i detta sammanhang om det är ett beslut inom EU. Men i övrigt ger vi icke diplomatisk status till andra representanter för FN-samfundet, internationella organisationer och enskilda stater.
Hillevi Larsson talar om frustrationen som växer och de risker som ligger i detta. Så är det med all säkerhet. Situationen är, dess värre kan man säga, förmodligen under kontroll i den meningen att Marocko har en betydande säkerhetsnärvaro i de alldeles överväldigande delar av Västsahara som man kontrollerar, och situationen i flyktinglägren kontrolleras i allt väsentligt av Algeriet.
Man ska vara medveten om att här finns en motsättning mellan Marocko och Algeriet som har sin icke alldeles oväsentliga betydelse för hur denna fråga hanteras. Den relationen mellan Alger och Rabat har sin betydelse också i detta sammanhang. Jag säger detta bara som ett faktiskt påpekande, utan att detta leder till någon revidering av de slutsatser som vi har gjort.
En folkomröstning ska till – det ingår i det som man har varit överens om inom FN-samfundet sedan man började ha med denna konflikt att göra. Sedan har det handlat om att definiera dem som har rätten att delta i folkomröstningen – en nog så besvärlig fråga. Vi har sett i andra delar av världen hur den frågan är synnerligen besvärlig. Det handlar dessutom självfallet om att definiera de alternativ som folkomröstningen ska handla om. Det kan vara ett alternativ, det kan vara två alternativ och det kan vara, som har diskuterats vid något tillfälle, tre alternativ i den folkomröstningen.
Oavsett hur det är med den frågan är det från vår utgångspunkt angeläget att detta förs framåt. Vilande eller, som vi säger på den europeiska kontinenten, frusna konflikter av denna art – även om frusna konflikter just i Sahara förefaller vara en motsättning i sig – har en tendens att förr eller senare blossa upp. Därför är det en viktig uppgift i internationell diplomati att försöka förebygga detta genom att verka för en lösning. Vi har på goda grunder, enligt min mening, i Sverige inställningen att det är FN som är det mest verkningsfulla instrument som vi har i detta arbete.
Anf. 6 HILLEVI LARSSON (s):
Herr talman! Självklart ska vi stå bakom FN. Problemet är att FN under många år har försökt utan att lyckas. Tyvärr har det också minskat FN:s trovärdighet, för det finns ju resolutioner som tydligt säger att en folkomröstning ska äga rum. Det är också tydligt både från FN och från Haag att det är fråga om en ockupation; det är inte rättmätigt av Marocko att ockupera Västsaharas mark. Trots detta, trots alla resolutioner och allt stöd som finns, händer det ingenting.
FN har försökt få parterna att enas, som man säger. Problemet är att medan befolkningen i Västsahara, trots att landet är ockuperat, har varit väldigt välvillig och kompromissvillig har marockanerna inte varit det, utan de har förhalat, hela tiden krävt att allting ska göras på deras sätt och inte velat hitta en medelväg. Därför händer ingenting.
Under alla dessa år har marockanerna försökt fördriva västsaharier från Västsahara och försökt marockanisera västsaharier. De har även förflyttat marockaner till Västsaharas område för att ändra befolkningssammansättningen och vinna en eventuell folkomröstning. Det är också en form av bosättningspolitik för att permanent ta över området.
Trots inflyttningen av marockaner har västsaharierna sagt att de till och med kan gå med på att dessa marockaner får rösta bara de får denna folkomröstning, för det är fortfarande tydligt vad utslaget skulle bli. I och med att marockanerna inte har kunnat vara hundra procent säkra på detta har de inte gått med på det.
Kontentan är att alla utom Marocko är överens och att det skulle kunna gå att hitta en lösning. Jag tycker att det är dags att vi vågar säga ifrån till Marocko, men det ligger lite långt inne både i EU och i FN.
Anf. 7 Utrikesminister CARL BILDT (m):
Herr talman! Problemet med den här typen av konflikter är just – och det uttrycktes väl i säkerhetsrådets senaste resolution – att för att man ska kunna få en varaktig lösning måste man få en varaktig lösning som accepteras av alla parter. Det är en förutsättning för stabiliteten. Om en av dem inte går med på lösningen är det per definition ingen lösning, utan då är det i bästa fall eldupphör och någonting som kommer att leda till en ny konflikt längre fram.
Här är motsättningen betydande. Erfarenheten från andra sådana här konflikter är att tiden kan vara en faktor som verkar till en fördel. Men samtidigt, som jag sade tidigare, kan det inte pågå hur länge som helst, av den enkla anledningen att nya spänningar då kan komma att byggas upp. Här har vi en känslig avvägning.
Det var 1991 som man kom överens om att avsluta striderna. Man ägnade, som jag refererade, 90-talet åt att försöka definiera en folkomröstning. Därefter hände ingenting under ett antal år.
Sedan 2007 har vi i alla fall början på en process, i och med att både Marocko och Polisario har lagt fram relativt omfattande förslag, som bägge har fått relativt positiva recensioner av FN:s säkerhetsråd som konstruktiva bidrag till en möjlig lösning. Det innebär inte att lösningen kanske är så omedelbart nära förestående, men vi är i alla fall sedan 2007 i en något bättre situation än vad vi var före 2007 när ingenting hände.
Man kan känna en otålighet över att det tar alldeles för lång tid, men processen finns där i alla fall.
Jag skulle i likhet med Hillevi Larsson önska att vi levde i en värld där säkerhetsrådets resolutioner omedelbart omsattes i verklighet. Då hade till exempel de resolutioner sedan 1947 som reglerade Mellanösternkonflikten kunnat genomföras omedelbart. Men där har vi kämpat sedan 1947 utan nämnvärd framgång. Jag hoppas innerligt att det inte ska bli på samma sätt i detta fall.

Överläggningen var härmed avslutad.