Riksdagsdebatt 25 maj 2010
Svar på interpellation om bemanningsföretag och anställningstrygghet
Anf. 56 Arbetsmarknadsminister SVEN OTTO LITTORIN (m):
Fru talman! Hillevi Larsson har frågat mig vad jag och regeringen avser att göra för att säkerställa att arbetsgivare inte använder sig av bemanningsföretag för att kringgå anställningstrygghet och turordningsregler. Hillevi Larsson har också frågat hur jag ställer mig till ett förbud mot ett handlingssätt som innebär att säga upp anställda med hänvisning till arbetsbrist för att en kort tid senare hyra in samma personal via bemanningsföretag samt slutligen om de drabbade i sådana fall borde ha rätt till återanställning.
Jag har redan tidigare i år diskuterat frågor kring bemanningsföretag här i riksdagen. Mitt svar i dag kommer därför att likna vad jag sagt tidigare:
Arbetsbrist är enligt lagen om anställningsskydd saklig grund för uppsägning. Samtidigt finns skyddsregler bland annat i form av företrädesrätt till återanställning.
Att hyra in arbetskraft i stället för att ha egna anställda är i sig inte otillåtet. Utgångspunkten är dock att alla företag ska agera i överensstämmelse med gällande lagar och avtal. Om det skulle vara fråga om kringgående av gällande regelverk, och var gränserna i så fall går för vad som är tillåtet är ytterst en fråga som kan prövas i domstol.
Den arbetsrättsliga utgångspunkten generellt är att samma regler gäller för anställda i bemanningsföretag som för andra kategorier av arbetstagare.
Bemanningsföretag har dessutom som andra arbetsgivare möjlighet att teckna kollektivavtal. Inom bemanningsbranschen har också i princip alla arbetsgivare gjort det. Täckningsgraden uppskattas till 98 procent. Det är en högre täckningsgrad än för arbetsmarknaden generellt sett. Det finns inget som säger att ett bemanningsföretag skulle vara en sämre arbetsgivare än någon annan.
Jag kan konstatera att frågan om anlitande av bemanningsföretag har varit uppe i årets avtalsrörelse och att arbetsmarknadens parter på flera områden valt att reglera vad som ska gälla.
Jag vill i sammanhanget också nämna det EU-direktiv om arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag och som avser bland annat skyddet för sådana anställda. Det trädde i kraft i december 2008 och ska vara införlivat av medlemsstaterna senast den 5 december 2011. En huvudprincip i direktivet är att anställda som hyrs ut av bemanningsföretag ska ha samma grundläggande anställningsvillkor som om de hade anställts direkt av kundföretaget.
Regeringen tillsatte i september förra året en utredning med uppdrag att överväga och lämna förslag på vilka åtgärder som behöver vidtas för att i svensk rätt genomföra direktivet. Utredaren ska redovisa sitt uppdrag senast den 29 oktober 2010.
Jag följer naturligtvis noga utvecklingen på arbetsmarknaden i de här frågorna. Det är både bra och viktigt att se hur det arbetsrättsliga regelverket fungerar och efterlevs i praktiken.
Anf. 57 HILLEVI LARSSON (s):
Fru talman! Anledningen till att jag har skrivit den här interpellationen är att många upplever detta som ett problem. Det är säkert stor skillnad mellan olika bemanningsföretag. En del kanske till och med trivs på bemanningsföretag. Men det är många som blir illa behandlade. De fall jag tar upp gäller arbetstagare som först är anställda av en arbetsgivare som säger upp dem med hänvisning till arbetsbrist och sedan tas in bakvägen via bemanningsföretag.
Poängen för arbetsgivare som gör så är att de slipper anställningsskyddet; de slipper att ha personalen fast anställd. Det är ju ett ansvar för arbetsgivaren att ha fast anställd personal. Det avhänder man sig. Den andra poängen är att man kan kringgå turordningsreglerna. Man kan ju fritt välja och vraka bland dem som kommer in bakvägen via bemanningsföretag. Det är ett sätt att pressa både personalen och facket. Facket vill egentligen inte gå med på detta men ställs ofta inför ett ultimatum. Via bemanningsföretag får åtminstone en del av de fackliga medlemmarna jobba vidare i företaget. Alternativet är att man tar in helt nya personer från bemanningsföretag så att ingen kan jobba vidare. Den här utpressningssituationen känns väldigt olycklig, speciellt med tanke på att vi har lagar och regler som säger att om man säger upp någon med hänvisning till arbetsbrist, att det alltså inte finns tillräckligt många arbetsuppgifter att utföra, ska de ha rätt till återanställning om företaget behöver folk för just de arbetsuppgifterna. Enligt lagen gäller återanställningsrätten i nio månader efter uppsägningen. Det har förekommit att man efter mycket kortare tid har tagit in folk via bemanningsföretag – ofta samma personer för samma arbetsuppgifter.
Det hänvisas till att detta inte ska vara möjligt enligt gällande lagstiftning. Det är uppenbarligen något fel i lagstiftningen eller i tillämpningen av lagen eftersom det förekommer. Det är ett fenomen som breder ut sig mer och mer på arbetsmarknaden.
Jag säger inte att det alltid är fel att anlita bemanningsföretag. Man kan ha tillfälliga arbetstoppar eller svårt att rekrytera personal. Det jag talar om är när man systematiskt kringgår turordningsreglerna och anställningstryggheten för att arbetsgivaren vinner på det.
Många bemanningsföretag har kollektivavtal, men det är inte säkert att det är ett lika bra skydd som de kollektivavtal som försvinner i och med att man tappar sin fasta ursprungliga anställning. Det har förekommit att människor har fått det mycket sämre. Det kan vara sämre lön, sämre anställningstrygghet, sämre arbetstider och förlängd arbetstid. Jag har massor av sådana exempel. Det har också förekommit att människor fått stå på pass nästan dygnet runt. Man får ha sina arbetskläder på sig i stort sett dygnet runt eftersom bemanningsföretaget plötsligt kan ringa och man får rycka in. Man kan inte förutsäga när man ska arbeta.
Alla dessa avarter är ett problem, men det allra största problemet är när man tappar sin fasta ursprungliga anställning och hamnar i otrygghet via bemanningsföretag.
(forts.)
Ajournering
Kammaren beslutade kl. 16.00 på förslag av tredje vice talmannen att ajournera förhandlingarna till kl. 18.00.
Återupptagna förhandlingar
Förhandlingarna återupptogs kl. 18.00.
11 § (forts.) Svar på interpellation 2009/10:361 om bemanningsföretag och anställningstrygghet
Anf. 58 Arbetsmarknadsminister SVEN OTTO LITTORIN (m):
Herr talman! När det gäller bemanningsföretag vill jag ändå börja med att konstatera att de allra flesta som har ett jobb i ett bemanningsföretag omfattas av ett kollektivavtal med 98 procents täckningskrav. Det kan vara ett bra steg in på arbetsmarknaden för många, särskilt för en hel del personer som har haft lite svårt att ta sig in annars.
När det gäller lön, arbetstider med mera är det en fråga för parterna som jag tycker att vi som har politiska uppdrag ska försöka hålla oss ifrån. Jag noterade att det också var inställningen hos LO:s avtalssekreterare Per Bardh när han blev intervjuad om detta i Uppdrag granskning för ett antal månader sedan.
Då återstår den andra frågeställningen, den som gäller det som är lagreglerat när det gäller anställningsskydd och liknande. Hillevi Larsson sade i ett tidigare inlägg, om jag inte minns fel, att det är något fel på lagen. Vet vi det? Det är min möjligen retoriska motfråga. De fall som Hillevi Larsson beskriver har egentligen inte testats i Arbetsdomstolen förrän nu. Just nu pågår någonting som kallas för Maraboufallet eller Kraftfallet i Arbetsdomstolen, och vad jag vet är ännu inget datum utsatt för huvudförhandling. Detta är det första riktiga fall där man testar de regler vi faktiskt har.
Förra gången någonting liknande var uppe i Arbetsdomstolen gällde Abu Garcia-domen 2003. Det var ett liknande fall men inte detsamma. Det handlade om säsongsmässiga variationer men har sedan här och var, om jag har förstått rapporteringen rätt, tagits till intäkt för den situation som Hillevi Larsson beskriver.
Det som är tydligt i lagstiftningen är att vi har både en informationsplikt och en förhandlingsskyldighet när det gäller den typen av situationer som uppstår. Vi har också i lagstiftningen, precis som Hillevi Larsson tog upp i sitt tidigare inlägg, grundläggande regler som handlar om återanställningsskyldigheten inom nio månader.
Det ska därför bli intressant att se hur man dömer i Arbetsdomstolen i det här Maraboufallet som vi nu väntar på.
Grundregeln måste naturligtvis vara att man inte ska ha den typen av möjligheter att kringgå de grundläggande bestämmelserna i lagen om anställningsskydd som Hillevi Larsson tar upp i sin interpellation. Däremot kan jag i dagsläget inte ställa mig bakom krav på förändrad lagstiftning innan vi har gjort två saker, nämligen först fått domen i Arbetsdomstolen så att vi får klarhet i hur domstolen tolkar dagens regler. Det andra gäller det jag inledde med att prata om, nämligen bemanningsföretagsdirektivets införande genom den utredning som nu arbetar med detta, för den påverkar naturligtvis också den relevanta lagstiftningen.
Slutsatsen är alltså att i grunden är det en bransch som har en högre täckningsgrad när det gäller kollektivavtal än andra och högre än arbetsmarknaden i gemen. I den mån det finns avarter testas dessa just nu i Arbetsdomstolen, och bemanningsföretagsdirektivet ska inkorporeras i svensk rätt genom den utredning som levererar sitt slutbetänkande om några månader. Vi kommer naturligtvis att följa detta noggrant.
Jag konstaterar också att sju avtalsområden i årets avtalsrörelse har hittat egna lösningar på hur man hanterar bemanningssituationer. Parterna har alltså i avvaktan på domar och annat försökt hitta kollektivavtalslösningar som hanterar den här frågeställningen, och jag tycker naturligtvis att det är bra att man har försökt göra det på det sättet.
Anf. 59 HILLEVI LARSSON (s):
Herr talman! Rättsläget är lite osäkert, men jag tycker att det hittills har pekat åt ett negativt håll och att det därför finns behov av att se över lagstiftningen och tillämpningen. Men vi får väl se var det landar slutgiltigt.
Om det nu skulle visa sig att Arbetsdomstolen dömer till arbetstagarnas nackdel tycker jag att man kan säga att lagens syfte inte uppfylls, och då måste man ändra lagen så att den blir tydligare. Då hoppas jag att jag får hjälp av regeringen att göra det, eftersom detta att vi inte vet hur det slutar nu används som ett argument för att inte göra en förändring.
När det gäller problem med kollektivavtal är det egentligen inte det som är det största problemet, utan problemet är om man får försämringar. Det finns ju olika typer av kollektivavtal, och även om man får ett nytt kollektivavtal i bemanningsföretaget kan det innebära både lägre lön, sämre anställningstrygghet, sämre arbetstider med mera. Det är det som är problemet.
Ministern säger att vi inte ska lägga oss i detta, för det har med avtalsrörelsen att göra, och parterna ska avgöra det. Det kan jag väl hålla med om, men problemet kvarstår att det är arbetstagare som får försämrade villkor bakvägen för att den ursprungliga arbetsgivaren inte vill ha dem fast anställda.
En sak som gör det lite intressant är också det nya EU-direktivet som säger att de som tar sig in via bemanningsföretag inte ska få sämre villkor än de hade fått om de varit anställda i företaget som bemanningsföretaget jobbar för. Det kan faktiskt kasta den här frågan över ända, för då kanske det ändå är så att man har rätt till bättre villkor än vad många har i dag.
Kärnan i det här problemet handlar om att man bakvägen tar in folk via bemanningsföretag. Det är inte bemanningsföretag i största allmänhet som min interpellation handlar om, utan det är när företag först har fast anställd personal som de gör sig av med för att därefter hyra in dem bakvägen via bemanningsföretag som ett sätt att kringgå anställningstryggheten och slippa ha fast anställd personal. Ännu värre är att man på det sättet kan kringgå turordningsreglerna och göra sig av med obekväm personal.
Det här tycker jag är en skrämmande utveckling, för vilka är det då som får gå? Jag tror till exempel att de som har satt sig upp emot ledningen, mot arbetsgivaren, riskerar att få gå. Det kan gälla fackligt aktiva, kanske den lokala fackbasen som har sagt ifrån när det gäller arbetsmiljö och arbetsvillkor. Då är det kanske han eller hon, tillsammans med andra som på något sätt har stuckit upp, som riskerar att inte bli återanställd. Det blir också en signal inför framtiden: Här gäller det att inte sticka upp. Det är ett hot mot det fackliga arbetet.
Ett konkret exempel på hur illa det kan gå var fackbasen på tunnelbanan i Stockholm, när Veolia hade hand om den. Han protesterade då å fackets vägnar mot arbetsmiljön, att det var risker i arbetsmiljön och risk för att de anställda i tunnelbanan skulle skadas allvarligt men även risk för att allmänheten, alltså resenärerna, skulle skadas på tunnelbanan.
Resultatet av hans protest blev att arbetsgivaren helt enkelt gjorde sig av med honom. Han fick gå för att han hade varit obekväm. Jag vill inte se fler sådana fall, och jag vill inte se att man öppnar ytterligare en väg via bemanningsföretag att göra sig av med folk som faktiskt vågar säga vad de tycker.
Anf. 60 Arbetsmarknadsminister SVEN OTTO LITTORIN (m):
Herr talman! Jag kan inte kommentera enskilda fall, men när det gäller det sistnämnda hade inte den uppsägningen någonting med bemanningsföretag att göra, vad jag förstår. Det var inte så att man sade upp en person och sedan utnyttjade ett bemanningsföretag för att ta in en ersättare. Vad jag vet testades det också rättsligt och befanns vara i enlighet med regelverket.
Är rättsläget osäkert? Det vet vi egentligen inte eftersom det här aldrig har testats i Arbetsdomstolen. Det vet vi först efter det att domen har kommit. Då måste den analyseras, och jag tycker att det är rimligt att man i den analysen tittar över det betänkande som kommer från utredningen som ska se över hur vi ska implementera bemanningsföretagsdirektivet i Sverige.
Lägre lön, sämre arbetstrygghet och semestrar och så vidare, säger Hillevi Larsson. Vet vi det? Om man säger det så kategoriskt som Hillevi Larsson gör kritiserar man naturligtvis fackförbundens förhandlingar och de avtal som man har slutit på området. Det finns fyra avtal mellan bemanningsföretagen och olika fackförbund, men det finns ytterligare sju avtalsområden i årets avtalsrörelse som behandlar just den här frågan. Jag vill inte att vi från den politiska sidan ska lägga oss i resultaten av kollektivavtalsförhandlingarna och politiskt börja reglera löner och semestrar och annat, utan det får allt parterna ta ansvar för. Det är det som är den svenska modellen.
Är det däremot så att vi efter den här domen kommer fram till att det faktiskt är ett osäkert rättsläge eller att vi tycker att lagen har rundats på ett sätt som inte var avsikten tycker jag att det finns anledning att se över det.
Det är vad jag sagt tidigare. Man ska inte kunna gå runt LAS på det sättet. Återanställningsskyldigheten finns av bland annat det skäl som Hillevi Larsson anför. När de här reglerna kom till var det uppenbart i rättsakterna. Därför ska det bli intressant, utan att föregripa Arbetsdomstolens domslut, att se hur man dömer och vart det tar vägen. Rättsläget borde inte vara särskilt osäkert, som jag kan se det.
Anf. 61 HILLEVI LARSSON (s):
Herr talman! Det är inte bara bemanningsföretagen som är ett hot mot anställningstryggheten och turordningsreglerna, utan det finns många andra sätt, tyvärr, för arbetsgivare att göra sig av med obekväm personal. Bemanningsföretagen öppnar upp ytterligare en väg, och det gör det ännu enklare att runda turordningsreglerna. Då kan man helt enkelt ställa upp personalstyrkan på rad och välja ut dem man vill behålla, kanske ingen i vissa. Man kanske behåller några, och resten åker ut utan någon som helst trygghet. Det är inte alla som kan få avgångsvederlag, utan många blir helt utan ersättning och hamnar i arbetslöshet.
Bemanningsföretagens villkor är så klart olika, det är inte likadant överallt. Men de problem som jag tar upp är konkreta fall där människor har känt att de har fått sämre villkor, att de har gått från en fast anställning med ett bra kollektivavtal till en mer osäker situation via bemanningsföretag. De kanske jobbar kvar hos samma arbetsgivare, har precis samma arbetsuppgifter men sämre lön och sämre villkor. Det betyder inte att det är lika illa överallt, men i de här fallen är det ett problem. Där ska det bli intressant att se vad regeringen gör av EU-direktivet, som faktiskt uttryckligen säger att man ska ha samma villkor som man skulle ha haft om man var anställd i det företag där man jobbar via bemanningsföretaget.
Jag har inte riktigt fått svar på mina frågor. Den ena frågan var om regeringen kan tänka sig ett absolut förbud mot att bakvägen säga upp människor via bemanningsföretag och urholka deras anställningstrygghet. Den andra frågan är mer allmän: Vad tänker regeringen göra med anledning av den här utvecklingen, att företagen alltmer rundar anställningstryggheten och turordningsreglerna?
Anf. 62 Arbetsmarknadsminister SVEN OTTO LITTORIN (m):
Herr talman! Beträffande det sista vet vi inte. Vi vet inte hur det ser ut. Vi har inte statistik, vi har enskilda exempel som tagits upp i debatten. Uppdrag granskning tog upp ett sådant.
Hillevi Larsson ställer ett antal hypotetiska frågor: Hur ska vi göra när domen kommer? Ja, det kan jag inte säga förrän vi har domen. Det kan jag inte säga förrän vi har utredningen. Det är först då som vi har någonting att utgå ifrån.
Det jag kan säga är att lite drygt 60 000 personer arbetar i dag i bemanningsföretag, och det är av en arbetsmarknad på fyra och en halv miljon jobb inte oerhört många. Nio av tio bemanningsföretag säger att de kommer att nyanställa i år. Det är naturligtvis väldigt glädjande. Vi vet att bemanningsföretagen i större omfattning än andra anställer ungdomar, personer med utländsk bakgrund och så vidare. Det är ett bra insteg för många.
Jag är naturligtvis också glad att bemanningsföretagen har 98 procents täckningsgrad med kollektivavtal. Där löser man många av de frågor som vi kan ha synpunkter på som privatpersoner men inte ska ha synpunkter på som politiker, nämligen lön, semester, arbetstider och annat. Det får parterna göra upp om, det är inte politiska beslut, som jag ser det.
Den vanligaste situationen är gudskelov inte den som man läser om, nämligen att företag säger upp och sedan återanställer via bemanningsföretag precis samma människor. Det är ändå undantagsfall. Vi har ett sådant fall, påstås det – jag ska inte gå in i rättsläget – som testas i Arbetsdomstolen. Det är det första som testas, så den här situationen har inte testats innan. Vad som händer efter det att domen kommer, och efter det att vi har utredningen om hur direktivet om bemanningsföretag ska implementeras i svensk rätt finns det anledning att komma tillbaka till hur exakt det ska se ut. Men jag tycker att man ska försöka låta bli att vifta med lagstiftningsvapnet innan man vet hur lagstiftningen fungerar. Det får vi veta efter AD:s dom.
Överläggningen var härmed avslutad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar