FN är alldeles för passivt

Hillevi Larsson om Västsahara i ETC den 2 september 2009

VÄSTSAHARANÄTVERKET
Hillevi Larsson (S), ordförande i riksdagens arbetsgrupp för Västsaharas självständighet, är kritisk till hur både EU och FN hittills har hanterat Västsahara-frågan. Hon befarar att konflikten övergår till ett blodbad om inte omvärlden, inklusive Sverige, aktivt börjar visa att man vill vara med och agera.

Gör Sverige någonting konkret i Västsahara-frågan just nu?

– Det enda konkreta som har hänt var att Sverige under förra mandatperioden röstade nej till fiskeavtalet som EU gjort upp tillsammans med Marocko. Även om vi inte stoppade avtalet så var det en viktig markering, eftersom det innefattar ockuperad mark och bryter mot folkrätten. I övrigt händer det alldeles för lite. Det är lätt att säga att vi står bakom FN:s resolutioner som fördömer Marockos ockupation av Västsahara, men eftersom ingenting sker i praktiken måste Sverige agera mer aktivt.

Vad kan Sverige göra?

– Jag tycker att vi till exempel skulle kunna erkänna Västsahara som ett eget land, precis som många länder i världen redan har gjort. I så fall skulle Sverige vara det första landet i Europa som gjorde det, vilket skulle få ett stort symboliskt värde. Det har hänt tidigare, exempelvis erkände vi de baltiska länderna innan det var helt klart att de verkligen var frigjorda. Men just när det gäller Västsahara verkar den dörren vara stängd.

Varför är det så?

– Det talas mycket om formella kriterier som måste vara uppfyllda. Samtidigt har vi i Sverige inte varit lika stränga i den frågan när det gällt andra länder, så jag ser inga hinder till att inte kunna erkänna även Västsahara. Ett annat argument som lyfts fram är viljan att ha goda relationer med båda sidor för att kunna utöva diplomati. Problemet med det resonemanget är att vi inte har något samarbete att förlora eftersom Marocko inte har gjort några eftergifter överhuvudtaget. Till och med Polisario har varit mer kompromissvilliga trots att de har FN:s resolutioner på sin sida.

Har omvärlden varit för snäll mot Marocko?

– Ja, Marocko har fått så många chanser under så många år och ändå inte gjort någonting för att lösa situationen. I stället för att jamsa med hela tiden borde exempelvis EU börja ställa krav, i synnerhet eftersom man har långtgående ekonomiska relationer med Marocko.

Hur tycker du att EU har hanterat frågan hittills?

– När frågan om Marockos handelsavtal varit uppe i EU-nämnden så brukar inte Västsahara komma på tal överhuvudtaget. Då skiljer man på FN:s resolutioner om Västsahara och det ekonomiska samarbeten med Marocko, vilket jag tycker är helt fel. När det till exempel gäller Burma har EU mer eller mindre frusit förbindelserna när landet begått övergrepp mot mänskliga rättigheter. Marocko borde inte ha någon gräddfil i det sammanhanget.

Tror du att Sverige kommer att agera mer aktivt i den här frågan i och med det
svenska EU-ordförandeskapet?

– Tyvärr tror jag inte det, men det vore ett lysande tillfälle för Sverige att ta kommandot i den här frågan och se till att EU står upp för folkrätten, i stället för att gå ärenden åt ockupationsmakten och tjäna pengar på det. Dessvärre är risken stor att Sverige kommer att ligga lågt i den frågan för att hålla sig väl med Frankrike och andra länder som stödjer Marocko. Handelsminister Eva Björling (M) har inte visat sig vara särskilt mycket att hoppas på tidigare när det gällt Västsahara-frågan.

Hur ser du på FN:s agerande i regionen?

– FN är alldeles för passivt i den här situationen. Resolutionerna finns kvar men eftersom ingenting görs så kan man undra vilken nytta FN egentligen gör. Säkerligen beror en del av passiviteten på att stormakterna har ekonomiska intressen i området när det exempelvis gäller fisket, oljan och fosfaten. Samtidigt borde dessa intressen få stormakterna att reagera eftersom det finns en risk för blodig konflikt – som i sig kommer att leda till att det inte finns så mycket naturresurser kvar.

Hur ser du på riskerna för att ett nytt krig utbryter i Västsahara?

– Just nu får det västsahariska folket inte mycket för att de för en fredlig kamp. Det gör att många unga är frustrerande, särskilt i flyktinglägren i Algeriet. Där finns en allt starkare vilja att ta till vapen om ingenting händer, och om omvärlden inte visar att man vill vara med och agera kommer dessa krafter att bli svårare att hålla tillbaka.

Maria Holm

Publicerad i tidningen ETC 2009-08-28