Hillevi(s)

Det gäller att hålla på sig under våren ;-)

2011-11-11T02:34:00.000-08:00

Jämställdhetsperspektivet saknas i det senaste mediadrevet om riksdagsledamöternas föräldraledighet.

Jag födde min första dotter sommaren 2008. Jag tog föräldraledigt en månad före beräknat födelsedatum eftersom man aldrig vet när det blir, och jag ville föda i Malmö så att min man kunde vara med vid förlossningen och jag slapp resa från Stockholm till Malmö med ett nyfött barn.

Jag tog föräldraledigt innan riksdagens sommaruppehåll började och var ledig under hela sommaren och hösten därefter. Min tanke var att vara ledig ett halvår efter förlossningen för att kunna helamma mitt barn. Lägger man samman den månad jag var ledig före barnets födelse och de sex månader jag var ledig efteråt blir det sju månader. Då återstår en månad av föräldraledighet som är vikt för mig. Övriga åtta månader tillhör min man i egenskap av barnets pappa.

Jag bestämde mig för att spara en månad för framtida behov.

Med tanke på att jag varit föräldraledig under sommaren och juldagarna var det ingen som hade något att anmärka på min föräldraledighet.

Hösten 2009 blev min man allvarligt sjuk och tvingades bryta sin pappaledighet. Jag tog då ut min sista månad av föräldraledighet för att ta hand om barnet medan han var dålig.

Ingen hade något att anmärka på att jag då tog föräldraledigt.

För 10 månader sedan födde jag min andra dotter. Precis som förra gången tog jag föräldraledigt en månad före beräknad förlossning, för att slippa riskera att föda i Stockholm. Därefter tog tog jag föräldraledigt i sex månader för att kunna helamma mitt barn. En månad av min föräldraledighet återstod då, och jag valde precis som förra gången att spara den för framtida behov.

Men denna gången kom en reaktion i form av ett mediadrev, där jag pekades ut som en av de ledamöter som inte tog föräldraledigt över sommaren.

Det skulle vara intressant att få veta hur jag borde ha gjort istället?

Var det fel att spara en månad av min föräldraledighet för framtida behov, inte minst med tanke på min mans sjukdom?

I media framställs man nu som "trixare" om man inte varit föräldraledig under hela sommaruppehållet från riksdagen. Men skulle jag vara det hade det krävts att jag inte bara gjorde slut på mina föräldradagar utan dessutom gjorde anspråk på min mans föräldradagar! Var finns jämställdhetsperspektivet i det?!

Dessutom är det en missuppfattning att riksdagsledamöter inte jobbar bara för att det är uppehåll från riksdagen. Den 1 juli var jag på plats i riksdagen och röstade om sjukförsäkringen. Efter ett par veckors semester var jag sedan igång från och med 1 augusti och fick ihop 106 motioner till den allmänna motionstiden som gick ut 5 oktober. Under denna tid deltog jag också i en hel del möten på hemmaplan och i Stockholm.

Just nu är jag föräldraledig igen, för att avlasta min man. Han har bland annat hjärtsvikt och har fått oväntat svåra biverkningar av den senaste medicinhöjningen han tvingats göra. Det är tufft att ensam tre dygn per vecka (medan jag är i Stockholm) ta hand om två småbarn när man lider av extrem trötthet, illamående, yrsel och dålig blodcirkulation. Treåringen klättrar på väggarna eftersom hon bara har bara rätt till 15 timmars förskola per vecka, vilket är regeln medan den lilla är hemma med föräldraledig förälder.

Till våren börjar den lilla på förskolan och den stora får gå upp till heltid igen. Då bör min man också ha vant sig vid den högre medicindosen, så att vardagen blir lite lättare för honom när jag återigen börjar pendla till Stockholm.

När jag jämför hur jag gjort med mina två barn är skillnaderna väldigt små. Jag tog i samband med första barnet ledigt en månad före beräknad förlossning och därefter sex månader efter födseln för att kunna helamma. Sedan tog jag i ett senare skede ledigt en kortare tid för att avlasta min man under hans sjukdom.

Andra barnet likadant: en månad före beräknad förlossning och därefter sex månader efter födseln för att kunna helamma. Senare en kortare ledighet för att avlasta min sjuke man när han mådde som sämst.

Den stora skillnaden är att jag inte fick någon kritik när jag födde på sommaren och följdaktligen var föräldraledig under sommaren. Däremot fick jag kritik när jag födde på vintern, och följdaktligen avslutade min föräldraledighet under sommaren.

Det stora fel jag gjort är alltså att jag blivit gravid under våren. Jag borde alltså ha hållit på mig under våren och först till hösten släppt till ;-) Eller???

Stoppa bränder och vandalisering av förskolor!

2011-08-10T06:07:00.001-07:00

Den här synen möttes barn och föräldrar av 2007. Då brändes Maryhills förskola ner, precis intill där jag bor, för andra gången på kort tid. Först brändes ena halvan ner till grunden och därefter andra halvan... Arbetet med att bygga upp förskolan har tagit flera år, först ganska nyligen blev den klar och barnen kunde äntligen återvända dit.

Denna typ av attentat mot skolor och förskolor är bakgrunden till de "ungdomsskrämmor" också kallade "mosquitobuzzers" som på försök införts på två förskolor i Malmö, en i Fosie och en i Oxie. På kvällar, nätter och helger aktiveras de och ovälkomna besökare möts av ett ljud som bara uppfattas av personer under 25 år, och som är störande. Hittills har larmet fungerat bra där det använts.

Trots detta har nu minister Nyamko Sabuni bestämt sig för att förbjuda "ungdomsskrämmorna".

Man undrar vad regeringen istället tänker göra för att bekämpa skadegörelsen och bränderna? Regeringen har tidigare hävdat att det är Malmö kommuns ansvar att bekämpa brottsligheten. Sanningen är att regeringen ansvarar för polis och rättsväsende, kommunen har begränsade möjligheter att agera. Möjligheter som nu blir ännu mer begränsade om Nyamko Sabuni får sin vilja igenom.

Till minne av offren

2011-08-10T05:51:00.001-07:00

Ljus och blommor vid statyn "Arbetets söner" på Möllevångstorget i Malmö, lördag 23 juli dagen efter massakern. Till minne av våra norska systrar och bröder som mist livet.

Solidaritet med Norge!

2011-07-23T07:36:00.000-07:00

Idag hålls två manifestationer i Malmö med anledning av terrordåden i Norge igår:

18.00 går vi till Möllevångstorget, lägger blommor och tänder ljus vid statyn "Arbetets söner" till minne av alla barn och ungdomar som mist livet för att de kämpade för rättvisa, jämlikhet och solidaritet.

19.00 är det ljusmanifestation på Gustav Adolfs torg i solidaritet med det norska folket.

Slut upp!

Svar på tal om sjukförsäkringen

2011-07-16T11:23:00.000-07:00

Mitt tidigare debattinlägg om att kvinnor är dubbla förlorare med den nya sjukförsäkringen har lett till svar från riksdagsledamoten Ann-Charlotte Hammar-Johnsson (M).

Här kommer mitt svar på hennes replik:

MISSLYCKADE SJUKFÖRSÄKRINGSREGLER

Ann-Charlotte Hammar Johnsson (M) skriver i sin replik (Debatt 17 juni) att alla de kvinnor som drabbats av sjukskrivningar ska få hjälp och stöd att komma tillbaka. Problemet är bara att denna hjälp uteblivit. ”Rehabiliteringen” har bestått i att de fått betydligt mindre pengar att leva på och tvingats söka arbete för att inte förlora sin ersättning helt och hållet. Och detta oavsett hur sjuka de fortfarande är!

Bara drygt 1% av de utförsäkrade har kommit tillbaka till arbetslivet med regeringens nya sjukförsäkringsregler. Detta kan knappast räknas som en framgång, särskilt med tanke på alla som slagits ut på vägen och drabbats av ekonomisk ruin. Idag är var femte socialbidragstagare egentligen sjuk!

Hammar Johnsson skriver vidare att vi måste arbeta förebyggande och förhindra nya sjukskrivningar bland kvinnor i offentlig sektor. Det håller jag med om. Men varför har då regeringen skurit ner arbetsmiljöverkets resurser med 1/3? Det är lika ologiskt som att minska polisens resurser och tro att det leder till bättre brottsbekämpning(!) Personaltätheten har också minskat till följd av skattesänkningar. Inte heller detta förbättrar arbetsmiljön eller förebygger sjukskrivningar.

”Lösningen på kvinnors ohälsa är inte att de lämnas i passivt bidragsberoende och sjukfrånvaro” avslutar Hammar Johnsson med. Nej, men moderaternas lösning verkar vara att friskförklara svårt sjuka människor och döma dem till fattigdom. Istället borde lösningen vara en anständig ekonomiskt ersättning medan man är sjuk och rehabilitering värd namnet!

Hillevi Larsson
Riksdagsledamot och Ordförande s-kvinnor Malmö

Pubafton i Å(s)torp!

2011-07-16T11:10:00.000-07:00

Pubafton i ABF-parken i Åstorp. Jag sjöng arbetarsånger, skånska visor och sommarvisor.

Allianspolitiken slår mot jämställdheten

2011-06-28T12:23:00.000-07:00

Reglerna i sjukförsäkringen ett dråpslag mot kvinnor. Insändarskribenten delar S-kvinnors kritik mot den nya sjukförsäkringen. Bra med kvinnor som protesterar mot orättvisorna!

Sjukförsäkringen slår ut kvinnor!

2011-06-14T09:48:00.000-07:00

Den nya sjukförsäkringen slår särskilt hårt mot kvinnor som haft tunga, stressiga jobb. Det är den största gruppen som nu utförsäkras och döms till fattigdom på grund av regeringens skärpta direktiv.

Försäkringshandläggare vittnar om utförsäkrade kvinnor som dessförinnan kämpat på för låga löner inom vård och omsorg och till slut blivit utslitna. De har tagit hand om barn, sjuka och gamla och varit garanten för trygghet och välfärd. Även sjukskrivna från andra kvinnodominerade yrken är hårt utsatta, exempelvis inom handeln där förslitningsskador är mycket vanliga.

Dessa kvinnor ”friskförklaras” nu på löpande band, utan att få någon rehabilitering. De som blir utförsäkrade tvingas i många fall sälja allt de har och söka socialbidrag för att överleva.

Huvuddelen av sjukskrivningarna beror på nedskärningar och dålig arbetsmiljö som gjort att dessa kvinnor tvingats dubbelarbeta. Arbetsgivaren fråntas ansvaret, trots att sjukdomen beror på arbetsmiljön, och kan med regeringens nya regler undandra sig allt rehabiliteringsansvar och till och med säga upp sjukskrivna arbetstagare!

De kvinnor som nu drabbas av regeringens sjukförsäkringsregler är förlorare dubbelt upp. De har under sitt arbetsliv haft en omänsklig arbetsbörda som till slut knäckt dem och gjort dem sjuka. Nu blir de än en gång knäckta när deras sjukdom inte tas på allvar och de riskerar utförsäkring – med den ekonomiska ruin det innebär för dem och deras familjer.

Värst av allt är att de under alla år avstått lön till sjukförsäkringen, för att få trygghet om olyckan är framme och de skulle drabbas av sjukdom. Men regeringen tycker det är viktigare att satsa på skattesänkningar som främst gynnar höginkomsttagare än att hjälpa svårt sjuka människor.

Sverige har hamnat i Europas bottenliga vad gäller stöd till sjuka människor. Det är inte värdigt ett välfärdssamhälle!

IDAHOT-dagen 17 maj

2011-06-03T02:14:00.001-07:00

Långt kvar till lika rättigheter. Debattartiklar på gp.se och qx.se

Kommunalt veto

2011-06-03T02:00:00.000-07:00

Sverige kommuner har vetorätt mot vindkraft men inte mot oljebolag

1 Maj Klippan

2011-06-03T01:53:00.000-07:00

Vård och omsorg i centrum när jag sjöng och talade i Klippan

Malmöskytten

2011-06-02T06:05:00.000-07:00

Vännerna om Peter Mangs och hans förvandling. Vad ledde fram till skotten? Artikel publicerad i Kvällsposten 24 april 2011

Ingen järnridå i Öresund!

2011-04-21T04:16:00.000-07:00

Öresundsresande kan tvingas byta tåg på Kastrup. Detta förslag måste stoppas! Kvällsposten debatt 18 april 2011

Nattis

2011-04-21T04:07:00.000-07:00

Kampen för barnomsorg på obekväm arbetstid går vidare! Skånska dagbladet 1 April 2011

Självkriti(s)kt efter valet 2010

2011-04-01T05:42:00.000-07:00

Artikel Sydsvenskan efter valet 2010

Dråpslag mot Öresundsregionen!

2011-04-01T05:36:00.000-07:00

Intervju Radio Malmöhus om förslaget att chockhöja avgifterna på Öresundsbron

Alternativ kungamiddag

2011-04-01T05:29:00.001-07:00

När det bjöds på kungamiddag på slottet var jag hemma och åt denna micromiddag istället :)

Föräldraledig från riksdagen...

2011-04-01T05:18:00.000-07:00

Politikerkollen Aftonbladet om Hillevi och Luciano

Aldrig är ett aldrig

2011-04-01T05:02:00.000-07:00

Diskussion Radio Malmöhus om Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna med mig och Stefan Pettersson, 1:e ombudsman (s) i Skåne.

Sahlin stod i centrum

2011-04-01T04:58:00.000-07:00

Sverige.Malmö. Tråkigt. Rätt. Jobbigt. Ändå hoppfullt. Mona Sahlins avhopp var ett givet samtalsämne när Malmös socialdemokrater hade medlemsmöte.
Förra veckan knackade Malmös socialdemokrater dörr för att värva nya medlemmar. Samtidigt handlade alla mediers huvudnyheter om partiets ledarkris.

Nu är det måndag kväll. Drygt 170 socialdemokrater är samlade i Folkets hus. Den stora frågan för kvällens möte: ordförande till Malmös nämnder. Partiledarkrisen dominerar nyhetsmedierna även denna dag.

– Det som är tråkigt är att vårt parti är fullständigt blottat, säger fritidspolitikern Rose-Marie Gudmundsson.

– Jag har alltid känt att vårt parti är väldigt starkt. Men nu ser inte folk vår politik, bara våra konflikter. Och borgarna applåderar ju.

Många socialdemokrater vill tona ner betydelsen av personfrågor. Rose-Marie Gudmundsson är inte en av dem.

– För mig är personfrågor jätteviktiga.

Hon vet vilken slags partiledare hon vill ha:

– Det ska vara ett positivt ansikte utåt. Någon som går hem i stugorna och är tydlig i sin politik.

Hon vet också vilken sort hon inte vill ha:

– Jag är inte intresserad av att välja en gammal uv som kan ena partiet. Det ska inte vara en tillfällig lösning.

Hon förtydligar: nej till ex-ministern Anders Sundström, nej till gruppledaren Sven-Erik Östberg.

Rose-Marie Gudmundsson tycker att Mona Sahlin fattade rätt beslut i ett trist läge.

– Jag ser inte att hon hade fått medlemmarnas förtroende på extrakongressen.

Jamal El-Haj som är stadsdelsordförande i Limhamn-Bunkeflo tycker att all publicitet om partiledarkrisen är besvärande.

– Vi som har varit med länge vet att vårt parti inte brukar fungera såhär. Men jag tror att nya medlemmar kan bli frustrerade, säger han.

Sanna Axelsson från S-studenter tillhör de frustrerade:

– Folk som man träffar på gatan vill ju inte prata om vår politik. De undrar bara vem som ska bli vår partiledare.

Sanna Axelssons önskemål om nästa partiledare:

– En kvinna, hoppas jag.

Riksdagsledamoten Hillevi Larsson valkampanjade i Mona Sahlin-tröja. Nu tycker hon att partiledaren fattat rätt beslut.

– Hon var bra, men det blev en tuff situation. Det är naturligt att en ledare tar ansvar vid ett valnederlag.

Hillevi Larsson beskriver situationen som turbulent, men hoppfull.

– Våra väljare har underkänt oss i valet. Det får vi ta till oss, och förändra oss. Just nu känns det jobbigt. Men jag tror att det blir något positivt i slutändan.

Läs mer: Sittande MKB-ordföranden utmanade Astudillo och vann. C6. .

Text: Elin Fjellman Jaderup
Publicerad 16 november 2010 i Sydsvenskan

Västsahara, skattefusk, säkerhetsbälte tåg...

2011-03-16T12:33:00.000-07:00

Riksdagsmotioner, för och emot i Sydsvenskans ledare

Kaninkokerskor

2011-03-16T12:29:00.000-07:00

Våld mot kvinnor och kaninkokerskor, läs mer här

Riksdagens allmänna motionstid 2010

2011-03-13T13:40:00.000-07:00

Mina motioner finns att läsa här

Vi tar fajten mot högern och rasisterna!

2011-03-13T13:33:00.000-07:00

Nu har riksdagens arbete kommit igång och vi får i praktiken erfara konsekvenserna av valresultatet.

Flera av våra kamrater har förlorat sina platser samtidigt som Sverigedemokraterna gjort sitt intåg i riksdagen. Det har blivit aktuellt att plocka fram SSUs märke ”Rör inte min kompis”.

Sverigedemokraterna visade sitt rätta ansikte i samband med riksdagens invigning i Storkyrkan. När biskopen tog ställning mot rasismen reste sig ett gäng unga män och marscherade ut under ledning av Björn Söder. När hon vidare talade om alla människors lika värde blev det för mycket för Jimmie Åkesson som iklädd folkdräkt tågade ut med sin tillika folkdräktsklädda flickvän i släptåg.

Det var inte bara Åkesson som bar folkdräkt i samband med riksdagens öppnande. S-kvinnor hade bjudit in kvinnor med invandrarbakgrund iklädda färgsprakande folkdräkter från hela världen och med svenska flaggor i händerna. Den svenska välfärden har byggts genom öppenhet mot omvärlden, SD ägnar sig åt historieförfalskning när de hävdar något annat!

Riksmötets öppnande blev för övrigt en prövande tillställning. Fredrik Reinfeldt höll ett nästan timslångt tal där han rabblade upp innehållet på ett robotlikt sätt. Socialdemokratiska värdeord dök upp med jämna mellanrum såsom ”att hålla ihop”, ”tillsammans” och ”hjälpa utsatta”. Kanske var det därför han verkade så oengagerad, han menade helt enkelt inte vad han sade!

Bristande engagemang lär inte bli hans enda problem de kommande åren. Det blir svårt att än en gång skylla på ”krisen” som förklaring till arbetslöshet, ökade klyftor och fattigdom. Borgarna har också tappat den egna majoriteten. De verkade rejält omskakade när vi lanserade Kent Härstedt som ny talman!

Vi ska nu visa att vi varken går i Reinfeldts eller Åkessons ledband. Med stark och tydlig opposition kan vi stå emot både högern och rasisterna!

Hillevi Larsson

Krönika publicerad i Aktuellt i Politiken 10 oktober 2010

Valtribunal med journalister

2011-03-13T09:37:00.000-07:00

Lyssna på Publicistklubben södra Valtribunal

Otillbörligt gynnande?
Trolöshet mot huvudman?
Förargelseväckande beteende?

Valet är över och diskussionen är i full gång. Vad hände? Och hur kunde det ske? Mosades Mona? Surfade Sverigedemokraterna in i riksdagen på en våg av massmediala misstag? Gör medierna politiken till ett reserv-Idol? 

27 september var det eftervalsdebatt på Publicistklubben Södra krets. Vilket ansvar har media för att valrörelsen blev som den blev? Svaren söktes i en debatt med ombytta roller. Ansvariga redaktörer på de svarandes bänk och politiker på kärandesidan.

De kärande:
Allan Widman, riksdagsledamot för Folkpartiet
Julia Janiec, Malmö Stads stabschef, Socialdemokraterna
Olof Lavesson, riksdagsledamot Moderaterna
Hillevi Larsson, riksdagsledamot för Socialdemokraterna
Lari Pitkä-Kangas, första kommunalråd för Miljöpartiet

De åtalade:
Heidi Avellan, politisk chefredaktör, Sydsvenskan
Robert Olsson, Beställare för samhälle och nyheter, SVT
Mattias Lundell, editionschef, Expressen

Domstolssekreterare: Per Svensson

Plats: Café le fil du Rasoir (Savoy) på Norra Vallgatan 62 i Malmö.

Released by: Publicistklubben Södra
Release date: Sep 27, 2010

Ministerkandidater på väg ut ur riksdagen

2010-09-26T06:05:00.000-07:00

I förra veckan var han en stark ministerkandidat för en rödgrön regering. Den här veckan är han inte ens säker på en riksdagsplats. – Nu hänger det på personkryssen, säger Luciano Astudillo, S-politiker från Malmö.
Enligt det preliminära valresultatet tappar Socialdemokraterna sjutton riksdagsmandat. Luciano Astudillo är en av många etablerade S-politiker som för att bli kvar i riksdagen måste hoppas på fler personröster än partikamrater högre upp på valsedeln.

– Det har hänt mirakel förr. Men jag tror inte att det sker nu, säger Luciano Astudillo, som inte bedrivit någon krysskampanj för att ta sig in i riksdagen med hjälp av personröster.

Astudillo har haft partiledaren Mona Sahlins öga och öra. Han ledde det interna partirådslag som gav Socialdemokraterna en ny småföretagarpolitik. I spekulationerna om en rödgrön regeringsbildning har han nämnts som en tänkbar integrationsminister – men också som en möjlig ungdomsminister med ansvar för att minska arbetslösheten bland unga.

– Jag fortsätter att vara politiskt engagerad. Och jag står kvar som reserv i riksdagen. När Hillevi Larsson får barn i december blir jag ersättare under en tid.

Luciano Astudillo stod inför valet på fjärde plats på S-valsedlarna i Malmö. Den riksdagsplatsen går i stället till Sverigedemokraterna. Egentligen skulle Sten Andersson bli den SD-ledamot som tog plats på riksdagens Malmöbänk. Efter hans död är Astudillos riksdagsplats i stället vikt för Per Ramhorn, tolfte namn på SD:s rikslista.

Också andra kända skåningar får med största sannolikhet lämna riksdagen, bland annat Karin Svensson Smith, MP, som också nämnts som en ministerkandidat. Hon slås ut av partikamraten Maria Ferm som fick 8,4 procent personkryss i Malmövalet.

Även Lennart Pettersson (C) och Christin Hagberg (S) från Svalöv samt Göran Persson (S) från Simrishamn åker ur riksdagen.

En handfull allianspolitiker är ute, men kan vända majoritetsläget i riksdagen om de kommer in med hjälp av utlandsröster och oräknade förtidsröster.

Bland dem finns Camilla Lindberg (FP) från Borlänge, Lennart Sacrédeus (KD) från Mora, Eva Flyborg (FP) från Göteborg och Dan Kihlström (KD) från Karlstad.

Bland andra kända riksdagsledamöter som inte tycks ha blivit omvalda märks Magdalena Streijffert (S) från Halmstad, Roger Tiefensee (C) från Malmköping och Alice Åström (V) från Vaggeryd. Tiefensee är Centerns gruppledare i riksdagen, Åström är Vänsterpartiets vice ordförande.

Publicerad i Sydsvenskan 22 september 2010

SSUs regeringstips

2010-09-26T05:16:00.000-07:00

Sist ut att välja sin drömregering är SSU:s Jytte Guteland. Foto: Tommy Pedersen
Jytte Guteland: Släpp in oss unga i regeringen, Mona
Andelen mellan 0-35 år i Sverige är 42,5 är procent - vi unga har
oproportionerligt lite politiskt inflytande i Sverige, skriver Jytte Guteland.

Här är min drömregering:

Mona Sahlin(S), Statsminister.
Åsa Westlund (S) Utrikesminister.
Johan Persson(S) Finansminister.
Ardalan Shekarabi (S) Justitieminister.
Luciano Astudillo(S) Jobb och näringsminister.
Maria Ferm (MP) Miljöminister.
Gustav Fridolin(MP) Bostadsminister.
Mikael Damberg(S) Utbildnings- och forskningsminister.
Josefin Brink(V) Social och äldreminister.
Jakop Dalunde(MP) Integritetsminister.
Johan Löfstrand(S) Kommunminister.
Hans Linde (V)Infrastrukturminister
Veronica Palm(S) Jämställdhets och jämlikhetsminister.
Anna Johansson (S) Storstadsminister.
Marit Bergman, artist, Kulturminister.
Lena Hallengren(S) Skolminister.
Ida Gabrielsson(V) Biståndsminister.
Maryam Yazdanfar (S) EU-minister.
Charlie Hansson (S) Handelsminister.
Jonas Gunnarsson(S) Ungdomsminister.
Hillevi Larsson (S) Försvarsminister.

Jag har ett tydligt politiskt budskap till Mona Sahlin när hon bildar en ny regering för Sverige. Budskapet är att låta de unga ta plats. En nation som värnar en ung generations möjligheter kommer långsiktigt att vinna stora fördelar i framtiden. Solidariteten mellan generationer ger en styrka. Stora generationer som tidigt tar plats orkar driva på både samhällsutveckling och näringsliv.

Den unga generationen är stor. Andelen av befolkningen mellan 0- 35 år är 42,5 procent och nära en fjärdedel av den svenska befolkningen befinner sig i spannet 18- 35 år. De unga har samtidigt oproportionerligt lite politiskt inflytande i Sverige. Underlaget från dagens beslutande församlingar visar en ordentligt sned åldersfördelning. Samtidigt, eller kanske just därför, har unga behandlats styvmoderligt av den politiska makten. En av fyra unga saknar jobb, många tvingas bo hemma högt upp i åldrarna och många tvingas lämna gymnasiet med skolmisslyckanden i ryggsäcken.

Min regering är ung och innehåller därför, med få undantag, inte dagens etablerade politiker men jag hoppas att vi i framtiden ser mer av dem jag listar här. Drömregeringen innehåller engagerade och bra representanter från alla de rödgröna partierna. Där finns många unga Socialdemokrater som visat att de har det engagemang och den kunskap som krävs för att leda Sverige. I drömregeringen finns EU-parlamentariker som Åsa Westlund, riksdagsledamöter som Lena Hallengren, Luciano Astudillo eller Hillevi Larsson. I drömregeringen behövs entreprenörer som Charlie Hansson, kommunalråd som Johan Persson och artister som Marit Bergman.
Slutligen, den nya regeringen får också ett första medskick från mig.

Det behövs en regering med beslutsamhet och visioner. Varje dag en ung saknar jobb förlorar vårt land lite mer självförtroende. USA hade en gång en president, John F. Kennedy, som lovade att nationen skulle bli först att landa på månen. Det blev verklighet. Det kan verkligen inte vara omöjligt för Sverige att ha nolltolerans mot ungdomsarbetslöshet.
Höj blicken, räta på ryggen och ge vårt land självförtroende igen.

JYTTE GUTELAND
Jytte Guteland är förbundsordförande för SSU.

Publicerad på Expressens debattsida (sidan 4) 16 september 2010

RFSL regeringstips

2010-09-26T05:07:00.000-07:00

Om en dryg vecka vet vi hur det gått i årets val och vem som får bilda regering. För att underlätta det krävande och stressiga arbetet med att utse ministrar, vill RFSL passa på att redan nu komma med förslag till delar av laguppställningen. Urvalet är baserat på RFSL:s valundersökning ”Verklighetens väljare” och på politikernas övriga engagemang i hbt-frågor.

– Ministern har stor betydelse för vilken politik som drivs på dennes område. Därför är det centralt att de poster där ansvaret för många frågor som är viktiga för hbt-personer behandlas får ministrar med god hbt-kompetens, säger Ulrika Westerlund, förbundsordförande för RFSL.

RFSL:s tips till Fredrik och Mona:

Socialminister

Andreas Carlgren, C
Har en bred politisk erfarenhet och var en av de riksdagskandidater som fick högst poäng i RFSL:s valundersökning. Vi har stort förtroende för att han kommer att kunna driva igenom frågor som assisterad befruktning för ensamstående kvinnor och modernisera lagar och regler om fastställelse av kön och vård och behandling för transpersoner.

Gunvor G Ericson, MP
Har ett av riksdagens tydligaste engagemang för en bred familjepolitik. Har länge varit engagerad i frågor som till exempel surrogatmödraskap och assisterad befruktning för ensamstående kvinnor.

Äldre- och folkhälsominister

Barbro Westerholm, FP
Folkpartiets grand old lady med ett genuint engagemang för hbt-personers hälsa och för hiv- och aidsfrågor. Har även drivit frågan om surrogatmödraskap inom Folkpartiet.

Lars Ohly, V
Fick maxpoäng i RFSL:s valundersökning och är tydlig med sin vilja att jobba för hbt-personers rättigheter. Skulle bli en mycket bra äldre- och folkhälsominister med sitt stora engagemang för hbt-personers liv och hälsa.

Utrikesminister

Birgitta Ohlsson, FP
En av de ministrar i svensk historia som varit bäst på att lyfta hbt-personers rättigheter internationellt och RFSL:s självklara val på posten som alliansens utrikesminister.

Hans Linde, V
Vänsterpartiets utrikespolitiska talesperson har gedigen kompetens och stort engagemang för att arbeta för hbt-personers rättigheter globalt. Linde har varit en av de rödgrönas allra tydligaste röster i hbt-politiken den senaste mandatperioden.

EU-minister

Christofer Fjellner, M
RFSL skulle gärna ta hem europaparlamentarikern Fjellner, som har visat stort aktivt internationellt engagemang för hbt-personers rättigheter och skulle våga sticka ut hakan till försvar för hbt-personers rättigheter inom EU.

Åsa Westlund, S
Också en europaparlamentariker som RFSL gärna skulle ta hem för att ge ett ministeransvar istället. På topplacering i RFSL:s valundersökning inför Europaparlamentsvalet. Intresse och engagemang för bland annat biståndsfrågor.

Justitieminister

Lena Ek, C
Ännu en europaparlamentariker som RFSL vill ta hem. Jurist med integritet som RFSL tror skulle få mycket bra reformer genomförda i hbt-frågor. En av de politiker som fick högst poäng i RFSL:s valundersökning inför valet till Europaparlamentet.

Hillevi Larsson, S
En av de socialdemokrater som fick bland de högsta poängen i RFSL:s valundersökning. Har en tydlig vilja att driva igenom några av de lagändringar som RFSL anser är nödvändiga för att förbättra situationen för hbt-personer i Sverige. Gedigen kompetens med erfarenhet från bland annat justitieutskottet och lagutskottet.

Migrationsminister

Fredrick Federley, C
Har ett stort engagemang för hbt-flyktingars rätt till asyl i Sverige och är inte rädd för konflikter, en egenskap som krävs på en av de mest utsatta ministerposterna. Fick höga poäng i RFSL:s valundersökning.

Maria Wetterstrand, MP
Har aldrig tvekat att stå upp för hbt-personers rättigheter. Har politiskt mod och tydlighet. Skulle definitivt våga på allvar ta tag i problemet att Migrationsverket inte följer de lagar som stödjer hbt-flyktingars rätt till asyl.

Integrations- och jämställdhetsminister

Sofia Arkelsten, M
Riksdagsledamot med stort engagemang i hbt-frågor. Har varit en av alliansens mest synliga och tydliga röster i många av de senaste årens mest aktuella hbt-politiska frågor.

Josefin Brink, V
Vänsterpartiets nyutnämnda jämställdhetspolitiska talesperson har ett mångårigt engagemang för jämställdhet och hbt-personers rättigheter och en bred kompetens på området.

Utbildningsminister

Ewa Björling, M
Visade föredömligt att man kan ta upp hbt-frågor och hiv- och aidsfrågor i Sveriges bilaterala handelspolitiska kontakter, men nu behöver vi virusforskaren Björling som utbildningsminister.

Ylva Johansson, S
En av Socialdemokraternas verkliga veteraner med bred politisk erfarenhet. Har tidigare varit skolminister, och är nu vice ordförande i socialutskottet. I den rollen har hon bland annat varit drivande i att ändra sitt partis uppfattning i frågan om informationsplikten i smittskyddslagen. Med henne som ansvarig för den högre utbildningen tror RFSL att frågan om vikten av hbt-kompetens på kursplanerna kan tas på allvar.

Biståndsminister

Désirée Pethrus Engström, KD
Fick högst poäng av de kristdemokrater som nu sitter i riksdagen i RFSL:s valundersökning och är den enda kristdemokrat RFSL vill ge ministerförtroende inom ett område som har stor betydelse för hbt-personer.

Ulf Holm, MP
Miljöpartiets hbt-politiske talesperson är ledamot i EU-nämnden och har tidigare varit ledamot i Europaparlamentet. Placerade sig högt i RFSL:s valundersökning och är mycket engagerad i mänskliga rättigheter.

Kulturminister

Martin Andreasson, FP
Bokförläggare, författare och tidigare förbundssekreterare i RFSL. Martin Andreasson har stenkoll på hbt-politik och skulle bli en fantastisk liberal kulturminister.

Maryam Yazdanfar, S
Statsvetare och journalist som tidigare arbetat bland annat med kulturjournalistik. En av de högst placerade kandidaterna i RFSL:s valundersökning.

Kommunminister

Helene Odenjung, FP
Har ett brinnande engagemang för vikten av att hbt-kompetens ska finnas också i kommunala verksamheter. Är kommunalråd i Göteborg och vice partiordförande.

Börje Vestlund, S
En av riksdagens allra mest outtröttliga kämpar för alla hbt-personers rättigheter. Har ett starkt engagemang för bland annat hbt-personers hälsa, ett område där kommunernas ansvar är stort. Ordförande i riksdagens hbt-grupp.

Valundersökningen uppdaterad
I valrörelsens slutspurt släpper nu RFSL en uppdaterad version av valundersökningen som tidigare lanserades under Stockholm Pride. 17 svarande har tillkommit och det totala antalet är nu 243. Hela nio ministrar (Beatrice Ask, Tobias Billström, Ewa Björling, Andreas Carlgren, Tobias Krantz, Maria Larsson, Birgitta Ohlsson, Nyamko Sabuni och Åsa Torstensson) finns med bland de svarande.

– Vi har valt att lyfta fram andra namn än de som nu är ministrar på flera av de poster som är centrala för hbt-personer, säger Ulrika Westerlund.

– Vi skulle också vilja se ett annat parti på Socialdepartementet om Alliansen vinner valet. Att Kristdemokraterna innehavt båda ministerposterna där har varit djupt problematiskt för oss som jobbar med att driva frågor som hivprevention och hivpositivas och transpersoners rättigheter, fortsätter Ulrika Westerlund.

– RFSL är också starkt kritiska till Tobias Billströms svaga agerande i frågor som rör asylsökande hbt-personer och tycker även att Beatrice Ask har varit för osynlig när det gäller att driva på i frågor som berör hbt-personers situation. Frågan om moderskapspresumtion* har till exempel legat på regeringens bord sedan den tillträdde, men inget har hänt. Hatbrotten har fortsatt att öka, men den politiska signalen om att detta är oacceptabelt har varit för svag, säger Ulrika Westerlund.

Centerpartiet är det alliansparti som får högst genomsnittspoäng, medan Kristdemokraterna får lägst. Moderaterna är det mest splittrade partiet. I genomsnitt får partiet lika låga poäng som Kristdemokraterna, men här finns en stor spridning, med några namn högt placerade, och andra i bottenskiktet.

Det är Vänsterpartiet som placerar sig högst bland riksdagspartierna i RFSL:s valundersökning och på den rödgröna sidan är splittringen inom partierna inte lika stor som på allianssidan. Men också på den rödgröna sidan finns många nya personer, som inte tidigare varit ministrar, att lyfta fram och placera på ministerposter. Lars Ohly är den av partiledarna som fick högst poäng och Josefin Brink, Hans Linde, Ulf Holm och Börje Vestlund fick alla höga poäng.

RFSLs valundersökning, som redovisar riksdagskandidaters svar på fem hbt-politiska frågor finns att ladda ner i en uppdaterad version HÄR samt på RFSLs hemsida.

* Om en kvinna som föder ett barn är gift med en man blir han automatiskt juridiskt förälder till barnet. Det kallas faderskapspresumtion. Om kvinnan istället är gift med en annan kvinna blir hon inte på samma sätt förälder utan måste vända sig till familjerätten för att få föräldraskapet fastställt (om barnet blivit till genom assisterad befruktning i Sverige) eller genomföra en närståendeadoption. RFSL vill att moderskapspresumtion ska gälla på samma sätt som faderskapspresumtion.

För frågor och vidare information kontakta:
RFSL:s pressekreterare Malinda Flodman, 0736 – 60 32 64, alt malinda.flodman@rfsl.se

Ulrika Westerlund, förbundsordförande för RFSL, 0703-45 01 83, alt ulrika.westerlund@rfsl.se

RFSL, Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas och transpersoners rättigheter, bildades 1950 och är därmed en av världens äldsta organisationer av sitt slag. RFSL verkar genom politiskt påverkan, informationsarbete och sociala och stödjande verksamheter.

Besök RFSL:s hemsida för ytterligare information: www.rfsl.se

Förslag till "HBT-regering" publicerad 12 september 2010 på RFSLs hemsida, Politikerbloggen.se och makthavare.se

Unga kvinnor i Malmö valladdar

2010-09-08T12:13:00.000-07:00

Snart går Sverige till val. Vi har alla chans att personrösta på dem vi hoppas kunna föra vår talan i riksdag och regering de kommande fyra åren. Några av de unga kvinnliga politiker som står långt upp på listorna i Malmö är Erika Hedblom (c), Maria Ferm (mp), Hillevi Larsson (s) och Kajsa Lunderquist (m). Lisa Loderus rapporterar.

Det är alltid intressant mer politiker som har en stark verklighetsanknytning i form av en karriär vid sidan av den politiska.

Erika Hedblom, 34 år, är i dag ordförande för Malmöcentern och står som första namn på riksdagslistan, men hon jobbar även heltid som projektledare på en event/webb-byrå i Malmö fram till valet.

Erika brås på sin storasyster, centerpolitikern Elisabeth Tand Ringqvist som PfB har skrivit om tidigare.

De har lite olika infallsvinklar och företräder olika delar av Sverige, men är båda entreprenöriella karriärister, gröna och liberala.

Men Erikas svar på frågan varför hon blev just centerpartist är inte familjen, utan att centern var det parti hon tyckte minst illa om. Ett ärligt svar.

Blir hon invald i riksdagen vill hon jobba för mångfald, miljö och Öresundsregionen. Viktigaste frågan i årets val för Erika är jobben, speciellt för unga. Hennes lösning är att sänka arbetsgivaravgiften.

För Öresundsbor borde man även förenkla reglerna kring jobb på båda sidor om bron.

Maria Ferm är en av de yngsta politikerna att kämpa om en plats i riksdagen. I sin roll som språkrör för grön ungdom har hon med sina 25 år redan driva flera viktiga frågor. Liksom nästan alla andra politiker 2010 har hon en egen blogg och många followers på Twitter men hon vill inte svara på om hon tror att hon har bättre koll än sina äldre kollegor när det gäller sociala medier.

Hon tror däremot att det är en lika viktig del som att delta i debatter och seminarier. Hon, liksom övriga miljöpartister ser klimatfrågan som den viktigaste, men hon vill även kämpa för en mänsklig asylpolitik och människors lika värde. I Vellinge, den Skånska kommun hon ursprungligen kommer från, blev hon känd för den namninsamling hon startade för att kommunen skulle ta emot fler flyktingar.

Maria bor nu i Stockholm men står som tvåa på miljöpartiets lista i Malmö, direkt efter Karin Svensson Smith.

Som fyra på Malmömoderaternas lista står Kajsa Lunderquist. Att moderaterna i Malmö har män på de tre översta platserna beror enligt Kajsa själv på att just de tre under lång tid har profilerat och utmärkt sig inom politiken både i Malmö och på nationell nivå. Kajsa är 27 år och biträdande jurist på en advokatbyrå vid sidan av politiken, men blir hon invald i riksdagen blir det politik på heltid.

En av hennes hjärtefrågor i detta val är att få in de unga på arbetsmarknaden genom fler praktikplatser och bättre kontakt mellan skola och arbetsliv. Om moderaterna och alliansen vinner valet ser hon hellre andra former av koalitioner mellan partier än att tvingas samregera med sverigedemokraterna.

Hon hoppas att eventuella sd-väljare inser att de är ett enfrågeparti utan bärande politik redan innan valet.

Socialdemokraternas kvinna i Malmö heter Hillevi Larsson. Hon har suttit i riksdagen sedan 2004 och är en ung politisk räv vid det här laget med flera tunga poster i bagaget, inte minst som ordförande i Republikanska föreningen.

Hon har en bakgrund inom journalistiken och anser att politiken liksom journalistiken ytterst handlar om att arbeta för ett bättre samhälle. Det är hennes mål i dag – att förändra samhället till det bättre och skapa jobb både inom privat och offentlig sektor.

Även Hillevi nämner de unga som en speciellt viktig grupp. På frågan om hur det är att vara ung, kvinna och riksdagsledamot svarar hon att hon i början möttes med fördomar. Nu känner man och respekterar henne. Nu är hon dessutom småbarnförälder, något som förvånar många.

Att vara just ung och kvinna kan vara en fördel enligt Hillevi, då det är en bristvara i riksdagen. Hon tycker det är viktigt att riksdagen är folkets representanter, att inte bara medelålders män får komma till tals.

Lisa Loderus är PfB:s korrespondent i Malmö. Hon arbetar med bland annat konceptutveckling och design.

Artikel publicerad i Passion for business tisdag 7 september 2010

Dags för fler nattisplatser

2010-09-06T15:47:00.000-07:00

Barnomsorgen är inte anpassad efter arbetsmarknaden. Därför behövs ett lagstadgat krav på alla kommuner att erbjuda barnomsorg på obekväm arbetstid, skriver riksdagsledamoten Hillevi Larsson (S), ordförande för S-kvinnor Malmö.
Utbyggnaden av barnomsorg i offentlig regi har inneburit en revolution för jämställdheten och idag anses det självklart att man skall kunna kombinera arbete och familj.

Det är till och med lagstadgat att kommunerna skall erbjuda barnomsorg inom rimlig tid så att ingen skall behöva säga upp sig från sitt jobb eller tacka nej till ett nytt jobb för att barnomsorg saknas.

Men det finns en begränsning i lagen. Det finns inget krav på kommunerna att erbjuda barnomsorg på obekväm arbetstid – det vill säga kvällar, nätter och helger.

I slutet av 2009 frågade Makalösa föräldrar landets kommuner hur många som erbjöd barnomsorg på obekväm arbetstid. 60 procent av dem som svarade uppgav att de inte erbjöd tjänsten över huvud taget.

Det i särklass vanligaste skälet som kommunerna uppgav till att de inte hade OB-barnomsorg var att det inte fanns någon efterfrågan. Den ekonomiska krisen och försämrad ekonomi i kommunen angavs också som skäl, särskilt från de kommuner som tidigare erbjudit tjänsten men nu dragit in den.

När det gäller efterfrågan kan man lätt beräkna den genom att titta på hur arbetsmarknaden ser ut. Inom många yrken gäller helt andra arbetstider. Som exempel kan nämnas kulturarbetare, poliser, personal i vården, äldreomsorgen, handeln, industrin, försäljningen och servicen. Förutom det uppenbara behov som finns – med småbarnsföräldrar som vänder sig till medier och startar upprop och insamlingar – finns också ett stort dolt behov.

Men det tär på relationerna att hela tiden binda upp släkt och vänner med påtvingad barnpassning. Det finns dessutom många föräldrar som inte har någon att tillgå. De riskerar att bli arbetslösa till följd av detta.

I synnerhet ensamstående föräldrar har en mycket tuff situation om de samtidigt jobbar OB.

14 procent av de ensamstående mammorna med barn under sju år är idag arbetslösa. Det är en hög siffra och kan ha ett samband med att barnomsorgen i många kommuner inte är anpassad efter hur arbetsmarknaden ser ut.

I många kommuner är budskapet till småbarnsföräldrar att de gärna får arbeta, men bara inom vissa begränsade yrkesområden och begränsade arbetstider. Annars får de ingen barnomsorg.

Det är ett hårt slag mot jämställdheten eftersom många kvinnor arbetar OB och huvuddelen av de ensamstående föräldrarna är kvinnor. Dessutom arbetar i många fall båda föräldrarna på obekväma arbetstider – då måste någon gå ner i arbetstid eller säga upp sig.

Brist på barnomsorg på obekväm arbetstid går stick i stäv med arbetslinjen. Genom att erbjuda både piska och morot kan vi påskynda processen. Det krävs ett lagstadgat krav på alla kommuner att erbjuda barnomsorg åt småbarnsföräldrar med obekväm arbetstid – piskan. Det måste också till ökade statsbidrag till kommunerna för att klara uppdraget – moroten. Denna satsning kommer att betala sig mångdubbelt både för stat och kommuner när landets småbarnsföräldrar fullt ut kan arbeta och fler barn får tillgång till förskolan.

HILLEVI LARSSON

Debattartikel publicerad i Sydsvenskan söndag 5 september 2010

Regeringen bluffar om sänkt skatt!

2010-09-06T15:40:00.000-07:00

Förra valet lovade Reinfeldt svenska folket en tusenlapp mer i månaden i form av sänkt skatt. Men tusenlappen gällde inte alla. ”Bidragstagare” skulle inte få ta del av reformen. Som bidragstagare räknas ålderspensionärer, förtidspensionärer, sjuka, arbetslösa och föräldralediga.

Men dessa grupper är inte bidragstagare, de är försäkringstagare. De har under hela tiden de arbetat avstått lön till pension, föräldraledighet, a-kassa, sjukförsäkring m.m.
En stor del av dessa pengar har regeringen nu stulit och använt till att bekosta skattesänkningar som främst gynnat de rikaste.

Regeringen har nämligen inte nöjt sig med att utestänga stora grupper från skattesänkningarna, de har dessutom kraftigt sänkt ersättningen till sjuka och arbetslösa och utförsäkrat stora grupper.

Det är som ett försäkringsbolag som tar emot premier för en husförsäkring under flera decennier och när huset sedan brinner ner låter husägarna stå med lång näsa utan att få någon ersättning. För att dölja bedrägeriet kallar regeringen alla som blivit blåsta för ”bidragstagare” och utmålar dem som arbetsskygga fuskare.

Det har gått så långt att människor som arbetat hårt hela sitt liv men tappat orken när de blivit svårt sjuka jagas av försäkringskassan som vill tvinga dem att arbeta heltid! Allt enligt regeringens direktiv.

På valdagen har du chansen att återställa rättvisan i Sverige och ge återupprättelse åt alla som fått gå från hus och hem p.g.a, regeringens politik och dessutom utmålats som fuskare. Den stora bluffen står regeringen för. De säger sig gynna vanliga människor, men nedskärningarna drabbar låginkomsttagarna och guldregnet sker över miljonärerna!

Hillevi Larsson (s)

Insändare publicerad i Skånska dagbladet 1 september 2010

Bostadsdebatt

2010-09-06T15:33:00.000-07:00

MALMÖ. Bygg mer! Alla är eniga om att bostadsbristen skall lösas genom ökat byggande. Men hur det skall gå till råder det skilda meningar om.

Det framgick när Hyresgästföreningen anordnade en debatt om boende på Hipp i Malmö under måndagskvällen.

I panelen satt politiker och det var, enligt Hyresgästföreningen, och idel tunga namn. Mats Odell (KD), ansvarigt statsråd för bostadsfrågor, hade skickat sin närmaste man, statssekreteraren Dan Ericsson. Från Moderaterna deltog Ewa Thalén Finne. Hillevi Larsson kom från Socialdemokraterna, Anneli Philipson från Vänsterpartiet, Lennart Pettersson från Centern och Lari Pitkä-Kangas från Miljöpartiet.

Mitt emot dem – i en bekvämare "lounge" satt Bland annat Stefan Lindvall, vd för Fastighetsägarna Syd, representanter för Hyresgästföreningen och några bostadssökande.

Madeleine och Mona var två bostadssökande som berättade om sin situation. Båda har letat länge efter en lägenhet, men tvingats konstatera att de inte har råd.
Och deras uppmaning till politikerna var: "Skärp er!" – vilket självklart applåderas av en halvfull teatersalong.

Hyresgästföreningen krav är att det byggs 15 000 nya hyresrätter i Sverige, varav 5 000 i Skåne.

De vill också har rättvisare skatteregler och ökad konkurrens inom byggsektorn.
De flesta i debatten var eniga om att det behövs ett ökat byggande. Men hur det skall finansieras rådde delade meningar om.

Beskedet från fastighetsägarna var dock klart:

– Vi kommer inte att kunna bygga billigare, det finns inte en chans. Men vi kan bygga och starta en flyttkedja, förklarade Stefan Lindvall.

Artikel Skånska dagbladet 31 augusti 2010

Rädda liv eller sänka skatten?

2010-08-27T10:28:00.001-07:00

Krönika publicerad i tidningen Aktuellt i Politiken 23 augusti 2010

Min man har haft en hel del kontakt med vården det senaste året eftersom han drabbats av sjukdom. Vi har därmed fått erfara vad borgarnas politik har lett till i praktiken.

När han kom in med 40 graders feber till akuten blev han hemskickad utan undersökning, trots att han lider både av hjärtsvikt och av en misstänkt autoimmun sjukdom. Detta var samma vecka som en man med långt framskriden svininfluensa avvisades från akuten och senare dog.

Nästa gång min man åkte in akut hade han mer tur. Han togs direkt in på infektionsavdelningen, fick antibiotika och genomgick omfattande undersökningar. Personalen berättade då att sparbetingen även drabbat dem.

Först minskades antalet vårdplatser på avdelningen, då sades flera anställda upp med hänvisning till ”arbetsbrist”. Sedan utökades plötsligt antalet vårdplatser igen och de kvarvarande anställda fick göra de uppsagdas jobb!

Min man fick bra vård under de fem dagar han låg inlagd. Men när han kom hem hade han ändå gått ner fem kilo i vikt. Orsaken var kraftiga sparbeting på maten, som höll mycket låg kvalitet. Personalen beklagade detta djupt, men beslutet hade tagits över huvudet på dem.

På hjärtsviktsenheten är det än värre. Där ligger sparbetinget på 40 procent vilket innebär att många hjärtsjuka inte ens får komma dit utan enbart är hänvisade till kontakt med vårdcentral!

Efter fyra år med högerstyre i Region Skåne befinner sig sjukvården i kris. Kraftiga besparingar har genomförts på samtliga vårdverksamheter för att bekosta skattesänkningarna.

Samtidigt som överbeläggningarna ökar, köerna växer, stressnivån skruvas upp sägs personal upp på löpande band. Borgarna har dessutom aviserat ytterligare en miljardbesparing på den skånska vården som genomförs direkt efter valet om de vinner.

Till och med när det gäller liv och död väljer högern skattesänkningar framför medborgarnas hälsa.

Hillevi Larsson

Existensiella frågor

2010-08-27T10:24:00.000-07:00

Intervju publicerad i tidningen Broderskap 23 augusti 2010

Hillevi Larsson
35 år
Riksdagsledamot
Malmö

1. Hur ofta funderar du på existensiella frågor?
Det händer då och då. Ibland tänker jag medvetet på det, ibland kommer tankarna oväntat när jag gör något helt annat.

2. Vad är meningen med livet?
Kärleken: Att umgås med människor man älskar och att ägna sig åt det man verkligen brinner för.

3. Är du nöjd med tiden du lägger på jobb respektive familj?
Ibland önskar jag att dygnet hade fler timmar, det är så mycket jag vill! När jag reser mycket saknar jag familjen. Men jag försöker jobba undan på kvällarna när jag är borta så att jag ska få lite mer tid att umgås när jag väl är hemma. Som tur är stortrivs min dotter på dagis och hemma med pappa, så jag vet att hon har det bra även när jag är på resande fot. Trots att tiden ibland känns knapp så kan jag inte tänka mig att välja bort vare sig jobbet eller familjen. Jag älskar ju både mitt uppdrag och min familj och vill inte ge avkall på någotdera!

Riv gränshinder i Öresundsregionen!

2010-08-27T10:21:00.000-07:00

Inlägg på Kvällspostens debattsida publicerad 23 augusti 2010

Tio år efter Brons invigning befinner sig Öresundsregionen i stark tillväxt. Men fortfarande kvarstår en rad onödiga gränshinder som bromsar den fortsatta utvecklingen.
Trots den rådande lågkonjunkturen och jobbkrisen är Öresundsregionen en tillväxtregion. Idag arbetspendlar dagligen cirka 23 000 personer över nationsgränsen. Inom tio år pekar utvecklingen på närmare en fördubbling av antalet pendlare.
Men för att regionen skall kunna utvecklas till sin fulla kraft måste kvarvarande gränshinder rivas så att invånarna utan problem kan flytta, jobba, studera och bosätta sig på båda sidor av Sundet.
Jag anser att den svenska regeringen – och den danska – gjort alldeles för lite för att förbättra integrationen och därmed främja utvecklingen i Öresundsregionen.
Öresunds socialdemokratiska förening, som består av skånska och danska socialdemokrater, har tagit fram ett konkret handlingsprogram för att riva gränshinder i Öresundsregionen.
Skapa en gemensam Öresundstaxa för mobiltelefoni och mobilt bredband, tillgång till trådlöst internet i hela regionen, gemensamt pendlarkort för kollektivtrafiken som gäller inom hela regionen och ett gemensamt porto inom Öresundsregionen – särskilt nu när det svenska och danska postväsendet slås samman i ett gemensamt bolag.
Omförhandla skatteavtalet mellan Sverige och Danmark. Man skall betala skatt där man bor – inte där man arbetar! Det också dags för en fast förbindelse mellan Helsingborg och Helsingör.
Vi ska ha en gemensam arbetsmarknad för Öresundsregionen. Danska och svenska arbetssökande skall kunna göra praktik i grannlandet utan att gå miste om understödet.
Arbetspendlare bosatta i Sverige som betalar avgift till danska a-kassor bör ha samma ersättningsnivåer som i Danmark. Idag får de ersättning enligt svenska a-kasseregler.
Satsa på danska i svenska skolor och svenska i danska skolor. Se till att vi kan finansiera bilaterala forskningsprojekt gemensamt över Sundet. Gemensamma forskningsprojekt ökar regionens konkurrenskraft.
El- och fjärrvärmeproduktionen i Öresundsregionen bör få räkna utsläppsmålen på ett gränsöverskridande sätt. Det skulle gynna lokal miljövänlig produktion.
Med dessa förslag till ökad integration i Öresundsregionen kan vi skapa en stark och hållbar tillväxt som innebär fler, inte minst gröna och klimatsmarta, jobb i vår region.

Hillevi Larsson
Riksdagsledamot (s) Malmö

Fler hyresrätter krävs!

2010-08-03T10:55:00.000-07:00

Gästblogg Läge för Lägenheter publicerad 3 augusti 2010

När opinionsundersökningar genomförs om vilka de viktigaste politiska frågorna är brukar bostadspolitiken hamna ganska långt ner. Kanske beror det på att många av dem som svarar har sitt på det torra i och med att de har en bra ställning på bostadsmarknaden. Frågar man i första hand dem som saknar bostad eller har en svag ställning på bostadsmarknaden – inte minst unga – hamnar frågan högre upp på prioriteringslistan.

Tyvärr tror jag att man från politiskt håll många gånger utgår från opinionsundersökningar och då prioriteras inte bostadsfrågan. Istället borde man utgå ifrån att det finns stora grupper som befinner sig i strykklass på bostadsmarknaden och att något radikalt måste göras innan det blir ännu värre!

Att ha ett bra boende är lika grundläggande som att ha ett arbete. Utan egen bostad kan man inte flytta hemifrån och starta ett självständigt liv. Har man inte ett fast arbete får man inte lån till rimliga villkor och då kan man inte köpa en lägenhet. Många hyresvärdar ställer också krav på fast arbete för att få ett hyreskontrakt. Hur många ungdomar har idag fast arbete? Som student kan det vara mycket tufft att stå utan egen bostad samtidigt som man försöker studera.

Vad är då det grundläggande problemet? Ja, inte är det brist på villor, radhus och bostadsrätter. Är man bara beredd att betala vad det kostar och beviljas lån så är det inget problem att ta sig in på den marknaden. Till och med i storstäderna där bostadsbristen är som värst går det bra att ta sig in om man kan betala.

Problemet uppstår för dem som av olika skäl inte kan eller vill köpa sin bostad. För dem återstår hyresmarknaden och där är konkurrensen stenhård, särskilt i storstäderna där efterfrågan är störst.

Är man beredd att betala dyrt går det att sig in på hyresmarknaden. Det lilla byggande av hyresrätter som sker består främst av dyra, fashionabla hyreslägenheter. Men mindre, billigare hyreslägenheter är idag en bristvara. Det anses inte lönsamt att bygga sådana lägenheter.

Regeringen har avvecklat allt stöd för byggande och resultatet är tyvärr att bara egna hem, bostadsrätter och dyrare hyreslägenheter byggs. Det lilla bestånd billigare hyresrätter som byggs står främst allmännyttan för.

Marknaden skulle lösa problemen, men marknaden ser inte till människornas behov utan enbart till lönsamheten. Resultatet är att problemen har förvärrats.

Vi måste nu politiskt jobba för fler hyresrätter till rimliga hyror!

Här är några saker som vi behöver göra:

1. Statlig stimulans för byggande av billiga hyresrätter, då blir det mer lönsamt att bygga.

2. Försvåra ombildningar av hyresrätter till bostadsrätter. Regeringen har gjort det lättare att ombilda vilket har bidragit till att antalet hyresrätter krympt under senare år.

3. Ta bort den skattemässiga diskrimineringen av hyresrätten vilket gör att hyresgästerna beskattas betydligt hårdare än ägare av egna hem.

4. Underlätta byggande av studentlägenheter och göra det billigare att bo där.

5. Boende i studentkorridor är inte likvärdigt med boende i egen lägenhet. Därför måste beskattningen ändras till studenternas fördel.

6. Stoppa utförsäljningar av allmännyttan! Privatisering leder till att ännu fler ombildningar av hyresrätter till bostadsrätter sker och att ännu färre hyresrätter och studentlägenheter byggs.

7. Gör byggprocessen snabbare och billigare! En effektivare planprocess och industrialiserat byggande kan bidra till detta.

8. Öka statens och kommunernas myndighetskontroll för att motverka byggfusk, kartellbildningar och skattefusk.

9. Värna de hyresrätter som finns genom att renovera och modernisera dem, då håller de längre. Fördelen med det äldre beståndet är att hyrorna är relativt låga jämfört med nybyggda hyreslägenheter. Statligt stöd i kombination med krav på hyresvärdarna kan åstadkomma det.

10. Slå fast att bostaden är en social rättighet och därmed ett offentligt ansvar. Ansvaret kan inte lämnas över till marknaden!

Hillevi Larsson, Riksdagsledamot (s), Civilutskottet

Debatt Hägglund Barnfattigdom

2010-08-03T04:39:00.000-07:00

Riksdagsdebatt om regeringens ekonomiska familjepolitik tisdag 29 juni 2010

Anf. 66 Socialminister GÖRAN HÄGGLUND (kd):
Fru talman! Matilda Ernkrans har frågat mig om jag anser att regeringen lever upp till sitt eget familjepolitiska mål och om jag avser att vidta några ytterligare åtgärder för att uppnå målen. Monica Green har frågat äldre- och folkhälsoministern om hon avser att vidta några åtgärder som minskar barnfattigdomen. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på denna interpellation. Hillevi Larsson har frågat mig om vad jag och regeringen gör åt den växande barnfattigdomen samt hur jag och regeringen kan stödja föräldrarna för att förbättra de ekonomiska villkoren för barnen. Dessutom ställs frågan om jag kan verka för att mildra konsekvenserna av förd politik för sjuka och arbetslösa föräldrar så att politiken inte går ut över barnen.
Vad gäller barnens situation har vi i Sverige ett väl utvecklat stöd till barn och deras familjer, och barns ekonomiska situation är en viktig fråga för regeringen. Den ekonomiska familjepolitiken bidrar till att ge alla barnfamiljer förbättrade förutsättningar för en god levnadsstandard. De behovsprövade stöden, till exempel bostadsbidraget, är direkt riktade till de hushåll som har de lägsta inkomsterna. Även barnbidraget verkar inkomstutjämnande och kommer familjer i ekonomiskt utsatta hushåll till del.
För barnhushållen utgjorde den ekonomiska familjepolitikens förmåner i genomsnitt 11 procent av den disponibla inkomsten 2009. Störst påverkan har familjepolitiken på ensamhushållen. Exempelvis utgjorde familjestöden 27 procent av den disponibla inkomsten för ensamstående med två eller flera barn under 2009, och knappt hälften av dessa hushåll fick bostadsbidrag någon gång. Utöver familjepolitiken har även utvecklingen av barnomsorg och skatter stor påverkan på barnfamiljernas ekonomiska levnadsstandard.
Av särskilt intresse är utvecklingen av andelen hushåll med låg ekonomisk standard, vilken regeringen följer kontinuerligt. Därför redovisar regeringen varje år andelen med låg ekonomisk standard i budgetpropositionen. Regeringen har dessutom gett Försäkringskassan i uppdrag att redovisa och analysera utvecklingen inom den ekonomiska familjepolitiken. I denna rapportering ingår andelen ekonomiskt utsatta som en betydelsefull del. För att utveckla analysen har Försäkringskassan kompletterat det nuvarande måttet på låg inkomststandard med absoluta mått. Absoluta mått visar vad man kan konsumera med sin inkomst oberoende av andras inkomster, medan ett relativt mått visar hur din inkomst förhåller sig till andras.
Försäkringskassan presenterade i början av juni sin rapport som visar utvecklingen av den ekonomiska familjepolitiken och dess effekter. Ett sätt att mäta låg ekonomisk standard är hur många hushåll som har inkomster som ligger under riksnormen – alltså när man kan få ekonomiskt bistånd. Av samtliga barnhushåll hade 7 procent disponibla inkomster under riksnormen i upp till ett år under perioden 2004–2008, medan bara knappt 1 procent hade haft så låga inkomster under hela perioden. För ensamstående med barn var motsvarande siffror 12 procent ett år och drygt 1 procent för hela femårsperioden.
Under 2009 fanns det 138 000 barn i de 237 000 hushåll som någon gång fick ekonomiskt bistånd. Naturligtvis borde inga barn behöva växa upp med låg ekonomisk standard, men de allra flesta upplever alltså detta under en begränsad period av sin barndom. Det var 25 000 hushåll med barn som fick ekonomiskt bistånd under minst tio månader 2009. Av de ensamstående kvinnorna med barn var det 22 procent som fick ekonomiskt bistånd någon gång under 2009. Det är en återgång till 2004 års nivå. Som lägst har andelen med disponibel inkomst under riksnormen legat på 19 procent 2007.
Men faktum kvarstår: Barnfamiljernas viktigaste inkomstkälla är förvärvsarbete, vilket innebär att åtgärder som skapar bättre förutsättningar för arbete är den viktigaste åtgärden för att möjliggöra en god ekonomisk standard. Här är drivkrafter för arbete en viktig del, och regeringens satsningar inom skatteområdet är av stor vikt för att göra det mer lönsamt att arbeta. Det är viktigt att förhindra en långvarig frånvaro från arbetsmarknaden, men under såväl långa som korta perioder finns de sociala trygghetssystemen där som stöd.

Då Monica Green, som framställt en av interpellationerna, anmält att hon var förhindrad att närvara vid sammanträdet medgav andre vice talmannen att Eva-Lena Jansson i stället fick delta i överläggningen.

Anf. 67 HILLEVI LARSSON (s):
Fru talman! Jag tycker att svaret handlar rätt så mycket om statistik som ska visa att det inte har blivit värre. Men samtidigt kommer det oroande tecken från många håll. Jag nämnde i min interpellation Rädda Barnens rapport som visar att barnfattigdomen under den senaste mandatperioden, de senaste fyra åren, har ökat, från 225 000 fattiga barn till ungefär 350 000 fattiga barn. Detta går åt alldeles fel håll.
Jag tror att det blir lite förenklat om man bara tittar på det som kallas för ekonomiskt bistånd. Man får även titta på de barn som har sjuka och arbetslösa föräldrar som de facto har fått en betydligt försämrad levnadsstandard. Man kan se att både socialbidragen och utbetalningen från a-kassan har ökat. I nio av tio kommuner har utbetalningarna av socialbidrag ökat. Vi har i dag massarbetslöshet. Arbetslösheten har ökat från 5 procent till över 9 procent. Det är klart att detta drabbar alla de barn som lever i dessa familjer.
Det går säkert att hitta olika statistik. Men jag tror att det är farligt om man säger att det inte finns något problem, för det är alldeles för många barn som lever i fattigdom, och det har faktiskt blivit fler.
Det viktiga är nu att gå vidare och se vad vi nu kan göra för att hjälpa dessa barn. Det som är tragiskt är att barnen drabbas av föräldrarnas situation, och barnen kan faktiskt inte hjälpa att familjen har hamnat i en ekonomisk knipa.
Man kan säga att barnfattigdomen är ett dubbelt problem. Den ena delen är det självklara att familjen har svårt att få ekonomin att gå ihop. Det kan till och med vara så att man ibland inte kan äta sig mätt utan att barnen får äta extra mycket i skolan eller i förskolan, och på helgerna kan det vara ganska knappt. Man kan till och med bli beroende av välgörenhet. Det är självklart den ena sidan av saken, alltså att få det mest grundläggande att fungera.
Den andra delen är den relativa fattigdomen. Det handlar om att klyftorna växer mellan olika barn. Då blir det en känsla av utanförskap. De andra barnen som man känner har råd att åka på semester. I skolan har de råd att vara med på utflykter, fester och resor där det ofta är dolda avgifter. Vanligtvis är det inte så höga avgifter men tillräckligt höga för att en familj som är fattig faktiskt tvingas låta barnen stanna hemma vid sådana aktiviteter. Det blir då ett stort utanförskap.
Det är viktigt att vi nu inriktar oss på vad vi kan göra för att hjälpa dessa barn. Målet måste vara att föräldrarnas ekonomiska knipa inte ska gå ut över barnen. I viss utsträckning gör den naturligtvis det. Men vi kan försöka att från samhällets håll se till att man ändå försöker värna barnen så långt det går.
Det gäller bland annat barn till arbetslösa och sjuka. Kan man inte på något sätt försöka hjälpa dessa familjer ekonomiskt? Det handlar om barnomsorg på obekväm arbetstid som skulle underlätta inte minst för ensamstående föräldrar. Det handlar om de deltidsarbetslösa, inte minst många kvinnor, som har svårt att försörja sig. Det handlar om de skuldsatta föräldrarna. Det handlar om underhållsstöd. Det handlar om att man skulle kunna ha förbud mot avgifter i skolan. Det är några exempel. Jag tycker att det är viktigt att vi nu inriktar oss på vad vi kan göra för att hjälpa barnen.

Anf. 68 EVA-LENA JANSSON (s):
Fru talman! Jag tackar för svaret på Monica Greens interpellation. Hon är dess värre förhindrad att närvara eftersom hon deltar i Nordiska rådets verksamhet, och den här veckan skulle det inte ha varit några interpellationer. Vi har fått lite sena svar.
Monica Green ställde från början en interpellation till Göran Hägglund. Men hon fick svaret att det var Maria Larsson som skulle besvara interpellationen. Men sedan hamnade den hos Göran Hägglund i alla fall.
Omkring en kvarts miljon barn i Sverige växer upp i fattiga familjer där brist på pengar är ett ständigt problem. Det handlar om familjer som kämpar för att få tillvaron att gå ihop, utan marginaler till något utöver det allra nödvändigaste. Andelen barn i hushåll med ekonomiskt bistånd har ökat. Barnfamiljer vräks från sina bostäder, och allt fler hamnar hos kronofogden.
Ur ett barnperspektiv är det allvarligt att andelen barnhushåll med låg ekonomisk standard ökar eftersom det innebär en risk för stora både sociala och ekonomiska problem. Om inget görs för att vända utvecklingen är det stor risk att barnfattigdomen totalt kommer att öka och att också klyftorna kommer att vidgas ännu mer. Självförtroendet och framtidstron kan minska hos barn som upplever att det är stor skillnad mellan de möjligheter som de själva har och vad andra barn kan göra. Detta är något som vi har sett bevis på bland annat i boken Jämlikhetsanden där man pekar på att alla mår mycket bättre i ett jämlikt samhälle och att ju större klyftor som vi får i samhället, desto sämre mår alla. Man har redovisat att 23 000 barn inte kommer att kunna läsa vad som står på tavlan i skolan. Anledningen är inte att de inte kan läsa utan att deras föräldrar inte har råd att köpa glasögon till dem – i Sverige 2010. För en del låter detta helt främmande, men så ser situationen faktiskt ut. Det har redovisats i rapporter att föräldrar även avstår från att ta ut läkemedel i den omfattning de behöver därför att de inte har pengar så det räcker.
”Regeringen avser nu att ändra definitionen av barnfattigdom så att färre barn enligt statistiken blir fattigare. Detta påverkar självfallet inte barnens situation utan är bara till för att regeringen ska komma i bättre dager.” Detta skriver Monica Green i sin interpellation, och hon ställer frågan: ”Avser statsrådet att vidta några åtgärder som minskar barnfattigdomen?”
Sedan läser man svaret, och mycket av det som står där är en redovisning av hur situationen ser ut i dag. Det handlar om bostadsbidrag och om barnbidrag, som verkar inkomstutjämnande. Jag vill säga att barnbidrag är en generell välfärd, och det säger vi att alla ska ha. Det är inte bara för dem som lever i fattiga familjer. Regeringen pekar på familjestöd och olika saker, men egentligen kan man säga att den konstaterar fakta.
I sista avsnittet kommer regeringen fram. Vad är lösningen? Vad är åtgärden? Vad ska man göra? Jo, att öka drivkraften för arbete är viktigt, och man satsar på skatteområdet för att det ska vara mer lönsamt att arbeta. Trösten för dem som är arbetslösa och sjuka är alltså att de får lägre ersättning, och jag som har ett välbetalt uppdrag får skattesänkningar – så att de fattiga förstår att de inte borde vara fattiga utan verkligen borde ta sig i kragen och söka jobb. Nu när det är nästan 10 procents arbetslöshet och ungdomsarbetslösheten är Europas högsta är svaret att drivkrafterna måste öka för att fattiga inte ska vara så fattiga.
Fru talman! Detta tror jag inte är lösningen på problemet att vi har en ökad barnfattigdom. Jag tror att man måste se det ur ett mycket bredare perspektiv. Om människor som är arbetslösa inte kan få hjälp till exempelvis komvuxstudier eller arbetsmarknadsutbildningar för att komma vidare, eftersom regeringen har valt att skära ned på detta och samtidigt sänka ersättningen, gör inte det barnfamiljer mindre fattiga. Det gör inte att de får mindre drivkrafter. Jag har svårt att tro att det finns föräldrar som frivilligt avstår från att köpa glasögon till sina barn bara för att de inte har tillräckligt med drivkraft för att skaffa jobb.
Jag önskar ett förtydligande av statsrådet Hägglund i den fråga Monica Green har ställt. Den är berättigad.

Anf. 69 MATILDA ERNKRANS (s):
Fru talman! Jag ska ta ministern med till ett samtal vid ett köksbord för några veckor sedan.
En av personerna runt bordet säger gång på gång att han vill kunna arbeta. Han vill kunna försörja sig själv och sin familj. Han säger att han aldrig trodde att en sjukdom skulle kunna förändra hans liv så mycket. Han återkommer till tiden innan han var sjuk och hur han faktiskt tittade lite snett på dem som var sjukskrivna. Han tänkte för sig själv: Den där ser inte ut att vara sjuk. Han borde väl kunna jobba.
Det var då, före hans egen kamp mot sjukdom och före hans kamp för att komma tillbaka till ett jobb. Nu vet han hur svårt det är, hur många bakslag han har mött och hur han har ansträngt sig. Han är fortfarande fast besluten – det ska gå. Självklart ska han kunna jobba någon gång, åtminstone halvtid. Men nu är hans dagar i sjukförsäkringen slut. Han har nått den absolut sista dagen. Han har insett att det nu inte spelar någon roll hur sjuk han är och vilken plan eller rehabilitering han har i gång, för dagarna är slut. Han vet inte om han orkar mer, men han måste för barnens skull. Barnen har redan fått försaka så mycket. Nu blir det ännu tuffare.
Mannen framför mig vid köksbordet såg på mig och sade: Det här är inte rimligt. Det här är inte vårt Sverige.
Det här är ditt land, Göran Hägglund. Det är ministern och den här alliansregeringen som har skapat den verklighet mannen berättade om vid köksbordet för några veckor sedan. Det står i djup kontrast till den färdriktning jag vill ta Sverige i. För mig har nämligen minskade klyftor ett egenvärde för samhället och för oss alla. Det får oss att må bättre. Också den som har det bra vinner på ett samhälle där klyftan ned till den som har det jobbigare är så liten som möjligt. Det blir tryggare, och det blir bättre.
Sedan 2008 gäller målet för den ekonomiska familjepolitiken att den ska bidra till att ge goda förutsättningar för en god ekonomisk levnadsstandard för alla barnfamiljer. Har alliansregeringen nått upp till sitt eget mål? Jag skulle vilja svara nej, och jag tycker att de svar vi hittills har fått här i kammaren av Göran Hägglund understöder det. Familjer och barn har fått betala ett högt pris och har drabbats hårt av krisen. Det har blivit tuffare att ha barn i Sverige.
Det har blivit mindre i plånboken för dem som vårdar sjuka barn och för dem som är föräldralediga. Dessutom får föräldralediga betala högre skatt än de som jobbar. Det ska uppenbarligen inte löna sig att ta hand om sina egna, små barn. VAB-intyget misstänkliggör en hel föräldrageneration och skapar en osäkerhet: Om jag nu är hemma och vårdar mitt sjuka barn, kommer jag då att få den ersättning jag har rätt till?
Barn till sjuka och arbetslösa har fått se sina föräldrars kamp. Det handlar inte bara om kampen tillbaka till ett arbete eller kampen för att bli frisk utan också om kampen för att få pengarna att räcka till. Jag har i den valrörelse som är i gång redan träffat många ungdomar som vittnar om klumpen de bär i magen för att de vet att deras mamma eller pappa närmar sig en utförsäkringsdag. Jag tycker inte att det är rimligt.
Som Hillevi Larsson väldigt bra beskrev har barnfattigdomen ökat i Sverige under de senaste fyra åren. Den har enligt Rädda Barnen ökat med närmare 50 procent. Det finns i dag, under regeringens fjärde regeringsår, 350 000 fattiga barn i Sverige. Klyftorna ökar, och vardagen hårdnar. Det är inte bara för de föräldrar och barn som uppenbart drabbas utan också för var och en av oss som lever i ett land som taktfast byggs otryggare och svagare.
Är detta god ekonomisk levnadsstandard för alla barnfamiljer, Göran Hägglund? Det här är verkligheten. Vad är ditt svar?

Anf. 70 Socialminister GÖRAN HÄGGLUND (kd):
Fru talman! Den fråga vi just nu diskuterar är mångfasetterad, vilket de olika inläggen har speglat, och den handlar ytterst om de ekonomiska förhållanden under vilka barn får möjlighet att växa upp. Det finns en grupp barn som växer upp under knappa ekonomiska omständigheter, och det påverkar givetvis deras liv i väldigt stor utsträckning – både i jämförelse med kamrater som är mer lyckligt lottade och när det gäller den faktiska situationen.
Det är någonting som beskrivs genom de olika begrepp jag har försökt resonera en del kring. Det handlar om relativ fattigdom, alltså min egen ekonomiska standard i förhållande till andra, och det som är absolut fattigdom. Det gäller förstås att arbeta medvetet på båda dessa områden för att minska gapet, glappet och skillnaderna så att vi har ett sammanhållet samhälle.
Det finns betydande problem, och det är självklart så att dessa problem förstärks när Sverige precis som övriga delar av världen genomgår en ekonomisk kris med den kraft vi har kunnat se under de senaste två åren. Det slår mot kommuners ekonomi och gör att de kanske inte har råd att ha lika många anställda som tidigare, och det slår mot företag som i sin tur säger upp personer. Detta minskar skatteintäkterna för kommunerna, och man hamnar i en problematisk situation.
Regeringen har försökt motverka detta, bland annat genom att sänka skatten för människor, vilket gör det möjligt för fler att kunna leva på sin egen lön. Ett vårdbiträde har 1 480 kronor mer i plånboken efter skatt per månad, och en metallarbetare har 1 680 mer per månad. Det handlar dock inte bara om det, utan det handlar också om att erbjuda fler vägar in på arbetsmarknaden. Därför har vi förstärkt nystartsjobben, och vi har skapat fler platser på yrkeshögskolan och yrkesvux. Vi har gett mer stöd till arbetslösa genom coachning, fler praktikplatser, mer av kompetensutveckling och utbildning för arbetslösa. Det är för att man ska kunna använda den olyckliga tid av arbetslöshet som uppkommer för att gå vidare.
Det är förstås också extremt viktigt att vi har en samhällsekonomi som är i balans och en arbetsmarknad som fungerar. Där har regeringen tagit ansvar på ett sätt som låter tala om sig vida kring. För att dämpa fallet i kommuner och landsting har vi också gjort massiva resurstillskott till dessa sektorer för att de ska kunna stå starka.
Utöver detta finns en rad åtgärder, som till exempel förstärkning av flerbarnstilläggen. Det spelar väldigt stor roll för – det ligger i sakens natur – barnfamiljerna.
Jag säger inte det här för att relativisera problemen utan för att skapa ett visst perspektiv. År 1999 var andelen ensamstående kvinnor som uppbar ekonomiskt bistånd någon gång under året 30 procent, år 2004 var andelen 22 procent och vi befinner oss på den nivån nu också efter att vi, som vi hoppas, har genomlevt det sista av finanskrisen.
Jag säger inte att inte mer behöver göras, men vi behöver ha lite perspektiv på det här. Och det är klart att varje enskilt barn som inte upplever att det kan leva under trygga ekonomiska omständigheter är ett misslyckande för samhället. Därför måste vi ständigt göra vårt yttersta för att på olika sätt bidra till att skapa så stabila och goda ekonomiska förutsättningar som möjligt.

Anf. 71 HILLEVI LARSSON (s):
Herr talman! Det är klart att de som har heltidsjobb, speciellt om det är båda föräldrarna, har det ganska bra i dag. Visserligen äts inkomsten upp i andra änden av höjda kostnader för bilförsäkring, a-kasseavgift, mediciner, läkarbesök och hyror till följd av regeringens bostadspolitik. Men även om man väger in de här kostnaderna klarar man sig i de flesta fall, speciellt om man har goda löner. Då får man också en större skattesänkning ju högre lön man har.
Problemet är de barn som inte befinner sig i sådana familjer. Många barn har ensamstående föräldrar, arbetslösa och sjuka föräldrar. Tyvärr är regeringens enda svar, och även svaret på den här interpellationen, att för att hjälpa de barnen ska man göra det ännu mer lönsamt att arbeta, det vill säga att man sänker skatten ännu mer, speciellt för dem som tjänar bra.
Jag tror att drivkraften redan finns väldigt stark i de här familjerna att kunna försörja sig. Problemet är att arbetslösheten har ökat, kanske inte enbart till följd av den här politiken, men man kan i alla fall se att den inte har gjort läget bättre. Och det är fler barn i dag som befinner sig i en utsatt ekonomisk situation.
Det är då jag ifrågasätter att lösningen på det här problemet är att gå vidare med ytterligare skattesänkningar, så att skillnaden mellan de barn som lever i familjer där föräldrarna har det bra ekonomiskt och de fattiga familjerna växer. Jag tror inte att det gynnar barnen. Därför tycker jag att man måste gå in och hjälpa de här speciella familjerna i den situation som de i dag befinner sig i och inte bara måla upp en drömvärld där alla ska få jobb och klara sig bättre ekonomiskt.
Dessutom handlar det inte bara om skatterna för dem som arbetar. Vi har väldigt många deltidsarbetslösa kvinnor. Den dominerande delen av de deltidsarbetslösa är ju kvinnor, många av dem dessutom ensamstående föräldrar. För dem är det mycket viktigare att få rätt till heltid än den här skattesänkningen, som dessutom är ganska liten om man har en låg inkomst. Här har regeringen inte gjort någonting för att garantera rätten till heltid. Det är en diskriminering av en stor del av Sveriges befolkning. Det här drabbar inte alls män i samma utsträckning.
Dessutom har regeringen tagit bort möjligheten att deltidsstämpla. Det innebär att många kvinnor ställs inför en svår situation som innebär att de för att över huvud taget kunna klara sig ekonomiskt måste säga upp sig från sitt deltidsjobb, därför att arbetsgivaren inte ger dem heltid. Det är inte bra för vare sig arbetslinjen eller barnen att man riskerar att bli heltidsarbetslös. Och så länge som man inte ställer krav på att arbetsgivarna ska erbjuda rätt till heltid är det kvinnorna som får ta smällen och även barnen i de familjerna. Där är något konkret som man skulle kunna göra för många familjer i ett utsatt läge, inte minst ensamstående.
Visst, det är bra med flerbarnstillägget, men det är väldigt lite pengar det handlar om. Och många ensamstående föräldrar har bara ett barn men ändå en väldigt svår ekonomisk situation.
När det gäller bidragen till kommuner och landsting drog regeringen först undan pengar men tillförde sedan pengar, och nu har man fryst anslagen. Räknar man ihop det här har kommunerna och landstingen i dag stora ekonomiska behov. Därför tycker jag att man skulle prioritera att skjuta till mer pengar framför att gå vidare med ytterligare stora skattesänkningar.

Anf. 72 EVA-LENA JANSSON (s):
Herr talman! Jag tycker inte att jag fick något riktigt svar av statsrådet. Jag ställde frågan vad man faktiskt vill göra för den kvarts miljon barn som växer upp i fattiga familjer. Svaret kan väl inte vara att om föräldrarna bara får det lite sämre kommer det nog att lösa sig för barnen.
Herr talman! Det är inte den finansiella krisen som har sänkt ersättningen för de sjuka och arbetslösa. Det är inte den finansiella krisen som valt att inte förstärka välfärden i den omfattning som krävs. Det är inte den finansiella krisen som har valt att lägga skattebidrag på städning i stället för att satsa på mer arbetsmarknadsutbildning och mer komvuxplatser. Det är regeringen som är ansvarig.
I dag skriver Aftonbladet om Lena Nyman. Hon kan inte tvätta håret själv, och hela kroppen skriker av smärta. Hon har förlorat en tusenlapp i månaden sedan 2006. Hur blir hon friskare av det? Det kan inte jag begripa.
Precis som Hillevi Larsson redovisade har en del par som jobbar och är friska tjänat lite mer på politiken, i alla fall ekonomiskt. Men den som har levt i ett ojämlikt samhälle vet att alla drabbas förr eller senare. Ingen mår bra av att bo i ett ojämlikt samhälle utan alla mår sämre.
Att se hur människor far illa, dag ut och dag in, gör inte mig lyckligare. Om inte barngrupperna minskar, om barn som går i skolan inte har råd med glasögon därför att deras föräldrar är så fattiga, om de inte har råd att ta ut mediciner under den tid som de behöver göra det därför att föräldrarna har det dåligt ställt blir det inte bättre för att jag har fått stora skattesänkningar. Det ökar inte mina drivkrafter.
Som jag sade i går, herr talman, vill jag ha ett solidariskt samhälle. Jag vill inte ha ett välgörenhetssamhälle där vi får ha TV4-galor för fattiga barn i Sverige. Vi har ju bestämt att vi ska ha ett välfärdssystem där vi ser till att fördela från var och en efter förmåga och till var och en efter behov. Då måste vi ha råd, tid och vilja att se även dem som inte befinner sig på solsidan och inte säga: Vi bryr oss inte om dem, utan att om vi satsar på dem som redan har det bra kommer de andra att förstå att resa på sig, ta sig i kragen och bli friska och få arbete. Trots att arbetslösheten är nästan 10 procent kommer det att bli fler jobb bara för att de sjuka och arbetslösa fått det sämre, bara för att barnfattigdomen ökar.
Det var därför jag ställde frågan: Vad är egentligen regeringens svar på Monica Greens interpellation? Avser statsrådet att vidta några åtgärder för att minska barnfattigdomen? Jag kan inte se det någonstans i svaret. Att regeringen kontinuerligt följer andelen hushåll med låg ekonomisk standard är säkert intressant, men det är inte speciellt roligt för de familjer som tvingas leva i fattigdom att regeringen bara följer det kontinuerligt.
Om man vill göra någonting kan man agera, och Göran Hägglund har faktiskt varit socialminister i snart fyra års tid. Då måste man vara tydlig med vad man önskar och vill göra. Hur vill man åstadkomma att de här barnfamiljerna får det bättre, och framför allt hur säkerställer man att barn inte drabbas av regeringens politik?
Herr talman! Jag kan tyvärr inte höra någonting från statsrådet som gör mig lugn eller lite mindre otrygg med den utveckling som vi har sett med fler barn som lever i fattiga familjer. Men jag önskar och hoppas att statsrådet ändå ska kunna komma med ett tydligt svar på om det finns någonting som han vill göra för att åstadkomma minskad barnfattigdom.

Anf. 73 MATILDA ERNKRANS (s):
Herr talman! En god ekonomisk levnadsstandard för alla barnfamiljer, Göran Hägglund, är ett beslut som du i regeringen tillsammans med den borgerliga riksdagen har fattat ska gälla i Sverige som land. Jag tycker att du är svaret skyldig på hur du under dina fyra år vid makten har sett till att det är en god ekonomisk levnadsstandard för alla barnfamiljer. Jag skulle vilja hävda att det är precis tvärtom.
Precis som Eva-Lena Jansson var inne på är det inte den ekonomiska krisen som har sänkt ersättningen för vård av sjuka barn och för föräldralediga. Det är inte den ekonomiska krisen som har satt en sista dag i sjukförsäkringen. Det är inte den ekonomiska krisen som har infört VAB-intyg eller vårdnadsbidrag.
Det här är en verklighet för familjer och barn som den borgerliga alliansregeringen själv har beslutat om och applåderat i den här kammaren. Jag skulle vilja hävda att det man har lyckats skapa snarare är ett Bidrags-Sverige. Socialbidragen ökar i nio av tio kommuner. Hillevi Larsson beskrev det tidigare i bättre ordalag. Regeringen har dessutom infört ett rent vårdnadsbidrag på området med 3 000 kronor i månaden.
Minister Hägglund är ju känd för att skoja till det hela lite grann, så jag tänkte att jag skulle skoja till det lite här i kammaren också men med ett djupt allvar. Jag vill nämligen i debatten komma ned på det som är vardag – det som blir vardag i högeralliansens Sverige. Jag gjorde det tidigare med samtalet från köksbordet, och jag gör det nu genom att skoja till det lite.
I Kristdemokraternas Sverige skulle inte jag och ministern ha stått här i dag i kammaren. Det skulle bara ha varit den manlige ministern här, med så där en 80 000–90 000 kronor i månadslön. Jag skulle ha varit hemma med mina barn för så där en 3 000 kronor i månaden. Jag har två barn, så under de senaste tio åren skulle jag ha varit hemma i minst sex år med kristdemokratisk politik. Jag kanske skulle ha varit hemma ännu mer. Det här med barn är ju det som jag är bra på, så jag hade kanske önskat mig ett barn till.
Klyftorna hade varit stora mellan mig och Hägglund – 80 000–90 000 kronor i månaden mot 3 000 kronor. Men det är inte bara det. I Kristdemokraternas land får inte alla gifta sig, men alla får väl skilja sig om jag har förstått det rätt. Så vad hade hänt om kärleken hade tagit slut? Jag hade nog fått ta hand om barnen. Jag är ju deras trygghet. Men som ensamstående mamma skulle jag inte ha getts något extra engagemang från Göran Hägglund – ingenting faktiskt. Något jobbskatteavdrag skulle jag inte heller ha fått del av, för jag hade ju inte jobbat. Jag hade varit hemma och tagit hand om barnen.
När det handlar om god ekonomisk levnadsstandard för alla barnfamiljer, Göran Hägglund, är det här din verklighet. Detta är ditt Sverige. Det här är dina beslut som du har varit med och skapat och som du borde kunna ta ansvar för. Är det här den framtid som du ser framför dig? Vill du stå här i kammaren tillsammans med andra män, ungefär likadana som du?
Jag tror inte på en sådan framtid. Jag tror att det gör Sverige svagare och debatten i den här kammaren fattigare. Jag tror att Sverige som land och alla vi som bor och lever här har någonting att bidra med. Om Sverige ska klara konkurrenskraften runt om i världen måste vi ta till vara varje människas talang. Det gör man inte i Kristdemokraternas Sverige, och det gör man definitivt inte i högeralliansens Sverige. Det ser man om man tittar på vad som har hänt med familjer och barn.
Det handlar om god ekonomisk levnadsstandard för alla barnfamiljer. Vad är ditt svar? Vad har du gjort och vad tänker du göra?

Anf. 74 LARS U GRANBERG (s):
Herr talman! Jag vill ge mig in i debatten om den fattigdom som ökar i vårt land och ge en bild av en grupp till. Vi har diskuterat dem som är sjuka med flera. Vi ska till den gruppen också föra dem som är funktionsnedsatta. Det kan röra sig om att man har ett barn som är funktionsnedsatt. Det kan röra sig om att man har föräldrar som är funktionsnedsatta. Man kan drabbas exceptionellt hårt av den förda politiken.
På vilket sätt då? Det har nämnts tidigare i debatten att socialbidragen ökar i nio kommuner av tio. Om man har ett barn som är funktionsnedsatt och är berättigad till vårdnadsbidrag samordnas dessa två insatser. Om familjen då hamnar utanför arbete och blir utförsäkrad från sjukförsäkringen hänvisas den till kommunernas försörjningsstöd. I det läget tappar vårdbidraget sitt tillskott till familjekassan.
Man kan säga att gruppen familjer med barn som har funktionsnedsättning och som är berättigade till vårdnadsbidrag också ökar i och med att vi får fler och fler som är berättigade till försörjningsstöd. De är garanterat de som har en av de svåraste situationerna när det handlar om fattigdom.
Det blir ofta separationer. Det finns statliga utredningar som visar att det ofta sker separationer i familjer med funktionsnedsatta barn. Kvinnorna i familjerna har tyvärr med regeringens politik när det handlar om deltidsarbete ofta låg inkomst. Mycket av detta har gjort att de hamnar utanför och i dag återfinns i försörjningsstödskön.
Eftersom jag själv är aktiv i handikapprörelsen vet jag att detta är ett stort problem. Vi som är aktiva där möts dagligen av förtvivlade människor som signalerar att det som var ett stöd nu har blivit en enorm börda eftersom det gör att vårdnadsbidraget slår undan benen och rätten till ett försörjningsstöd – den sista utposten när det handlar om socialt skyddsnät i vårt samhälle.
Där har vi en stor uppgift. Jag väntar fortfarande, precis som mina kolleger, på svar från socialministern. Hur tänker socialministern ta sig an den ökade fattigdomen? Jag gav en bild av en fattigdom som har funnits och som vi hela tiden har ett kollektivt ansvar för att se. Vi måste se till att titta över systemen så att vi får en koordination och att de inte krockar. Men den här gruppen finns där ute bland dem som vill ha ett svar. Vad ska vi göra? Vad gör regeringen åt den ökade fattigdomen?

Anf. 75 Socialminister GÖRAN HÄGGLUND (kd):
Herr talman! Vi ska ta till vara varje människas talang, säger Matilda Ernkrans. Om jag diskret får ge något slags karriärtips är det att avråda från stand-up-karriär. Det var kanske inte någon höjdare, det där.
Vi pratar om oerhört viktiga frågor. Jag tror att det kan finnas skäl att påminna lite grann om vad det är som bygger välstånd och välfärd i ett land. Det är förstås att många människor bidrar till vår gemensamma försörjning för sin egen del och för att bygga Sverige starkt genom arbete. Det var misslyckandet på det området som ledde till att vi fick ett regeringsskifte 2006. Människor var trötta på en regering som inte tog frågan på allvar och som inte trodde att det skulle komma att spela någon roll för utslaget i valet. Människor reagerade och sade att det måste bli en ändring. Vi måste få en ny politik som leder till att fler människor får en möjlighet att försörja sig själva och genom det också större skatteintäkter för att kunna genomföra förbättringar på många betydelsefulla områden.
När den nya regeringen tillträdde genomförde den många viktiga saker. Under åren har det gjorts förbättringar när det gäller psykiatrin. Det är en grupp som har varit utsatt för tuffa ekonomiska förhållanden under långa tider och som har varit bortglömd. Det har gjorts förbättringar för människor som har stått i evighetslånga vårdköer, för att förstärka för många äldre genom skattesänkningar, genom att öka det ekonomiska utrymmet för löntagare och genom att ta itu med frågor som hade långhalats tidigare, till exempel i form av en tandvårdsreform. Det finns också många, många andra saker som jag skulle kunna nämna här. Jag tror att det är viktigt att ha denna grund klar för sig.
Sverige har, vilket jag tycker att det finns skäl att påminna om eftersom mina motdebattörer ständigt glömmer bort det, gått igenom den värsta ekonomiska krisen sedan 30-talet. Jag vet att ni tycker att det är tjatigt när man säger det. Men om man tror att detta kan inträffa utan att det får några som helst konsekvenser för ett land är man att gratulera till en enastående hårdnackad inställning gentemot verkligheten. Det påverkar faktiskt vårt land. Det påverkar kommunernas möjligheter att bibehålla antalet sysselsatta. Det påverkar exportindustrins möjligheter att erbjuda jobb. Det påverkar underleverantörer och så vidare. Det spelar en roll för ett land.
När detta inträffar spelar det förstås också roll för socialbidragens utnyttjande. Allt fler människor hamnar i en situation där de behöver stöd. Jag har beskrivit här hur det tycks som om utvecklingen har vänt för ensamstående mammor. Vi ligger nu på samma nivå som vi gjorde 2004 – väsentligt bättre än vi gjorde 1999 i Sverige. Det är bra; det ska vi vara glada för. Men vi ska verkligen inte vara nöjda, utan här finns mycket att göra ytterligare.
Någon sade här att de inte hade hört någon beskrivning av vad regeringen har gjort. Då undrar jag om det är någon mening med att jag står här och berättar vad vi faktiskt har gjort. Vi kommer självfallet att i budgetsammanhang ytterligare värdera situationen i ljuset av den kunskap som vi har.
Vi har självfallet ingen annan ambition än att se till att alla barn kan växa upp under goda ekonomiska förutsättningar. Det spelar en roll för barnen nu, och det spelar också en roll långsiktigt för barnen.
Vi kommer att pröva varje tänkbar åtgärd för att kunna fortsätta utvecklingen mot att fler får möjlighet att klara sig på sin egen försörjning. De som inte kan arbeta får möjlighet till rehabilitering och återgång. De som ändå inte passar in på arbetsmarknaden för att de har olika funktionsnedsättningarna eller sjukdomar ska naturligtvis ha ett tryggt skyddsnät som finns där. Grunden för det är en ansvarsfull ekonomisk politik.

Anf. 76 HILLEVI LARSSON (s):
Herr talman! Jag minns när vi hade en borgerlig regering på 90-talet. Resultatet av de åren var massarbetslöshet, utanförskap, ökade klyftor och underskott i finanserna. Det är ungefär den utvecklingen vi kan se under den här mandatperioden också. Ända sedan dess har jag som en förklaring till att det gick så illa hört att det inte berodde på regeringens politik utan på den ekonomiska krisen.
Nu får vi höra från ministern att vi hade den senaste så här allvarliga krisen på 30-talet. Då frågar jag mig: Var det regeringens misslyckade politik som orsakade problemen på 90-talet eller var det kris då också? Man får faktiskt bestämma sig.
Jag tycker att svaret handlar väldigt mycket om statistik. Man försöker få fram budskapet att fattigdomen inte har förvärrats för barnen och att det till och med har blivit bättre. Jag tycker att det är oroväckande.
Det borgarna gick till val på handlade om arbetslöshet och utanförskap. Nu när man ser att det faktiskt inte har blivit bättre är lösningen att ändra statistiken, det vill säga sättet att beräkna med statistiken. Dessutom friskförklarar man svårt sjuka människor så att det ser ut som om det är färre som är sjukskrivna.
Det här hjälper faktiskt inte de barn som lever i ekonomiskt utsatta familjer. Det har nyligen kommit siffror som visar att var fjärde ensamstående mamma är fattig. Vi kan se hur allt fler kommer till kyrkan för att få matpaket. Jag tycker att verkligheten tränger sig på. Vi kan inte bara prata om statistik.
Nu önskar jag att ni kommer med konkreta åtgärder för de barn som befinner sig i den här utsatta situationen. Man kan inte bara komma med åtgärder för de barn som faktiskt har det bra och tro att det ska leda till att de fattiga barnen automatiskt får det bättre. Vi måste även hjälpa folk direkt i dag.
Jag vill avsluta med att önska alla en glad sommar. Vi ses i valrörelsen!

Anf. 77 EVA-LENA JANSSON (s):
Herr talman! Monica Green konstaterar i sin interpellation att regeringen avser att ändra definitionen av barnfattigdom så att färre barn enligt statistiken blir fattigare. Det kan inte vara lösningen på problemet.
Det finns ett uttryck som lyder: Bären varandras bördor! Jag tycker att det är ganska bra. Det handlar om solidaritet.
Herr talman! Den här regeringen har tagit som sin policy: Åt den som har ska varda givet. Det tycker jag inte alls är lika roligt.
Vi vet att det finns barn i dag i Sverige vars föräldrar inte har råd att köpa glasögon. Vi vet att föräldrar tvingas ställa in deltagande i idrottsevenemang. Barn får inte följa med på utflykter, man kan inte åka och bada och så vidare därför att det kostar pengar, och de här föräldrarna är så fattiga att man inte har råd.
Vi vet att arbetslösheten har ökat och att antalet socialbidragstagare har ökat. Innan man blev regering var regeringens paradgren det så kallade utanförskapet. Man gick till val på att minska det. Det har skenat, och den här regeringen säger att det beror på den finansiella krisen.
Jag är ganska säker på att man kan hantera en ekonomisk kris med en solidarisk politik till skillnad från den orättvisa politik som Göran Hägglund och regeringen har genomfört.
Min fråga till Göran Hägglund blir: Hur kan Göran Hägglund försvara en sådan här politik? Hur kan man vara stolt och säga att vi hade en finansiell kris, och man lät den slå hårdast mot dem som inte hade jobb, mot dem som var sjuka och mot de fattiga barnfamiljerna? Det var de som fick bära bördan, medan jag som tjänade mest skulle bli belönad. Hur kan man säga att man är stolt över en sådan politik, herr talman? Det är för mig en gåta.

Anf. 78 MATILDA ERNKRANS (s):
Herr talman! Jag fick ett råd av Göran Hägglund, och jag kan inte motstå att ge ett råd tillbaka. Jag avråder Göran Hägglund från att aspirera på socialministerposten i framtiden. Där tycker jag faktiskt inte att ministern har varit speciellt lyckad. Han får väl fundera på om han kan göra bättre succé någon annanstans.
Om det nu är krisen eller regeringens misslyckade politik som har åstadkommit dagens verklighet verkar Hägglund få fundera på. Men oavsett det har den här regeringen gjort ett antal val. Man tyckte sig ha råd att sänka skatterna med uppåt 100 miljarder trots att det var en ekonomisk och finansiell kris. Man tyckte uppenbarligen att man inte hade råd att stödja familjer och barn i fattigdom, för då skulle vi inte ha haft det som Rädda Barnen har konstaterat, det vill säga 350 000 fattiga barn i Sverige i dag.
Det är detta det kommer att handla om. Det handlar om det i dag i kammaren och förhoppningsvis under hela valrörelsen. Det handlar om att få den borgerliga regeringen att ta ansvar för den vardag och den verklighet som Göran Hägglund och hans regering har skapat i Sverige i dag. Man kan inte gömma sig bakom finanskriser och annat. Det är faktiskt så att de beslut, framför allt när det gäller den ekonomiska familjepolitiken, som berör barn och familjer fattades innan och oberoende av finanskrisen. Det gäller sänkningarna av ersättningen för vård av sjuka barn och ersättningen till föräldralediga. Utförsäkringarna i sjukförsäkringarna beslutades också innan och oberoende av finanskrisen.
Det finns en annan färdriktning att välja. Vi har redan klara socialdemokratiska och rödgröna besked som handlar om minskade klyftor och en kamp mot barnfattigdomen. Där har vi bland annat ett flerbarnstillägg, ett höjt underhållsstöd och ett höjt bostadsbidrag för ensamstående.

Anf. 79 LARS U GRANBERG (s):
Herr talman! Det kan vara farligt ibland att säga att man har lyckats så bra när man har sanerat den värsta ekonomiska krisen sedan 30-talet. Man kan ju möta någon som var med 1994. Den riksdagsledamoten kan komma in på några ideologiska frågeställningar, till exempel: Vilka ideologiska avkall har den här regeringen gjort under den så kallade saneringen av den ekonomiska krisen?
När vi tillträdde 1994 och började städa efter den regering som hade börjat försöka sanera den ekonomiska krisen gjorde vi enorma ideologiska avkall. Vi gick i full konflikt med LO. När gick Göran Hägglund i full konflikt med Svenskt Näringsliv senast? Vi gick i full konflikt med alla andra. Vi var nere och sparade i den pension som betalas ut till efterlevande barn till föräldrar som omkommit i olyckor. Sådana avkall var vi tvungna att göra, men den krisen nämns aldrig av den nuvarande alliansregeringen.
De säger att de har varit så duktiga, men de har inte gjort ett enda ideologiskt avsteg. Jag kallar det inte för att göra ett ideologiskt avsteg när man som stolt socialminister säger att vi har fått ett privat barnsjukhus som har öppnat en marknad. Där säljs det presentkort på bra vård. Är det att göra ideologiska avkall för att sanera den värsta krisen sedan 30-talet? Nej.
Den socialpolitik som Göran Hägglund har varit ansvarig för innebär att vi har fått presentkortslösningar för barn i hälso- och sjukvården. Men det gäller inte de barn som vi pratar om i den här debatten utan de barn som har föräldrar som har råd att efterfråga detta på en marknad som Göran Hägglund vill ha.
Nej, Göran, ni har inte gjort ett enda ideologiskt avkall. Ta ansvar och säg att den här krisen inte var någonting jämfört med krisen på 90-talet!

Anf. 80 Socialminister GÖRAN HÄGGLUND (kd):
Herr talman! Det är intressant om man gör en poäng av att man har gjort ideologiska avkall, alltså att man har gjort ideologiska avsteg. Är det någon gång som ideologier spelar en roll – det är kanske bäst att förklara för den som inte följer den politiska debatten att ideologier betyder grundläggande värderingar – är det när det är ekonomisk kris. De behövs alltid, men alldeles särskilt behövs de vid en ekonomisk kris eller om man behöver genomgå en tuff saneringsperiod. Du säger att Socialdemokraterna gjorde ideologiska avkall. Det är ett intressant uttalande.
Jag tror inte att det leder särskilt långt att resonera om skuld eller inte historiskt sett, men jag tror att det leder ganska långt att ha en förståelse för den ekonomiska kris som Sverige har genomgått. För en kort tid sedan var IMF:s Peter Doyle här och sade att det är svårt att se vad den svenska regeringen hade kunnat göra bättre för att klara den svenska ekonomin, och det är klart att det är ett betyg som spelar roll. Vi vet att klarar vi inte av att hantera den ekonomiska situationen blir det i första hand de som har de minsta ekonomiska marginalerna som får betala.
Vi har gjort precis så gott som vi har kunnat. Vi har gjort vårt yttersta för att se till att så många människor som möjligt ska ha jobb i Sverige genom en politik som främjar anställning och att behålla arbetskraft, genom att satsa på kommuner och landsting för att de ska kunna ha kvar sina anställda, genom att förbättra med satsningar på framtidsinriktade saker som infrastruktur, forskning och annat och att använda tiden till detta men också genom att ge särskilt stöd till särskilt utsatta, till exempel genom flerbarnstillägget. Här har regeringen gjort betydelsefulla insatser. Allt har säkert inte varit perfekt, men alla internationella jämförelser visar att vi har lyckats bättre än nästan varje annat land.

Överläggningen var härmed avslutad.

IP Barnfattigdom

2010-08-03T04:35:00.001-07:00

Interpellation ang. barnfattigdom inlämnad 10 maj 2010

till socialminister Göran Hägglund (kd)

Barnfattigdomen har tyvärr ökat i Sverige under senare år.

År 2006 var andelen fattiga barn i Sverige 11,9 procent enligt Rädda Barnens undersökningar. Det betyder att 229 000 barn levde i fattigdom. Mellan 2006 och 2010 beräknas barnfattigdomen ha ökat med närmare 50 procent. Detta innebär ca 350 000 fattiga barn nu under regeringens fjärde regeringsår.

Barnfattigdom drabbar särskilt barn till ensamstående föräldrar, långvarigt arbetslösa eller sjuka föräldrar, överskuldsatta föräldrar samt barn i familjer där ett barn har en funktionsnedsättning. Var fjärde ensamstående mamma är i dag fattig, vilket också leder till barnfattigdom i dessa familjer.

Barn i fattiga familjer drabbas ofta av ett utanförskap både på fritiden, eftersom de inte har råd att delta i sociala aktiviteter, och i skolan, där extra avgifter begränsar deras deltagande på till exempel utflykter, skolresor och klassfester.

En del av de fattiga barnen kan inte ens äta sig mätta varje dag, för att familjen inte har råd med lagad mat varje kväll.

De fattigaste familjerna kan bli beroende av välgörenhet för att klara sig. Matpaket från kyrkan har för de mest utsatta blivit ett nödvändigt inslag för att få vardagen att gå ihop.

Denna utveckling är oroande. I en välfärdsstat ska vi kunna garantera att alla barn har en grundtrygghet, ingen ska behöva vara beroende av allmosor för att kunna äta sig mätt!

Samtidigt som barnfattigdomen ökar växer klyftorna mellan barn ur olika grupper. Vi kan se stora skillnader mellan barn med utländsk och svensk bakgrund, barn med ensamstående och sammanboende föräldrar, barn i de fattigaste och rikaste familjerna, barn i rikare och fattigare stadsdelar i storstäderna och barn i rika respektive fattiga kommuner.

Som ett exempel på skillnader mellan kommuner kan nämnas att 30,3 procent av barnen i Malmö är fattiga – högst i Sverige. I den lilla välbärgade grannkommunen Lomma är andelen fattiga barn bara 3,3 procent.

Väl fungerande familjestöd i form av till exempel barnbidrag, föräldraförsäkring, underhållsstöd och bostadsbidrag är betydelsefulla för att minska barnfattigdomen.

Genom att hjälpa föräldrarna hjälper man också barnen. Anständiga ekonomiska villkor för arbetslösa och sjuka är också bra för deras barn. Genom att hävda rätten till heltid för deltidsarbetslösa kan fler försörja sig på sin lön, och då kan de även försörja sin familj. Barnomsorg på obekväm arbetstid möjliggör för fler ensamstående att kombinera arbete och familj, och därmed också försörja barnen. Bättre möjligheter till skuldsanering innebär en chans för överskuldsatta föräldrar att komma igen. Som systemet ser ut i dag tvingas de leva på existensminimum, under socialbidragsnivån, även om de arbetar och får lön. Detta går självklart ut över barnen i dessa familjer.

Mina frågor till socialministern är:

Vad gör socialministern och regeringen åt den växande barnfattigdomen?

Hur kan socialministern och regeringen stödja föräldrarna för att på så sätt förbättra de ekonomiska villkoren för barnen?

Kan socialministern på något sätt verka för att mildra konsekvenserna av förd politik för sjuka och arbetslösa föräldrar så att politiken inte går ut över barnen?

Hillevi Larsson (s)

Riksdagsdebatt Expropriation

2010-08-03T03:40:00.000-07:00

Ersättning vid expropriation måndag 21 juni 2010

Anf. 1 HILLEVI LARSSON (s):
Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till vår gemensamma reservation.
Expropriation kan man säga är att ta egendom från någon, men man gör det i det allmännas intresse. Det är en avvägning mellan olika intressen, å ena sidan den enskilda äganderätten och å andra sidan det allmänna intresset. Det kan handla om alltifrån naturskydd till infrastruktur, telenät, alltså allmänna behov, för det gemensamma bästa.
Det är viktigt att göra denna avvägning på rätt sätt. Det blir inte automatiskt bättre för att man väger över för mycket åt det ena eller det andra hållet, utan det är viktigt att ha balans. Vi tycker att man har gått lite väl långt i den här avvägningen och dessutom inför ett schablontillägg. Tidigare beräknade man marknadsvärdet på den egendom som man tog i anspråk, som man exproprierade.
Enligt det nya förslaget ska man lägga på ett schablontillägg på 25 procent av det beräknade marknadsvärdet. Det är här vi har lite problem. Dessa 25 procent är inte anpassade efter värdet på egendomen, utan det blir mer ju högre marknadsvärde egendomen har. De som redan får mest pengar får ännu mer med det här schablontillägget.
Risken är att de som får in en massa pengar är kommersiella fastighetsägare som har egendomar med höga värden. Det kan gälla fastigheter i storstäder som värderas högt. Det kan till och med handla om juridiska personer som äger fastigheter.
Å andra sidan har vi privatpersoner till exempel på landsbygden där marknadsvärdet på deras egendom kanske inte räknas så högt. Det kan i många fall handla om deras bostadshus. Man rycker undan mattan för deras verksamhet att försörja sig med men även för deras hem. Det är svårt att beräkna det i pengar.
Tyvärr tror jag att det kan upplevas väldigt orättvist om kommersiella aktörer eller sådana som inte har direkt koppling till fastigheten, juridiska personer till exempel, får ut en massa pengar, medan privatpersonerna drabbas väldigt hårt. De får visserligen schablontillägget på 25 procent, men det blir mycket mindre med hänsyn till att den ursprungliga summan är så mycket lägre i och med att en liten fastighet i en liten kommun i Sverige kan ha ett ganska lågt marknadsvärde.
Därför vänder vi oss mot schablontillägget.
Det finns även risk för att det här leder till ökade kostnader för det allmänna. Det finns många viktiga saker som det allmänna måste kunna göra. Det handlar om att skydda orörd natur till exempel, om infrastruktur och så vidare för att tillgodose de allmänna intressena.
I den proposition som ligger till grund för det här ärendet sägs det att det inte blir någon ökad kostnad för det allmänna med schablontillägget. Det ska ske inom nuvarande ramar. Risken är att det i praktiken innebär en nedskärning, att det helt enkelt blir svårt att garantera det allmänna gemensamma bästa. Till exempel framförs av remissinstanserna risken att det kan innebära att det blir mindre pengar till att bevara naturen. Det är allvarligt för miljön och mångfalden.
Lagrådet instämmer i kritiken. Ärendet är inte fullständigt, utan det saknas en del väsentliga delar. En sådan gäller så kallad vinstdelning. Det är en utredning som ligger till grund för förslaget från regeringen. I utredningen för man en diskussion om det, ifall det är ett kommersiellt företag – det kan vara ett företag inom till exempel telefoni – som kommer att tjäna väldigt mycket pengar på att man exproprierar en lantbruksfastighet, är rimligt att lantbrukaren, eller vem det nu är, kan få del av framtida vinster, om det inte bara är till det allmännas intresse utan även genererar vinst. Då skulle man få lite extra ersättning utifrån att den som exproprierar får en stor vinst.
Denna fråga lämnar regeringen därhän. Man lämnar över den till en ny utredning. Det är en stor och väsentlig fråga i sammanhanget, likaså kostnadsersättning inom lantmäteriförrättningar. Det kan bli väldigt dyra processer för den enskilde. Stora kommersiella aktörer klarar det, medan den enskilde kan få det svårt ekonomiskt. Då är det risk att man viker sig för den starka parten därför att man är rädd för att kostnaden springer i väg.
Den här frågan lämnas också därhän. Vi är tveksamma till förslaget på grund av att schablonersättningen riskerar att bli orättvis, att det allmänna får svårare att bevara våra gemensamma intressen och att viktiga delar skjuts fram. Vi vill se de sammantagna effekterna innan förslag läggs fram. Det känns tyvärr som ett hastverk i och med att man inte har kommit med ett fullständigt förslag. Därför önskar vi att man bereder detta noggrannare och kommer tillbaka.

Debatt Björklund OB-dagis

2010-08-02T06:59:00.000-07:00

Svar på interpellation om barnomsorg på obekväm arbetstid 8 juni 2010

Anf. 68 Utbildningsminister JAN BJÖRKLUND (fp):
Fru talman! Hillevi Larsson har frågat arbetsmarknadsministern om han avser att verka för barnomsorg på obekväm arbetstid för småbarnsföräldrar med obekväma arbetstider och om han avser att verka för att i synnerhet kvinnor inte ska tvingas gå ned i arbetstid eller säga upp sig för att barnomsorgen inte är anpassad efter verkligheten. Vidare har hon frågat om ministern avser att vidta åtgärder så att barnen inte ska få sämre omsorg bara för att deras föräldrar arbetar på obekväma arbetstider och åtgärder så att inte enbart familjen, utan även det offentliga, förutsätts ta ansvar för barnomsorg på obekväm arbetstid. Slutligen har Hillevi Larsson frågat vad ministern avser att göra för att tillgodose behovet av barnomsorg på obekväm arbetstid för alla småbarnsföräldrar som behöver det.
Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på den här interpellationen om barnomsorg.
Tillgången till god barnomsorg är en av grundförutsättningarna för att kvinnor och män ska kunna förena arbete och studier med familjeliv. Det är viktigt att såväl förutsättningarna för jämställdhet mellan kvinnor och män förbättras som att familjepolitiken präglas av ett tydligt barnperspektiv. Föräldrar ska också kunna känna sig trygga när det gäller sina barns omsorg, även om de arbetar andra tider än dagtid från måndag till fredag.
Blandningen av lek, lärande och omsorg gör den svenska förskolan uppskattad och unik. Självklart går det inte att bedriva samma pedagogiska verksamhet på kvällar och nätter som till exempel förskolan erbjuder på dagtid. Omsorg på obekväm arbetstid kan dock erbjudas på ett kvalitativt bra sätt genom nattöppna förskolor, familjedaghem eller barnvårdare i det egna hemmet.
Som jag tidigare har sagt här i kammaren ska föräldrar som har behov av omsorg utanför reguljär arbetstid få sitt behov prövat av kommunen. Regeringen behandlar frågan i förslaget till ny skollag som riksdagen kommer att rösta om inom kort. Där förtydligas att kommunen ska sträva efter att erbjuda omsorg för barn under den tid då förskola eller fritidshem inte erbjuds, i den omfattning det behövs med hänsyn till föräldrarnas förvärvsarbete och familjens situation i övrigt.
Att sträva efter innebär enligt lagen att en kommun inte utan vidare kan avstå från att tillhandahålla sådan omsorg. Ambitionen måste vara att tillhandahålla kommunalt finansierad omsorg även under så kallad obekväm arbetstid för barn till föräldrar som har behov av det. Kommunen bör för varje ansökan om plats göra en individuell bedömning och besluta därefter. Det ska även vara upp till kommunen att besluta i vilka former verksamheten ska bedrivas samt tidpunkten för när kvällsomsorgen tar vid efter dagtid.
Avslutningsvis noterar jag att Hillevi Larssons parti varken i sin följdmotion till skollagspropositionen eller i följdmotionen till regeringens vårbudget föreslår en generell rätt till barnomsorg på obekväm arbetstid.

Anf. 69 HILLEVI LARSSON (s):
Fru talman! Den här frågan tycker jag är viktig av många olika anledningar. Den första och mest självklara är arbetslinjen. Det är självklart jättepositivt att kunna arbeta även om man har familj. Den andra anledningen är barnen. Det blir en väldigt osäker situation för barnen om de ska forslas runt mellan ens släkt och vänner och kanske till och med få följa med på jobbet. Även de barnen har ju rätt till kvalitet.
Arbetslivet har förändrats mycket. Det blir allt vanligare med jobb på obekväm arbetstid. Det gäller inom vården, och det gäller inom handeln, där det dessutom allt oftare är kvällsöppet, och vi har hela kultursektorn och underhållningsindustrin. Det räcker att titta på vilka som jobbar där. Det är självklart en hel del småbarnsföräldrar.
Utvecklingen har inte hängt med här, utan på många håll är barnomsorgen anpassad efter att man jobbar bara dagtid och vardagar. Det är till och med så illa att många känner att man måste gå ned till deltid för att hinna hämta innan dagis stänger. Det leder till en kvinnofälla, för det är ofta kvinnan som går ned på deltid. I värsta fall kanske man till och med tvingas tacka nej till jobb för att man helt enkelt inte får ihop det med barnomsorgen.
I ett modernt samhälle måste självklart barnomsorgen vara anpassad efter föräldrarnas arbetstider, för själva poängen med barnomsorg är givetvis att barnen ska få god omsorg och pedagogisk utveckling. Men det råkar också vara så att barnomsorgen utnyttjas just när föräldrarna arbetar, och då måste den finnas även på obekväm arbetstid.
Det som jag tycker är allra värst är att problemet har förvärrats. Makalösa föräldrar har frågat kommunerna i Sverige hur det ser ut med barnomsorg på obekväm arbetstid. Tidigare var det ungefär hälften av kommunerna som erbjöd barnomsorg på obekväm arbetstid. År 2009, alltså rätt nyligen, var det 60 procent av kommunerna som inte erbjöd barnomsorg på obekväm arbetstid. Läget har alltså försämrats. Dessutom har vi hög arbetslöshet, så det är liksom ett dubbelt problem.
Regeringen vill inte lagstifta för att kräva att kommunerna ska göra någonting. Man vill inte heller skjuta till statsbidrag, vilket är en del i att kommuner med dålig ekonomi har svårt att klara uppdraget, och då blir det barnomsorg på obekväm arbetstid som de drar in. De kanske nätt och jämt lyckas erbjuda barnomsorg dagtid inom en viss tidsram så att föräldrar inte ska behöva vänta för länge, men det andra har de inte råd med. Därför skulle jag så klart önska dels ökade statsbidrag till kommunerna, dels en skärpning av lagen.
Vi socialdemokrater har diskuterat den här frågan med Vänstern och Miljöpartiet. De är positiva till att fler ska få tillgång till barnomsorg på obekväm arbetstid, så jag tror att det är fullt möjligt att vi också kan lagstifta om det. Men jag hoppas ändå att frågan ska lösas så snabbt som möjligt för alla småbarnsföräldrars och alla de berörda barnens skull.

Anf. 70 CARINA HÄGG (s):
Fru talman! Statsrådet! Det är en mycket angelägen fråga som Hillevi Larsson har lyft fram i sin interpellation som jag välkomnar. Jag välkomnar också att hon lyfte in Makalösa föräldrar.
I dag kan föräldraskapet och familjebildningarna se väldigt olika ut. Arbetslivet ser alltmer olika ut. Vi månar om en arbetslinje, och vi månar om att barnen ska ha rätt till en förskola med god kvalitet. Alla de delarna hänger ihop, och ska så göra. Därför är det viktigt att förskolan är en del av barnens uppväxt och också att föräldrarna kan känna en trygghet i att förskolan finns där när man behöver den. Särskilt i dessa tider med olika examens- och sommaraktiviteter och planeringsdagar är det många föräldrar, inte minst i den här regionen, som vittnar om att det är väldigt svårt att kombinera ett aktivt yrkesliv med att vara förälder. Allt fler krav ställs på att det är föräldrarna som ska vara flexibla i förhållande till förskolan och inte tvärtom, att förskolan ska vara flexibel utifrån föräldrarnas och barnens behov. Det är en del i att regeringen inte tar sitt ansvar, men också att man har valt att prioritera skattesänkningar framför kvaliteten i skola och barnomsorg. Man pressar ut ansvar på föräldrarna som naturligt borde ligga på förskolan i stället.
Det här är en fråga som jag inte kan se att man kan lösa på något annat sätt än att förskolan får de resurser som gör att man kan uppfylla de förväntningar vi har rätt att ha på den, men också att regeringen går från ord till att vara beredd att göra en lagreglering. Att en sådan inte kommer till bottnar naturligtvis i attityd.
Jag tänker på Ove Andersson, en moderat, som ställd inför föräldrarnas protester mot nedläggningen av kommunens enda nattis svarade: Skaffa man sig barn är man förpliktad att ta hand om dem. Barnens omsorg är inte samhällets business.
Jag tror att de här värderingarna finns som gör att man inte sätter ned foten och säger: Nej, vi vill ha en annan tingens ordning. Vi står på barnens sida och på de föräldrars sida som känner en stor trygghet i att ha en kvalitativt god barnomsorg på tider då man behöver arbeta.
Det här löser sig inte av sig självt. Hillevi Larsson beskrev väl att det är en problematik som är växande och att det inte går åt rätt håll. Då måste en regering ta sitt ansvar.
Regeringen har tidigare gått fram med snabba lagförslag som har varit ganska ogrundade. Vi har tidigare i dag hört att regeringen tror saker i stället för att visa konsekvensanalyser. Här har vi konsekvensanalyser och fakta. Nu är det bara för regeringen och statsrådet Björklund att gå till handling och skriva hur det ska regleras lagstiftningsmässigt.

Anf. 71 Utbildningsminister JAN BJÖRKLUND (fp):
Fru talman! Både Hillevi Larsson och Carina Hägg argumenterar för att föräldrar ska ha rätt att få barnomsorg också på obekväm arbetstid, alltså nattis och vad det kallas i debatten. Jag kan dock konstatera att Socialdemokraterna inte föreslår det. Det finns inga sådana förslag från deras parti.
Ni får övertyga ert eget parti först, Hillevi Larsson och Carina Hägg, och det finns nog ett skäl till att ni inte har lyckats med det: Det är en väldigt långtgående förändring ni föreslår.
Den lilla statsbidragsökning som finns i det socialdemokratiska budgetalternativet och som ska vara ett stimulansbidrag till barnomsorg på obekväm arbetstid räcker inte tillnärmelsevis för att införa en rätt till detta, utan det är en spottstyver som anslås i jämförelse med vad kostnaderna skulle bli.
Vidare skärper vi skollagen. Den 21 juni röstar riksdagen om regeringens förslag till ny skollag. Om förslaget går igenom kommer lagen att skärpas. Den blir skarpare än någonsin tidigare när det gäller att kräva att kommuner anstränger sig i situationer när föräldrar hör av sig och har detta behov. Den lag som nu föreslås av den borgerliga alliansregeringen, som ni förtalar så i era inlägg, är mycket strängare i dessa avseenden än den lag som gällde när det var socialdemokratisk regering. Det ställs alltså högre krav på kommunerna.
Det finns ett skäl till varför varken socialdemokratiska regeringar eller alliansregeringen anser att man kan ha samma rätt till barnomsorg dygnet runt som man har på dagtid. Låt mig utveckla det något.
Interpellanten uttryckte att barnomsorgen ska anpassas efter föräldrarnas arbetstider, punkt. Det fanns inget att problematisera. Jag vill dock komplettera det. När man får barn kan man som förälder inte utgå från att man i varje avseende kan leva exakt likadant som man gjorde innan man fick barn. Man måste kompromissa.
Låt mig ta ett konkret exempel. Om man jobbar natt i vården och går till kommunen och kräver barnomsorg nattetid är det rimligt att kommunen säger: Har du kollat om du kan jobba dagtid i stället? Det är först om det inte går att lösa som det blir en diskussion med kommunen. Det är en fullt rimlig attityd som jag tror att de flesta kommuner har oavsett politisk styrning. Det är inte en obetingad rättighet att få barnomsorg på natten.
Visst finns det ensamstående föräldrar; man kan ha skilt sig och så vidare. De flesta barn har dock trots allt två föräldrar. Att pappan har flyttat fråntar honom inte ansvar. Även fäder som inte bor med sina barn har ansvar för att ta hand om sina barn. Det är inte så att bara för att man har skilt sig ska samhället gå in och ta pappans ansvar. Här måste vi också vara tydliga och säga: Här finns en pappa; han ska också ta ansvar.
Har en arbetsgivare många anställda och kräver att de ska arbeta kvällar och nätter kan man diskutera arbetsgivarens ansvar för att hjälpa till att ordna barnomsorg. Allt är inte samhällets ansvar. Så resonerar både borgerliga och socialdemokratiska kommuner.
Man kan inte bara säga att förskolorna ska hålla öppet dygnet runt, utan man måste kunna problematisera det. Ert eget parti gör detta, även om ni två är väldigt långtgående. Det är inte riktigt så enkelt, och de budgetpengar som anslås i er budgetmotion räcker inte på långa vägar till den höga ambitionsnivå ni här argumenterar för.

Anf. 72 HILLEVI LARSSON (s):
Fru talman! Jag tror att de allra flesta småbarnsföräldrar sätter sina barn främst. Det förändrar livet att få barn. De flesta vill inget hellre än att kompromissa. Problemet är att arbetsgivarna sällan är lika villiga att kompromissa.
Jag har ett konkret fall från vården i Skåne. En kvinna som jobbade på ett sjukhus fick barn. När hon kom tillbaka från föräldraledigheten uppstod ett dilemma. På den här arbetsplatsen delade man på nattpassen eftersom det var mest rättvist. Arbetsgivaren gav kvinnan en tidsfrist. Hade hon inte löst problemet med barnomsorg inom en viss tid skulle hon bli uppsagd. Under tiden fick hennes kolleger rycka in och ta fler kvälls- och nattpass. När tiden gick ut hade hon inte lyckats ordna barnomsorg eftersom det inte fanns någon att tillgå, och hon blev uppsagd. Då gällde det att hitta ett nytt jobb, men är man utbildad inom vården har många jobb dessa villkor. Det är inte så lätt att hitta ett annat jobb med andra arbetstider.
Det är lätt att säga att arbetsgivaren ska ta ett ansvar, men i praktiken är det arbetsgivaren som bestämmer arbetstiderna. Det är inte heller så roligt för de kolleger som inte har småbarn att de alltid ska behöva jobba kväll och natt. Det kan vara jobbigt nog att ha obekväm arbetstid.
Problemet är att det blir den enskilde småbarnsföräldern som drabbas i praktiken och tvingas ge sig ut att söka ett nytt jobb utan någon garanti att hitta ett. Därför är det samhällets ansvar att fixa barnomsorgen.
Det är också bra för kommunernas ekonomi. Ju fler som arbetar och betalar skatt, desto mer resurser har kommunen att ordna både vanlig barnomsorg och barnomsorg på obekväm arbetstid.
Det är svårt att sätta en exakt gräns. Öppettiderna brukar vara 7–17. De tiderna kanske gällde förr i tiden. I dag är det dock många jobb som slutar kl. 17, och det räknas inte som obekväm arbetstid. Då kan det bli problem att hämta barnen. Det förekommer även att förskolor stänger redan kl. 16, och då tvingas man gå ned till deltid. Samtidigt har regeringen ett krav på att man ska jobba heltid. Det rimmar alltså illa.
Att man ska tvingas ta ett jobb med pendlingsavstånd ställer också till problem. Har man en timmes pendling fram och tillbaka hinner man inte hämta på dagis innan det stänger. Arbetslinjen och barnomsorgen krockar här. Man kan inte bara lämna över ansvaret till den enskilde arbetstagaren att kompromissa, för det kan han eller hon inte mot arbetsgivarens vilja.
Vad innebär det i praktiken att arbetsgivaren ska fixa barnomsorg? Ska även en mindre arbetsplats erbjuda barnomsorg? Då skulle jag vilja se en tvingande lagstiftning på det från regeringen. Det är ett vansinnigt förslag, men något måste göras. Det kan inte vara så att den enskilde småbarnsföräldern ska drabbas – eller samhället, för att färre jobbar.

Anf. 73 CARINA HÄGG (s):
Fru talman! Regeringen har valt att lägga fokus på vårdnadsbidraget som är en helt annan linje än den arbetslinje som vi förespråkar. Vi ser att det här är ett problem på arbetsplatserna, för de enskilda, för föräldrarna och för barnen. Många runt barnfamiljerna försöker ställa upp och hjälpa till, men i dag bor man inte alldeles nära varandra – om man någonsin har gjort det. Det är ganska orimligt att ha det på det sättet.
Nästan en tredjedel av alla barn i Sverige växer i dag upp med föräldrar som separerat eller aldrig bott ihop. Många tar om möjligt ett gemensamt ansvar, men en majoritet av barnen bor med en ensamstående mamma. Denna grupp har det betydligt tuffare än sammanboende par att få livet att gå ihop och drabbas hårt av begränsningar i förskolans öppettider. Det försvårar ytterst också för den här gruppen småbarnsmammor att komma ut och få en fast förankring på arbetsmarknaden.
Även föräldrar som inte arbetar dagtid är i behov av nya flexibla lösningar. Barnomsorg på kvällar, nätter och helger är en nödvändighet för många familjer. När jag var yngre kunde jag se att barn fick följa med sina föräldrar på nattpassen och sova i något sidorum. Jag trodde att den tiden var förbi. Nu ser jag att det ökar. När man talar med föräldrar i telefon hör man dem ofta säga: Jag har fått ta med mig barnen till arbetet i dag. Det kan ju vara roligt någon gång, men det är inte den bästa lösningen. Detta är något som regeringen tydligen känner sig nöjd med.
År 2007 var endast 2 300 barn inskrivna för tillsyn på obekväm arbetstid. Över hälften av kommunerna saknar helt sådan omsorg. Uppgifter från LO visar att drygt hälften av LO-kvinnorna med barn har oregelbunden arbetstidsförläggning. Det är ofta de som inte så lätt kan flexa ut. Det är inte de som lättast kan ta med sig barnen till arbetet en dag när det kör ihop sig. Det är också en fråga om män och kvinnor och vilken yrkesgrupp man tillhör. Vi behöver en lagstiftning. Det är vad vi har kommit fram till.

Anf. 74 Utbildningsminister JAN BJÖRKLUND (fp):
Fru talman! Det blir en skarpare lagstiftning nu. Det är väl bra. Jag noterar att de båda debattörerna i sina inlägg förespråkar en mer långtgående lagstiftning än vad deras parti motionerar om. Det får de naturligtvis gärna göra, men jag noterar att inte heller Socialdemokraterna föreslår en förändring av lagstiftningen åt det håll som de båda debattörerna förespråkar.
Man måste väga olika saker mot varandra. Det ni föreslår är en reform som är väldigt dyr, nämligen att ge föräldrar en generell rätt till barnomsorg också på obekväm arbetstid. Jag utesluter inte att en hel del människor skulle utnyttja det. Ni tar ju upp frågan för att ni tror att det finns ett behov av det. Det gör det säkert. Det är därför det blir dyrt, och det är därför socialdemokratiska regeringar i alla tider har sagt nej till detta. Vi skärper lagstiftningen men det blir ingen obetingad rätt till barnomsorg. Det måste prövas mycket strängt.
Jag vill föra in en parameter som ni inte har nämnt. Vi diskuterar detta som om förskolan bara handlar om att barnen ska ha passning och tillsyn. Förskolan är en pedagogisk verksamhet som har mål i läroplanen för barnens utveckling. Ni måste vara klara över att man inte når de målen nattetid. Om man har barnpassning på natten handlar det om att barnen ska sova i närvaro av en vuxen. Det betyder att barnen ska vara i förskolan dagtid för att nå målen i läroplanen, och sedan ska de också vara i barnomsorgen nattetid.
Jag vill varna för att vi bygger ut en verksamhet där barnen under huvuddelen av dygnets timmar befinner sig i samhällets omsorg. Det är ytterligare en aspekt på detta. Man måste något fundera över var gränserna för åtagande går mellan samhället och föräldrarna.
Som jag har sagt i interpellationssvaret tycker jag att vi ska flytta fram positionerna. Vi ska skärpa kraven på kommuner att ta hänsyn. Det får inte vara så att en del kommuner kan säga att man inte erbjuder detta över huvud taget och inte ens prövar när föräldrar ansöker. När föräldrar säger att de har behov ska de ha rätt att få sin sak prövad och bedömd. Att införa en generell rätt till barnomsorg på obekväm arbetstid – på nätter, helger och så vidare – är ett väldigt långtgående förslag och jag noterar att inget av regeringsalternativen i höstens val lovar att genomföra en sådan förändring.

Anf. 75 HILLEVI LARSSON (s):
Fru talman! Jag håller med om att förskolan inte bara handlar om barnomsorg när föräldrarna arbetar. Det finns även viktiga pedagogiska mål. Det förvånar mig att regeringen inför vårdnadsbidrag. Det är ju en uppmuntran till att stanna hemma med barnen. Under de tre första åren som det handlar om händer det väldigt mycket. Det finns mycket pedagogisk utveckling att hämta där. Jag kan utgå från min egen situation. Min dotter är två år och har gått på förskolan ett bra tag och utvecklats oerhört väl. Vi kunde inte ge henne den stimulansen hemma som hon har fått på förskolan. Det rimmar lite illa att utmåla barnomsorg på obekväm arbetstid som ett hot mot den pedagogiska utvecklingen när man samtidigt uppmuntrar till vårdnadsbidrag.
Det är få föräldrar som jobbar enbart nattetid. Ofta har man en del kvälls- och nattpass. Då behöver barnen omsorg. Självklart behövs det även dagtid. Det kan också handla om oregelbunden arbetstid. Jag tror inte att det kommer att bli något problem att fylla behovet. Även kvällsverksamheten, att läsa godnattsagor för barnen, kan vara väldigt pedagogiskt utvecklande. Ett sådant innehåll är inte uteslutet ur nattbarnomsorgen.
Ungefär 40 procent av kommunerna erbjuder barnomsorg på obekväm arbetstid. Vad jag vet har det inte inneburit någon katastrof för barnen och att de totalt har missat sin pedagogiska utveckling. Både kommunerna, föräldrarna och barnen är nöjda. Det visar väl att det går att genomföra detta. Jag hoppas på ökade statsbidrag till kommunerna för att genomföra det samt skärpt lagstiftning.

Anf. 76 JASENKO OMANOVIC (s):
Fru talman! Alla föräldrar som jag har träffat, känner och har hört om vill ha mer tid med sina barn, särskilt när de är så små att de går i förskolan. Ministern säger att föräldrarna ska ta större ansvar och ta fajten på arbetsplatsen, både med arbetsgivaren och sina kolleger, för att ändra arbetstiden och styra vilken arbetstid de ska ha. Det är lite olyckligt att uttala att man vill lyfta över det ansvaret på föräldrarna. Vi har faktiskt stora problem på arbetsmarknaden för att småbarnsföräldrar diskrimineras. En del arbetsgivare ser på småbarnsföräldrar som en belastning på arbetsplatsen. Om man till det lägger att de får kräva vilken tid de vill jobba blir det väldigt olyckligt för många småbarnsföräldrar.
Ministern sade också att arbetsgivare kan ta större ansvar för omvårdnaden och att samhället inte alltid behöver stå för det. Jag tolkar det som att Ikea ska ha en förskola och att Ericsson ska ha en förskola. Jag skulle vilja att ministern förklarar om det var det ministern menade. Ska vi på varje köpcentrum ha en Ikea förskola där de som jobbar på Ikea kan lämna sina barn? I Birsta till exempel, utanför Sundsvall, skulle man ha en förskola för alla som jobbar på Ikea och i andra affärer där. Det vore intressant att höra om jag har tolkat det fel. Jag vill att ministern förklarar det.
Även om man har barnomsorg på obekväm tid handlar det om lika många timmar. Det är inte som statsrådet sade att huvudansvaret kommer att ligga på samhället. Föräldrar jobbar ju 40 timmar. De 40 timmarna kan hamna en söndag, en kväll eller en natt. Det är det som frågan handlar om. Man ska ha möjlighet till barnomsorg just när man jobbar och bidrar till tillväxten i landet. Man ska känna att samhället ställer upp just den natt eller söndag då man måste gå och jobba. Det innebär inte att det huvudsakliga ansvaret ligger på samhället utan det ligger på föräldrarna, förutom de max 40 timmar i veckan då man jobbar.

Anf. 77 Utbildningsminister JAN BJÖRKLUND (fp):
Fru talman! Under eftermiddagen kommer jag att stå här länge och svara på olika socialdemokraters interpellationer. Jag kan säga att i princip nästan varenda interpellation innebär nya utgifter för staten om man skulle följa det som föreslås. Det är bara det att det inte för något av de förslag som man argumenterar för finns täckning i det socialdemokratiska budgetalternativet.
Ett stimulansbidrag till barnomsorg på obekväm arbetstid på den nivå som ni i oppositionen föreslår räcker inte tillnärmelsevis till det som ni argumenterar för. Ni argumenterar för en rätt till barnomsorg på obekväm arbetstid. Men ett sådant förslag finns inte i era motioner. Det är väl bra att ni argumenterar för det, men det skulle vara mer trovärdigt om ni också berättade hur kostnaderna för det ska täckas, hur det ska betalas. Då skulle det bli en mycket trovärdigare och en intressant diskussion, för då måste kostnaden vägas mot kostnaden för annat. Jag noterar alltså att ni när ni själva prioriterar i er budget inte prioriterar det som ni argumenterar för här i debatten.
Det är inte så att man bara för att man blir förälder blir ett mähä som inte kan säga ifrån. Det är klart att föräldrar – jag är själv småbarnsförälder – varenda dag funderar på hur man ska få almanackan och klockan, tiden, att gå ihop med alla aktiviteter man vill ägna sig åt. Självklart för många föräldrar en dialog med sin arbetsgivare om arbetstider och så vidare. Om man är på en arbetsplats med skiftarbete – till exempel i vården, som här nämnts; vården måste ju vara i gång hela dygnet – kan man när barnen är som allra minst be om att, ifall detta är möjligt, få förlägga sin arbetstid så att det något så när passar från barnomsorgssynpunkt och så att man kan ta hand om sina barn.
Det sägs här att det skulle vara främmande för föräldrar att göra på det sättet. Så tror jag inte alls att det är, utan jag tror att de flesta tänker så och vill göra så. Många gör det också. Här nämns det att 40 kommuner i dag erbjuder omsorg på obekväm arbetstid. Jag har inte räknat, men uppgiften stämmer säkert. Jag var själv i en massa år skolkommunalråd i en kommun som erbjöd det, nämligen i Stockholms stad. Men inte ens där var detta en allmän rätt. I stället sker en ytterst sträng prövning. Om personen i fråga själv kan ordna barnomsorg på annat sätt – med anhöriga exempelvis – måste man göra det. Det som det här talas om är en yttersta utväg.
Det ni argumenterar för är alltså väldigt långtgående. Det vore mer intressant om ni var beredda att betala för de reformer som ni argumenterar för.

Överläggningen var härmed avslutad.

IP Barnomsorg obekväm arbetstid

2010-08-02T06:55:00.000-07:00

Interpellation om barnomsorg på obekväm arbetstid

inlämnad till arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin (m)den 10 maj 2010

Förr i världen var det ingen självklarhet att kvinnor kunde fortsätta arbeta efter att de fött barn. Kvinnorna förutsattes ägna sig åt barnen under uppväxtåren och välja bort arbetslivet. De flesta hade heller inte något val eftersom barnomsorg saknades.

Utbyggnaden av barnomsorg i offentlig regi innebar en revolution för jämställdheten och i dag anses det som en självklarhet att man ska kunna kombinera arbete och familj.

Numera är det till och med lagstadgat att kommunerna ska erbjuda barnomsorg inom rimlig tid så att ingen ska behöva säga upp sig från sitt jobb eller tacka nej till ett nytt jobb för att barnomsorg saknas.

Men tyvärr finns det en begränsning i lagen. Det finns inget krav på kommunerna att erbjuda barnomsorg på obekväm arbetstid (OB) – det vill säga helger, kvällar och nätter.

På åtskilliga kommunala förskolor är arbetstiderna inte ens anpassade efter att föräldrarna arbetar heltid. Någon av föräldrarna (läs mamman) förutsätts gå ned till deltid för att hinna ta sig från jobbet och hämta barnen innan dagiset stänger kl. 16.00–17.00 (!).

I slutet av 2009 frågade Makalösa föräldrar landets kommuner hur många som erbjöd barnomsorg på obekväm arbetstid. 60 procent av dem som svarande uppgav att de inte erbjöd tjänsten över huvud taget.

Året dessförinnan var det hälften av kommunerna som inte hade barnomsorg på obekväm arbetstid. Det innebär en försämring på bara ett år.

Det i särklass vanligaste skälet som kommunerna uppgav till att de inte hade OB-barnomsorg var att det inte fanns någon efterfrågan. Den ekonomiska krisen och försämrad ekonomi i kommunen angavs också som skäl, särskilt från de kommuner som tidigare erbjudit tjänsten men nu dragit in den.

När det gäller efterfrågan kan man lätt beräkna den genom att titta på hur arbetsmarknaden ser ut. Inom många yrken gäller helt andra arbetstider än bara kl. 7.00–17.00 vardagar. Som exempel kan nämnas kulturarbetare, personal i vården, poliser, äldreomsorg, handel, försäljning och service. Eftersom småbarnsföräldrar återfinns i alla dessa yrkesgrupper är det ganska lätt att räkna ut att det finns ett behov av barnomsorg även på udda arbetstider.

Förutom det uppenbara behov som finns – med småbarnsföräldrar som vänder sig till medierna och startar upprop och insamlingar – finns också ett stort dolt behov. Eftersom flertalet kommuner inte erbjuder barnomsorg på obekväm arbetstid försöker småbarnsföräldrarna fixa barnomsorgen på annat sätt för att inte förlora jobbet. Det kan handla om att ta hjälp av släkt, vänner och grannar eller till och med att ta med barn till jobbet.

Då kan det te sig som att dessa föräldrar inte behöver barnomsorg för sina barn, när de i själva verket är i akut behov av det. Det tär på relationerna att hela tiden binda upp släkt och vänner med påtvingad barnpassning. Risken är dessutom hela tiden att det kör ihop sig och att barnet inte har någonstans att ta vägen. Det finns ingen trygghet för vare sig barn eller föräldrar i denna situation.

Det finns dessutom många föräldrar som inte har någon att tillgå – varken partner, barnens mor- eller farföräldrar eller någon annan. De riskerar att bli arbetslösa till följd av detta.

I synnerhet ensamstående föräldrar har en mycket tuff situation om de samtidigt jobbar OB. De måste ju anpassa sig efter de arbetstider som gäller om de ska kunna behålla jobbet.

14 procent av de ensamstående mammorna med barn under sju år är i dag arbetslösa. Det är en hög siffra och kan ha ett samband med att barnomsorgen i många kommuner inte är anpassad efter hur arbetsmarknaden ser ut.

Servicesamhället har slagit igenom på bred front med kvälls- och nattöppna butiker, pubar och matställen. Den växande underhållnings- och upplevelseindustrin arbetar när andra är lediga och kan ta del av utbudet – det vill säga helger, kvällar och nätter. Inom vård och omsorg hålls verksamheten i gång dygnet runt liksom i industrin och så vidare.

Trots att vi ser denna utveckling på arbetsmarknaden är budskapet till småbarnsföräldrar på många håll att de gärna får arbeta, men bara inom vissa begränsade yrkesområden och begränsade arbetstider, annars får de ingen barnomsorg.

Det innebär ett hårt slag mot jämställdheten eftersom många kvinnor arbetar på obekväm arbetstid. Huvuddelen av de ensamstående föräldrarna är dessutom kvinnor och i många fall arbetar båda föräldrarna på obekväm arbetstid – då måste någon gå ned i arbetstid eller säga upp sig.

Brist på barnomsorg på obekväm arbetstid går stick i stäv med arbetslinjen. Vi borde i stället uppmuntra småbarnsföräldrar att försörja sina familjer och skapa trygghet, kontinuitet och pedagogisk utveckling även för barn med föräldrar som jobbar OB.

Regeringen kräver numera att arbetslösa ska kunna ta jobb utanför sitt närområde från dag ett av arbetslöshet. Det innebär en speciell utmaning för småbarnsföräldrar, eftersom redan ganska korta pendlingsavstånd från hemkommunen kan innebära att man inte hinner hämta barnen innan förskolan stänger.

Även i kommuner som har OB-barnomsorg kan det bli problem. På en del håll krävs det att barnen ska vara i förskolan sent på kvällen och natten. Behöver de bara stanna till 18.00 eller 19.00 på kvällen anses de inte ha behov av ”nattis”. Föräldrarna hamnar i dessa fall i en omöjlig moment 22-situation. De slutar jobbet för tidigt för att vara berättigade till OB-förskola, men de jobbar för sent för att kunna ha barnen i den vanliga förskolan som stänger tidigare.

De deltidsarbetslösa som till följd av regeringens politik fått kraftigt försämrad ekonomi har av regeringen uppmanats att säga upp sig från sina deltidsjobb och söka heltidsjobb. De ställs inför ett dubbelt dilemma: dels svårigheten att få ett heltidsjobb och risken för heltidsarbetslöshet, dels svårigheten att få barnomsorg som är anpassad efter arbetstiderna på ett heltidsjobb. De som lyckas få heltidsjobb riskerar att inte kunna ta det om de har oturen att bo i en kommun med oflexibla tider inom barnomsorgen.

I det nya förslag till skollag som regeringen presenterat finns inga ytterligare krav på kommunerna att erbjuda barnomsorg på obekväm arbetstid. Det är bedrövligt!

Det är nu dags att vi från politiskt håll tar tag i denna fråga och genom lagstiftning kräver att alla kommuner ska erbjuda barnomsorg även åt småbarnsföräldrar med obekväm arbetstid. Genom att erbjuda både piska och morot kan vi påskynda processen. Vi bör avsätta ökade statsbidrag till kommunerna för att klara uppdraget. Denna satsning kommer att betala sig mångdubbelt för både stat och kommuner när landets småbarnsföräldrar fullt ut kan arbeta och fler kan gå upp till heltid.

Mina frågor till arbetsmarknadsministern är:

Avser arbetsmarknadsministern att verka för barnomsorg på obekväm arbetstid för småbarnsföräldrar med obekväma arbetstider?

Avser arbetsmarknadsministern att verka för att i synnerhet kvinnor inte ska tvingas gå ned i arbetstid eller säga upp sig för att barnomsorgen inte är anpassad efter verkligheten?

Avser arbetsmarknadsministern att vidta åtgärder så att barnen inte ska få sämre omsorg bara för att deras föräldrar arbetar på obekväma arbetstider?

Avser arbetsmarknadsministern att vidta åtgärder så att inte enbart familjen, utan även det offentliga, förutsätts ta ansvar för barnomsorgen på obekväm arbetstid?

Vad avser arbetsmarknadsministern att göra för att tillgodose behovet av barnomsorg på obekväm arbetstid för alla småbarnsföräldrar som behöver det?

Hillevi Larsson (s)

Överlämnad till Utbildningsminister Jan Björklund (fp).

Littorindebatt Bemanningsföretag

2010-07-29T10:27:00.000-07:00

Riksdagsdebatt 25 maj 2010

Svar på interpellation om bemanningsföretag och anställningstrygghet

Anf. 56 Arbetsmarknadsminister SVEN OTTO LITTORIN (m):
Fru talman! Hillevi Larsson har frågat mig vad jag och regeringen avser att göra för att säkerställa att arbetsgivare inte använder sig av bemanningsföretag för att kringgå anställningstrygghet och turordningsregler. Hillevi Larsson har också frågat hur jag ställer mig till ett förbud mot ett handlingssätt som innebär att säga upp anställda med hänvisning till arbetsbrist för att en kort tid senare hyra in samma personal via bemanningsföretag samt slutligen om de drabbade i sådana fall borde ha rätt till återanställning.
Jag har redan tidigare i år diskuterat frågor kring bemanningsföretag här i riksdagen. Mitt svar i dag kommer därför att likna vad jag sagt tidigare:
Arbetsbrist är enligt lagen om anställningsskydd saklig grund för uppsägning. Samtidigt finns skyddsregler bland annat i form av företrädesrätt till återanställning.
Att hyra in arbetskraft i stället för att ha egna anställda är i sig inte otillåtet. Utgångspunkten är dock att alla företag ska agera i överensstämmelse med gällande lagar och avtal. Om det skulle vara fråga om kringgående av gällande regelverk, och var gränserna i så fall går för vad som är tillåtet är ytterst en fråga som kan prövas i domstol.
Den arbetsrättsliga utgångspunkten generellt är att samma regler gäller för anställda i bemanningsföretag som för andra kategorier av arbetstagare.
Bemanningsföretag har dessutom som andra arbetsgivare möjlighet att teckna kollektivavtal. Inom bemanningsbranschen har också i princip alla arbetsgivare gjort det. Täckningsgraden uppskattas till 98 procent. Det är en högre täckningsgrad än för arbetsmarknaden generellt sett. Det finns inget som säger att ett bemanningsföretag skulle vara en sämre arbetsgivare än någon annan.
Jag kan konstatera att frågan om anlitande av bemanningsföretag har varit uppe i årets avtalsrörelse och att arbetsmarknadens parter på flera områden valt att reglera vad som ska gälla.
Jag vill i sammanhanget också nämna det EU-direktiv om arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag och som avser bland annat skyddet för sådana anställda. Det trädde i kraft i december 2008 och ska vara införlivat av medlemsstaterna senast den 5 december 2011. En huvudprincip i direktivet är att anställda som hyrs ut av bemanningsföretag ska ha samma grundläggande anställningsvillkor som om de hade anställts direkt av kundföretaget.
Regeringen tillsatte i september förra året en utredning med uppdrag att överväga och lämna förslag på vilka åtgärder som behöver vidtas för att i svensk rätt genomföra direktivet. Utredaren ska redovisa sitt uppdrag senast den 29 oktober 2010.
Jag följer naturligtvis noga utvecklingen på arbetsmarknaden i de här frågorna. Det är både bra och viktigt att se hur det arbetsrättsliga regelverket fungerar och efterlevs i praktiken.

Anf. 57 HILLEVI LARSSON (s):
Fru talman! Anledningen till att jag har skrivit den här interpellationen är att många upplever detta som ett problem. Det är säkert stor skillnad mellan olika bemanningsföretag. En del kanske till och med trivs på bemanningsföretag. Men det är många som blir illa behandlade. De fall jag tar upp gäller arbetstagare som först är anställda av en arbetsgivare som säger upp dem med hänvisning till arbetsbrist och sedan tas in bakvägen via bemanningsföretag.
Poängen för arbetsgivare som gör så är att de slipper anställningsskyddet; de slipper att ha personalen fast anställd. Det är ju ett ansvar för arbetsgivaren att ha fast anställd personal. Det avhänder man sig. Den andra poängen är att man kan kringgå turordningsreglerna. Man kan ju fritt välja och vraka bland dem som kommer in bakvägen via bemanningsföretag. Det är ett sätt att pressa både personalen och facket. Facket vill egentligen inte gå med på detta men ställs ofta inför ett ultimatum. Via bemanningsföretag får åtminstone en del av de fackliga medlemmarna jobba vidare i företaget. Alternativet är att man tar in helt nya personer från bemanningsföretag så att ingen kan jobba vidare. Den här utpressningssituationen känns väldigt olycklig, speciellt med tanke på att vi har lagar och regler som säger att om man säger upp någon med hänvisning till arbetsbrist, att det alltså inte finns tillräckligt många arbetsuppgifter att utföra, ska de ha rätt till återanställning om företaget behöver folk för just de arbetsuppgifterna. Enligt lagen gäller återanställningsrätten i nio månader efter uppsägningen. Det har förekommit att man efter mycket kortare tid har tagit in folk via bemanningsföretag – ofta samma personer för samma arbetsuppgifter.
Det hänvisas till att detta inte ska vara möjligt enligt gällande lagstiftning. Det är uppenbarligen något fel i lagstiftningen eller i tillämpningen av lagen eftersom det förekommer. Det är ett fenomen som breder ut sig mer och mer på arbetsmarknaden.
Jag säger inte att det alltid är fel att anlita bemanningsföretag. Man kan ha tillfälliga arbetstoppar eller svårt att rekrytera personal. Det jag talar om är när man systematiskt kringgår turordningsreglerna och anställningstryggheten för att arbetsgivaren vinner på det.
Många bemanningsföretag har kollektivavtal, men det är inte säkert att det är ett lika bra skydd som de kollektivavtal som försvinner i och med att man tappar sin fasta ursprungliga anställning. Det har förekommit att människor har fått det mycket sämre. Det kan vara sämre lön, sämre anställningstrygghet, sämre arbetstider och förlängd arbetstid. Jag har massor av sådana exempel. Det har också förekommit att människor fått stå på pass nästan dygnet runt. Man får ha sina arbetskläder på sig i stort sett dygnet runt eftersom bemanningsföretaget plötsligt kan ringa och man får rycka in. Man kan inte förutsäga när man ska arbeta.
Alla dessa avarter är ett problem, men det allra största problemet är när man tappar sin fasta ursprungliga anställning och hamnar i otrygghet via bemanningsföretag.
(forts.)

Ajournering

Kammaren beslutade kl. 16.00 på förslag av tredje vice talmannen att ajournera förhandlingarna till kl. 18.00.
Återupptagna förhandlingar

Förhandlingarna återupptogs kl. 18.00.
11 § (forts.) Svar på interpellation 2009/10:361 om bemanningsföretag och anställningstrygghet

Anf. 58 Arbetsmarknadsminister SVEN OTTO LITTORIN (m):
Herr talman! När det gäller bemanningsföretag vill jag ändå börja med att konstatera att de allra flesta som har ett jobb i ett bemanningsföretag omfattas av ett kollektivavtal med 98 procents täckningskrav. Det kan vara ett bra steg in på arbetsmarknaden för många, särskilt för en hel del personer som har haft lite svårt att ta sig in annars.
När det gäller lön, arbetstider med mera är det en fråga för parterna som jag tycker att vi som har politiska uppdrag ska försöka hålla oss ifrån. Jag noterade att det också var inställningen hos LO:s avtalssekreterare Per Bardh när han blev intervjuad om detta i Uppdrag granskning för ett antal månader sedan.
Då återstår den andra frågeställningen, den som gäller det som är lagreglerat när det gäller anställningsskydd och liknande. Hillevi Larsson sade i ett tidigare inlägg, om jag inte minns fel, att det är något fel på lagen. Vet vi det? Det är min möjligen retoriska motfråga. De fall som Hillevi Larsson beskriver har egentligen inte testats i Arbetsdomstolen förrän nu. Just nu pågår någonting som kallas för Maraboufallet eller Kraftfallet i Arbetsdomstolen, och vad jag vet är ännu inget datum utsatt för huvudförhandling. Detta är det första riktiga fall där man testar de regler vi faktiskt har.
Förra gången någonting liknande var uppe i Arbetsdomstolen gällde Abu Garcia-domen 2003. Det var ett liknande fall men inte detsamma. Det handlade om säsongsmässiga variationer men har sedan här och var, om jag har förstått rapporteringen rätt, tagits till intäkt för den situation som Hillevi Larsson beskriver.
Det som är tydligt i lagstiftningen är att vi har både en informationsplikt och en förhandlingsskyldighet när det gäller den typen av situationer som uppstår. Vi har också i lagstiftningen, precis som Hillevi Larsson tog upp i sitt tidigare inlägg, grundläggande regler som handlar om återanställningsskyldigheten inom nio månader.
Det ska därför bli intressant att se hur man dömer i Arbetsdomstolen i det här Maraboufallet som vi nu väntar på.
Grundregeln måste naturligtvis vara att man inte ska ha den typen av möjligheter att kringgå de grundläggande bestämmelserna i lagen om anställningsskydd som Hillevi Larsson tar upp i sin interpellation. Däremot kan jag i dagsläget inte ställa mig bakom krav på förändrad lagstiftning innan vi har gjort två saker, nämligen först fått domen i Arbetsdomstolen så att vi får klarhet i hur domstolen tolkar dagens regler. Det andra gäller det jag inledde med att prata om, nämligen bemanningsföretagsdirektivets införande genom den utredning som nu arbetar med detta, för den påverkar naturligtvis också den relevanta lagstiftningen.
Slutsatsen är alltså att i grunden är det en bransch som har en högre täckningsgrad när det gäller kollektivavtal än andra och högre än arbetsmarknaden i gemen. I den mån det finns avarter testas dessa just nu i Arbetsdomstolen, och bemanningsföretagsdirektivet ska inkorporeras i svensk rätt genom den utredning som levererar sitt slutbetänkande om några månader. Vi kommer naturligtvis att följa detta noggrant.
Jag konstaterar också att sju avtalsområden i årets avtalsrörelse har hittat egna lösningar på hur man hanterar bemanningssituationer. Parterna har alltså i avvaktan på domar och annat försökt hitta kollektivavtalslösningar som hanterar den här frågeställningen, och jag tycker naturligtvis att det är bra att man har försökt göra det på det sättet.

Anf. 59 HILLEVI LARSSON (s):
Herr talman! Rättsläget är lite osäkert, men jag tycker att det hittills har pekat åt ett negativt håll och att det därför finns behov av att se över lagstiftningen och tillämpningen. Men vi får väl se var det landar slutgiltigt.
Om det nu skulle visa sig att Arbetsdomstolen dömer till arbetstagarnas nackdel tycker jag att man kan säga att lagens syfte inte uppfylls, och då måste man ändra lagen så att den blir tydligare. Då hoppas jag att jag får hjälp av regeringen att göra det, eftersom detta att vi inte vet hur det slutar nu används som ett argument för att inte göra en förändring.
När det gäller problem med kollektivavtal är det egentligen inte det som är det största problemet, utan problemet är om man får försämringar. Det finns ju olika typer av kollektivavtal, och även om man får ett nytt kollektivavtal i bemanningsföretaget kan det innebära både lägre lön, sämre anställningstrygghet, sämre arbetstider med mera. Det är det som är problemet.
Ministern säger att vi inte ska lägga oss i detta, för det har med avtalsrörelsen att göra, och parterna ska avgöra det. Det kan jag väl hålla med om, men problemet kvarstår att det är arbetstagare som får försämrade villkor bakvägen för att den ursprungliga arbetsgivaren inte vill ha dem fast anställda.
En sak som gör det lite intressant är också det nya EU-direktivet som säger att de som tar sig in via bemanningsföretag inte ska få sämre villkor än de hade fått om de varit anställda i företaget som bemanningsföretaget jobbar för. Det kan faktiskt kasta den här frågan över ända, för då kanske det ändå är så att man har rätt till bättre villkor än vad många har i dag.
Kärnan i det här problemet handlar om att man bakvägen tar in folk via bemanningsföretag. Det är inte bemanningsföretag i största allmänhet som min interpellation handlar om, utan det är när företag först har fast anställd personal som de gör sig av med för att därefter hyra in dem bakvägen via bemanningsföretag som ett sätt att kringgå anställningstryggheten och slippa ha fast anställd personal. Ännu värre är att man på det sättet kan kringgå turordningsreglerna och göra sig av med obekväm personal.
Det här tycker jag är en skrämmande utveckling, för vilka är det då som får gå? Jag tror till exempel att de som har satt sig upp emot ledningen, mot arbetsgivaren, riskerar att få gå. Det kan gälla fackligt aktiva, kanske den lokala fackbasen som har sagt ifrån när det gäller arbetsmiljö och arbetsvillkor. Då är det kanske han eller hon, tillsammans med andra som på något sätt har stuckit upp, som riskerar att inte bli återanställd. Det blir också en signal inför framtiden: Här gäller det att inte sticka upp. Det är ett hot mot det fackliga arbetet.
Ett konkret exempel på hur illa det kan gå var fackbasen på tunnelbanan i Stockholm, när Veolia hade hand om den. Han protesterade då å fackets vägnar mot arbetsmiljön, att det var risker i arbetsmiljön och risk för att de anställda i tunnelbanan skulle skadas allvarligt men även risk för att allmänheten, alltså resenärerna, skulle skadas på tunnelbanan.
Resultatet av hans protest blev att arbetsgivaren helt enkelt gjorde sig av med honom. Han fick gå för att han hade varit obekväm. Jag vill inte se fler sådana fall, och jag vill inte se att man öppnar ytterligare en väg via bemanningsföretag att göra sig av med folk som faktiskt vågar säga vad de tycker.

Anf. 60 Arbetsmarknadsminister SVEN OTTO LITTORIN (m):
Herr talman! Jag kan inte kommentera enskilda fall, men när det gäller det sistnämnda hade inte den uppsägningen någonting med bemanningsföretag att göra, vad jag förstår. Det var inte så att man sade upp en person och sedan utnyttjade ett bemanningsföretag för att ta in en ersättare. Vad jag vet testades det också rättsligt och befanns vara i enlighet med regelverket.
Är rättsläget osäkert? Det vet vi egentligen inte eftersom det här aldrig har testats i Arbetsdomstolen. Det vet vi först efter det att domen har kommit. Då måste den analyseras, och jag tycker att det är rimligt att man i den analysen tittar över det betänkande som kommer från utredningen som ska se över hur vi ska implementera bemanningsföretagsdirektivet i Sverige.
Lägre lön, sämre arbetstrygghet och semestrar och så vidare, säger Hillevi Larsson. Vet vi det? Om man säger det så kategoriskt som Hillevi Larsson gör kritiserar man naturligtvis fackförbundens förhandlingar och de avtal som man har slutit på området. Det finns fyra avtal mellan bemanningsföretagen och olika fackförbund, men det finns ytterligare sju avtalsområden i årets avtalsrörelse som behandlar just den här frågan. Jag vill inte att vi från den politiska sidan ska lägga oss i resultaten av kollektivavtalsförhandlingarna och politiskt börja reglera löner och semestrar och annat, utan det får allt parterna ta ansvar för. Det är det som är den svenska modellen.
Är det däremot så att vi efter den här domen kommer fram till att det faktiskt är ett osäkert rättsläge eller att vi tycker att lagen har rundats på ett sätt som inte var avsikten tycker jag att det finns anledning att se över det.
Det är vad jag sagt tidigare. Man ska inte kunna gå runt LAS på det sättet. Återanställningsskyldigheten finns av bland annat det skäl som Hillevi Larsson anför. När de här reglerna kom till var det uppenbart i rättsakterna. Därför ska det bli intressant, utan att föregripa Arbetsdomstolens domslut, att se hur man dömer och vart det tar vägen. Rättsläget borde inte vara särskilt osäkert, som jag kan se det.

Anf. 61 HILLEVI LARSSON (s):
Herr talman! Det är inte bara bemanningsföretagen som är ett hot mot anställningstryggheten och turordningsreglerna, utan det finns många andra sätt, tyvärr, för arbetsgivare att göra sig av med obekväm personal. Bemanningsföretagen öppnar upp ytterligare en väg, och det gör det ännu enklare att runda turordningsreglerna. Då kan man helt enkelt ställa upp personalstyrkan på rad och välja ut dem man vill behålla, kanske ingen i vissa. Man kanske behåller några, och resten åker ut utan någon som helst trygghet. Det är inte alla som kan få avgångsvederlag, utan många blir helt utan ersättning och hamnar i arbetslöshet.
Bemanningsföretagens villkor är så klart olika, det är inte likadant överallt. Men de problem som jag tar upp är konkreta fall där människor har känt att de har fått sämre villkor, att de har gått från en fast anställning med ett bra kollektivavtal till en mer osäker situation via bemanningsföretag. De kanske jobbar kvar hos samma arbetsgivare, har precis samma arbetsuppgifter men sämre lön och sämre villkor. Det betyder inte att det är lika illa överallt, men i de här fallen är det ett problem. Där ska det bli intressant att se vad regeringen gör av EU-direktivet, som faktiskt uttryckligen säger att man ska ha samma villkor som man skulle ha haft om man var anställd i det företag där man jobbar via bemanningsföretaget.
Jag har inte riktigt fått svar på mina frågor. Den ena frågan var om regeringen kan tänka sig ett absolut förbud mot att bakvägen säga upp människor via bemanningsföretag och urholka deras anställningstrygghet. Den andra frågan är mer allmän: Vad tänker regeringen göra med anledning av den här utvecklingen, att företagen alltmer rundar anställningstryggheten och turordningsreglerna?

Anf. 62 Arbetsmarknadsminister SVEN OTTO LITTORIN (m):
Herr talman! Beträffande det sista vet vi inte. Vi vet inte hur det ser ut. Vi har inte statistik, vi har enskilda exempel som tagits upp i debatten. Uppdrag granskning tog upp ett sådant.
Hillevi Larsson ställer ett antal hypotetiska frågor: Hur ska vi göra när domen kommer? Ja, det kan jag inte säga förrän vi har domen. Det kan jag inte säga förrän vi har utredningen. Det är först då som vi har någonting att utgå ifrån.
Det jag kan säga är att lite drygt 60 000 personer arbetar i dag i bemanningsföretag, och det är av en arbetsmarknad på fyra och en halv miljon jobb inte oerhört många. Nio av tio bemanningsföretag säger att de kommer att nyanställa i år. Det är naturligtvis väldigt glädjande. Vi vet att bemanningsföretagen i större omfattning än andra anställer ungdomar, personer med utländsk bakgrund och så vidare. Det är ett bra insteg för många.
Jag är naturligtvis också glad att bemanningsföretagen har 98 procents täckningsgrad med kollektivavtal. Där löser man många av de frågor som vi kan ha synpunkter på som privatpersoner men inte ska ha synpunkter på som politiker, nämligen lön, semester, arbetstider och annat. Det får parterna göra upp om, det är inte politiska beslut, som jag ser det.
Den vanligaste situationen är gudskelov inte den som man läser om, nämligen att företag säger upp och sedan återanställer via bemanningsföretag precis samma människor. Det är ändå undantagsfall. Vi har ett sådant fall, påstås det – jag ska inte gå in i rättsläget – som testas i Arbetsdomstolen. Det är det första som testas, så den här situationen har inte testats innan. Vad som händer efter det att domen kommer, och efter det att vi har utredningen om hur direktivet om bemanningsföretag ska implementeras i svensk rätt finns det anledning att komma tillbaka till hur exakt det ska se ut. Men jag tycker att man ska försöka låta bli att vifta med lagstiftningsvapnet innan man vet hur lagstiftningen fungerar. Det får vi veta efter AD:s dom.

Överläggningen var härmed avslutad.

Interpellation Bemanningsföretag

2010-07-29T10:22:00.000-07:00

Bemanningsföretag och anställningstrygghet 6 juni 2010

till arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin (m)

Bemanningsföretag kan fylla en funktion på arbetsmarknaden när det handlar om tillfälliga arbetstoppar eller när arbetsgivarna har svårt att rekrytera personal. Men bemanningsföretag får inte användas för att byta ut fast anställd personal och kringgå anställningstryggheten! Anställningstryggheten behöver stärkas, inte urholkas ännu mer. Det finns redan alltför många möjligheter att göra sig av med folk – till och med utan avgångsvederlag!

Det har tyvärr blivit allt vanligare att arbetsgivare säger upp personal med hänvisning till ”arbetsbrist” för att en kort tid senare ta in samma personer som sagts upp – via bemanningsföretag. På så sätt kan arbetsgivarna kringgå både anställningstryggheten och turordningsreglerna. De kan behålla samma personal, men slippa ha dem fast anställda, och göra sig av med oönskad personal genom att helt enkelt låta bli att hyra in dessa personer.

De arbetstagare som drabbas av detta lurendrejeri har väldigt lite att sätta emot. Om de inte går med på att jobba vidare via bemanningsföretag förlorar de ju jobbet helt och hållet. För de drabbade kan detta innebära kraftiga försämringar i anställningstrygghet, lön, förläggning av arbetstid, maximal arbetstid med mera som reglerats i tidigare kollektivavtal. De som inte blir inhyrda får se sig utbytta och går rakt ut i arbetslöshet.

Enligt lagen om anställningsskydd ska den som sägs upp på grund av arbetsbrist ha företräde till ett nytt jobb om arbetsgivaren nyanställer. Företrädesrätten gäller i nio månader från den dag då anställningen upphörde. Trots lagen förekommer det många fall där det gått långt under nio månader innan man tar in ny personal eller hyr in dem som tidigare sagts upp via bemanningsföretag.

Mina frågor till arbetsmarknadsministern är:

Vad kan arbetsmarknadsministern och regeringen göra för att säkerställa att arbetsgivare inte använder sig av bemanningsföretag för att kringgå anställningstrygghet och turordningsregler?

Hur ställer sig arbetsmarknadsministern till ett förbud mot ett handlingssätt som innebär att säga upp anställda med hänvisning till ”arbetsbrist” för att en kort tid senare hyra in samma personal via bemanningsföretag, och borde inte de drabbade, enligt ministerns åsikt, ha rätt till återanställning i dessa fall?

"Arbetarpartiet" är en bluff!

2010-06-08T08:03:00.000-07:00

Krönika publicerad i Aktuellt i Politiken 24 maj 2010

Moderaterna varnar nu för ett maktskifte, som enligt dem skulle leda till att arbetslinjen överges. Men det är ju högerregeringen som urholkat arbetslinjen, inte Socialdemokraterna!

Deltidsarbetslösa tvingas säga upp sig för att de inte kan försörja sig sedan regeringen ändrat reglerna för deltidsstämpling. De får högre ersättning som heltidsarbetslösa.

Vårdnadsbidraget leder till att kvinnor tappar fotfästet på arbetsmarknaden samtidigt som förskoleverksamheten trängs undan och förskolepersonal förlorar sina jobb.

Regeringen ställer sig kallsinnig till krav på barnomsorg på obekväm arbetstid. Samtidigt som småbarnsföräldrar tvingas gå ner till deltid eller säga upp sig för att förskolornas öppettider inte är anpassade efter föräldrarnas arbetstider.

Vad som gör saken än värre är att regeringen numera tvingar arbetslösa att söka jobb i hela landet från dag ett av arbetslöshet. Med långa pendlingsavstånd blir det än viktigare med bättre öppettider inom barnomsorgen.

Vad regeringen dessutom missat är att arbetslinjen måste bygga på ”rätten till arbete”. Det räcker inte att människor är beredda att arbeta. Vi måste skapa förutsättningar för fler arbeten och skapa en bra utbildnings- och arbetsmarknadspolitik så att de arbetslösa har en chans att få de jobb som finns. Regeringen har gjort motsatsen.

Nedrustningen av arbetsmiljöarbetet, med ökad ohälsa och fler olyckor, och möjligheten för arbetsgivare att lättare göra sig av med sjuka anställda leder till utslagning.

Vi har nu massarbetslöshet. Under mandatperioden har arbetslösheten nästan fördubblats och ligger nu över nio procent.

Trots fiaskot klamrar sig Moderaterna fast vid sin diskriminerande arbetslinje. Moroten går till dem som redan klarar sig bra och piskan till dem som mest skulle behöva samhällets stöd.

Så ser arbetslinjen ut i ”arbetarregeringens” Sverige.

Hillevi

Dawit Isaak och biståndet till Eritrea

2010-05-18T12:13:00.000-07:00

Riksdagens frågestund torsdag 6 maj 2010

HILLEVI LARSSON (s):
Herr talman! Jag vill vända mig till biståndsminister Gunilla Carlsson, och det gäller samma ämne, Dawit Isaak.
Det finns en del frågetecken kring EU:s bistånd till Eritrea. Om Eritrea hämtar ut allt som de är berättigade till motsvarar det 3 miljarder svenska kronor. Det är rätt mycket pengar. Det här ska gå till folket och får inte användas av regimen. Men det finns frågetecken kring hur biståndet används, om det verkligen är NGO:er, organisationer i Eritrea, som fördelar detta bistånd.
Jag undrar om man åtminstone inte skulle kunna sätta i gång en kontroll av biståndet för att se om det går rätt till. I dag är biståndet helt ovillkorat, och det känns inte rimligt när det är en sådan här diktatur och förtryckarregim, som dessutom har en svensk medborgare i ett dödsläger. Min fråga till Gunilla Carlsson är därför: Kan man inte ta en lite närmare titt på biståndet?

Statsrådet GUNILLA CARLSSON (m):
Herr talman! Det är just vad vi har ägnat oss åt över lag, att ta en närmare titt på biståndet, att skapa ordning och reda och att se till att vi har en politikförnyelse som väver ihop hur man kan skapa bättre utveckling i världen. Hur kanaliseras biståndet? Hur har vi bättre kontroll på att det verkligen når fram till de fattiga människorna?
Det gäller naturligtvis både Sveriges eget bilaterala bistånd och olika multilaterala forum, däribland Europeiska unionen. De krav vi ställer här hemma ställer vi naturligtvis också på EU. Men det tar tid att förändra. Efter 40 år av slapphänthet med skattebetalarnas pengar och kanske inte en vana att följa upp biståndet tar det lite tid att få det här på plats.
Det vi nu försöker, bland annat i fallet Eritrea och EU:s bistånd, är att skapa så rimliga uppföljningsvillkor som möjligt. När vi har diskuterat detta och inte kunnat stoppa biståndet har vi i stället sett till att det finns uppföljningsklausuler och mer ordning och reda i EU. Men det tar tid att förändra, och därför behöver vi flera år för detta.

HILLEVI LARSSON (s):
Herr talman! Problemet i det här fallet är att det inte finns så mycket tid. I det dödsläger där Dawit Isaak sitter har nästan hälften dött. Av 35 personer är 15 redan döda. Det är en uttänkt strategi, att man helt enkelt svälter ut fångarna, och dör de inte av svält dör de av infektioner. Frågan är hur länge Dawit Isaak lever, och därför tycker jag att det här inte får dra ut så långt på tiden som flera år.
Det finns andra exempel, som när Hamas tog makten i Palestina genom ett demokratiskt val. Då frös man biståndet, och det fick långtgående konsekvenser för folket, som svalt. Jag tycker i och för sig att det var fel att man gjorde på det sättet. Men det är märkligt att det är så omöjligt att villkora ett bistånd i detta fall när det pågår ett så oerhört förtryck i Eritrea. Det finns också affärsintressen från Europa där.

Statsrådet GUNILLA CARLSSON (m):
Herr talman! Vi har ägnat snart fyra år åt att försöka få in mer av respekt för mänskliga rättigheter och demokratisering i Sveriges och EU:s bistånd. Det tar tid. Det handlar också om att vi ska kunna se vilka standarder vi sätter upp för det här.
Mycket av det bistånd som vi ger till olika krishärdar i världen beror på att det finns förtryck och vanstyre. Sverige ger inte så mycket bistånd till så många demokratier. Det är därför det är viktigt att vi sätter friheten och de mänskliga rättigheterna främst i vårt engagemang och driver de frågorna. Men jag vill poängtera det jag sade igen: Det här kan vi inte lösa omedelbart.
Det är inte heller så att Eritreas lidande befolkning kan gå miste om en massa humanitärt stöd nu. Vad gäller EU-biståndet har vi försökt påverka så att EU ska föra en tuffare dialog och att vi ska använda den kontaktyta som biståndet utgör för att bland annat påtala alla de extrema övergrepp mot mänskliga rättigheter som sker i Eritrea, inklusive att föra en dialog om Dawit Isaak.

Budget för arbete, välfärd och jämställdhet

2010-05-06T02:19:00.001-07:00

Denna veckan presenterades ett gemensamt budgetalternativ för socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet. Det är en ny färdriktning för hela Sverige. Budskapet är tydligt: full sysselsättning, välfärd och starka offentliga finanser går före nya stora skattesänkningar. Vi behöver fler jobb, en grön omställning och mindre klyftor – för hela Sverige.

Vi behöver fler hyresrätter. Därför föreslås satsningar på ökat byggande. Välfärden måste bli bättre. Därför ska 12 miljarder satsas på kommuner och landsting. Det ger 10 000 - 15 000 jobb och förstärker kvaliteten i skola, vård och omsorg. Sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen måste förbättras. Därför höjs ersättningsnivåerna och avgifterna till A-kassan sänks. Stupstocken i sjukförsäkringen tas bort.

Det är nu dags att uvärdera fyra år med regeringen Reinfeldt. De rikaste har fått mycket mer och männen har fått 30% mer än kvinnorna. Genom att satsa på förskolan, skolan och föräldraförsäkringen skapar vi bättre förhållanden för barnen och ökar jämställdheten. Satsningarna på förskola på obekväm arbetstid löser en hopplös situation för många kvinnor som idag saknar barnomsorg. Höjningen av underhållsstödet innebär ett tillskott för ensamstående mammor, varav var fjärde idag är fattig. Kvinnor ska dessutom kunna leva på sin lön. Därför ska rätt till heltid gälla!

1 Maj-tal

2010-05-04T11:12:00.000-07:00

Sång med gitarrkomp: "Luffaren" av Joe Hill

Håll nu klaffen och hör på
så ska ni en visa få
Om en grabb som var förbannad och som svalt.
Han var ingen luffarsnobb
för han leta efter jobb
men fick höra samma visa överallt

Tramp, tramp, tramp, gå på och trampa.
Här finns ingenting att få.
När du kommer hit härnäst
åker du i mörk arrest
så det är bäst för dig att trampa och gå på.

Han gick gatan av och an
så att sulorna försvann.
I ett hus där stod en fru och stekte stek.
Och han sa:"Goddag, Goddag!
Får man hugga ved ett slag?"
Vad hon svarade det gjorde honom blek...

Refräng

Neråt gatan stod en snut.
Snuten snöt'en resolut
"Varför går du och dräller här, fattigfan?
Med till domaren, din sparv!"
Domarn sade: "Vilket larv.
Vi vill inte ha nån luffare i stan!"

Refräng

Vi ska aldrig tillbaka dit! Det var därför arbetarrörelsen bildades! Nu ser vi hur utvecklingen går tillbaka med massarbetslöshet, hemlöshet och fattigdom. 90% av Sveriges kommuner har fått ökade socialbidragskostnader sedan högerregeringen tog över. Nu växer också köerna till kyrkan för att få hämta ut matpaket. Framförallt är det fattigpensionärer och ensamstående mammor som måste gå dit för att de inte har råd med mat! Fattig-Sverige är tillbaka!

Det är nu valår och dags för utvärdering:
* Reinfeldt lovade fler jobb. Det blev 100 000 fler arbetslösa.
* Reinfeldt lovade att minska utanförskapet. Det blev 70 000 fler i utanförskap
* Reinfeldt lovade ordning och reda i statsfinanserna: Det blev sänkt skatt för lånade pengar och överskottet på 70 miljdarder förvandlades till underskott på 70 miljarder.
* Reinfeldt lovade mer och bättre välfärd. Han sa t.o.m. att vad S än satsade på välfärden så skull M satsa mer: Det blev 25 000 färre anställda i välfärden bara det senaste året.
* Reinfeldt lovade rättvisa skatter. Den rikaste procenten har fått lika mycket som de fattigaste 25 procenten tillsammans. Sjuka, arbetslösa, pensionärer och låginkomsttagare har betalat kalaset!

Har vi råd med 4 år till??? Svaret är NEJ! Det har redan kostat för mycket!

Vår 1 Maj-paroll är ”Jobb och nya möjligheter”. Kampen mot arbetslösheten blir vår viktigaste fråga om vi vinner valet. Vi har gjort det förut! Sist borgarna vanstyrde vårt land lämnade de efter sig en arbetslöshet på 8 %. Vi lovade då att halvera arbetslösheten. Lars Tobisson från moderaterna häcklade oss då. Han sa att det var lika troligt att vi skulle lyckas halvera arbetslösheten som att böckling skulle bli hela världens favoriträtt. Han fick äta upp det uttalandet många gånger om. För arbetslösheten gick från 8 – 4 % och Tobisson har man inte hört mycket av sedan dess…

Vi ska nu göra det igen! Men inte genom lönedumping, som är borgarnas modell. Utan genom ett kompetenslyft. Det var så vi lyckades sist! Under lågkonjunkturen utbildade vi människor och när konjunkturen vände fick många av dem som utbildat sig jobb! Vi ska nu också satsa på fler anställda i kommuner och landsting. Det blir jobb som verkligen behövs!
Vi vill också bygga oss ur krisen. Det behövs hyresrätter, infrastruktursatsningar, renoveringar och miljöomställning. På så sätt får vi fart på Sverige igen och skapar nya jobb!
Vi måste hjälpa de deltidsarbetslösa. Med regeringens politik tvingas många säga upp sig för att de inte kan försörja sig. Detta går stick i stäv med arbetslinjen! Vi vill istället stärka rätten till heltid, det är en viktig jämställdhetsfråga. Så att fler kan försörja sig och sina familjer.

Vi måste tillbaka till Rätten till arbete! Det begreppet myntades av arbetarrörelsen. Regeringen går i motsatt riktning och skär ner på arbetsmarknadsutbildningar, skuldbelägger och förnedrar de arbetslösa. De hänvisar till att jobbskatteavdraget ger fler jobb. Men arbetslösheten har ju nästan fördubblats, från 5% till över 9%! Det nya arbetarpartiet är en bluff!
Det måste nu bli ett slut på jakten på sjuka och arbetslösa! Skammens gräns är nådd! Till och med svårt hjärtsjuka och cancersjuka förföljs.
Gör sjuka friska istället för att jaga dem! Sluta skylla på de arbetslösa – Ge dem jobb i stället! Återupprätta arbetslöshets- och sjukförsäkringen!

Regeringen har infört en skattediskriminering som innebär omvänd Robin Hood-politik. Ta från de fattiga och ge till de rika!

Sverige är numera det enda land i Europa som beskattar sina pensionärer hårdare än löntagarna. I genomsnitt betalar pensionärer en 1000-lapp mer i skatt per månad!

Samtidigt ser vi ett guldregn över de rika. I Reinfeldt egna kvarter tjänar miljonärerna 10 000-tals kronor på jobbskatteavdrag, sänkt fastighetsskatt och slopad förmögenhetsskatt. Ju rikare man är, desto mer skattesänkningar får man!

1000-lappen som vanligt folk utlovades äts upp av alla avgiftshöjningar och försämringar. Höjd a-kasseavgift, höjd fackföreningsavgift, slopat avdrag för a-kasseavgiften, dyrare bilförsäkring, dyrare mediciner och läkarbesök, höjda hyror m.m. Värst av allt är att den försäkring löntagarna betalat till i alla år, a-kassan och sjukförsäkringen, plundrats av högerregeringen för att bekosta skattesänkningar för de rika. Blir man sjuk eller arbetslös i Reinfeldts Sverige står man utan trygghet och riskerar att få lämna hus och hem!

Utförsäljningarna av våra gemensamma tillgångar är ett annat tråkigt kapitel. Jag vill särskilt nämna SBAB, som hållit nere boräntorna och pressat ner kostnaderna för en vanlig familj med i genomsnitt 30 000 kronor per år. Nu riskerar vi istället få se höjda boräntor framöver eftersom SBAB sålts ut och styrs av vinstintressen istället för av allmänintresset!

Apoteket har också släppts vind för våg. I Norge resulterade utförsäljningen av Apoteket i högre priser, sämre kvalitet och tillgänglighet. Vi kan befara det värsta även här!

Ja, det är så mycket elände som högerregeringen ställt till att man nästan vill gråta. Så nu tar jag 34:an. Den påminner oss om folkhemmet, som socialdemokraterna byggt upp, och som borgarna nu är i full färd med att riva ner.

Sång med gitarrkomp: Trettifyran

Denna kåk har varit våran uti många herrans år,
denna kåk har varit vår och det har nog satt sina spår.
Denna kåk har hängt i och den har stått i vått och torrt,
men nu är det slut på det för nu skall trettifyran bort.

Refr: Ja nu är det slut på gamla tider,
ja nu är det färdigt inom kort,
nu skall hela rasket rivas,
nu skall hela rasket bort,
så jag tar farväl och stora tårar rullar på min kind.
Nu är det slut på gamla tider,
nu går trettifyran i himlen in.

Men nu är det dags att gå vidare! Vi har alla chanser att få en förändring i höst. Ungdomarna stödjer oss redan, de brukar vara trendmätare. Kvinnorna charmades av Reinfeldts bruna ögon inför förra valet. Men regeringens politik har slagit hårt mot jämställdheten och en majoritet har nu övergett Reinfeldt. Alltfler inser att han är en ulv i fårakläder. Pensionärerna har nu också börjat dra öronen åt sig och återvända till oss.

Ni gjorde ett fantastiskt jobb i EU-valrörelsen! Jag vill tacka er särskilt för det. Men tyvärr har vi ändå ett blått Europa idag. Det är ytterligare en anledning att byta regering och se till så vi får bättre företrädare på EU-mötena i Bryssel. Dagens regering har inte lyft ett finger för att värna kollektivavtalen och bekämpa lönediskriminering. Här i Skåne ser vi många exempel på utnyttjande av arbetskraft till svältlöner, utan att skatt betalas. I de värsta fallen rör det sig om slavarbete med rena gangstermetoder där fattiga människor hotas och rånas! Regeringen blundar för detta. Det är dags att vi byter regering både för Skånes och Sveriges skull!

Det är också dags att vi bryter vanstyret i Region Skåne. 1 000-tals vårdanställda har förlorat jobbet, med hänvisning till ”arbetsbrist”, när det i själva verket handlar om att bekosta skattesänkningar. Det är en katastrof eftersom vårdens viktigaste resurs är de anställda! Utan dem går det inte att korta köer och upprätthålla kvaliteten. En majoritet av medborgarna är beredda att betala högre skatt om pengarna går till vården. Men för högern är skattesänkningar ändå viktigare!

Vi har också en speciell uppgift här i Skåne - att stoppa Sverigedemokraterna. SD är ett populistiskt, rasistiskt missnöjesparti och vi måste nu se till att väljarna har klart för sig att det är vi socialdemokrater som kan åstadkomma förändring!

Ja, det måste nu till en förändring på alla politiska nivåer. Vi ska byta ut kommunledningen, vi ska byta ut regionledningen och vi ska byta regering. Och Mona ska bli Sveriges första kvinnliga statsminister!

Jag avslutar med att sjunga Mikael Wiehes nya kampsång som han ger ut nu inför valet. Han ska själv sjunga den i Linköping där han talar idag. Han har meddelat att han är glad för att jag framför den för er här också! Jag vill tacka honom för att jag får framföra den för er!

Sång med gitarrkomp: "Ta det tillbaka" av Mikael Wiehe

Vi fattade inget
Vi stod där som fån
medan tjuvarna snodde
allt dom kom åt
Vi trodde vi drömde
Dom trodde vi sov
Och nu ska vi ta det tillbaks
Dom beröva oss allt
som vi sparat ihop
a-kassa, sjukpeng
lön och pension
Sen bjöd dom ut det
till spekulation
Och nu ska vi ta det tillbaks
Tillbaka, tillbaka
Nu ska vi ta det tillbaka
Friheten ger dom oss aldrig
Friheten måste vi ta
Tillbaka, tillbaka
Allt som var vårt ska vi ha
Inget är nånsin förlorat
Nu ska vi ta det tillbaks
Dom tog våra löner
Dom tog våra jobb
Dom tog våra drömmar
och släckte vårt hopp
Dom raserade allt
som vi hade byggt opp
Och nu ska vi ta det tillbaks
Dom tog våra skolor
våra sjukhus och tåg
Dom tog våra tankar
förgifta vårt språk
Dom tog ifrån oss vår stolthet
och det land som var vårt
Och nu ska vi ta det tillbaks
Tillbaka, tillbaka…
Dom sålde vår välfärd
och vår solidaritet
Dom sålde vår rättvisa
och vår jämlikhet
Dom sålde vår känsla
för rätt eller fel
Och nu ska vi ta det tillbaks
Dom tog och tog över
gator och torg
Dom köpte vår glädje
och sålde vår sorg
Dom byggde ett samhälle
iskallt och hårt
Och nu ska vi ta det tillbaks
Tillbaka, tillbaka…
Sen gav dom oss fattigdom
klyftor och gap
tiggare, hemlösa
missmod och hat
ensamhet, hopplöshet
brist på ansvar
Och nu ska vi ta det tillbaks
Kan dom ta från oss
kan vi ta från dom
Fram och tillbaks
är precis lika långt
Livet var det
som det handlade om
Och nu ska vi ta det tillbaks
Tillbaka, tillbaka….

Tack för ordet! Nu vinner vi valet!

Fattigdomen i Sverige

2010-05-04T11:08:00.000-07:00

Statsministerns frågestund torsdag 22 april 2010

HILLEVI LARSSON (s):
Herr talman! Inkomstklyftorna har ökat under senare år. Man kan se skillnaden mellan fattig och rik. Man kan se skillnaden mellan män och kvinnor. Man kan också se att klyftan har ökat mellan löntagare och pensionärer.
Detta är ett problem. Vi kan samtidigt se att allt fler söker socialbidrag – det som nu kallas för försörjningsstöd. Där är reglerna hårda. Man måste sälja allt man äger, och det blir ingen hög levnadsstandard.
Vi har också kunnat se att allt fler söker sig till kyrkan som sista instans. Där har man till och med ransonerat matpaketen på en del håll eftersom de inte räcker till alla. Det gäller till exempel fattiga kvinnliga pensionärer och ensamstående fattiga mammor.
Min fråga till regeringen är: Vad ska vi göra åt detta? Klyftorna och fattigdomen ökar. Man skulle till exempel kunna ha lite mindre skattesänkningar för de rikaste och lite större för de fattigaste. Vad säger regeringen?

Statsminister FREDRIK REINFELDT (m):
Herr talman! Strax innan jag tillträdde som statsminister 2006, herr talman, kom rapporter om att de rödgröna åren hade inneburit att de rika blev rikare och de fattiga blev fler i ett Sverige där klyftorna växte huvudsakligen beroende på att utanförskapet växte. Jag delar alltså inte riktigt uppfattningen om vad det var vi kom ifrån.
Man kan som vanligt diskutera statistik och siffror, men vi kan inte finna att vi under de här åren har haft växande inkomstklyftor på det sätt som här påstås. Det finns en kriseffekt av kortvarigt ökad arbetslöshet. Men i vår statistik visar vi fortsatt på att Sverige har de minsta inkomstskillnaderna i världen. Dessutom har vi kommit längre just när det gäller bland annat barnfattigdom och dem som är allra mest utsatta via de stora insatser som Sverige som välfärdsnation gör.
Det är klart att vi behöver göra mer. Att finna en pricksäker politik handlar ofta om att finna stöd via bra, fungerande välfärdsverksamheter, via psykiatri, via vägar till arbete och via olika välriktade stöd. Vi har bland annat nu föreslagit en höjning av flerbarnstilläggen. Jag säger inte att vi har funnit alla vägar, men jag delar inte synen i den beskrivning som Hillevi Larsson har givit.

Öresundsdebatt med Öresundsministern

2010-04-14T12:17:00.000-07:00

Interpellationsdebatt om Öresundsintegrationen i riksdagen 9 april 2010

Anf. 33 Statsrådet CRISTINA HUSMARK PEHRSSON (m):
Fru talman! Hillevi Larsson har frågat mig om vilka initiativ jag i min egenskap av regeringens minister för nordiskt samarbete har tagit och är beredd att ta i syfte att på olika sätt öka integrationen i Öresundsregionen.
Jag instämmer helt med Hillevi Larsson i att utvecklingskraften och integrationen i Öresundsregionen har varit dynamisk och framgångsrik. Detta visas inte minst av omfattningen av pendlingen över sundet.
Avlägsnande av gränshinder är en viktig fråga för regeringen. Sedan 2007 har, enligt en förteckning från Nordiska ministerrådet, 30 gränshinder i Norden lösts, tre gånger så många som under treårsperioden dessförinnan. Förutom i det nordiska samarbetet har även många bilaterala svensk-danska gränshinder avlägsnats. När reglerna skiljer sig mellan länderna är information väsentlig för att regionens invånare ska kunna verka över nationsgränserna. Inom det nordiska samarbetet har på svenskt initiativ beslut nyligen fattats för att säkerställa basfinansiering för gränsregional information. Detta är av vikt för bland annat Öresund direkts rådgivning till pendlarna.
Hillevi Larsson efterlyser även en översyn av skattelagstiftningen och en omförhandling av skatteavtalet mellan Sverige och Danmark, med målet att man ska betala skatt där man bor och inte där man arbetar. Det nordiska skatteavtalet är vårt viktigaste skatteavtal och återkommande föremål för diskussioner om förändringar. I täta kontakter med Danmark kring detta avtal har det klart framkommit att man från dansk sida inte är intresserade av att diskutera några förändringar som innebär att arbetspendlarnas inkomster ska beskattas på det sätt som Hillevi Larsson föreslår. Danmark vill bibehålla rätten att som arbetsland beskatta dessa inkomster, en ordning som har stöd i internationellt vedertagen praxis. Det särskilda skatteavtalet mellan Sverige och Danmark från 2003 beaktar frågeställningen att personer som är bosatta i Sverige men arbetar i Danmark eller tvärtom betalar skatt i arbetslandet. Avtalet innehåller en ordning för utjämning av skatt mellan länderna där bosättningslandet kompenseras för skattebortfallet från arbetspendlarna. De senaste fem åren har detta avtal inneburit att Sverige nettokompenserats med nästan 2 miljarder kronor.
Den svensk-danska rapporten Öresundsregionen – två länder, en arbetsmarknad är ett uttryck för regeringarnas ambition att arbeta för en gemensam arbetsmarknad i regionen. Många hinder har avlägsnats. Ett exempel är att långtidssjukskrivna pendlare som blivit uppsagda i Danmark under sjukskrivningen numera kan få arbetslöshetsersättning i Sverige, när de åter står till arbetsmarknadens förfogande. Ett annat är att arbetslösa i Sverige nu kan ta deltidsarbete i Danmark. Vissa frågor är svårare att påverka, till exempel storleken på arbetslöshetsförsäkringen för pendlare, eftersom EU-rätten avgör vilket lands ersättningsnivå som ska gälla.
Det är många olika faktorer som har betydelse för frågan om arbetspraktik i annat nordiskt land. Frågeställningen har en EU-dimension, och konsekvenserna av praktik utomlands, till exempel i Danmark, behöver också beaktas ur ett EU-perspektiv. Hänsyn måste tas till försäkringsfrågan. Om det blir möjligt för svenska arbetssökande att göra praktik i annat land kan de i dagsläget komma att sakna försäkringsskydd.
Även företag och landsting är aktörer i Öresundsintegrationen. Detta gäller inte minst på områden som Hillevi Larsson nämner, som Öresundstaxa för mobiltelefoni, mobilt bredband och gemensamt pendlarkort för kollektivtrafiken i Öresundsregionen. Det kan i sammanhanget noteras att den så kallade eurotaxan sätter ett högsta tak i EU för samtal och sms över nationsgränserna i unionen och därmed över Öresund.
Öresundsregionens ställning inom forskningen kommer ytterligare att stärkas genom byggandet av ESS, European Spallation Source, och Max IV i Lund. Öresundsregionen blir därmed världsledande på materialforskning, och integrationen stärks genom att viss del av ESS verksamhet förläggs till den danska sidan av sundet. Svensk-danskt forskningssamarbete underlättas även av att den så kallade högskolemomsen sedan förra året är avskaffad.
Sverige och Danmark är närstående EU-partner. Tillsammans arbetar vi på att stärka den inre marknaden, något som är viktigt för att främja utvecklingen i gränsregioner.
Som ansvarig minister för nordiskt samarbete kommer jag att fortsätta verka för att stärka integrationen i Öresundsregionen.
Anf. 34 HILLEVI LARSSON (s):
Fru talman! I år är det tio år sedan Öresundsbron invigdes. Bron hade till stor del till syfte att öka integrationen över Sundet. Det har fungerat alldeles utmärkt. Det har skett en fantastisk utveckling.
Öresundsregionen – Skåne och delar av Danmark, centrerat till Köpenhamnsregionen – bebos av 3,7 miljoner människor. Det finns en enorm potential i denna region. Det är också hög tillväxt. Det händer väldigt mycket. Utvecklingen går framåt. Nya arbetstillfällen skapas. Det är väldigt positivt för oss i Sverige att vi är med i denna region via Skåne.
Bara 10–15 år tillbaka i tiden såg Malmös arbetslöshet helt annorlunda ut än den gör i dag. Öresundsregionen har starkt bidragit till denna positiva utveckling.
Vi hjälps åt över sundet. Arbetslösa i Malmö har kunnat åka över sundet och få jobb. Sedan finns det å andra sidan Köpenhamnsbor som tycker att det är för dyrt att på i Köpenhamn som har flyttat till Malmö men även andra skånska kommuner.
Men det finns fortfarande hinder på vägen. Målet är att det ska vara fullständigt naturligt att flytta över sundet, att jobba, att studera och att gifta sig med någon från den andra sidan. Framför allt ska möjligheterna vara i fokus och inte svårigheterna.
En sak som är väldigt viktig är skatteavtalet där man betalar skatt där man arbetar och inte där man bor. Vi har till exempel många svenskar som bor i Malmö och som arbetspendlar dagligen. Men de betalar ändå skatt i Danmark. På ett sätt tappar vi skattebetalare från Malmö som har arbete. Sedan har vi danskar som jobbar kvar i Danmark och framför allt i Köpenhamn men som flyttar till Malmö och övriga Skåne. De betalar också skatt i Köpenhamn.
Det har blivit en snedfördelning här. Det är många fler som arbetar i Danmark men som bor i Skåne. Det finns en kompensation, som ministern nämner. Men den täcker inte fullt ut bortfallet. Framför allt kommer det inte Skåneregionen tillräckligt mycket till del. Det gäller inte minst i Malmö där vi får tillbaka bara en bråkdel av skattebortfallet.
Det är viktigt man håller fast i den här frågan även om Danmark inte vill ändra någonting. Det har nog sina naturliga orsaker. De har hittills tjänat väldigt bra på avtalet. Det kan förändras i framtiden. Nu har bostadspriserna börjat sjunka i Köpenhamn. Kanske blir det så i framtiden att fler stannar kvar i Danmark. Om det mer jämnas ut kanske de blir lite mer intresserade att se över detta.
I väntan på detta, och vi ska självklart fortsätta att trycka på dem hela tiden längs vägen, ska vi jobba för en bättre kompensation både till Sverige som land och till Skåne och de skånska kommuner som i dag tappar skatteintäkter. Det är jättepositivt att Malmö växer hela tiden, människor flyttar hit och det finns Malmöbor som arbetar på andra sidan. Men det är lite olyckligt att skattebortfallet medför att det också upplevs som något negativt.
Det finns också andra frågor. Det handlar om att underlätta för medborgarna på olika sätt att resa fram och tillbaka och de hinder som finns att skapa en gemensam arbetsmarknad. Jag återkommer mer till det i nästa inlägg.
Anf. 35 JOHAN LINANDER (c):
Fru talman! Statsrådet Cristina Husmark Pehrsson som också är nordisk samarbetsminister har på ett övergripande sätt i sitt svar beskrivit en del av det som pågår i vår region. Ibland tycker jag att vi i Skåne är dåliga på att marknadsföra vad som sker i Skåne och Öresundsregionen och vilken kraft det finns. När man är här uppe i Stockholm känns det ibland som att det är helt obekant att det är en oerhörd fart och kraft i den allra sydligaste delen av vårt land.
Men det finns gränshinder som gör att kraften inte blir lika stark som den skulle kunna vara och att inte så många människor kan jobba på andra sidan gränsen som skulle kunna göra det. Det är väldigt många som pendlar från Sverige till Danmark eftersom arbetsmarknaden ser mycket bättre ut i Danmark än i övrigt i Sverige.
Det är något som med all sannolikhet också kommer att fortsätta eftersom som demografin i Sverige och Danmark är sådan att vi har en betydligt yngre befolkning medan Danmark kommer att få ännu större demografiska problem med den åldrande befolkningen. Allt talar för att det kommer att fortsätta att vara svenskar som pendlar över till Danmark och jobbar där men som bor i Sverige. Det gäller åtminstone så länge som det är som nu med att det är väldigt mycket billigare att bo i Sverige än i Danmark.
Då kommer vi till skatteavtalet. Var ska man betala skatt? Det är en väldigt viktig fråga. Jag har motionerat om det. Ibland får man kritik som riksdagsledamot att man motionerar om samma fråga år efter år. Jag får väl erkänna att jag är en sådan som gjort det i den här frågan om att skatteavtalet behöver ändras. Men man behöver vara två för att kunna förändra det. It takes two to tango, som man säger, och Danmark är inte så intresserat. Det är inte heller så svårt att räkna ut varför, eftersom det är de som tjänar på det nuvarande avtalet.
Man får gå tillbaka lite och titta. Det är en socialdemokrat som har interpellerat och tagit upp den här frågan. Det var den socialdemokratiske finansministern Bosse Ringholm som skrev under det nuvarande skatteavtalet. Det kanske var så att han och den socialdemokratiska dåvarande regeringen inte förstod hur ofördelaktigt avtalet skulle vara för Sverige.
Det var givetvis då när avtalet förhandlades och skrevs under som man hade den största möjligheten att få fram ett bättre avtal. När det väl är påskrivet är det betydligt svårare att förändra. Det är klart att vi ska fortsätta att ligga på danskarna och visa att vi inte är nöjda med det avtal som finns. Men det är lika naturligt att det finns ett motstånd från andra sidan.
Gränshinder i stort är en fråga som jag har jobbat länge med. Jag sitter i Nordiska rådet och i Nordiska rådets presidium som en av tre svenskar och den enda skåningen. Detta är frågor som vi diskuterar vid varje möte. På den nordiska agendan är gränshindersfrågorna bland de allra högst prioriterade.
Det var länge väldigt trögt. Jag tycker fortfarande att det går för trögt. Men det går betydligt bättre sedan Gränshindersforum tillsattes som leds av den före detta finske ministern Ole Norrback. Detta gör att man nu mer systematiskt går igenom de gränshinder som finns.
Det gäller inte bara mellan Sverige och Danmark utan även till exempel Tornedalen och mellan Sverige och Norge eller för den delen också mellan Norge och Danmark. Man har lyckats ta bort det ena efter det andra. Det borde kunna gå ännu fortare. Men det är trots allt ännu bättre nu än vad det varit tidigare.
Anf. 36 HANS WALLMARK (m):
Fru talman! Det är en väldigt positiv interpellation vi har att debattera, och det är ett väldigt positivt interpellationssvar som vi har som kastar ljus över de olika frågeställningarna. Låt mig närma mig frågorna som företrädare för norra och östra Skåne i Sveriges riksdag och också som ledamot av den svenska delegationen till Nordiska rådet.
Precis som har sagts har det de senaste åren skett ett helt annat arbete de nordiska länderna emellan när det gäller att konkret göra någonting åt de olika gränshinder som finns. Ofta är det rätt pillemariskt, om uttrycket tillåts, med många detaljer. Ibland har det också en tendens att snarare vara bilateralt, det vill säga mellan två länder, än att det krävs hela nordiska lösningar för de fem staterna och de tre självstyrande områdena.
Just Gränshindersforum som inrättats har varit ett sätt att försöka hantera det som för de enskilda ofta är rätt irriterande och problematiskt och som man stundom uppfattar som korkat. Därför är det bra att man nu kan redovisa över 30 olika saker som man ändrat på de senaste åren för att underlätta för medborgarna.
Det centrala när det gäller Öresundsintegration men även när det gäller andra gränsregioner som mellan Värmland och Norge och i Tornedalen är att man hela tiden ska ha medborgarperspektivet. Hur kan vi göra vardagen enklare? Hur kan vi bo på den ena sidan, arbeta på den andra, studera på den tredje och njuta av kultur på den fjärde? Det är vad integration handlar om oavsett om vi har Öresundsperspektivet som i den här interpellationen eller ett bredare nordiskt perspektiv.
Den slutsats som man framför allt kan dra i ministerns svar är att det också på en annan nivå, nämligen EU-nivån, sker stora regelförändringar. Det gäller till exempel mobiltelefoner och också när det gäller bank- och kreditkort. Där kan mer göras i Norden. Jag ser att ministern nickar instämmande.
Jag brukar återkomma till frågan att det finns rätt fåniga kort- och bankavgifter för transaktioner nordiska länder emellan. Det är frustrerande att stå i Helsingborg och göra en transaktion till Helsingör där man kan vinka till varandra och det blir dyrare än om man skulle göra samma typ av transaktion från Helsingborg till Pajala. Det finns skäl att göra något åt det.
EU har också varit ett bidrag till att öka integrationen. Jag tror att fördjupat nordiskt samarbete går via EU, och det finns ingen motsättning däremellan.
Skatteavtalet har diskuterats här. Jag tycker att Johan Linanders fråga är i allra högsta grad relevant. Det är klart att de avtalsslutande parterna – den danska och den svenska regeringen – 2003 måste ha tänkt på någonting när de tecknade det avtal som får de konstiga konsekvenser som Hillevi Larsson beskriver. Det finns all anledning att fråga regeringsföreträdare från 2003 hur man tänkte när man gjorde det.
Många skånska kommuner uppfattar det i dag som frustrerande att de har medborgare i sin kommun som är danska medborgare och arbetar i Danmark men därmed inte betalar skatt i den egna kommunen. Svenska staten får en viss kompensation för detta, men det är klart att det är frustrerande.
Fru talman! Det finns också andra frustrerande frågor. Om du exempelvis som svensk boende i Sverige jobbar i Danmark och dessutom har ett extraknäck i Sverige ska din danska arbetsgivare betala svensk arbetsgivaravgift för dig. Detta problem trodde man att man hade löst i och med att Danmark tillät skattereduktion med motsvarande belopp om den svenska arbetstagaren betalade in arbetsgivaravgiften. Detta går inte rent praktiskt. En privatperson kan tydligen inte betala in arbetsgivaravgift i Sverige.
Detta är en av många detaljer som för den enskilda är frustrerande och irriterande och som det är viktigt att vi försöker på olika sätt politiskt lösa. Men, fru talman, det är rätt pillemariskt.
Anf. 37 Statsrådet CRISTINA HUSMARK PEHRSSON (m):
Fru talman! Jag välkomnar också Hillevi Larsson att börja diskutera nordiska frågor. Jag vet att Hillevi Larsson är mycket engagerad också i EU-frågor, men jag tror inte att vi har mötts i en diskussion om nordiska frågor tidigare. Jag tycker bara att det är trevligt att vi gör det nu.
Interpellationen är bra och viktig, och jag hoppas att Hillevi Larsson fortsätter med nordiska frågor. De är viktiga. Men jag kan också instämma i att det i så fall är tråkigt att Hillevi Larsson inte var aktiv under förra mandatperioden, 2003, när avtalet skrevs. Det är precis som övriga som har varit uppe i interpellationsdebatten säger: Varför gjorde man ett undantag för de offentliganställdas skatter? Varför gjorde man ett undantag så att det bara handlar om inkomster över 150 000? Om vi hade haft detta med skulle vi ha haft betydligt större nettointäkter till Sverige i form av skatteintäkter.
Detta är det ena vi kan påverka. Vi kan strida med danskarna, och jag lovar er att vi gör detta från Finansen, som ansvarar för det, och att också jag ligger på. Det går nästan inte en dag utan att vi diskuterar frågorna och ligger på i alla sammanhang.
Vad kan då vi från Sverige göra för att underlätta för bland andra de skånska kommunerna att få den skatteintäkt som de behöver för att ge service i form av skola, vård, äldreomsorg och allt detta när de nu inte får pengarna eftersom skatteavtalet var så erbarmligt dåligt? Regeringen har i en utredning, som ligger hos min kollega Mats Odell, redan för ett år sedan lagt in att man ska titta på detta med kostnadsutjämning. Vad gör vi med de nettoskatteintäkter som vi får från Danmark? Tidigare har de gått in i statens svarta hål och delats ut till alla kommuner, även till dem som inte mister skatteintäkter på grund av att invånarna arbetar i ett annat land.
Nu vill vi att detta utreds. Hur ska man kunna kompensera bland andra de skånska kommunerna med de pengar man får in från Danmark på ett bättre sätt för att de ska kunna ge den service de behöver ge? Det är nämligen inte bara kommunerna som tycker att det är tråkigt att inte få skatteintäkter för en service de måste ge. Det handlar också om de danskar som bor i Sverige. De bor där, men de betalar inte till kommunen och det vill de gärna göra. De känner att de tar del av den kommunala service som finns, men de betalar ingenting till kommunen. Och det vill danskarna göra.
Eftersom vi har det här dåliga avtalet vill vi åtminstone från svensk sida se hur vi kan kompensera detta. I utredningen finns en särskild del som ska vara färdig om ett år, i april, och som handlar om hur vi från svensk sida kan kompensera de kommuner som inte får del av den skattekraft som finns från Danmarks sida.
Jag kan nämna att när det gäller det som Hans Wallmark sade om arbetsgivaravgiften och så vidare var två av mina statssekreterare för någon vecka sedan i Danmark för att just diskutera arbete i två länder när det gäller bland annat socialförsäkringstrygghet, arbetsgivaravgifter och rehabilitering.
Dessutom har jag tillsammans med regionen inbjudit till en regional konferens den 20 april i Malmö. Där kommer andra regioner ute i Europa, bland andra Nederländerna, att vara representerade för att vi ska se hur man har löst detta på andra ställen. Min kollega i Nederländerna och jag har kommit överens om att vi tillsammans inom EU ska jobba för att bevaka och bejaka regional utveckling inom Europa.
Anf. 38 HILLEVI LARSSON (s):
Fru talman! Det är alltid lätt att vara efterklok. Nu så här i efterhand kan man ju säga att skatteavtalet inte var riktigt lyckat. Men så är det väl alltid. Vi kan se tillbaka på hur det var inför EU-medlemskapet var. Då var det en borgerlig regering som lade fast förutsättningarna för svenskt EU-medlemskap. Sedan gick vi med, och det var Socialdemokraterna som tog över.
Så här i backspegeln kan man se att det nog fanns en del delar där vi borde ha varit tydligare i förhandlingarna om EU-medlemskapet. Man kan nu så här i efterhand se att det finns svenska värden som står på spel. Men jag tror att det är viktigt att man inte försöker göra det här till en partipolitisk fråga. Det har nog hänt både under socialdemokratisk och borgerlig regering att man i efterhand har insett att man kanske borde ha förhandlat fram ett avtal på ett annat sätt.
Jag tror inte att någon hade kunna förutse fullt ut hur rekordartad utvecklingen har varit i Öresundsregionen och att det skulle bli en så skev fördelning som det har blivit. Nu kan vi se extremt mycket av att människor arbetar i Danmark och bor i Sverige. Det gäller både danskar som flyttar till Sverige och svenskar som stannar kvar i Sverige och jobbar i Danmark. Detta har skett på grund av att det har varit jättegott om jobb på den danska sidan och sämre på den svenska. Kostnaden för bostäder har också spelat in, så klart.
Det viktiga nu är att försöka göra något åt situationen. Då gäller det att se till att danskarna faktiskt betalar för bortfallet, som blir större och större hela tiden. Precis som Johan Linander pekar på finns det en risk att denna utveckling kommer att fortsätta i och med att vi har så många unga i Skåne. Möjligheten att de kommer att arbeta i Danmark i framtiden är stor med tanke på hur många gamla människor som bor där. Det gäller att göra någonting åt detta och att kompensera de skånska kommunerna. Jag hoppas verkligen att vi når fram till det målet.
Jag fortsätter med hur man kan underlätta för medborgarna. Det är positivt att EU nu har satt ett tak för mobiltaxan, för det blir dyra samtal. Här kan vi jobba vidare och försöka få fram en Öresundstaxa. Det går kanske också att lösa i kontakt med telefonbolagen. Jag tror att det finns något bolag som redan har börjat erbjuda den tjänsten. Vi ska jobba på alla nivåer, i samarbetet mellan Danmark och Sverige, på EU-nivå, i det nordiska samarbetet och självfallet också tillsammans med telefonoperatörer.
Men vi har fortfarande problemet med bredband så fort man ger sig ut och surfar på nätet. Det kan handla om en Öresundspendlare som sitter på tåget. När man passerar landsgränsen är det risk att det plötsligt blir väldigt dyrt att surfa. Det är någonting som EU har börjat diskutera och där vi kan trycka på.
När det gäller den gemensamma arbetsmarknaden har ministern själv tagit upp ett par exempel där man har kunnat lösa problemet för människor som drabbas. Det handlar om långtidssjukskrivna och människor som får deltidsjobb på andra sidan sundet. Jag tycker att det talar för att det går att lösa även andra problem, till exempel detta med praktik på andra sidan gränsen. Många Malmöbor, till exempel, är arbetslösa i dag, och de skulle gynnas av att få en praktikplats i Danmark. Jag hoppas att vi kan försöka komma runt problemen med detta.
Det har också varit föräldralediga som plötsligt har upptäckt att andra föräldralagar gäller i Danmark än i Sverige. Sådant måste man både informera om och försöka förebygga genom någon form av avtal över sundet.
Det är viktigt att nämna att det inte bara är vi som är missnöjda. Även danskarna är missnöjda med en hel del. Det ökar möjligheten att samarbeta och lösa gemensamma problem. Danskar som har flyttat till Sverige är missnöjda med att de har tappat rösträtten. Det är en fråga som vi också skulle kunna lösa.
Anf. 39 JOHAN LINANDER (c):
Fru talman! Det finns många gränshinder kvar. En del har tagits bort, och en del borde verkligen tas bort. Efter att ha lyssnat på Hillevi Larsson kan jag inte låta bli att nämna att just det bredbandsabonnemang jag har – jag lovar att jag inte tänker nämna vilket jag har, fru talman, som jag inte är så nöjd med i övrigt – fungerar med samma fasta taxa i både Danmark och Sverige.
Jag tänkte återkomma till Gränshindersforum som nu arbetar. Vår svenska representant Pia Kinhult är regionråd i Region Skåne. Om inte Hillevi Larsson känner att hon vill diskutera frågorna med en politisk motståndare i valrörelsetider finns den danske socialdemokratiske representanten Ole Stavad. Hillevi Larsson får gärna använda sina socialdemokratiska kontakter för att påverka på den danska sidan.
Det finns också en rad andra, som jag menar, gränshinder för utvecklingen av Öresundsintegrationen. De är väl egentligen inte Gränshindersforums frågor utan snarare sådana vi riksdagsledamöter och våra kolleger i Folketinget måste lösa, till exempel valutafrågan. Det är ett av de största problemen. Jag tror att en gemensam valuta skulle lösa en del problem.
Sedan finns det ytterligare kommunikationsfrågor. Språkförståelsen är fortfarande ett stort problem. Vi måste ha bättre danskundervisning i framför allt de skånska skolorna. Jag tror inte att det är så relevant i Haparanda, men där får de gärna lära sig finska. I skånska skolor borde vi ha bättre danskundervisning och gärna svenskundervisning på den danska sidan. Målet måste vara att det ska vara lika enkelt att bo och leva på olika sidor om Öresund som inom Sverige eller inom Danmark.
Anf. 40 HANS WALLMARK (m):
Herr talman! Vi diskuterar något så viktigt som Öresundsintegration. Det är en viktig fråga för hela Sydsverige, inklusive Blekinge, herr talman.
Det finns flera aspekter på integration. Som ledamot av Nordiska rådet har jag också möjlighet att ställa skriftliga frågor till de olika nordiska regeringarna och de har en skyldighet att ge skriftliga svar. Jag har just ställt frågor om varför det är problem med bank- och kortavgifter. Hillevi Larsson nämnde rösträtten, nämligen att danska medborgare inte får rösta i folketingsvalet om de bor utanför sitt lands gränser. Det uppfattas som konstigt, framför allt när ca 30 000 danskar bor på den svenska sidan.
Det handlar också om narkotikapolitiken. Vi har helt olika narkotikapolitisk syn i Skåne och på den danska sidan. Det ger långsiktigt allvarliga problem.
Låt mig nämna andra frågor. Nu när det danska och det svenska postväsendet har gått samman skulle idén om ett svensk-danskt eller kanske, i all ödmjukhet, skånsk-själländskt porto vara bra. Det är rätt konstigt att det tar längre tid och är dubbelt så dyrt att skicka ett brev från Ängelholm till Köpenhamn än från Ängelholm till Kiruna. Det uppfattas som lite märkligt. Det är i all enkelhet en sådan fråga som man kan göra något åt. Här har vi moderater från Skåneområdet väckt en motion i frågan.
Hillevi Larsson nämnde Öresundsbron, som betyder mycket. Det var ett beslut som fattades av regeringen 1994. Det var ett klokt beslut, och det har bidragit mycket till integrationsmotorn. Därför är det också väsentligt att vi nu undersöker fortsättningen, nämligen en fast förbindelse i den norra delen av området, förslagsvis mellan Helsingborg och Helsingör. Jag är oerhört glad åt regeringens signaler att öppna för en fast förbindelse i området.
Sedan finns, som jag tidigare har nämnt, extraknäcksförbudet.
Jag tillhör dem, herr talman, som tycker att Skåne- och Öresundsfrågor inte nödvändigtvis ska hanteras av Utrikesdepartementet. Där är de i allra högsta grad nationella när det gäller tillväxtpolitik.
Anf. 41 Statsrådet CRISTINA HUSMARK PEHRSSON (m):
Herr talman! Vi har pratat mycket om gränshinder. Jag satt häromdagen på tåget mellan Malmö och Köpenhamn. Det är fascinerande att se hur många som går på tåget och följer med över på den danska sidan, de dricker sitt morgonkaffe och läser sin tidning. Det är som att åka mellan Malmö och Helsingborg på väg till jobbet. Det är inget konstigt med det. Många människor ser det som en vanlig transportväg till sitt arbete och tänker inte på att de passerar över till ett annat land.
Vi har haft en son som har gått på en fantastiskt bra dansk praktikskola med grön utbildning. Det var en praktikutbildning – lärlingsutbildning – som saknades vid det tillfället i Sverige. Han gjorde utbildningen i Danmark. Det var inget konstigt med det.
Många gränshinder har lösts. Vi hörde att Nordiska ministerrådet har konstaterat att trettiotalet gränshinder är lösta. Det underlättar lite, men självklart återstår mycket. Mycket är på gång när det gäller skola, validering av vissa yrkesutbildningar och mycket annat. Vad som är viktigt är att vi inte ska skapa nya gränshinder. Vi måste på något sätt ha en nordisk samsyn när vi implementerar EU-lagstiftning på nationell nivå, det vill säga att vi inte gör olika saker i länderna så att vi sedan får lägga ned mycket arbete på att ordna till dem i slutändan. Mycket har gjorts, mycket är på gång och vi måste se till att vi inte skapar nya svårigheter och hinder.
På något sätt känns det som att vi ibland säger att det inte ska finnas några gränshinder över huvud taget. Men vi är faktiskt två länder. Vi har olika parlament, skattelagstiftningar och socialförsäkringslösningar som många gånger går i varandra. Ruckar vi på skattesatserna där får det konsekvenser för socialförsäkringarna där. Gör vi en Öresundsintegration med bara Själland och Skåne, var hamnar då övriga Sverige och var hamnar Jylland? Vi får akta oss lite grann så att vi inte gör alldeles för unika saker bara för detta område. Då bygger vi upp nya hinder – kanske inom våra länder. Men självklart ska vi underlätta så mycket som möjligt.
Då kommer jag in på hur viktigt det är med information. Øresunddirekt måste ge bra information. Det gäller även i de andra gränsområdena mot Norge och Finland. Enskilda, studerande, företagare och andra ska få en korrekt och riktig information. Jag var vid gränsen mot Norge i Eda kommun och träffade där representanter för Grensetjänsten. Man samlar myndigheterna från båda länderna. Vid till exempel ett problem i skattelagstiftningen eller på skatteområdet säger man till representanter från myndigheter i Sverige och Norge att lösa problemet. Mycket har visat sig inte bara ha med lagstiftning och regler att göra utan mycket ligger på myndighetsnivå. Vi har kunnat konstatera att det har varit en del missuppfattningar. Det framkom inte minst när arbetsmarknadsministrarna i Sverige och Danmark träffades. Grensetjänsten har löst en hel del av problemen.
Jag hoppas att Hillevi Larsson och jag kan mötas senare i samband med att regeringens skrivelse om nordiskt samarbete 2009 ska debatteras omkring den 20 eller 22 juni. Där står det mycket om dessa viktiga frågor.
Det är viktigt att informationsenheterna på Øresunddirekt får en bra och riktig ekonomi så att de kan utföra sitt arbete. Då kan vi tillfälligt lösa de svåra problemen.
Anf. 42 HILLEVI LARSSON (s):
Herr talman! Mina regionala kolleger har nämnt många bra exempel, till exempel gemensamt porto, danskundervisning i svenska skolor och svenskundervisning i danska skolor. Det är egentligen ganska självklart.
En annan viktig fråga är pendlarkort. Ju fler som pendlar, ju viktigare är det att ha ett regionalt pendlarkort. Kostnaderna springer i väg, inte minst för fattiga studenter. Det är positivt att man kan studera på andra sidan Sundet.
I fråga om infrastruktur är en fast förbindelse mellan Helsingör och Helsingborg ett bra förslag. Det leder till att det inte bara blir fokus på Malmö. Jag är i och för sig från Malmö och vill gynna Malmö, men jag tycker att det är viktigt att hela Skåne gynnas. Det är bra för både Malmö och hela Sverige. Då blir det en förbindelse även där, och det är positivt. Det är klart att sådana projekt kostar, men vi kan nu se vinsterna med Öresundsbron.
En annan viktig fråga där vi också kan samarbeta med Danmark och som ligger i båda ländernas intresse är höghastighetståg. För miljöns skull är det viktigt att ta fram detta som ett alternativ till flyget.
Med längre resor kan man inte komma ifrån att det blir en rejäl tidsförlust, speciellt för pendlare. Om man då satsar mer på höghastighetståg kan man komma runt tidsförlusten, och det kan till och med bli en tidsvinst. Det ligger alltså i vårt intresse att satsa på det – jag tror att det kommer att innebära en positiv utveckling på alla andra områden också.

Sedan gäller det de psykologiska hindren som vi måste komma över, och det är språk och kultur. Det är viktigt att vi inte bygger upp nya hinder. Digital-tv och digitalradio är ett sådant problem, där vi kan se att många nu tappar möjligheten att se dansk tv från Sverige och svensk tv från Danmark. Vi måste jobba vidare med det.
Avslutningsvis vill jag säga att jag gärna debatterar det nordiska samarbetet den 22 juni. Jag hade i och för sig inte tänkt stanna för kungabröllop, men för det stannar jag gärna.
Anf. 43 Statsrådet CRISTINA HUSMARK PEHRSSON (m):
Herr talman! Men bröllopet är den 19 juni, så då går det väl bra den 22 juni.
Det är viktigt att fortsätta arbetet. Jag tror att hälso- och sjukvården har väldigt mycket att vinna på att ta till vara de bästa resurserna som finns inom områdena.
Vi debatterar i dag Öresundsregionen, men vi måste också blicka lite längre. Vi kan titta på Polen och Baltikum också inom det nordiska arbetet. Vi har en Östersjöstrategi som tack vare Sverige, Nordiska ministerrådet och EU har kommit att bli den strategi vi hoppats på. Det har också betydelse för Öresundsregionen hur Östersjöstrategin kommer att utvecklas och bli en region. Det är inte säkert att den region vi talar om i dag stannar vid den regionen, utan den kan utvecklas.
Utbildning är också väldigt viktigt. Sverige har satsat mycket pengar på Entreprenörsakademin, och jag såg att det i dag är 373 danska studenter och 1 863 svenska. Det är ett väldigt bra sätt att ha en gemensam utbildning, jobba med entreprenörskap, jobba i den här expansiva regionen och starta vidare arbete.
När det gäller EU har det antagits en konvention om att mina trygghetssystem ska följa mig var jag än befinner mig och arbetar in rättigheterna till dem i Europa. Detta kommer också att spela en väldigt viktig roll för min information om vilka rättigheter jag har inom de olika trygghetssystemen, pensioner och så vidare. Detta ska också överföras digitalt och kommer att följa med mig och ge mig en säkerhet när det gäller information om vad jag har haft rätt att arbeta in.
Det är mycket som har hänt, mycket är på gång och mycket återstår. Jag tänker fortsätta att arbeta med full kraft på detta, och jag välkomnar Hillevi Larsson att vara med i den debatten.

Överläggningen var härmed avslutad.

Befria Västsahara!

2010-04-14T12:10:00.000-07:00

Debattartikel puclicerad i tidningen ETC 10 april 2010

Situationen för civilbefolkningen i det ockuperade Västsahara blir allt värre. Samtidigt fortsätter svenska fiskebåtar att fiska vid Västafrikas kust i strid mot folkrätten. Sverige, liksom övriga omvärlden, måste agera för ett fritt Västsahara innan katastrofen är ett faktum, skriver riksdagsledamoten Hillevi Larsson (S).

Västsahara är Afrikas sista koloni. Efter att tidigare ha lytt under spansk överhöghet blev Västsahara äntligen fritt 1975. Friheten varade dock bara några dagar innan grannländerna Marocko och Mauretanien ryckte in med tungt beväpnade trupper och ockuperade landet. Huvuddelen av befolkningen drevs på flykt och lever allt sedan dess i flyktingläger i öknen i Algeriet.

Inledningsvis försvarade sig västsaharierna mot sina ockupanter och snart drog sig Mauretanien tillbaka. Kampen leddes av Västsaharas befrielserörelse, Polisario Front. År 1991 övergick Polisario till fredlig kamp. Orsaken var att FN då gav västsaharierna nytt hopp genom att besluta att en folkomröstning skulle hållas där västsaharierna själva skulle få avgöra sin framtid.

Sedan dess har Marocko lyckats sabotera genomförandet av tio planerade folkomröstningar och ändrat befolkningssammansättningen i Västsahara. Marockanska bosättningar har upprättats och en minerad mur har byggts på ockuperad mark.

Marocko ägnar sig åt plundring av Västsaharas rika naturtillgångar – bland annat fosfat, olja och fisketillgångar. EU har ett fiskeavtal med Marocko, som innebär att europeiska fiskare får fiska i Västsaharas vatten, utan att Västsaharas folk tillfrågats eller får del av intäkterna. Detta avtal har fördömts av FN eftersom det strider mot folkrätten. Nu har till och med EU:s egna jurister underkänt avtalet!

Sverige har som enda land i EU sagt nej till fiskeavtalet. Men det har inte hindrat svenska fiskebåtar från att ”flagga ut” och fortsätta fiska vid Västsaharas kust i strid med folkrätten och Sveriges utrikespolitik. Det har även visat sig att fiskoljekapslar, utvunna ur fisk från Västsahara, kunnat säljas i svenska hälsokostbutiker utan att västsaharierna fått någon del av intäkterna. Därmed riskerar svenska konsumenter att bli delaktiga i brott mot folkrätten!

Snart är det dags att förlänga Fiskeavtalet. Då bör vi från svensk sida kräva att avtalet sägs upp. Vi bör även kräva att det samarbetsavtal som finns mellan EU och Marocko suspenderas, eftersom det innefattar Västsahara.

Den humanitära situationen i Algeriets flyktingläger är mycket dålig och förvärras hela tiden. Det ekonomiska stödet från både FN och EU har minskat under senare år, med påtagliga negativa effekter i form av vatten-, mat- och medicinbrist i lägren. Biståndet till flyktingarna måste snarast utökas.

En rad organisationer, inklusive Amnesty och Human Rights Watch, kräver att FN ska ge sin övervakningsstyrka i Västsahara, MINURSO, mandat att registrera och rapportera Marockos brott mot de mänskliga rättigheterna på ockuperad mark. I dag släpper Marocko varken in journalister eller internationella observatörer i Västsahara som kan rapportera om vad som händer, trots att det strider mot gällande FN-resolutioner.

Situationen för civilbefolkningen i det ockuperade Västsahara har förvärrats. De senaste åren har otaliga västsaharier dömts i rättsvidriga processer, berövats sina jobb och sin lön, relegerats från skolor, förflyttats med tvång eller fått se sina hem skövlade. Många har också trakasserats, misshandlats, våldtagits, torterats, fängslats och mördats. På senare tid har förföljelsen mot människorättsaktivister trappats upp. Kampen för självständighet betecknas som landsförräderi och kan straffas med döden.

Västsahariernas tålamod är inte oändligt. Om omvärlden ställer sig kallsinnig till de rättmätiga kraven finns en överhängande risk att striderna åter blossar upp. Sverige bör i detta sammanhang arbeta förebyggande i stället för att vänta tills katastrofen är ett faktum. Vi måste verka för att FN ser till att den utlovade folkomröstningen snarast genomförs.

Det är nu också dags att Sverige ansluter sig till de länder som erkänt Västsahara som ett land. Sverige skulle därmed som första land i Europa ge ett erkännande åt västsahariernas fredliga kamp för att återfå det land som stals från dem av Marocko för 35 år sedan. Genom att inte erkänna Västsahara legitimerar man Marockos orättmätiga krav på att räkna Västsahara som en del av Marocko.

Hillevi Larsson
Riksdagsledamot (S)

Hög tid för Ö-råd

2010-04-14T12:09:00.000-07:00

Artikel av Heidi Avellan publicerad på sydsvenskan.se 10 april 2010

Alla dessa publikationer gör mig lite uppgiven. Överst i högen ligger nu Örus – Öresundsregional utvecklingsstrategi från Öresundskomiteen – och det är inget fel på den. Det är bara det att Öresundsregionen ännu tio år efter Broöppningen är så mycket av ett projekt som grupper och kommittéer funderar kring, istället för en vardag som tuffar på.
Också Örus beskriver hur bra det är att bo här, hur fint arbetsmarknaden, kommunikationerna, forskningssamarbetet, näringslivet och kulturen utvecklas. Men att det kunde gå bättre ... Och så, lite hovsamt, en lista med allt som politikerna kunde göra för regionen.

Allt som politikerna borde göra.

Måste göra.

Politikerna i Köpenhamn och Stockholm, där makten finns.

Men från Stockholm syns Öresundsregionen inte, till Stockholm hörs Öresundsregionens gnäll inte.

Trots att Öresund är Nordens mest tätbefolkade område, med 3,7 miljoner invånare och god ekonomisk utveckling så tas området inte riktigt på allvar där.

Tramshat och fördomar fortsätter istället att frodas, även om torsdagens Schulman i P1 var extremt: här kopplades Skåne samman med mord, rasism och etnisk förföljelse och kallades ”vårt svar på Louisiana” och ”gegglandet”, medan skånskan påstods låta ”ungefär som när man kräks” ... Dödsmisshandeln i Landskrona blev också kollektivt skånsk, av bara farten.

Så intelligensbefriat antiskånska är väl ändå bara Alex Schulman och hans mamma Lisette?

När innevarande mandatperiod var ung visade nordiska samarbetsministern Cristina Husmark Pehrsson (M) intresse för regionens problem, bland annat med en Öresundshearing här i Malmö. Sedan dess har inte mycket hänt.

Riksdagsledamot Hillevi Larsson (S) mötte henne i en interpellationsdebatt igår och frågade om ministerns initiativ för att öka integrationen.

Larsson konstaterar (se Aktuella frågor 8.4) att regeringen gjort för lite för att förbättra integrationen och stärka tillväxten. Hon efterlyste en gemensam taxa för mobiltelefoni och mobilt bredband, gemensamt pendlarkort, möjlighet att praktisera i grannlandet och få ersättning från a-kassan i det land där man jobbar.

Det viktigaste kom alldeles på slutet – Larsson är väl medveten om S-regeringars roll i problemet: ett nytt skatteavtal mellan Sverige och Danmark, så att alla betalar skatt där de bor, inte, som nu, där de arbetar.

Under tio år med Bron har ju Malmö blivit mera danskt: 7,2 procent av invånarna i Oxie är födda i Danmark, för hela staden är andelen 3,1 procent. Och varje dag pendlar över 20 000, mest för att jobba på danska sidan.

Svaret?

Ministern sade att 30 nordiska gränshinder har försvunnit sedan 2007. Men det orättvisa skatteavtalet – som gör att Danmark får skatteintäkterna och Malmö bär kostnaderna för kommunal service till pendlarna – består:

”I täta kontakter med Danmark kring detta avtal har det framkommit att man från dansk sida inte är intresserad av att diskutera några förändringar.”

Nej, ingen ger väl bort skatteintäkter frivilligt. Och felet är knappast den borgerliga regeringens, det var en S-regering som slöt det galna avtalet. Men följden blir att pendling och dansk inflyttning blir dyrt för Malmö.

Och att danskar på sikt riskerar att bli ”danskjävlar”.

Innan Bron fanns kraxade olyckskorparna om att de kulturella skillnaderna är så stora att folk inte skulle flytta över Sundet. Fel hade de, men frågan är om utvecklingen fortsätter, trots att Citytunneln snart kortar resan.

Bopriserna på den danska sidan har sjunkit och där byggs hela nya stadsdelar. Tappar den danska ekonomin fart så jobbutbudet minskar så försvinner också incitamenten för många skåningar att pendla.

För pendlarens vardag är knepig med hög brotaxa, överfulla tåg som inte håller tidtabell och trassel med myndigheterna. Också näringsliv och forskning skulle gynnas av enklare regler.

Vad regionen egentligen behöver mest nu är därför inte bättre infrastruktur, utan mera muskler.

Gärna ett eget Øresundsråd med mandat att fatta beslut som berör hela regionen.

En gemensam region blir det först då det också finns en politisk Bro, när beslutsfattare som inte representerar bara den ena parten kan fatta beslut för Öresundsregionens bästa.

Tio år med Bron kommer att firas med besked.

Med rätta.

För pyloner, betong och vajrar bidrar till att ändra en hel region. Men denna vackra ingenjörskonst är bara själva förutsättningen. Det var först när Bron öppnades som det verkliga regionbyggandet började. Det arbetet är inte klart.

Det kommer att höras många vackra ord under festligheterna. Och ord är fint.

Men handlingar är finare – och det som regionen nu behöver är inte middagstal och festkostym utan uppkavlade ärmar – och reformer som gör det lättare att leva som Øresundsborgere.

Gränshinder bromsar Öresundsregionens utveckling

2010-04-14T12:04:00.000-07:00

Publicerad i Sydsvenskan 8 april 2010

Tio år efter Brons invigning befinner sig Öresundsregionen i stark tillväxt. Men fortfarande kvarstår en rad onödiga gränshinder som bromsar den fortsatta utvecklingen, skriver riksdagsledamoten Hillevi Larsson (S), som i morgon debatterar regeringens insatser för att förbättra integrationen med ministern för nordiska samarbetsfrågor, Cristina Husmark Pehrsson (M).
Trots den rådande lågkonjunkturen och jobbkrisen är Öresundsregionen en tillväxtregion. Utvecklingskraften och integrationen i Öresundsregionen har sedan Öresundsbron öppnade för snart tio år sedan varit dynamisk och framgångsrik.

Öresundsregionen är Nordens mest tätbefolkade område. Här bor 3,7 miljoner människor. På båda sidor av Sundet har Skåne och Själland integrerats.

Idag arbetspendlar dagligen cirka 23 000 personer över nationsgränsen. Inom tio år pekar utvecklingen på närmare en fördubbling av antalet pendlare.

Öresundsregionen har alla förutsättningar att vara en motor i svensk och dansk ekonomi. Tillsammans har Skåne och Själland utmärkta möjligheter att skapa en stark och stabil tillväxtregion för ökad sysselsättning, med ett brett utbildningsutbud och spetsig forskning och utveckling.

Men för att regionen skall kunna utvecklas till sin fulla kraft måste integrationen fortsätta så att invånarna utan problem kan flytta, jobba, studera och bosätta sig på båda sidor av Sundet.

För att detta skall uppnås krävs att en rad kvarvarande gränshinder rivs. Många av dessa hinder kan undanröJas av Sverige och Danmark gemensamt.

I morgon, fredag, kommer jag att debattera Öresundsintegrationen i riksdagen med regeringens nordiska samarbetsminister Cristina Husmark Pehrsson (M). Jag har skrivit en interpellation och frågat Husmark Pehrsson vilka initiativ hon har tagit och är beredd att ta i syfte att på olika sätt öka integrationen i regionen.

Jag anser att den svenska regeringen – och den danska – gjort alldeles för lite för att förbättra integrationen och därmed stärka tillväxten i Öresundsregionen. Mycket mer kan göras för att utnyttja den kraft som finns i vår region. Integrationen måste påskyndas. Takten är för låg.

Utgångspunkten för integrationsarbetet måste vara att på olika sätt underlätta tillvaron för Öresundsmedborgarna.

Öresunds socialdemokratiska förening, som består av skånska och danska socialdemokrater, har tagit fram ett konkret handlingsprogram för att riva gränshinder och därmed öka integrationen i regionen.

Det handlar till exempel om att skapa en gemensam Öresundstaxa för mobiltelefoni och mobilt bredband, om tillgång till trådlöst internet i hela Öresundsregionen, om att införa ett gemensamt pendlarkort för kollektivtrafiken som gäller inom hela regionen och om att skapa ett gemensamt porto inom Öresundsregionen – särskilt nu när det svenska och danska postväsendet slås samman i ett gemensamt bolag.

Det handlar om att göra en översyn av skattelagstiftningen och omförhandla skatteavtalet mellan Sverige och Danmark. Målet måste vara att man skall betala skatt där man bor – inte där man arbetar. Sätt också snarast igång en gemensam svensk-dansk utredning om fast förbindelse mellan Helsingborg och Helsingör.

Det handlar om att skapa en gemensam arbetsmarknad för Öresundsregionen. Danska och svenska arbetssökande skall kunna göra praktik i grannlandet utan att gå miste om understödet.

Arbetspendlare bosatta i Sverige som betalar avgift till danska a-kassor bör ha samma ersättningsnivåer som i Danmark. Idag får de ersättning enligt svenska a-kasseregler.

Satsa på utbildningsmöjligheter till alla. Satsa på danska i svenska skolor och svenska i danska skolor. Det måste också bli lättare att finansiera bilaterala forskningsprojekt över Sundet. Gemensamma forskningsprojekt ökar regionens konkurrenskraft.

En viktig uppgift är att värna om den gemensamma miljön. Öresundsregionen skall arbeta för att bli världsledande inom miljöteknikområdet.

El- och fjärrvärmeproduktionen i Öresundsregionen bör få räkna utsläppsmålen på ett gränsöverskridande sätt.

Det skulle gynna lokal miljövänlig produktion.

Med dessa förslag till ökad integration i Öresundsregionen kan vi skapa en stark och hållbar tillväxt som innebär fler, inte minst gröna och klimatsmarta, jobb i vår region.

HILLEVI LARSSON

Anders Borg och jämställdheten

2010-04-14T11:58:00.001-07:00

Interpellationsdebatt i riksdagen 6 april 2010

Svar på interpellationerna 2009/10:290, 291, 292, 299 och 310 om ekonomisk politik och jämställdhet

Anf. 19 Finansminister ANDERS BORG (m):
Herr talman! Hillevi Larsson, Carina Ohlsson, Fredrik Lundh Sammeli, Monica Green och Eva-Lena Jansson har interpellerat i frågor om ekonomisk jämställdhet. Carina Ohlsson har dessutom frågat mig varför Sverige har en högre beskattning av pensionärer än löntagare med samma inkomst. Jag väljer att ge ett gemensamt svar på dessa interpellationer.
Jämställdhetspolitiken är central för att trygga välfärden och skapa förutsättningar för att möta Sveriges långsiktiga utmaningar. Regeringen har därför mer än tiodubblat resurserna till jämställdhetspolitiken under mandatperioden. Ekonomisk jämställdhet skapas genom ett långsiktigt och strategiskt arbete. För att främja kvinnors och mäns lika möjligheter att utvecklas i arbetslivet och för att skapa förutsättningar för samordning, analys och uppföljning av jämställdhetspolitiken, har därför regeringen beslutat om en strategi för jämställdhet på arbetsmarknaden och i näringslivet.
Nyckeln till ekonomisk jämställdhet mellan kvinnor och män är ett jämställt arbetsliv. Nivån på många typer av transfereringsinkomster bestäms av arbetsinkomsten. Med en politik inriktad på jämställda löner och fler kvinnor i arbete skapas förutsättningar för jämlika disponibla inkomster.
Jobbskatteavdraget är utformat så att det ska löna sig bättre att arbeta. Detta gäller för såväl kvinnor som män, och oavsett om man är gammal eller ung. När det gäller pensionärernas ekonomiska situation är det avgörande att Sverige har en stark ekonomi. Då krävs en politik som är inriktad på att få fler i arbete. Fler får mer i lön och pensionerna räknas upp snabbare. Med fler i arbete skapas förutsättningar för att det ska finnas tillräckligt med hjälpande händer inom vård och omsorg samtidigt som finansieringen av välfärden säkras långsiktigt.
Arbete och ansvar för hem och familj måste gå att förena. Skattereduktionen för hushållsarbete underlättar för kvinnor och män att få ihop vardagspusslet. Jämställdhetsbonusen skapar förutsättningar för ett jämställt föräldraskap och ett jämställt deltagande i arbetslivet. Även jobbskatteavdraget gynnar jämställdheten. Två makar som arbetar halva året var får behålla mer av arbetsinkomsten än om en är helt föräldraledig och en jobbar hela året.
Sverige ska vara ett bra och tryggt land att åldras i. Därför vill jag avslutningsvis framhålla att pensionärerna, kvinnor som män, är en prioriterad grupp i regeringens fortsatta arbete.

Talmannen meddelade att Fredrik Lundh Sammeli, som framställt en av interpellationerna, anmält att han var förhindrad att delta i debatten.

Anf. 20 HILLEVI LARSSON (s):
Herr talman! I svaret sägs att resurserna för jämställdhetsarbetet har tiodubblats. Det är naturligtvis positivt. Problemet är att resultaten går åt fel håll. Jämställdheten har gått tillbaka sedan regeringen tillträdde. Det är det som är det stora problemet.
Man kan se det på att kvinnors ekonomi har blivit sämre än mäns. Det handlar om skattesänkningar och förändringar när det gäller a-kassa och sjukförsäkring. Man måste se det i sin helhet.
Skattesänkningarna har framför allt gått till män och framför allt till rika män. Jämför man män och kvinnor går en majoritet av sänkningarna till männen. Jämför man rika män och fattiga kvinnor blir det ännu tydligare att resurser försvinner från de fattiga kvinnorna till de rika männen. Det tycker jag att man måste ifrågasätta ur ett jämställdhetsperspektiv.
Även om intentionerna är goda har resultaten tyvärr blivit dåliga. Regeringen menar att man vill gynna arbete och att det handlar om arbetslinjen. Det låter ju bra. Problemet är att många kvinnor inte vill annat än att jobba mer. Många kvinnor är deltidsarbetslösa – en del frivilligt en hel del ofrivilligt. Det finns ju inga heltidsjobb att få.
Det finns en diskriminering mot kvinnor i arbetslivet. I kvinnodominerade områden både i den offentliga och privata sektorn är det deltid som gäller. Det blir då ändå svårare att få ekonomin att gå ihop. Till detta kommer att man har förändrat reglerna för deltidsarbetslöshet som gör att man i princip inte kan vara deltidsarbetslös om man inte är beredd att leva på en extremt låg ekonomisk nivå eller har en man som försörjer en.
Det slår extra hårt mot ensamstående kvinnor med barn. De ska ju försörja sina familjer själva. De har fått det ännu svårare att gå ihop.
Ett budskap som dessa kvinnor möts av är att de ska säga upp sig från sitt deltidsjobb och söka heltidsjobb. Men det finns inga jobb att få. Det är det som är grundproblemet. Även om man säger att de får större skattesänkning om de jobbar mer och tjänar mer är detta inte en realitet för många av kvinnorna.
Det är få som har sökt jämställdhetsbonus och den gör en liten skillnad i ekonomin även om man får det fullt ut. När det gäller avdrag för hushållsnära tjänster är det också en stor snedfördelning. Man kan se att de som framför allt har sökt det är höginkomsttagare och nästan ingen bland låginkomsttagarna, alltså en liten andel som har sökt det. Därför kan man se att det slår väldigt negativt, och det blir återigen en förskjutning mot dem som har mest som får ännu större förmåner. Det kan vara minst lika tufft att få livspusslet, som man talar om, att gå ihop för en ensamstående kvinna med barn. Men hon har inte råd att anlita någon för att utföra hushållsnära tjänster och därmed få göra avdrag för det.
Jag skulle därför gärna vilja se en jämställdhetspolitik som inte bara riktar sig till de kvinnor som har bäst inkomster och störst förmögenhet utan en jämställdhetspolitik där man faktiskt ser helheten, och där är kvinnorna missgynnade jämfört med männen i dag.
Min förhoppning är alltså att man helt enkelt ser över denna politik och kommer tillbaka med ett bättre förslag.
Anf. 21 CARINA OHLSSON (s):
Herr talman! Jag tycker inte att jag har fått ett svar av finansministern på min fråga: På vilka fakta och omständigheter grundas finansministerns och regeringens politik att Sverige som enda välfärdsstat har en högre beskattning av pensionärer jämfört med löntagare med samma inkomst?
I svaret hör vi att jobbskatteavdraget är utformat så att det ska löna sig bättre att arbeta. Vi socialdemokrater tycker också att det ska löna sig att ha arbetat och att skatten på pension ska vara densamma som skatten på lön.
Sverige har 1,7 miljoner ålderspensionärer varav 55 procent är kvinnor. Till dem kan man också räkna en halv miljon förtidspensionärer varav majoriteten utgörs av kvinnor.
Genomsnittspensionen för ålderspensionärer över 65 år är 13 925 kronor per månad. Pensionen för kvinnor är lägre, och det är väl ingen som blir förvånad över det eftersom den, precis som det står i svaret, följer löneutvecklingen, vilket Hillevi Larsson talade om tidigare. Genomsnittspensionen för kvinnor är 11 025 kronor.
Skatten för en manlig genomsnittspensionär är 700 kronor högre per månad och för en kvinnlig genomsnittspensionär 600 kronor högre per månad, eftersom kvinnorna har lägre lön, än för dem som förvärvsarbetar. Om man räknar under en livstid får kvinnorna antagligen tillgodoräkna sig lite mer eftersom de lever längre. Men under tiden som kvinnorna lever ska de kunna försörja sig själva. Jag hoppas att finansministern och jag är överens i den frågan. Såvitt jag vet har denna regering inte kommit med någon ny jämställdhetsproposition. Då är det den förra regeringens som gäller, och enligt den ska man ha makt att kunna forma sitt eget liv. För många kvinnor, pensionärer och de som har låg pension, är detta en omöjlighet i högerregeringens Sverige i dag.
Jag hoppas verkligen att finansministern tar del av denna statistik, och jag är övertygad om att han också har gjort det. Men tydligen har det inte gjort ett så stort intryck att regeringen ändrar sin politik på detta område.
Man kan se att de som har mycket låg pension trots en liten skattesänkning har fått mindre pengar eftersom pensionerna har blivit lägre för många. Det gäller även pensionärer med små inkomster. Jag kontrollerade detta senast i går med min mamma som har en mycket låg pension. Hon fick 5 kronor mindre i pension per månad. Så slog det för henne. Hon har en pension på mindre än 7 000 kronor i månaden. Om hon hade varit ensamstående hade hon antagligen haft väldigt svårt att klara sig även om hon då hade fått bostadstillägg.
Jag tycker att finansministern ska svara på vilka initiativ han tänker ta för att jämna ut skillnaderna mellan rika och fattiga och mellan kvinnor och män. Det ska naturligtvis gälla även pensionärer. Det är så som vi socialdemokrater ser på detta. Det ska vara en politik som gäller för alla.
Anf. 22 MONICA GREEN (s):
Herr talman! Jag tackar för svaret. Liksom Carina Ohlsson har inte heller jag fått svar på frågorna i min interpellation. Jag skulle vilja återkomma något till den eftersom vi måste se på helheten, Anders Borg. När Anders Borg svarar att man har satsat så och så mycket pengar tittar han inte på helheten. Han ger med den ena handen, men han tar desto mer med den andra handen.
När man ska se till att jämställdheten genomsyrar allt arbete måste man se till att det finns en välfärdssektor värd namnet och att det finns en politik för både män och kvinnor så att männen inte dominerar så fullständigt som de gör med den borgerliga regeringens politik.
Fler kvinnor än män är ålderspensionärer, precis som Carina Ohlsson påpekade. Fler kvinnor än män är också förtidspensionärer och långtidssjukskrivna eftersom de har blivit utslitna i sina arbeten inom välfärdssektorn. De har missgynnats av den borgerliga regeringen. Regeringen har missgynnat kvinnorna eftersom de har avskaffat förmögenhetsskatten och sänkt fastighetsskatten kraftigt för de stora och dyra villorna, och det är männen som äger dem. Detta har regeringen gjort genom att försämra i välfärdssektorn. När man har sänkt skatten drastiskt för de rika männen i storstäderna har välfärdssektorn fått stryka på foten.
Döm därför om vår förvåning när det i dag kom ytterligare ett dystert besked till kommunerna och landstingen, som om det inte vore nog att 25 000 välfärdsarbetare redan har fått lämna välfärdssektorn. Hur många fler kommer att få lämna välfärdssektorn med Anders Borgs politik nu när han ger besked om att kommuner och landsting inte får några ytterligare pengar nästa år? För i år gav ni 10 miljarder för att det är valår och för att det inte ska bli för stora uppsägningar just i år inom de kvinnodominerade yrkena. Men vi får nu besked om att det nästa år inte blir några ytterligare pengar.
Konjunkturinstitutet räknade i förra veckan ut att kommun- och landstingssektorn behöver 13 ½ miljard ytterligare nästa år för att klara sina behov och den demografiska utmaning som vi står inför med en allt äldre befolkning. Särskilt inom landstingssektorn behövs det ytterligare höjningar från staten. Men nu kommer Anders Borg med det dystra beskedet i dag att ytterligare människor ska lämna välfärdssektorn och på det sättet också försämra kvaliteten.
Anders Borg påstår i sitt svar att det behövs fler händer i vården. Men de som befinner sig i välfärdssektorn har för länge sedan lämnat det uttrycket, de som vet vad välfärdsarbetarna pratar om i dag. Det gör uppenbarligen inte den borgerliga regeringen. De vet att det behövs hela människor och inte bara händer. Det var ett gammalt uttryck som användes förr i tiden att man skulle ha fler händer i vården. I dag pratar man på ett helt annat sätt om att det är män och kvinnor som behövs i vården för att ta hand om de äldre, om barnen och så vidare.
Kvinnorna drabbas alltså dubbelt av den borgerliga regeringen, dels för att de inte får tillgodogöra sig skattesänkningarna, dels för att de får lämna sina jobb inom välfärdssektorn. Dessutom får deras föräldrar och deras barn en sämre kvalitet i välfärdssektorn nu när den borgerliga regeringen ska fortsätta att dra ned på denna sektor.
Jag har inte fått svar på mina frågor. Jag ger Anders Borg ytterligare en chans att svara på varför hans politik slår så illa och varför de ekonomiska resurserna nu går från kvinnor till män.
Anf. 23 EVA-LENA JANSSON (s):
Herr talman! Tack för svaret, Anders Borg! Jag är inte heller nöjd. Det verkar inte som om någon av oss är riktigt nöjd med det svar som du har försökt att ge till oss allihop. Det blir ju ofta så att när man gapar efter mycket mister man ofta hela stycket.
Jag ställde två frågor till finansminister Anders Borg i min interpellation. Genom vilka insatser avser finansministern att förbättra kvinnors inkomster relativt männens som grupp? Avser finansministern att föreslå fler skatteförändringar som gynnar män mer än kvinnor, och så fall vilka?
Herr talman! Det framgår inte riktigt av det svar som jag har fått av finansministern hur han ser på de här frågorna. Det tycker jag är synd. Det hade varit intressant att veta hur man tänker göra där.
Som några har påpekat lyfter Anders Borg i svaret upp att med fler i arbete skapas förutsättningar för att det ska finnas tillräckligt med hjälpande händer inom vård och omsorg samtidigt som finansieringen av välfärden säkras långsiktigt. Det beror på om de där händerna som Anders Borg valde att prata om i stället för hela kroppen, som Monica Green pratade om, är på timmar eller deltid. Det är viktigt hur de här personerna jobbar eftersom vi vet att den största andelen av dem som jobbar i välfärdssektorn är kvinnor som har fått gå från heltid till deltid eller från deltid till timmar, och de har fått det sämre ekonomiskt.
I regeringens egen analys Ekonomisk jämställdhet mellan kvinnor och män från 2010 – jag tog med mig den från 2009 också, det är lite längre text men i princip samma ord – konstaterar man i sammanfattningen av hur jämställdhetspolitiken slår att det har blivit sämre. Skillnaden mellan män och kvinnor har blivit större. Det är fortfarande så att lägst justerad disponibel inkomst, det vill säga hur mycket man har kvar i plånboken, har de ensamstående kvinnorna med barn. Vi får inte något svar alls på frågan hur regeringen vill hjälpa de här kvinnorna och om man har någon politik över huvud taget. Man pratar om att man sänker skatten, och de som tjänar mest på att man sänker skatten är naturligtvis de som tjänar mest eftersom de betalar mest i skatt. Slipper man dessutom betala förmögenhetsskatt blir det många fler miljoner på banken än tidigare.
Herr talman! Jag tycker att det hade varit intressant att höra vad man har för strategi. Man pratar ju om det. Anders Borg nämner att det finns en strategi, och det står även här. För att skapa förutsättningar för samordning, analys och uppföljning av insatser har regeringen därför beslutat om en strategi. Strategin beskriver regeringens samlade politik för att stärka jämställdheten.
Jag tycker att Anders Borg hade kunnat beskriva lite fylligare i svaret vad strategin är. Är strategin enbart att sänka skatterna? Är strategin enbart att minska pengarna till den offentliga sektorn? Det är det som händer nu. Är strategin att bara sänka ersättningarna för dem som är arbetslösa och sjuka? Vi vet att en högre andel av de sjuka är kvinnor. De får det sämre ställt, och dessutom får de betala en högre skatt än vad de som har arbete får göra. De pensionärer som lever längst är kvinnor. Fler kvinnor än män är pensionärer, och de får högre skatt än män. Är det en del av regeringens jämställdhetspolitik?
Jag hade hoppats att Anders Borg skulle ha gett svar på några av de här frågorna. Eftersom han valde att slå ihop flera interpellationer som tar upp de här frågorna ur olika perspektiv gissade jag att han hade svar till oss allihop, men i stället blev det nästan ingenting. Eftersom Anders Borg har flera inlägg hoppas jag att han förtydligar lite mer vad han menar med regeringens strategi för jämställdhetspolitik.
Anf. 24 CARL B HAMILTON (fp):
Herr talman! Se helheten, se helheten, sade Monica Green minst två gånger, kanske tre gånger, i början av sitt inlägg. Jag tror att det är en helt riktigt grundinställning, men jag tycker att det är beklämmande att det bara handlar om skatter och bidrag i de inlägg vi har hört. Det är som om jämställdheten i Sverige definieras av vilken skatt man har och vilket bidrag man får.
Låt mig i all ödmjukhet försöka se helheten. Sverige har genomgått en finansiell kris. Vilket kön är det som har drabbats mer än det andra? Männen har burit den absolut största delen av arbetslösheten därför att krisen har drabbat verkstadsindustrin, framför allt i Västsverige. Arbetslösheten bland män har gått upp mycket mer än bland kvinnor, men det kan damerna här inte på något sätt nämna. Det är tydligen ofint, men om man ska se helheten kanske man ändå, särskilt om man bor i Västsverige, skulle observera detta enkla faktum.
Kommunernas verksamhet sysselsätter väldigt många kvinnor. Det handlar om vård, skola och omsorg. Man kan säga att regeringen har kompenserat kommuner och landsting för den finansiella krisen genom att ösa på med 17 miljarder i extra utbetalningar. Det är mycket bra. I dag har vi också hört att kommunernas ekonomi visar på en stark återhämtning. Att kommuner och landsting fungerar och har en god ekonomi är otroligt mycket viktigare för jämställdheten i Sverige än de enskilda skatter och bidrag som har fokuserats på här.
Jag tror att det var Monica Green som använde uttrycket en välfärdssektor värd namnet. Jag tycker att vi har en välfärdssektor som är värd namnet, och den skyddas av den starka ekonomiska återhämtning som kommunsektorn just i detta nu genomgår. Den stryker inte på foten. Det har inte med verkligheten att göra att komma med ett sådant påstående.
Hillevi Larsson sade att kvinnors ekonomi har blivit sämre än mäns. Sedan kom hon in på RUT-avdraget. Jag tror inte att RUT-avdraget kommer att revolutionera jämställdheten i Sverige, men det blir väldigt konstigt om man ger sig in på att diskutera det bidraget och bara talar om användarna och inte om dem som utför de här tjänsterna. Det räknas uppenbarligen inte att det är 12 000 eller 13 000 personer, och kanske 7 000 om man går ned på heltidstjänster, och det är i huvudsak kvinnor med invandrarbakgrund. Det kan inte ens omnämnas av någon av er. Jag tycker att det är skamligt att man inte ens kan erkänna detta. Här finns ett problem som har börjat få sin lösning, dock inte hela lösningen.
Sedan kommer vi till ROT-avdragen. Det är värt en skatterabatt när män monterar fönster, men de som putsar fönstren ska inte ha någon skatterabatt. Det är eländigt, herr talman. Jag antar att byggjobbarna tillhör den så kallade välfärdssektorn. Det är väl så man från socialdemokratiskt håll motiverar att just byggjobbare ska ha en särskild skatterabatt i form av ROT-avdrag.
Jag tror som sagt var att det är väldigt viktigt att se helheten. Jag hoppas att i kommande inlägg få höra något mer av helheten och inte bara detta om plus och minus på deklarationsblanketten.
Anf. 25 MARIE ENGSTRÖM (v):
Herr talman! Jag tackar interpellanterna för bra interpellationer. Det är en viktig debatt. Jag tackar även för svaret. Jag ska lämna mina kommentarer.
Jag tror att många människor tycker att det är väldigt viktigt vad som är plus och minus på deklarationsblanketterna. Det upptar en väldigt stor del av människors vardag, i alla fall just de här dagarna.
Jag märker att Carl B Hamilton vill göra detta till en debatt mellan några som vill prata om bidrag och några som vill prata om jobb. Jag skulle vilja prata om jobb och transfereringar. Det heter inte bidrag. Det är transfereringar det är fråga om.
Ni pratar om att jobbskatteavdraget ger väldigt många nya jobb. Vi pratar om att vi vill satsa på välfärdssektorn. Vi har också en lång rad förslag som rör små och medelstora företag. Vi tycker att det är viktigt att det även kommer jobb där. Det är viktigt att säga i den här debatten. Det är en bra utgångspunkt.
Regeringen har, som redan har nämnts, en jämställdhetsbilaga i budgeten. Man gör en analys av läget, av hur situationen ser ut. Det finns mycket i den analysen som man kan ställa upp på. Javisst, den är viktig. Men det är kanske viktigare att prata om den slutsats som regeringen drar. Man skriver faktiskt i jämställdhetsbilagan att den direkta positiva effekten av regeringens ekonomiska politik är något större för männen än för kvinnorna. Jag menar att den är ganska stor. Här hänvisar ni till egna beräkningar som ni har gjort i Finansdepartementet. Men sedan skriver ni något intressant, nämligen att det här kommer att jämnas ut på sikt, och så hänvisar ni till jobbskatteavdraget som ska öka sysselsättningen.
Jag tycker att det är lite intressant att läsa den rapport som Riksrevisionen har gjort om jobbskatteavdraget och påverkan på sysselsättningen. Det visar sig att de prognoser som regeringen har skrivit i budgetpropositionen bygger på att alla människor har fullständig information om de skatteregler som vi har. Men Riksrevisionen har gjort ett tillägg till de frågor som SCB ställde i anslutning till arbetskraftsundersökningen. Det visar sig, för att ta några exempel, att bland dem som jobbar är det ca 40 procent som känner till jobbskatteavdraget, bland dem som inte jobbar är det knappt 30 procent som känner till reglerna kring jobbskatteavdraget och bland ungdomar i gruppen 16–24 år är det bara 16 procent som känner till dem.
De prognoser som ni skriver och de siffror som ni anger i budgetpropositionen förutsätter alltså att alla är informerade, men det är inte alla. Då kan de inte stämma, och då kan man inte bygga en teori på att kvinnorna ska få ett bättre utfall än männen baserat på att man inför ett jobbskatteavdrag.
Vi drar olika slutsatser av er politik. Ni hänvisar till egna beräkningar som ni har gjort på Finansdepartementet. Jag tycker att ni ska redogöra väldigt tydligt för de beräkningarna. På vilket sätt skulle kvinnor komma bättre ut ekonomiskt än män av er politik?
Anf. 26 ANN-CHRISTIN AHLBERG (s):
Herr talman! Jag kan inte tacka för svaret eftersom jag inte är en av interpellanterna. Men när jag hörde svaret reagerade jag på en del saker, bland annat att man tar upp regeringens skrivelse En jämställd arbetsmarknad där regeringens strategi för jämställdhet på arbetsmarknaden och i näringslivet redovisas.
Vi hade i arbetsmarknadsutskottet en debatt om den skrivelsen den 11 mars. Jag kunde inte få svar på mina frågor då, och nu tänkte jag att Sveriges finansminister säkert kan bättre och kan svara på dem.
I skrivelsen finns det 68 punkter. Det kan ju låta som att det är väldigt bra. Men egentligen är det ingenting som driver på jämställdheten, utan det mest konkreta i skrivelsen är att regeringen ber att få återkomma först 2011. Skrivelsens rätta namn borde egentligen vara: Regeringens strategi för hur vi tar från kvinnor och ger mer till män.
Mina frågor som jag inte fick svar på vid den debatten är följande, Anders Borg: I skrivelsen står det att jobbskatteavdrag är en av strategierna, och då undrar jag hur det kan bli mer jämställt med jobbskatteavdrag. Männen har ju fått mer skattelättnader än kvinnor. Det vet vi. Hur kan det bli mer jämställt för att ni skriver om privatisering av till exempel vård, omsorg och apotek som upphandlas till stora börsbolag och ger kvinnor mycket sämre anställningstrygghet?
Hur kan det bli mer jämställdhet när ni skriver om att införa skattesubventioner på hushållsnära tjänster? Kommer det att innebära att männen tar på sig en större andel av det obetalda hushållsarbetet eller omsorgen av barnen? Hur kan det bli mer jämställt för att regeringen har försämrat a-kassan? Det skriver ni också i den här skrivelsen, men det missgynnar kvinnor mer än män. Hur kan det bli mer jämställt när man försämrar i våra trygghetssystem som finns när vi blir sjuka eller skadas på våra jobb? Vi vet att det drabbar fler kvinnor än män.
Det är det här som ni räknar upp i er skrivelse, och det var en av anledningarna till att jag reagerade på svaret. Jag tänker att det kan nog Sveriges finansminister svara på eftersom han nämner detta i interpellationssvaret.
Skrivelsen är alltså inget som vi socialdemokrater alls ser driver frågan i rätt riktning.
Sedan måste jag också reagera på Carl B Hamiltons tidigare inlägg. Jag kommer från Västsverige. Jag vet mycket väl att män har drabbats oerhört hårt av arbetslösheten i Västsverige, vilket är något som vi socialdemokrater har följt med väldigt stor oro. Men den här debatten handlar om jämställdheten, och man måste våga se helheten. Det är så att för varje hundralapp som männen får i lönekuvertet – och det sägs i svaret här att det är viktigt med jämställda löner – får kvinnorna 84 kronor. Tar man hänsyn till en massa olika faktorer blir det trots det bara 92 kronor för kvinnor. Det här handlar också om jämställdhet.
Det är män som just nu är hårdast drabbade av arbetslösheten, men vi vet att efter den arbetslösheten kommer välfärdssektorn att drabbas, och där jobbar mest kvinnor. Vi har sett att ni redan har lyckats få bort 25 000.
Anf. 27 GUNNAR ANDRÉN (fp):
Herr talman! Det är alltid frestande att delta i den här typen av debatter som är väldigt intressant.
Jag besöker oftare företag, men häromdagen tillbringade jag hela dagen tillsammans med Helena Bargholtz på Försäkringskassan i Södertälje – för övrigt tillhör även Nyköping det området numera – och Arbetsförmedlingen. Det är en bit ur verkligheten. Det är väldigt speciellt med Södertälje, ska jag säga, för det är Sveriges största industristad. De två största företagen är industrier. Landstinget och kommunen är inte de största arbetsgivarna, och Södertälje skiljer sig från andra städer på det sättet.
När man tar del av vilka problem de har, utöver att de har hundra olika språk som de arbetar på, måste man konstatera att den finansiella krisen i den här regionen har slagit oerhört hårt mot män. Tyvärr är det så, och Ann-Christin Ahlberg var inne på detta. Det är svårt när industrikriser slår hårt, och de slår väldigt mycket mot män. När man frågar dem som sysslar med detta, väldigt duktiga människor på Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen, får man veta att det är industrijobb som efterfrågas allra mest. Jag tycker att vi ska vara glada att vi har ett sådant försäkringssystem som gör att vi kan behålla så väldigt många människor i den skattefinansiella sektorn.
Jag tänkte göra några andra kommentarer, framför allt till Carina Ohlsson av den anledningen att ni från Socialdemokraterna hävdar att pensioner ska vara lika beskattade mellan män och kvinnor. Jag vill fråga Carina Ohlsson – när jag satt i skatteutskottet hade jag fräckheten att ställa den frågan också – att om man vill ha exakt likadan beskattning på pensionen, hur kan man då, som ni har gjort här, yrka på att man också ska ha ett 75-procentigt avdrag för fackliga avgifter? Det är er politik.
Om jag blir omvald till riksdagen kommer jag aldrig att rösta för detta. Det är en sådan otrolig försämring för pensionärerna jämfört med dem som är yrkesaktiva att bara de yrkesaktiva ska få 75-procentiga avdrag – inte 50 procent som det är med ROT och RUT – för fackliga avgifter.
Är detta en rättvis politik? Sveriges pensionärer kräver ett svar på det. Är det rimligt att ni kräver 75-procentiga avdrag? Det står i er reservation att ni vill ha 75-procentiga avdrag för fackliga avgifter. Sedan kommer ni och säger att ni vill ha en rättvis beskattning mellan yrkesaktiva och pensionärer. Det är inte rimligt.
Herr talman! Av en undersökning om RUT och ROT som man gjorde i en fin stad som heter Sundsvall framgick att när man räknade på hur många jobb det blir skulle en byggnadsarbetare ha 650 000 kronor inklusive arbetsgivaravgifter i lön och medan de i vårdsektorn och handelssektorn skulle ha 410 000 kronor.
Det är väldigt intressant, eftersom det också är fackliga uppgifter. Hur får vi jämställdhet när det är 240 000 kronor i skillnad, upp till 20 000 kronor i månaden, mellan manliga och kvinnliga jobb?
Vad drar man för slutsatser av detta? Jo, vi ska ha kvar avdraget för dem som kostar 650 000 kronor om året för manliga jobb men vi ska ta bort avdraget för dem som kostar 410 000 kronor om året för kvinnliga jobb. Vad är det för jämställdhetspolitik?
Ni får ursäkta, men jag tycker att det är en usel politik. Jag tycker att det är bra om många får reda på hur ni ser på den här sortens jämställdhetspolitik.
Anf. 28 Finansminister ANDERS BORG (m):
Herr talman! Den här debatten handlar om vår syn på jämställdhet. För Allians för Sverige är vår syn på jämställdheten en central värdering. Vi bygger ett samhälle med mer av trygghet och välfärd. Därigenom lägger vi grund för en större frihet för människor bland annat genom att minska hindren för jämställdhet. Det är vår centrala utgångspunkt.
Kärnfrågan här är: Vad har arbetslinjen gjort för jämställdheten? Sverige är nu på väg ur den värsta ekonomiska krisen sedan depressionen och under den tid vi kan överblicka. Vi kan notera att sysselsättningen bland kvinnor i januari 2010 låg på 2 056 000. Vi kan notera att den i februari 2002 låg på 2 021 000.
Vi kan också notera att den i februari 2006 låg på 2 026 000. Det har alltså skett en ökning av sysselsättningen sedan den här regeringen tillträdde bland kvinnor på i storleksordningen 30 000. Tittar vi på den bredare gruppen 15–74 år, det sätt som vi normalt sett internationellt mäter sysselsättningen, är ökningen 60 000.
Det är alltså väldigt tydligt att vi har tagit oss igenom ett mycket besvärligt krisförlopp och ändå kunnat säkra att sysselsättningen bland kvinnor är högre än vad den var i februari under något år som den socialdemokratiska regeringen styrde förra mandatperioden.
Det är viktigt. Det beror på att vi har motverkat krisen med en aktiv politik. Konjunkturinstitutet konstaterar att den expansiva efterfrågepolitiken särskilt har gynnat tjänstesektorerna och kommunerna. Det är sektorer där vi genom breda åtgärder har kunnat säkra att vi motverkar det svåra fall som kommer av den ekonomiska krisen.
Vi har också upprätthållit arbetslinjen. Det är alldeles tydligt att de studier som görs av jobbavdraget – våra egna, Studieförbundet Näringsliv och Samhälles, Riksrevisionens eller vad det nu är – alltid landar i slutsatsen att detta är ett effektivt sätt att öka sysselsättningen.
Vi ser att sysselsättningen utvecklas remarkabelt mycket bättre i Sverige än vad tidigare historiska samband ger vid handen eller vad vi kunde ha befarat. Detta om något skulle tala för att effekten av åtgärderna är större än vad man kunnat förvänta.
Arbetslinjen är central, och effekten är störst för kvinnor. Det visar sig gång efter annan i de utvärderingar som görs. Det är en påtagligt stor del av sysselsättningsökningen som ligger hos kvinnorna när man gör bedömningen av jobbskatteavdraget.
Det avgörande här är att vi har två alternativ i jämställdhetspolitiken. Vi har vårt alternativ byggt på arbetslinjen och sedan har vi vänsteroppositionens. Tyvärr skulle vänsteroppositionens politik på ett allvarligt sätt skada den kvinnliga sysselsättningen.
Vi är i ett känsligt ekonomiskt läge. Vi är på väg ur en kris, och vi ser en stabilisering. Frågan är: När kommer jobben? Då slår man till med höjda arbetsgivaravgifter. Avskaffa RUT och ROT, säger oppositionen. Det skulle alldeles självklart slå hårdast mot tjänstesektorerna där vi vet att effekterna är störst. Det skulle drabba kvinnor och unga.
Vi tar tillbaka arbetslinjen, säger oppositionen. Det skulle tyvärr också drabba kvinnorna väldigt hårt. Vi skulle när sysselsättningen kommer lämna kvar dem som är unga, dem som har en lite sämre utbildning och dem som har en svagare förankring på arbetsmarknaden. Det skulle drabba kvinnorna på ett förödande sätt.
Eftersom vänsteroppositionen gett upp arbetslinjen står man också tomhänt i diskussionen om jämställdhet. Det är bara att beklaga.
Anf. 29 HILLEVI LARSSON (s):
Herr talman! Låt mig börja med att gå in på krisen. Det är absolut helt rätt att det är massor av män som har tvingats lämna sina jobb under krisen. Men som vanligt är kvinnorna osynliggjorda. Det är också många kvinnor som har drabbats hårt.
Det talas till exempel om tysta varsel. Det är kvinnor som inte har en fast och ordentlig anställning som man helt enkelt inte förlänger vikariaten för. Det är kvinnor som har timanställning och alla möjliga flexibla former som ofta kvinnor hamnar i mot sin vilja.
Det syns inte lika mycket i statistiken när de får gå. Men det syns i deras plånböcker, eftersom de får en ännu sämre ekonomi än vad de hade tidigare. Det är väldigt farligt när man försöker få det till att det bara drabbar män och inte kvinnor. Det drabbar även kvinnorna med de tysta varslen och deltidsarbetslösa.
Jag har varit ute i handeln i Malmö där jag framför allt har träffat kvinnor som har jobbat i små butiker. De har redan tidigare haft stora problem att få ihop tillräckligt mycket timmar för att försörja sig. Räddningsplankan har varit att de tidigare har kunnat räkna upp så att de har fått lite mer. Men regeringen har tagit bort möjligheten att stämpla upp sig.
Jag har träffat kvinnor som har sagt: Jag har 30 timmar i veckan som jag ska leva på, och det går nätt och jämnt. Men nu har arbetsgivaren på grund av minskad efterfrågan till följd av krisen sagt att det bara är 20 timmar som jag ska få att leva på.
Det blir genast mycket svårare att försörja sig. En kvinna jag talade med hade gått från 30 till 20 timmar men ville egentligen ha 40 timmar. Hon sade att hon ändå var lyckligt lottad. Hon hade en kollega som hade gått från 20 till 10 timmar.
Det säger sunda förnuftet att det inte går att försörja sig på 10 timmars arbete med en låg lön om kvinnorna inte får hjälp, till exempel av en man. Då blir kvinnor beroende av män för sin försörjning. Jag tycker att det är viktigt att lyfta fram dessa kvinnor som aldrig får komma till tals och som har drabbats av krisen.
När det gäller frågan om RUT och ROT är jag missnöjd med både RUT och ROT. Det finns fel med ROT, som gäller renoveringar med mera. Till exempel hörde en pensionär av sig till mig som ville göra en renovering där hemma. Han fick beskedet att han hade för låg inkomst, så han var inte berättigad till detta. Det är framför allt höginkomsttagare som är berättigade till det. Pensionärer har ofta lägre inkomster och kommer därmed inte i fråga. Kan man betala för jobbet och har sparat ihop pengarna bör man få det gjort oavsett vad man tjänar.
Jag är inte helt emot RUT och hushållsnära tjänster. Däremot är jag emot i den formen att det framför allt går till höginkomsttagare. Kan man göra någonting för att för att förstärka hemtjänsten för äldre, och även inräknat äldre med sämre ekonomi, tycker jag att det är någonting som man skulle kunna jobba vidare med.
Jag vill också nämna att ingenstans i regeringens svar lyfts RUT, det vill säga hushållsnära tjänster, fram som någonting positivt för att ge fler kvinnor jobb. Regeringen har i sitt svar fokuserat på att det ökar jämställdheten i familjen. Även den frågan borde gå till Anders Borg.
RUT har eventuellt skapat ett par tusen jobb. Det kan man ställa mot de 25 000 jobben i offentlig sektor där många är kvinnor. Det är jobb som verkligen behövs och som når alla och inte bara höginkomsttagare.
I stället för att nu hålla på och tala om vem som har drabbats värst av krisen och hur bra regeringens politik är borde vi tala om hur vi kan öka jämställdheten. Det låter ändå som att ni tycker att det är en viktig fråga. Kom med konkreta förslag!
Anf. 30 CARINA OHLSSON (s):
Herr talman! Jag har ännu inte fått svar från finansministern vad gäller ligan som Sverige leder. Jag har inte hört talas om något annat land där man beskattar pensionärer hårdare än löntagare. Den listan leder man.
En lista som man inte längre leder är World Economic Forums jämställdhetsindex, trots en finansminister som betecknar sig som feminist. Där kan jag nog hjälpa till lite med svaret, om det är så att finansministern inte talar om det själv. Man kan läsa i regeringens egna budgetpropositioner och annat att merparten av medlen i skatte- och utgiftsförslagen under regeringstiden har gått till män: 57,5 procent till män och 42,5 till kvinnor. Det fjärde steget i förvärvsavdraget gynnar också mest män. Den rikaste tiondelen i Sverige består till 76 procent av män, och de har fått de största skattesänkningarna. Under tiden har de också haft exceptionellt god inkomstutveckling, så de har blivit belönade flera gånger om.
Därmed är jag lite tveksam och skulle kanske vilja sätta ett frågetecken efter ”feministisk finansminister”. Men vi kanske kan få höra lite mer förklaringar om vari den feminismen består. Det är ändå så att de förslag som man lägger fram i riksdagen är det som borde utvärderas när det handlar om vad ”feminism” står för.
Jag tog tidigare upp de jämställdhetspolitiska målen, som hela riksdagen står bakom. Under ett av delmålen står det så här: ”Ekonomisk jämställdhet. Kvinnor och män ska ha samma möjligheter och villkor i fråga om utbildning och betalt arbete för att ge ekonomisk självständighet livet ut.” Det är det som jag tar upp som en helhet i politiken.
Det råder inget tvivel om att strukturerna i samhället och den helhet i vilken både män och kvinnor lever i Sverige i dag präglar vad man får i pension sedan. Jag antar att alla riksdagsledamöter förstår det. Om man har könsmönstret att fler kvinnor är deltidsarbetande blir naturligtvis pensionen lägre för dem. Det råder lönediskriminering; därom antar jag att vi också är överens. Kvinnor har högre uttag av föräldraförsäkring och VAB. Kvinnor utför mer obetalt arbete än män och har sämre karriärmöjligheter och löneutveckling. Föräldraskap och obetalt arbete värderas inte i arbetslivet. Man kan se i undersökningar att kvinnors löneutveckling går ned vid föräldraskapet, medan mäns går upp.
Vi socialdemokrater tycker att individen inte ska bestraffas för de strukturella förändringarna. Det är därför vi tar upp bland annat skatteförslag om att det ska vara lika skatt för pensioner och lönearbete. Vi tycker att detta är diskriminerande mot kvinnor, som generellt sett har lägre pensioner. De ska också ha möjlighet till det jämställdhetsmål som jag trodde att vi var överens om här i riksdagen. Men nu verkar det inte så, eftersom man heller inte har fått något svar på frågan hur finansministern tänker råda bot på den ojämställdhet som dock råder.
Anf. 31 MONICA GREEN (s):
Herr talman! Tricks, tricks, tricks! Jag trodde inte att jag skulle behöva stå i kammaren och berätta för finansministern vad sysselsättningsgraden innebär och att sysselsättningsgraden har minskat bland kvinnorna. Jag trodde inte att jag skulle behöva berätta det. Kan inte Anders Borg räkna, eller vill han inte räkna? 50 000 kvinnojobb har försvunnit. I slutet av 2006 var det 63 procent av kvinnorna som jobbade. Sysselsättningsgraden bland kvinnorna var alltså 63 procent. I slutet av 2009 var den nere på 61,2 procent. Sysselsättningsgraden har alltså minskat. Det betyder 50 000 färre kvinnojobb. Anders Borg står här och räknar huvuden, men det är sysselsättningsgraden som gäller. Han borde väl veta att det är fler ute på arbetsmarknaden i dag och att man faktiskt ska räkna alla dem som söker arbete och som står till förfogande för arbete. Ert mål för sysselsättningsgraden var 80 procent, men nu är vi långt borta från det målet.
Det har bara blivit sämre. Ni har ingen jobbpolitik. Ni påstår att ni har en jobbpolitik, men det blir precis tvärtom. Varje gång ni sänker skatten blir det färre jobb. Vid varje tillfälle då ni har gjort de här stora reformerna med sänkta skatter för de rika männen har det blivit färre jobb. Ni skyller på den finansiella krisen och säger att det inte är ert fel utan någon annans fel. Men en regering måste väl kunna styra ett land även när det går dåligt? Man måste kunna vara regeringsduglig även i lågkonjunkturer och inte skylla på någon annan.
När det gäller RUT-avdraget handlar det om några få jobb. Det är en skatterabatt till höginkomsttagare som inte vill betala. De som har råd ska givetvis fortsätta att köpa sig dessa tjänster. De äldre ska få den möjligheten inom hemtjänsten. Vi ska kunna bygga ut detta.
Men regeringens politik innebär att välfärdssektorn dras ned. 25 000 välfärdsarbetare har redan fått sluta. Regeringen bedömde att det blir 60 000, men nu när Anders Borg i dag gett beskedet att varken landsting eller kommuner kommer att få ytterligare ersättningar kanske det blir ännu fler än 60 000. 70 000 eller 80 000 välfärdsarbetare kan komma att försvinna de närmaste åren. Jag skulle gärna vilja ha svar om detta. Det blir en försämrad kvalitet för de äldre, eftersom det blir fler och fler äldre. Vi står inför en demografisk utmaning. Då behöver kommunerna och landstingen mer pengar. Med er politik blir det en försämring i välfärden, för ni satsar hellre på skattesänkningar. Vid varje sådant tillfälle har det blivit färre jobb.
Kvinnorna drabbas dubbelt, dels för att de får lägre pension och blir utslitna i sina jobb, dels för att de får ytterligare försämringar när det gäller a-kassan. De får inte tillgodogöra sig intjänat arbete. De kan bli uppsagda under sin föräldraförsäkring, vilket innebär att de får ännu lägre ersättningsnivåer i a-kassan om de sedan slutar att vara föräldralediga.
Att ni skulle ha en jämställdhetspolitik är rent nonsens. Man måste se på helheten, på hur det egentligen har gått i samhället. Vi ser att jämställdheten har gått bakåt under de här åren. Det må vara någon annans fel, men varför kan ni då inte försöka rätta till skevheterna? Ni ökar klyftorna i stället för att minska dem.
Anf. 32 EVA-LENA JANSSON (s):
Herr talman! Jag hade hoppats att Anders Borg skulle fördjupa sitt svar. Tyvärr fick jag inte riktigt den uppfattningen när han gav sitt svar.
Jag ställde frågor om den strategi som regeringen hänvisar till och den fantastiska satsningen på 400 miljoner i jämställdhetsarbetet. Vi vet att jämställdhetsministern redan efter första året fick lämna tillbaka pengar till Anders Borg, eftersom man inte lyckades göra av med pengarna. Man hade ingen riktig strategi för hur man skulle använda pengarna.
I min hemkommun, Örebro, har man i alla fall sparat inom äldreomsorgen. Örebro kommun styrs av en borgerlig majoritet med Folkpartiet i spetsen. Besparingen inom äldreomsorgen drabbar naturligtvis kvinnor dubbelt, eftersom flertalet anställda är kvinnor. Många får gå ned på deltid eller timarbete, som jag redovisade tidigare. Det drabbar också brukarna, som är kvinnor i högre grad än män. De får inte den omsorg som de förtjänar och behöver och som de har jobbat för hela sitt liv.
Herr talman! För Anders Borg är arbetslinjen lika med sänkta ersättningsnivåer för sjuka och arbetslösa. Jag och Socialdemokraterna anser att man kan ha en stark arbetslinje utan att för den skull behöva försämra ersättningarna för dem som är sjuka och arbetslösa. Jag förstår inte varför det skulle finnas ett motsatsförhållande.
Jag har två exempel på hur man kan drabbas av Anders Borgs arbetslinje. Jag har en kamrat som heter Benny. Han har 80 procents arbetsförmåga. Han skulle ha varit sjukskriven 20 procent, men eftersom han varit sjuk för länge har regeringens politik gjort att han inte längre får någon ersättning. Benny blir inte friskare, och hans arbetsförmåga ökar inte. Däremot ökar stressen eftersom han fått sämre ekonomi. Hur detta stärker arbetslinjen begriper varken jag eller Benny.
Gunnel har gått från sjukersättning över till a-kassa och befinner sig nu inom Arbetsförmedlingens ramar. Hon har 180 kronor om dagen före skatt från a-kassan och har sänkt sin ersättning från sjukersättningen. Hur det ökar hennes arbetsförmåga och hennes förmåga att få jobb framgår inte; det förstår varken Gunnel eller jag. Anders Borg kanske kan förtydliga hur arbetslinjen hjälper henne.
Hur hjälper arbetslinjen dem i Örebro kommun som nu har gått ned på deltid och inte ens kan stämpla längre? Hur får man fler jobb i Örebro kommun när borgarna sagt att vi ska spara inom äldreomsorgen, bland annat för att satsa på ett jubileum för familjen Bernadotte?
Inte någon från den borgerliga sidan har nämnt, herr talman, det förmenta vårdnadsbidraget som en del i regeringens jämställdhetspolitik eller arbetslinje. Det vore välkommet att man åtminstone försökte förtydliga vilken del det är i arbetslinjen eller i jämställdhetspolitiken. Som jag förstått det var det en del i att Folkpartiet så småningom lyckades förhandla sig till den så kallade jämställdhetsbonusen, som inte verkar ha gett någon effekt.
När man läser i strategin för jämställdhet på arbetsmarknaden och i näringslivet framgår det inte hur jämställt deltagande i arbetslivet ska stärkas. Det står att det görs genom förändringar i arbetslöshetsförsäkringen. Blir arbetslivet alltså mer jämställt för att man inte längre får en hög a-kasseersättning, att man får ett otryggare system?
Vidare står det att man underlättar återgång till arbete efter sjukskrivningar genom insatser; bland annat hänvisas till rehabiliteringsgarantin, alltså utförsäkringsgarantin. Det skulle således medföra att jämställdheten blir bättre för de kvinnor som nu kastas ut från sjukförsäkringen och i stället får söka socialbidrag, som socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson hänvisar dem till. Jag vore tacksam, herr talman, om finansministern kunde förtydliga detta för mig.
Anf. 33 CARL B HAMILTON (fp):
Herr talman! Jag är glad att jag har lyckats hindra det osynliggörande som man här försökte sig på vad gäller den manliga arbetslösheten i industrin. En sådan samfälld attack för att osynliggöra arbetslösheten bland män har jag inte varit med om i denna kammare på många år. Full sysselsättning och arbete åt alla gäller alltså även män i verkstadsindustrin när det varit finanskris.
Jag tycker, herr talman, att det är mycket märkligt med osynliggörandet av 11 000–12 000 personer som sysslar med RUT-avdrag, som vi här får höra. De utför alltså ett sämre jobb. De ska osynliggöras. Deras insatser bagatelliseras. Det gör ingenting om man kastar ut 11 000–12 000 människor i svartjobb eller arbetslöshet genom att dra ned på RUT-avdragen. Det är innebörden i de så kallade jämställdhetsinläggen vi här hört från den kvinnliga bänken.
Sanningen är, herr talman, att tjänstesektorn i Sverige gått förbluffande oskadd genom krisen. Det gäller både den privata och den offentliga sektor där huvuddelen av de anställda är kvinnor.
Marie Engström tog upp små och medelstora företag. Jag håller helt med om det. Varför är det då i praktiken så viktigt, enligt argumentationen, att man ska vara anställd i kommun och landsting? Det är vad vi får höra hela tiden. Det är välfärdssektorn. I stället borde man välkomna att det kan finnas privata alternativ.
Avslutningsvis, herr talman, vill jag nämna att jag i en jämställdhetsdebatt saknar diskussionen om utbildning och dess betydelse. Jag hade gärna talat om det, inte bara för att jag är folkpartist utan också för att det på lång sikt är helt avgörande för jämställdheten.
Anf. 34 MARIE ENGSTRÖM (v):
Herr talman! Vi är några kvinnor, Carl B Hamilton, som vill debattera problemet med att de ekonomiska skillnaderna mellan kvinnor och män ökar, inte minskar. Det känns därför märkligt att få höra att vi ägnar oss åt att osynliggöra mäns arbetslöshet. Vi har inte på något sätt uttryckt oss så. Den typen av kopplingar får stå för Carl B Hamilton.
När det gäller ROT- och RUT-avdragen har jag inga synpunkter på vare sig män eller kvinnor som jobbar inom tjänstesektorn, absolut inte. Jag menar bara att om vi ska skattesubventionera en tjänstesektor ska vi också ta ansvar för att tjänsten i fråga utförs hemma hos dem som bäst behöver den. Jag menar att det i första hand kanske är äldre människor som behöver den typen av hjälp.
Om det är som Anders Borg säger, att sysselsättningen bland kvinnor ökat, är det oroväckande att de ekonomiska skillnaderna mellan män och kvinnor inte minskar utan snarare ökar. Just det är problemet, och det är därför vi för denna debatt. Det svar Anders Borg ger är lite symtomatiskt. Bland annat säger han att ”många typer av transfereringsinkomster bestäms av arbetsinkomsten”. Ja, visst är det så, men de bestäms också av politiska beslut. De bestäms av politiska beslut fattade av regeringen, på samma sätt som skattenivåerna bestäms av politiska beslut. Detta sammantaget påverkar kvinnors ekonomiska situation, och tyvärr ökar de ekonomiska skillnaderna mellan män och kvinnor hela tiden.
Anf. 35 ANN-CHRISTIN AHLBERG (s):
Herr talman! Jag ställde en mängd frågor till Sveriges finansminister Anders Borg, bland annat vilka möjligheter och strategier Sveriges regering har för ett jämställt arbetsliv. Vi vet att kvinnor missgynnas mer än män av den borgerliga politiken, och jag tror ingen av de kvinnor som deltar i denna debatt känner att de fått svar av Anders Borg. I stället rabblar han upp en mängd statistikuppgifter. Alla vi som ofta använder oss av statistik vet att statistik är som en lyktstolpe, den belyser ett begränsat område, det som man vill ha belyst. Precis så gör Anders Borg. Så gör man när man inte vill tala om de frågor som interpellationen egentligen handlar om.
Jag ska ge Anders Borg en sista chans, men jag tror inte att han kan förklara det som regeringen har sagt ska öka jämställdheten i arbetslivet. Hur kan det bli ökad jämställdhet genom jobbskatteavdrag, privatisering av apotek, vård och omsorg eller hushållsnära tjänster? Hur kan det bli ökad jämställdhet genom att man försämrat a-kassan, vilket missgynnar kvinnor mer än män? Detsamma gäller våra trygghetssystem, som också blivit starkt försämrade. Jag hoppas få svar på dessa frågor.
Så till Carl B Hamilton. Han vill diskutera många olika saker, men min tid räcker inte till det. Jag har dock aldrig sett Carl B Hamilton i en jämställdhetsdebatt i arbetsmarknadsutskottet då vi har mer tid till förfogande. Jag välkomnar honom till en sådan debatt. Då ska jag gärna föra en debatt om både vita och svarta tjänster med RUT-avdrag där rika män säger att kvinnors jobb inte är värda att betala för om de inte får en skattesubvention.
Anf. 36 GUNNAR ANDRÉN (fp):
Herr talman! Ibland måste jag beundra klokheten hos socialdemokrater och socialdemokratin. Här sitter nu fem stycken kloka socialdemokratiska kvinnor. Samtliga undviker att ta upp den fråga som jag tog upp, nämligen de 75-procentiga avdragen för fackliga avgifter. Samtidigt säger man att man ska ha samma beskattning av pensionärer som av yrkesaktiva.
Jag tycker att det är klokt att inte göra så. Det här kan man inte sprida. De 75-procentiga avdragen för fackliga avgifter går emot hela er politik. Men det är inte bara så, herr talman, utan de 75-procentiga avdragen är mycket högre för byggnadsarbetare än för handelsanställda och vårdarbetare. Ni bygger in en ökad ojämlikhet i systemet genom det här. Det fanns andra konstruktioner. Man kunde ha begränsat det till 200 eller 100 kronor i månaden eller vad det nu kan vara.
Ni vågar inte stå för er politik. Det här vågar ni inte ta upp över huvud taget. Ni vågar inte diskutera det. Jag förstår det; det är jätteklokt. Sprid inte detta! Det första ni ska göra när ni kommer i regeringsställning är att öka skillnaderna i beskattning mellan yrkesaktiva och pensionärer. Och det är inga småsummor det handlar om. Det är många hundra kronor, och det blir 4 miljarder kronor eller någonting sådant.
Herr talman! Man kan föra den här debatten på ett annat sätt: Är vi som företräder de fyra allianspartierna onda människor? Vill vi ont? Jag tror inte att det är på det sättet. Vi tror också på vår politik och att den faktiskt leder till ökad jämställdhet. Jag tror att vi gör detta.
Ni har en annan politik, där ni dömer ut medlen. Det kan jag förstå. Men när ni också ifrågasätter målen hänger jag inte med längre. Då skulle jag kunna ifrågasätta också era mål, och det tänker jag aldrig göra. Jag tycker att ni har fel politik. Men jag tycker inte om att ni utmålar oss som onda, som några gjorde här. Det gillar inte jag över huvud taget. Jag anser att jag som är folkvald är berättigad till att bli behandlad på det sätt att man tror på att jag vill något med den politik jag står för och som jag tror leder till något gott. Sedan kan ni ifrågasätta metoderna, men det är en helt annan sak.
Anf. 37 Finansminister ANDERS BORG (m):
Herr talman! Det här är en debatt om hur den alliansregering vi har i Sverige ökar välfärden, tryggheten, rättvisan, friheten och jämställdheten genom att förstärka arbetslinjen. Det är det som är kärnan i debatten.
Arbetslinjen har bidragit till att Sverige kommer ur den värsta krisen sedan depressionen i bättre skick än vad vi befarade och i bättre skick än många andra länder. Låt oss ändå försöka klargöra hur statistiken ser ut så att vi inte behöver debattera det. 2006 hade vi 2 050 000 kvinnor mellan 15 och 74 år som var sysselsatta. I februari 2010 var siffran 2 110 000. Det är alltså 60 000 fler. Vi går ur den värsta kris vi har upplevt sedan depressionen, och sysselsättningen är högre.
Jag tycker att vi ändå kan enas om att den svenska modellen, regeringens aktiva politik och arbetslinjen har bidragit till att Sverige har klarat sig bättre än man kunde befara.
Låt oss ta den diskussion om krishantering som kommer upp här. Hillevi Larsson nämner handeln. KI konstaterar att industrin slås hårt. Sedan säger man att handeln dock inte drabbades lika hårt då branschen har gynnats av den expansiva politik som har hållit uppe hushållens efterfrågan. KI fortsätter att konstatera att utvecklingen av hushållstjänster har påverkats positivt. Man går vidare och konstaterar att under 2010 och 2011 stiger sysselsättningen endast svagt. Ökningen sker främst inom tjänstebranscherna, men även offentlig sektor anställer något fler delvis som en följd av den antagna expansiva finanspolitiken. Så säger KI.
Regeringens politik – både arbetslinjen och efterfrågepolitiken – bidrar alltså till att vi närmar oss mer av full sysselsättning. Därför bidrar den till att underlätta för välfärd och därför bidrar den till att underlätta för jämställdhet. Jämställdhet är i grund och botten någonting som måste ha sina rötter på arbetsmarknaden. Det är därför jag blir så bekymrad när vi har en opposition som i detta allvarliga läge, när vi är på väg ur en kris och när alla sitter och undrar när jobben kommer, sitter på oppositionskanslierna och konstruerar en antijobb-bomb. Det blir 10 miljarder i höjd arbetsgivaravgift för unga, 6–7 miljarder i försämrad RUT och ROT och tillbakatagen arbetslinje med höjda skatter för låg- och medelinkomsttagare.
Det är alltså en politik som gör att det dröjer längre innan jobben kommer. Vi kan diskutera hur skadlig politiken är – om det är väldigt stora negativa omedelbara effekter eller om de stora skadorna dröjer till senare. Men det råder ingen tvekan om hur tecknet ser ut: Oppositionens politik leder till att det dröjer längre innan jobben kommer. Den leder till att det går snabbare till dess vi kör in i flaskhalsar.
Vem kommer att drabbas av detta? Tyvärr vet vi det. Vi vet vem som kommer att drabbas när man drar tillbaka arbetslinjen. Det är de som står svagast på arbetsmarknaden och de med sämre utbildning, inte minst kvinnorna. Det är naturligtvis detta som är oppositionens dilemma. Man planerar att genomföra en politik – om det nu skulle gå så illa att vi i valet får en socialdemokratisk vänsterregering – som skulle slå ut jobb. Den skulle döma människor att stå utanför arbetsmarknaden. Man skulle återgå till en politik där klyftorna mellan män och kvinnor ökar.
Carina Ohlsson reser frågorna om skillnaden mellan pensionärer och löntagare. Det är på många sätt det som allra bäst illustrerar kärnan i Socialdemokraternas politik – sänkt skatt med 5 kronor för pensionärerna och höjd skatt med 15 kronor för löntagarna! Det är så man minskar skillnaden när Socialdemokraterna slår till. Det blir höjda skatter för låg- och medelinkomsttagare och höjda skatter som slår ut jobb. Det är tyvärr den vänsterpolitik vi har att möta.
Anf. 38 HILLEVI LARSSON (s):
Herr talman! Som jag uppfattar det, om man komprimerar budskapet, är en politik som ökar och förstärker skillnaderna mellan män och kvinnor bra för jämställdheten. Det hävdar finansministern. Alliansens politik har de facto ökat skillnaderna. Det finns statistik och fakta på att kvinnor har fått sämre ekonomi än män. När man säger att skillnaden mellan rika och fattiga har ökat är det bra för de fattiga. När man säger att skillnaden mellan pensionärer och löntagare har ökat är det bra för pensionärerna.
Jag tycker att det är ett ganska märkligt budskap, måste jag säga. Någonstans ligger detta att utdelningen kommer sedan för pensionärerna, exempelvis. När då? frågar man sig. Jag tror att många kvinnor undrar detsamma när de nu har fått sämre ekonomi och ännu svårare att försörja sina familjer. När kommer utdelningen och den utlovade jämställdheten?
Jag tycker att man måste reagera när man ser att utvecklingen inte bara står still utan faktiskt går tillbaka om man tittar på ekonomin. Och den är inte helt oväsentlig. Det är kanske inte så viktigt för dem som har miljoninkomster om man har hundra tusen hit eller dit. Men för dem som har små marginaler är ekonomin viktig. Det finns massor med kvinnor som har svårt att få det att gå runt.
Det är dessutom en myt att vi socialdemokrater inte skulle stå för arbetslinjen. Tvärtom vill vi stärka människor så att de kan ta de nya jobben. Vårdnadsbidraget går stick i stäv med arbetslinjen. Man slår mot deltidsarbetslösa så att de blir heltidsarbetslösa. Hur kan det vara bra för arbetslinjen?
Om man verkligen menar att man är feminist, som finansministern säger, är första steget att erkänna att det finns ett problem med jämställdheten. Annars är man inte feminist. Har verkligen alla dessa problem löst sig under regeringens period? Jag tycker inte det, och det är många kvinnor som håller med. Var fjärde ensamstående kvinna med barn är fattig. Det finns ett problem.
Anf. 39 CARINA OHLSSON (s):
Herr talman! Förra veckan kunde vi läsa i Svenska Dagbladet att klyftorna ökar bland Sveriges pensionärer. De ökande klyftorna återspeglar hur arbetslivet och samhället ser ut i ett Högerallianssverige. De äldre halkar efter i ekonomisk standard. En del av detta utgörs naturligtvis av de skillnader som finns i skatt för pensionärer och för löntagare. Jag tycker att det blir orättfärdigt med flera tusen i månaden för mig, Anders Borg och andra höginkomsttagare när man tar del av sin egen mammas pension, som jag har gjort. Det gäller även andra kvinnor med låga pensioner.
Carl B Hamilton anklagar oss för att osynliggöra män. Det gjorde jag inte. Jag hade statistik som visar hur stora skattesänkningarna har blivit för män, för kvinnor och för höginkomsttagare. Jag har statistik för både män och kvinnor.
Statistiken visar att män kommer bättre ut oavsett om de är pensionärer eller löntagare. Det vill vi råda bot på med en socialdemokratisk och rödgrön regering. Vi tycker helt enkelt att det är omoraliskt att straffbeskatta pensionärer på det sättet som ni gör. Vi vill förändra detta steg för steg så att klyftan minskar, och vi vill börja med pensionärer med låg och medelhög pension så att de sämst ställda gynnas.
Sedan sägs det att vi nedvärderar arbete, till exempel att städa. Jag kan inte förstå det. Det får stå för den som sade det. I interpellationssvaret beskrivs arbetet inom äldreomsorgen som hjälpande händer, precis som om man inte behöver ha med sig huvudet när man städar, tar hand om vårdtagare eller ska göra ett kvalificerat arbete. Det handlar om osynliggörande, förminskande och maktfullkomlighet. Det är inte en jämställd och feministisk syn enlig min utsago.
Anf. 40 MONICA GREEN (s):
Herr talman! Jag får fortsätta att tala om sysselsättningsgraden. Anders Borg vill osynliggöra problemet med att sysselsättningsgraden sjunker i Sverige. I slutet av 2006 var sysselsättningsgraden nere på 63 procent för kvinnorna. Nu har den sjunkit ännu mer, till 61,2 procent. Det betyder att 50 000 kvinnojobb har försvunnit. Det tycker inte jag är en bra politik.
Sedan påstås det här att vi försöker osynliggöra männen. Jag har väckt åtminstone tio interpellationer som handlar om arbetslösheten bland annat i Västsverige bland ungdomar samt män och kvinnor inom industrin. Jag har på olika sätt belyst frågan.
Sedan har jag väckt två interpellationer om jämställdhet. Hjälp vad farligt det blev då. Nu ska vi prata om jämställdhet. Oj, oj, oj! Det är otäckt och besvärligt. Nu måste vi prata om allt annat också. Vi får inte bara belysa jämställdheten i den här debatten.
Jag tycker att jämställdheten är en så viktig fråga att den är värd både en, två, tre och fyra debatter. Jag tänker fortsätta att interpellera om det behövs.
Vi försöker satsa oss ur krisen. Socialdemokraterna satsar sig ur krisen genom 100 000 nya jobb och utbildningsplatser. Vi har lagt fram förslag om detta. Vi har lagt fram förslag om hur Sverige ska ställas om till det gröna Sverige och satsningar på välfärdsjobb. Vi ska inte dra in på välfärdsjobben utan satsa på fler i välfärdssektorn. Vi vill se till att kvinnor och män, ungdomar och gamla, kommer ur den här krisen på ett bra sätt. Då gäller det att också satsa på jämställdhetspolitiken. Vi vet att kvinnorna under de här åren har fått ta mycket större stryk än männen. De har fått det sämre ställt när det gäller skattesänkningarna, och de har fått ut mindre eftersom välfärdssektorn har fått stryka på foten i takt med att regeringen har lånat till skattesänkningar.
Anf. 41 EVA-LENA JANSSON (s):
Herr talman! När man diskuterar jämställdhet brukar ofta de fem härskarteknikerna komma upp. Carl B Hamilton tog upp en. Jag vill ta upp en till, nämligen påförande av skuld och skam. Det är precis vad Carl B Hamilton och Gunnar Andrén ägnar sig åt när man försöker diskutera andra frågor. De försöker framställa oss som ointresserade av manliga industriarbetare. Jag kan påminna om att näringsministern och den här regeringen har varit ointresserad av hur det har gått inom fordonsindustrin. Om det är någon ni ska kritisera så vänd er till er egen regering. Vi har varit intresserade av att få se en lösning, men det har inte ni varit.
Gunnar Andrén frågar om vi vill ont. Nej, ni vill nog inte ont, men er politik gör ont. Den drabbar och slår hårt mot dem som är arbetslösa och sjuka. Var fjärde ensamstående kvinna med barn är beroende av olika välgörenhetsorganisationer. Det är skamligt att ensamstående kvinnor i dagens Sverige ska vara beroende av välgörenhet. Jag föredrar solidaritet. Det betyder att jag kanske måste avstå sådant som jag skulle ha velat ha för att någon annan behöver det bättre, inte att jag ska skänka bort något jag inte vill ha. Det är välgörenhet.
Vi har satsat på 100 000 nya jobb och utbildningstillfällen, precis som Monica Green har sagt. Vi satsar på en jämställdhetspolitik där vi också tittar på bland annat en jämställd föräldraförsäkring. Vi tror att pappor är lika bra föräldrar som mammor. Vi tycker att unga män ska kunna vara hemma med sina barn och att inte kvinnorna ska ta ut hela föräldraförsäkringen.
Vi har försökt att diskutera jämställdhet, men intresset från de borgerliga debattörerna har varit minst sagt begränsat, herr talman. Det betyder förmodligen att det kommer att bli fler debatter, inte för att intresset hos de borgerliga är stort utan för att det är stort från Socialdemokraternas, Vänsterpartiets och Miljöpartiets sida.
Jag hoppas att finansministern har insett att hans politik slår hårt och att den i huvudsak drabbar kvinnor och gynnar män. Jag är missnöjd med det, och jag hoppas att väljarna hjälper mig att byta politik den 19 september 2010.
Anf. 42 Finansminister ANDERS BORG (m):
Herr talman! Allians för Sverige driver en mycket konsekvent och tydlig politik för att förbättra landet. Det handlar i grund och botten om att när fler människor kommer i arbete, när alla som vill och kan ha ett arbete också är på arbetsmarknaden, fungerar landet bättre. Då har vi fler trygga, starka medborgare som känner att vi bygger ett land tillsammans som fungerar bättre.
I den här diskussionen hävdas att inkomstskillnaden mellan män och kvinnor har förstärkts under de år vi har haft en borgerlig regering. Det stämmer inte med den statistik vi har. När Socialdemokraterna inledde sitt regeringsinnehav uppgick kvinnors lön som andel av mäns lön, när vi har standardvägt enligt gängse metoder som alltid används, till 92 procent. Den låg kvar på 92 procent 2006 när Socialdemokraterna hade regerat färdigt. Det hade alltså inte gjorts någon förbättring av jämställdheten under den långa regeringsperioden.
Nu ligger andelen på 93 procent. Jag säger inte att det är regeringens politik som är ensam ansvarig för detta. Men låt oss konstatera att det som sagts så många gånger i kammaren, att den borgerliga politiken, Allians för Sveriges politik, skulle bygga klyftor mellan män och kvinnor inte har visat sig stämma. Tvärtom ligger vi i dag med bättre jämställdhet på lönesidan än vad vi har haft tidigare.
Det sägs i debatten att det skulle vara en myt att Socialdemokraternas grundläggande idé är att rulla tillbaka arbetslinjen. Det måste bygga på en mytbildning som gör att man inte läser den socialdemokratiska partimotionen. Jobbskatteavdraget ska försämras med 17 miljarder. Låg- och medelinkomsttagare får betala. Bidragen ska byggas ut med 18 miljarder. Det gör att det lönar sig dramatiskt sämre att arbeta. Sedan ska man dra på med en straffskatt för unga människor i form av 10 miljarder i höjd arbetsgivaravgift. Det är alldeles uppenbart en politik som rullar tillbaka arbetslinjen, som riskerar att hota full sysselsättning och som riskerar att leda till att människor döms till utanförskap när arbetslösheten biter sig fast. Det är därför det är viktigt att vi får ett fortsatt förtroende för en arbetslinjebaserad jämställdhetspolitik.

Överläggningen var härmed avslutad.

Bästa argumenten för republik

2010-04-14T11:48:00.000-07:00

Ur artikeln "Kungafrågan klyver alla partier utom två" i Sydsvenskan 4 april 2010 av
Joakim Berglund och Emma Leijnse

FAKTA/Argumenten monarkister och republikaner

De bästa argumenten för monarkin
... enligt Cecilia Magnusson (M), ordförande i Riksdagens rojalistiska nätverk. Nätverket är öppet för både ledamöter och tjänstemän i riksdagen, och har cirka 50 medlemmar från alla partier utom Miljöpartiet och Vänsterpartiet.

1 Kungahuset är väldigt kompetent.
”Vi har en statschef av yppersta klass.”
2 Kungen företräder alla svenskar, till skillnad från en president som ofta är en politiker och därför inte har hela folket med sig.
”Det kittet, den sammanhållande länken i ett samhälle i ständig förändring är oerhört värdefull.”
3 Monarkin är ett kostnadseffektivt statsskick som är värt mycket i marknadsföring för Sverige och svenska företag.
”Kungahuset bedöms vara värt fem miljarder som varumärke, det tycker jag är mycket. Det är värt mycket att vi har en statschef med gott renommé som kan öppna dörrar.”
4 Det finns inga bra alternativ
”Vad är det republikanerna vill ha egentligen? Varför ska vi behöva argumentera för monarkin när det inte finns några alternativ?”

De bästa argumenten för republik
... enligt Hillevi Larsson (S), kontaktperson för Riksdagens republikanska nätverk. Nätverket är öppet för både ledamöter och tjänstemän i riksdagen. Hillevi Larsson uppskattar att det finns ett fyrtiotal aktiva republikaner i riksdagen, från alla partier utom Kristdemokraterna.

1 Monarkin är odemokratisk då statsöverhuvudet inte är vald av folket.
”Kungen har stor informell makt. Allt han gör och säger får enormt genomslag.”
2 Mänskliga rättigheter bryts när kungafamiljen varken har religionsfrihet eller får gifta sig fritt.
”Vi fördömer andra som har hederstänkande, så har vi det i vår egen grundlag för vår egen kungafamilj.”
3 Kungens straffrihet är oförenlig med allas likhet inför lagen.
”Extra allvarligt är att just den främste företrädaren inte är lik inför lagen, han ska ju vara ett föredöme.”
4 Monarkin kränker barnens rättigheter när kungabarnen inte har en chans att välja sitt eget liv.
”Kungabarnen föds in i ett skyltfönster, de ska lära sig spela kungliga som en slags underhållning. Bara för att vi tycker det är roligt att titta på kungligheter så ska vi ha en familj i guldbur.”
5 Monarkin strider mot alla människors lika värde.
”Man förväntas vara underdånig mot dem bara för att de är kungliga, det är stick i stäv med de värderingar vi förordar i andra sammanhang.”

Debatt med Bildt om Västsahara

2010-03-31T08:21:00.001-07:00

Interpellationsdebatt i riksdagen fredag 26 mars om Sveriges agerande i EU för ett fritt Västsahara

Utrikesminister CARL BILDT (m):
Herr talman! Hillevi Larsson har ställt tre frågor till EU-ministern om när och hur EU-ministern avser att verka för att EU:s fiskeavtal med Marocko rivs upp, för att EU erkänner Västsahara som ett självständigt land samt för att FN genomför den sedan nitton år utlovade folkomröstningen. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationen.
Den 22 maj 2006 röstade Sverige i EU:s jordbruks- och fiskeråd som enda EU-land nej till EU:s fiskeavtal med Marocko. Sverige gjorde bedömningen att avtalet hade brister i folkrättsligt hänseende och att västsahariskt fiskevatten inte borde ingå i avtalet. Eftersom beslut om fiskeavtal avgörs med kvalificerad majoritet kunde Sverige ensamt inte förhindra ingående av ett sådant avtal. Det gällande fyraåriga blandfiskeavtalet går ut den 27 februari 2011 och ska därför omförhandlas under hösten 2010.
Avtalet mellan EU och Marocko följs upp i en gemensam kommitté som har årliga möten. Det senaste mötet ägde rum den 2–3 februari 2010. Sverige har regelbundet inför dessa möten frågat kommissionen hur avtalet kommer den sahariska befolkningen i Västsahara till del. Det svar som har givits hittills är att det finns sektorsstöd och att det är Marockos angelägenhet att allokera detta geografiskt.
Den 2 mars 2010 tillskrev statsrådet Eskil Erlandsson kommissionären Damanakis med anledning av den utvärdering som ska göras av avtalet inför omförhandlingen. Han uttryckte som särskilt svenskt önskemål att utvärderingen prövade hur avtalet kommer den sahariska befolkningen i Västsahara till del.
För att avtalet ska vara i enlighet med internationell rätt krävs att intäkterna från fisket på ockuperat område kommer den sahariska befolkningen i Västsahara till del. Regeringen agerar i enlighet med internationell rätt.
Sveriges utrikespolitik vilar som bekant på folkrätten. Enligt denna förutsätter erkännande av en stat att tre kriterier är uppfyllda. Enkelt uttryckt ska det finnas ett territorium, en befolkning och en regering som utövar effektiv kontroll över de två förstnämnda. De folkrättsliga kriterierna för erkännande av stater är inte uppfyllda i detta fall.
Regeringen står fast vid principen om det sahariska folkets rätt till självbestämmande, vilket dock inte nödvändigtvis innebär självständighet. Det är också viktigt att de mänskliga rättigheterna respekteras i Västsahara, en fråga som Sverige följer noga. Sverige för också kontinuerligt en bilateral dialog med Marocko om människorättsfrågorna. Som exempel kan nämnas att Sverige har uttryckt sin oro för Brahim Dahane och sex andra aktivister, som är häktade misstänkta för landsförräderi. Marocko har lovat oss information och insyn i den processen.
Även i EU-arbetet lyfts mänskliga rättigheter fram. Under det svenska ordförandeskapet hölls ett associationsråd med Marocko, där det svenska ordförandeskapet var mycket tydligt i sitt budskap beträffande såväl Västsahara som mänskliga rättigheter. Båda dessa frågor lyftes också fram av bland annat Sverige inför det nyligen genomförda toppmötet EU–Marocko.
Säkerhetsrådets fredsplan för Västsahara från 1991 innebar ett eldupphör mellan Marocko och Polisario, liksom ett beslut om en folkomröstning. Tidpunkten för omröstningen kom dock att skjutas upp gång på gång, eftersom parterna inte kunde komma överens om vilka som skulle få delta i folkomröstningen. Förhandlingarna kring röstlängden pågick under hela 1990-talet. År 2000 beslöt FN:s säkerhetsråd att den planerade folkomröstningen enligt fredsplanen från 1991 skulle läggas på is och att politiska samtal i stället skulle inledas. Under sju år, från 1997 till 2004, arbetade generalsekreterarens särskilde representant James Baker först med att få parterna att arbeta efter fredsplanen, därefter för att få dem att acceptera en folkomröstning. Hans ansträngningar misslyckades dock, eftersom det inte fanns någon politisk vilja hos parterna att hitta en lösning på konflikten.
Fortsatta ansträngningar har gjorts av Alvaro de Soto och Peter van Walsum. År 2007 lade Marocko fram ett förslag till autonomi för Västsahara, som säkerhetsrådet betecknade som ”seriöst och trovärdigt”. Samtidigt lade Polisario fram ett förslag som innefattade en folkomröstning med självständighet som ett av alternativen, vilket är i linje med den tidigare fredsplanen för Västsahara. Förhandlingarna leds för närvarande av generalsekreterarens personliga sändebud Christopher Ross. Under hösten och vintern har även informella samtal hållits i Österrike och i USA. Christopher Ross har denna vecka rest i regionen för att försöka förmå parterna att bidra till en lösning.
Regeringens linje är att fullt ut stödja FN och generalsekreteraren i den pågående förhandlingsprocessen för att finna en rättvis, varaktig och ömsesidigt acceptabel politisk lösning som ger Västsaharas folk självbestämmande i enlighet med de principer som beslutats av FN:s säkerhetsråd.

HILLEVI LARSSON (s):
Herr talman! Jag börjar med fiskeavtalet eftersom jag tycker att det är upprörande att EU faktiskt har tecknat ett avtal som inte är i enlighet med folkrätten. När de enskilda länderna i EU nu förhandlar med Marocko om fiskerättigheterna utanför Västsahara är det inte Marocko som ska svara på frågan om det är okej att fiska där utan det är Västsaharas folk. De har över huvud taget inte fått frågan och får inte heller del av intäkterna av det här fisket.
Det är väldigt positivt att Sverige, som enda land, röstade nej till det här fiskeavtalet. Det är självklart negativt att det inte var flera länder som röstade nej, men väldigt positivt att Sverige vågade sticka ut i den här frågan och tydligt säga att vi står bakom folkrätten.
Tyvärr lever vi ändå med detta fiskeavtal, trots att Sverige sade nej. Det är till och med så illa att det har förekommit att svenska fiskebåtar har varit utanför Västsaharas kust och fiskat. Detta är i strid med svensk utrikespolitik och i strid med folkrätten.
Vi har också fått veta att det har fiskats utanför Västsaharas kust och att den fiskolja som har utvunnits sedan har hamnat i svenska hälsokostbutiker. Det är visserligen inte via Sverige utan via Norge. Ändå riskerar man som konsument i Sverige att vara delaktig i ett folkrättsbrott. Man hjälper faktiskt till och betalar till dem som utarmar Västsaharas fiskevatten. Bara av den anledningen är det värt att kämpa för att säga upp det här fiskeavtalet, eftersom vi blir involverade mot vår vilja.
Men vi är också med i EU, och det är vårt ansvar att se till att EU har en bra politik på det här området. Därför välkomnar jag att vi fortsätter kämpa mot det här fiskeavtalet. Nu har ju EU:s rättsråd dessutom uttalat sig, vilket kan tolkas som att EU:s rättsråd faktiskt också tycker att det här är tveksamt folkrättsligt. Det handlar ändå om att man måste våga ta upp kampen mot de länder i EU som faktiskt tycker att de gynnas av det här fisket och som vill fortsätta med det.
När det gäller den andra frågan, om erkännande av Västsahara, är det klart att det är komplicerat. Det har det varit förut i liknande konflikter. Jag tycker ändå att man kan se att Sverige i vissa fall har gått före, till exempel när det gäller de baltiska länderna, även om alla kriterier kanske inte var till hundra procent uppfyllda för att man skulle erkänna de baltiska länderna. Där har Sverige historiska band till Baltikum. Kanske var det därför vi tidigt erkände länderna. Det fick en symbolisk betydelse. Det var flera som erkände de baltiska länderna, och så småningom blev de självständiga.
Jag tycker ändå att man kan erkänna Västsahara. Jag tror att det skulle få en stor symbolisk betydelse med tanke på att inget annat europeiskt land ännu har erkänt Västsahara, däremot en mängd afrikanska länder, till exempel Sydafrika, och även latinamerikanska länder.
Om den utlovade folkomröstningen hade ägt rum hade inte frågan om att erkänna Västsahara behövt väckas. Jag är övertygad om att Västsaharas folk hade röstat ja till självständighet och på det sättet blivit fria. Folkomröstningen har förhalats. Det är faktiskt Marocko som har förhalat den. Västsaharierna har varit kompromissvilliga och villiga att låta till och med marockaner boende i de ockuperade delarna av Västsahara rösta.
Vi får driva de olika spåren jämsides. Någonting måste hända snart.

Utrikesminister CARL BILDT (m):
Herr talman! Hillevi Larsson och jag är överens om att man inte kan komma fram till en lösning på detta utan någon form av överenskommelse. Den process som nu finns – haltande, långsam och tveksam som den kan synas – genom FN:s generalsekreterare är sannolikt den enda väg som är möjlig att gå. Säkerhetsrådet har talat om att vad som krävs är en rättvis, varaktig och politisk lösning som kan accepteras av alla parter. Den ska ge möjlighet till det självbestämmande som det har talats om tidigare, även om – som jag tidigare har påpekat – självbestämmande inte nödvändigtvis behöver innebära rätt till statlig självständighet.
Det är inom ramen för detta som vi ska försöka utforma vår egen politik och medverka till Europeiska unionens politik. I det ingår också självfallet stöd till den folkomröstning som vi hoppas ska hållas vid någon tidpunkt. Svårigheterna, som Hillevi Larsson sade, har varit att komma överens om vilka som ska ha rätt att delta i denna folkomröstning. Den striden är inte bara teoretisk, utan den striden är i högsta grad betydelsefull eftersom den kan påverka utgången av folkomröstningsresultatet.
I detta ligger också från regeringens utgångspunkt att hålla fast vid den erkännandepolitik som vi har haft i vad jag kan påminna mig i samtliga andra fall. Jag kan inte påminna mig något fall där vi har avvikit från de principer för erkännande som jag har redovisat tidigare. Kosovo var ett särfall, men stred egentligen inte mot principerna. Där fanns en auktoritet från FN:s säkerhetsråd. De baltiska länderna är inte något bra exempel i det här fallet. Sverige erkände de baltiska staternas självständighet efter det att Ryssland hade gjort det. Om det var så heroiskt eller inte kan man diskutera, men det var i varje fall så vi gjorde – och det var också rätt med utgångspunkt i folkrätten. Det är samma sak om vi går tillbaka i historien när vi erkände Finlands självständighet 1917 efter det att Ryssland hade gjort samma sak.
Fiskeavtalet är föremål, som Hillevi Larsson påpekade, för kontinuerliga diskussioner. Som jag framhöll i svaret kommer det att bli fler diskussioner. Fiskeavtalet ska utvärderas inför den omförhandling som ska äga rum 2011. Vi har då all anledning att återkomma till det problemet.
Folkrätten är också viktig i det här sammanhanget. Det utesluter inte helt ett fiskeavtal av den sorten, men det förutsätter att fördelarna, intäkterna, av detta kommer också den västsahariska befolkningen till del. Det är om detta vi har ställt frågor, om detta vi för en diskussion, huruvida detta verkligen är fallet. Det är inte alls orimligt att tänka sig – det är till och med mycket sannolikt – att den diskussionen kommer att intensifieras inför det att fiskeavtalet ska omförhandlas. I svenskt fall krävs tillstånd för svenska fartyg från Fiskeriverket för att delta. Några sådana tillstånd finns inte. Det har förekommit tidigare svenskägda fartyg – utflaggade – men de ligger då, som bekant, utanför svensk jurisdiktion.

HILLEVI LARSSON (s):
Herr talman! Det jag tycker är allra viktigast i situationen är att undvika att stridigheterna blossar upp igen. Det har faktiskt varit krig i området. Efter det att Marocko invaderade Västsahara försvarade sig västsaharierna mot ockupationen. Det var precis efter att Spanien hade gett sig av. De fick bara någon enstaka dags frihet innan marockanerna tog över. Blodiga strider utkämpades, och många dödades, framför allt västsaharier, under det kriget.
FN utlovade då en folkomröstning för att få vapenvila. Västsaharierna gick med på det via sina representanter i Polisario. Löftet var att det skulle hållas en folkomröstning där folket självt skulle bestämma sin framtid. Man glömmer lätt att det var villkoret för vapenvilan. Nu har det gått många år sedan dess. Över tio folkomröstningar har förhalats av Marocko. Västsahariernas tålamod är inte outtömligt. En stor del av Västsaharas befolkning bor i flyktingläger i Algeriet, och många är födda där. Så länge har de bott där. Frustrationen växer framför allt bland ungdomarna. De har inga arbeten. Fattigdomen blir värre och värre. Biståndet från både FN och EU har minskat under senare år. I frustrationen växer tanken att göra motstånd eftersom de inte har vunnit något på den politik som hittills har tillämpats. Därför är det så otroligt viktigt att något händer i frågan snart. När våldsamheterna väl har blossat upp kan det vara svårt att få stopp på blodbadet.
Redan i dag dödas många västsaharier i de ockuperade delarna. Precis som utrikesministern nämnde är det en hård kamp som förs mot människorättsaktivister av den marockanska regimen. Det blodbad vi ser i dag är bara början. Om stridigheterna blossar upp kan det bli riktigt illa och nästan likna massmord med tanke på hur underlägsna västsaharierna är militärt jämfört med marockanerna.
Vi kan inte bara hänvisa till att vi får se hur det går och hur FN-förhandlingarna fortsätter. Vi har väntat i så många år, och det har hänt så lite. Det är bråttom att göra något.
Det gläder mig att regeringen arbetar så hårt i frågan om fiskeavtalet. Jag vet att det finns ett starkt motstånd från de EU-länder som faktiskt tjänar på utfiskningen. Mer måste till. Jag hoppas att fiskeavtalet helt enkelt kan sägas upp när perioden har gått ut, vilket är snart. Jag hoppas vi får med oss fler länder. Jag tycker till exempel Norge borde gå på vår linje. De har hittills varit bra i kampen för Västsahara.
Faktum kvarstår att Sverige är det enda landet som har röstat nej. Jag hoppas vi blir fler.
När det gäller erkännandefrågan av Västsahara vill jag minnas att Sverige ändå gav diplomatisk status till baltiska representanter som ett första steg inför erkännandeprocessen. Det skulle vi också kunna göra när det gäller västsaharier. Vi kan låta västsaharier finnas representerade i Sverige, kanske inte med en ambassad men ändå någon form av representation. Detta har Marocko i dag, och de försöker så klart dominera den diplomatiska världen och ge sin bild av situationen. Något måste vi göra för att visa att vi har tröttnat på situationen, det vill säga att det inte händer något.

Utrikesminister CARL BILDT (m):
Herr talman! Låt mig på den senare punkten vad gäller diplomatisk status och representation säga att det inte var så för de baltiska länderna. Vi har haft ett annat fall som har varit föremål för diskussion, nämligen den palestinska myndighetens företrädare i Sverige som inte heller har diplomatisk status. Det kan diskuteras.
Vi har för närvarande en diskussion inom EU huruvida vi gemensamt ska fatta beslut att ge de palestinska representanterna i respektive länder diplomatisk status. Sverige kan tänka sig att göra ett avsteg från vår princip i detta sammanhang om det är ett beslut inom EU. Men i övrigt ger vi icke diplomatisk status till andra representanter för FN-samfundet, internationella organisationer och enskilda stater.
Hillevi Larsson talar om frustrationen som växer och de risker som ligger i detta. Så är det med all säkerhet. Situationen är, dess värre kan man säga, förmodligen under kontroll i den meningen att Marocko har en betydande säkerhetsnärvaro i de alldeles överväldigande delar av Västsahara som man kontrollerar, och situationen i flyktinglägren kontrolleras i allt väsentligt av Algeriet.
Man ska vara medveten om att här finns en motsättning mellan Marocko och Algeriet som har sin icke alldeles oväsentliga betydelse för hur denna fråga hanteras. Den relationen mellan Alger och Rabat har sin betydelse också i detta sammanhang. Jag säger detta bara som ett faktiskt påpekande, utan att detta leder till någon revidering av de slutsatser som vi har gjort.
En folkomröstning ska till – det ingår i det som man har varit överens om inom FN-samfundet sedan man började ha med denna konflikt att göra. Sedan har det handlat om att definiera dem som har rätten att delta i folkomröstningen – en nog så besvärlig fråga. Vi har sett i andra delar av världen hur den frågan är synnerligen besvärlig. Det handlar dessutom självfallet om att definiera de alternativ som folkomröstningen ska handla om. Det kan vara ett alternativ, det kan vara två alternativ och det kan vara, som har diskuterats vid något tillfälle, tre alternativ i den folkomröstningen.
Oavsett hur det är med den frågan är det från vår utgångspunkt angeläget att detta förs framåt. Vilande eller, som vi säger på den europeiska kontinenten, frusna konflikter av denna art – även om frusna konflikter just i Sahara förefaller vara en motsättning i sig – har en tendens att förr eller senare blossa upp. Därför är det en viktig uppgift i internationell diplomati att försöka förebygga detta genom att verka för en lösning. Vi har på goda grunder, enligt min mening, i Sverige inställningen att det är FN som är det mest verkningsfulla instrument som vi har i detta arbete.
Anf. 6 HILLEVI LARSSON (s):
Herr talman! Självklart ska vi stå bakom FN. Problemet är att FN under många år har försökt utan att lyckas. Tyvärr har det också minskat FN:s trovärdighet, för det finns ju resolutioner som tydligt säger att en folkomröstning ska äga rum. Det är också tydligt både från FN och från Haag att det är fråga om en ockupation; det är inte rättmätigt av Marocko att ockupera Västsaharas mark. Trots detta, trots alla resolutioner och allt stöd som finns, händer det ingenting.
FN har försökt få parterna att enas, som man säger. Problemet är att medan befolkningen i Västsahara, trots att landet är ockuperat, har varit väldigt välvillig och kompromissvillig har marockanerna inte varit det, utan de har förhalat, hela tiden krävt att allting ska göras på deras sätt och inte velat hitta en medelväg. Därför händer ingenting.
Under alla dessa år har marockanerna försökt fördriva västsaharier från Västsahara och försökt marockanisera västsaharier. De har även förflyttat marockaner till Västsaharas område för att ändra befolkningssammansättningen och vinna en eventuell folkomröstning. Det är också en form av bosättningspolitik för att permanent ta över området.
Trots inflyttningen av marockaner har västsaharierna sagt att de till och med kan gå med på att dessa marockaner får rösta bara de får denna folkomröstning, för det är fortfarande tydligt vad utslaget skulle bli. I och med att marockanerna inte har kunnat vara hundra procent säkra på detta har de inte gått med på det.
Kontentan är att alla utom Marocko är överens och att det skulle kunna gå att hitta en lösning. Jag tycker att det är dags att vi vågar säga ifrån till Marocko, men det ligger lite långt inne både i EU och i FN.
Anf. 7 Utrikesminister CARL BILDT (m):
Herr talman! Problemet med den här typen av konflikter är just – och det uttrycktes väl i säkerhetsrådets senaste resolution – att för att man ska kunna få en varaktig lösning måste man få en varaktig lösning som accepteras av alla parter. Det är en förutsättning för stabiliteten. Om en av dem inte går med på lösningen är det per definition ingen lösning, utan då är det i bästa fall eldupphör och någonting som kommer att leda till en ny konflikt längre fram.
Här är motsättningen betydande. Erfarenheten från andra sådana här konflikter är att tiden kan vara en faktor som verkar till en fördel. Men samtidigt, som jag sade tidigare, kan det inte pågå hur länge som helst, av den enkla anledningen att nya spänningar då kan komma att byggas upp. Här har vi en känslig avvägning.
Det var 1991 som man kom överens om att avsluta striderna. Man ägnade, som jag refererade, 90-talet åt att försöka definiera en folkomröstning. Därefter hände ingenting under ett antal år.
Sedan 2007 har vi i alla fall början på en process, i och med att både Marocko och Polisario har lagt fram relativt omfattande förslag, som bägge har fått relativt positiva recensioner av FN:s säkerhetsråd som konstruktiva bidrag till en möjlig lösning. Det innebär inte att lösningen kanske är så omedelbart nära förestående, men vi är i alla fall sedan 2007 i en något bättre situation än vad vi var före 2007 när ingenting hände.
Man kan känna en otålighet över att det tar alldeles för lång tid, men processen finns där i alla fall.
Jag skulle i likhet med Hillevi Larsson önska att vi levde i en värld där säkerhetsrådets resolutioner omedelbart omsattes i verklighet. Då hade till exempel de resolutioner sedan 1947 som reglerade Mellanösternkonflikten kunnat genomföras omedelbart. Men där har vi kämpat sedan 1947 utan nämnvärd framgång. Jag hoppas innerligt att det inte ska bli på samma sätt i detta fall.

Överläggningen var härmed avslutad.

Kvinnokampens år!

2010-03-31T08:17:00.000-07:00

Krönika publicerad i Aktuellt i Politiken 22 mars

Internationella kvinnodagen är över för denna gång och allt kan återgå till det vanliga – eller?
Nej, låt istället jämställdhetsfrågan leva under valrörelsen!

Högerregeringens politik har inneburit ett hårt slag mot kvinnor. Inkomstklyftorna mellan män och kvinnor har ökat och regeringens skattesänkningar har främst gynnat män.
Grymmast av allt är jakten på sjuka och deltidsarbetslösa kvinnor.

Först slog regeringen till mot de deltidsarbetslösa och krävde att de skulle säga upp sig och söka heltidsjobb. Konsekvensen är att mängder av kvinnor blivit heltidsarbetslösa och fått sin ekonomi sönderslagen!

Sedan var det dags att attackera de sjukskrivna. Många av dem är svårt sjuka kvinnor som inte orkar arbeta alls eller bara deltid. Till och med cancersjuka och döende har fått besked att de måste arbeta heltid!

Alltfler tvingas nu söka försörjningsstöd eller gå till kyrkan som sista utväg. På en del håll har kyrkorna ransonerat sina matpaket för att klara den ökade anstormningen av desperata, utfattiga människor. Främst är det ensamma mammor och kvinnliga fattigpensionärer som måste söka hjälp. Var fjärde ensamstående mamma är fattig!

Regeringens vårdnadsbidrag har ytterligare försämrat jämställdheten. Det gör att kvinnor tappar fotfästet på arbetsmarknaden och blir än mer ekonomiskt beroende av sina män. Barnen får inte heller tillgång till förskolans pedagogiska verksamhet.

Under borgarnas regeringsår har 25 000 människor förlorat sina jobb i kommuner och landsting, huvuddelen kvinnor. Vi blir alla lidande av dessa nedskärningar i välfärden.

Om vi vinner valet börjar arbetet med att röja upp efter högerregeringen. Men vi måste också vässa den egna politiken för att skapa ett jämställt samhälle.

Internationella kvinnodagen den 8 mars var startskottet för en kvinnokamp som ska kulminera med att vi väljer Sveriges första kvinnliga statsminister!

Hillevi Larsson

Utfiskning vid Västsaharas kust

2010-03-31T08:07:00.000-07:00

Riksdagens frågestund Torsdag 11 Mars 2010

HILLEVI LARSSON (s):
Fru talman! Jag vill ställa min fråga till handelsminister Ewa Björling. Precis utanför Kanarieöarna finns ett land i Afrika som heter Västsahara, som är ockuperat av Marocko. Det har redan tidigare varit känt att svenska fiskebåtar har varit med och fiskat ut vattnen närmast kusten utanför Västsahara. Sverige har som land sagt nej till all utfiskning vid Västsaharas kust med hänvisning till att det är ett brott mot folkrätten och FN:s regler. Man har inte frågat Västsaharas folk, som faktiskt lever där, om detta är okej. De får inte heller del av vinsterna.
Nu finns även uppgifter om att det har fiskats upp fisk där som sedan har använts till fiskoljekapslar, som dessutom säljs i svenska hälsokostaffärer.
Min fråga till regeringen är: Hur ska vi se till så att politiken hänger ihop och att vi verkligen säger nej på alla plan till utfiskningen?

Statsrådet EWA BJÖRLING (m):
Fru talman! Jag tackar för frågan. Det är en fråga som kanske på ett sätt också borde ställas till vår jordbruksminister Eskil Erlandsson eftersom den handlar om fiskeavtal. Det är han som har ansvar för den frågan inom EU.
Jag kan i stället svara mer generellt på hur vi bör agera när den här typen av händelser sker. Det handlar för mig mycket om att också arbeta med CSR – Corporate Social Responsibility – både när det gäller våra företag och hur vi agerar ute i världen. Det arbetet bedrivs på flera olika sätt. Det handlar om mänskliga rättigheter, arbetstagarens rättigheter på arbetsplatsen, antikorruption och miljöhänsyn.
Detta är ett arbete som ska drivas av företagen. Det är deras huvuduppgift. Men vi som regering kan också vara med och pusha i arbetet genom FN och Global Compact.

HILLEVI LARSSON (s):
Fru talman! Den del som handlar just om fiskoljekapslarna omega-3 är en situation där man som konsument riskerar att medverka till folkrättsbrott och till att utfiskningen fortsätter. Man betalar ju till detta.
Jag tycker att det bästa vore att helt och hållet stoppa den här handeln. Det har visat sig att det hela kommer från Norge. Därför borde man kunna stoppa handeln vid Sveriges gräns med hänvisning till att vi inte medverkar till folkrättsbrott.
Om detta inte är möjligt borde man som konsument åtminstone bli upplyst på förpackningen om att detta är utvunnet inte på ockuperad mark men på ockuperat vatten. Då kan man själv välja bort det. Men det bästa tycker jag vore att stoppa det helt.
Vi tycker också att man ska ta tag i frågan om de svenska fiskebåtarna. Det allra bästa är att inom EU verka för att fiskeavtalet sägs upp och att europeiska fiskare inte ska fiska ut vatten utanför Västsahara i strid med vad FN säger. EU:s rättstjänst har sagt positiva saker om detta. Jag hoppas att vi kan jobba vidare med det.

Statsrådet EWA BJÖRLING (m):
Fru talman! Jag tycker att det är viktigt att säga i det här fallet att vi naturligtvis inte ska handla med alla och inte heller överallt. Men det är också viktigt för den svenska regeringen att följa de regler och lagar som finns i dag. Det handlar om huruvida det finns FN-sanktioner och EU-sanktioner. Det finns också speciell lagstiftning när det handlar om krigsmateriel. Vi är noga med att följa alla de här lagarna.
Detta är en viktig fråga att kunna ta upp, och det gäller att vi har ordentlig information på de livsmedel som vi säljer till våra konsumenter så att de själva kan få ta ställning: Vill jag köpa det här eller inte?

Bild 8 mars

2010-03-10T01:40:00.000-08:00

Fotograf Love Flygren, Efter Arbetet

Internationella kvinnodagen 100 år!

2010-03-10T01:37:00.000-08:00

Intervju i Efter Arbetet fredag 5 mars 2010

Vad betyder 8 mars för dig?

Hillevi Larsson, 35, riksdagsledamot (S), Malmö.
– Den 8 mars är en viktig dag, då firar vi 100 år av kvinnokamp. Vi minns alla som stridit för kvinnors rättigheter genom historien, vi minns de framgångar som uppnåtts men påminns samtidigt om bakslagen och allt som fortfarande återstår att göra i Sverige och världen. Den internationella kvinnodagen är inte bara en minnesdag utan en aktionsdag som förpliktigar till handling. Om vi vinner valet börjar det hårda arbetet med att röja upp efter högerregeringen vars politik har inneburit en backlash för jämställdheten. Men vi måste också vässa den egna politiken för att skapa ett jämställt samhälle. Listan på områden som behöver uppmärksammas är lång. Halva makten och hela lönen, rätt till heltid, stoppa mäns våld mot kvinnor och upprättelse för våldtagna kvinnor. Jämställdhet ska beaktas vid alla politiska beslut.

Oviktiga sociala medier?

2010-03-10T01:34:00.000-08:00

Artikel publicerad i Efter Arbetet torsdag 4 mars 2010

Bloggandet och twittrandet ökar bland skånska politiker. Hillevi Larsson (S) och Ove Lavesson (M) är bara två av alla skånska politiker som syns på nätet. Efter Arbetet tittar vidare på de sociala medierna, som i högsta grad har blivit politik. Frågan är om det gynnar demokratin.

I Skåne är det framför allt politiker i väst som är aktiva i de sociala medierna. Det har Nils Gustafsson vid Lunds universitet noterat. Han forskar om sociala mediers betydelse för politiken.
– De har med befolkningssammansättningen att göra. I Malmö, Lund och Helsingborg finns många unga, 30–35 år. Här finns det också ett större intresse bland journalister, säger Nils Gustafsson.
I flera år har det pratats om att de sociala medierna ska få sitt genombrott i den svenska politiken. Senast skulle det ske förra året inför valet till Europaparlamentet. Nu stundar riksdagsvalet i höst. Kommer genombrottet nu eller har det redan kommit? Det beror på vad man menar med ett genombrott anser Nils Gustafsson. Det har skett om man menar att det är en självklarhet för alla politiska partier att finnas i de sociala medierna och att det är viktigt att synas där.
– Menar man att det är en viktig politisk arena för väljare och medborgare är det inte så, säger Nils Gustafsson.

Större valmöjlighet
I dag finns det inga riktiga studier av vilka som läser och följer de twittrande och bloggande politikerna. Men man vet att det inte är gemene man.
– Det är politiker, politiskt intresserade och journalister. De som är politiskt intresserade har i dag större möjlighet att följa med, men de som inte är det har också större möjlighet att välja bort det, säger Nils Gustafsson.
Det betyder att partiernas satsning på nya medier inte alls ökar demokratin, som många har menat, och att det i stället finns en risk att det växer fram en informationsklyfta mellan politiskt intresserade och inte intresserade. Nils Gustafsson tycker inte att politikerna gjorde vidare bra ifrån sig på arenan i Europaparlamentsvalet och han tror att de har lärt sig av sina misstag och att det blir annorlunda inför riksdagsvalet.
– Jag tror att det blir mer av planerade kampanjer. Om jag får gissa tror jag också att man kommer att tänka mer på målgruppen.

Mobiliserar internt
I stället för att nå ut till väljarna, menar Gustafsson, är det kanske troligare att man använder de sociala medierna till att mobilisera internt inom det egna partiet, organisera egna medarbetare och få folk att hjälpa till med mera traditionellt partiarbete som torgmöten och att knacka dörr. Här kommer man (återigen) att snegla på Obamas kampanj.
Riksdagspartierna i Sverige har börjat anställa tjänstemän som ska lära politikerna att hantera de sociala medierna.
Vad tycker du att de ska lära sig först?
– Just att tänka på målgruppen, vem som läser och vad de vill använda medierna till. Sociala medier har ett speciellt problem, det ska vara sociala och personliga. Det kan vara svårt att dra gränser. Generellt förväntas man ha ett personligt tilltal men som politiker kan man inte vara för personlig.
Att det kan ställa till det om man är för personlig, bland annat i statusrader på Facebook, har politiker blivit medvetna om. I dag måste politiker lära sig prata på flera olika sätt. På ett sätt i talarstolen, ett annat i tv:s morgonsoffa och ett tredje på Twitter.
– Det är en mer komplex mediesituation är det någonsin har varit i svensk historia.
Politiker som inte twittrar, glöms de nu bort?
– Det beror på vilken position man har. Till exempel Ilmar Reepalu behöver inte twittra. Men ambitiösa personer kanske kan göra snabbare karriär inom partiet om man twittrar. Det handlar om att bli synlig för journalister och med ett målmedvetet nätverkande kan man också få en bättre position internt.
Vissa verkar dagligen lägga mycket tid på nätet, finns risken att politiker prioriterar fel?
– Jo, som alla andra. Men jag vet inte, det är en fråga för politikerna själva, säger Nils Gustafsson.

Petra Martinsson

Fakta: S och C bäst på bloggar
Att synas i de sociala medierna är i dag en viktig fråga för alla politiska partier, men samtliga menar att det enbart är en del i valarbetet, skrev Efter Arbetet i förra numret. Socialdemokraterna och Centerpartiet är bäst respresenterade i bloggsfären.

Så följer du politikerna:
För att läsa vad någon skriver på sin sida på Facebook, så måste man själv skapa en profil där man anger en del uppgifter om sig själv, till exempel namn och födelseår. När man har skapat ett konto kan man bli vän med andra användare och få tillgång till deras sidor. Vissa grupper/användare har öppna sidor som kan läsas även om man inte har en egen profil.
På Twitter.com behöver man inte skapa en egen profil för att kunna läsa vad andra skriver. Däremot kan man, om man har en egen profil, välja att registrera sig som ”följare” till andra skribenter. Då publiceras deras inlägg automatiskt på ens egen sida.
För bloggar finns det en mängd olika bloggverktyg som tillhandahåller plats på nätet. Därför är det lättast att hitta bloggande politiker genom att söka på deras namn på internet, eller gå genom partiernas olika hemsidor, där politkernas bloggar ofta är listade.

Två bloggande skånska politiker
Ove Lavesson
Riksdagsledamot (M) för Malmö stad. Ledamot i kulturutskottet och suppleant i konstitutionsutskottet.
Sitter även i Presstödsnämnden och Operahögskolans styrelse.

Avgörs valet i de sociala medierna?
– Nej. Valet avgörs vid valurnan och baseras på det förtroende och de förhoppningar som finns för olika partier och kandidater. Sociala medier är däremot en ypperlig kanal för att nå ut med vem man är och vad man tror på. De ger möjlighet till en mer personlig bild av vad man tycker i stora och små frågor och bra tillfällen att länka vidare till större debattinlägg m m. Jag tror att det är den som är personlig som vinner mest förtroende, de som bara använder sociala medier för reklam filtreras snabbt bort. Sociala medier är alltid på mottagarens villkor.
Vilka läser dig?
– Journalister, kollegor, de som ingår i angränsande nätverk till mina egna och de som är intresserade av de frågor jag driver.
Vilka vill du ska läsa dig?
– De sociala nätverken idag är ganska slutna. Facebook läses av andra medlemmar som man är ”FB-vän” med. Twitter är stort bland den medvetna publiken, men inte lika stort hos allmänheten. Bloggar nås av de som surfar runt efter en speciell fråga. Jag tror och hoppas att vi kommer se mer av öppna sociala nätverk framöver, där det blir enkelt och naturligt för fler att följa olika personer och frågor. Sedan gäller det att ha lite kunskap själv också om hur man sprider länkar till olika inlägg.
Hur många av dina inlägg handlar om Skåne?
– Det vet jag inte, men eftersom jag försöker vara ganska personlig i mina inlägg så finns det ofta en koppling till Skåne, Malmö och Öresund. Jag har dock inget uttalat skånskt perspektiv i mitt twittrande och bloggande, mer än att jag driver frågor som är viktiga för Öresundsregionen.
Varför synas på nätet?
– Om man inte vill synas, stå på barrikader och föra fram sina åsikter offentligt så ska man nog inte syssla med politik. När samhället ändrar sig så är det upp till mig att följa med i utvecklingen. Idag handlar det i mångt och mycket om sociala medier. Jag når betydligt fler genom ett Twitter-inlägg än med ett pressmeddelande.
Vad skulle du aldrig lämna ut om dig själv?
– Jag är personlig, men sällan privat. Lika lite som jag släpper in journalister och fotografer i mitt hem, lika lite hänger jag ut min familj på Facebook. Att vårda en privat sfär får dock inte innebära att man blir opersonlig. Jag söker förtroende för mitt parti, men också för mig själv som företrädare. Då måste man veta vilka tankar och värderingar som driver mig, därför är det viktigt att vara väldigt personlig tycker jag.
Du twittrar, bloggar och finns på Facebook, tar det inte för mycket tid?
– Nej, mycket av detta kan göras från mobil, laptop, etc. Ett Twitterinlägg är 140 tecken, det har man alltid tid för. Sedan kan bloggandet gå lite upp och ner ibland. Det finns vissa som lever sitt liv genom social medier, jag ser det mer som ett viktigt komplement till allt annat jag gör.
Har du fått någon utbildning i att hantera/jobba med sociala medier?
– Nej, ser mig nog som autodidakt på området ;) Fler borde prova, det är inte svårt. Man gör lite fel i början, men det är bara att kasta sig ut!

Petra Martinsson

Hillevi Larsson
Riksdagsledamot (S) från Malmö, ledamot S-kvinnors förbundsstyrelse, ordförande S-kvinnor Malmö och f.d. ordförande Republikanska föreningen.

Avgörs valet i de sociala medierna?
– Nej, huvudsakligen är det mediedebatten och möten öga mot öga mellan valarbetare och väljare som avgör. Men det kan spela roll på marginalen. Inte minst kan det mobilisera valarbetare och nå väljare på nya arenor.
Vilka läser dig?
– Framför allt partikamrater, men även intresserade väljare och journalister.
Vilka vill du ska läsa dig?
– Har inga restriktioner, alla som är intresserade. Hoppas uppmuntra till ökat politiskt engagemang, ökat valdeltagande och valseger för (S).
Hur många av dina inlägg handlar om Skåne?
– Ganska många eftersom det är här jag verkar. Men många frågor jag driver berör både Skåne och övriga Sverige.
Varför synas på nätet?
– Jag vill kommunicera det jag gör och mina åsikter. Förhoppningsvis väcka ett intresse för de politiska frågor jag tar upp. Tar tacksamt emot input också. Bra sätt att få direktkontakt.
Vad skulle du aldrig lämna ut om dig själv?
– Alltför privata saker, jag är gärna personlig men inte privat.
Du twittrar, bloggar och finns på Facebook, tar det inte för mycket tid?
– I början gjorde det. Då bloggade jag flera timmar om dagen. Men när jag drabbades av ”bloggarm” (tennisarm) och fick svårt att hinna med annat viktigt, då insåg jag att det gått för långt. Nu bloggar jag, twittrar och Facebookar regelbundet men jag låter det inte ta för lång tid. Snabba inlägg är det som gäller. Tiden att skriva längre texter lägger jag hellre på en artikel, riksdagsdebatt eller dylikt.
Har du fått någon utbildning i att hantera/jobba med sociala medier?
– Ja, har lärt mig den grundläggande tekniken. Har lätt för att skriva, men är väldigt oteknisk. Därför är det det jag framför allt behöver hjälp med.

Petra Martinsson

Fotnot: De intervjuade fick frågorna mejlade ill sig. Båda svarade inom några timmar. Bilderna
är desamma som de använder på Twitter.

Debatt åldersdiskriminering ID-handlingar

2010-03-10T01:14:00.000-08:00

Interpellationsdebatt i riksdagen fredag 5 mars 2010

Finansminister ANDERS BORG (m):
Fru talman! Hillevi Larsson har frågat äldre- och folkhälsoministern vad hon gör åt den åldersdiskriminering som drabbar pensionärer som förlorat sin legitimation och inte har några anhöriga i livet som kan styrka deras identitet. Hillevi Larsson har också frågat äldre- och folkhälsoministern om hon övervägt att finna en flexibel lösning så att även de allra äldsta kan få en ny legitimation.
Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationen.
En rättssäker prövning av identiteten utgör grunden för att Skatteverket ska kunna utfärda identitetskort. Ett krav är att sökanden måste inställa sig personligen. Det är viktigt för legitimiteten i Skatteverkets ID-kortshantering. Kraven gäller alla personer som söker ID-kort, oavsett ålder. Det ankommer på Skatteverket att bedöma vem som på ett säkert sätt kan styrka sin identitet och därmed få ett ID-kort. Jag är medveten om att detta är en svår avvägning. Skatteverkets beslut kan överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Det har blivit enklare att få ID-kort hos Skatteverket jämfört med hur det tidigare var hos Svensk Kassaservice. Skatteverket utfärdar i dag ID-kort på ett stort antal servicekontor och man arbetar för att utöka tillgängligheten ytterligare.
I svensk lagstiftning finns i dag inget heltäckande förbud mot diskriminering på grund av ålder. Regeringen har därför tillsatt utredningen (dir. 2009:72) Ett stärkt skydd mot diskriminering på grund av ålder. Jag vill inte föregripa det arbetet.

HILLEVI LARSSON (s):
Fru talman! Det här är ett problem som drabbar de allra äldsta. Det gäller ofta människor som inte har några anhöriga i livet och därmed har stora problem att få sin identitet styrkt när de ska skaffa ny legitimation.
Om man blivit bestulen på sin legitimation eller tappat bort den kan det uppstå svårigheter. Ju färre anhöriga som är i livet desto svårare blir det att få ny legitimation. När jag hörde talas om detta trodde jag först att det inte var sant. När man levt hela sitt liv i Sverige och satt spår på olika sätt, i form av arbete och annat, borde det kunna verifieras vem man är. Men tydligen är det problematiskt.
Reglerna är stelbenta och fyrkantiga och innebär att om man förlorar sin legitimation måste man ha släktingar eller familj i livet som kan styrka identiteten. Ett konkret fall som jag hörde talas om gällde en man som hela sitt liv hade gått till en och samma bank. Den bankpersonal som lärt känna honom personligen hade dock gått i pension och han hade inga nära anhöriga i livet som kunde bekräfta hans identitet. Därför gick legitimationsfrågan inte att lösa.
För att få ny legitimation måste man infinna sig på något av Skatteverkets kontor. Det betyder att man måste ta med sig den eller de som ska styrka identiteten till detta kontor. Om det inte går att fixa får man ingen ny legitimation. Man kan ha turen att ha en anhörig som befinner sig på ett sjukhem eller ett vårdboende, som ofta är fallet om man är mycket gammal. Man kanske inte har en kärnfamilj och därmed inte heller barn eller barnbarn. Skatteverkets personal kan dock inte ta sig exempelvis till sjukhemmet eller äldreboendet för att träffa de personer som kan styrka identiteten, utan dessa personer måste i stället infinna sig på Skatteverkets kontor. Dessa regler är stelbenta och fyrkantiga och drabbar de allra äldsta.
Särskilt tragiskt tycker jag att det är när det handlar om äldre människor som blivit rånade, för då har man ett dubbelt trauma. Först har man traumat att ha blivit överfallen och hotad, kanske till och med misshandlad, och förlorat sin legitimation och sedan traumat att inte få ny legitimation. Det är egentligen otroligt att det över huvud taget kan hända, att människor kan utsättas för sådant.
Låt mig också säga att även om man skulle ha tappat bort sin legitimation tycker jag inte att det lilla misstaget ska leda till att man inte kan få en ny legitimation med tanke på alla konsekvenser det innebär. Många äldre blir lite förvirrade, tankspridda och glömska, och då är det särskilt lätt hänt att man tappar bort legitimationen. Det räcker inte att man lyckats hålla reda på den i alla år. Om man en dag tappar bort den är det kört om man inte kan få fram någon som kan styrka identiteten.
Jag tycker att man borde titta mer på vilka människor som finns i dessa personers närhet. Det kan finnas grannar och vänner som skulle kunna styrka identiteten. Men då är det åter väldigt fyrkantigt – det är endast nära anhöriga som godkänns. Man har gjort vissa undantag, till exempel bankpersonal som träffat samma person i tjugo trettio år. Men om den personalen gått i pension är det kört.
Man borde alltså försöka täppa till detta kryphål, som jag vill kalla det, för det kan inte vara meningen att det ska gå till på det sättet. Det borde man kunna lösa ganska snart.

Finansminister ANDERS BORG (m):
Fru talman! Sverige har en väldigt väl utvecklad offentlig service. En av de viktigaste servicemyndigheterna för Sverige är Skatteverket. Jag kan bara beklaga att Hillevi Larsson tar på sig att försöka ge en så felaktig bild av det arbete som bedrivs på Skatteverket. Skatteverket är viktigt därför att vi måste ha in våra skatter. Det är en myndighet som i dag uppfattas som en servicemyndighet av medborgarna.
Jag kan verkligen bara beklaga detta. Vi hade en ordning förut där Svensk Kassaservice skötte det här. Det var en ordning som den socialdemokratiska regeringen levde med. Då accepterade man inte sambo utan gemensamma barn som intygare. Man accepterade inte kommunala eller statliga tjänstemän som intygare, inte heller arbetsgivare.
Skatteverket accepterar maka, make, registrerad partner, sambo, barn och barnbarn över 18 år, föräldrar, vårdnadshavare, syskon över 18 år, mor- eller farföräldrar, god man, förvaltare, familjehemsförälder, tjänsteman vid kommunal eller statlig myndighet och arbetsgivare. Det har skett en mycket kraftig vidgning av möjligheten att få ID-kort genom den viktiga reform som nu Skatteverket administrerar. Man har fram till februari 2010 hanterat 43 500 ärenden, och de allra flesta har fått legitimation. Det här gör man på ett stort antal orter, och man bygger naturligtvis ut det löpande. Jag ska inte läsa upp alla de 27 orter där man har servicekontor som gör detta.
Trots detta har man från framför allt Socialdemokraternas håll vid upprepade tillfällen försökt ge en bild av att det har skett en försämring eller att Skatteverket inte sköter den här verksamheten på ett bra sätt. Skatteverket är en bra och viktig servicemyndighet. Jag tycker att ett stort parti som Socialdemokraterna skulle ta ett gemensamt ansvar med oss för att försvara och förklara Skatteverkets svåra värv visavi medborgarna.
Bilden av att det har skett en försämring och att det nu är begränsade möjligheter är helt enkelt inte riktig. Förändringen har inneburit att vi har en bättre hantering med vidgade möjligheter att få identitetskort. Det är alldeles självklart att identitetskortens värde bygger på att vi har en kontroll av att det är en handling man kan lita på. Jag kan därför följaktligen inte vidga kretsen hur brett som helst. Det är också självklart att Skatteverket måste administrera vilka krav som ska ställas upp, till exempel att man infinner sig.
Sedan gör naturligtvis alltid Skatteverket en samlad bedömning. Den samlade bedömningen kan naturligtvis om en person har oerhört svårt att komma till ett av Skatteverkets servicekontor innebära att man löser ut den frågan. Det är jag övertygad om. Skatteverket är en bra och serviceinriktad myndighet, och vi har gemensamt ansvar för att försvara och förklara deras verksamhet.
På det sättet är det alltså en felaktig bild som ges i interpellationen av Hillevi Larsson. Jag kan bara beklaga att hon på det här sättet försöker misskreditera en viktig verksamhet från Skatteverkets sida.

HILLEVI LARSSON (s):
Herr talman! Det står ingenstans i interpellationen att det skulle ha blivit sämre än förut. Jag berör över huvud taget inte den frågan. Jag tror säkert att det som ministern säger stämmer, att man har tagit steg framåt jämfört med hur det var tidigare.
Det som den här interpellationen handlar om är de konkreta ärenden som faller mellan stolarna. Även om ministern inte kan kommentera enskilda ärenden tycker jag ändå att principen ska vara att alla ska vara berättigade till en ny legitimation, speciellt om man har levt i Sverige hela sitt liv.
Jag vill inte göra någon som helst jämförelse mellan hur det var under Socialdemokraterna och hur det är nu under högerregeringen. Det är mycket möjligt att det fanns ärenden som föll mellan stolarna även på den tiden. Men det väsentliga tycker jag inte är att peka finger mot vare sig den nuvarande regeringen eller den förra regeringen, eller ens mot Skatteverket. Jag ifrågasätter inte att Skatteverket i de allra flesta fall sköter sitt uppdrag väldigt bra och lyckas utfärda legitimation till de flesta som behöver det.
Men nu finns det konkreta ärenden där detta uppenbarligen inte fungerar. I stället för att försöka utröna var skuldbördan ska hamna, på den förra regeringen, den nuvarande regeringen, Skatteverket eller någon annan, bör vi i stället lösa de här problemen. Att det kanske är få fall tycker jag inte är ett argument för att strunta i frågan; det är ändå fruktansvärt för dem som drabbas. Det borde vara ganska enkelt att lösa det här problemet.
I interpellationssvaret från ministern hänvisas också till en lag mot åldersdiskriminering; vi kan inte ta upp frågan om de äldre som inte kan få nytt ID-kort på grund av att det just nu görs en utredning om åldersdiskriminering, ett arbete man inte kan föregripa. Det tycker jag ändå tyder på att regeringen ser att det är ett problem i de fall där äldre faktiskt har drabbats.
Jag tycker att frågan är mycket viktig. Dessutom borde det gå ganska enkelt att lösa den genom ett lite flexiblare regelverk för att fastställa identiteten. Man borde inte behöva vänta ända tills utredningen är avslutad. Anledningen till att utredningen tillsattes var att man såg ett problem: Det förekommer åldersdiskriminering i vårt land. Om vi nu ser det här problemet tycker jag att vi skulle kunna lösa den här typen av frågor redan nu.
För de enskilda får detta rätt så långtgående konsekvenser. Det kan för en äldre människa innebära att man inte kan styrka sin identitet i sjukvården, och det är väldigt många äldre som behöver sjukvård. Det kan bli mycket problematiskt. Det går inte att hämta ut paket på posten. Det går inte att hämta ut medicin på apoteket. Det är bara några av konsekvenserna. Det är förtvivlade människor.
De är få. Det är i och för sig möjligt att det finns ett mörkertal som inte vänt sig till massmedierna. Men även om de är få blir det väldigt tuffa konsekvenser. Det är dessutom ofta människor som inte har anhöriga i livet som kan hjälpa dem. Hade de haft det hade de inte haft några problem. Då hade de fått sin identitet styrkt.
I stället för att blåsa upp något slags skuldbörda i frågan på den ena eller andra sidan tycker jag att vi bör kunna hitta någon flexibel lösning och lösa det. Det har hänt förut att man kunnat komma åt sådana här problem.
Jag vill också jämföra med människor med utländsk bakgrund som kan hamna i precis samma situation. Kommer man ensam till Sverige från ett annat land och inte har med sig några anhöriga får man också jätteproblem med att styrka sin identitet. Jag vet att Nyamko Sabuni har varit inne på det här. Hon har blivit rätt så hårt ansatt. Hur hjälper man de här människorna att få legitimation? Kan man lösa den frågan kan man lösa den här också.

Finansminister ANDERS BORG (m):
Herr talman! Hillevi Larsson avslutar med att påminna om att Socialdemokraterna har ansatt Nyamko Sabuni hårt, inte minst här i kammaren, för det regelverk vi har på det här området. Nu framställs det här som ett viktigt, stort och avgörande problem. Låt mig då ändå påpeka att Socialdemokraterna hade makten under väldigt många år i Sverige. Man administrerade då en ordning där möjligheterna att få ID-kort var väsentligt mer begränsade än de är i dag. Om det här nu är ett så avgörande och centralt problem kunde kanske ett visst mått av ödmjukhet vara på plats. Man borde kunna konstatera att man under lång tid administrerat ett system som ställde till väsentligt större problem än det man i dag kritiserar.
Det är alldeles uppenbart att vi nu har en vidgad krets. Jag ska gärna gå igenom det igen med Hillevi Larsson. Svensk Kassaservice godtog inte sambo utan gemensamma barn. Man godtog inte kommunala och statliga tjänstemän, inte heller arbetsgivare.
Nu har vi fått ett nytt regelverk där Skatteverket godtar en mycket bredare krets. Jag läste upp den alldeles nyligen: maka, make, registrerad partner, sambo, barn och barnbarn över 18 år, föräldrar, vårdnadshavare, syskon, god man, förvaltare, tjänsteman vid kommunal eller statlig myndighet och arbetsgivare. Vi har alltså gjort en mycket omfattande förändring av lagstiftningen. Den har nu varit i kraft i snart sex månader. I det läget har Skatteverket hanterat 46 000 ansökningar, varav 43 000 har godkänts.
På basis av det vill Hillevi Larsson göra gällande att vi nu har en illa skött verksamhet på Skatteverket som skapar stora problem för människor och att vi behöver ändra regelverket. Vi behöver absolut inte ändra regelverket! Vi har haft regelverket i sex månader. Vi ska låta det fungera, sedan ska vi utvärdera det. Därefter ska vi överväga om det behövs förändringar. Vi ska ha förtroende för att Skatteverket gör rimliga överväganden. Det är naturligtvis så att de försöker göra samlade bedömningar av de olika människornas situation.
Det är också alldeles självklart att en del av ansökningarna ska avslås. Om man inte gör en ordentlig prövning är det naturligtvis så att värdet av identitetskortet devalveras. Då blir det ett identitetskort som man inte uppfattar som ett lika säkert eller bra identitetskort som andra.
Jag tycker att vi politiker, som lever på skattebetalarnas pengar, med en stor välfärdsstat som bygger på att vi får in skattepengar, ska ta ansvar för att vårda förtroendet för Skatteverket och inte ge intrycket att det sitter en grupp ogina tjänstemän som inte vill ta hänsyn till omständigheterna eller som struntar i att människor har råkat illa ut. Låt oss vårda förtroendet för Skatteverket och konstatera att de i de allra flesta fall gör rimliga bedömningar!
Det är inte rimligt eller aktuellt att ändra ett regelverk som är en dramatisk förändring och vidgning av möjligheterna till identitetskort och som har varit i kraft i sex månader. Det är en alldeles orimlig hållning.
Jag skulle föreslå att Hillevi Larsson tar till sig ett mått av ödmjukhet. Socialdemokraterna administrerade under mycket lång tid ett system som ställde till uppenbart mycket större bekymmer. Varför inte välkomna att Nyamko Sabuni, Skatteverket och regeringen fått på plats ett bättre system med större trygghet för människor i att kunna få identitetskort? Det vore väl positivt? Men det är inte den debatten vi har.
Vi har haft en lång serie debatter där man från socialdemokratisk sida försöker göra gällande att Skatteverket och regelverket ställer till det för människor. Erkänn i sådana fall att den socialdemokratiska regeringen administrerade ett system som var snävare och ställde till väsentligt mycket större problem.

HILLEVI LARSSON (s):
Herr talman! Det är någonting som inte riktigt stämmer här. Nyamko Sabuni har verkligen varit ödmjuk inför problemet att människor med utländsk bakgrund som inte har anhöriga här i Sverige har stora problem att få legitimation, med alla de konsekvenser det får. Hon har verkligen tagit det till sig.
Det är därför förvånande att Anders Borg här i dag inte tar till sig att det är ett problem även för pensionärer. Jag tycker att detta ska gälla alla som har hamnat i det speciella dilemma det innebär att inte ha anhöriga som kan styrka att ens identitet.
Jag blir lite förvånad över att det är så olika retorik från Sabuni och från Anders Borg här i dag. Kanske är det för att problemet är relativt nytt för regeringen. Problemet med utländska medborgare har vi vetat om en längre tid. Det har inte bara varit Socialdemokraterna som har ansatt regeringen i den här frågan utan framför allt de som drabbats.
Jag skulle önska att man även tog till sig problemet med pensionärerna. Jag vill än en gång säga att jag på inget sätt försvarar hur det var förut. Det var troligtvis sämre förut. Det intressanta är hur vi ska täppa till de kryphål som finns kvar.
Jag ifrågasätter inte att Skatteverket gör ett jättebra jobb i de allra flesta fall. Men det viktiga är ändå att koncentrera sig på att myndigheterna ska ge service till medborgarna. En väldigt viktig grundläggande service är att man ska få legitimation när man förlorar den gamla. Det gäller speciellt om man blivit rånad och på det sättet förlorat sin legitimation. Det känns väldigt självklart.
Jag skulle önska att regeringen var lite ödmjuk, vilket efterfrågas från mig, och inte hålla på med hamrandet om vems felet är utan försöker lösa problemet. Det är ganska enkelt. Man kan till exempel låta Skatteverket besöka sjukhem som kan bekräfta identiteten. Nu måste de äldre infinna sig på ett skattekontor. Det vore en konkret lösning på en del av problemet.

Finansminister ANDERS BORG (m):
Herr talman! Politiker och beslutsfattare ska naturligtvis alltid vara ödmjuka inför de problem som drabbar enskilda människor. Det är en självklarhet och en gemensam utgångspunkt för alla som arbetar med politik. Det är därför självklart att vi ska försöka göra någonting åt det om enskilda människor drabbas.
Det är dock så att Hillevi Larsson har egenheten att hon är socialdemokratisk riksdagskvinna. Det är en specifik liten detalj som vi inte riktigt kan komma förbi. Socialdemokraterna har haft regeringsmakten under väldigt lång tid.
När man ställer interpellation efter interpellation i den här frågan och antyder att vi nu har ett system som fungerar illa vore det verkligen på sin plats att man lite ödmjukt erkände att man under väldigt lång tid administrerade ett system där möjligheterna till identitetskort var väsentligt mer begränsade.
Det skulle hyfsa debatten om man från socialdemokratisk sida gick in i den med ett mått av erkännande om de egna bristerna innan man hävdar och ger intryck av att vi nu har fått ett problem som förvärrats och försvårats.
Vi ska ha ett regelverk som präglas av och ger stöd för myndighetsutövning som bygger på rättssäkerhet och service. Rättssäkerhet förutsätter i det här fallet att de som ser en identitetshandling kan lita på det är en verifikation och att personen är den som den uppger.
Det förutsätter att Skatteverket har en möjlighet att säkra att så är fallet, och då måste man ha ett regelverk för det. Vi kan då inte redan efter sex månader underkänna regelverket, eller för den delen Skatteverkets beslut, eller ge sken av att Skatteverket inte har möjlighet att uppträda flexibelt, vilket det har.
Däremot kan man naturligtvis inte på det sätt som Hillevi Larsson antyder ge en generell plikt för det att alltid besöka olika serviceboenden. Men jag utgår från och har stort förtroende för att Skatteverket uppträder flexibelt och tar hänsyn till människor.
Regelverket har varit i kraft i sex månader. Det är inte en lång period. Att då omedelbart kräva förändringar tycker jag inte är seriöst.

Överläggningen var härmed avslutad.

Interpellation Öresundsintegrationen

2010-03-03T09:33:00.000-08:00

till statsrådet Cristina Husmark Pehrsson (m)

Även om vi nu upplever en djup lågkonjunktur och dramatisk jobbkris är Öresundsregionen en tillväxtregion. Utvecklingskraften och integrationen i Öresundsregionen har sedan Öresundsbron öppnade år 2000 varit dynamisk och framgångsrik. Öresundsregionen är Nordens mest tätbefolkade område. Här bor 3,7 miljoner människor. På båda sidor av sundet har Skåne och Själland blivit mer integrerat. I dag arbetspendlar dagligen ca 23 000 personer över nationsgränsen. Inom tio år pekar utvecklingen på närmare en fördubbling av antalet pendlare.

Öresundsregionen har alla förutsättningar att vara en motor i svensk och dansk ekonomi. Tillsammans har Skåne och Själland utmärkta möjligheter att skapa en stark och stabil tillväxtregion. Men för att regionen ska kunna utvecklas till sin fulla kraft måste integrationen fortsätta så att invånarna utan problem kan flytta, jobba, studera och bosätta sig på båda sidor av sundet. För att detta ska kunna uppnås krävs att en rad kvarvarande gränshinder rivs.

Många av de kvarstående gränshindren i Öresundsregionen kan lösas av Sverige och Danmark i ett gemensamt samarbete.

Det handlar om att på olika sätt underlätta tillvaron för Öresundsmedborgarna genom att till exempel skapa en gemensam Öresundstaxa för mobiltelefoni och mobilt bredband och att införa ett gemensamt pendlarkort för kollektivtrafiken som gäller inom hela Öresundsregionen.

Det handlar om att göra en översyn av skattelagstiftningen och att omförhandla skatteavtalet mellan Sverige och Danmark. Målet måste vara att man ska betala skatt där man bor – inte där man arbetar. Det handlar om att skapa en gemensam arbetsmarknad för Öresundsregionen. Danska och svenska arbetssökande ska kunna göra praktik i grannlandet utan att mista understödet. Arbetspendlare bosatta i Sverige som betalar avgift till danska a-kassor bör ha samma ersättningsnivåer som i Danmark. I dag får de ersättning enligt svenska a-kasseregler.

Mot denna bakgrund är min fråga till statsrådet:

Vilka initiativ har statsrådet tagit och är beredd att ta i sin egenskap av regeringens Nordenminister i syfte att på olika sätt öka integrationen i Öresundsregionen?

Hillevi Larsson
2 mars

Planerad dag för debatt: 2010-04-09

Interpellation åldersdiskriminering

2010-03-03T09:28:00.000-08:00

Åldersdiskriminering gällande ID-handlingar
till statsrådet Maria Larsson (kd)

För att man ska få ett nytt ID-kort kräver Skatteverket att identiteten går att styrka, antingen med giltig legitimation eller med godkänd intygsgivare. Vänner och grannar räknas inte som godkända intygsgivare, däremot familj och släktingar.

Detta drabbar äldre människor som förlorat sina identitetshandlingar och vars familj och släktingar är döda eller sjuka. Det räcker nämligen inte att intygsgivaren är i livet, vederbörande måste också vara frisk nog att infinna sig hos polisen eller annat ställe där ID-kortet utfärdas.

Har man till exempel varit trogen kund hos en bank i många år kan identiteten styrkas av personalen, och man kan få ett nytt kort utfärdat. Men om personalen inte känner igen personen alternativt själv har gått i pension så hjälper det inte att gå dit för att få hjälp.

De äldre som blir rånade tvingas i värsta fall uppleva ett dubbelt trauma: först att bli överfallna och bestulna, därefter att inte kunna få ett nytt ID-kort med alla negativa konsekvenser det för med sig i vardagen: att inte kunna styrka sin identitet i sjukvården, att inte kunna hämta paket på posten, att inte kunna hämta ut sin medicin på apoteket och så vidare.

Även om en pensionär själv råkat tappa bort sin legitimation, är det helt orimligt att konsekvenserna för den enskilde ska bli så långtgående. Det är fruktansvärt att äldre och sjuka människor ska drabbas så hårt av ett litet misstag!

Vi har ännu ingen heltäckande lag mot åldersdiskriminering, men i väntan på att vi får det så borde ändå den här frågan kunna lösas, av respekt för de drabbade.

Säkert kan man anpassa systemet efter människorna, i stället för att människorna ska tvingas anpassa sig efter systemet. Till exempel kunde myndighetspersoner göra hembesök, sjukhusbesök och vårdhemsbesök hos sjuka anhöriga till äldre personer som kan styrka deras identitet. Man borde också kunna öppna upp för att grannar och vänner ska kunna bli godkända intygsgivare. Vad är det som säger att en släkting är trovärdigare än en vän eller granne?

Säkert går det att vara flexibel så att även de allra äldsta, utan friska anhöriga, kan få en ny legitimation när de förlorat den gamla!

Mina frågor till statsrådet Maria Larsson är:

1. Vad gör statsrådet åt den åldersdiskriminering som drabbar pensionärer som förlorat sin legitimation och inte har några anhöriga i livet som kan styrka deras identitet?

2. Har statsrådet övervägt att finna en flexibel lösning så att även de allra äldsta kan få en ny legitimation?

Hillevi Larsson

Inkom: 2010-02-09
Överlämnad till Finansminister Anders Borg (m).
Sista svarsdatum: 2010-02-23
Planerad dag för debatt: 2010-03-05

Borgs svar ang. pensionärsskatten

2010-03-03T09:22:00.000-08:00

Svar på skrtiflig fråga av Hillevi Larsson (s) Pensionärsskatten

Hillevi Larsson har frågat mig om det är min avsikt att landets pensionärer ska erhålla en symbolisk kompensation eller om jag avser att avskaffa skattediskrimineringen mot pensionärer.

Det centrala målet för regeringens ekonomiska politik är att bryta utan¬förskapet och att varaktigt öka sysselsättningen. Fler i arbete är en förutsättning för att säkra välfärden för en befolkning med allt fler äldre. Med fler människor i arbete skapas således förutsättningar för att finansieringen av välfärden säkras långsiktigt. Fler i arbete är därför av stor betydelse för att kunna tillhandahålla en god ekonomisk situation för bl.a. sjukskrivna, arbetslösa och pensionärer. Ett betydelsefullt medel i denna politik utgör jobbskatteavdraget som ges till personer med arbetsinkomster oavsett ålder och som är extra stort för dem över 65 år. Mot denna bakgrund är det inte aktuellt att förändra jobbskatteavdraget till att omfatta pensionsinkomster.

Utöver detta vill jag framhålla att skatten har sänkts för pensionärer i två steg genom det s.k. förhöjda grundavdraget för pensionärer. Skattesänk¬ningen är en del i regeringens välfärdssatsning och innebär en förbättrad ekonomisk situation för främst pensionärer med låga inkomster. Dessa reformer innebär att pensionärer från och med 2009 betalar mindre i skatt än under den tidigare social¬demokratiska regeringen.

Stockholm den 1 mars 2010

Anders Borg

Pensionärsskatten

2010-02-17T09:36:00.000-08:00

Skriftlig fråga angående Pensionärsskatten inlämnad den 15 februari 2010

till finansminister Anders Borg (m)

I riksdagens frågestund den 11 februari argumenterade finansministern för en fortsatt skatteklyfta mellan pensionärer och löntagare. Finansministern försökte bland annat försvara den orättvisa beskattningen med påståendet att Socialdemokraterna aldrig sänkte skatten för pensionärer. Detta är felaktigt då Socialdemokraterna höjde grundavdraget vid ett flertal tillfällen, vilket sänker skatten för löntagare och pensionärer.

Är det finansministerns avsikt att landets pensionärer ska erhålla en symbolisk kompensation eller avser finansministern att avskaffa skattediskrimineringen mot pensionärer?

Beskattning av pensionärer

2010-02-17T09:30:00.001-08:00

Fråga i riksdagens frågestund torsdag 11 februari 2010

HILLEVI LARSSON (s):
Herr talman! Jag vill ställa min fråga till finansminister Anders Borg.
Pensionärerna blir allt fler. Det är positivt eftersom det betyder att människor har hälsan och lever länge. Men det är många pensionärer som är bekymrade för att bromsen nu har slagit till. Det är en hel del som får sänkt pension. Dessutom har gapet vuxit mellan vad löntagare betalar i skatt och vad pensionärer betalar i skatt, och det blir en allt större skillnad.
Det handlar så klart om kronor och ören. Människor vill ha mer att leva på. Man har som pensionär mindre än löntagare i genomsnitt, och det gäller speciellt de sämst ställa. Men det handlar också om principen. Pension är inget bidrag utan uppskjuten lön, och det ska också beskattas som lön. Därför är min fråga till finansministern: Är det inte rimligt att vi har den principen? Kan inte regeringen tänka sig att ändra den nuvarande principen?

Finansminister ANDERS BORG (m):
Herr talman! Det har varit väldigt tydligt för allianspartierna nu när vi börjar ta oss ur krisen, Sverige kommer upp på fast mark och vi ser att vi har starkare offentliga finanser än praktiskt taget alla andra europeiska länder att vi har en möjlighet att börja möta krisens ofärd.
Vi har då sagt att just pensionärerna är en av de grupper som vi har prioriterat allra tydligast. Arbetslösheten utvecklas bättre än vad vi har trott, och sysselsättningen är starkare. Då har vi också bättre offentliga finanser. Därmed finns det ett utrymme att se vad vi kan göra för pensionärerna.
Vi har sänkt skatten. Efter många år av socialdemokratiskt styre utan skattesänkningar har vi kunnat sänka skatten också för pensionärer. Vi hade den situationen att Socialdemokraterna bara sänkte skatten för löntagare. Nu har vi sänkt den två gånger. Det kan bli aktuellt med ytterligare steg i takt med att vi kan bedöma att de offentliga finanserna håller för detta.

HILLEVI LARSSON (s):
Herr talman! Som jag nämnde handlar den här frågan inte bara om kronor och ören. Det är dessutom hittills marginella skattesänkningar som kommit pensionärerna till del. Det handlar om grundprincipen att pension är uppskjuten lön och ska beskattas som lön.
I dag är det många pensionärer som betalar 1 000 kronor mer än löntagare i skatt. Det är mycket pengar för någon som från början har lite pengar. Pensionärer har ju mindre pengar än löntagare. Jag vill därför fråga: Är det inte rimligt att man betalar samma skatt på sin inkomst och att det ska gälla även för pensionärer?
Sverige är enligt PRO, Pensionärernas Riksorganisation, det enda land i Europa som har ordningen med en skattediskriminering av pensionärer. Statsministern menar att det inte är så. Men jag väljer att lyssna på PRO och undrar om finansministern också gör detsamma och tar till sig det budskapet.

Finansminister ANDERS BORG (m):
Herr talman! Det är inte en liten lättnad med 5,5 miljarder. Det är den nivån som skattelättnaden för pensionärer nu ligger på. Jag tror att pensionärerna tycker att det är för lite. Men det är mångdubbelt mer i skattesänkningar än vad de fick under den förra mandatperioden, eftersom de då inte fick någonting.
Det här med att man kan få samma skatt kan komma på två sätt. Socialdemokraternas grundläggande idé är att vanliga löntagare – vårdbiträden, sjuksköterskor och lärare – ska få höjd skatt. Att höja skatten för vanliga löntagare är kärnidén från den socialdemokratiska sidan. Då minskar skillnaden till pensionärerna. Vår idé är att alla ska få sänkt skatt, och vi har sagt att pensionärer och löntagare är mest prioriterade i det sammanhanget.
Det är tyvärr så att PRO har en rapport som bygger på felaktiga föreställningar. Man glömmer bort att man i andra länder har ett annat sätt att ta ut arbetsgivaravgifter. Det har föranlett till exempel KI att gå ut och korrigera de uppgifter som PRO lämnar. Det är bara att beklaga när sådana missförstånd för spridning på det sätt som de har fått i PRO:s rapport.