Öresundsdebatt med Öresundsministern

Interpellationsdebatt om Öresundsintegrationen i riksdagen 9 april 2010

Anf. 33 Statsrådet CRISTINA HUSMARK PEHRSSON (m):
Fru talman! Hillevi Larsson har frågat mig om vilka initiativ jag i min egenskap av regeringens minister för nordiskt samarbete har tagit och är beredd att ta i syfte att på olika sätt öka integrationen i Öresundsregionen.
Jag instämmer helt med Hillevi Larsson i att utvecklingskraften och integrationen i Öresundsregionen har varit dynamisk och framgångsrik. Detta visas inte minst av omfattningen av pendlingen över sundet.
Avlägsnande av gränshinder är en viktig fråga för regeringen. Sedan 2007 har, enligt en förteckning från Nordiska ministerrådet, 30 gränshinder i Norden lösts, tre gånger så många som under treårsperioden dessförinnan. Förutom i det nordiska samarbetet har även många bilaterala svensk-danska gränshinder avlägsnats. När reglerna skiljer sig mellan länderna är information väsentlig för att regionens invånare ska kunna verka över nationsgränserna. Inom det nordiska samarbetet har på svenskt initiativ beslut nyligen fattats för att säkerställa basfinansiering för gränsregional information. Detta är av vikt för bland annat Öresund direkts rådgivning till pendlarna.
Hillevi Larsson efterlyser även en översyn av skattelagstiftningen och en omförhandling av skatteavtalet mellan Sverige och Danmark, med målet att man ska betala skatt där man bor och inte där man arbetar. Det nordiska skatteavtalet är vårt viktigaste skatteavtal och återkommande föremål för diskussioner om förändringar. I täta kontakter med Danmark kring detta avtal har det klart framkommit att man från dansk sida inte är intresserade av att diskutera några förändringar som innebär att arbetspendlarnas inkomster ska beskattas på det sätt som Hillevi Larsson föreslår. Danmark vill bibehålla rätten att som arbetsland beskatta dessa inkomster, en ordning som har stöd i internationellt vedertagen praxis. Det särskilda skatteavtalet mellan Sverige och Danmark från 2003 beaktar frågeställningen att personer som är bosatta i Sverige men arbetar i Danmark eller tvärtom betalar skatt i arbetslandet. Avtalet innehåller en ordning för utjämning av skatt mellan länderna där bosättningslandet kompenseras för skattebortfallet från arbetspendlarna. De senaste fem åren har detta avtal inneburit att Sverige nettokompenserats med nästan 2 miljarder kronor.
Den svensk-danska rapporten Öresundsregionen – två länder, en arbetsmarknad är ett uttryck för regeringarnas ambition att arbeta för en gemensam arbetsmarknad i regionen. Många hinder har avlägsnats. Ett exempel är att långtidssjukskrivna pendlare som blivit uppsagda i Danmark under sjukskrivningen numera kan få arbetslöshetsersättning i Sverige, när de åter står till arbetsmarknadens förfogande. Ett annat är att arbetslösa i Sverige nu kan ta deltidsarbete i Danmark. Vissa frågor är svårare att påverka, till exempel storleken på arbetslöshetsförsäkringen för pendlare, eftersom EU-rätten avgör vilket lands ersättningsnivå som ska gälla.
Det är många olika faktorer som har betydelse för frågan om arbetspraktik i annat nordiskt land. Frågeställningen har en EU-dimension, och konsekvenserna av praktik utomlands, till exempel i Danmark, behöver också beaktas ur ett EU-perspektiv. Hänsyn måste tas till försäkringsfrågan. Om det blir möjligt för svenska arbetssökande att göra praktik i annat land kan de i dagsläget komma att sakna försäkringsskydd.
Även företag och landsting är aktörer i Öresundsintegrationen. Detta gäller inte minst på områden som Hillevi Larsson nämner, som Öresundstaxa för mobiltelefoni, mobilt bredband och gemensamt pendlarkort för kollektivtrafiken i Öresundsregionen. Det kan i sammanhanget noteras att den så kallade eurotaxan sätter ett högsta tak i EU för samtal och sms över nationsgränserna i unionen och därmed över Öresund.
Öresundsregionens ställning inom forskningen kommer ytterligare att stärkas genom byggandet av ESS, European Spallation Source, och Max IV i Lund. Öresundsregionen blir därmed världsledande på materialforskning, och integrationen stärks genom att viss del av ESS verksamhet förläggs till den danska sidan av sundet. Svensk-danskt forskningssamarbete underlättas även av att den så kallade högskolemomsen sedan förra året är avskaffad.
Sverige och Danmark är närstående EU-partner. Tillsammans arbetar vi på att stärka den inre marknaden, något som är viktigt för att främja utvecklingen i gränsregioner.
Som ansvarig minister för nordiskt samarbete kommer jag att fortsätta verka för att stärka integrationen i Öresundsregionen.
Anf. 34 HILLEVI LARSSON (s):
Fru talman! I år är det tio år sedan Öresundsbron invigdes. Bron hade till stor del till syfte att öka integrationen över Sundet. Det har fungerat alldeles utmärkt. Det har skett en fantastisk utveckling.
Öresundsregionen – Skåne och delar av Danmark, centrerat till Köpenhamnsregionen – bebos av 3,7 miljoner människor. Det finns en enorm potential i denna region. Det är också hög tillväxt. Det händer väldigt mycket. Utvecklingen går framåt. Nya arbetstillfällen skapas. Det är väldigt positivt för oss i Sverige att vi är med i denna region via Skåne.
Bara 10–15 år tillbaka i tiden såg Malmös arbetslöshet helt annorlunda ut än den gör i dag. Öresundsregionen har starkt bidragit till denna positiva utveckling.
Vi hjälps åt över sundet. Arbetslösa i Malmö har kunnat åka över sundet och få jobb. Sedan finns det å andra sidan Köpenhamnsbor som tycker att det är för dyrt att på i Köpenhamn som har flyttat till Malmö men även andra skånska kommuner.
Men det finns fortfarande hinder på vägen. Målet är att det ska vara fullständigt naturligt att flytta över sundet, att jobba, att studera och att gifta sig med någon från den andra sidan. Framför allt ska möjligheterna vara i fokus och inte svårigheterna.
En sak som är väldigt viktig är skatteavtalet där man betalar skatt där man arbetar och inte där man bor. Vi har till exempel många svenskar som bor i Malmö och som arbetspendlar dagligen. Men de betalar ändå skatt i Danmark. På ett sätt tappar vi skattebetalare från Malmö som har arbete. Sedan har vi danskar som jobbar kvar i Danmark och framför allt i Köpenhamn men som flyttar till Malmö och övriga Skåne. De betalar också skatt i Köpenhamn.
Det har blivit en snedfördelning här. Det är många fler som arbetar i Danmark men som bor i Skåne. Det finns en kompensation, som ministern nämner. Men den täcker inte fullt ut bortfallet. Framför allt kommer det inte Skåneregionen tillräckligt mycket till del. Det gäller inte minst i Malmö där vi får tillbaka bara en bråkdel av skattebortfallet.
Det är viktigt man håller fast i den här frågan även om Danmark inte vill ändra någonting. Det har nog sina naturliga orsaker. De har hittills tjänat väldigt bra på avtalet. Det kan förändras i framtiden. Nu har bostadspriserna börjat sjunka i Köpenhamn. Kanske blir det så i framtiden att fler stannar kvar i Danmark. Om det mer jämnas ut kanske de blir lite mer intresserade att se över detta.
I väntan på detta, och vi ska självklart fortsätta att trycka på dem hela tiden längs vägen, ska vi jobba för en bättre kompensation både till Sverige som land och till Skåne och de skånska kommuner som i dag tappar skatteintäkter. Det är jättepositivt att Malmö växer hela tiden, människor flyttar hit och det finns Malmöbor som arbetar på andra sidan. Men det är lite olyckligt att skattebortfallet medför att det också upplevs som något negativt.
Det finns också andra frågor. Det handlar om att underlätta för medborgarna på olika sätt att resa fram och tillbaka och de hinder som finns att skapa en gemensam arbetsmarknad. Jag återkommer mer till det i nästa inlägg.
Anf. 35 JOHAN LINANDER (c):
Fru talman! Statsrådet Cristina Husmark Pehrsson som också är nordisk samarbetsminister har på ett övergripande sätt i sitt svar beskrivit en del av det som pågår i vår region. Ibland tycker jag att vi i Skåne är dåliga på att marknadsföra vad som sker i Skåne och Öresundsregionen och vilken kraft det finns. När man är här uppe i Stockholm känns det ibland som att det är helt obekant att det är en oerhörd fart och kraft i den allra sydligaste delen av vårt land.
Men det finns gränshinder som gör att kraften inte blir lika stark som den skulle kunna vara och att inte så många människor kan jobba på andra sidan gränsen som skulle kunna göra det. Det är väldigt många som pendlar från Sverige till Danmark eftersom arbetsmarknaden ser mycket bättre ut i Danmark än i övrigt i Sverige.
Det är något som med all sannolikhet också kommer att fortsätta eftersom som demografin i Sverige och Danmark är sådan att vi har en betydligt yngre befolkning medan Danmark kommer att få ännu större demografiska problem med den åldrande befolkningen. Allt talar för att det kommer att fortsätta att vara svenskar som pendlar över till Danmark och jobbar där men som bor i Sverige. Det gäller åtminstone så länge som det är som nu med att det är väldigt mycket billigare att bo i Sverige än i Danmark.
Då kommer vi till skatteavtalet. Var ska man betala skatt? Det är en väldigt viktig fråga. Jag har motionerat om det. Ibland får man kritik som riksdagsledamot att man motionerar om samma fråga år efter år. Jag får väl erkänna att jag är en sådan som gjort det i den här frågan om att skatteavtalet behöver ändras. Men man behöver vara två för att kunna förändra det. It takes two to tango, som man säger, och Danmark är inte så intresserat. Det är inte heller så svårt att räkna ut varför, eftersom det är de som tjänar på det nuvarande avtalet.
Man får gå tillbaka lite och titta. Det är en socialdemokrat som har interpellerat och tagit upp den här frågan. Det var den socialdemokratiske finansministern Bosse Ringholm som skrev under det nuvarande skatteavtalet. Det kanske var så att han och den socialdemokratiska dåvarande regeringen inte förstod hur ofördelaktigt avtalet skulle vara för Sverige.
Det var givetvis då när avtalet förhandlades och skrevs under som man hade den största möjligheten att få fram ett bättre avtal. När det väl är påskrivet är det betydligt svårare att förändra. Det är klart att vi ska fortsätta att ligga på danskarna och visa att vi inte är nöjda med det avtal som finns. Men det är lika naturligt att det finns ett motstånd från andra sidan.
Gränshinder i stort är en fråga som jag har jobbat länge med. Jag sitter i Nordiska rådet och i Nordiska rådets presidium som en av tre svenskar och den enda skåningen. Detta är frågor som vi diskuterar vid varje möte. På den nordiska agendan är gränshindersfrågorna bland de allra högst prioriterade.
Det var länge väldigt trögt. Jag tycker fortfarande att det går för trögt. Men det går betydligt bättre sedan Gränshindersforum tillsattes som leds av den före detta finske ministern Ole Norrback. Detta gör att man nu mer systematiskt går igenom de gränshinder som finns.
Det gäller inte bara mellan Sverige och Danmark utan även till exempel Tornedalen och mellan Sverige och Norge eller för den delen också mellan Norge och Danmark. Man har lyckats ta bort det ena efter det andra. Det borde kunna gå ännu fortare. Men det är trots allt ännu bättre nu än vad det varit tidigare.
Anf. 36 HANS WALLMARK (m):
Fru talman! Det är en väldigt positiv interpellation vi har att debattera, och det är ett väldigt positivt interpellationssvar som vi har som kastar ljus över de olika frågeställningarna. Låt mig närma mig frågorna som företrädare för norra och östra Skåne i Sveriges riksdag och också som ledamot av den svenska delegationen till Nordiska rådet.
Precis som har sagts har det de senaste åren skett ett helt annat arbete de nordiska länderna emellan när det gäller att konkret göra någonting åt de olika gränshinder som finns. Ofta är det rätt pillemariskt, om uttrycket tillåts, med många detaljer. Ibland har det också en tendens att snarare vara bilateralt, det vill säga mellan två länder, än att det krävs hela nordiska lösningar för de fem staterna och de tre självstyrande områdena.
Just Gränshindersforum som inrättats har varit ett sätt att försöka hantera det som för de enskilda ofta är rätt irriterande och problematiskt och som man stundom uppfattar som korkat. Därför är det bra att man nu kan redovisa över 30 olika saker som man ändrat på de senaste åren för att underlätta för medborgarna.
Det centrala när det gäller Öresundsintegration men även när det gäller andra gränsregioner som mellan Värmland och Norge och i Tornedalen är att man hela tiden ska ha medborgarperspektivet. Hur kan vi göra vardagen enklare? Hur kan vi bo på den ena sidan, arbeta på den andra, studera på den tredje och njuta av kultur på den fjärde? Det är vad integration handlar om oavsett om vi har Öresundsperspektivet som i den här interpellationen eller ett bredare nordiskt perspektiv.
Den slutsats som man framför allt kan dra i ministerns svar är att det också på en annan nivå, nämligen EU-nivån, sker stora regelförändringar. Det gäller till exempel mobiltelefoner och också när det gäller bank- och kreditkort. Där kan mer göras i Norden. Jag ser att ministern nickar instämmande.
Jag brukar återkomma till frågan att det finns rätt fåniga kort- och bankavgifter för transaktioner nordiska länder emellan. Det är frustrerande att stå i Helsingborg och göra en transaktion till Helsingör där man kan vinka till varandra och det blir dyrare än om man skulle göra samma typ av transaktion från Helsingborg till Pajala. Det finns skäl att göra något åt det.
EU har också varit ett bidrag till att öka integrationen. Jag tror att fördjupat nordiskt samarbete går via EU, och det finns ingen motsättning däremellan.
Skatteavtalet har diskuterats här. Jag tycker att Johan Linanders fråga är i allra högsta grad relevant. Det är klart att de avtalsslutande parterna – den danska och den svenska regeringen – 2003 måste ha tänkt på någonting när de tecknade det avtal som får de konstiga konsekvenser som Hillevi Larsson beskriver. Det finns all anledning att fråga regeringsföreträdare från 2003 hur man tänkte när man gjorde det.
Många skånska kommuner uppfattar det i dag som frustrerande att de har medborgare i sin kommun som är danska medborgare och arbetar i Danmark men därmed inte betalar skatt i den egna kommunen. Svenska staten får en viss kompensation för detta, men det är klart att det är frustrerande.
Fru talman! Det finns också andra frustrerande frågor. Om du exempelvis som svensk boende i Sverige jobbar i Danmark och dessutom har ett extraknäck i Sverige ska din danska arbetsgivare betala svensk arbetsgivaravgift för dig. Detta problem trodde man att man hade löst i och med att Danmark tillät skattereduktion med motsvarande belopp om den svenska arbetstagaren betalade in arbetsgivaravgiften. Detta går inte rent praktiskt. En privatperson kan tydligen inte betala in arbetsgivaravgift i Sverige.
Detta är en av många detaljer som för den enskilda är frustrerande och irriterande och som det är viktigt att vi försöker på olika sätt politiskt lösa. Men, fru talman, det är rätt pillemariskt.
Anf. 37 Statsrådet CRISTINA HUSMARK PEHRSSON (m):
Fru talman! Jag välkomnar också Hillevi Larsson att börja diskutera nordiska frågor. Jag vet att Hillevi Larsson är mycket engagerad också i EU-frågor, men jag tror inte att vi har mötts i en diskussion om nordiska frågor tidigare. Jag tycker bara att det är trevligt att vi gör det nu.
Interpellationen är bra och viktig, och jag hoppas att Hillevi Larsson fortsätter med nordiska frågor. De är viktiga. Men jag kan också instämma i att det i så fall är tråkigt att Hillevi Larsson inte var aktiv under förra mandatperioden, 2003, när avtalet skrevs. Det är precis som övriga som har varit uppe i interpellationsdebatten säger: Varför gjorde man ett undantag för de offentliganställdas skatter? Varför gjorde man ett undantag så att det bara handlar om inkomster över 150 000? Om vi hade haft detta med skulle vi ha haft betydligt större nettointäkter till Sverige i form av skatteintäkter.
Detta är det ena vi kan påverka. Vi kan strida med danskarna, och jag lovar er att vi gör detta från Finansen, som ansvarar för det, och att också jag ligger på. Det går nästan inte en dag utan att vi diskuterar frågorna och ligger på i alla sammanhang.
Vad kan då vi från Sverige göra för att underlätta för bland andra de skånska kommunerna att få den skatteintäkt som de behöver för att ge service i form av skola, vård, äldreomsorg och allt detta när de nu inte får pengarna eftersom skatteavtalet var så erbarmligt dåligt? Regeringen har i en utredning, som ligger hos min kollega Mats Odell, redan för ett år sedan lagt in att man ska titta på detta med kostnadsutjämning. Vad gör vi med de nettoskatteintäkter som vi får från Danmark? Tidigare har de gått in i statens svarta hål och delats ut till alla kommuner, även till dem som inte mister skatteintäkter på grund av att invånarna arbetar i ett annat land.
Nu vill vi att detta utreds. Hur ska man kunna kompensera bland andra de skånska kommunerna med de pengar man får in från Danmark på ett bättre sätt för att de ska kunna ge den service de behöver ge? Det är nämligen inte bara kommunerna som tycker att det är tråkigt att inte få skatteintäkter för en service de måste ge. Det handlar också om de danskar som bor i Sverige. De bor där, men de betalar inte till kommunen och det vill de gärna göra. De känner att de tar del av den kommunala service som finns, men de betalar ingenting till kommunen. Och det vill danskarna göra.
Eftersom vi har det här dåliga avtalet vill vi åtminstone från svensk sida se hur vi kan kompensera detta. I utredningen finns en särskild del som ska vara färdig om ett år, i april, och som handlar om hur vi från svensk sida kan kompensera de kommuner som inte får del av den skattekraft som finns från Danmarks sida.
Jag kan nämna att när det gäller det som Hans Wallmark sade om arbetsgivaravgiften och så vidare var två av mina statssekreterare för någon vecka sedan i Danmark för att just diskutera arbete i två länder när det gäller bland annat socialförsäkringstrygghet, arbetsgivaravgifter och rehabilitering.
Dessutom har jag tillsammans med regionen inbjudit till en regional konferens den 20 april i Malmö. Där kommer andra regioner ute i Europa, bland andra Nederländerna, att vara representerade för att vi ska se hur man har löst detta på andra ställen. Min kollega i Nederländerna och jag har kommit överens om att vi tillsammans inom EU ska jobba för att bevaka och bejaka regional utveckling inom Europa.
Anf. 38 HILLEVI LARSSON (s):
Fru talman! Det är alltid lätt att vara efterklok. Nu så här i efterhand kan man ju säga att skatteavtalet inte var riktigt lyckat. Men så är det väl alltid. Vi kan se tillbaka på hur det var inför EU-medlemskapet var. Då var det en borgerlig regering som lade fast förutsättningarna för svenskt EU-medlemskap. Sedan gick vi med, och det var Socialdemokraterna som tog över.
Så här i backspegeln kan man se att det nog fanns en del delar där vi borde ha varit tydligare i förhandlingarna om EU-medlemskapet. Man kan nu så här i efterhand se att det finns svenska värden som står på spel. Men jag tror att det är viktigt att man inte försöker göra det här till en partipolitisk fråga. Det har nog hänt både under socialdemokratisk och borgerlig regering att man i efterhand har insett att man kanske borde ha förhandlat fram ett avtal på ett annat sätt.
Jag tror inte att någon hade kunna förutse fullt ut hur rekordartad utvecklingen har varit i Öresundsregionen och att det skulle bli en så skev fördelning som det har blivit. Nu kan vi se extremt mycket av att människor arbetar i Danmark och bor i Sverige. Det gäller både danskar som flyttar till Sverige och svenskar som stannar kvar i Sverige och jobbar i Danmark. Detta har skett på grund av att det har varit jättegott om jobb på den danska sidan och sämre på den svenska. Kostnaden för bostäder har också spelat in, så klart.
Det viktiga nu är att försöka göra något åt situationen. Då gäller det att se till att danskarna faktiskt betalar för bortfallet, som blir större och större hela tiden. Precis som Johan Linander pekar på finns det en risk att denna utveckling kommer att fortsätta i och med att vi har så många unga i Skåne. Möjligheten att de kommer att arbeta i Danmark i framtiden är stor med tanke på hur många gamla människor som bor där. Det gäller att göra någonting åt detta och att kompensera de skånska kommunerna. Jag hoppas verkligen att vi når fram till det målet.
Jag fortsätter med hur man kan underlätta för medborgarna. Det är positivt att EU nu har satt ett tak för mobiltaxan, för det blir dyra samtal. Här kan vi jobba vidare och försöka få fram en Öresundstaxa. Det går kanske också att lösa i kontakt med telefonbolagen. Jag tror att det finns något bolag som redan har börjat erbjuda den tjänsten. Vi ska jobba på alla nivåer, i samarbetet mellan Danmark och Sverige, på EU-nivå, i det nordiska samarbetet och självfallet också tillsammans med telefonoperatörer.
Men vi har fortfarande problemet med bredband så fort man ger sig ut och surfar på nätet. Det kan handla om en Öresundspendlare som sitter på tåget. När man passerar landsgränsen är det risk att det plötsligt blir väldigt dyrt att surfa. Det är någonting som EU har börjat diskutera och där vi kan trycka på.
När det gäller den gemensamma arbetsmarknaden har ministern själv tagit upp ett par exempel där man har kunnat lösa problemet för människor som drabbas. Det handlar om långtidssjukskrivna och människor som får deltidsjobb på andra sidan sundet. Jag tycker att det talar för att det går att lösa även andra problem, till exempel detta med praktik på andra sidan gränsen. Många Malmöbor, till exempel, är arbetslösa i dag, och de skulle gynnas av att få en praktikplats i Danmark. Jag hoppas att vi kan försöka komma runt problemen med detta.
Det har också varit föräldralediga som plötsligt har upptäckt att andra föräldralagar gäller i Danmark än i Sverige. Sådant måste man både informera om och försöka förebygga genom någon form av avtal över sundet.
Det är viktigt att nämna att det inte bara är vi som är missnöjda. Även danskarna är missnöjda med en hel del. Det ökar möjligheten att samarbeta och lösa gemensamma problem. Danskar som har flyttat till Sverige är missnöjda med att de har tappat rösträtten. Det är en fråga som vi också skulle kunna lösa.
Anf. 39 JOHAN LINANDER (c):
Fru talman! Det finns många gränshinder kvar. En del har tagits bort, och en del borde verkligen tas bort. Efter att ha lyssnat på Hillevi Larsson kan jag inte låta bli att nämna att just det bredbandsabonnemang jag har – jag lovar att jag inte tänker nämna vilket jag har, fru talman, som jag inte är så nöjd med i övrigt – fungerar med samma fasta taxa i både Danmark och Sverige.
Jag tänkte återkomma till Gränshindersforum som nu arbetar. Vår svenska representant Pia Kinhult är regionråd i Region Skåne. Om inte Hillevi Larsson känner att hon vill diskutera frågorna med en politisk motståndare i valrörelsetider finns den danske socialdemokratiske representanten Ole Stavad. Hillevi Larsson får gärna använda sina socialdemokratiska kontakter för att påverka på den danska sidan.
Det finns också en rad andra, som jag menar, gränshinder för utvecklingen av Öresundsintegrationen. De är väl egentligen inte Gränshindersforums frågor utan snarare sådana vi riksdagsledamöter och våra kolleger i Folketinget måste lösa, till exempel valutafrågan. Det är ett av de största problemen. Jag tror att en gemensam valuta skulle lösa en del problem.
Sedan finns det ytterligare kommunikationsfrågor. Språkförståelsen är fortfarande ett stort problem. Vi måste ha bättre danskundervisning i framför allt de skånska skolorna. Jag tror inte att det är så relevant i Haparanda, men där får de gärna lära sig finska. I skånska skolor borde vi ha bättre danskundervisning och gärna svenskundervisning på den danska sidan. Målet måste vara att det ska vara lika enkelt att bo och leva på olika sidor om Öresund som inom Sverige eller inom Danmark.
Anf. 40 HANS WALLMARK (m):
Herr talman! Vi diskuterar något så viktigt som Öresundsintegration. Det är en viktig fråga för hela Sydsverige, inklusive Blekinge, herr talman.
Det finns flera aspekter på integration. Som ledamot av Nordiska rådet har jag också möjlighet att ställa skriftliga frågor till de olika nordiska regeringarna och de har en skyldighet att ge skriftliga svar. Jag har just ställt frågor om varför det är problem med bank- och kortavgifter. Hillevi Larsson nämnde rösträtten, nämligen att danska medborgare inte får rösta i folketingsvalet om de bor utanför sitt lands gränser. Det uppfattas som konstigt, framför allt när ca 30 000 danskar bor på den svenska sidan.
Det handlar också om narkotikapolitiken. Vi har helt olika narkotikapolitisk syn i Skåne och på den danska sidan. Det ger långsiktigt allvarliga problem.
Låt mig nämna andra frågor. Nu när det danska och det svenska postväsendet har gått samman skulle idén om ett svensk-danskt eller kanske, i all ödmjukhet, skånsk-själländskt porto vara bra. Det är rätt konstigt att det tar längre tid och är dubbelt så dyrt att skicka ett brev från Ängelholm till Köpenhamn än från Ängelholm till Kiruna. Det uppfattas som lite märkligt. Det är i all enkelhet en sådan fråga som man kan göra något åt. Här har vi moderater från Skåneområdet väckt en motion i frågan.
Hillevi Larsson nämnde Öresundsbron, som betyder mycket. Det var ett beslut som fattades av regeringen 1994. Det var ett klokt beslut, och det har bidragit mycket till integrationsmotorn. Därför är det också väsentligt att vi nu undersöker fortsättningen, nämligen en fast förbindelse i den norra delen av området, förslagsvis mellan Helsingborg och Helsingör. Jag är oerhört glad åt regeringens signaler att öppna för en fast förbindelse i området.
Sedan finns, som jag tidigare har nämnt, extraknäcksförbudet.
Jag tillhör dem, herr talman, som tycker att Skåne- och Öresundsfrågor inte nödvändigtvis ska hanteras av Utrikesdepartementet. Där är de i allra högsta grad nationella när det gäller tillväxtpolitik.
Anf. 41 Statsrådet CRISTINA HUSMARK PEHRSSON (m):
Herr talman! Vi har pratat mycket om gränshinder. Jag satt häromdagen på tåget mellan Malmö och Köpenhamn. Det är fascinerande att se hur många som går på tåget och följer med över på den danska sidan, de dricker sitt morgonkaffe och läser sin tidning. Det är som att åka mellan Malmö och Helsingborg på väg till jobbet. Det är inget konstigt med det. Många människor ser det som en vanlig transportväg till sitt arbete och tänker inte på att de passerar över till ett annat land.
Vi har haft en son som har gått på en fantastiskt bra dansk praktikskola med grön utbildning. Det var en praktikutbildning – lärlingsutbildning – som saknades vid det tillfället i Sverige. Han gjorde utbildningen i Danmark. Det var inget konstigt med det.
Många gränshinder har lösts. Vi hörde att Nordiska ministerrådet har konstaterat att trettiotalet gränshinder är lösta. Det underlättar lite, men självklart återstår mycket. Mycket är på gång när det gäller skola, validering av vissa yrkesutbildningar och mycket annat. Vad som är viktigt är att vi inte ska skapa nya gränshinder. Vi måste på något sätt ha en nordisk samsyn när vi implementerar EU-lagstiftning på nationell nivå, det vill säga att vi inte gör olika saker i länderna så att vi sedan får lägga ned mycket arbete på att ordna till dem i slutändan. Mycket har gjorts, mycket är på gång och vi måste se till att vi inte skapar nya svårigheter och hinder.
På något sätt känns det som att vi ibland säger att det inte ska finnas några gränshinder över huvud taget. Men vi är faktiskt två länder. Vi har olika parlament, skattelagstiftningar och socialförsäkringslösningar som många gånger går i varandra. Ruckar vi på skattesatserna där får det konsekvenser för socialförsäkringarna där. Gör vi en Öresundsintegration med bara Själland och Skåne, var hamnar då övriga Sverige och var hamnar Jylland? Vi får akta oss lite grann så att vi inte gör alldeles för unika saker bara för detta område. Då bygger vi upp nya hinder – kanske inom våra länder. Men självklart ska vi underlätta så mycket som möjligt.
Då kommer jag in på hur viktigt det är med information. Øresunddirekt måste ge bra information. Det gäller även i de andra gränsområdena mot Norge och Finland. Enskilda, studerande, företagare och andra ska få en korrekt och riktig information. Jag var vid gränsen mot Norge i Eda kommun och träffade där representanter för Grensetjänsten. Man samlar myndigheterna från båda länderna. Vid till exempel ett problem i skattelagstiftningen eller på skatteområdet säger man till representanter från myndigheter i Sverige och Norge att lösa problemet. Mycket har visat sig inte bara ha med lagstiftning och regler att göra utan mycket ligger på myndighetsnivå. Vi har kunnat konstatera att det har varit en del missuppfattningar. Det framkom inte minst när arbetsmarknadsministrarna i Sverige och Danmark träffades. Grensetjänsten har löst en hel del av problemen.
Jag hoppas att Hillevi Larsson och jag kan mötas senare i samband med att regeringens skrivelse om nordiskt samarbete 2009 ska debatteras omkring den 20 eller 22 juni. Där står det mycket om dessa viktiga frågor.
Det är viktigt att informationsenheterna på Øresunddirekt får en bra och riktig ekonomi så att de kan utföra sitt arbete. Då kan vi tillfälligt lösa de svåra problemen.
Anf. 42 HILLEVI LARSSON (s):
Herr talman! Mina regionala kolleger har nämnt många bra exempel, till exempel gemensamt porto, danskundervisning i svenska skolor och svenskundervisning i danska skolor. Det är egentligen ganska självklart.
En annan viktig fråga är pendlarkort. Ju fler som pendlar, ju viktigare är det att ha ett regionalt pendlarkort. Kostnaderna springer i väg, inte minst för fattiga studenter. Det är positivt att man kan studera på andra sidan Sundet.
I fråga om infrastruktur är en fast förbindelse mellan Helsingör och Helsingborg ett bra förslag. Det leder till att det inte bara blir fokus på Malmö. Jag är i och för sig från Malmö och vill gynna Malmö, men jag tycker att det är viktigt att hela Skåne gynnas. Det är bra för både Malmö och hela Sverige. Då blir det en förbindelse även där, och det är positivt. Det är klart att sådana projekt kostar, men vi kan nu se vinsterna med Öresundsbron.
En annan viktig fråga där vi också kan samarbeta med Danmark och som ligger i båda ländernas intresse är höghastighetståg. För miljöns skull är det viktigt att ta fram detta som ett alternativ till flyget.
Med längre resor kan man inte komma ifrån att det blir en rejäl tidsförlust, speciellt för pendlare. Om man då satsar mer på höghastighetståg kan man komma runt tidsförlusten, och det kan till och med bli en tidsvinst. Det ligger alltså i vårt intresse att satsa på det – jag tror att det kommer att innebära en positiv utveckling på alla andra områden också.

Sedan gäller det de psykologiska hindren som vi måste komma över, och det är språk och kultur. Det är viktigt att vi inte bygger upp nya hinder. Digital-tv och digitalradio är ett sådant problem, där vi kan se att många nu tappar möjligheten att se dansk tv från Sverige och svensk tv från Danmark. Vi måste jobba vidare med det.
Avslutningsvis vill jag säga att jag gärna debatterar det nordiska samarbetet den 22 juni. Jag hade i och för sig inte tänkt stanna för kungabröllop, men för det stannar jag gärna.
Anf. 43 Statsrådet CRISTINA HUSMARK PEHRSSON (m):
Herr talman! Men bröllopet är den 19 juni, så då går det väl bra den 22 juni.
Det är viktigt att fortsätta arbetet. Jag tror att hälso- och sjukvården har väldigt mycket att vinna på att ta till vara de bästa resurserna som finns inom områdena.
Vi debatterar i dag Öresundsregionen, men vi måste också blicka lite längre. Vi kan titta på Polen och Baltikum också inom det nordiska arbetet. Vi har en Östersjöstrategi som tack vare Sverige, Nordiska ministerrådet och EU har kommit att bli den strategi vi hoppats på. Det har också betydelse för Öresundsregionen hur Östersjöstrategin kommer att utvecklas och bli en region. Det är inte säkert att den region vi talar om i dag stannar vid den regionen, utan den kan utvecklas.
Utbildning är också väldigt viktigt. Sverige har satsat mycket pengar på Entreprenörsakademin, och jag såg att det i dag är 373 danska studenter och 1 863 svenska. Det är ett väldigt bra sätt att ha en gemensam utbildning, jobba med entreprenörskap, jobba i den här expansiva regionen och starta vidare arbete.
När det gäller EU har det antagits en konvention om att mina trygghetssystem ska följa mig var jag än befinner mig och arbetar in rättigheterna till dem i Europa. Detta kommer också att spela en väldigt viktig roll för min information om vilka rättigheter jag har inom de olika trygghetssystemen, pensioner och så vidare. Detta ska också överföras digitalt och kommer att följa med mig och ge mig en säkerhet när det gäller information om vad jag har haft rätt att arbeta in.
Det är mycket som har hänt, mycket är på gång och mycket återstår. Jag tänker fortsätta att arbeta med full kraft på detta, och jag välkomnar Hillevi Larsson att vara med i den debatten.

Överläggningen var härmed avslutad.

Befria Västsahara!

Debattartikel puclicerad i tidningen ETC 10 april 2010


Situationen för civilbefolkningen i det ockuperade Västsahara blir allt värre. Samtidigt fortsätter svenska fiskebåtar att fiska vid Västafrikas kust i strid mot folkrätten. Sverige, liksom övriga omvärlden, måste agera för ett fritt Västsahara innan katastrofen är ett faktum, skriver riksdagsledamoten Hillevi Larsson (S).

Västsahara är Afrikas sista koloni. Efter att tidigare ha lytt under spansk överhöghet blev Västsahara äntligen fritt 1975. Friheten varade dock bara några dagar innan grannländerna Marocko och Mauretanien ryckte in med tungt beväpnade trupper och ockuperade landet. Huvuddelen av befolkningen drevs på flykt och lever allt sedan dess i flyktingläger i öknen i Algeriet.

Inledningsvis försvarade sig västsaharierna mot sina ockupanter och snart drog sig Mauretanien tillbaka. Kampen leddes av Västsaharas befrielserörelse, Polisario Front. År 1991 övergick Polisario till fredlig kamp. Orsaken var att FN då gav västsaharierna nytt hopp genom att besluta att en folkomröstning skulle hållas där västsaharierna själva skulle få avgöra sin framtid.

Sedan dess har Marocko lyckats sabotera genomförandet av tio planerade folkomröstningar och ändrat befolkningssammansättningen i Västsahara. Marockanska bosättningar har upprättats och en minerad mur har byggts på ockuperad mark.

Marocko ägnar sig åt plundring av Västsaharas rika naturtillgångar – bland annat fosfat, olja och fisketillgångar. EU har ett fiskeavtal med Marocko, som innebär att europeiska fiskare får fiska i Västsaharas vatten, utan att Västsaharas folk tillfrågats eller får del av intäkterna. Detta avtal har fördömts av FN eftersom det strider mot folkrätten. Nu har till och med EU:s egna jurister underkänt avtalet!

Sverige har som enda land i EU sagt nej till fiskeavtalet. Men det har inte hindrat svenska fiskebåtar från att ”flagga ut” och fortsätta fiska vid Västsaharas kust i strid med folkrätten och Sveriges utrikespolitik. Det har även visat sig att fiskoljekapslar, utvunna ur fisk från Västsahara, kunnat säljas i svenska hälsokostbutiker utan att västsaharierna fått någon del av intäkterna. Därmed riskerar svenska konsumenter att bli delaktiga i brott mot folkrätten!

Snart är det dags att förlänga Fiskeavtalet. Då bör vi från svensk sida kräva att avtalet sägs upp. Vi bör även kräva att det samarbetsavtal som finns mellan EU och Marocko suspenderas, eftersom det innefattar Västsahara.

Den humanitära situationen i Algeriets flyktingläger är mycket dålig och förvärras hela tiden. Det ekonomiska stödet från både FN och EU har minskat under senare år, med påtagliga negativa effekter i form av vatten-, mat- och medicinbrist i lägren. Biståndet till flyktingarna måste snarast utökas.

En rad organisationer, inklusive Amnesty och Human Rights Watch, kräver att FN ska ge sin övervakningsstyrka i Västsahara, MINURSO, mandat att registrera och rapportera Marockos brott mot de mänskliga rättigheterna på ockuperad mark. I dag släpper Marocko varken in journalister eller internationella observatörer i Västsahara som kan rapportera om vad som händer, trots att det strider mot gällande FN-resolutioner.

Situationen för civilbefolkningen i det ockuperade Västsahara har förvärrats. De senaste åren har otaliga västsaharier dömts i rättsvidriga processer, berövats sina jobb och sin lön, relegerats från skolor, förflyttats med tvång eller fått se sina hem skövlade. Många har också trakasserats, misshandlats, våldtagits, torterats, fängslats och mördats. På senare tid har förföljelsen mot människorättsaktivister trappats upp. Kampen för självständighet betecknas som landsförräderi och kan straffas med döden.

Västsahariernas tålamod är inte oändligt. Om omvärlden ställer sig kallsinnig till de rättmätiga kraven finns en överhängande risk att striderna åter blossar upp. Sverige bör i detta sammanhang arbeta förebyggande i stället för att vänta tills katastrofen är ett faktum. Vi måste verka för att FN ser till att den utlovade folkomröstningen snarast genomförs.

Det är nu också dags att Sverige ansluter sig till de länder som erkänt Västsahara som ett land. Sverige skulle därmed som första land i Europa ge ett erkännande åt västsahariernas fredliga kamp för att återfå det land som stals från dem av Marocko för 35 år sedan. Genom att inte erkänna Västsahara legitimerar man Marockos orättmätiga krav på att räkna Västsahara som en del av Marocko.

Hillevi Larsson
Riksdagsledamot (S)

Hög tid för Ö-råd

Artikel av Heidi Avellan publicerad på sydsvenskan.se 10 april 2010

Alla dessa publikationer gör mig lite uppgiven. Överst i högen ligger nu Örus – Öresundsregional utvecklingsstrategi från Öresundskomiteen – och det är inget fel på den. Det är bara det att Öresundsregionen ännu tio år efter Broöppningen är så mycket av ett projekt som grupper och kommittéer funderar kring, istället för en vardag som tuffar på.
Också Örus beskriver hur bra det är att bo här, hur fint arbetsmarknaden, kommunikationerna, forskningssamarbetet, näringslivet och kulturen utvecklas. Men att det kunde gå bättre ... Och så, lite hovsamt, en lista med allt som politikerna kunde göra för regionen.

Allt som politikerna borde göra.

Måste göra.

Politikerna i Köpenhamn och Stockholm, där makten finns.

Men från Stockholm syns Öresundsregionen inte, till Stockholm hörs Öresundsregionens gnäll inte.

Trots att Öresund är Nordens mest tätbefolkade område, med 3,7 miljoner invånare och god ekonomisk utveckling så tas området inte riktigt på allvar där.

Tramshat och fördomar fortsätter istället att frodas, även om torsdagens Schulman i P1 var extremt: här kopplades Skåne samman med mord, rasism och etnisk förföljelse och kallades ”vårt svar på Louisiana” och ”gegglandet”, medan skånskan påstods låta ”ungefär som när man kräks” ... Dödsmisshandeln i Landskrona blev också kollektivt skånsk, av bara farten.

Så intelligensbefriat antiskånska är väl ändå bara Alex Schulman och hans mamma Lisette?

När innevarande mandatperiod var ung visade nordiska samarbetsministern Cristina Husmark Pehrsson (M) intresse för regionens problem, bland annat med en Öresundshearing här i Malmö. Sedan dess har inte mycket hänt.

Riksdagsledamot Hillevi Larsson (S) mötte henne i en interpellationsdebatt igår och frågade om ministerns initiativ för att öka integrationen.

Larsson konstaterar (se Aktuella frågor 8.4) att regeringen gjort för lite för att förbättra integrationen och stärka tillväxten. Hon efterlyste en gemensam taxa för mobiltelefoni och mobilt bredband, gemensamt pendlarkort, möjlighet att praktisera i grannlandet och få ersättning från a-kassan i det land där man jobbar.

Det viktigaste kom alldeles på slutet – Larsson är väl medveten om S-regeringars roll i problemet: ett nytt skatteavtal mellan Sverige och Danmark, så att alla betalar skatt där de bor, inte, som nu, där de arbetar.

Under tio år med Bron har ju Malmö blivit mera danskt: 7,2 procent av invånarna i Oxie är födda i Danmark, för hela staden är andelen 3,1 procent. Och varje dag pendlar över 20 000, mest för att jobba på danska sidan.

Svaret?

Ministern sade att 30 nordiska gränshinder har försvunnit sedan 2007. Men det orättvisa skatteavtalet – som gör att Danmark får skatteintäkterna och Malmö bär kostnaderna för kommunal service till pendlarna – består:

”I täta kontakter med Danmark kring detta avtal har det framkommit att man från dansk sida inte är intresserad av att diskutera några förändringar.”

Nej, ingen ger väl bort skatteintäkter frivilligt. Och felet är knappast den borgerliga regeringens, det var en S-regering som slöt det galna avtalet. Men följden blir att pendling och dansk inflyttning blir dyrt för Malmö.

Och att danskar på sikt riskerar att bli ”danskjävlar”.

Innan Bron fanns kraxade olyckskorparna om att de kulturella skillnaderna är så stora att folk inte skulle flytta över Sundet. Fel hade de, men frågan är om utvecklingen fortsätter, trots att Citytunneln snart kortar resan.

Bopriserna på den danska sidan har sjunkit och där byggs hela nya stadsdelar. Tappar den danska ekonomin fart så jobbutbudet minskar så försvinner också incitamenten för många skåningar att pendla.

För pendlarens vardag är knepig med hög brotaxa, överfulla tåg som inte håller tidtabell och trassel med myndigheterna. Också näringsliv och forskning skulle gynnas av enklare regler.

Vad regionen egentligen behöver mest nu är därför inte bättre infrastruktur, utan mera muskler.

Gärna ett eget Øresundsråd med mandat att fatta beslut som berör hela regionen.

En gemensam region blir det först då det också finns en politisk Bro, när beslutsfattare som inte representerar bara den ena parten kan fatta beslut för Öresundsregionens bästa.

Tio år med Bron kommer att firas med besked.

Med rätta.

För pyloner, betong och vajrar bidrar till att ändra en hel region. Men denna vackra ingenjörskonst är bara själva förutsättningen. Det var först när Bron öppnades som det verkliga regionbyggandet började. Det arbetet är inte klart.

Det kommer att höras många vackra ord under festligheterna. Och ord är fint.

Men handlingar är finare – och det som regionen nu behöver är inte middagstal och festkostym utan uppkavlade ärmar – och reformer som gör det lättare att leva som Øresundsborgere.

Gränshinder bromsar Öresundsregionens utveckling

Publicerad i Sydsvenskan 8 april 2010

Tio år efter Brons invigning befinner sig Öresundsregionen i stark tillväxt. Men fortfarande kvarstår en rad onödiga gränshinder som bromsar den fortsatta utvecklingen, skriver riksdagsledamoten Hillevi Larsson (S), som i morgon debatterar regeringens insatser för att förbättra integrationen med ministern för nordiska samarbetsfrågor, Cristina Husmark Pehrsson (M).
Trots den rådande lågkonjunkturen och jobbkrisen är Öresundsregionen en tillväxtregion. Utvecklingskraften och integrationen i Öresundsregionen har sedan Öresundsbron öppnade för snart tio år sedan varit dynamisk och framgångsrik.

Öresundsregionen är Nordens mest tätbefolkade område. Här bor 3,7 miljoner människor. På båda sidor av Sundet har Skåne och Själland integrerats.

Idag arbetspendlar dagligen cirka 23 000 personer över nationsgränsen. Inom tio år pekar utvecklingen på närmare en fördubbling av antalet pendlare.

Öresundsregionen har alla förutsättningar att vara en motor i svensk och dansk ekonomi. Tillsammans har Skåne och Själland utmärkta möjligheter att skapa en stark och stabil tillväxtregion för ökad sysselsättning, med ett brett utbildningsutbud och spetsig forskning och utveckling.

Men för att regionen skall kunna utvecklas till sin fulla kraft måste integrationen fortsätta så att invånarna utan problem kan flytta, jobba, studera och bosätta sig på båda sidor av Sundet.

För att detta skall uppnås krävs att en rad kvarvarande gränshinder rivs. Många av dessa hinder kan undanröJas av Sverige och Danmark gemensamt.

I morgon, fredag, kommer jag att debattera Öresundsintegrationen i riksdagen med regeringens nordiska samarbetsminister Cristina Husmark Pehrsson (M). Jag har skrivit en interpellation och frågat Husmark Pehrsson vilka initiativ hon har tagit och är beredd att ta i syfte att på olika sätt öka integrationen i regionen.

Jag anser att den svenska regeringen – och den danska – gjort alldeles för lite för att förbättra integrationen och därmed stärka tillväxten i Öresundsregionen. Mycket mer kan göras för att utnyttja den kraft som finns i vår region. Integrationen måste påskyndas. Takten är för låg.

Utgångspunkten för integrationsarbetet måste vara att på olika sätt underlätta tillvaron för Öresundsmedborgarna.

Öresunds socialdemokratiska förening, som består av skånska och danska socialdemokrater, har tagit fram ett konkret handlingsprogram för att riva gränshinder och därmed öka integrationen i regionen.

Det handlar till exempel om att skapa en gemensam Öresundstaxa för mobiltelefoni och mobilt bredband, om tillgång till trådlöst internet i hela Öresundsregionen, om att införa ett gemensamt pendlarkort för kollektivtrafiken som gäller inom hela regionen och om att skapa ett gemensamt porto inom Öresundsregionen – särskilt nu när det svenska och danska postväsendet slås samman i ett gemensamt bolag.

Det handlar om att göra en översyn av skattelagstiftningen och omförhandla skatteavtalet mellan Sverige och Danmark. Målet måste vara att man skall betala skatt där man bor – inte där man arbetar. Sätt också snarast igång en gemensam svensk-dansk utredning om fast förbindelse mellan Helsingborg och Helsingör.

Det handlar om att skapa en gemensam arbetsmarknad för Öresundsregionen. Danska och svenska arbetssökande skall kunna göra praktik i grannlandet utan att gå miste om understödet.

Arbetspendlare bosatta i Sverige som betalar avgift till danska a-kassor bör ha samma ersättningsnivåer som i Danmark. Idag får de ersättning enligt svenska a-kasseregler.

Satsa på utbildningsmöjligheter till alla. Satsa på danska i svenska skolor och svenska i danska skolor. Det måste också bli lättare att finansiera bilaterala forskningsprojekt över Sundet. Gemensamma forskningsprojekt ökar regionens konkurrenskraft.

En viktig uppgift är att värna om den gemensamma miljön. Öresundsregionen skall arbeta för att bli världsledande inom miljöteknikområdet.

El- och fjärrvärmeproduktionen i Öresundsregionen bör få räkna utsläppsmålen på ett gränsöverskridande sätt.

Det skulle gynna lokal miljövänlig produktion.

Med dessa förslag till ökad integration i Öresundsregionen kan vi skapa en stark och hållbar tillväxt som innebär fler, inte minst gröna och klimatsmarta, jobb i vår region.



HILLEVI LARSSON

Anders Borg och jämställdheten

Interpellationsdebatt i riksdagen 6 april 2010

Svar på interpellationerna 2009/10:290, 291, 292, 299 och 310 om ekonomisk politik och jämställdhet

Anf. 19 Finansminister ANDERS BORG (m):
Herr talman! Hillevi Larsson, Carina Ohlsson, Fredrik Lundh Sammeli, Monica Green och Eva-Lena Jansson har interpellerat i frågor om ekonomisk jämställdhet. Carina Ohlsson har dessutom frågat mig varför Sverige har en högre beskattning av pensionärer än löntagare med samma inkomst. Jag väljer att ge ett gemensamt svar på dessa interpellationer.
Jämställdhetspolitiken är central för att trygga välfärden och skapa förutsättningar för att möta Sveriges långsiktiga utmaningar. Regeringen har därför mer än tiodubblat resurserna till jämställdhetspolitiken under mandatperioden. Ekonomisk jämställdhet skapas genom ett långsiktigt och strategiskt arbete. För att främja kvinnors och mäns lika möjligheter att utvecklas i arbetslivet och för att skapa förutsättningar för samordning, analys och uppföljning av jämställdhetspolitiken, har därför regeringen beslutat om en strategi för jämställdhet på arbetsmarknaden och i näringslivet.
Nyckeln till ekonomisk jämställdhet mellan kvinnor och män är ett jämställt arbetsliv. Nivån på många typer av transfereringsinkomster bestäms av arbetsinkomsten. Med en politik inriktad på jämställda löner och fler kvinnor i arbete skapas förutsättningar för jämlika disponibla inkomster.
Jobbskatteavdraget är utformat så att det ska löna sig bättre att arbeta. Detta gäller för såväl kvinnor som män, och oavsett om man är gammal eller ung. När det gäller pensionärernas ekonomiska situation är det avgörande att Sverige har en stark ekonomi. Då krävs en politik som är inriktad på att få fler i arbete. Fler får mer i lön och pensionerna räknas upp snabbare. Med fler i arbete skapas förutsättningar för att det ska finnas tillräckligt med hjälpande händer inom vård och omsorg samtidigt som finansieringen av välfärden säkras långsiktigt.
Arbete och ansvar för hem och familj måste gå att förena. Skattereduktionen för hushållsarbete underlättar för kvinnor och män att få ihop vardagspusslet. Jämställdhetsbonusen skapar förutsättningar för ett jämställt föräldraskap och ett jämställt deltagande i arbetslivet. Även jobbskatteavdraget gynnar jämställdheten. Två makar som arbetar halva året var får behålla mer av arbetsinkomsten än om en är helt föräldraledig och en jobbar hela året.
Sverige ska vara ett bra och tryggt land att åldras i. Därför vill jag avslutningsvis framhålla att pensionärerna, kvinnor som män, är en prioriterad grupp i regeringens fortsatta arbete.

Talmannen meddelade att Fredrik Lundh Sammeli, som framställt en av interpellationerna, anmält att han var förhindrad att delta i debatten.

Anf. 20 HILLEVI LARSSON (s):
Herr talman! I svaret sägs att resurserna för jämställdhetsarbetet har tiodubblats. Det är naturligtvis positivt. Problemet är att resultaten går åt fel håll. Jämställdheten har gått tillbaka sedan regeringen tillträdde. Det är det som är det stora problemet.
Man kan se det på att kvinnors ekonomi har blivit sämre än mäns. Det handlar om skattesänkningar och förändringar när det gäller a-kassa och sjukförsäkring. Man måste se det i sin helhet.
Skattesänkningarna har framför allt gått till män och framför allt till rika män. Jämför man män och kvinnor går en majoritet av sänkningarna till männen. Jämför man rika män och fattiga kvinnor blir det ännu tydligare att resurser försvinner från de fattiga kvinnorna till de rika männen. Det tycker jag att man måste ifrågasätta ur ett jämställdhetsperspektiv.
Även om intentionerna är goda har resultaten tyvärr blivit dåliga. Regeringen menar att man vill gynna arbete och att det handlar om arbetslinjen. Det låter ju bra. Problemet är att många kvinnor inte vill annat än att jobba mer. Många kvinnor är deltidsarbetslösa – en del frivilligt en hel del ofrivilligt. Det finns ju inga heltidsjobb att få.
Det finns en diskriminering mot kvinnor i arbetslivet. I kvinnodominerade områden både i den offentliga och privata sektorn är det deltid som gäller. Det blir då ändå svårare att få ekonomin att gå ihop. Till detta kommer att man har förändrat reglerna för deltidsarbetslöshet som gör att man i princip inte kan vara deltidsarbetslös om man inte är beredd att leva på en extremt låg ekonomisk nivå eller har en man som försörjer en.
Det slår extra hårt mot ensamstående kvinnor med barn. De ska ju försörja sina familjer själva. De har fått det ännu svårare att gå ihop.
Ett budskap som dessa kvinnor möts av är att de ska säga upp sig från sitt deltidsjobb och söka heltidsjobb. Men det finns inga jobb att få. Det är det som är grundproblemet. Även om man säger att de får större skattesänkning om de jobbar mer och tjänar mer är detta inte en realitet för många av kvinnorna.
Det är få som har sökt jämställdhetsbonus och den gör en liten skillnad i ekonomin även om man får det fullt ut. När det gäller avdrag för hushållsnära tjänster är det också en stor snedfördelning. Man kan se att de som framför allt har sökt det är höginkomsttagare och nästan ingen bland låginkomsttagarna, alltså en liten andel som har sökt det. Därför kan man se att det slår väldigt negativt, och det blir återigen en förskjutning mot dem som har mest som får ännu större förmåner. Det kan vara minst lika tufft att få livspusslet, som man talar om, att gå ihop för en ensamstående kvinna med barn. Men hon har inte råd att anlita någon för att utföra hushållsnära tjänster och därmed få göra avdrag för det.
Jag skulle därför gärna vilja se en jämställdhetspolitik som inte bara riktar sig till de kvinnor som har bäst inkomster och störst förmögenhet utan en jämställdhetspolitik där man faktiskt ser helheten, och där är kvinnorna missgynnade jämfört med männen i dag.
Min förhoppning är alltså att man helt enkelt ser över denna politik och kommer tillbaka med ett bättre förslag.
Anf. 21 CARINA OHLSSON (s):
Herr talman! Jag tycker inte att jag har fått ett svar av finansministern på min fråga: På vilka fakta och omständigheter grundas finansministerns och regeringens politik att Sverige som enda välfärdsstat har en högre beskattning av pensionärer jämfört med löntagare med samma inkomst?
I svaret hör vi att jobbskatteavdraget är utformat så att det ska löna sig bättre att arbeta. Vi socialdemokrater tycker också att det ska löna sig att ha arbetat och att skatten på pension ska vara densamma som skatten på lön.
Sverige har 1,7 miljoner ålderspensionärer varav 55 procent är kvinnor. Till dem kan man också räkna en halv miljon förtidspensionärer varav majoriteten utgörs av kvinnor.
Genomsnittspensionen för ålderspensionärer över 65 år är 13 925 kronor per månad. Pensionen för kvinnor är lägre, och det är väl ingen som blir förvånad över det eftersom den, precis som det står i svaret, följer löneutvecklingen, vilket Hillevi Larsson talade om tidigare. Genomsnittspensionen för kvinnor är 11 025 kronor.
Skatten för en manlig genomsnittspensionär är 700 kronor högre per månad och för en kvinnlig genomsnittspensionär 600 kronor högre per månad, eftersom kvinnorna har lägre lön, än för dem som förvärvsarbetar. Om man räknar under en livstid får kvinnorna antagligen tillgodoräkna sig lite mer eftersom de lever längre. Men under tiden som kvinnorna lever ska de kunna försörja sig själva. Jag hoppas att finansministern och jag är överens i den frågan. Såvitt jag vet har denna regering inte kommit med någon ny jämställdhetsproposition. Då är det den förra regeringens som gäller, och enligt den ska man ha makt att kunna forma sitt eget liv. För många kvinnor, pensionärer och de som har låg pension, är detta en omöjlighet i högerregeringens Sverige i dag.
Jag hoppas verkligen att finansministern tar del av denna statistik, och jag är övertygad om att han också har gjort det. Men tydligen har det inte gjort ett så stort intryck att regeringen ändrar sin politik på detta område.
Man kan se att de som har mycket låg pension trots en liten skattesänkning har fått mindre pengar eftersom pensionerna har blivit lägre för många. Det gäller även pensionärer med små inkomster. Jag kontrollerade detta senast i går med min mamma som har en mycket låg pension. Hon fick 5 kronor mindre i pension per månad. Så slog det för henne. Hon har en pension på mindre än 7 000 kronor i månaden. Om hon hade varit ensamstående hade hon antagligen haft väldigt svårt att klara sig även om hon då hade fått bostadstillägg.
Jag tycker att finansministern ska svara på vilka initiativ han tänker ta för att jämna ut skillnaderna mellan rika och fattiga och mellan kvinnor och män. Det ska naturligtvis gälla även pensionärer. Det är så som vi socialdemokrater ser på detta. Det ska vara en politik som gäller för alla.
Anf. 22 MONICA GREEN (s):
Herr talman! Jag tackar för svaret. Liksom Carina Ohlsson har inte heller jag fått svar på frågorna i min interpellation. Jag skulle vilja återkomma något till den eftersom vi måste se på helheten, Anders Borg. När Anders Borg svarar att man har satsat så och så mycket pengar tittar han inte på helheten. Han ger med den ena handen, men han tar desto mer med den andra handen.
När man ska se till att jämställdheten genomsyrar allt arbete måste man se till att det finns en välfärdssektor värd namnet och att det finns en politik för både män och kvinnor så att männen inte dominerar så fullständigt som de gör med den borgerliga regeringens politik.
Fler kvinnor än män är ålderspensionärer, precis som Carina Ohlsson påpekade. Fler kvinnor än män är också förtidspensionärer och långtidssjukskrivna eftersom de har blivit utslitna i sina arbeten inom välfärdssektorn. De har missgynnats av den borgerliga regeringen. Regeringen har missgynnat kvinnorna eftersom de har avskaffat förmögenhetsskatten och sänkt fastighetsskatten kraftigt för de stora och dyra villorna, och det är männen som äger dem. Detta har regeringen gjort genom att försämra i välfärdssektorn. När man har sänkt skatten drastiskt för de rika männen i storstäderna har välfärdssektorn fått stryka på foten.
Döm därför om vår förvåning när det i dag kom ytterligare ett dystert besked till kommunerna och landstingen, som om det inte vore nog att 25 000 välfärdsarbetare redan har fått lämna välfärdssektorn. Hur många fler kommer att få lämna välfärdssektorn med Anders Borgs politik nu när han ger besked om att kommuner och landsting inte får några ytterligare pengar nästa år? För i år gav ni 10 miljarder för att det är valår och för att det inte ska bli för stora uppsägningar just i år inom de kvinnodominerade yrkena. Men vi får nu besked om att det nästa år inte blir några ytterligare pengar.
Konjunkturinstitutet räknade i förra veckan ut att kommun- och landstingssektorn behöver 13 ½ miljard ytterligare nästa år för att klara sina behov och den demografiska utmaning som vi står inför med en allt äldre befolkning. Särskilt inom landstingssektorn behövs det ytterligare höjningar från staten. Men nu kommer Anders Borg med det dystra beskedet i dag att ytterligare människor ska lämna välfärdssektorn och på det sättet också försämra kvaliteten.
Anders Borg påstår i sitt svar att det behövs fler händer i vården. Men de som befinner sig i välfärdssektorn har för länge sedan lämnat det uttrycket, de som vet vad välfärdsarbetarna pratar om i dag. Det gör uppenbarligen inte den borgerliga regeringen. De vet att det behövs hela människor och inte bara händer. Det var ett gammalt uttryck som användes förr i tiden att man skulle ha fler händer i vården. I dag pratar man på ett helt annat sätt om att det är män och kvinnor som behövs i vården för att ta hand om de äldre, om barnen och så vidare.
Kvinnorna drabbas alltså dubbelt av den borgerliga regeringen, dels för att de inte får tillgodogöra sig skattesänkningarna, dels för att de får lämna sina jobb inom välfärdssektorn. Dessutom får deras föräldrar och deras barn en sämre kvalitet i välfärdssektorn nu när den borgerliga regeringen ska fortsätta att dra ned på denna sektor.
Jag har inte fått svar på mina frågor. Jag ger Anders Borg ytterligare en chans att svara på varför hans politik slår så illa och varför de ekonomiska resurserna nu går från kvinnor till män.
Anf. 23 EVA-LENA JANSSON (s):
Herr talman! Tack för svaret, Anders Borg! Jag är inte heller nöjd. Det verkar inte som om någon av oss är riktigt nöjd med det svar som du har försökt att ge till oss allihop. Det blir ju ofta så att när man gapar efter mycket mister man ofta hela stycket.
Jag ställde två frågor till finansminister Anders Borg i min interpellation. Genom vilka insatser avser finansministern att förbättra kvinnors inkomster relativt männens som grupp? Avser finansministern att föreslå fler skatteförändringar som gynnar män mer än kvinnor, och så fall vilka?
Herr talman! Det framgår inte riktigt av det svar som jag har fått av finansministern hur han ser på de här frågorna. Det tycker jag är synd. Det hade varit intressant att veta hur man tänker göra där.
Som några har påpekat lyfter Anders Borg i svaret upp att med fler i arbete skapas förutsättningar för att det ska finnas tillräckligt med hjälpande händer inom vård och omsorg samtidigt som finansieringen av välfärden säkras långsiktigt. Det beror på om de där händerna som Anders Borg valde att prata om i stället för hela kroppen, som Monica Green pratade om, är på timmar eller deltid. Det är viktigt hur de här personerna jobbar eftersom vi vet att den största andelen av dem som jobbar i välfärdssektorn är kvinnor som har fått gå från heltid till deltid eller från deltid till timmar, och de har fått det sämre ekonomiskt.
I regeringens egen analys Ekonomisk jämställdhet mellan kvinnor och män från 2010 – jag tog med mig den från 2009 också, det är lite längre text men i princip samma ord – konstaterar man i sammanfattningen av hur jämställdhetspolitiken slår att det har blivit sämre. Skillnaden mellan män och kvinnor har blivit större. Det är fortfarande så att lägst justerad disponibel inkomst, det vill säga hur mycket man har kvar i plånboken, har de ensamstående kvinnorna med barn. Vi får inte något svar alls på frågan hur regeringen vill hjälpa de här kvinnorna och om man har någon politik över huvud taget. Man pratar om att man sänker skatten, och de som tjänar mest på att man sänker skatten är naturligtvis de som tjänar mest eftersom de betalar mest i skatt. Slipper man dessutom betala förmögenhetsskatt blir det många fler miljoner på banken än tidigare.
Herr talman! Jag tycker att det hade varit intressant att höra vad man har för strategi. Man pratar ju om det. Anders Borg nämner att det finns en strategi, och det står även här. För att skapa förutsättningar för samordning, analys och uppföljning av insatser har regeringen därför beslutat om en strategi. Strategin beskriver regeringens samlade politik för att stärka jämställdheten.
Jag tycker att Anders Borg hade kunnat beskriva lite fylligare i svaret vad strategin är. Är strategin enbart att sänka skatterna? Är strategin enbart att minska pengarna till den offentliga sektorn? Det är det som händer nu. Är strategin att bara sänka ersättningarna för dem som är arbetslösa och sjuka? Vi vet att en högre andel av de sjuka är kvinnor. De får det sämre ställt, och dessutom får de betala en högre skatt än vad de som har arbete får göra. De pensionärer som lever längst är kvinnor. Fler kvinnor än män är pensionärer, och de får högre skatt än män. Är det en del av regeringens jämställdhetspolitik?
Jag hade hoppats att Anders Borg skulle ha gett svar på några av de här frågorna. Eftersom han valde att slå ihop flera interpellationer som tar upp de här frågorna ur olika perspektiv gissade jag att han hade svar till oss allihop, men i stället blev det nästan ingenting. Eftersom Anders Borg har flera inlägg hoppas jag att han förtydligar lite mer vad han menar med regeringens strategi för jämställdhetspolitik.
Anf. 24 CARL B HAMILTON (fp):
Herr talman! Se helheten, se helheten, sade Monica Green minst två gånger, kanske tre gånger, i början av sitt inlägg. Jag tror att det är en helt riktigt grundinställning, men jag tycker att det är beklämmande att det bara handlar om skatter och bidrag i de inlägg vi har hört. Det är som om jämställdheten i Sverige definieras av vilken skatt man har och vilket bidrag man får.
Låt mig i all ödmjukhet försöka se helheten. Sverige har genomgått en finansiell kris. Vilket kön är det som har drabbats mer än det andra? Männen har burit den absolut största delen av arbetslösheten därför att krisen har drabbat verkstadsindustrin, framför allt i Västsverige. Arbetslösheten bland män har gått upp mycket mer än bland kvinnor, men det kan damerna här inte på något sätt nämna. Det är tydligen ofint, men om man ska se helheten kanske man ändå, särskilt om man bor i Västsverige, skulle observera detta enkla faktum.
Kommunernas verksamhet sysselsätter väldigt många kvinnor. Det handlar om vård, skola och omsorg. Man kan säga att regeringen har kompenserat kommuner och landsting för den finansiella krisen genom att ösa på med 17 miljarder i extra utbetalningar. Det är mycket bra. I dag har vi också hört att kommunernas ekonomi visar på en stark återhämtning. Att kommuner och landsting fungerar och har en god ekonomi är otroligt mycket viktigare för jämställdheten i Sverige än de enskilda skatter och bidrag som har fokuserats på här.
Jag tror att det var Monica Green som använde uttrycket en välfärdssektor värd namnet. Jag tycker att vi har en välfärdssektor som är värd namnet, och den skyddas av den starka ekonomiska återhämtning som kommunsektorn just i detta nu genomgår. Den stryker inte på foten. Det har inte med verkligheten att göra att komma med ett sådant påstående.
Hillevi Larsson sade att kvinnors ekonomi har blivit sämre än mäns. Sedan kom hon in på RUT-avdraget. Jag tror inte att RUT-avdraget kommer att revolutionera jämställdheten i Sverige, men det blir väldigt konstigt om man ger sig in på att diskutera det bidraget och bara talar om användarna och inte om dem som utför de här tjänsterna. Det räknas uppenbarligen inte att det är 12 000 eller 13 000 personer, och kanske 7 000 om man går ned på heltidstjänster, och det är i huvudsak kvinnor med invandrarbakgrund. Det kan inte ens omnämnas av någon av er. Jag tycker att det är skamligt att man inte ens kan erkänna detta. Här finns ett problem som har börjat få sin lösning, dock inte hela lösningen.
Sedan kommer vi till ROT-avdragen. Det är värt en skatterabatt när män monterar fönster, men de som putsar fönstren ska inte ha någon skatterabatt. Det är eländigt, herr talman. Jag antar att byggjobbarna tillhör den så kallade välfärdssektorn. Det är väl så man från socialdemokratiskt håll motiverar att just byggjobbare ska ha en särskild skatterabatt i form av ROT-avdrag.
Jag tror som sagt var att det är väldigt viktigt att se helheten. Jag hoppas att i kommande inlägg få höra något mer av helheten och inte bara detta om plus och minus på deklarationsblanketten.
Anf. 25 MARIE ENGSTRÖM (v):
Herr talman! Jag tackar interpellanterna för bra interpellationer. Det är en viktig debatt. Jag tackar även för svaret. Jag ska lämna mina kommentarer.
Jag tror att många människor tycker att det är väldigt viktigt vad som är plus och minus på deklarationsblanketterna. Det upptar en väldigt stor del av människors vardag, i alla fall just de här dagarna.
Jag märker att Carl B Hamilton vill göra detta till en debatt mellan några som vill prata om bidrag och några som vill prata om jobb. Jag skulle vilja prata om jobb och transfereringar. Det heter inte bidrag. Det är transfereringar det är fråga om.
Ni pratar om att jobbskatteavdraget ger väldigt många nya jobb. Vi pratar om att vi vill satsa på välfärdssektorn. Vi har också en lång rad förslag som rör små och medelstora företag. Vi tycker att det är viktigt att det även kommer jobb där. Det är viktigt att säga i den här debatten. Det är en bra utgångspunkt.
Regeringen har, som redan har nämnts, en jämställdhetsbilaga i budgeten. Man gör en analys av läget, av hur situationen ser ut. Det finns mycket i den analysen som man kan ställa upp på. Javisst, den är viktig. Men det är kanske viktigare att prata om den slutsats som regeringen drar. Man skriver faktiskt i jämställdhetsbilagan att den direkta positiva effekten av regeringens ekonomiska politik är något större för männen än för kvinnorna. Jag menar att den är ganska stor. Här hänvisar ni till egna beräkningar som ni har gjort i Finansdepartementet. Men sedan skriver ni något intressant, nämligen att det här kommer att jämnas ut på sikt, och så hänvisar ni till jobbskatteavdraget som ska öka sysselsättningen.
Jag tycker att det är lite intressant att läsa den rapport som Riksrevisionen har gjort om jobbskatteavdraget och påverkan på sysselsättningen. Det visar sig att de prognoser som regeringen har skrivit i budgetpropositionen bygger på att alla människor har fullständig information om de skatteregler som vi har. Men Riksrevisionen har gjort ett tillägg till de frågor som SCB ställde i anslutning till arbetskraftsundersökningen. Det visar sig, för att ta några exempel, att bland dem som jobbar är det ca 40 procent som känner till jobbskatteavdraget, bland dem som inte jobbar är det knappt 30 procent som känner till reglerna kring jobbskatteavdraget och bland ungdomar i gruppen 16–24 år är det bara 16 procent som känner till dem.
De prognoser som ni skriver och de siffror som ni anger i budgetpropositionen förutsätter alltså att alla är informerade, men det är inte alla. Då kan de inte stämma, och då kan man inte bygga en teori på att kvinnorna ska få ett bättre utfall än männen baserat på att man inför ett jobbskatteavdrag.
Vi drar olika slutsatser av er politik. Ni hänvisar till egna beräkningar som ni har gjort på Finansdepartementet. Jag tycker att ni ska redogöra väldigt tydligt för de beräkningarna. På vilket sätt skulle kvinnor komma bättre ut ekonomiskt än män av er politik?
Anf. 26 ANN-CHRISTIN AHLBERG (s):
Herr talman! Jag kan inte tacka för svaret eftersom jag inte är en av interpellanterna. Men när jag hörde svaret reagerade jag på en del saker, bland annat att man tar upp regeringens skrivelse En jämställd arbetsmarknad där regeringens strategi för jämställdhet på arbetsmarknaden och i näringslivet redovisas.
Vi hade i arbetsmarknadsutskottet en debatt om den skrivelsen den 11 mars. Jag kunde inte få svar på mina frågor då, och nu tänkte jag att Sveriges finansminister säkert kan bättre och kan svara på dem.
I skrivelsen finns det 68 punkter. Det kan ju låta som att det är väldigt bra. Men egentligen är det ingenting som driver på jämställdheten, utan det mest konkreta i skrivelsen är att regeringen ber att få återkomma först 2011. Skrivelsens rätta namn borde egentligen vara: Regeringens strategi för hur vi tar från kvinnor och ger mer till män.
Mina frågor som jag inte fick svar på vid den debatten är följande, Anders Borg: I skrivelsen står det att jobbskatteavdrag är en av strategierna, och då undrar jag hur det kan bli mer jämställt med jobbskatteavdrag. Männen har ju fått mer skattelättnader än kvinnor. Det vet vi. Hur kan det bli mer jämställt för att ni skriver om privatisering av till exempel vård, omsorg och apotek som upphandlas till stora börsbolag och ger kvinnor mycket sämre anställningstrygghet?
Hur kan det bli mer jämställdhet när ni skriver om att införa skattesubventioner på hushållsnära tjänster? Kommer det att innebära att männen tar på sig en större andel av det obetalda hushållsarbetet eller omsorgen av barnen? Hur kan det bli mer jämställt för att regeringen har försämrat a-kassan? Det skriver ni också i den här skrivelsen, men det missgynnar kvinnor mer än män. Hur kan det bli mer jämställt när man försämrar i våra trygghetssystem som finns när vi blir sjuka eller skadas på våra jobb? Vi vet att det drabbar fler kvinnor än män.
Det är det här som ni räknar upp i er skrivelse, och det var en av anledningarna till att jag reagerade på svaret. Jag tänker att det kan nog Sveriges finansminister svara på eftersom han nämner detta i interpellationssvaret.
Skrivelsen är alltså inget som vi socialdemokrater alls ser driver frågan i rätt riktning.
Sedan måste jag också reagera på Carl B Hamiltons tidigare inlägg. Jag kommer från Västsverige. Jag vet mycket väl att män har drabbats oerhört hårt av arbetslösheten i Västsverige, vilket är något som vi socialdemokrater har följt med väldigt stor oro. Men den här debatten handlar om jämställdheten, och man måste våga se helheten. Det är så att för varje hundralapp som männen får i lönekuvertet – och det sägs i svaret här att det är viktigt med jämställda löner – får kvinnorna 84 kronor. Tar man hänsyn till en massa olika faktorer blir det trots det bara 92 kronor för kvinnor. Det här handlar också om jämställdhet.
Det är män som just nu är hårdast drabbade av arbetslösheten, men vi vet att efter den arbetslösheten kommer välfärdssektorn att drabbas, och där jobbar mest kvinnor. Vi har sett att ni redan har lyckats få bort 25 000.
Anf. 27 GUNNAR ANDRÉN (fp):
Herr talman! Det är alltid frestande att delta i den här typen av debatter som är väldigt intressant.
Jag besöker oftare företag, men häromdagen tillbringade jag hela dagen tillsammans med Helena Bargholtz på Försäkringskassan i Södertälje – för övrigt tillhör även Nyköping det området numera – och Arbetsförmedlingen. Det är en bit ur verkligheten. Det är väldigt speciellt med Södertälje, ska jag säga, för det är Sveriges största industristad. De två största företagen är industrier. Landstinget och kommunen är inte de största arbetsgivarna, och Södertälje skiljer sig från andra städer på det sättet.
När man tar del av vilka problem de har, utöver att de har hundra olika språk som de arbetar på, måste man konstatera att den finansiella krisen i den här regionen har slagit oerhört hårt mot män. Tyvärr är det så, och Ann-Christin Ahlberg var inne på detta. Det är svårt när industrikriser slår hårt, och de slår väldigt mycket mot män. När man frågar dem som sysslar med detta, väldigt duktiga människor på Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen, får man veta att det är industrijobb som efterfrågas allra mest. Jag tycker att vi ska vara glada att vi har ett sådant försäkringssystem som gör att vi kan behålla så väldigt många människor i den skattefinansiella sektorn.
Jag tänkte göra några andra kommentarer, framför allt till Carina Ohlsson av den anledningen att ni från Socialdemokraterna hävdar att pensioner ska vara lika beskattade mellan män och kvinnor. Jag vill fråga Carina Ohlsson – när jag satt i skatteutskottet hade jag fräckheten att ställa den frågan också – att om man vill ha exakt likadan beskattning på pensionen, hur kan man då, som ni har gjort här, yrka på att man också ska ha ett 75-procentigt avdrag för fackliga avgifter? Det är er politik.
Om jag blir omvald till riksdagen kommer jag aldrig att rösta för detta. Det är en sådan otrolig försämring för pensionärerna jämfört med dem som är yrkesaktiva att bara de yrkesaktiva ska få 75-procentiga avdrag – inte 50 procent som det är med ROT och RUT – för fackliga avgifter.
Är detta en rättvis politik? Sveriges pensionärer kräver ett svar på det. Är det rimligt att ni kräver 75-procentiga avdrag? Det står i er reservation att ni vill ha 75-procentiga avdrag för fackliga avgifter. Sedan kommer ni och säger att ni vill ha en rättvis beskattning mellan yrkesaktiva och pensionärer. Det är inte rimligt.
Herr talman! Av en undersökning om RUT och ROT som man gjorde i en fin stad som heter Sundsvall framgick att när man räknade på hur många jobb det blir skulle en byggnadsarbetare ha 650 000 kronor inklusive arbetsgivaravgifter i lön och medan de i vårdsektorn och handelssektorn skulle ha 410 000 kronor.
Det är väldigt intressant, eftersom det också är fackliga uppgifter. Hur får vi jämställdhet när det är 240 000 kronor i skillnad, upp till 20 000 kronor i månaden, mellan manliga och kvinnliga jobb?
Vad drar man för slutsatser av detta? Jo, vi ska ha kvar avdraget för dem som kostar 650 000 kronor om året för manliga jobb men vi ska ta bort avdraget för dem som kostar 410 000 kronor om året för kvinnliga jobb. Vad är det för jämställdhetspolitik?
Ni får ursäkta, men jag tycker att det är en usel politik. Jag tycker att det är bra om många får reda på hur ni ser på den här sortens jämställdhetspolitik.
Anf. 28 Finansminister ANDERS BORG (m):
Herr talman! Den här debatten handlar om vår syn på jämställdhet. För Allians för Sverige är vår syn på jämställdheten en central värdering. Vi bygger ett samhälle med mer av trygghet och välfärd. Därigenom lägger vi grund för en större frihet för människor bland annat genom att minska hindren för jämställdhet. Det är vår centrala utgångspunkt.
Kärnfrågan här är: Vad har arbetslinjen gjort för jämställdheten? Sverige är nu på väg ur den värsta ekonomiska krisen sedan depressionen och under den tid vi kan överblicka. Vi kan notera att sysselsättningen bland kvinnor i januari 2010 låg på 2 056 000. Vi kan notera att den i februari 2002 låg på 2 021 000.
Vi kan också notera att den i februari 2006 låg på 2 026 000. Det har alltså skett en ökning av sysselsättningen sedan den här regeringen tillträdde bland kvinnor på i storleksordningen 30 000. Tittar vi på den bredare gruppen 15–74 år, det sätt som vi normalt sett internationellt mäter sysselsättningen, är ökningen 60 000.
Det är alltså väldigt tydligt att vi har tagit oss igenom ett mycket besvärligt krisförlopp och ändå kunnat säkra att sysselsättningen bland kvinnor är högre än vad den var i februari under något år som den socialdemokratiska regeringen styrde förra mandatperioden.
Det är viktigt. Det beror på att vi har motverkat krisen med en aktiv politik. Konjunkturinstitutet konstaterar att den expansiva efterfrågepolitiken särskilt har gynnat tjänstesektorerna och kommunerna. Det är sektorer där vi genom breda åtgärder har kunnat säkra att vi motverkar det svåra fall som kommer av den ekonomiska krisen.
Vi har också upprätthållit arbetslinjen. Det är alldeles tydligt att de studier som görs av jobbavdraget – våra egna, Studieförbundet Näringsliv och Samhälles, Riksrevisionens eller vad det nu är – alltid landar i slutsatsen att detta är ett effektivt sätt att öka sysselsättningen.
Vi ser att sysselsättningen utvecklas remarkabelt mycket bättre i Sverige än vad tidigare historiska samband ger vid handen eller vad vi kunde ha befarat. Detta om något skulle tala för att effekten av åtgärderna är större än vad man kunnat förvänta.
Arbetslinjen är central, och effekten är störst för kvinnor. Det visar sig gång efter annan i de utvärderingar som görs. Det är en påtagligt stor del av sysselsättningsökningen som ligger hos kvinnorna när man gör bedömningen av jobbskatteavdraget.
Det avgörande här är att vi har två alternativ i jämställdhetspolitiken. Vi har vårt alternativ byggt på arbetslinjen och sedan har vi vänsteroppositionens. Tyvärr skulle vänsteroppositionens politik på ett allvarligt sätt skada den kvinnliga sysselsättningen.
Vi är i ett känsligt ekonomiskt läge. Vi är på väg ur en kris, och vi ser en stabilisering. Frågan är: När kommer jobben? Då slår man till med höjda arbetsgivaravgifter. Avskaffa RUT och ROT, säger oppositionen. Det skulle alldeles självklart slå hårdast mot tjänstesektorerna där vi vet att effekterna är störst. Det skulle drabba kvinnor och unga.
Vi tar tillbaka arbetslinjen, säger oppositionen. Det skulle tyvärr också drabba kvinnorna väldigt hårt. Vi skulle när sysselsättningen kommer lämna kvar dem som är unga, dem som har en lite sämre utbildning och dem som har en svagare förankring på arbetsmarknaden. Det skulle drabba kvinnorna på ett förödande sätt.
Eftersom vänsteroppositionen gett upp arbetslinjen står man också tomhänt i diskussionen om jämställdhet. Det är bara att beklaga.
Anf. 29 HILLEVI LARSSON (s):
Herr talman! Låt mig börja med att gå in på krisen. Det är absolut helt rätt att det är massor av män som har tvingats lämna sina jobb under krisen. Men som vanligt är kvinnorna osynliggjorda. Det är också många kvinnor som har drabbats hårt.
Det talas till exempel om tysta varsel. Det är kvinnor som inte har en fast och ordentlig anställning som man helt enkelt inte förlänger vikariaten för. Det är kvinnor som har timanställning och alla möjliga flexibla former som ofta kvinnor hamnar i mot sin vilja.
Det syns inte lika mycket i statistiken när de får gå. Men det syns i deras plånböcker, eftersom de får en ännu sämre ekonomi än vad de hade tidigare. Det är väldigt farligt när man försöker få det till att det bara drabbar män och inte kvinnor. Det drabbar även kvinnorna med de tysta varslen och deltidsarbetslösa.
Jag har varit ute i handeln i Malmö där jag framför allt har träffat kvinnor som har jobbat i små butiker. De har redan tidigare haft stora problem att få ihop tillräckligt mycket timmar för att försörja sig. Räddningsplankan har varit att de tidigare har kunnat räkna upp så att de har fått lite mer. Men regeringen har tagit bort möjligheten att stämpla upp sig.
Jag har träffat kvinnor som har sagt: Jag har 30 timmar i veckan som jag ska leva på, och det går nätt och jämnt. Men nu har arbetsgivaren på grund av minskad efterfrågan till följd av krisen sagt att det bara är 20 timmar som jag ska få att leva på.
Det blir genast mycket svårare att försörja sig. En kvinna jag talade med hade gått från 30 till 20 timmar men ville egentligen ha 40 timmar. Hon sade att hon ändå var lyckligt lottad. Hon hade en kollega som hade gått från 20 till 10 timmar.
Det säger sunda förnuftet att det inte går att försörja sig på 10 timmars arbete med en låg lön om kvinnorna inte får hjälp, till exempel av en man. Då blir kvinnor beroende av män för sin försörjning. Jag tycker att det är viktigt att lyfta fram dessa kvinnor som aldrig får komma till tals och som har drabbats av krisen.
När det gäller frågan om RUT och ROT är jag missnöjd med både RUT och ROT. Det finns fel med ROT, som gäller renoveringar med mera. Till exempel hörde en pensionär av sig till mig som ville göra en renovering där hemma. Han fick beskedet att han hade för låg inkomst, så han var inte berättigad till detta. Det är framför allt höginkomsttagare som är berättigade till det. Pensionärer har ofta lägre inkomster och kommer därmed inte i fråga. Kan man betala för jobbet och har sparat ihop pengarna bör man få det gjort oavsett vad man tjänar.
Jag är inte helt emot RUT och hushållsnära tjänster. Däremot är jag emot i den formen att det framför allt går till höginkomsttagare. Kan man göra någonting för att för att förstärka hemtjänsten för äldre, och även inräknat äldre med sämre ekonomi, tycker jag att det är någonting som man skulle kunna jobba vidare med.
Jag vill också nämna att ingenstans i regeringens svar lyfts RUT, det vill säga hushållsnära tjänster, fram som någonting positivt för att ge fler kvinnor jobb. Regeringen har i sitt svar fokuserat på att det ökar jämställdheten i familjen. Även den frågan borde gå till Anders Borg.
RUT har eventuellt skapat ett par tusen jobb. Det kan man ställa mot de 25 000 jobben i offentlig sektor där många är kvinnor. Det är jobb som verkligen behövs och som når alla och inte bara höginkomsttagare.
I stället för att nu hålla på och tala om vem som har drabbats värst av krisen och hur bra regeringens politik är borde vi tala om hur vi kan öka jämställdheten. Det låter ändå som att ni tycker att det är en viktig fråga. Kom med konkreta förslag!
Anf. 30 CARINA OHLSSON (s):
Herr talman! Jag har ännu inte fått svar från finansministern vad gäller ligan som Sverige leder. Jag har inte hört talas om något annat land där man beskattar pensionärer hårdare än löntagare. Den listan leder man.
En lista som man inte längre leder är World Economic Forums jämställdhetsindex, trots en finansminister som betecknar sig som feminist. Där kan jag nog hjälpa till lite med svaret, om det är så att finansministern inte talar om det själv. Man kan läsa i regeringens egna budgetpropositioner och annat att merparten av medlen i skatte- och utgiftsförslagen under regeringstiden har gått till män: 57,5 procent till män och 42,5 till kvinnor. Det fjärde steget i förvärvsavdraget gynnar också mest män. Den rikaste tiondelen i Sverige består till 76 procent av män, och de har fått de största skattesänkningarna. Under tiden har de också haft exceptionellt god inkomstutveckling, så de har blivit belönade flera gånger om.
Därmed är jag lite tveksam och skulle kanske vilja sätta ett frågetecken efter ”feministisk finansminister”. Men vi kanske kan få höra lite mer förklaringar om vari den feminismen består. Det är ändå så att de förslag som man lägger fram i riksdagen är det som borde utvärderas när det handlar om vad ”feminism” står för.
Jag tog tidigare upp de jämställdhetspolitiska målen, som hela riksdagen står bakom. Under ett av delmålen står det så här: ”Ekonomisk jämställdhet. Kvinnor och män ska ha samma möjligheter och villkor i fråga om utbildning och betalt arbete för att ge ekonomisk självständighet livet ut.” Det är det som jag tar upp som en helhet i politiken.
Det råder inget tvivel om att strukturerna i samhället och den helhet i vilken både män och kvinnor lever i Sverige i dag präglar vad man får i pension sedan. Jag antar att alla riksdagsledamöter förstår det. Om man har könsmönstret att fler kvinnor är deltidsarbetande blir naturligtvis pensionen lägre för dem. Det råder lönediskriminering; därom antar jag att vi också är överens. Kvinnor har högre uttag av föräldraförsäkring och VAB. Kvinnor utför mer obetalt arbete än män och har sämre karriärmöjligheter och löneutveckling. Föräldraskap och obetalt arbete värderas inte i arbetslivet. Man kan se i undersökningar att kvinnors löneutveckling går ned vid föräldraskapet, medan mäns går upp.
Vi socialdemokrater tycker att individen inte ska bestraffas för de strukturella förändringarna. Det är därför vi tar upp bland annat skatteförslag om att det ska vara lika skatt för pensioner och lönearbete. Vi tycker att detta är diskriminerande mot kvinnor, som generellt sett har lägre pensioner. De ska också ha möjlighet till det jämställdhetsmål som jag trodde att vi var överens om här i riksdagen. Men nu verkar det inte så, eftersom man heller inte har fått något svar på frågan hur finansministern tänker råda bot på den ojämställdhet som dock råder.
Anf. 31 MONICA GREEN (s):
Herr talman! Tricks, tricks, tricks! Jag trodde inte att jag skulle behöva stå i kammaren och berätta för finansministern vad sysselsättningsgraden innebär och att sysselsättningsgraden har minskat bland kvinnorna. Jag trodde inte att jag skulle behöva berätta det. Kan inte Anders Borg räkna, eller vill han inte räkna? 50 000 kvinnojobb har försvunnit. I slutet av 2006 var det 63 procent av kvinnorna som jobbade. Sysselsättningsgraden bland kvinnorna var alltså 63 procent. I slutet av 2009 var den nere på 61,2 procent. Sysselsättningsgraden har alltså minskat. Det betyder 50 000 färre kvinnojobb. Anders Borg står här och räknar huvuden, men det är sysselsättningsgraden som gäller. Han borde väl veta att det är fler ute på arbetsmarknaden i dag och att man faktiskt ska räkna alla dem som söker arbete och som står till förfogande för arbete. Ert mål för sysselsättningsgraden var 80 procent, men nu är vi långt borta från det målet.
Det har bara blivit sämre. Ni har ingen jobbpolitik. Ni påstår att ni har en jobbpolitik, men det blir precis tvärtom. Varje gång ni sänker skatten blir det färre jobb. Vid varje tillfälle då ni har gjort de här stora reformerna med sänkta skatter för de rika männen har det blivit färre jobb. Ni skyller på den finansiella krisen och säger att det inte är ert fel utan någon annans fel. Men en regering måste väl kunna styra ett land även när det går dåligt? Man måste kunna vara regeringsduglig även i lågkonjunkturer och inte skylla på någon annan.
När det gäller RUT-avdraget handlar det om några få jobb. Det är en skatterabatt till höginkomsttagare som inte vill betala. De som har råd ska givetvis fortsätta att köpa sig dessa tjänster. De äldre ska få den möjligheten inom hemtjänsten. Vi ska kunna bygga ut detta.
Men regeringens politik innebär att välfärdssektorn dras ned. 25 000 välfärdsarbetare har redan fått sluta. Regeringen bedömde att det blir 60 000, men nu när Anders Borg i dag gett beskedet att varken landsting eller kommuner kommer att få ytterligare ersättningar kanske det blir ännu fler än 60 000. 70 000 eller 80 000 välfärdsarbetare kan komma att försvinna de närmaste åren. Jag skulle gärna vilja ha svar om detta. Det blir en försämrad kvalitet för de äldre, eftersom det blir fler och fler äldre. Vi står inför en demografisk utmaning. Då behöver kommunerna och landstingen mer pengar. Med er politik blir det en försämring i välfärden, för ni satsar hellre på skattesänkningar. Vid varje sådant tillfälle har det blivit färre jobb.
Kvinnorna drabbas dubbelt, dels för att de får lägre pension och blir utslitna i sina jobb, dels för att de får ytterligare försämringar när det gäller a-kassan. De får inte tillgodogöra sig intjänat arbete. De kan bli uppsagda under sin föräldraförsäkring, vilket innebär att de får ännu lägre ersättningsnivåer i a-kassan om de sedan slutar att vara föräldralediga.
Att ni skulle ha en jämställdhetspolitik är rent nonsens. Man måste se på helheten, på hur det egentligen har gått i samhället. Vi ser att jämställdheten har gått bakåt under de här åren. Det må vara någon annans fel, men varför kan ni då inte försöka rätta till skevheterna? Ni ökar klyftorna i stället för att minska dem.
Anf. 32 EVA-LENA JANSSON (s):
Herr talman! Jag hade hoppats att Anders Borg skulle fördjupa sitt svar. Tyvärr fick jag inte riktigt den uppfattningen när han gav sitt svar.
Jag ställde frågor om den strategi som regeringen hänvisar till och den fantastiska satsningen på 400 miljoner i jämställdhetsarbetet. Vi vet att jämställdhetsministern redan efter första året fick lämna tillbaka pengar till Anders Borg, eftersom man inte lyckades göra av med pengarna. Man hade ingen riktig strategi för hur man skulle använda pengarna.
I min hemkommun, Örebro, har man i alla fall sparat inom äldreomsorgen. Örebro kommun styrs av en borgerlig majoritet med Folkpartiet i spetsen. Besparingen inom äldreomsorgen drabbar naturligtvis kvinnor dubbelt, eftersom flertalet anställda är kvinnor. Många får gå ned på deltid eller timarbete, som jag redovisade tidigare. Det drabbar också brukarna, som är kvinnor i högre grad än män. De får inte den omsorg som de förtjänar och behöver och som de har jobbat för hela sitt liv.
Herr talman! För Anders Borg är arbetslinjen lika med sänkta ersättningsnivåer för sjuka och arbetslösa. Jag och Socialdemokraterna anser att man kan ha en stark arbetslinje utan att för den skull behöva försämra ersättningarna för dem som är sjuka och arbetslösa. Jag förstår inte varför det skulle finnas ett motsatsförhållande.
Jag har två exempel på hur man kan drabbas av Anders Borgs arbetslinje. Jag har en kamrat som heter Benny. Han har 80 procents arbetsförmåga. Han skulle ha varit sjukskriven 20 procent, men eftersom han varit sjuk för länge har regeringens politik gjort att han inte längre får någon ersättning. Benny blir inte friskare, och hans arbetsförmåga ökar inte. Däremot ökar stressen eftersom han fått sämre ekonomi. Hur detta stärker arbetslinjen begriper varken jag eller Benny.
Gunnel har gått från sjukersättning över till a-kassa och befinner sig nu inom Arbetsförmedlingens ramar. Hon har 180 kronor om dagen före skatt från a-kassan och har sänkt sin ersättning från sjukersättningen. Hur det ökar hennes arbetsförmåga och hennes förmåga att få jobb framgår inte; det förstår varken Gunnel eller jag. Anders Borg kanske kan förtydliga hur arbetslinjen hjälper henne.
Hur hjälper arbetslinjen dem i Örebro kommun som nu har gått ned på deltid och inte ens kan stämpla längre? Hur får man fler jobb i Örebro kommun när borgarna sagt att vi ska spara inom äldreomsorgen, bland annat för att satsa på ett jubileum för familjen Bernadotte?
Inte någon från den borgerliga sidan har nämnt, herr talman, det förmenta vårdnadsbidraget som en del i regeringens jämställdhetspolitik eller arbetslinje. Det vore välkommet att man åtminstone försökte förtydliga vilken del det är i arbetslinjen eller i jämställdhetspolitiken. Som jag förstått det var det en del i att Folkpartiet så småningom lyckades förhandla sig till den så kallade jämställdhetsbonusen, som inte verkar ha gett någon effekt.
När man läser i strategin för jämställdhet på arbetsmarknaden och i näringslivet framgår det inte hur jämställt deltagande i arbetslivet ska stärkas. Det står att det görs genom förändringar i arbetslöshetsförsäkringen. Blir arbetslivet alltså mer jämställt för att man inte längre får en hög a-kasseersättning, att man får ett otryggare system?
Vidare står det att man underlättar återgång till arbete efter sjukskrivningar genom insatser; bland annat hänvisas till rehabiliteringsgarantin, alltså utförsäkringsgarantin. Det skulle således medföra att jämställdheten blir bättre för de kvinnor som nu kastas ut från sjukförsäkringen och i stället får söka socialbidrag, som socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson hänvisar dem till. Jag vore tacksam, herr talman, om finansministern kunde förtydliga detta för mig.
Anf. 33 CARL B HAMILTON (fp):
Herr talman! Jag är glad att jag har lyckats hindra det osynliggörande som man här försökte sig på vad gäller den manliga arbetslösheten i industrin. En sådan samfälld attack för att osynliggöra arbetslösheten bland män har jag inte varit med om i denna kammare på många år. Full sysselsättning och arbete åt alla gäller alltså även män i verkstadsindustrin när det varit finanskris.
Jag tycker, herr talman, att det är mycket märkligt med osynliggörandet av 11 000–12 000 personer som sysslar med RUT-avdrag, som vi här får höra. De utför alltså ett sämre jobb. De ska osynliggöras. Deras insatser bagatelliseras. Det gör ingenting om man kastar ut 11 000–12 000 människor i svartjobb eller arbetslöshet genom att dra ned på RUT-avdragen. Det är innebörden i de så kallade jämställdhetsinläggen vi här hört från den kvinnliga bänken.
Sanningen är, herr talman, att tjänstesektorn i Sverige gått förbluffande oskadd genom krisen. Det gäller både den privata och den offentliga sektor där huvuddelen av de anställda är kvinnor.
Marie Engström tog upp små och medelstora företag. Jag håller helt med om det. Varför är det då i praktiken så viktigt, enligt argumentationen, att man ska vara anställd i kommun och landsting? Det är vad vi får höra hela tiden. Det är välfärdssektorn. I stället borde man välkomna att det kan finnas privata alternativ.
Avslutningsvis, herr talman, vill jag nämna att jag i en jämställdhetsdebatt saknar diskussionen om utbildning och dess betydelse. Jag hade gärna talat om det, inte bara för att jag är folkpartist utan också för att det på lång sikt är helt avgörande för jämställdheten.
Anf. 34 MARIE ENGSTRÖM (v):
Herr talman! Vi är några kvinnor, Carl B Hamilton, som vill debattera problemet med att de ekonomiska skillnaderna mellan kvinnor och män ökar, inte minskar. Det känns därför märkligt att få höra att vi ägnar oss åt att osynliggöra mäns arbetslöshet. Vi har inte på något sätt uttryckt oss så. Den typen av kopplingar får stå för Carl B Hamilton.
När det gäller ROT- och RUT-avdragen har jag inga synpunkter på vare sig män eller kvinnor som jobbar inom tjänstesektorn, absolut inte. Jag menar bara att om vi ska skattesubventionera en tjänstesektor ska vi också ta ansvar för att tjänsten i fråga utförs hemma hos dem som bäst behöver den. Jag menar att det i första hand kanske är äldre människor som behöver den typen av hjälp.
Om det är som Anders Borg säger, att sysselsättningen bland kvinnor ökat, är det oroväckande att de ekonomiska skillnaderna mellan män och kvinnor inte minskar utan snarare ökar. Just det är problemet, och det är därför vi för denna debatt. Det svar Anders Borg ger är lite symtomatiskt. Bland annat säger han att ”många typer av transfereringsinkomster bestäms av arbetsinkomsten”. Ja, visst är det så, men de bestäms också av politiska beslut. De bestäms av politiska beslut fattade av regeringen, på samma sätt som skattenivåerna bestäms av politiska beslut. Detta sammantaget påverkar kvinnors ekonomiska situation, och tyvärr ökar de ekonomiska skillnaderna mellan män och kvinnor hela tiden.
Anf. 35 ANN-CHRISTIN AHLBERG (s):
Herr talman! Jag ställde en mängd frågor till Sveriges finansminister Anders Borg, bland annat vilka möjligheter och strategier Sveriges regering har för ett jämställt arbetsliv. Vi vet att kvinnor missgynnas mer än män av den borgerliga politiken, och jag tror ingen av de kvinnor som deltar i denna debatt känner att de fått svar av Anders Borg. I stället rabblar han upp en mängd statistikuppgifter. Alla vi som ofta använder oss av statistik vet att statistik är som en lyktstolpe, den belyser ett begränsat område, det som man vill ha belyst. Precis så gör Anders Borg. Så gör man när man inte vill tala om de frågor som interpellationen egentligen handlar om.
Jag ska ge Anders Borg en sista chans, men jag tror inte att han kan förklara det som regeringen har sagt ska öka jämställdheten i arbetslivet. Hur kan det bli ökad jämställdhet genom jobbskatteavdrag, privatisering av apotek, vård och omsorg eller hushållsnära tjänster? Hur kan det bli ökad jämställdhet genom att man försämrat a-kassan, vilket missgynnar kvinnor mer än män? Detsamma gäller våra trygghetssystem, som också blivit starkt försämrade. Jag hoppas få svar på dessa frågor.
Så till Carl B Hamilton. Han vill diskutera många olika saker, men min tid räcker inte till det. Jag har dock aldrig sett Carl B Hamilton i en jämställdhetsdebatt i arbetsmarknadsutskottet då vi har mer tid till förfogande. Jag välkomnar honom till en sådan debatt. Då ska jag gärna föra en debatt om både vita och svarta tjänster med RUT-avdrag där rika män säger att kvinnors jobb inte är värda att betala för om de inte får en skattesubvention.
Anf. 36 GUNNAR ANDRÉN (fp):
Herr talman! Ibland måste jag beundra klokheten hos socialdemokrater och socialdemokratin. Här sitter nu fem stycken kloka socialdemokratiska kvinnor. Samtliga undviker att ta upp den fråga som jag tog upp, nämligen de 75-procentiga avdragen för fackliga avgifter. Samtidigt säger man att man ska ha samma beskattning av pensionärer som av yrkesaktiva.
Jag tycker att det är klokt att inte göra så. Det här kan man inte sprida. De 75-procentiga avdragen för fackliga avgifter går emot hela er politik. Men det är inte bara så, herr talman, utan de 75-procentiga avdragen är mycket högre för byggnadsarbetare än för handelsanställda och vårdarbetare. Ni bygger in en ökad ojämlikhet i systemet genom det här. Det fanns andra konstruktioner. Man kunde ha begränsat det till 200 eller 100 kronor i månaden eller vad det nu kan vara.
Ni vågar inte stå för er politik. Det här vågar ni inte ta upp över huvud taget. Ni vågar inte diskutera det. Jag förstår det; det är jätteklokt. Sprid inte detta! Det första ni ska göra när ni kommer i regeringsställning är att öka skillnaderna i beskattning mellan yrkesaktiva och pensionärer. Och det är inga småsummor det handlar om. Det är många hundra kronor, och det blir 4 miljarder kronor eller någonting sådant.
Herr talman! Man kan föra den här debatten på ett annat sätt: Är vi som företräder de fyra allianspartierna onda människor? Vill vi ont? Jag tror inte att det är på det sättet. Vi tror också på vår politik och att den faktiskt leder till ökad jämställdhet. Jag tror att vi gör detta.
Ni har en annan politik, där ni dömer ut medlen. Det kan jag förstå. Men när ni också ifrågasätter målen hänger jag inte med längre. Då skulle jag kunna ifrågasätta också era mål, och det tänker jag aldrig göra. Jag tycker att ni har fel politik. Men jag tycker inte om att ni utmålar oss som onda, som några gjorde här. Det gillar inte jag över huvud taget. Jag anser att jag som är folkvald är berättigad till att bli behandlad på det sätt att man tror på att jag vill något med den politik jag står för och som jag tror leder till något gott. Sedan kan ni ifrågasätta metoderna, men det är en helt annan sak.
Anf. 37 Finansminister ANDERS BORG (m):
Herr talman! Det här är en debatt om hur den alliansregering vi har i Sverige ökar välfärden, tryggheten, rättvisan, friheten och jämställdheten genom att förstärka arbetslinjen. Det är det som är kärnan i debatten.
Arbetslinjen har bidragit till att Sverige kommer ur den värsta krisen sedan depressionen i bättre skick än vad vi befarade och i bättre skick än många andra länder. Låt oss ändå försöka klargöra hur statistiken ser ut så att vi inte behöver debattera det. 2006 hade vi 2 050 000 kvinnor mellan 15 och 74 år som var sysselsatta. I februari 2010 var siffran 2 110 000. Det är alltså 60 000 fler. Vi går ur den värsta kris vi har upplevt sedan depressionen, och sysselsättningen är högre.
Jag tycker att vi ändå kan enas om att den svenska modellen, regeringens aktiva politik och arbetslinjen har bidragit till att Sverige har klarat sig bättre än man kunde befara.
Låt oss ta den diskussion om krishantering som kommer upp här. Hillevi Larsson nämner handeln. KI konstaterar att industrin slås hårt. Sedan säger man att handeln dock inte drabbades lika hårt då branschen har gynnats av den expansiva politik som har hållit uppe hushållens efterfrågan. KI fortsätter att konstatera att utvecklingen av hushållstjänster har påverkats positivt. Man går vidare och konstaterar att under 2010 och 2011 stiger sysselsättningen endast svagt. Ökningen sker främst inom tjänstebranscherna, men även offentlig sektor anställer något fler delvis som en följd av den antagna expansiva finanspolitiken. Så säger KI.
Regeringens politik – både arbetslinjen och efterfrågepolitiken – bidrar alltså till att vi närmar oss mer av full sysselsättning. Därför bidrar den till att underlätta för välfärd och därför bidrar den till att underlätta för jämställdhet. Jämställdhet är i grund och botten någonting som måste ha sina rötter på arbetsmarknaden. Det är därför jag blir så bekymrad när vi har en opposition som i detta allvarliga läge, när vi är på väg ur en kris och när alla sitter och undrar när jobben kommer, sitter på oppositionskanslierna och konstruerar en antijobb-bomb. Det blir 10 miljarder i höjd arbetsgivaravgift för unga, 6–7 miljarder i försämrad RUT och ROT och tillbakatagen arbetslinje med höjda skatter för låg- och medelinkomsttagare.
Det är alltså en politik som gör att det dröjer längre innan jobben kommer. Vi kan diskutera hur skadlig politiken är – om det är väldigt stora negativa omedelbara effekter eller om de stora skadorna dröjer till senare. Men det råder ingen tvekan om hur tecknet ser ut: Oppositionens politik leder till att det dröjer längre innan jobben kommer. Den leder till att det går snabbare till dess vi kör in i flaskhalsar.
Vem kommer att drabbas av detta? Tyvärr vet vi det. Vi vet vem som kommer att drabbas när man drar tillbaka arbetslinjen. Det är de som står svagast på arbetsmarknaden och de med sämre utbildning, inte minst kvinnorna. Det är naturligtvis detta som är oppositionens dilemma. Man planerar att genomföra en politik – om det nu skulle gå så illa att vi i valet får en socialdemokratisk vänsterregering – som skulle slå ut jobb. Den skulle döma människor att stå utanför arbetsmarknaden. Man skulle återgå till en politik där klyftorna mellan män och kvinnor ökar.
Carina Ohlsson reser frågorna om skillnaden mellan pensionärer och löntagare. Det är på många sätt det som allra bäst illustrerar kärnan i Socialdemokraternas politik – sänkt skatt med 5 kronor för pensionärerna och höjd skatt med 15 kronor för löntagarna! Det är så man minskar skillnaden när Socialdemokraterna slår till. Det blir höjda skatter för låg- och medelinkomsttagare och höjda skatter som slår ut jobb. Det är tyvärr den vänsterpolitik vi har att möta.
Anf. 38 HILLEVI LARSSON (s):
Herr talman! Som jag uppfattar det, om man komprimerar budskapet, är en politik som ökar och förstärker skillnaderna mellan män och kvinnor bra för jämställdheten. Det hävdar finansministern. Alliansens politik har de facto ökat skillnaderna. Det finns statistik och fakta på att kvinnor har fått sämre ekonomi än män. När man säger att skillnaden mellan rika och fattiga har ökat är det bra för de fattiga. När man säger att skillnaden mellan pensionärer och löntagare har ökat är det bra för pensionärerna.
Jag tycker att det är ett ganska märkligt budskap, måste jag säga. Någonstans ligger detta att utdelningen kommer sedan för pensionärerna, exempelvis. När då? frågar man sig. Jag tror att många kvinnor undrar detsamma när de nu har fått sämre ekonomi och ännu svårare att försörja sina familjer. När kommer utdelningen och den utlovade jämställdheten?
Jag tycker att man måste reagera när man ser att utvecklingen inte bara står still utan faktiskt går tillbaka om man tittar på ekonomin. Och den är inte helt oväsentlig. Det är kanske inte så viktigt för dem som har miljoninkomster om man har hundra tusen hit eller dit. Men för dem som har små marginaler är ekonomin viktig. Det finns massor med kvinnor som har svårt att få det att gå runt.
Det är dessutom en myt att vi socialdemokrater inte skulle stå för arbetslinjen. Tvärtom vill vi stärka människor så att de kan ta de nya jobben. Vårdnadsbidraget går stick i stäv med arbetslinjen. Man slår mot deltidsarbetslösa så att de blir heltidsarbetslösa. Hur kan det vara bra för arbetslinjen?
Om man verkligen menar att man är feminist, som finansministern säger, är första steget att erkänna att det finns ett problem med jämställdheten. Annars är man inte feminist. Har verkligen alla dessa problem löst sig under regeringens period? Jag tycker inte det, och det är många kvinnor som håller med. Var fjärde ensamstående kvinna med barn är fattig. Det finns ett problem.
Anf. 39 CARINA OHLSSON (s):
Herr talman! Förra veckan kunde vi läsa i Svenska Dagbladet att klyftorna ökar bland Sveriges pensionärer. De ökande klyftorna återspeglar hur arbetslivet och samhället ser ut i ett Högerallianssverige. De äldre halkar efter i ekonomisk standard. En del av detta utgörs naturligtvis av de skillnader som finns i skatt för pensionärer och för löntagare. Jag tycker att det blir orättfärdigt med flera tusen i månaden för mig, Anders Borg och andra höginkomsttagare när man tar del av sin egen mammas pension, som jag har gjort. Det gäller även andra kvinnor med låga pensioner.
Carl B Hamilton anklagar oss för att osynliggöra män. Det gjorde jag inte. Jag hade statistik som visar hur stora skattesänkningarna har blivit för män, för kvinnor och för höginkomsttagare. Jag har statistik för både män och kvinnor.
Statistiken visar att män kommer bättre ut oavsett om de är pensionärer eller löntagare. Det vill vi råda bot på med en socialdemokratisk och rödgrön regering. Vi tycker helt enkelt att det är omoraliskt att straffbeskatta pensionärer på det sättet som ni gör. Vi vill förändra detta steg för steg så att klyftan minskar, och vi vill börja med pensionärer med låg och medelhög pension så att de sämst ställda gynnas.
Sedan sägs det att vi nedvärderar arbete, till exempel att städa. Jag kan inte förstå det. Det får stå för den som sade det. I interpellationssvaret beskrivs arbetet inom äldreomsorgen som hjälpande händer, precis som om man inte behöver ha med sig huvudet när man städar, tar hand om vårdtagare eller ska göra ett kvalificerat arbete. Det handlar om osynliggörande, förminskande och maktfullkomlighet. Det är inte en jämställd och feministisk syn enlig min utsago.
Anf. 40 MONICA GREEN (s):
Herr talman! Jag får fortsätta att tala om sysselsättningsgraden. Anders Borg vill osynliggöra problemet med att sysselsättningsgraden sjunker i Sverige. I slutet av 2006 var sysselsättningsgraden nere på 63 procent för kvinnorna. Nu har den sjunkit ännu mer, till 61,2 procent. Det betyder att 50 000 kvinnojobb har försvunnit. Det tycker inte jag är en bra politik.
Sedan påstås det här att vi försöker osynliggöra männen. Jag har väckt åtminstone tio interpellationer som handlar om arbetslösheten bland annat i Västsverige bland ungdomar samt män och kvinnor inom industrin. Jag har på olika sätt belyst frågan.
Sedan har jag väckt två interpellationer om jämställdhet. Hjälp vad farligt det blev då. Nu ska vi prata om jämställdhet. Oj, oj, oj! Det är otäckt och besvärligt. Nu måste vi prata om allt annat också. Vi får inte bara belysa jämställdheten i den här debatten.
Jag tycker att jämställdheten är en så viktig fråga att den är värd både en, två, tre och fyra debatter. Jag tänker fortsätta att interpellera om det behövs.
Vi försöker satsa oss ur krisen. Socialdemokraterna satsar sig ur krisen genom 100 000 nya jobb och utbildningsplatser. Vi har lagt fram förslag om detta. Vi har lagt fram förslag om hur Sverige ska ställas om till det gröna Sverige och satsningar på välfärdsjobb. Vi ska inte dra in på välfärdsjobben utan satsa på fler i välfärdssektorn. Vi vill se till att kvinnor och män, ungdomar och gamla, kommer ur den här krisen på ett bra sätt. Då gäller det att också satsa på jämställdhetspolitiken. Vi vet att kvinnorna under de här åren har fått ta mycket större stryk än männen. De har fått det sämre ställt när det gäller skattesänkningarna, och de har fått ut mindre eftersom välfärdssektorn har fått stryka på foten i takt med att regeringen har lånat till skattesänkningar.
Anf. 41 EVA-LENA JANSSON (s):
Herr talman! När man diskuterar jämställdhet brukar ofta de fem härskarteknikerna komma upp. Carl B Hamilton tog upp en. Jag vill ta upp en till, nämligen påförande av skuld och skam. Det är precis vad Carl B Hamilton och Gunnar Andrén ägnar sig åt när man försöker diskutera andra frågor. De försöker framställa oss som ointresserade av manliga industriarbetare. Jag kan påminna om att näringsministern och den här regeringen har varit ointresserad av hur det har gått inom fordonsindustrin. Om det är någon ni ska kritisera så vänd er till er egen regering. Vi har varit intresserade av att få se en lösning, men det har inte ni varit.
Gunnar Andrén frågar om vi vill ont. Nej, ni vill nog inte ont, men er politik gör ont. Den drabbar och slår hårt mot dem som är arbetslösa och sjuka. Var fjärde ensamstående kvinna med barn är beroende av olika välgörenhetsorganisationer. Det är skamligt att ensamstående kvinnor i dagens Sverige ska vara beroende av välgörenhet. Jag föredrar solidaritet. Det betyder att jag kanske måste avstå sådant som jag skulle ha velat ha för att någon annan behöver det bättre, inte att jag ska skänka bort något jag inte vill ha. Det är välgörenhet.
Vi har satsat på 100 000 nya jobb och utbildningstillfällen, precis som Monica Green har sagt. Vi satsar på en jämställdhetspolitik där vi också tittar på bland annat en jämställd föräldraförsäkring. Vi tror att pappor är lika bra föräldrar som mammor. Vi tycker att unga män ska kunna vara hemma med sina barn och att inte kvinnorna ska ta ut hela föräldraförsäkringen.
Vi har försökt att diskutera jämställdhet, men intresset från de borgerliga debattörerna har varit minst sagt begränsat, herr talman. Det betyder förmodligen att det kommer att bli fler debatter, inte för att intresset hos de borgerliga är stort utan för att det är stort från Socialdemokraternas, Vänsterpartiets och Miljöpartiets sida.
Jag hoppas att finansministern har insett att hans politik slår hårt och att den i huvudsak drabbar kvinnor och gynnar män. Jag är missnöjd med det, och jag hoppas att väljarna hjälper mig att byta politik den 19 september 2010.
Anf. 42 Finansminister ANDERS BORG (m):
Herr talman! Allians för Sverige driver en mycket konsekvent och tydlig politik för att förbättra landet. Det handlar i grund och botten om att när fler människor kommer i arbete, när alla som vill och kan ha ett arbete också är på arbetsmarknaden, fungerar landet bättre. Då har vi fler trygga, starka medborgare som känner att vi bygger ett land tillsammans som fungerar bättre.
I den här diskussionen hävdas att inkomstskillnaden mellan män och kvinnor har förstärkts under de år vi har haft en borgerlig regering. Det stämmer inte med den statistik vi har. När Socialdemokraterna inledde sitt regeringsinnehav uppgick kvinnors lön som andel av mäns lön, när vi har standardvägt enligt gängse metoder som alltid används, till 92 procent. Den låg kvar på 92 procent 2006 när Socialdemokraterna hade regerat färdigt. Det hade alltså inte gjorts någon förbättring av jämställdheten under den långa regeringsperioden.
Nu ligger andelen på 93 procent. Jag säger inte att det är regeringens politik som är ensam ansvarig för detta. Men låt oss konstatera att det som sagts så många gånger i kammaren, att den borgerliga politiken, Allians för Sveriges politik, skulle bygga klyftor mellan män och kvinnor inte har visat sig stämma. Tvärtom ligger vi i dag med bättre jämställdhet på lönesidan än vad vi har haft tidigare.
Det sägs i debatten att det skulle vara en myt att Socialdemokraternas grundläggande idé är att rulla tillbaka arbetslinjen. Det måste bygga på en mytbildning som gör att man inte läser den socialdemokratiska partimotionen. Jobbskatteavdraget ska försämras med 17 miljarder. Låg- och medelinkomsttagare får betala. Bidragen ska byggas ut med 18 miljarder. Det gör att det lönar sig dramatiskt sämre att arbeta. Sedan ska man dra på med en straffskatt för unga människor i form av 10 miljarder i höjd arbetsgivaravgift. Det är alldeles uppenbart en politik som rullar tillbaka arbetslinjen, som riskerar att hota full sysselsättning och som riskerar att leda till att människor döms till utanförskap när arbetslösheten biter sig fast. Det är därför det är viktigt att vi får ett fortsatt förtroende för en arbetslinjebaserad jämställdhetspolitik.

Överläggningen var härmed avslutad.